Thora Margareta Bertilsson
Sociologisk Institut
Københavns Universitet
(januari 2007)
De gamla gudar leva än – om kausalitetsformer och samhällsteori. 1
1
Bidrag till bok, redigerat av Mikael Carleheden et al……
2
Om kausalitet
I boken Samhällsvetenskapens Uppkomst (1988) redogör Björn Eriksson på
ett utmärkt sätt för den skotska upplysningsfilosofin och dess betydelse för
modern samhällsvetenskap. Anledningen till att den skotska upplysningen,
och inte den franska som vanligtvis hävdas, är mera central för
samhällsvetenskapens vidkommande är att skottarna gjorde sig av med det
gamla, och från Aristoteles nedärvda, monokausala orsaksbegreppet. De
skotska filosoferna (Adam Smith, Adam Ferguson och John Millar)
åstadkom ett verkligt (vetenskapligt) genombrott genom att fokusera på de
oförutsedda konsekvenser av de många människors liv och arbete
(Bertilsson, 2005). De bidrog till att en tidigare monolog samhällsteori
(lagstiftar- och kontraktsmodeller) kunde formuleras om till en polyfon teori
om social komplexitet. Uppkomsten av en marknad förutsätter att många
aktörer är engagerade i varuutbytet och att man inte på förhand känner
utfallet av aktörers insatser. De vilje-förklaringar som genomsyrar juridiskt
och politisk tänkande - att man kan ”sätta” samhället i enlighet med en
3
suverän vilja – förlorar i styrka till fördel för en syn på samhället som också
erkänner att det utanför det kontrollerade, finns många spontana ordningar.
Samhällsvetenskap (n.b. sociologi) utmärks, som Eriksson säger, av ett
dubbelt kausalitetsbegrepp: intentionalitet i handlingslivet måste kombineras
med kausala analyser om vilka faktiska verkningar som kollektiva
handlingar har. Han kallar denna dubbla kausalitet heterogen: de många
människornas intentioner har konsekvenser vilka ingen kunde förutse på
förhand.
Erikssons lärda översikt kan användas till att se närmare på
orsaksförklaringars ställning i modern sociologi. Texten kan indirekt ses
som ett försök till upprättning av den kausala analysen, men i en komplex
form. Kausala förklaringar har, säkert på goda grunder, kommit under
massiv attack i modern sociologi. Statistikens sannolikhetsteorier har
relegerat det gamla (monokausala) orsaksbegreppet till den ockulta sfären.
Populära Foucault-inspirerade riktningar som diskursteori och social
konstruktivism har resulterat i en kompakt syn på att sociala fenomen är
uttryck för makt-strategier. Sett i ett sådant perspektiv blir empiriska
orsaksanalyser till en futil tidsspillan: konsekvenser är ju på förhand kända!
Som en motpol till den utbredda misstron till kausal analys kan man fråga
om det trots allt inte är värdefullt att bevara och utveckla kausal-analysen i
sociologi. Syftet med denna text är att återupprätta intresset för den kausala
analysen i sociologi. Att uppmärksamma en kausal kedja som omfattar
såväl intentioner som tillsedda och inte tillsedda verkningar (fakticiteter) är
också att komma till insikt om kunskapens gränser; om vad vi kan säga och
inte säga om mänskliga (sam)handlingar. Den kausala analysen kan, som
också Weber antyder, lära oss besinning (Weber, 2004).
4
Förståelse och förklaring (Verstehen och Erklären) presenteras vanligen i
metod-litteraturen som två konträra kunskapsformer. Men med
konstruktionen ”den förklarande förståelsen” sökte Max Weber för länge
sedan att överkomma denna nedärvda motsättning (Weber, 2004). Men trots
Webers tidiga ansatser läser många av dagens sociologi-studenter om den
sociologiska metodens nödvändiga spaltning. Att hävda att vi har att göra
med två skilda förståelseformer (Verstehen eller Erklären) har ofta den
olyckliga konsekvensen, att vi tvingas till att välja en av dessa former och
därmed överse de kombinationsmöjligheter som faktiskt finns:
förklaringsansatser leder till en bättre och mer robust förståelse, och en
fruktbar förståelse genererar rika förklaringsmöjligheter. Texten nedan syftar
till att överbrygga gamla spänningar i hopp om att nya möjligheter väntar för
såväl teoretisk som empirisk sociologi.
Klassiska kausalitetsformer – i ny tappning
I den (gamla) aristoteliska tankevärlden är kausalitet ett centralt begrepp.
Kunskap, säger Aristoteles, är vetskapen om vad som orsakar något (1999).
Aristoteles opererar med fyra slags orsaksbegrepp: causa materialis, causa
formalis, causa efficiens samt causa finalis. De två förstnämnda
kausalitetsformer, om materia och form, har tyvärr försvunnit ur sikte i
modern metodologisk litteratur, något som jag inte kan beröra i den här
uppsatsen. De två senare, efficiens och finalis, har emellertid länge
konkurrerat om utrymmet i den sociologiska analysen.
I Samhällsvetenskapens uppkomst (362 - 379) kombinerar Eriksson
de två konkurrerande formerna i en och samma konstruktion, heterogen
kausalitet. Denna dubbla kausalitetsform utgör själva kvintessensen, säger
han, i de skotska filosofernas bidrag till vetenskapshistorien. I syfte att se
5
närmare på vari det historiska genombrottet ligger är det värdefullt att först
se på resistensen i gamla (monologa) kausalitetsformer. Speciellt i
samhällsteorin kan man med den gamla studentsången instämma i att ”de
gamla gudar leva än”.
Den aristoteliska världsbilden utgår från ett telos, ett ändamål som styr
kosmos. Causa finalis är ett uttryck för att det finns riktning i tingen och i
universum: att fatta denna riktning är nödvändigt för att få kunskap om
själva varat. Målet för det abstrakta tänkandet (spekulation) är att utvinna
kunskap om finala relationer. Det finala tänkandet kommer med tiden att
översättas till ”försynen” i kristendomen. I uppgörelsen mellan Galileo
Galilei och påvestolen 1633 gäller striden vilken världsordning, den
aristoteliska eller den naturvetenskapliga, som fortsatt skall dominera.
Den moderna (materialistiska) naturvetenskapen befriar sig gradvis
från causa finalis och tesen att det finns ett latent mål (en yttersta orsak) i
universum. I ett antal sekler fram till idag har två motstridiga och
överordnade kosmologier upprätthållits som religion respektive vetenskap.
Men idag ser vi på nytt i världens tekniskt mest avancerade land, USA, hur
högerkristna grupper söker lägga beslag på utvecklingsläran i syfte att
tillskansa sig de domäner som i sekler tillhört vetenskapen: är det månne en
Gud som i kraft av intelligent design styr kosmos?
Under antiken betraktades causa efficiens, i förhållande till causa finalis,
som en yttre och kontingent (inte nödvändig) relation: som en rörelse mellan
två positioner (Aristoteles, 1999). Men med experimentets och den
statistiska analysens segertåg har den utvecklats till den suveränt viktigaste
kausalformen och reducerat övriga kausaliteter till metafysik eller också
6
religion (Habermas, 1968). Den experimentella logiken bygger på
elaborerad causa efficiens: att kunna mäta relationen mellan orsak – verkan
(x – y). Naturlagar skall kunna påvisas experimentellt – inte blott med
spekulation. Det spekulativa tänkandet skall, för att alls ha värde, kunna
översättas till en serie manipulationer. Med logikens och statistikens
utveckling under senare delen av 1800-talet luckras reminiscenser av det
klassiska orsaksbegreppet slutligen helt upp: man söker inte längre efter den
i allt determinerande X-orsaken; man söker istället efter mer eller mindre
sannolika utfall i en potentiellt oändlig värld. Den moderna
experimentallogiska tankevärlden fokuserar på relationer snarare än på
orsaker. Att kunna beräkna och bestämma relationer mellan variabler anses
som empiriskt mer respektabelt än att spekulera över möjligen latenta
(orsaks) krafter. Bertrand Russell lär en gång ha yttrat att
kausalitetstänkandet var ”a relic of a bygone age” ( citat i MacIver, 1964:
22).
Samhällsteori och finalitet
Men i samhällsteorin har det (natur) vetenskapliga förhållningssättet
åsamkat en lång rad konflikter. Det finala orsakstänkandet förefaller här
svårt att helt utrota, och det kan finnas goda grunder till varför så är fallet.
Samhället är ju till syvende og sidst ett resultat av att många människor
handlar på ett eller annat sätt. Och handlingar styrs ju ofta av intentioner: vi
människor vill gärna att våra handlingar skall resultera i de mål som vi sätter
oss.
Marxistiskt inspirerade samhällsteorier aktualiserade det gamla
aristoteliska tänkandet om att historien hade ett finalt mål: det
kommunistiska samhällsstadiet låg latent i själva utvecklingen. Samtidens
7
tillkortakommande kunde bestämmas i relation till de möjligheter som skulle
infrias. Att tänka i triviala efficiens-relationer, vad som påverkar vad med
eventuell återverkan, ansågs inte blott som förlegad positivism och
empirism, men som ett utslag av borgerlig dekadens. Att med vetenskapens
hjälp också arbeta för att realisera detta slutmål ansågs som det högsta
förnuft. Därmed blev också politiken vetenskapligt (över)bestämd.
Men också Max Weber, om än i mildare form, förespråkade en
historieteori med finala drag, den om rationalisering och teknisk kontroll,
som med kapitalismens obönhörliga segertåg skulle komma att genomsyra
allt mänskligt liv. Modernitetsteorier har som regel inspirerats av Webers
tänkande om rationalisering och byråkratisering. Hos Jürgen Habermas
igenkänner vi ”finaliteten” i tesen om systemets ”kolonialisering” av
livsvärlden. Också tesen om ”emancipation” som historiens slutpunkt eller
också som individers ”kritiska potential” har karaktär av finalitet: en hoppets
princip i en värld fylld av oförrätter. Hos Michel Foucault finner vi återigen
den ”finala logiken” i en allomfattande makt som breder sig obönhörligen;
som individer står vi inte längre i en yttre relation till en central makt, men
”bio-politiken” gör att makten omklamrar individerna själva: de behöver inte
längre någon yttre väktare. Ulrich Becks och Anthony Giddens populära
teser om en fortgående individualisering som historiens inneboende drivkraft
är väl också ett se som ett utslag av den finala logikens starka nedslag i
modern samhällsteori.
Man kan undra varför så är fallet – mer än 200 år efter det att
skottarna hade skjutit denna kausala logik i sank? Är finalitetstänkandet en
nödvändig förutsättning för all samhällsteori? Adorno formulerade
dogmatiskt att skillnaden mellan samhällsteori och empirisk sociologi låg i
8
att den finala logiken hade sitt säte i den förre, medan den efficienta
(orsaks)logiken huserade i den senare genre (1976).
Den finalt strukturerade samhällsteorin – från Marx via Foucault och nu
senast till Negri & Hardts Imperiet (2003) – fyller förvisso en väsentlig
mission: att reducera komplexitet. Ett artikulerat telos (som makt och/eller
frigörelse) bringar enhet i den mångfald av information som konstant omger
oss. Men generell teori bringar också den faran (erkänd redan av de tidiga
grekiska filosoferna som varnade för skriftens många faror) att forskarna
riskerar att förlora i kritiskt omdöme. Istället för att översätta de storstilade
teorierna till empiriska utsagor och undersöka ”efficienta” förlopp med
grader av frihet, riskerar sociologi att i utslätad form blott återge spekulativ
teori. En sådan exegetisk sociologi blir till en sekulariserad teologi som
uttolkar och applicerar textens budskap i alla möjliga och omöjliga
sammanhang: omnipotens utan gränser! Man skall rannsaka sig själv och
vara uppmärksam på de många omedvetna kausaliteter som sprids som
samhällsteori.
Heterogen kausalitet
Som säkert har framgått, så står de två kausalitetsformerna, efficiens och
finalis, i konflikt med varandra, speciellt i sociologi. Företrädare för finalis
hyser som regel inte någon större respekt för efficiens, och vice versa.
Adorno fann sin tids empiriska sociologi triviell, och Goldthorpe anklagar
idag den samhällsteoretiska vändningen i senare tids sociologi för ”en
skandal” (Adorno, 1976; Goldthorpe, 2000).
9
Men det säregna (och spännande) med sociologi är ju att man har
möjlighet att i en eller annan kombination använda bägge kausalitetsformer.
Det sociala livet kommer till stånd som individers handlingar. Handlingar
har riktning eller intentionalitet: när vi handlar medvetet, önskar vi som
regel att handlingen skall leda fram till ett eller annat mål. Det finns också
vane-mässiga handlingar som har karaktär av reflexer och som därför till
synes ingen medveten intention har (Weber, 2003). Men också sådana
handlingar har som regel en dold intentionalitet, men vi funderar inte
uttryckligen på varför vi handlar på ett eller annat sätt: vi handlar bara.
Bourdieu kallar det doxa (2004) Studenter önskar att deras studier skall leda
till ett gott jobb och också till goda inkomster, kanske en kombination.
Kanske väljer de studievägar som ger dem personlig tillfredsställelse av en
eller annan art; eller också läser de sådana kurser som är populära. Men
handlingar, speciellt i aggregerad form, har konsekvenser, som ingen på
förhand förväntar. Typiska exempel på denna, det sociala livets
dubbelkaraktär av intentionalitet och fakticitet, finner vi i forskning om hur
klassamhället reproduceras över tid som fast struktur trots att individer inte
alls har sådana intentioner. Andra exempel finner vi som ”allmänningens
tragedi”: när alla handlar på samma sätt, t.ex. kör i bil till staden, blir det
uppenbart sämre för samtliga; trafikköer gör det omöjligt att komma fram.
Det som är en klar fördel för en individ, blir, när handlingen aggregeras, till
en tragedi för gruppen (Hardin, 1968).
Max Webers konstruktion, förklarande förståelse, bygger på insikten
att en sociolog praktiserar två adekvansformer: menings- och
kausaladekvans (Weber, 2004). De puritanska sekterna hade ett klart
definierat mål med hårt arbete och asketisk livsföring; de hoppades därmed
förbättra sina möjligheter att finna nåd inför den Allsmäktige. Det
10
oförutsedda resultatet av de mångas insatser lade också grunden till att den
kapitalistiska ekonomin uppstod som socialt fenomen. Eriksson är i gott
sällskap, när han utvecklar sitt eget dubbla kausalitetsperspektiv, den
heterogena kausaliteten. Det är förvisso inte Webers metodlära som främst
inspirerar honom (om än det kunde vara så), men de skotska
fyrstadieteoretikerna : Adam Smith, Adam Ferguson och John Millar
(1988:199 – 277).
I fokus för de skotska fyrstadieteoretikerna står social förändring: hur
är det möjligt att förklara övergången från ett samhällsstadium till ett annat?
Vilka mekanismer ledde till att det gamla jägarsamhället övergick i ett
herde- och senare jordbrukssamhälle? Ännu mer centralt är frågan: hur
förklara övergången från jordbrukssamhället till det moderna ”civila”
samhället, det som bygger på handel och industriell varuproduktion? Marx –
och före honom Hegel – var som bekant också starkt inspirerade av de
skotska tänkarna, eftersom dessa uppmärksammade det mänskliga arbetets
betydelse i att alstra både rikedom och identitet. Deras ”materiella”
förankring vann gehör, speciellt hos Marx.
Det som utmärker de skotska tänkarna i förhållande till tidigare
samhällsteorier (som lagstiftar- eller kontraktmodeller) är att de är upptagna
av det komplexa förhållandet mellan människa och samhälle: människan
skapar samhället, men samhället skapar i tur människan. Då uppstår sådana
frågor som: vilket beroendeskap finns egentligen mellan människa och
samhälle? Om människa och samhälle är identiska entiteter, finns ingen
springbräda för förändring. Förändring kan naturligtvis komma till stånd
med externa faktorers påverkan som krig eller missväxt, men det finns inget
immanent i själva samhällskroppen som åstadkommer en massiv
samhällsomdaning.
11
Eriksson skiljer mellan autonom och heteronom (samhälls)modell. Ett
autonomt samhälle är det ”sui generis” som Durkheim insisterar på:
konstruktionen av det sociala kan inte reduceras till individers vilja eller
viljor. En heteronom samhällsmodell är en sådan som återfinns i de klassiska
kontraktsteorierna (naturligtvis med nyanser!): samhället /kontraktet är ett
resultat av att individer finner fram till att det under alla omständigheter är
säkrare och tryggare för deras privatliv att leva med en yttre stats- och
rättsmakt. Det är klart att det mellan den heteronoma och den autonoma
modellen råder spänning; antingen har människor i kraft av det egna arbetet
eller viljan att ”sätta” samhället, eller ”påverka” som vi säger i dagens
Sverige; om man inte kan påverka samhället, riskerar man möjligen att bli
marginaliserad. Men man kan också påverka samhället i en riktning som
man inte hade tänkt på förhand; och att oförutsedda konsekvenser blir
resultatet. Om allt för många studenter läser medie-kunskap, blir det svårt
för dem att finna passande jobb.
Fyrstadieteoretikernas (revolutionära) genombrott ligger i deras
dubbelsyn: att samhället är både/och; med våra handlingar påverkar vi
samhället, men inte alltid som vi individer önskar eller ens kan förutse. Det
finns latens i det sociala som ständigt gäckar – och som faktiskt utgör den
empiriska samhällsvetenskapens stora utmaning.
De skotska filosoferna är inte bara filosofer; de är också
samhällsvetenskapliga forskare. De inser att samhället inte har funnits alltid i
sin nuvarande form (industrisamhällets uppkomst). Det tidiga jägarsamhället
rymde en mindre komplexitet: individer stod närmare varandra; det sociala
hade inte fjärmats från individers aktiviteter på samma sätt som i det mer
komplexa (jordbrukar- eller industri)samfundet. Samhällets autonomi är ett
resultat av samhällelig utveckling, och kan inte bara upplösas av än så
12
välvilliga härskare eller politiker. Men naturligtvis måste det finnas en
relation mellan mänskliga aktiviteter och samhällskropp, och frågan är hur
man kan föreställa sig denna relation?
Skottarna är väl bevandrade i sin tids filosofiska och teologiska
diskussioner, och de känner naturligtvis till skillnaden mellan causa finalis
och causa efficiens. De är på det klara med att man inte bara kan eliminera
finalitet (intentioner, preferenser, motiv) och ersätta det mänskliga
handlingslivet med mekaniska modeller. Men man kan inte heller stanna
kvar i en gammal lagstiftar- eller kontraktmodell som om människor alltid
hade fullkomlig kontroll över sina handlingar och de verkningar som
handlingar har. Man måste erkänna nödvändigheten av att arbeta sinnrikt
med bägge modeller samtidigt; handlingar resulterar i (faktiska)
konsekvenser som ingen kan förutse. Dessa verkningar kan vara både
negativa och positiva. Det råder heterogenitet mellan individers intentioner/
handlingsmål och (faktiska)verkningar av mänskliga handlingar. Eriksson
uppställer följande tabell (1988:365):
Tabell 1. Kausalitetsformer
kausalitet
homogen
Enkel aktör
heterogen
(1) Lagstiftarteorier
(2) Guds vilja
13
(Foucaults maktoptik!)
Sammansatt aktör
(3) Kontraktteorier
(4) Fyrstadieteorien
Samhället kan vara ett resultat av antingen en (super)aktör som fursten,
diktatorn eller parlamentet. I cell (1) opererar vi med en enkel
lagstiftarmodell: samhället blir som fursten vill ha det. Kausaliteten är enkel
och homogen: resultatet kan förutses på förhand; samhället har ingen frihet
att utvecklas spontant. Statsmodellen om socialt liv opererar inte med
oförutsedda konsekvenser; det kan vi observera i den pågående valrörelsen i
Sverige (september 2006). Även om lagstiftaren i cell (3) har bytts ut med
de många samverkande individerna som nu ingått ett samhällskontrakt, har
vi att göra med en enkel kausalitetsform. I cell (2) har vi det intressanta
fallet med individer som kanske handlar själviskt eller också altruistiskt,
men som inte rår över den (objektiva) grunden till de egna handlingarna. Jag
har ironiskt nog satt in Foucaults maktoptik som en illustration på
heterogena mål för människors handlingar. Den sociala ordningen
stabiliseras som homeostasis; den är given på förhand. Den intressanta cellen
(4) är den som fyrstadieteoretikerna utvecklar som heterogen kausalitet.
Skottarnas vetenskapliga genombrott ligger i insikten:
Det var de kvardröjande konsekvenserna av dessa självinriktade
handlingar som ledde till samhälleliga fördelar och nackdelar. Det var
den sammantagna causa efficiens utgående från mängden causa finalis,
som blev betydelsefull. Ingen avsåg dessa fördelar, ingen planerade
medvetet för dem, och ingen hade heller anledning att råka i delo med
någon annan om hur de bäst skulle åstadkommas. De uppstod ändå.
(1988: 370).
14
Det var för 200 år sedan som insikten om den heterogena kausaliteten först
formulerades. Eriksson övertygar om att de skotska upplysningsfilosoferna
bidrog till ett verkligt paradigmskifte för samhällsvetenskapens
vidkommande som inte står i skuggan av sådana naturvetenskapliga
genombrott som övergången från Newtons fysik till modern kvantfysik. De
skotska filosoferna öppnade dörren för ett helt nytt sätt att tänka det sociala:
som ett resultat av individers handlingar, men som ingalunda på förhand
kunde förutses; som intention och fakticitet. Då uppkommer naturligtvis
frågan varför den sociologiska disciplinen i stort negligerar denna
paradigmatiska möjlighet och fortfarande praktiserar kausalitetsformer som
borde förpassas till historieboken. Den enkla monokausala modellen
lurpassar ständigt: att det finns en eller annan makt (klass, struktur, kön) som
ligger bakom och styr mänskliga handlingar. Synen på det sociala livet blir
då statiskt och konformistiskt: det sociala återtar en på förhand given
(ursprungs)form; det finns ingen egentlig dynamik. Sociologisk forskning
har ofta svårt med att ge människor ”autonomi” – att de ofta har goda skäl
att handla som de gör (Boudon, 1993). Som Harold Garfinkel en gång
uttryckte det: konventionell sociologi ”dopar” sina aktörer för att vara säkra
på att utfallet av deras handlingar följer givna mönster (Garfinkel, 1967).
Sociologin har problem med att erkänna heterogeniteten mellan handlingar
och dess konsekvenser.
Det finns emellertid ansatser, också i modern sociologi, som utvecklar den
dubbla kausaliteten. Den kausal-analytiska ansatsen är i sin teoretiska och
empiriska komplexitet ett bud på hur den skotska filosofin gestaltas i modern
sociologi.
15
Kausalitet i modern empirisk sociologi: om generativa processer
I uppsatsen ”Causation, Statistics, and Sociology” beskriver den engelske
sociologen John Goldthorpe på ett föredömligt klart sätt tre kausala ansatser
i omlopp i empirisk sociologisk forskning (2000). Samtidigt uttrycker han
sig kritiskt om det som han kallar ”den sociologiska skandalen” i nutida
sociologi – och med skandalen åsyftar han den sociologiska teorins
frikoppling från empirisk analys. Goldthorpe har som bekant bastanta
meningar, och man behöver inte vara enig i allt vad han säger. Här
uppmärksammar jag enbart Goldthorpes analys av skilda kausalitetsformer,
eftersom jag finner diskussionen intressant och väl i samklang med tesen om
heterogen kausalitet i Erikssons framställning.
Samtliga tre empiriska kausalitetsformer hos Goldthorpe bygger på
statistiska sannolikhetsresonemang. Statistiska samband är till sin natur ickedeterministiska, dvs. det finns inga finala orsaker, inte heller bastanta sociala
”lagar” av den typ som tidig positivistisk sociologi arbetade med. Den
sociala verkligheten är kontingent och kan anta ett oändligt antal (frihets)
värden. Sociala regelbundenheter refererar till statistiskt observerade
samband mellan företeelser som exempelvis social bakgrund, utbildning och
hälsa i givna populationer. Sådana samband är historiskt kontingenta, dvs. de
är unika till historiska epoker och till det meningsperspektiv som här
dominerar (Weber, 2004). Välfärdsstaten har t.ex. ett stort intresse i att
undersöka sambandet mellan social bakgrund och effekter på individers
utbildningsnivå och hälsa.
Mellan de tre ansatserna finns markanta skillnader, väl värda att
uppmärksamma. Den sociologiska ansatsen i Goldthorpes översikt skiljer sig
ut från andra gängse variabelanalyser i det att den nödvändigtvis förankras i
16
teoretiskt tänkande. Den sociologiska förklaringen rymmer inte blott en
analys av statistiskt säkrade (yttre) orsakssamband, men också en
handlingsteoretisk analys av hur dessa regelbundenheter kan tänkas vara ett
resultat av komplexa och samverkande interaktionsprocesser mellan
individer i givna situationer. Naturligtvis kommer sådana förklaringsansatser
att antaga formen av ”modeller” (hur den komplexa verkligheten skulle
kunna tänkas). Den sociologiska förklaringen utmärks också av att den
opererar på flera nivåer: att koppla makro- och mikroteoretiska nivåer blir
den egentliga utmaningen för en perspektivrik sociologisk
förklaringsmodell. I kopplingen mellan makro och mikro utmanas den
sociologiska fantasin: hur verkar den historiska situationen på individer?
Också på mikro-planet, dvs. i interaktionsprocesser mellan individer,
genereras processer som vidare kommer att påverka de handlingsval som
individer företar på kort eller lång sikt.. Vilken handlingsmodell eller
aktörsmodell kan bäst beskriva de dynamiska/generiska processer som
mänsklig interaktion innebär och som i tur kan anta olika värden och
frihetsgrader i förhållande till den historiskt givna situationen. Fattigdom
och elände sätter ramar för de lekande barnens möjligheter i den brasilianska
favelan, men leken antar ofta frihetsgrader som trotsar all fattigdom. Men
den sociologiska analysen stannar inte vid struktur/aktör relationen utan
utvecklas ytterligare med ett tredje (validerings)led: mikro-processer har
handlingskonsekvenser (verkningar) på makro-planet. Strukturen återtar
eventuellt sitt grepp om de fattiga barnens vidare möjligheter att ”sätta” sitt
liv. Men sången, musiken och, inte minst, fotboll kan ju generera chanser
som trotsar all fattigdom. Maradona är ett exempel på ”heterogen
kausalitet”, men som tyvärr nog är mer av ett individuellt undantag än en
17
social regel. Förändring i den sociala strukturen kräver ett stort antal
”maradonor”!
Dessa resonemang i den kausal-analytiska sociologin knyts samman
som tidsekvenser: makro-plan blir dåtid, mikro-plan blir nutid, medan
mikro-makro blir till (förväntad eller också observerad) framtid. Om inte
experiment kan utföras i rummet, dvs. den empiriska analysen saknar ett
eller flera led, kan den fullföljas som teori.
I dessa nyare kausalanalytiska ansatser är teori och empiri led i ett
dynamiskt förlopp: empiri finns blott som resultat av teoretisk insikt, och
teori är blott resultat av elaborerad empiri! 2 Den här presenterade
kausalanalysen ser i övrigt sig själv som den rättmätige arvtagare till Max
Webers idé om erklärende Verstehen (Goldthorpe, 2000). Men man kan
också föreslå att den kausalanalytiska ansatsen med sitt starkt teoretiska
engagemang illustrerar den heterogena kausalitet som vi först finner hos de
skotska filosoferna.
De tre kausala ansatser som Goldthorpe presenterar är i tur och
ordning: robust beroende (robust dependence), konsekvenser av
manipulation (consequential dependence) samt generativa processer
(generative processes). Jag skall i det följande kort beskriva vari
skillnaderna mellan dessa ansatser ligger. Syftet med presentation är att
understryka vikten av den generativa ansatsen i nyare sociologisk
forskningsteori: att på nytt återknyta teori och empiri som dynamisk och
generativ process.
(robust samband)
Den kritiska realismen har i övrigt samma dynamiska förståelse av förhållandet mellan
teori och empiri (Danemark et al., 2000).
2
18
Den första typen (robust dependence) kan illustreras med vanliga
multivariata sambandsanalyser som t.ex. det jag läser i dagspressen: kvinnor
som äter choklad under graviditeten (x) har också en stor sannolikhet att
föda glada barn (y). En finsk undersökning sägs påvisa detta samband. Men
är (x) verkligen att betrakta som en förklaring till (y)? Har vi inte här att göra
med ett flagrant exempel på ett s.k. skensamband och att det bakom både (x)
och (y) finns (z) som förklarar bägge fenomenen? Eller att det mellan (x)
och (y) utvecklas en möjlig kemisk process som kan komma till stånd också
på annat sätt; och att intaget av choklad under graviditeten är en möjlighet
bland flera andra att på sikt producera glada barn? Ett robust samband är
blott ett sådant som kan stå upp för otaliga försök att destruera detsamma,
något inte förefaller att ha fullföljts i det här illustrerade fallet. Chokladintag
under graviditeten kan vara en möjlig faktor bland flera andra, men sannolikt
inte det som slutligen bestämmer humöret på ens avkomma.
Cigarrettrökning orsakar bestämt inte alltid cancer, men det finns, i gjorda
studier, ett starkt samband mellan cigarrettrökning och vissa cancerformer.
Hormontillskott efter kvinnors menopaus ansågs länge ha positiva
konsekvenser för kvinnor, men idag har vi blivit klokare. Vi bombarderas av
vetenskapliga rön som visar att det rent av kan vara farligt för kvinnor att
inta hormontillskott under en längre tid. I värsta fall kan vi råka ut för
blodproppar i hjärnan; ja, t.o.m. riskera att hörseln avtar. Om det redovisade
sambandet mellan intag av hormontillskott och benägenhet att utveckla
maligna blodproppar är robust, d.v.s. inte kan förklaras med andra faktorer,
finns det all anledning att upphöra med intaget av dylika hormonpreparat.
Ett robust samband har ganska stor kraft att predicera framtida händelser.
Men ett robust samband säger i regel inte mycket om eventuella orsaker: det
redovisar regelbundenheter mellan vissa företeelser.
19
De exempel jag har illustrerat med ovan är hämtade från den
medicinska forskningen. Det kan väl också sägas att det är just medicinsk
forskning som idag excellerar i att finna orsaksförklaringar i form av robusta
samband. Naturligtvis är dessa observerade orsakssamband ytterst
avhängiga av den medicinska forskningsexpertisens kunskapsfinansiering
och -intresse, dvs. om finansieringskällan blir svagare kopplad till den
moderna aggressiva medicinalindustrin, är det inte uteslutet att vi kommer
att se helt andra typer av sambandsrelationer. Produktionen av
doktorsavhandlingar genererar också en strid ström av nya sensationella
medicinska samband! Det som idag förefaller att vara ett robust samband,
kan i morgon komma att försvagas, eventuellt också att förlöjligas. Vi
moderna människor förundras över gamla tiders skrönor; sambandet mellan
regndans och den faktiska förekomsten av regn bland primitiva stammar har
uppmärksammats av såväl Durkheim som Merton. Som Raymond Boudon
har påpekat, har detta primitiva samband sin klara kognitiva grund:
regndanser förekom ofta tätt på regntiden! (Boudon, 1993).
Goldthorpe gör gällande att denna typ av robusta sambandsanalyser
som förklaringsgrund i sociologin i stort har förlorat i värde. Man kan, något
som också Goldthorpe föreslår, benämna denna fas av ofta blinda
sambandsanalyser som sociologins ”positivistiska” period. C.W. Mills kritik
av sin samtids sociologi som ”abstrakt empirism” utvecklades väl också i en
tid, då tvivlet (och positivismkritiken) ännu inte hade rubbat tilltron till
värdet av dessa mer eller mindre mekaniskt genererade sambandsanalyser
(Mills, 1971).
(aktiv manipulation)
20
Den andra typen av orsaksförklaring i Goldthorpes översikt, konsekvenser av
manipulation, förespråkar en återgång till en ganska rigid experimentell
design. I ett experiment har forskaren en unik möjlighet att manipulera (x)faktorn i syfte att studera i detalj hur olika värden påverkar utfallet (y). Om
vi i det förra fallet med robusta samband speciellt uppmärksammade hur
effekter (glada barn) kan förklaras med skilda bakgrundsvariabler, är vi i det
senare fallet benägna att skärskåda tänkbara orsaker och deras effekter: vilka
slags effekter på gravida kvinnor (och därmed på fostret) har egentligen
intaget av choklad? En sådan experimentell ansats kräver som regel att vi
kan manipulera med exempelvis råttor och i detalj studera hur serotonin
(substansen i choklad) påverkar beteendet. Den experimentella
orsaksanalysen står i spänning till den statistiska sambandsanalysen,
speciellt inom den medicinska vetenskapen. Den experimentella analysen
går s.a.s. på djupet, medan den statistiska analysen surfar på ytan. Bägge
designer har fördelar och nackdelar.
En fördel med mer experimentell förklaringsansats är att vi också har
möjlighet att studera s.k. ”interaktionseffekter” mellan variabler. Inom
medicinsk forskning är placebo-effekten allmänt accepterad: intag av
sockerpiller under läkares övervakning kan i själva verket ha samma effekter
som ett läkemedel. Serotonin finns som naturligt substans i organismen,
förmodligen också hos råttor, och det kan heller inte uteslutas att ett litet
intag av choklad sätter igång en kemisk process i kroppen som gör både djur
och människor glada. Men det naturliga serotoninet kan möjligen också
stimuleras med helt andra medel än choklad, men med samma effekt.
Interaktionseffekter är centrala inslag i samhällsvetenskapliga
förklaringar, något som socialpsykologer och sociologer fick lära av de
klassiska Hawthorne-undersökningen redan på 30-talet (Bendix et.al., 1949).
21
Undersökningar om trivselfaktorer är inte blott att se som passiva instrument
som mäter faktiska tillstånd; undersökningar kan under gynnsamma villkor
leda till att trivseln ökar markant. För att illustrera interaktionseffekters
relevans i sociologiska sammanhang refererar Goldthorpe till följande
resonemang (hämtat från Holland, 1988):
(A) hon klarade sin examen med bravur, eftersom hon är kvinna
(B) hon klarade sin examen med bravur, eftersom hon hade läst
sina läxor
(C) hon klarade sin examen med bravur, eftersom hon hade läst
sina läxor, något som ledde till att hennes lärare gjorde en extra
insats
Samtliga dessa förklaringar på varför den unga kvinnan klarade sig gott är
rimliga, och ingen av dem kan på förhand uteslutas. Sannolikt ”interagerar”
samtliga mekanismer och förstärker utfallet. (A) är den mest triviala,
eftersom den tillmäter en passiv variabel, att vara kvinna, en förklaringskraft
utan att specificera ”the effects of the cause”. (B) är mer intressant, eftersom
den rymmer ”agens”: individen handlade (läste läxor), något som sannolikt
hade en effekt (goda betyg). Men (C) kan heller inte uteslutas, eftersom en
begåvad elev som läser sina läxor sannolikt också får en viss
uppmärksamhet från lärarens sida, något som ytterligare sporrar elevens
engagemang. Det som gör sociologin till en spännande och komplex
empirisk vetenskap är förekomsten av alla dessa samverkande dynamiska
effekter som producerar sociala fenomen.
Den manipulativa eller experimentella förklaringsansatsen har
avgjorda fördelar i förhållande till mer eller mindre mekaniska
22
sambandsanalyser, styrda av blind sifferlogik snarare än handlingslogik.
Manipulationen är väl också den ansats som ligger närmast den klassiska
logikens causa efficiens. Den utmärks också av att det är retrospektion
snarare än prediktion som står i centrum för den explanativa ansatsen. Först i
skymningen flyger Minervas uggla!
Problemet med denna förklaringsansats för samhällsvetenskapens
vidkommande ligger i att vi sällan eller aldrig kan manipulera explanans: xfaktor är ofta en historisk händelse som ligger långt bortom vår manipulativa
förmåga. Inte heller kan vi enkelt manipulera med könsfaktorn (”hon är
kvinna”) eller för den delen med klassbakgrund. Redan som student fick jag
lära att den experimentella metoden (manipulation) har hög inre validitet,
men begränsad yttre validitet. Det är riskabelt att generalisera experimentella
resultat utförda på råttor över till människor, något som det medicinska
experimentet ibland förefaller att överse. Den strikt experimentella
förklaringslogiken förblir restriktiv, och kan enbart användas av några få
vetenskapliga discipliner: de som i laboratoriet har möjlighet att ”sätta” sin
egen omgivning. I sociologin råder det omvända förhållandet: vi riskerar att
drunkna i den sociala verklighetens virvelströmmar. Vi har inte ett
privilegierat förhållande till den verklighet vi analyserar.
(generativa processer)
Den tredje typen av förklaringsansatser, generativa processer, är den som
Goldthorpe förespråkar för sociologins del.3 Ambitionen med den
”analytiska sociologin” som Goldthorpe (och en grupp Stockholmsociologer med inspiration från James Coleman) företräder, är, om jag
3
Också Raymond Boudon (1993) har på det överordnade planet samma budskap som Goldthorpe, om än
detaljer skiljer dem åt.
23
förstår budskapet, att skriva om modern sociologi i mer ”vetenskaplig”
riktning: att formulera den kausal-analytiska ansatsen så att den också
rymmer generativa interaktionseffekter och handlingskonsekvenser
(Hedström& Swedberg, 1998; Hedström, 2005). Gemensamt för generativa
förklaringsansatser är en fokusering på aktörers interaktioner sett i ljuset av
ett kontextuellt (eller strukturellt) sammanhang. På det aggregerade planet
skapar dessa interaktionsprocesser vissa handlingseffekter som i ringa eller
ingen omfattning är åsyftade av de handlande individerna själv. I dessa
förklaringsansatser söker man harmonisera strukturella faktorer som
begränsar eller öppnar handlingsmöjligheter med individers respons sett i
ljuset av möjliga handlingsperspektiv.4 Det samlade resultatet av dessa
struktur- och aktörsrelaterade förklaringsled (makro och mikro) kan
observeras som kollektiva handlingsmönster, eventuellt tillgängliga för
statistisk analys. Dessa mönster, t.ex. val av skola eller utbildning, kommer
antingen att reproducera eller också att transformera den sociala
verkligheten. I ansatsen ”generativa mekanismer” ligger ett deciderat
intresse att koppla struktur och agens, makro- och mikro, teori och empiri.
Förklaringen antar formen av en rekonstruktiv process som i ett givet
datamaterial söker redogöra för historiska ramar som ”betingar” individers
möjligheter och de mekanismer på handlingsplanet som i sin tur producerar
kollektiva handlingsmönster, dvs. strukturer (Benjaminsen, 2006).
Ett stort forskningsområde som är väl anpassat till dessa nya
generativa förklaringsansatser är social mobilitet. Mobilitet kan studeras
både inom en generation och mellan generationer. I första fallet söker man
belysa de levnads- och karriärchanser som står öppna för en generation av
individer. Det är givet att en generation har bättre chanser att förbättra den
4
Modellen har sitt ursprung hos James Coleman (1986)
24
egna situation om det råder stark ekonomisk uppgång; då öppnas nya
handlingsmöjligheter som en tidigare generation inte hade. Kina och Indien
utgör idag samhällsekonomier i stark social utveckling och här kan vi – i
vissa urbana regioner - också observera uppkomsten av en ny och bred
medelklass. Omvänt gäller att i tider av social nedgång, ser vi sannolikt fler
Buddenbrok-fenomen med social deroute som följd. I fallet med
intergenerationell social mobilitet, d.v.s. mobilitet mellan generationer,
måste man givetvis hålla konstant de faktorer som påverkar varje
generations möjligheter att klättra på den sociala stegen, men därtill kommer
att man också söker belysa hur komplexa sociala faktorer (socialisation,
motivation) verkar för att individer skall kunna möjliggöra sina
levnadschanser. Den sociala klasstrukturen har länge ansetts som ett hinder i
strävanden att bredda mindre privilegierade gruppers möjligheter att
förvärva främst högre utbildning. Högre utbildning är en nyckelfaktor i
social mobilitet: om utbildningen görs tillgänglig för bredare grupper, har
dessa också en chans att kunna konkurrera om goda jobb; om den istället
exkluderar på ett tidigt stadium, försvinner också icke privilegierades
möjligheter att agera fritt under i övrigt gynnsamma villkor på
arbetsmarknaden. I fallet med social mobilitet samverkar som väl framgår
ytterligt komplexa förklaringskedjor: den strukturella kontexten är samman
med de handlingsrum som i övrigt står till buds för individer
(interaktionseffekter) med till att skapa en kollektiv verklighet som antingen
visar stor öppenhet eller också motsatsen; fåtalet individer ges möjlighet till
att förbättra sina levnadschanser. Generativa processer på flera (tidsliga och
rumsliga) plan är med till att antingen reproducera eller också transformera
en social verklighet. I fallet med social mobilitet är det emellertid oftast så
att reproduktion och transformation existerar samtidigt. Fickor i den sociala
25
och ekonomiska verkligheten kan möjliggöra starkt ökade levnadschanser
för vissa grupper, medan situationen för det stora flertalet förblir hopplös.
Ett slående exempel idag på sådan komplexitet är Indien: tigerekonomin i
södra Indien med centrum i Mumbai/Bangalore leder till explosiv framgång
för vissa grupper, alltmedan situationen för flertalet individer förblir
desperat. Att spekulera över hur dessa generativa processer (makro – mikro
– makro) på sikt kommer att utvecklas är en spännande uppgift för global
sociologi.
En förklaringslogik som bygger på studiet av generativa mekanismer
är intressant såtillvida att vi här har att göra med en Erklärende Verstehenlogik i den form som redan Max Weber förespråkat. Den heterogena
kausaliteten opererar på flera plan: det historiska sammanhanget sätter
gränser för individers handlingsmöjligheter och deras ”autonomi”, men
”situationen” har alltid öppningar och sprickor; handlingssituationen med
många samverkande individer producerar möjligheter och stängningar. På
lång sikt produceras det vi kallar en ”seg struktur” som ett resultat av de
många individers interaktioner: strukturer kan vara mer eller mindre
stängda! Poängen med den triadiska form av heterogen kausalitet (strukturaktör-struktur) är att få oss att se på det sociala livet som en generativ
process, utsträckt i tid och rum, som stänger och öppnar
handlingsmöjligheter för individer, något som i sin tur leder till
”verkningar”: till mer eller mindre stabila handlingsmönster som kan
observeras som ”regelbundenheter”.
Slutkommentar
Arbetet med denna text har givit mig anledning att reflektera över ett
vetenskapligt grundbegrepp: kausalitet. Jag har inte gått igenom ”tänkandets
26
historia”, men jag förmodar att begreppet causa är tätt förbundet med det
mänskliga tänkandet: ingenting är något i sig själv; att vara eller bli till
någon eller något kräver en relation; i en relation finns en dåtid, nutid och en
framtid. Det vi kallar tid kan inte utgöras av blott diskreta händelser utan
kräver ett inre sammanhang; att tänka tid är att tänka i sammanhang; något
som kommer före och något som kommer efter. Kausalitetsbegreppet är nära
förbundet med tidsbegreppet; orsaken föregår effekten. Orsaksbegreppet är,
som vi har lärt av Kant, ett nödvändigt ordningsbegrepp. Som sådant kan det
ligga immanent i tingen och vara en del av den naturliga ordningen; eller
också vara en tankeprincip med vilken vi ”postulerar”ordning och ”sätter
mening”.
I det aristoteliska tänkandet opererade man med flera ordningar:
materialis, formalis, efficiens och finalis. Högst av dessa ordningar var den
finala, den yttersta, den ultimativa – den högsta punkten som möjliggjorde
allt annat.
Den empiriska vetenskapens vidare utveckling i statistisk riktning
kom omsider att underminera det deterministiska orsakstänkandet som ett
arkaiskt och överståndet stadium. Sannolikhetskalkyler opererar med
öppenhet, kontingens och möjligheter; i oändlighetens ljus är allt möjligt;
orsaker varierar tidsligt och rumsligt. Den empiriska vetenskapen analyserar
styrkan i sambandsrelationer och eventuella riktningar snarare än att
spekulera över ockulta orsaker. I sin skildring av den skotska upplysningen
öppnar Eriksson upp för ett fruktbart perspektiv: den heterogena
kausaliteten. Jag har tagit fasta på dessa formuleringar i syfte att framställa
en fruktbar variant av (heterogen) kausal-analys i modern sociologi.. Syftet
med denna elaborering har varit att överkomma den ofruktbara spaltningen
27
mellan allmän samhällsteori och empirisk sociologi; mellan kvalitativ och
kvantitativ sociologi.
Slutligen ligger det en etisk ambition i att tänka i heterogena
orsaksrelationer: sådana relationer, vill jag mena, kan disciplinera tanken
och talet. Att bedriva vetenskap är trots allt att lära sig besinning.
Orsaksanalysen kan, i sista instans, skänka oss insikt i hur begränsad vår
kunskap om världen egentligen är. Den heterogena kausaliteten skänker oss
då ytterligare en (generativ) insikt: att visa ödmjukhet inför det sociala livets
komplexitet.
28
Litteratur
Adorno, Theodor (1976) “Sociology and empirical research” (ss. 68 – 86) i
The Positivist Dispute in German Sociology (translation by Glyn Adey and
David Frisby). London: Heineman.
Aristoteles (1999) Forelæsning over Fysik (Indledning og noter af Poul
Helms). København: Gyldendal.
Bendix, Reinhard et al.(1949) ”The Perspective of Elton Mayo,” The Review
of Economics and Statistics, Vol. 3: 4, pp. 312 – 319.
Bertilsson, Margareta (2005) ”Fra Aristotle til moderne samfundsteori” (ss.
622 – 642) I Andersen, H & Kaspersen, L B (red.) Klassisk og moderne
samfundsteori. København: Reitzels Forlag.
Benjaminsen, Lars (i press 2006 ) Chanceulighed i Danmark i det 20.
århundredede. Udviklingi intergenarationelle uddannelsers – og
erhvervschancer. Kobenhavn: Sociologisk Institut, Ph. D. Serie.
Bourdieu, Pierre (2004) “Conclusion: Classes and Classification” (ss. 466 –
484) i Distinction. A Socialk Critique of the Judgement of Taste. London:
Routledge.
Boudon, Raymond (1993) “European Sociology:the Identity Lost” (ss. 27 –
44) in Sociology in Europe: In Search of Identity (edited by Birgitta
Nedelmann and Piotr Sztompka). Berlin: de Gruyter.
Coleman, James (1986) “Social Theory, Social Research, and a Theory of
Action” in American Journal of Sociology, Vol. 9: 6, pp 1309 – 1335.
Danemark, Bert et al.(2000) Explaining Society. Critical Realism in
the Social Sciences. London: Routledge.
Eriksson, Björn (1988) Samhällsvetenskapens uppkomst. En tolkning ur den
sociologiska traditionens perspektiv. Uppsala: Halgren & Fallgren Förlag.
29
Garfinkel, Harold (1967) Studies in Ethnomethodology. Englewood Cliffs:
Prentice Hall
Goldthorpe, John (2000) “Causation, Statistics, and Sociology” (pp. 137 –
160) in On Sociology: Numbers, narratives, and the integration of research
and theory. Oxford: Oxford University Press.
Habermas, Jürgen (1968) Erkenntnis und Interesse. Frankfurtt a. M.:
Suhrkamp.
Hardin, Garrett (1968) "The Tragedy of the Commons," Science,
162(1968):1243-1248.
Hardt, Michael & Antonio Negri (2003) Imperiet (översättare: Henrik
Gundenäs; redaktörer Göran Dahlberg, C-M Edenborg). Göteborg: Glänta
Produktion.
Hedström, Peter & Richard Swedberg (eds.) (1998) Social mechanisms : an
analytical approach to social theory. Cambridge: Cambridge University
Press.
Hedström, Peter (2005) Dissecting the Social. On the Principles of Analytic
Sociology. Cambridge: Cambridge University Press.
Holland, Paul (1988) “Causal Inference in Retrospective Studies,”
Evaluation Review, Vol. 12:3, pp. 203 – 231.
MacIver, R. M (1942/1964) Social Causation. New York: Harper
Torchbooks.
Mills, C. W. (1971) Den sociologiska visionen. (översättning av Ulla
Bergryd). Lund: Arkiv Förlag.
Weber, Max (2003) ”Sociologiske grundbegreber” (ss. 189 – 240) i Max
Weber, Udvalgte tekster, Bind 1 (red. Andersen, H., Bruun, H.H. &
Kaspersen, L.B.). København: Reitzels Forlag.
Weber, Max (2004) “The ‘objectivity’ of knowledge in social science and
social policy” (pp. 359 – 404) in Sam Whimster (ed.) The Essential Weber.
London/NewYork: Routledge
30
