2004-11-03
Autoantikroppars bindningsstyrka vid glutenintolerans
Anna K J Larsson
Glutenintolerans (CD) är en kronisk tarmsjukdom som orsakas av gluten i vete och besläktade
proteiner i korn och råg. Drabbade personer utvecklar en inflammation i tunntarmen om de
äter mat innehållandes dessa proteiner. Inflammationen leder till att ytan av tunntarmen
förstörs mer eller mindre och detta har flera allvarliga konsekvenser. Sjukdomen kan
uppkomma i alla åldrar och symtomen är ofta diffusa, icke-typiska eller helt tysta. Barn
uppvisar diarré, uppsvälld mage, tillväxtsbrist, undernäring och trötthet. Symtom hos vuxna är
till exempel lös avföring, viktminskning, svullen mage, järnbrist och utmattning. Går man
länge med sjukdomen utan att göra något åt den kan man drabbas av andra allvarliga
sjukdomar. För tillfället är det enda botemedlet mot sjukdomen att hålla sig till en strikt
glutenfri diet, så kallad GFD.
Antikroppar mot beståndsdelar i den egna kroppen bildas när man har CD (autoantikroppar).
Antikroppar bildas i normala fall mot ämnen som vi fått in i kroppen och som vi behöver
skydda oss emot, så kallade antigener. Antikropparna binder till dessa antigener och
neutraliserar dem eller märker ut dem för förstöring. Autoantikropparna som bildas vid CD är
riktade mot ett enzym, vävnadstransglutaminas (tTG) som finns i mag-tarmkanalen. Enzymet
kan vid störd funktion vara inblandat i utvecklingen av tarmskada vid CD.
Bindningen mellan antikroppen och dess antigen består av flera enskilda bindningar, var för
sig svagt men sammantaget starkt. Måttet på den totala styrkan en antikropp binder till sitt
antigen kallas aviditet. Högavida antikroppar är överlägsna lågavida i flera biologiska
reaktioner. Förändringar i antikroppsaviditeten är känt i flera olika infektionssjukdomar.
Väldigt lite är känt om betydelsen av antikropparnas aviditet vid CD.
Jag har utvecklat en metod som gör det möjligt att jämföra hur starkt antikroppar från olika
celiakipatienter binder till antigenet tTG. Antikropparna behandlas med ett ämne som gör att
de lossnar från sitt antigen. Ju starkare antikropparna sitter fast vid sina antigen desto högre
aviditet tilldelas de. Patienterna har två olika typer av antikoppar mot tTG, IgA och IgG. Mina
försök visade att IgA binder starkare till antigenet än IgG. Ett samband mellan IgA och IgG
upptäcktes också, ökar IgA i aviditet så ökar även IgG i aviditet. Detta kan betyda att
patienterna utvecklar IgA antikroppar före IgG antikroppar, då det är känt att antikroppars
aviditet ökar med deras ålder och att proverna jag använde kan ha kommit från patienter som
befunnit sig i olika stadier av sjukdomen, där de med högre aviditet på både IgA och IgG haft
sjukdomen länge medan de med IgA och IgG låga i aviditet nyligen fått sjukdomen.
Framöver kan man kanske se ett kliniskt mervärde av att kunna mäta aviditeten på
antikropparna hos patienten och eventuellt kan metoden användas som ett komplement till
nuvarande diagnostik.
Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2004
Avdelningen för gastrointestinal forskning, Pharmacia Diagnostics, Uppsala, Sweden
Handledare: Ingrid Dahlbom
