Barndom under kontroll – exemplet ADHD

Lunds universitet
Sociologiska institutionen
Barndom under kontroll – exemplet ADHD
Författare: Mattias Nilsson Sjöberg
Kandidatuppsats: SOCK01, 15 hp
Vårterminen 2014
Handledare: Mikael Klintman
ABSTRACT
Författare: Mattias Nilsson Sjöberg
Titel: Barndom under kontroll – exemplet ADHD
Kandidatuppsats: SOCK01, 15 hp
Handledare: Mikael Klintman
Sociologiska institutionen, vårterminen 2014
Antalet barn som diagnostiseras med ADHD har ökat explosionsartat. Mycket forskning görs
på dessa barn, mindre är den forskning som uppmärksammar det diagnostiserade barnets eget
perspektiv. Syftet med uppsatsen är att studera hur barn som diagnostiserats med ADHD
upplever och beskriver sig själv och sin diagnos. En annan del av syftet är att kontextualisera
barnens
upplevelser
och på
så
sätt
önska öka
förståelsen för
den upplevda
diagnosproblematiken. Hur kan det diagnostiserade barnets upplevda problematik i relation
till expertsystemet ”skolan” förstås och förklaras sociologiskt? Hur kan det diagnostiserade
barnets upplevda problematik i relation till expertsystemet ”medicinen” förstås och förklaras
sociologiskt? Hur påverkar diagnosproblematiken barns identitetskapande processer? Utifrån
uppsatsens syfte och forskningsfrågor tas en kvalitativ forskningsansats. Med stöd i en
tidigare genomförd intervjustudie inom vilken barns upplevelser av ADHD och
läkemedelsbehandling är i fokus, (om)tolkas barnens utsagor utifrån en sociologisk/socialpsykologisk begreppsram. Barnets perspektiv är ett viktigt inslag i uppsatsen varmed
barnperspektivet som teoretiskt och metodologiskt begrepp utgör ett centralt tema. När
barnets upplevelse med hjälp av interaktionistiskt präglad teori kontextualiseras blir resultatet
och förståelsen för det enskilda diagnostiserade barnets situation en annan än den som ges i
den neuropsykiatriska förklaringsmodellen. Det diagnostiserade barnets situation – tankar och
handlingar – präglas av att möta beskrivningar hos omvärlden som inte alltid överensstämmer
med barnets egen livsberättelse. Ett viktigt resultat är att när barnen själv tillfrågas om sina
”problematiska” handlingar, så tycks orsaksförklaringarna skilja sig från omgivningens.
Nyckelord: ADHD, barndom, barns perspektiv, diagnos, expertsystem, skola, social kontroll
2
Innehållsförteckning
1 Inledning ......................................................................................................................6
1.1 Syfte och forskningsfrågor ......................................................................................7
1.2 Avgränsningar ........................................................................................................8
2 Kort bakgrund om ADHD ............................................................................................8
2.1 ADHD som beteendeproblem uppmärksammas ......................................................8
2.2 ADHD som neuropsykiatrisk funktionsnedsättning .................................................9
2.3 Kritisk forskning om ADHD-diagnostisering ..........................................................10
3 Begreppsligt och teoretiskt ramverk ..............................................................................11
3.1 Barnperspektiv och barns perspektiv .......................................................................11
3.2 Normalitet och avvikelse: Ett sociologiskt perspektiv .............................................12
3.3 Det senmoderna samhället: En ökad tilltro till expertsystem ....................................13
3.3.1 Expertsystemet medicinen ..............................................................................14
3.3.2 Expertsystemet skolan ....................................................................................15
3.4 Barns identitet .........................................................................................................16
4 Metod, genomförande och etiska aspekter.....................................................................17
4.1 Metodval ................................................................................................................17
4.2 Genomförande ........................................................................................................19
4.3 Urval ......................................................................................................................19
4.4 Dokumentforskning ................................................................................................19
4.5 Etiska aspekter ........................................................................................................20
4.6 Rapporten VOICES ................................................................................................20
5 Resultat och analys .......................................................................................................22
5.1 Expertsystemet skolan: En arena för granskning och bedömning av barn ................22
5.2 Skolan i den diagnostiska kulturen: Avvikande beteenden medikaliseras ................24
3
5.3 Det ADHD-diagnostiserade barnets möte med ”experterna”: En upplevd
avsaknad av nära relationer? ...................................................................................26
5.4 ADHD som avvikelse: Ett motiv för mobbning i skolan? ........................................28
5.5 Diagnostiserad avvikelse: Lättnad eller börda? ........................................................30
6 Sammanfattning och diskussion ....................................................................................32
Referenslista ....................................................................................................................36
4
Människan föds fri och överallt är hon i bojor.
Jean-Jacques Rousseau, 1762
5
1 Inledning
Svenska barn presterar allt sämre i skolan. I alla fall om vi ska tro de senaste årens PISA1undersökningar. Rubrikerna är många och rösterna höga om orsakerna till barnens försämrade
kunskapsresultat. Somliga påstår att orsaken till försämrade kunskapsresultat kan sökas i
antiauktoritära metoder för uppfostran (Eberhard, 2013a, b). Om föräldrar genom strängare
disciplin och bestraffningsmetoder återtar makten från barnen skulle även skolresultaten
höjas. Men sådan fostran av barn tycks omöjlig i en tid ”… där hela kulturen är inkluderande,
barnfokuserad och tillåtande” (Eberhard, 2013b). En inkluderande, tillåtande och
barnfokuserad kultur är resultatet av att ”… vi har låtit oss luras av en romantisk och
ovetenskaplig bild av människan” – en sådan barnfokuserad uppfostran är helt enkelt
någonting ”feltänkt” (Enkvist, 2002:39).
Där exempelvis psykiatrikern David Eberhard ser en barnfokuserad och inkluderande
kultur, uppmärksammas av andra en samhällskulturell trend inom vilken barn och unga i
större omfattning och allt längre ned i åldrarna granskas och bedöms utifrån sina
(skol)prestationer och (kunskaps)resultat (Nilsson Sjöberg, 2013). Möjligen är ökat fokus på
granskning och bedömning av barn och unga ett sätt att (åter?)få barndomen under kontroll.
Utbildningsradion visar i programmet Barndom under kontroll hur barn i grundskolan med
hjälp av ett datorprogram får fylla i ett test och därmed ställa sina egna diagnoser.
Datorprogrammet – Dominic Interactive – finns på flera språk och i Nordamerika är testet lika
obligatoriskt
som
en
vanlig
läkarundersökning
(Utbildningsradion,
2012-01-20).
Datorprogrammet följer kriterierna för psykiatriska diagnoser i American Psychiatric
Association’s (APA) diagnosmanual DSM-IV. Nyligen har en femte upplaga av DSM
publicerats (DSM-5). I takt med att nya tidigare upplagor omarbetats faller vissa diagnoser
bort medan andra tillkommer. I stort tillkommer fler diagnoser än de som faller bort. När de
psykiatriska diagnoserna ökar i antal och omfång, minskar utrymmet för det som anses vara
normalt. Alla som inte passar in i normalitetsmallen blir avvikande.
En grupp ”avvikande” barn och unga som under senare tid ökat i antal är de så kallade
bokstavsbarnen. I synnerhet har diagnosen ADHD växt explosionsartat (Maler, 2012). ADHD
är en förkortning av engelskans Attention Deficit Hyperactivity Disorder – på svenska
översatt till ”uppmärksamhetsstörning med överaktivitet” (Socialstyrelsen, 2004:10). På
1
PISA (Programme for International Student Assessment) är en internationell studie som genomförs vart tredje
år initierad av OECD, vars syfte är att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att
femtonåriga elever är rustade att möta framtiden så snart de lämnar det obligatoriska skolväsendet
(Skolverket.se, 2011b).
6
Socialstyrelsens hemsida definieras ADHD som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
(Socialstyrelsen.se, 2014). Rapporter säger att barn och unga diagnostiserade med ADHD
löper förhöjd risk att hamna i kriminalitet (Sydsvenska dagbladet 2013-02-06) och i synnerhet
anses de i skolan utgöra ett problem (Gillberg, 2013; Socialstyrelsen, 2010).
En metod som under senare år blivit allt vanligare för behandling av ADHD är
medicinering med centralstimulerande preparat.2 Antalet barn som i Sverige medicineras mot
ADHD ökade mellan år 2006 och 2010 med 151 procent (Lärarnas tidning, 2012:16). Ökad
läkemedelsbehandling gäller för både pojkar och flickor och även för vuxna (NEPI.net, 2013;
Thomas, m.fl., 2013; se även Socialstyrelsen, 2012). Måhända sammanhänger ökad
läkemedelsbehandling med tilltagande ADHD-diagnostisering. I detta sammanhang menas att
det i den anglosaxiska delen av världen har vuxit fram en diagnostisk trend, eller en
diagnostiseringskultur, som tagit form över skola och samhälle (se t.ex. Hallerstedt red. 2006;
Kärfve, 2001; Ingestad, 2006; Michaëlsson, 2013; Newnes & Radcliffe, 2005; NordinHultman, 2004; Svenaeus, 2013; Timimi, 2009; Timimi & Taylor, 2004).
Forskningen om ADHD är mycket omfattande. Dominerande är den biomedicinska
forskningen på området (Ekström, 2012). Det biomedicinska perspektivet på ADHD har
emellertid inte undkommit kritik (se t.ex. Michaëlsson, 2013). Istället för att leta fel hos den
individen vill kritikerna uppmärksamma strukturella omvärldsfaktorer, maktrelationer och
psykosociala förhållanden. Debatten har pågått en tid och lär fortsätta, men jämte debatten
ökar antalet barn med ADHD-diagnos och ytterligare fler är under medicinsk utredning.
Ett intressant ämne i ADHD-debatten skulle vara att höra vad de berörda barnen själv har
att säga. Forskning som belyser barnens upplevelser och tankar kring den verklighet de växer
upp i, såväl i som utanför skolan, är något som haft låg prioritet inom barn- och
ungdomsforskningen (Giota, 2006:97). I vetenskapliga sammanhang argumenteras för att
(missgynnade) barns och ungas röster bör uppmärksammas i syfte att bidra till och utmana
vetenskapens kunskapsområden (se t.ex. Byrnes & Rickards, 2011; Conolly 2008; Eldén,
2013; Harju, 2008; Pramling Samuelsson m.fl., 2011; Singh, 2012).
1.1 Syfte och forskningsfrågor
I denna uppsats fokuseras barn med ADHD-diagnos. Centralt för syftet är att studera hur barn
som diagnostiserats med ADHD upplever och beskriver sig själv och sin diagnos. En annan
2
Centralstimulantia är amfetaminliknande läkemedel. Det vill säga preparat som verkar genom att öka vakenhet,
sinnesintryck, tankar och beteenden. Det vanligast förekommande vid behandling av ADHD är metylfenidat som
saluförs under olika namn som bland annat Concerta och Ritalin (Läkemedelsverket.se).
7
del av syftet är att placera in barnens upplevelser i ett större samhälleligt sammanhang och på
så sätt önska öka förståelsen för den upplevda diagnosproblematiken.

Hur kan det diagnostiserade barnets upplevda problematik i relation till expertsystemet
”skolan” förstås och förklaras sociologiskt?

Hur kan det diagnostiserade barnets upplevda problematik i relation till expertsystemet
”medicinen” förstås och förklaras sociologiskt?

Hur påverkar diagnosproblematiken barns identitetskapande processer?
1.2 Avgränsning
FN:s barnkonvention menar att varje människa upp till 18 år är ett barn. Det är denna
definition jag använder mig av när jag skriver barn (och ibland unga).
När det kommer till ADHD-begreppet är det mer komplicerat. I stort har jag valt att enbart
fokusera på diagnosen ADHD, det vill säga att den forskning och litteratur jag studerat i
ämnet i första hand ska beröra diagnosen ADHD och inte andra så kallade bokstavsdiagnoser.
Två andra diagnoser som nämns i uppsatsen är DAMP och ADD. Varför jag inte explicit
väljer att redogöra för dessa två beror på att den DAMP inte äger någon legitimitet utanför
Norden, men internationellt har beteckningen DCD och betraktas som en undergrupp till
ADHD (dvs. ADHD + DCD) (Ekström, 2012:26-27). Den senare diagnosen är också det en
undergrupp till ADHD, det vill säga ADHD utan det hyperaktiva inslaget (APA, 2013).
2 Kort bakgrund om ADHD
2.1 ADHD som beteendeproblem uppmärksammas
Historien börjar någonstans för cirka två hundra år sedan, i slutet av 1700-talet. Det är då
hyperaktiva, ouppmärksamma och impulsiva barn med bristande moral, börjar beskrivas i den
vetenskapliga litteraturen. Även om det är så att konceptualiseringen av ADHD idag skiljer
sig från förr, så är många av de diagnostiska symptom som då uppmärksammades jämförbara
med de som diagnosen bygger på idag. Forskare har uppmärksammat vissa historiska
dokument där symptomen beskrivs. Beskrivande exempel i litteraturen är karaktärer som
”Fidgety Phil” och ”Johnny Look-in-the-air”. När den förra karaktären bygger på berättelsen
om en pojke som vägrar att lyda sin pappa vid matbordet – att äta utan att spilla och att sitta
8
stilla på stolen – så handlar den senare om en pojke som ”är högt uppe i det blå” och därför
missar vad som händer ”nere på jorden”. Det sägs att vara ouppmärksam som Johnny Lookin-the-air kan leda till att man går i ån och, drastiskt nog, mister livet (Lange m.fl. 2010).
Gemensamt för historien bakom ADHD är att dessa symptom – ouppmärksamhet,
impulsivitet, hyperaktivitet och även bristande moral – har beskrivits och behandlats av män
verksamma inom läkarvetenskapen. Något som ledde till en fysiologisk syn på
beteendeproblemen. Barnens problematiska beteenden ansågs antingen bero på en medfödd
kognitiv dysfunktion eller en vid födseln förvärvad hjärnskada. Ytterligare en röd tråd i
ADHD-historien är att barns, i synnerhet pojkars, problematiska beteende relateras till
områdena familj och skola – i vidare bemärkelse utbildning och uppfostran.
2.2 ADHD som neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
ADHD utmärks av ”… impairing levels of inattention, dizorganisation and/or hyperactivityimpulsitivty” (APA, 2013:32). ADHD omfattar cirka 5 procent av världens alla barn (APA,
2013). Det gör ADHD till den vanligast förekommande neuropsykiatriska diagnosen bland
barn (Moldavsky & Sayal, 2013:1; Singh, 2012:3). Vissa menar att diagnosens förekomst
ligger någonstans mellan 1 till över 10 procent beroende på vem man frågar (Ljungberg,
2011:487). Diagnosen är cirka 3-4 gånger vanligare bland pojkar än flickor. Flickor
diagnostiseras oftare för ADD, det vill säga ADHD utan hyperaktivitet. Diagnos ställs i
många fall innan skolstart, men om inte annars så upptäcks den när barnet börjar i skolan.
Symptomen ska vara bestående över tid (helst 6 månader) i olika sociala miljöer (APA, 2013;
Gillberg, 2013; Thomas m.fl., 2013).
Bland barn karakteriseras ADHD ofta av dåliga relationer till vuxenvärlden och
kamratgruppen. Andra kännetecken är att barnet har normal IQ men ofta låg självkänsla.
Uppmärksamhetsproblemen och/eller det impulsiva beteendet, som leder till att barnet sällan
lyckas avsluta sina aktiviteter, sägs kunna övergå i djup koncentration om intresset för
aktiviteten är det rätta (Gillberg, 2013; Lange m.fl., 2010, Socialstyrelsen, 2010).
I Amerikanska Psykiatriska Sällskapets diagnosmanual Diagnostic and Statistical Manual
of Mental Disorders (DSM-5) eller Världshälsoorganisationens International Classification of
Diseases (ICD-10) ges inga direkta orsaksförklaringar – man kan inte utifrån evidensbaserad
forskning säga vad ADHD beror på och varför dessa symptom uppstår. Även om
miljöfaktorer antas påverka barn med ADHD tros ändå symptomen, så som de beskrivs i
DSM-5 och ICD-10, främst bero på brister, oftast genetiskt nedärvda, i kognitiva funktioner.
9
Rökning vid graviditet samt komplikationer vid födseln nämns också som orsaksförklaringar
(APA, 2013; WHO, 2014; Socialstyrelsen, 2004, 2010).
Socialstyrelsen, som haft i uppgift att översätta senaste utgåvan av ICD-10 till svenska,
definierar ADHD som en ”neuropsykiatrisk funktionsnedsättning” (Socialstyrelsen.se, 2014).
2.3 Kritisk forskning om ADHD-diagnostisering
Den neuropsykiatriska definitionen av ADHD och diagnosens orsaksförklaringar har inte stått
fria från kritik. Kritiken kommer såväl inifrån läkarvetenskapen som från andra vetenskapliga
forskningsdiscipliner. De biomedicinska kritikerna fokuserar på strukturella omvärldsfaktorer,
maktrelationer och psykosociala förhållanden. På svensk mark lyftes diskussionen ut till
offentligheten när sociologen Eva Kärfve gick till hårt angrepp mot neuropsykiatrikern
Christoffer Gillbergs sätt att använda tvivelaktig empiri för sin evidens om att DAMP och
ADHD skulle förekomma hos minst ett barn i varje klass (Ekström, 2012).
Inte sällan handlar kritiken om huruvida ADHD verkligen är en sjukdom – eller
neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – och om inte, vad i så fall är det neuropsykiatrikerna
försöker bota (Timimi & Taylor, 2004). Är det kanske så att ADHD har blivit ett område för
(barn)neuropsykiatrins självlegitimering? (Kärfve, 2001). Craig Newnes och Nick Radcliffe
(2005) ställer frågan om barn, i en värld genomsyrad av biomedicinska orsaksförklaringar och
ekonomisk lönsamhet som högsta mål, har förvandlats till (ytterligare) en källa att göra profit
på. Är det kanske så att läkemedelsindustrin ligger bakom den ökade diagnostiseringen?
(bland många på denna fråga se t.ex. Michaëlsson, 2013). Annan forskning påvisar att
ADHD-liknande symptom kan vara detsamma som brister i barnets anknytning till
betydelsefulla vuxna (Hallerstedt, 2006:20; se även Tidefors & Strand, 2012). I en studie
uppmärksammas hur uppfostran och socialisation i västvärlden, i en kultur som liknas vid en
”selfish capitalism”, riktas mot individuella prestationer framför kollektiv samhörighet, för
barnen resulterat i psykisk ohälsa (Timimi, 2009).
Ett välbeforskat område är ADHD och stigmatisering. I en av dessa studier tas ett
metaperspektiv på ADHD och stigmabegreppet och resultatet visar att diagnostiserade löper
större risk att utsättas för stigmatisering, fördomar och diskriminering. Detta beroende av att
ADHD betraktas som en misskrediterande egenskap, det vill säga som något mindre värt
(Mueller m.fl., 2012; se även Moldavsky & Sayal, 2013:2-3).
I en nyligen publicerad artikel förs fram att man fortfarande inte kan ge några
orsaksförklaringar till diagnosen. Kanske är det också så att de sänkta trösklarna för att sätta
10
diagnosen ADHD i den nyutkomna DSM-5 med stor sannolikhet kommer öka oron för
överdiagnostisering, något som kan ligga till last för det fåtal individer som verkligen behöver
specialisthjälp (Thomas m.fl., 2013).
I skrivande stund finns det inte någon helt säker metod för att undersöka ifall ett barn har
ADHD eller inte (Singh, 2012:3).
På en forskningsmässa i Glasgow 2012 presenterades under sessionen Changing
conceptions on normal childhood behavior de senaste kritiska rönen om ADHDdiagnostisering. Rapporten därifrån bekräftar all den kritik som lyfts här ovan. Rapporten
tillägger att den biomedicinska förklaringens kraftiga expansion och höga status i
västsamhället är en framträdande orsak till ökad diagnostisering och medicinering av ADHD.
Vid sessionen lyftes också att samhällsvetenskapliga och historiska analyser kan bidra med
värdefull information på området (Michaëlsson, 2013).
Min egen kunskapsgenomgång ger för handen att forskning på diagnosen barn och ADHD
är mycket omfattande. Studier som tar sin utgångspunkt i (1) föräldrars perspektiv, (2) lärares
perspektiv, (3) ”skolkamraters” perspektiv, är också förekommande inslag i ADHDforskningen. Ett mindre beforskat område är det diagnostiserade barnets perspektiv.
3 Begreppsligt och teoretiskt ramverk
3.1 Barnperspektiv och barns perspektiv
Barneperspektivet är ett begrepp som bygger på såväl teoretiska som metodologiska aspekter
(Halldén, 2003; Pramling Samuelsson m.fl., 2011). Begreppsligt används det ofta i
diskussioner om hur barn lever i och upplever världen. 1989 enades FN:s generalförsamling
om en konvention för barns och ungas rättigheter. I denna Deklaration om barns rättigheter
synliggjordes barnets rätt att betraktas som fullvärdig demokratisk samhällsmedborgare
(Barnombudsmannen.se, 2012). I takt med att flertalet av världens länder ratificerade
deklarationen ökade också intresset för barns rättigheter i samhällslivet. Barnperspektivet som
politiskt-ideologiskt verktyg är ett resultat av detta (Halldén, 2003). Ett sådant
”barnperspektiv” kan sägas ta ett slags utifrånperspektiv i försök att förstå barnets bästa.
Barnperspektivet blir i detta fall styrt av vuxnas normativa betraktelse på barn och barndom.
På senare tid har innehållet i detta begrepp till viss del ifrågasatts (Eldén, 2013; Halldén,
2003; Pramling Samuelsson m.fl., 2011).
11
På olika håll vill man således komplettera barnperspektivet med barns perspektiv. Per Olav
Tiller anses i forskningssammanhang vara den som först associerade begreppet
barnperspektiv till hur världen ser ut för barn. Det är, menade Tiller, vad barnen ser, hör,
upplever och känner som är deras verklighet (Rasmusson, 2011:15; se även Pramling
Samuelsson m.fl., 2011:9). Företrädare för denna tradition menar att om olika professioner
ska kunna bilda sig en uppfattning om barns livsvärld, krävs att barnens egna röster, tankar
och föreställningar inkluderas i den vetenskapliga diskussionen (Byrnes & Rickards, 2011;
Conolly 2008; Eldén, 2013; Halldén, 2003; Harju, 2008; Pramling Samuelsson m.fl., 2011).
Men att närma sig barns perspektiv är inte liktydigt med att helt till fullo förstå hur världen
uppenbarar sig för dem. Den kunskap som kan erhållas är komplex och det går aldrig helt att
sätta sig in i den andres perspektiv (Johansson, 2003). Istället blir det forskarens uppgift att
tolka barnets perspektiv utifrån en relevant begreppsapparat (Halldén, 2003; Pramling
Samuelsson m.fl., 2011). Barnperspektivet blir då ett sätt
… att fånga barns röster och tolka dem som uttryck för ett diskursivt sammanhang.
Barnperspektiv handlar om vilken plats barn ges i vårt samhälle, vilka generella
erfarenheter som det ger barn och på vilket sätt barnen utrycker dessa erfarenheter.
Barnperspektiv blir då något utöver att återge barns perspektiv på olika fenomen.
(Halldén, 2003:12, min kursivering)
3.2 Normalitet och avvikelse: Ett interaktionistiskt perspektiv
Ett centralt tema för sociologer är avvikande beteende; beteenden som avviker från det
konforma. En sociologisk idétradition har kommit att betrakta normalitet och avvikelse som
något omöjligt att studera åtskilt från samhällskontexten. I sin enklaste form menas här att
avvikande beteenden kan värderas olika beroende på det sociokulturella sammanhang de
uppstår i (Scull, 1988). Detta sätt att förstå normalitet och avvikelse härstammar från en
interaktionistisk tradition. Howard S. Becker är en av interaktionismens förgrundsfigurer just
när det gäller avvikandets sociologi. Becker (2006) menar att avvikande beteende i grunden är
en persons oförmåga att följa ett norm-/regelsystem:
[S]ociala grupper skapar avvikelse genom att upprätta de regler vilkas överträdelse
utgör avvikelsen och sedan tillämpa dessa regler på specifika personer och beteckna dem
som utanförstående. Ur detta perspektiv är avvikelse inte en egenskap hos den handling
som personen begår utan en följd av att andra tillämpar regler och sanktioner på en
”överträdare”. Avvikare är den som etiketten framgångsrikt har placerats på … (Becker,
2006:22-23, kursiv i originaltext)
12
Viss kritik mot Beckers interaktionistiska teori om avvikelse har framförts. Det menas att den
interaktionistiska teorin om avvikelse inte alltid studerar de grupper som utövar makt och
stämplar/kategoriserar de andra, utan fokus ligger på den grupp/de individer som
stämplas/kategoriseras (Hilte, 1996:10). I detta går teorin miste om bland annat övergripande
ekonomiska och politiska strukturer, institutionella maktförhållanden och ojämlika livsvillkor.
I en senare utgåva av Beckers berömda studie erkänner Becker själv att vissa frågor kunnat ta
mer plats, exempelvis: Vilka anklagar vilka? Vad anklagar de dem för att göra? Under vilka
omständigheter är sådana anklagelser framgångsrika i det att de accepteras av andra? (Becker,
2008:15). Frågor som är viktiga är bära med sig även vid läsning av denna uppsats.
Även om mycket fokus i föreliggande uppsats ligger på att lyfta fram hur barn med
ADHD-diagnos upplever och beskriver sig själv och sin diagnos, så är ambitionen att påvisa
några av de strukturer som ligger till grund för kategorisering av barn, närmare bestämt
utpekandet av barn som bärare av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD. Som
beskrevs i avsnittet ovan om barnperspektivet, så krävs en beskrivning av de diskursiva
sammanhang som barn är del av för att kunna förstå vilka erfarenheter detta ger barn och hur
dessa erfarenheter uttrycks (Halldén, 2003:12). För min beskrivning av några, som jag
uppfattar som betydelsefylla samhällstrukturer – institutioner – för ADHD-problematiken, tar
jag hjälp av sociologen Anthony Giddens.
3.3 Det senmoderna samhället: En ökad tilltro till expertsystem
Giddens (1996) benämner den tid vi nu lever i för senmodernitet. I det senmoderna samhället
bygger samhällsutvecklingen på en naturvetenskaplig, teknisk och ekonomisk framstegsprocess. Ständig framgång inom dessa områden har gjorts till det primära
i
samhällsutvecklingen. Denna utveckling har, jämfört mot förr, accelererat i förändringstempo.
Med globaliseringens räckvidd griper förändringar på det globala planet direkt in i
vardagslivet och utsätter människorna, för vad Giddens kallar, ett reflexivt tryck. Individen
tvingas att på avstånd förhålla sig till och förstå sig själv i relation till globala strömningar.
Människan är också fångad i ett universum av händelser som inte helt går att förstå och
kontrollera, menar Giddens. När människan så söker svar på dessa händelser, görs i det i
vetenskapen och inte som förr i religiösa myter. Vetenskapen har blivit till ett expertsystem
som påverkar all kunskap – allt vetande – i vår tid. Människors kunskaper om sig själv och
andra utgår från vad expertsystemen har att säga.
13
Med tilltron till abstrakta expertsystem blir också de vardagliga relationerna mer
ansiktslösa. Den enda kontakten människorna får med expertsystemen är genom olika
professioners företrädare och barnets socialisation styrs allt oftare av råd från experter, såsom
barnläkare och lärare (Giddens, 1998:45). Dessa blir ett slags ”inkörsporter till systemen”
(Madsen, 2006:71). Detta är system, ett slags ansiktslösa experter, som via professionella
företrädare talar om för barnet och dess omgivning vad som är rätt och fel, normalt och
onormalt, friskt och sjukt. Två så kallade expertsystem är viktiga för min analys. Det är
expertsystem som rör kunskapssyn och människosyn. För enkelhetens skull kallar jag dem för
skolan respektive medicinen.
3.3.1 Expertsystemet skolan
Viktigt för denna uppsats är att skolan som institution – utbildningssystemet – inte ska
betraktas som någonting statiskt, utan föränderligt om än trögrörligt. Vad som är målet med
skolan, eller vad som är skolas och utbildnings roll och funktion i samhället, är med andra ord
en ständigt pågående diskussion. Det övergripande målet med skola och utbildning är att
fostra barn till goda samhällsmedborgare, men vad som ryms i detta begrepp är
förhandlingsbart (Pettersson, 2008). Med goda argument hävdas att detta (kunskaps)mål idag
kommit att påverkas av en marknadsorienterad trend som sätter sina avtryck i olika länders
utbildningssystem. Med ”expertsystemet” OECD i främsta ledet har det primära målet blivit
att utbilda och fostra barn till kunskapskonsumerande och ekonomiskt lönsamma
samhällsmedborgare (Pettersson, 2008). I denna trend är antagandet om objektivt mätbar
kunskap dominerande (Nordin, 2010, Vallberg Roth, 2010).3 Den enskilde individens
intellektuella förmågor hamnar i fokus när den individuella prestationen och resultatet
granskas och bedöms. I detta sammanhang uppmärksammas en bedömningskultur där det
primära i skolan har blivit att granska och bedöma elevernas skolrelaterade prestationer; den
individuella prestationen och resultatet är i centrum (Nilsson Sjöberg, 2013). Det primära
målet med utbildning blir därmed socialisation mot likformighet och inte en demokratiskt
inkluderande skola som betonar värdet av varje individs unicitet (Biesta, 2006; Biesta &
Säfström, 2011; Säfström, 2005, 2011). Att inte prestera efter framskrivna målkriterier, det
vill säga att inte prestera enligt normen i skolan, är att avvika från det konforma. Det behöver
3
I USA är tendensen med expertproducerade standardiserade tester med målet att skapa framtida goda –
ekonomiskt lönsamma – samhällsmedborgare påfallande (se t.ex. CCT, 2014; Ideland & Serder, 2014). Sverige
ligger också i topp gällande antal nationella prov och standardiserade tester (Lärarnas tidning, 2014:3).
14
inte vara en avvikande egenskap hos den enskilde individen, utan en individs oförmåga att
följa ett av andra konstruerat norm- och regelsystem (jfr Becker, 2006).
Annorlunda formulerat: Mallen för den ”gode samhällsmedborgaren” har med hjälp av
marknadsorienterade ”expertsystem” snävats in och inte alla kan inpassas i den – rent av har
skaran av elever som inte uppnår läroplansmålen ökat sedan 1990-talet (Ekström, 2012:51ff). 4
Bedömning av måluppfyllelsen – likriktningen bland barn i skolan – har blivit ett centralt
inslag och när barns prestationer mäts blir skolan en arena för kategorisering och
klassificering av barns kunskaper/förmågor/beteenden. Att som elev inte agera enligt
skolnormen, är att avvika från det konforma. Inte sällan betraktas barns problem och särskilda
behov i skolsammanhang bero på brister hos det enskilda barnet och inte i skolmiljön
och/eller pedagogiken (Tideman, 2000; se även Nilsson, 2010). En anledning till varför barnet
pekas ut som problembärare kan kanske förklaras genom begreppet medikalisering, vilket är
ämnet för nästa rubrik.
3.3.2 Expertsystemet medicinen
Historiskt sett, menar idéhistorikern Karin Johannisson (1990), har medicinen haft stor makt
att definiera vad som ska betraktas som sjukt respektive friskt, normalt respektive abnormt.
Samhällets behov av diagnoser har skapat nya sjukdomar och lett till en vilja att föra in
vardagliga beteenden i medicinens område. Medicinen har använt sjukdom som motiv till
social kontroll och de avvikelser som sjukdomar och diagnoser fört med sig har ständigt varit
föremål för normalisering. Inte sällan har sjukdomsansvaret förskjutits till de drabbade själva.
Men diagnoser kan också fungera kollektiviserande då människor med samma diagnos
identifierar sig med varandra. När de upplevda problemen realiseras i form av en medicinsk
diagnos, kan detta verka frigörande för den enskilde individen (Hallerstedt, 2006:21).
Forskare har uppmärksammat den medicinska vetenskapens utbredning och höjda status i
västsamhället. Termer som ”medikaliseringens imperialism” (Ingestad, 2006) och
”biomedicinskt paradigm” (Hallerstedt, 2006) har föreslagits i syfte att belysa den medicinska
vetenskapens inverkan på människans perception av sig själv och sin sociala omgivning.
Förklaringar på den medicinska vetenskapens vis har förvandlat den samtida (avvikande)
människan till en homo patologicus (Svenaeus, 2013). Medikaliseringen har med andra ord
skiftat förståelsen från beteenden med ett moraliskt innehåll, det vill säga från (barns)
4
Andra faktorer kan givetvis också ha varit avgörande för att allt fler elever inte uppnår skolans kunskapsmål,
kanske t.o.m. ha en högre korrelation än den jag valt att fokusera på, exempelvis skolors försämrade ekonomiska
situation (Ekström, 2012).
15
handlingar som antingen goda-onda/bra-dåliga, till att istället betraktas som någonting frisktsjukt (Macionis & Plummer, 2008:566-567). Giddens (1998:34) skriver att det praktiskt taget
är omöjligt att undfly påverkan från den medicinska vetenskapen eftersom den kommit att
påverka så många aspekter av vardagslivet. Idag har medicinen i stor omfattning blivit ett
redskap för förändring av beteenden som uppfattas som avvikande (Giddens, 2007:233). I
detta sammanhang kan talas om en diagnostiseringskultur.
En annan medicinsk aspekt är diagnosers olika status inom läkarprofessionen: hjärnans
sjukdomar står högst i diagnosernas hierarki (Johannisson, 2006:31).
3.4 Barns identitet
Giddens medger att individen är begränsad på olika sätt, men detta betyder inte att individen
(i fortsättningen barnet) är helt fri från valmöjligheter. Barnet har ett visst handlingsutrymme
inom den sociala strukturen (i föreliggande uppsats det jag kallar expertsystem), och barnets
själv blir därmed ingen ”… passiv entitet, determinerad av yttre påverkan” (Giddens,
1998:10). Identitet, menar Giddens, är istället en ständig process som hela tiden skapas och
återskapas mot bakgrund av barnets tidigare erfarenheter, nuet och den tänkta framtiden.
Självet blir ett reflexivt projekt. Barnet strävar hela tiden efter det ideala självet och
igenkännande i självidentitetens berättelse leder till en känsla av stolthet. Om barnet – för sig
själv och andra – berättar en och samma historia om och om igen, blir självidentiteten också
relativt stabil. Skulle inte barnets berättelse stämma överens med den som framförs av
omgivningen, så innebär detta att barnets berättelse avviker från normen. Känner inte barnet
igen sig omgivningens identitetsberättelse finns det risk för att barnet upplever skamkänslor
och utvecklar en negativ (avvikande) identitet (Giddens, 1998; se också Madsen, 2006:73-75).
Det uppstår en diskrepans mellan barnets idealsjälv och det själv som barnet diskursivt tillåts
vara.
Till den kommande analysen är avsikten med ovanstående begreppsliga och teoretiska
resonemang att beakta barns upplevelser av att ha ADHD-diagnos och placera in dessa i
diskursiva sammanhang – samhällsstrukturer – som jag menar har vissa avgörande effekter,
dels för att barn diagnostiseras (och kategoriseras), dels för hur barnen betraktar och beskriver
sin diagnosproblematik. Dagens senmoderna samhälle kännetecknas av dess tekniska och
ekonomiska framstegsprocess. Människorna i det senmoderna sätter även en stor tilltro till
vetenskapen, till så kallade expertsystem.
16
I föreliggande uppsats ska skolan/utbildningssystemet betraktas som ett expertsystem.
Skolan har som mål att fostra barn till goda samhällsmedborgare och med ”expertsystemet”
OECD:s påverkan på nationella utbildningssystem menas att skolans uppdrag formats till att
fostra barn och unga till ekonomiskt lönsamma samhällsmedborgare – vars väg mot målet
antas gå att mäta och bedöma objektivt. Den individuella prestationen/förmågan/beteendet
fokuseras och skolan blir till en arena för kategorisering. Alla barn når inte måluppfyllelse,
det vill säga alla barn passar inte in i mallen för den så kallade normaleleven, vilket innebär
att barn som inte konformt följer massan riskerar att bli betraktade som negativt avvikande. I
skolan måste sådana avvikelser åtgärdas. Den medicinska vetenskapen är ett annat
expertsystem som, enligt referenserna ovan, lagt beslag på ”sanningen”. Detta eftersom
mänskliga beteenden och (o)förmågor idag har medikaliserats. Avvikande beteende i skolan
tenderar att betraktas som medicinska brister hos det enskilda barnet.
Den interaktionistiska teorin om avvikelse menar emellertid att det inte finns någon
avvikelse per se, utan avvikande är den person som etiketten framgångsrikt har placerats på.
Det avvikande beteendet – i uppsatsen ADHD – är med andra ord inte ett givet faktum, utan
något som konstitueras i interaktion till rådande samhällstrukturer. Enbart genom att
uppmärksamma det diagnostiserade barnets röst, kan svar sökas hur barn med diagnos
upplever sin ”avvikelse” i relation till dessa samhällstrukturer – eller mer precist för
uppsatsen, de två expertsystemen skolan och medicinen. Ambitionen är därmed att lite
närmare studera – utifrån exemplet ADHD – vad som sker med det barn som avviker från
normen i det spänningsfält där ”bedömningskulturen” möter ”diagnostiseringskulturen”. Eller
med andra ord: Hur kan ADHD-diagnostiserade barns identitetsskapande processer förstås i
relation till att i skolan betraktas som ”medicinskt” avvikande?
4 Metod, genomförande och etiska aspekter
4.1 Metodval
Om syftet är att få en inblick i barns tanke- och erfarenhetsvärld, sägs intervju vara metoden
att föredra (Doverberg & Pramling Samuelsson, 2000). Så om man i ett uppsatsarbete är
intresserad av barns perspektiv, är det väl bara att gå ut och prata med dem? Att inom ramarna
för en c-uppsats intervju barn om ett känsligt ämne är problematiskt ur olika aspekter. En är
den etiska. Oavsett om föräldrar till barn med ADHD-diagnos skulle ge sitt medgivande till
17
intervju med deras barn, går det aldrig att veta hur ett barn skulle uppleva att prata om ett
ämne som möjligen kan upplevas som problematiskt. Att forska – producera kunskap –
innebär inte att man har en privilegierad position i samhället som berättigar till vad som helst
(Denscombe, 2009:193) – exempelvis att jag som helt okänd vuxen kan förvänta mig att på
mina villkor prata med barn om deras ”problematik” enbart för att jag skriver en uppsats. 5
(Fler etiska spörsmål diskuteras i det kommande.)
Går det att kringgå metoden att själv intervjua barn samtidigt som avsikten är att bedriva
intressant och relevant forskning på området?
För att gripa mig an min uppgift har avstamp tagits i den kvalitativa forskningstraditionen
och min ansats är hermeneutisk, vilket innebär ett tolkande förfaringsätt i sättet att producera
kunskap (Hennink m.fl., 2011). Föreliggande uppsats bär då viss subjektiv prägel, dels
beroende på min medverkan i kunskapsproduktionen, dels på att den kvalitativa forskningen
har som mål att lyfta fram de subjekt som är föremål för studium. Det subjektiva inslaget gör
även den värdeneutrala forskningen till ett minne blott (se t.ex. Alvesson & Sköldberg, 2008;
Becker, 2008; Bryman, 2011; Denscombe, 2009; Hennink m.fl., 2011; May, 2001).
Det menas att kvalitativ forskning inte sällan är induktiv, det vill säga hämtar resultatet
direkt ur empirin för att sedan utifrån de empiriska fynden formulera en teoretisk modell.
Kvalitativ forskning innebär emellertid även ett deduktivt arbetsätt, vilket innebär att gå till
teorin för att finna svar i empirin (Hennink m.fl., 2011). Klart blir att det i kvalitativ forskning
är genom forskarens ”filter” som empirin blir till data. Det är genom forskarens tolkning som
subjektens utsagor eller textens innehåll ges en (ny) innebörd. Resultatet blir att det är genom
mig, mitt subjektiva ”filter”, min världsbild och förförståelse, som det empiriska materialet
tolkas. Min ambition är dock att försöka säga något om en värld bortom min egen tolkning,
och med detta så ansluter jag mig till ett vetenskapligt alternativ som kallas kritisk realism
(Stigendal, 2002).
Annat som kännetecknar kvalitativ forskning är att det empiriska datamaterialet ofta kan
bygga på ett mindre omfattande empiriskt material (Hennink m.fl., 2011). Att datamaterialet
är litet och därmed inte kan ligga till grund för generaliserande kunskapsanspråk behöver inte
betyda
att
forskningsresultaten
är
mindre
riktiga
och
viktiga.
Det
kvalitativa
forskningsbidraget handlar inte om generalisering till en hel population utan mer om
fördjupning och förståelse. Om forskaren är genomgående tydlig i sin rapport så kan
5
Ett annat kanske inte lika ”vetenskapligt”, men inte desto mindre betydelsefullt, dilemma rör tidsaspekten. Att
vara yrkesarbetande småbarnsförälder innebär uppsatsskrivande/forskning sena kvällar och nätter. Det innebär
svunna möjligheter till intervjuer eftersom barn med största sannolikhet ligger och sover då jag ”forskar”.
18
överföring av ny och fördjupad kunskap kring en företeelse/ett fenomen göras till liknande
områden (se t.ex. Alvesson & Sköldberg, 2008; Bryman, 2011; Hennink m.fl., 2011).
4.2 Genomförande
Eftersom barns och ungas egna röster anses vara ett underprioriterat forskningsområde (t.ex.
Giota, 2006:97) inleddes uppsatsarbetet med att explorativt undersöka huruvida detta
antagande även kunde stämma i ADHD-forskningen. För att söka efter ett barnperspektiv i
ADHD-forskningen användes databaserna ERIC, SocINDEX, PubMed och SwePub.
Sökorden i Title/Abstract var ”ADHD” och ”child” i olika kombinationer tillsammans med
”experience”, ”narrative”, ”attitude”, ”perception”, ”perspective”. Årtal för artiklars
publicering avgränsades mellan 2003-2013. Efter att åtskilliga titlar och abstracts lästs igenom
landande resultatet på 11 artiklar som eventuellt kunde tänkas använda sig av barns egna
perspektiv i forskningen. Möjligtvis kan de valda sökorden ha begränsat resultatet, men en
annan förklaring kan vara att forskning som inbegriper ADHD-diagnostiserade barns och
ungas perspektiv inte är ett särskilt beforskat område. Ingen svensk akademisk
doktorsavhandling på området ADHD och barns perspektiv kunde finnas.
4.3 Urval
Internationellt har en större studie på området ADHD och barns perspektiv publicerats:
VOICES: Voices On Identity, Childhood, Etichs and Stimulants – Children Join the Debate
(Singh, 2012). VOICES är en av de större studierna på området och även en av de senast
publicerade. När jag sökte i de olika databaserna fann jag ett flertal andra artiklar som
baserades och/eller refererade till just denna studie. Rapporten kan då kanske sägas vara ett
viktigt dokument på forskningsområdet – något som motiverar till lite mer noggrann läsning
av rapporten. Urvalet är därmed målstyrt, det vill säga att dokumentet valts ut med direkt
hänvisning till uppsatsens syfte och forskningsfrågor (Bryman, 2011:392).
4.4 Dokumentforskning
Dokument som empirisk datakälla står för många olika slags källor: det finns skriftliga
respektive visuella dokument och dokument kan vara antingen privata eller officiella
(Bryman, 2011:488). Det dokument jag samlat in är skriftligt och officiellt. Vidare är detta ett
dokument som har producerats helt utan min inblandning. Det är således ett dokument som
bara fanns ”där ute” och väntade på att bli insamlat och analyserat.
19
Dokumentet som för denna uppsats utgör empiriskt material har redan analyserats vid ett
tidigare tillfälle. Att använda sig av information som andra personer har samlat in är
emellertid inte på något sätt ovanligt inom samhällsvetenskaperna. Positivt med att
återanvända ett tidigare använt empiriskt material är att nya tolkningar kan göras möjliga
(Becker, 2008:112; se även Bryman, 2011:534-535). Det finns givetvis också vissa nackdelar
med att använda ett dokument författat av någon annan och som bygger på ett empiriskt
material insamlat i en annan samhällskontext än kommande analys. Nackdelar som diskuteras
under kommande två rubriker.
4.5 Etiska aspekter
Den kvalitativa forskningens subjektiva karaktär innebär att ett flertal olika etiska aspekter
bör uppmärksammas. Vid intervju och observation är etiska aspekter som informationskrav,
samtyckeskrav och anonymiseringskrav viktiga. Det gäller att de beforskade subjekten inte
ska kunna avslöjas och att de själva äger rätten att välja om de vill medverka eller inte i
forskningsprojektet (codex.vr.se). Dokumentstudier berörs inte av dessa etiska aspekter på
samma sätt som vid direkta intervjuer och observationer. Det innebär emellertid inte att
dokumentstudier helt faller utanför etiska diskussioner, utan denna form av forskning måste
ändå följa en övergripande respekt mot alla de personer som direkt eller indirekt berörs av
forskningsprojektet. Ett etiskt dilemma gällande sekundära analyser rör frågan huruvida det är
okej att använda ett datamaterial där forskaren inte själv har träffat de personer som deltagit i
studien och därmed inte fått deras tillstånd att göra en ny analys (Bryman, 2011:535). Till mitt
försvar yrkas fortsatt konfidentialitet och anonymisering av deltagarpersonerna. Dessutom vet
jag själv alldeles för lite för att någonsin kunna röja deras identitet. Draget till sin spets
innebär detta att forskare aldrig någonsin skulle kunna basera sin egen kunskapsproduktion på
tidigare empiriska studier utförda av någon annan. Kunskapsackumulationen skulle därmed
också avstanna.
4.6 Rapporten VOICES
VOICES: Voices On Identity, Childhood, Etichs and Stimulants – Children Join the Debate
(Singh, 2012) beskrivs som ett internationellt projekt vars primära syfte har varit att få till
stånd en offentlig diskussion på området barn, ADHD och läkemedelsbehandling. Mellan
2007 och 2010 intervjuades i USA och Storbritannien över 150 barn i åldrarna 9-14 år. Även
om det teorietiska och analytiska syftet i rapporten sägs vara att belysa barns ADHD20
problematik utifrån ett perspektiv som påtalar att barns utveckling aldrig kan förstås utan att
placeras i ett större samhälleligt sammanhang, så är analysen av mer induktiv och deskriptiv
art. Jag vill poängtera att det primära syftet inte är att kritisera forskningsrapportens innehåll.
Istället vill jag komplettera en redan intressant analys och på så sätt önska öka förståelsen för
diagnosen ADHD och de barn som antas vara bärare av denna neuropsykiatriska
funktionsnedsättning. Jag vill tillföra samhällsrelevanta teorier som ett sätt att kontextualisera
och placera in barnens tankar, känslor och handlingar i ett diskursivt sammanhang, ett
samhälleligt innebördssammanhang, som sätter normalitetens – eller barndomens – gränser
(jfr Halldén, 2003; Pramling Samuelsson m.fl., 2011). För visst är det så att olika
vetenskapliga perspektiv alltid verkar reduktionistiskt, det vill säga enbart belyser sin
beskärda del av den så kallade verkligheten (t.ex. Alvesson & Sköldberg, 2008). Genom att
tillföra ett annat teoretiskt perspektiv framträder så en annan bild och förhoppningsvis ökar
förståelsen en aning.
Givetvis är det inte helt oproblematiskt att föra över ett datamaterial som samlats in i en
annan del av världen och applicera det på svenska barn och på skola/utbildning och
medicinens status i Sverige. Att vara barn och växa upp i USA och Storbritannien är inte på
något sätt detsamma som att växa upp i Sverige. Exempelvis skiljer sig såväl utbildnings- som
sjukvårdssystem åt länderna emellan. Jag vill ge åtminstone två motargument för att ändå
använda ett empiriskt material insamlat i en annan del av världen till analys av att vara barn
med ADHD-diagnos i Sverige: Det första är att ingen liknande forskning har gjorts i Sverige
där barn med ADHD-diagnos har intervjuats. (Varför jag själv inte valt att intervjua barn med
ADHD-diagnos redogör jag för i detta kapitels inledning.) Att detta (ännu) inte gjorts tycker
jag inte bör stoppa ambitionen att ändå försöka säga något om hur barn i Sverige kan uppleva
sin diagnosproblematik – därmed inte sagt att resultatet och analysen i föreliggande uppsats
nödvändigtvis behöver vara ”sann” och generaliserbar till svenska förhållanden. Ett andra
motargument är det svenska utbildningssystemets ”västliga” influenser (t.ex. Petterson, 2008;
Vallberg Roth, 2010) och det biomedicinska paradigmets utbredning och statushöjning
världen över (t.ex. Michaëlsson, 2013; Newnes & Radcliffe, 2005). Eller för att tala med
Giddens (1996): globaliseringens effekter.
Ytterligare något att reflektera över är vilka empiriska resultat och valda citat som valts att
presenteras i rapporten. Hur påverkar detta min sekundära analys? Säkerligen en hel del, men,
vill jag mena, något som ändå inte bör stoppa vetenskapen från att studera fenomenet barn
och ADHD lite närmare.
21
5 Resultat och analys
I diagnostiska manualer sägs att ADHD-symptom ska uppvisas i två eller flera miljöer. I
VOICES-studien framträder särskilt en plats där ADHD-diagnostiserade barns beteende tar
sig mer problematiskt uttryck än i andra. Denna plats är skolan. Med skolan menas såväl
undervisning i klassrummet som andra situationer och aktiviteter som angränsar till
skolvardagen. Det kan vara interaktioner med andra elever på skolgården, föräldrar som oroar
sig över bristande kunskaper och annat för barnet problematiskt beteende, och det kan även
vara barns kontakter med läkare för att komma tillrätta med skolrelaterade problem. Av just
denna anledning kommer den nu följande analysen fokusera på ADHD-diagnostiserade barns
(problematiska) beteenden i en skolkontext.
5.1 Expertsystemet skolan: En arena för granskning och bedömning av
barn
När barn med ADHD-diagnos tillfrågas om vad som betyder något i skolvardagen framträder
individuella skolprestationer och kunskapsresultat som ett centralt inslag:
The last time I felt good about my behavior was when I got all B’s and C’s on like
my grade card, except for one D. … My mom freaked out she was so happy. I
want to keep doing better. (Pojke, 12 år)
Även ett omvänt förhållande påvisar detta faktum:
… I got my name on a board, and I got F’s on my report card, and my mom was
really mad. And she told me that you need to do better, and she, and I was really
happy this year, that it’s really good. But last year, I wasnt’t paying attention.
(Flicka, 11 år)
Reflektion och tolkning: Om OECD är möjligt att betrakta som ett expertsystem i Giddens
(1996) mening, innebär detta att flertalet länder anammat OECD som sanningssägare av
kunskapsfrågor och dragits in i en internationell kunskapskamp i vilken länder tävlar om det
bästa mätbara kunskapsresultatet. Något som innebär att barns och ungas skolresultat (betyg,
antal rätt på standardiserade tester, etcetera), den individuella prestationen, blir ett centralt
22
inslag i skolvardagen (Nilsson Sjöberg, 2013; Pettersson, 2008; Vallberg Roth, 2010). Att
prestera bra, eller att få bra betyg, tycks också vara den socialt konstruerade regel/norm (jfr
Becker, 2006) som betyder något för barnen i citaten. Men i de båda citaten framträder också
för barnen deras mödrar som betydelsefulla personer. ”[C]hildren [with ADHD diagnosis]
frequently noted that good grades in school made their parents happy”, förtydligar Singh
(2012:17). Kanske är det så att, istället för att prestera så mycket för sin egen skull, så väljer
barn med ADHD-diagnos att försöka glädja sina mödrar (eller andra för barnet betydelsefulla
personer). Barn med ADHD-diagnos bygger eventuellt mycket av sina skolprestationer på att
behaga någon annan än sig själv. Stämmer detta så bygger de intervjuade barnens
skolprestationer mer på yttre än inre motivation. Det blir viktigare att prestera för någon
annan än en själv – men fortfarande är den mätbara prestationen/förmågan/beteendet ett
betydelsefullt inslag i skolan för barn med ADHD-diagnos. Frågor som följer, men här inte
ges några svar, är hur dessa upplevelser och handlingar skiljer sig från barn utan ADHDdiagnos? Skillnader mellan barn från socioekonomiskt skilda miljöer? Etnicitet? …
I definitionen av ADHD beskrivs uppmärksamhetsstörning (attention deficits) som en
kognitiv dysfunktion/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (APA, 2013; Gillberg, 2013;
Socialstyrelsen.se, 2014). Vid analys av det senare citatet blir förståelsen en annan, det vill
säga att uppmärksamheten (attention) – eller snarare uppmärksamhetsstörningen – hos detta
barn med ADHD-diagnos kan vara ett beteende som bygger på mening och motivation.
Uppmärksamhetsstörning är nödvändigtvis inte en nedärvd/medfödd biologisk/genetisk
kognitiv dysfunktion som innebär att vissa barn helt enkelt inte förmår att vara
uppmärksamma och prestera bra i skolan och/eller i andra sammanhang. ”But last year, I
wasnt’t paying attention”, säger flickan. Detta är svaret till varför hon inte presterade
tillräckligt bra förra året. Barnet har valt att prestera; flickan i citatet har valt att vara
uppmärksam vilket hon inte var förra året – dock verkar det inte vara så mycket för hennes
egen skull utan mer för att bra betyg – det ”mätbara” resultatet – är det som glädjer henne och,
verkar det som, hennes mamma. Varför flickan tidigare inte valt att prestera konformt mot
läroplansinnehållet går inte att utläsa av citatet. Det ligger emellertid i diagnosens ”natur” att
barn men ADHD-diagnos kan fokusera djupt och länge och prestera bra om aktiviteten
(motivationen) är den rätta (Gillberg, 2013; Lange m.fl., 2010). ”Välgjorda studier [har] bland
annat … visat att skoluppgifter måste göras ’intressanta’ för att barn med ADHD – även om
de står på medicin – ska kunna lösa dem/klara av dem” (Gillberg, 2013:124).
23
5.2 Skolan i den diagnostiska kulturen: Avvikande beteenden
medikaliseras
Barn med ADHD-diagnos beskrivs uppvisa ett hyperaktivt beteende och/eller en oförmåga att
fokusera/koncentrera sig. Inte sällan blir dessa symptom tydliga i skolsammanhang (APA,
2013; Gillberg, 2013; WHO, 2014). Hur beskriver ett barn med ADHD-diagnos en sådan
problematik:
I forget things a lot and I have trouble focusing and being mature. … My teachers
are pretty nice. They don’t yell at kids. It’s hard to just sit [in class] and listen
and work like other kids do. (Pojke, 12 år)
Vad barnet ifråga inte vet är att andra barn i skolklassen kan bära på liknande svårigheter med
koncentrationen/uppmärksamheten, men deras problem tar sig andra uttrycksformer. Vissa tar
sin flykt till drömmarnas värld:
[In my imaginary world] I get to draw, paint, do whatever I want. … Any person
can go into it, except bad poeple … only the good poeple. And I always have
rocking music going on… I always feel lika a rock star. (Flicka, 10 år)
I drömmarnas värld får barnet känna sig som en stjärna. Här kan en vara ett med sina
intresseområden. Bara vissa ”snälla” personer släpps in i drömmen. Men att drömma sig bort
upplevs av vissa barn som något jobbigt. Det är inte drömmandet i sig som är jobbigt, utan att
vakna upp och försättas i en situation där risken att tappa ansiktet är stor eftersom lärarens
information inte har uppmärksammats. Information som kanske inte upprepas:
… it’s hard to leave [imaginary space] but it’s also kind of hard to be there, you
know, because it’s really no fun to like, wake up and realize that you’ve got no
idea what’s going on in the class, or what the teacher’s been saying. (Flicka, 11
år)
Reflektion och tolkning: Enligt ett av barnen i citaten så är det inte läraren som är ”boven i
dramat”. Lärarna upplevs istället som snälla och antiauktoritära. En tolkning i Giddens (1996)
anda säger istället att det är expertsystemet – institutionen skolan/utbildningssystemet – som
24
är auktoritärt. Lärarna utgör bara en inkörsport till skolans expertsystem (jfr Madsen,
2006:71); i Sverige är lärarna i skollagen förordade att följa styrdokumenten (Skolverket.se,
2011a) och har således ett begränsat handlingsutrymme. Skolans uppdrag är att fostra goda
samhällsmedborgare, men innehållet i detta begrepp menas att ha lagts beslag på av OECD
(Pettersson, 2008), här betraktat som ett expertsystem i Giddens (1996) mening. Genom till
exempel PISA-mätningar har expertsystemet OECD mångt och mycket kommit att påverka
kunskapssynen och kunskapsinnehållet i svenska skolor (och i USA och Storbritannien samt
stora delar av världen) (Ideland & Serder, 2014; Lärarnas tidning, 2014; Vallberg Roth,
2010). En fråga att reflektera över är om denna syn på kunskap – som tenderar att leda till en
specifik typ av formaliserade undervisningssituationer/-aktiviteter (Nordin, 2010) – möjligen
inte passar, eller motiverar, alla barn lika mycket.
Att vara elev innebär också att vara stillasittande långa stunder av dagen. Inte alla klarar
av, eller möjligtvis accepterar, denna prestation. Exempelvis är pojken i det första citatet
precis i ålder med vad som i folkmun kallas för P12:a.6 Pojken säger sig ha problem att i
skolan uppföra sig moget (being mature). I begreppet P12:a ryms en person – nästan alltid en
pojke – som uppför sig barnsligt (Wiktionary.se). Att vara barnslig är ett beteende som
beskriver ett stadium i en människas utveckling. Hur ”barnslig” definieras och förstås, är
däremot kulturellt bestämt (Timimi, 2009:8).
Det barn som uppträder problematiskt i skolsammanhang – som inte sitter still eller
drömmer sig bort och inte kan koncentrera sig på sina uppgifter, det vill säga inte
presterar/handlar konformt i enlighet med skolans regel-/normsystem – blir i en diagnostisk
kultur föremål för diagnostisering. Det biomedicinska paradigmet påtalar barnets kognitiva
brister istället för att belysa det sociokulturella sammanhang som barnet är en del av. ADHD
(och då också subtypen ADD) är just en diagnos som växt explosionsartat och som har tydliga
kopplingar till skolan. Barn med ADHD-diagnos kan således betecknas som patologiskt –
sjukligt – avvikande trots att de egentligen inte bryter mot några definitiva regler (Becker,
2006), utan enbart mot av samhället formulerade kunskapsmål och beteendenormer.
Annorlunda formulerat: Det sammantagna (skolrelaterade) problemet är att barn som
uppvisar ADHD-symptom inte agerar konformt mot formulerade läroplansmål och i
skolväsendet djupt nedärvda traditioner. Men skolan som institution är inte statisk avseende
dess funktion och roll i samhället. Det avvikande beteendet är därmed barnets oförmåga att
följa socialt konstruerade norm- och regelsystem (jfr Becker, 2006). Avvikelsen, så som den
6
För den läsare som kräver empiriskt bevis för detta uttryck: deltag en dag på en skolgård eller tala med ert barn
eller yngre släkting.
25
uttrycker sig i citaten ovan, ligger med andra ord i att det diagnostiserade barnet inte förmår
vara uppmärksam mot kunskapsinnehållet/undervisningsaktiviteterna i skolan – ett innehåll
som möjligtvis inte upplevs som tillräckligt intressant eller motiverande (eller för att
lärandetempot går för fort, eller annan problematik som kan fångas upp med hjälp av
pedagogiskt-didaktiska frågor). De diagnostiska kriterierna för ADHD inrymmer just
beteenden (symptom) som i många fall relateras till skolsammanhang (APA, 2013, Gillberg,
2013). Med andra ord avvikande beteenden i skolsammanhang som definieras som en
”neuropsykiatrisk funktionsnedsättning” (Socialstyrelsen.se, 2014), det vill säga en
individuell patologi. När expertsystemet medicinen griper in och förklarar avvikelser som
skapats i expertsystemet skolan blir det avvikande barnet till en, för att låna ett uttryck av
filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus (2013), homo patologicus. Kanske leder detta till att
andra orsaksförklaringar får mindre utrymme.
5.3 Det ADHD-diagnostiserade barnets möte med ”experterna”: En
upplevd avsaknad av nära relationer?
En grupp ”experter” som de barn som är under utredning för ADHD, eller redan har ADHDdiagnos, möter är läkare/barnneuropsykiatriker. Som nyligen beskrivits så griper
expertsystemet ”medicinen” in och förklarar avvikelser som framkommer i skolsammanhang.
I citatet nedan beskriver ett barn hur hans mamma tar med honom till läkaren för att han inte
agerar tillräckligt konformt mot skolans normsystem:
I don’t know what [ADHD] is but I know we talked to the doctors about how my
grades are and what I was doing in class. Like, do you riff or stuff like that. [It
makes me sad] that I can’t learn nothing and forget stuff. My mom took me to the
doctor to help my act get better. I want to, like act good and get good grades.
(Pojke, 10 år)
Kontakten med läkaren är barnets kontakt med det medicinska expertsystemet (jfr Madsen,
2006:71), men ett flertal barn i VOICES-studien upplever meningsbrist i mötet med denna
professionsgrupp (Singh, 2012:32). I anslutning till detta säger en pojke:
I don’t know who is my doctor. (Pojke, 10 år)
26
Lärarna utgör en annan grupp ”experter” som de diagnostiserade barnen söker relationer till.
Relationer och möten som inte alla gånger upplevs som meningsfulla. Ett flertal barn i
VOICES-studien beskriver nämligen att de i mötet med läraren inte fick någon möjlighet att
aktivt delta i diskussionen om sin egen lärprocess. Ytterligare fler barn sade sig lida brist på
lärares sätt att hjälpa dem att hantera sin ADHD-problematik (Singh, 2012:33-34). En pojke
beskriver att vad som egentligen behövs är att bli sedd och få sitt beteende/sina positiva
handlingar bekräftade:
I feel good about my behavior if I’d been, like, good all that time and if somone’s
like rewarded me at school, like and said how good I am, or they write on their
own to my parents saying how good I’ve been, something like that would make my
day. It’s just like a normal praise really … (Pojke, ålder okänd)
Reflektion och tolkning: I det första citatet framkommer att en förälder tar sitt barn till läkaren
– i Sverige kanske först efter samråd med lärare, rektor och skolhälsovård – för att komma till
rätta med problem som uppstår i skolsammanhang. I det senmoderna samhället är, enligt
Giddens (1996), vetenskapen långt specialiserad och läkarvetenskapen (bland annat
neuropsykiatri) upplevs med sina tekniska inslag möjligen mer specialiserad och mindre
ifrågasättbar än andra. Läkarvetenskapen anses då besitta förklaringar till varför barnet inte
presterar bra eller uppträder konformt i enlighet med skolans norm- och regelsystem. Men om
det diagnostiserade barnet själv får komma tills tals, så beskrivs relationen till läkaren som
bristfällig och utan mening (Singh, 2012:32). Med stöd i psykologisk forskning påtalar
Giddens (1998) vikten av nära relationer för att barn ska forma sig en positiv identitet.
Relationer som för barnet känns trygga och meningsfulla. Barn med ADHD-diagnos tycks
emellertid uppleva en brist på mening i mötet med läkarna, något som även verkar gälla i
mötet med lärarna.
I rapporten påstås av de diagnostiserade barnen att lärarna inte ansåg sig ha förmågan och
vetskapen att hjälpa barnet med dess upplevda ADHD-problematik. Något som verkar
upplevas mindre positivt för dessa barn. Enligt barnen beror lärarnas ”icke-förmåga” på
antagandet om beteendeproblemen som inneboende hos de diagnostiserade barnen själva
(Singh, 2012:29). Om det däremot lyssnas till vad barn med ADHD-diagnos behöver och
eftersöker, så uppenbarar sig det ”mänskliga” i att vilja bli bekräftad. Bekräftelsen tycks inte
behöva vara särkilt märkvärdig, det är bekräftelsen i sig som betyder något: ”It’s just like a
27
normal praise really”. Kanske syftar barnet i citatet på att bli bekräftad för den en är, för sin
unicitet bortom diagnosen/kategorin (jfr Biesta, 2006).
5.4 ADHD som avvikelse: Ett motiv för mobbning i skolan?
Ett område som vid närmare granskning av barnens utsagor i VOICES-rapporten
utkristalliserade sig var mobbning. Ett barn säger att om omgivningen får reda på att en har
diagnos, då kommer alla att skratta och sprida rykten:
… I don’t want anyone to know I have ADHD. They’ll spread it all around school
and then everyone will laugh at me. (Pojke, 11 år)
Att i samhället möta stereotypa fördomar för sin ADHD-diagnos är något som betonas:
Anyone who has heard abaout ADHD has heard the expression, ’Stay away from
him; he has ADHD. Make him angry, he’ll probably hit you…’. (Pojke, 14 år)
I VOICES framförde ett flertal barn med ADHD-diagnos en upplevd problematik med att i
mobbingsituationer hantera ilska. En pojke beskriver att andra barn på skolan vet att han är
lätt att reta upp, vilket leder till svårigheter för pojken att hantera dessa situationer:
[Other kids at school] know that they can wind me up easily so they do it again
and again and I can’t walk away that easy. (Pojke, ålder okänd)
Ett sätt att hantera mobbingsituationer blir för barn med ADHD-diagnos att använda
”nävarna” till sitt försvar. Att aldrig slå det första slaget men att däremot slå tillbaka när
någon använder fysiskt våld, blir handlingsstrategin för följande barn:
[My dad says] not to throw the first punch, but if I get punched, I have to fight
back. (Pojke, ålder okänd)
Ett annat tema i mobbingproblematiken rör inte självförsvar, utan att barn med ADHDdiagnos ställer upp till försvar när någon i vänkretsen attackeras:
28
Like one day I’d kicked somebody, but, like that wasn’t because he’d hurt me. It’s
because he’d hurt one of my friends. That’s the main thing that’s got me into
trouble. … one of my friends now, he’s been getting bullied… He always used to
get picked on, and I always used to fight his battles for him. (Pojke, 12 år)
I detta citat framträder ett barn med ADHD-diagnos som ett barn som hyser god empati för
sina nära vänner. Även när familjemedlemmar och övriga närstående utsätts för glåpord
upplever barnen i VOICES-studien stor ilska (Singh, 2012:27). Det verkar emellertid inte vara
alla som faller offer för det diagnostiserade barnets ilska. Ilskan tenderar snarare att vara
riktad. Exempel på detta ges i nedanstående citat då de barn som framträder i citatet annars
också skulle fått sig en ”käftsmäll” när de med fysiskt våld förhindrar ett bråk:
My mates look out for me. If I’m running toward somebody they would either
tackle me or hold me down or something. That’s what good mates do for each
other. They know what I’m like. (Pojke, ålder okänd)
Reflektion och tolkning: Bland barn karakteriseras ADHD ofta av dåliga relationer till
vuxenvärlden
och
kamratgruppen.
ADHD-diagnostiserade
barns
relations-
och
interaktionsproblem med omgivningen beror enligt den neuropsykiatriska definitionen på
barnets medfödda eller tidigt förvärvade kognitiva dysfunktion, vilket innebär att barnet har
svårt att tänka efter före handling. Av denna anledning hävdas att barn och unga med ADHDdiagnos ofta hamnar i fysiskt handgemäng med jämnåriga (Gillberg, 2013, Socialstyrelsen,
2010).
Barn med ADHD-diagnos säger sig vara lika mycket offer som förövare i
mobbingsituationer (Singh, 2012:18; se även Tidefors & Strand, 2012). Att barn med ADHDdiagnos känner ilska i mobbingsituationer, är ett centralt inslag hos de intervjuade barnen.
Vissa barn upplever också att de har problem att hantera den ilska som uppkommer då de
utsätts för negativa fördomar. Att vara barn med ADHD-diagnos innebär nämligen ett möte
med en omgivning som baserar sina handlingar på stereotypa uppfattningar om ADHD.
ADHD-diagnos betraktas som ett stigma, en misskrediterande egenskap, vilket leder till
fördomar och diskriminerande handlingar hos omgivningen (Mueller m.fl., 2012; Moldavsky
& Sayal, 2013). När jag granskar vad det egentligen är som sägs, blir det tydligt att ilskan är
relationellt snarare än individuellt betingad. Problemet med ilskan ligger inte enbart hos den
enskilde individen utan skapas när individen utsätts för kränkningar. Ilskan är en respons på
29
antagonisternas mobbingbeteenden. Ilska är en biologiskt nedärvd grundkänsla hos alla
människor, så även för barn med ADHD-diagnos. Men att det är det diagnostiserade barnet
som själv är ”upphov” till ilskan, genom att vara den primära ”orsaken” i interaktionen med
omgivningen, blir däremot mer osäkert.
Hur ilska hanteras – i mobbingsituationer – bör skilja sig åt mellan alla olika individer. När
vissa (grupper av) barn från tidig ålder lär sig prata om sina känslor när ilska uppkommer
(Evenshaug & Hallen, 2001), så socialiseras andra (grupper av) barn till att ta till andra
handlingsstrategier, till exempel genom att ta till sig föräldrars råd att ”slå tillbaka”. Tydligare
än så blir inte det sociala arvet. Att ta till fysiskt våld betraktades möjligen förr som något
moraliskt förkastligt. Barns moraliska beteenden har med medikaliseringen istället förskjutits
till att betraktas som någonting sjukt-friskt (jfr Macionis & Plummer, 2008:566-567).
Att barn som diagnostiserats med ADHD kan rikta sin ilska, är något som framkommer vid
analys av barnens utsagor. Barn med ADHD-diagnos gör med andra ord aktiva val för vem
ilskan ska riktas mot: vänner och anhöriga går säkra, förövare mer osäkra. Barn med ADHDdiagnos verkar hysa stor empati för sina nära vänner och samtidigt stå upp för att försvara sin
egen person. Giddens (1998) menar att barnet alltid strävar efter sitt idealsjälv. När
omgivningens berättelse inte överensstämmer med barnets egen identitetsberättelse, kan
självet få sig en ”törn”. Kanske är det så att det uttryck för ilska som barn med ADHDdiagnos känner i mobbingsituationer är en respons när hot mot självet/identiteten accentueras
genom fördomar och diskriminerande handlingar.
Det verkar även som att en diagnos kan bli till något självuppfyllande för det
diagnostiserade barnet. När ett barn i det ena av citaten ovan säger att: ”They know what I’m
like” (min kursiv), så förstår barnet sig själv utifrån en biomedicinsk diskurs. Synen på sig
själv som ”sjukdomsbärare” blir tydlig när samma barn avslutar intervjun med: ”In the future
I guess I wan’t to be less naughty” (min kursiv). Det är det diagnostiserade barnet som ska bli
mindre busigt – inte de personer i barnets omgivning som försätter det diagnostiserade barnet
i problematiska och negativa situationer. Men som påpekats har med medikaliseringen
sjukdomsansvaret inte sällan förskjutits till de drabbade själva (Johannison, 1990, 2006).
5.5 Diagnostiserad avvikelse: Lättnad eller börda?
Det sägs att en diagnos kan fungera kollektiviserande och att personer med samma diagnos
identifierar sig med varandra. Det sägs också att en diagnos kan verka frigörande då svaret på
de upplevda problemen realiseras (Hallerstedt, 2006:21). Inte alla barnen i studien tycks
30
uppleva ADHD-diagnosens frigörande effekter. När några barn (1) rent strategiskt använder
sin diagnos för att undslippa problem, så är (2) andra inte särskilt villiga att berätta om sin
diagnos med risk för att stigmatiseras. Oavsett handlingsstrategi tycks barnen i citaten nedan
ha införlivat den biomedicinska förståelsen om diagnosens orsaksförklaringar:
It’s easy to get away after fights because I have ADHD.
(Pojke, 10 år, min understrykning)
– säger barnet i det förra (1) exemplet. I det senare (2) exemplet formuleras en liknande
orsaksförklaring, men utifrån en annan synvinkel:
I wouldn’t use ADHD as an excuse for not paying attention in class. That would
be kind of embarrassing. Like other kids know that I have it and then I would get
made fun of … (Pojke, 10 år, min understrykning)
Ytterligare ett exempel på att den biomedicinska diskursen har införlivats kan också ges:
ADHD is kind of like a cancer disease but you’re not going to die from it.
(Flicka, 11 år)
Vilka svar ger barn med ADHD-diagnos själv om vad som ligger bakom deras antydda
problematiska beteende?
Most of the participants in the VOICES study … did not belive that a diagnosis of
ADHD meant they could not control their behavior. (Singh, 2012:29)
Reflektion och tolkning: Att vara barn i det som Giddens (1996, 1998) benämner för det
senmoderna samhället, är att förstå sin upplevda ADHD-problematik utifrån biomedicinska
termer. Att detta skulle verka frigörande, som jag inledningsvis under denna analysrubrik
refererar till, är inte säkert då ett barn med diagnosproblematik i en diagnostisk kultur blir
betraktat som en ”homo patologicus” (Svenaeus, 2013). Som exempel på det biomedicinska
paradigmets tolkningsföreträde säger till exempel föräldrarna i VOICES om sina barn: ”I’m
so glad to know it’s his brain that’s the real problem; not him” och ”My son doesn’t have a
behavior problem; he has a medical issue and can’t control himself” (Singh, 2012:28).
31
Om föräldrarna använder detta biomedicinska förklaringsalternativ som en medveten
strategi för att själv undslippa ansvar, är en empirisk fråga som jag här inte har några svar på.
En annan förklaring är att människor i det senmoderna samhället helt enkelt har lärt sig att
förstå sin omvärld på ett medicinskt vis. Mänskliga beteenden har medikaliserats. För barnet
innebär denna förklaring en orsaksförklaring som är totalt determinerande. Barnet lämnas helt
maktlös i diagnosens komplexitet. För samtidigt som barnet är ensam bärare av sina problem,
så kan barnet inte rå för det. Barnet görs ansvarig för sina problem, men kan samtidigt inte
göra någonting åt sin(a) biologiskt nedärvda eller tidigt förvärvade neuropsykiatriska
funktionsnedsättning(ar). Barnet kan aldrig bli fri från sin diagnos och de symptom diagnosen
bär med sig. Tidigare kunde barnet växa ifrån symptomen, men idag har symptomen växt ifatt
människorna. Enda utvägen är att söka sig till läkarvetenskapen. En vetenskap som genom
den neuropsykiatrisk definitionen – eller konstruktion, som Becker (2006) kanske skulle kalla
det – av diagnosen inte finner något botemedel utan bara behandlande åtgärder/metoder.
Att använda sig av barns perspektiv i vetenskapliga sammanhang är att försöka förstå vad
barnen ser, hör, upplever och känner som deras verklighet (t.ex. Halldén, 2003; Eldén, 2013;
Pramling Samuelsson m.fl., 2011). Författaren till VOICES-rapporten (Singh, 2012) påtalar
att barnen i studien sägs mena att deras ADHD inte är orsaken till att en inte kan kontrollera
sitt beteende. Men författaren gör inte något mer av detta tämligen intressanta forskningsfynd.
När jag som komplement istället applicerar delar av Giddens begreppsapparat på det
empiriska datamaterialet i VOICES-studien, avslöjas något intressant. Giddens (1998) medger
att individen är begränsad på olika sätt, men detta betyder inte att individen inte har något val
utan ges ett visst handlingsutrymme inom strukturen. När det strukturella diskursiva
innehållet genomsyras av ett biomedicinskt innehåll, och när diskursen om en skola som
premierar ett särskilt beteende för framgång, genom globaliseringsprocesser blir till den sanna
kunskapen i samhället, så framkommer när barnets perspektiv lyfts fram istället ett barn som
visar sig motståndskraftigt när det kommer till upplevda hot mot självidentiteten. Det
diagnostiserade barnet säger sig ha andra orsaker – det vill säga motiv eller intentioner – till
handling än vad omgivningen säger sig veta. Vad dessa är, går än så länge bara att sia om…
6 Sammanfattning och diskussion
Det övergripande syftet med uppsatsen har varit att försöka öka förståelsen för hur det är att
vara barn med ADHD-diagnos i dagens samhälle. Ett sätt att ta sig an denna uppgift är att se
32
till barnens egna tankar, känslor och erfarenheter av diagnosen. I en större studie – rapporten
VOICES (Singh, 2012) – har över 150 barn med ADHD-diagnos intervjuats. Deltagande i
studien var barn från USA och Storbritannien. I studien framkom att skolan var en arena som
intog en mycket central roll för det diagnostiserade barnets upplevda problematik. Att föra
över det empiriska datamaterialet till svensk kontext är givetvis inte helt oproblematiskt.
Ingen liknande forskning har dock gjorts i Sverige. Till mitt försvar refereras också till den
globaliseringsprocess som Giddens (1996) menar att globala idéer når det lokala: Hur OECD
har inverkan på svensk utbildningspolitik, och därmed en särskild syn på kunskapens innehåll
och mål, har jag påvisat samtidigt som jag tecknat en bild över hur biomedicinsk expertis äger
tolkningsföreträde i betraktelsen av normalitet och avvikelse, vad som är friskt och sjukt i
beteendeväg. Likaledes motiverar uppsatsens kvalitativa forskningsansats mer till ökad
förståelse av ett fenomen än till empirisk generaliserbarhet. (Resultatet bör ändå läsas med
viss försiktighet, ända tills att ett liknande empiriskt material har producerats i Sverige.)
För att förstå hur avvikande beteende konstrueras måste man, enligt den interaktionistiska
teorin om avvikelse (Becker, 2006), studera ”alla” inblandande i avvikelseprocessen och inte
bara det enskilda avvikande subjektet. Även om jag i den här uppsatsen inte lyckas med det
mycket ambitiösa projektet att ta med alla inblandade aktörer i min analys, så tas ett litet steg i
den riktningen då jag uppmärksammar de samhälleliga expertsystem som spelar en avgörande
roll för att barn diagnostiseras med ADHD – ”expertsystem” som också har funktion för det
diagnostiserade subjektets upplevelse av sig själv och sin diagnos.
Med teorin om expertsystem (Giddens, 1996) blir skola och utbildning en arena för vissa
maktfulla intresseorganisationer att förkunna en syn på kunskap som någonting objektivt
mätbart. Barn och unga ska socialiseras efter en förutbestämd mall. Resultatet kan bli att
somliga barn upplever en meningsbrist till skolans innehåll. Att inte agera konformt mot
läroplansmålen blir till att uppträda avvikande. Avvikelsen blir till ett problem som måste
åtgärdas. Eleven måste, krasst uttryckt, ”rättas in i ledet”. I västsamhället har också, som
påvisats genom flertalet referenser, läkarvetenskapen hög status och den biomedicinska
disciplinen tolkningsföreträde för mänskligt (avvikande) beteende. Skolkontextuella problem
tolkas som individuell patologi – eller rättare bestämt i omskrivningen ”neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning”. Forskare (i USA) rapporterar just att två av tre faktorer för att inte
diagnostiseras med ADHD, är att vara uppmärksam i skolan samt att där prestera väl
(medicalnewstoday.com). Hur ser denna trend ut i Norden? I Sverige?
I Sverige har barn som medicineras för ADHD ökat med 151 procent mellan år 2006-2010
(Lärarnas tidning, 2012:16). Detta är centralstimulerande läkemedel som hjälper barnen att
33
öka sin koncentrationsförmåga och att styra sina impulsiva handlingar så att uppgifter – i
första hand i skolan – ska kunna fullföljas. Hur hänger den ökade medicinska behandlingen av
barn med ADHD-diagnos samman med samhällstrenden att i allt större omfattning och i allt
tidigare i åldrar granska och bedöma barns prestationer i skolan? Det vill säga med den
globala kunskapskamp nationer emellan, som bedömningsforskaren Ann-Christin Vallberg
Roth (2010) liknar vid en kunskapsolympiad.
En upplevd brist på nära relationer tycks vara ett genomgående tema i det diagnostiserade
barnets liv – vilket kanske också gäller alla barn – i det senmoderna samhället. I skolan säger
sig barn med ADHD-diagnos vare sig få vara delaktiga i sin egen lärprocess eller att av
lärarna bli hörda för sin upplevda diagnosproblematik. Istället blir barn med ADHD-diagnos
till ett problem i skolan som måste åtgärdas. Åtgärder som lärarna som ”expertgrupp” inte
ensamma förmår (eller tillåts?) hantera. Åtgärderna sökes istället i den medicinska vården.
Diagnosen sätts av läkare som barnet inte upplever sig ha någon meningsfull relation till.
Översatt till svensk kontext påtalas att i 2000-talets Sverige är kortsiktiga medicinska
lösningar vanligare än långtidskrävande metoder – i synnerhet är det förstnämnda alternativet
billigare (Soback, 2006).
Kring den diagnostiska processen tycks inte barnet själv ha så mycket att säga till om när
det gäller orsakerna bakom beteendeproblematiken. Omvärlden förstår orsakerna till barnets
problematik som något inneboende hos barnet självt, men när barnen själv tillfrågas blir
svaret annorlunda. Förstår vi ”orsaksförklaringar” från barnets perspektiv ses i min analys
istället att det verkar finnas motiv och mening bakom barnets ”problematiska” handlingar.
Omgivningens orsaksförklaringar till barnets avvikande (problematiska) beteende, riskerar, i
Giddens (1998) tolkning, bli till en berättelse som barnet med diagnos inte alltid känner igen
sig i. Det kan då uppstå en diskrepans mellan barnets idealsjälv och omgivningens syn på
barnet. På detta sätt förstår barnet sig själv i relation till omvärlden som avvikare från normen.
Barnet tror sig veta att dess handlingar beror på något annat än ADHD, men den enda giltiga
förklaringen är den som experterna för fram och som det omgivande samhället tar för
sanning: att barnets avvikande ”problematiska” beteende måste bero på ADHD-diagnosens
biologiskt nedärvda eller tidigt förvärvade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Giddens (1998) menar att individen har ett visst handlingsutrymme inom de sociala
strukturerna, och denna tes tycks resultatet i min analys stödja. Detta handlingsutrymme,
barnets motiv och mening – intentioner – med sina handlingar, är också ett öppet fält för
framtida forskning om barns och ungas identitetsutveckling i en diagnostisk kultur – men då
måste det till att barns ”röster” inkluderas i forskningen.
34
Demokrati och välfärd bygger i den ”skandinaviska modellen” på att barn ska respekteras
som individer och betraktas som fullvärdiga samhällsmedlemmar och därmed ha lika rätt att
få komma till tals och att lyssnas till (Pramling Samuelsson m.fl., 2011). Mot denna bakgrund
betonas även vikten av att studera olika minoritetsgruppers upplevelse av sin egen verklighet.
Inte att barns röster ska dominera diskussionen, men att dessa kan göra skillnad (Conolly
2008; Eldén, 2013; Harju, 2008; Pramling Samuelsson m.fl., 2011; Rasmusson, 2011; Singh,
2012) och därmed utmana den rådande definitionen av och synen på barn som, exempelvis,
diagnostiserats med ADHD. När det gäller ”missgynnade” barn anses barnperspektivet extra
viktigt eftersom detta annars är en grupp som riskerar att leva som kategorier istället för unika
subjekt (Byrnes & Rickards, 2011; jfr också Biesta, 2006).
Det efterfrågas även mer samhällsvetenskaplig forskning på området (barn och) ADHD
(Michaëlsson, 2013). Men inte sällan beskylls den samhällsvetenskapliga (sociologiska)
forskningen på området för att vara konspiratorisk och socialkonstruktionistisk.7 Det vill säga
att fullt ut neka diagnosens biologiska orsaksförklaringar och istället lägga allt fokus på
relationella och diskursiva maktstrukturer. Kanske är det också här som sociologisk, eller
kanske rättare sagt interaktionistiskt baserad forskning – som är det teorival som föreliggande
uppsats bär prägel av – bör vara särskilt uppmärksam. I synnerhet vad gäller ifrågasättandet
av en diagnos varur ett ständigt ökat antal barn och vuxna bygger stora delar av sina
identiteter på (Hallerstedt, 2006). Men vid närmare eftertanke är det möjligen så att de sänkta
trösklarna för att sätta diagnosen ADHD i den nyutkomna DSM-5 (Thomas m.fl., 2013)
motiverar lite extra till användandet av just ett sådant (sociologiskt) teorival. I synnerhet om
problemområdet är Barndom under kontroll – exemplet ADHD.
I
skrivande
stund
rapporteras
på
nyheterna
för
hur
medicinska
företrädare
(neuropsykiatriker, främst i USA) argumenterar för vikten att föra in diagnosen Sluggish
Cognitive Tempo (SCT) i psykiatriska manualer. När ADHD står för det impulsiva och
hyperaktiva inslaget i beteendeproblematiken, så menas med SCT en ”trögtänkt”,
”dagdrömmande” och ”fantiserande” beteendeproblematik (SR.se). Tänker man sig
barndomen i en diagnostisk bedömningskultur, vilken drar upp normalitetens gränser, ställer
åtminstone jag motfrågan ifall det inte är det ”normala” barnet som har konstruerats socialt
och inte tvärtom. Hur skulle egentligen det ”normala” barnets identitetsberättelse se ut om
man frågar ett barn med ADHD-diagnos: ”When they don’t do bad and when they get good
grades” (Pojke, 9 år citerad i Singh, 2012:17). En ganska snäv identitetsmall.
7
Se t.ex. debatten i Läkartidningen.
35
Referenslista
Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (2008). Tolkning och reflektion: Vetenskapsfilosofi och
kvalitativ metod. 2:a uppl. Lund: Studentlitteratur.
APA (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-5. Fifth edition.
Arlington, VA, American Psychiatric Association.
Becker, Howard. S. (2006). Utanför: Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv.
Becker, Howard S. (2008). Trick of the Trade. Yrkesknep för samhällsvetare. Malmö: Liber.
Biesta, Gert, (2006). Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. Lund:
Studentlitteratur.
Biesta, Gert & Säfström, Carl Anders (2011). Ett manifest för pedagogik. Utbildning &
Demokrati, vol. 20, nr. 3, ss. 83-95.
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2:a uppl. Malmö: Liber.
Byrnes, Linda J. & Rickards, Field W. (2011). Listening to the Voices of Students With
Disabilities: Can Such Voices Inform Practice? Australasian Journal of Special Education,
vol. 35, nr. 1, pp. 25-34.
Conolly, Anna (2008). Challenges of Generating Qualitative Data with Socially
Excluded Young People. International Journal of Social Research Methodology, vol. 11, nr.
3, pp. 201-214.
Denscombe, Martyn (2009). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Eberhard, David (2013a). Hur barnen tog makten. Stockholm: Bladh by Bladh.
36
Ekström, Bo-Lennart (2012). Kontroversen om DAMP. En kontroversstudie av vetenskapligt
gränsarbete och översättning mellan olika kunskapsparadigm. Akademisk avhandling.
Göteborg: Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik.
Eldén, Sara (2013). Inviting the messy: Drawing methods and ’children’s voices’. Childhood,
vol. 20, nr. 1, pp. 66-81.
Enkvist, Inger (2002). Feltänkt: En kritisk granskning av idébakgrunden till svensk
utbildningspolitik. Stockholm: SNS Förlag.
Evenshaug, Oddbjørn & Hallen, Dag (2001). Barn- och ungdomspsykologi. 2:a uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Gillberg, Christoffer (1996). Ett barn i varje klass: Om DAMP MBD ADHD. Stockholm:
Cura.
Gillberg, Christofer (2013). Ett barn i varje klass: Om ADHD och DAMP. 3:e uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Giddens, Anthony (1996). Modernitetens följder. Lund: Studentlitteratur.
Giddens, Anthony (1998). Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den
senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos.
Giddens, Anthony (2007). Sociologi. Lund: Studentlitteratur.
Giota, Joanna (2006). Självbedöma, bedöma eller döma? Om elevers motivation, kompetens
och prestationer i skolan. Pedagogisk forskning i Sverige, årg. 11, nr. 2, ss. 95-155.
Halldén, Gunilla (2003). Barnperspektiv som ideologiskt eller metodologiskt begrepp.
Pedagogisk forskning i Sverige, årg. 8, nr. 1-2, ss. 12-23.
Hallerstedt, Gunilla (red.) (2006). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande.
Göteborg: Daidalos.
37
Hallerstedt, Gunilla (2006). Introduktion. Lidandets uttryck och namn. I Hallerstedt, Gunilla
(red.) (2006). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Daidalos.
Harju, Anne (2008). Barns vardag med knapp ekonomi. En studie om barns erfarenheter och
strategier. Akademisk avhandling. Växjö: Växjö universitet.
Hennink, Monique, Hutter Inge & Bailey Ajay (2011). Qualitative Research Methods.
London: SAGE.
Hilte, Mats (1996). Avvikande beteende – en sociologisk introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Ingestad, Gunilla (2006). Dokumenterat utanförskap. Om skolbarn som inte når målen.
Akademisk avhandling. Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionen.
Johannisson, Karin (1990). Medicinens öga. Sjukdom, medicin och samhälle – historiska
erfarenheter. Stockholm: Norstedts.
Johannisson, Karin (2006). Hur skapas en diagnos? Ett historiskt perspektiv. I Hallerstedt,
Gunilla (red.) (2006). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande. Göteborg:
Daidalos.
Johansson, Eva (2003). Att närma sig barns perspektiv. Forskares och pedagogers möten med
barns perspektiv. Pedagogisk forskning i Sverige, årg. 8, nr. 1-2, ss. 42-57.
Kärfve, Eva (2001). Hjärnspöken. Damp och hotet mot folkhälsan. 3:e uppl.
Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Lange, Klaus W.; Reichl, Susanne; Lange, Katharina M.; Tucha, Lara & Tucha, Oliver
(2010). The history of attention deficit hyperactivity disorder. ADHD Attention Deficit
Hyperactivity Disorder, nr. 2, pp. 241-255.
Ljungberg, Tomas (2011). AD/HD – dags att också uppmärksamma psykosociala
förhållanden? Socialmedicinsk tidsskrift, vol. 80, nr. 6, ss. 486-496.
38
Lärarnas tidning (2012). Årg. 23, nr. 9, s. 16.
Lärarnas tidning (2014). Årg. 25, nr. 9, s. 3.
Macionis, John J. & Plummer, Ken (2008). Sociology: A Global introduction. 4th ed. Harlow:
Pearson.
Madsen, Bent (2006). Socialpedagogik: Integration och inklusion i det moderna samhället.
Lund: Studentlitteratur.
Maler, Harriet (2012). Risk att ADHD-diagnos ställs på fel grund. Läkartidningen, vol. 109,
nr. 47, s. 2166.
May, Tim (2001). Samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur.
Michaëlsson, Madeleine (2013). Kritiska rön om ADHD-diagnosticering. Rapport från
ESSHC-konferensen i Glasgow 2012. Socialmedicinsk tidsskrift, årg. 90, nr. 3, ss. 336-338.
Moldavsky, Maria & Sayal, Kapil (2013). Knowledge and Attitudes about AttentionDeficit/Hyperactivity Disorder (ADHD) and its Treatment: The Views of Children,
Adolescents, Parents, Teachers and Healthcare Professionals. Current Psychiatry Reports,
15:377.
Mueller, Anna K.; Anselm, Fuermaier B. M.; Koerts, Janneke & Tucha, Lara (2012). Stigma
in attention deficit hyperactivity disorder. ADHD: Attention Deficit Hyperactivity Disorder,
vol. 4, nr 3, pp. 101-114.
Newnes, Craig & Radcliffe, Nick (2005). Introduction. In Newnes, Craig & Radcliffe, Nick
(ed.) (2005). Making and Breaking Cildren´s Lives. Ross-on-Wye: PCCS Books.
Nilsson, Mattias (2010). ”Dom är inte vi!” En undersökning om barns upplevelser rörande
elever i särskild undervisningsgrupp. Kandidatuppsats. Malmö: Malmö högskola,
Lärarutbildningen.
39
Nilsson Sjöberg, Mattias (2013). Dömd att bli bedömd – om kunskapsbedömning och dess
betydelse för barns identitetsutveckling. Masteruppsats. Malmö: Malmö högskola,
Skolutveckling och ledarskap.
Nilsson Sjöberg, Mattias (2014). ”Dom är inte vi!” Barns upplevelser av elever i särskild
undervisningsgrupp – en andra analys. Malmö: Malmö högskola, Skolutveckling och
ledarskap. [Under publicering]
Nordin, Andreas (2010). Från bildning till kvalitet? Om diskursiva förskjutningar i svenskt
läroplansarbete. Pedagogisk forskning i Sverige, årg. 15, nr. 1, ss. 1-17.
Nordin-Hultman, Elisabeth (2004). Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande.
Stockholm: Liber.
Petterson, Daniel (2008). Internationell kunskapsbedömning som inslag i nationell styrning av
skolan. Akademisk avhandling. Uppsala: Uppsala Studies in Education, Uppsala universitet.
Pramling Samuelsson, Ingrid; Sommer, Dion & Hundeide, Karsten (2011). Barnperspektiv
och barnens perspektiv i teori och praktik. Stockholm: Liber.
Rasmusson, Bodil (2011). Barnperspektivet och barns delaktighet. I Andersson, Gunvor;
Bangura Arvidsson, Maria; Mattsson, Titti; Ponnert, Lina & Rasmusson, Bodil (2011). Social
barnavård – några utmaningar. Glimtar från forskning ur olika perspektiv. Lund:
Meddelanden från Socialhögskolan, 2011:6.
Rousseau, Jean-Jacques (1994). Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder. Stockholm:
Natur & Kultur. [Originalets titel: Du Contrat social ou Principes du droit politiqe, 1762].
Scull, Andrew S. (1988). Deviance and Social Control. In Smelser, Neil J. (ed.) (1988).
Handbook of Sociology. London: SAGE.
Singh, Ilina (2012). VOICES Study: Final Report. London, UK.
40
Soback, Sigmund (2006). Vad styr behandlingsutbudet vid psykiskt lidande? I Hallerstedt,
Gunilla (red.) (2006). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande. Göteborg:
Daidalos.
Socialstyrelsen (2004). Kort om ADHD hos barn och vuxna. En sammanfattning av
Socialstyrelsens kunskapsöversikt. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2010). Barn som utmanar – Barn med ADHD och andra beteendeproblem.
Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2012). Förskrivning av centralstimulerande läkemedel vid adhd. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Stigendal, Mikael (2002). Den gode socialvetenskaparen. Vetenskapsteori i vardande. Lund:
Studentlitteratur.
Svenaeus, Fredrik (2013). Homo patologicus: medicinska diagnoser i vår tid. Stockholm:
TankeKraft förlag.
Säfström, Carl Anders (2005). Skillnadens pedagogik. Nya vägar inom den pedagogiska
teorin. Lund: Studentlitteratur.
Säfström, Carl Anders (2010). Vad kan utbildning åstadkomma? En kritik av idealiserade
föreställningar om utbildning. Utbildning & Demokrati, vol. 19, nr. 3, ss. 11-22.
Thomas, Ray; Mitchell, Geoffrey K. & Batstra, Laura (2013). Attention-deficit/hyperactivity
disorder: are we helping or harming? British Medical Journal, 347:f6172.
Tidefors, Inga & Strand, Jennifer (2012). Life History Interviews with 11 Boys Diagnosed
with Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder Who Had Sexually Offended: A Sad Storyline.
Journal of Trauma & Dissociation, vol. 13, nr. 4, pp. 421-434.
41
Tideman, Magnus (2000). Normalisering och kategorisering: Om handikappsideologi och
välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning. Lund:
Studentlitteratur.
Timimi, Sami & Taylor, Eric (2004). ADHD is best understood as a cultural construct. The
British Journal of Psychiatry, vol. 184, nr. 65, pp. 8-9.
Timimi, Sami (2009). The Commercialization of Children’s Mental Health in the Era of
Globalization. International Journal of mental Health, vol. 38, nr. 3, pp. 5-27.
Vallberg Roth, Ann-Christine (2010). Att stödja och styra barns lärande – tidig bedömning
och dokumentation. I Skolverket (2010) Perspektiv på barndom och barns lärande: En
kunskapsöversikt om lärande i förskolan och grundskolans tidigare år. Stockholm: Fritzes.
Elektroniska:
Barnombudsmannen.se (2014). Barnkonventionen.
http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/om-barnkonventionen/ (Tillgänglig
2014-05-13).
CCT [Common Core Tests] (2014). http://www.testprepreview.com/common-core-testprep.htm Tillgänglig 2014-04-14).
Codex.vr.se [Vetenskapsrådet] (2014). Regler och riktlinjer för forskning.
http://www.codex.vr.se/ (Tillgänglig 2014-03-30).
Eberhard, David (2013b). Skolan tar stryk när barnen tillåts vara gränslösa. GöteborgsPosten, 27 December, 2013. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2219905-eberhard-skolan-tarstryk-nar-barn-tillats-vara-granslosa- (Tillgänglig 2014-03-19).
Ideland, Malin & Serder, Margareta (2014). Det våras för utbildningen? Skola och samhälle
[S.O.S]. http://www.skolaochsamhalle.se/noterat/malin-ideland-och-margareta-serder-detvaras-for-utbildningen/ (Tillgänglig 2014-05-15).
42
Läkemedelsverket.se (2014). Läkemedelsbehandling av ADHD.
http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Allmanhet/Att-anvanda-lakemedel/Sjukdom-ochbehandling/Behandlingsrekommendationer---listan/ADHD/ (Tillgänglig 2014-05-05).
Medicalnewstoday.com (2014). Minority Children Less Likely To Be Diagnosed With ADHD.
http://www.medicalnewstoday.com/articles/262397.php?nx (Tillgänglig 2014-04-27).
NEPI.net [Nätverk för läkemedelsepidemi] (2014). ADHD-läkemedel m.m. i Sverige 20062011.http://nepi.net/120515-ADHDlakemedel.htm (Tillgänglig 2014-04-23).
OECD (2014). Programme for International Student Assessment (PISA).
http://www.pisa.oecd.org (Tillgänglig 2014-04-15).
Skolverket.se (2011a). Lgr 11: Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet
2011. http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575 (Tillgänglig 2014-03-25).
Skolverket.se (2011b). Rustad att möta framtiden? PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse
och kunskaper i matematik och naturvetenskap.
http://www.skolverket.se/publikationer?id=2473 (Tillgänglig 2014-03-26).
Skolverket.se (2014). Läroplaner, ämnesplaner och kursplaner.
http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser (Tillgänglig 2014-04-30).
Socialstyrelsen.se (2014). ADHD. http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/adhd
(Tillgänglig 2014-03-09).
SR.se [Sveriges Radio] (2014). Förslag om ny typ av ADHD-diagnos: Barn som dagdrömmer
och fantiserar mycket.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5835929 (Tillgänglig 201404-13).
Sydsvenska dagbladet (2013-02-06). ADHD hos unga brottslingar.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/adhd-hos-unga-brottslingar/ (Tillgänglig 2013-02-06).
43
Utbildningsradion [UR] (2012-01-20). Barndom under kontroll.
http://www.ur.se/Produkter?q=barndom+under+kontroll#programtvsort=latest_broadcast_dat
e%2Bdesc (Tillgänglig 2012-05-22).
WHO [World Health Organization] (2014). ICD-10 Version:2010.
http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2010/en#/F90.0 (Tillgänglig 2014-03-27).
Wiktionary.se. P12:a (2014). http://sv.wiktionary.org/wiki/P12:a (Tillgänglig 2014-04-17).
44