DEFINITIONER av begrepp i kliniskt arbete inom hälso- och sjukvården. Sammanställda av professor Agneta Öjehagen, Lunds universitet och docent Catharina Gåfvels, Akademiskt primärvårdscentrum, Stockholm. De behandlingar och sociala interventioner som nämns nedan är inte yrkesbundna. Psykologisk behandling, psykosocial behandling och sociala interventioner. I samband med i riktlinjearbete vid socialstyrelsen avseende psykologisk respektive psykosocial behandling formulerades följande generella definition: ”Benämningen psykologisk och psykosocial behandling utgår från klassifikationen av vårdåtgärder (KVÅ) i Socialstyrelsens hälsodataregister. Vid behandling av missbruk och beroende har både den psykologiska och den psykosociala behandlingen ett psykosocialt synsätt och samtalskontakten utgör basen för behandlingen. Psykologisk behandling fokuserar dock mer på intrapsykiska processer, medan psykosocial behandling fokuserar mer på den sociala situationen och sammanhanget. Psykosocial behandling kan också innefatta åtgärder som exempelvis information, rådgivning, hänvisning och kontakter med närstående” (Socialstyrelsen 2015). I pågående klassifikationsarbete av vårdåtgärder psykiatri arbetar man med dessa frågor på uppdrag av en större grupp SwingCHIP (Swedish Interdiciplinary Group for Coding of Health Interventions in Psychiatry). Möjliga insatser delas in i psykologisk behandling, psykosocial behandling och sociala interventioner och presenteras nedan. Avsikten är att definitionerna av begreppen skall bli allmänt tillämpbara inom hälso-och sjukvården. Psykologisk behandling syftar till att bota eller lindra patientens besvär med systematiska och teoretiska psykologiska metoder. I psykologisk behandling ingår olika psykoterapier såsom psykodynamisk terapi, kognitiv beteendeterapi, interpersonell terapi, systemisk terapi. Psykologisk behandling kan också bestå av uttryckande behandling (kombination av psykologisk teori och med icke verbala tekniker t.ex. musik och ljudterapi)och annan systematisk psykologisk behandling. Dessa kan bedrivas individuellt, i grupp, familj, barn med och utan manual samt via internet. För att självständigt bedriva psykoterapi krävs legitimation som psykoterapeut. Personer, som har grundläggande psykoterapikompetens kan dock bedriva sådan behandling under handledning. Psykologer har grundläggande psykoterapikompetens i sin grundutbildning, medan andra yrkesgrupper kan komplettera till sådan. Läkare, socionomer, sjuksköterskor och psykologer med grundutbildning m.fl. kan bygga på en grundläggande psykoterapikompetens till att bli legitimerad psykoterapeut. Psykosocial behandling definieras bland annat så här: ”Till skillnad från psykoterapi arbetar man parallellt med en individs, familjs sociala och psykologiska situation.” Lennéer-Axelson & Thylefors, 1999. Psykosocial behandling kan också beskrivas som ett ”Systematiskt, strukturerat arbete rörande problem, som manifesterat sig socialt och/eller psykologiskt med mål att arbeta med förändring av aktuellt problem, relationer och sociala problem”. Öjehagen A, Fahlke C, 2014. I psykosocial behandling ingår bland annat psykoedukation, counselling (problemorienterad behandling), MI (motiverande interventioner), krisintervention, systematiskt stödjande samtal (innehåller utredning, bedömning och utvärdering, till skillnad från att ha ett allmänt stödjande förhållningssätt t.ex. i samband med en medicinsk behandling), parsamtal, familjesamtal, social färdighetsträning, nätverksintervention. Psykosociala behandlingsinsatser kan ges individuellt, i grupp, med familj och med barn, med och utan manual, samt som internetbehandling. Ett tydligt exempel på psykosocial behandling är counselling: Counselling är en problemorienterad behandling, där counsellingsamtalet syftar till att i samverkan med patienten formulera en problemställning, som utgår från dennes psykologiska och sociala situation för att kunna integrera olika insatser till förändring på ett för denne gynnsamt sätt. Förändringsarbetet utgår från att medvetandegöra och stödja patientens egna resurser. Behandlingsrelationen är i fokus och behandlingsinsatserna kan baseras på olika teoretiska (oftast KBT, PDT) och metodologiska (individ, par, familj) utgångspunkter, vilka anpassas efter patientens problematik och behov. Studier om effekter av counselling vid psykisk ohälsa finns sammanställda i en Cochrane-översikt från 2011, vilken visar bättre resultat än vid sedvanlig behandling upp till 6 mån efter behandling. Sociala interventioner betecknas inte som behandling, men är ofta ett komplement till psykologisk behandling och psykosocial behandling. Exempel på sociala interventioner är: anmälan enligt lag, bedömning av levnadsomständigheter, förändring av yttre social situation, kontakter med andra myndigheter, kontakter med patientens sociala nätverk, rehabilitering enligt rehabiliteringsplan, samtal med barn om patient, samtal med vuxen patient ang. berörda minderåriga, samtal med vuxen patient och barn, social information och rådgivning, och upprättande av rehabiliteringsplan. Referenser: BowerP,KnowlesS,CoventryPA,RowlandN(2011)Counselling for mental health and psychosocial problems in primary care (Review) Lalos A, Blom B, Morén S, Olsson (2014) Socialt arbete i hälso- och sjukvård. Villkor, innehåll och utmaningar. Stockholm: Natur & Kultur. Lennéer-Axelsson B, Thylefors I (1999) Psykosocialt behandlingsarbete Stockholm: Natur & Kultur. Lundin A, Benkel I, de Neergard G, Johansson B-M, Öhrling C (2009) Kurator inom hälsooch sjukvård. Lund. Studentlitteratur. Socialstyrelsen, Nationella riktlinjer (2015): Vård och stöd vid missbruk och beroende. Stöd för styrning och ledning. Öjehagen A. Socialt arbete och psykisk ohälsa (2014). I Lalos A, Blom B, Morén S, Olsson M m.fl. Socialt arbete i hälso- och sjukvård. Villkor, innehåll och utmaningar. Stockholm: Natur & Kultur. Öjehagen A.& Fahlke, C. Underlag för att differentiera psykosocial behandling och psykologisk behandling. I Utredning under arbetet med nationella riktlinjer Vård och stöd vid missbruk och beroende 2015.