Medicinens historia
1
Varför trodde alla på grekerna?
Jan Carlestam (1)
pensionär (1).
I mer än 2000 år accepterade läkarna i Europa att åderlåtning var en
nödvändig det av varje behandling av svår sjukdom.
För dagens medicinhistoriker är det svårt att förstå hur läkarna så okritiskt
kunde följa grekernas modell. Kunde beundran för Hippokrates så helt
förlama möjligheten till eget tänkande och egna iakttagelser?
Det var den svenska patologen Robin Fåhraeus som genom sina forskning
om blodet löste den historiska gåtan om hur doktorer bara kunde fortsätta
år efter år med denna farliga metod att bota patienter. Han blev också
sänkningsreaktionens upptäckare. Hans bok om Läkekonstens historia kan
fortfarande köpas.
Robin Fåhraeus var patolog och blodforskare, som blev
sänkningsreaktionens upptäckare.
En följd av denna forskning blev en betydande medicinhistorisk upptäckt.
Medicinens historia
2
En diskussion om smittofaran vid
nattvardsgång vid förra sekelskiftet
Nils O. Sjöstrand (1)
Institutionen för Fysiologi och Farmakologi, Karolinska Institutet (1).
Vid förra sekelskiftet diskuterades risken för särskilt tbc-smitta vid
nattvardens utdelande. Problemet var den gemensamma kalken. Tidningen
Idun tog initiativet efter en insändare och vände sig till kända läkare och
präster. Iduns enkät ledde till debatt och motion i Riksdagens första
kammare och till Medicinalstyrelsens yttrande.
Genomgång av press och offentliga utlåtanden.
Stor överensstämmelse rådde på läkarsidan. Största möjliga hygien
tillråddes men man betonade att risken för just tbc-smitta var överdriven.
Bland prästerna fanns oenighet. Majoriteten, både hög- och lågkyrkliga,
avvisade själva frågeställningen. Endast den kände liberalteologen S A
Fries tog den på allvar och rekommenderade att oblaten doppades i kalkens
vin och därefter gavs till kommunikanten.
De tillfrågade läkarna var överens och Medicinalstyrelsen förordade S A
Fries modell men ville inte utfärda något föreläggande. Prästernas
avvisande av frågeställningen låg inte i linje med tidigare kyrkligt
agerande. Både under medeltiden och nyare tid hade Kyrkan infört
särskilda restriktioner mot t ex lepra- och syfilissmitta. Den prästerliga
reaktionen måste förklaras motbakgrunden av Kyrkans inre och yttre
situation vid förra seelskiftet.
Fries modell hade framtiden för sig.
Debatten avsatte litterära spår som i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och
Einar Håkanssons hädelseåtalade Herrans Heliga Nattvard.
Medicinens historia
3
Den smygande psykiska
sjukdomsprocessen politisk
opposition
Lars Sjöstrand (1)
Beroendecentrum Stockholm (1).
Att Sovjetunionen var ett av de mest repressiva politiska systemen i
världshistorien behöver man inte betvivla. Under Lenin och Stalintiden
kunde avvikande politiska åsikter betraktas som kontrarevolutionära
tendenser, eller rester av borgerligt tänknade, men under Chrustjov- och
Brezjneveran hade ju kommunismen nått långt i förverkligandet av den
sociala utopin, att politisk opposition måste förklaras på annat sätt. Att se
avvikande politiskt tänkande, liksom även religiöst engagemang i den
ateistiska marxistiska utopin som uttryck för psykisk sjukdom låg nära till
hands.
Successivt utvecklades ett diagnostiskt system, Serbskijinstitutet i Moskva
spelade en viktig roll. Man antog smygande schizofrena processer och
personlighetsstörningar som en förklaringsgrund.Denna psykiatri rörde sig
inom ett strängt biologiskt och deterministiskt betraktelsesätt.
Paradoxalt nog speglade också den politiska pskiatrin ett slags
humanisering av sovjetunionen. Medan likvidering, fängelse, deportation
var instrument i repressionens tjänst under Stalintiden, blev psykiatrisk
vård den senare tiden redskap för att behandla och avgränsa politisk
opposition och relgiöst engagemang.
Internationell kritik mot den sovjetiska psykiatrin uppstod. Detta
kulminerade under WPA:s (World psychiatric association) möte i Honolulu
1977, och från många västländers psykiatriker restes krav på att
brännmärka psykiatrin i Sovjet och att få utreda kända fall genom
utomstående psykiatriker. Den s.k Hawaiideklarationen som förbjöd
psykiatrisk tvångsvård på andra grunder än psykisk sjukdom antogs. Den
svenske psykiatern Clarence Blomquist spelade en central roll vid dess
tillkomst. Många uppfattade deklarationen som ett bålverk mot missbruk av
psykiatrin, särskilt det som förekom i Sovjetunionen. Problemet var bara att
Sovjetiska psykiatriker inte hade några svårigheter att ansluta sig till
deklarationen, eftersom enligt deras psykiatriska praxis kunde politisk
opposition, liksom relgiöst engemang just vara symtom på smygande
psykiska sjukdomsprocesser.
Medicinens historia
4 SS
Framtidens medicinhistoria med en
historisk tillbakablick
Jan Halldin (2), Annika Berg (1), Roger Quarsell (4), Nils O. Sjöstrand (3)
fil.doktor i idéhistoria (1).Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska
Institutet (2).Institutionen för Fysiologi och Farmakologi, Karolinska
Institutet (3).professor i idéhistoria (4).
