Stig-Magnus Thorsén, oktober 2001
Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
Mångkultur, världskultur och andra kulturer
I en översikt över några aktuella termer och teorier skall jag ge en bakgrund till formuleringar med anknytning området mångkultur. Jag ger inga definitiva definitioner, utan
beskriver i stället olika begrepp och hur de har laddats vetenskapligt och ideologiskt
utifrån olika visioner om att kunna beskriva eller förändra världen. Jag strävar efter att
redovisa vetenskapliga teorier i de fall där ett begrepp står för något relativt exakt och
utforskat. Huvudsakligen refererar jag till litteratur på svenska.
Vissa centrala termer är främst hämtade ur vardagsspråket eller en politisk eller ideologisk diskussion. Ingen nivå är mer värd, men det är viktigt att se i vilket sammanhang (i vilken diskurs) en term används för att förstå dess laddning och vad den betecknar. Vi måste också känna till att ord har olika valörer för olika människor och därmed
vara beredda att anpassa vårt språkbruk. Ordet kultur är ett bra exempel på hur krångligt
det kan bli.
Bakgrunden till dessa språkliga övningar är det mångkulturella arbete som vuxit fram
vid Musikhögskolan i Göteborg. Bildandet av en ämnesgrupp för Mångkultur och musikpedagogik under våren 2001 utmanade den vidlyftiga begreppsfloran. I dagens internationella utbildningspolitik diskuteras ”mångkultur” och i kulturpolitiken ”de världskulturella frågorna”. Det centrala begreppet blir alltså kultur och några av dess sammansättningar.
Kultur
Det har gjorts många motstridiga försök att vetenskapligt definiera termen kultur (Ek
1989). Termen har också i vardagsspråket flera innebörder – ofta representerande olika
ideologiska ståndpunkter. I Svenska Akademiens ordlista (SAOL 1998) finns tre spalter
med sammansatta ord som börjar på ”kultur-” alltifrån ”kulturaktivitet” till ”kulturäng”.
Läser man spalterna känns det som om varje sammansättning tycks använda kultur i en
ny bemärkelse. Det finns åtskilligt med litteratur i ämnet och en bra översikt på svenska
finns i Birgitta Skarin Frykmans artikel (1999) som skrevs i samband med demokratiutredningen. Nationalencyklopedins artikel Kultur är också läsvärd (Järv and Ek 1993).
Det estetiska kulturbegreppet
”Ropen skalla – Kultur åt alla”. Ofta används kultur i en snäv bemärkelse. Kulturnämnder och kulturstipendiater sysslar med de estetiska konstarterna: musik, teater, litteratur,
bildkonst, dans – det vill säga estetiska yttringar. Kultur som ”det konstnärliga” har sedan vidgats till att omfatta film, foto, video och design och andra uttrycksformer som
Sidan 1 av 10
numera betraktas som konst. Denna avgränsade betydelse uppstod ganska sent. Den
emanerar ur upplysningstidens uppfattning från 1700-talet att olika livsområden kan
särskiljas: religion, konst och vetenskap – var sak på sin plats.
Under 1800-talet har begreppet fått en smak av ”det eftersträvansvärda”. Kultur i
bemärkelsen konst – i varje fall viss konst – är då något fint, exklusivt och distingerat
(Bourdieu 1986) och kan skiljas ut från dålig kultur: trivialkultur, populärkultur eller
primitiv kultur. För en musikhögskola (eller ett konservatorium) har det varit av vikt att
definiera nivån på vad som är konstnärligt hög standard. Likaså skall en musiklärare
verka för att höja den allmänna smaken. Denna värderande syn på konst och kultur ledde till användningen av ordet kultur såsom något förfinat. Parollen ”Kultur åt alla …”
kan fortfarande bli ett finkulturellt ställningstagande i en ideologisk debatt. Omvänt blir
kultur i denna betydelse något som marginaliserade grupper inte vill befatta sig med.
Kultur är något för ”de där uppe”. Det smala begreppet används till och med i de mest
halsbrytande moraliska, chauvinistiska eller maktfullkomliga bemärkelser. Vilka är
kulturfolken, kulturländerna, de okultiverade människorna eller vilka har kulturellt kapital? Ja, vem är egentligen kulturell?
Så länge det finns en maktkamp mellan olika samhällsskikt kommer det också finnas
en kulturkamp om rätten att peka ut det som är bra för människan; den kultur som skall
ges gemensamt stöd i form av skolor, byggnader, verksamhetsbidrag och utbildningssatsningar. Vi kan alltså räkna med att denna mer eller mindre värderande och snäva
betydelse av begreppet kultur kommer att leva kvar. Vi måste dock vara vaksamma på
när det används normerande. Det är också viktigt att inse att olika samhällen har olika
gränsdragningar mellan ”kultur” och andra livsområden. Inom islam räknas konstnärlig
verksamhet in i livet kring en moské. Verksamheten i ett islamskt kulturcentrum är alltså bredare än i ett traditionellt svenskt kommunalt kulturcentrum. I många andra samhällen finns över huvud taget inte termen kultur.
Det antropologiska kulturbegreppet
Som vetenskaplig term inom humaniora och samhällsvetenskap hittar vi kultur inom
t.ex. kulturhistoria, (kultur)antropologi, kulturstudier. Här används termen i en holistisk
betydelse. Kultur är lika med all mänsklig odling alltifrån jordbruk till artificiell intelligens. (Kulturmjölk och bakteriekultur är också något som människan har skapat.) Kultur definieras som motsatsen till natur. Läran om människan – antropologin – har fått ge
namn åt det vi kallar en antropologisk kultursyn.
Den vetenskapliga diskussionen handlar om hur omfattande begreppet skall vara.
Periodvis har man betonat all mänsklig aktivitet, det vill säga vad människan har, gör
och tänker. Periodvis handlar det mer om immateriella livsområden – vad människan
gör och tänker eller bara tänkandet. Centralt för olika studier är hur olika livsområden
samverkar och är relaterade till varandra. I en klassisk antropologisk definition heter det
”Kultur eller civilisation […] är den komplexa helhet som innehåller erfarenheter, tro,
moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem” (Tylor 1871).
Etnologins och antropologins helhetssyn på människan placerar in konstnärliga yttringar i en totalitet av mänskliga handlingar. Vi talar om att konst finns i en kontext, och
den vetenskapliga diskussionen handlar om hur kontexten och konsten påverkar varandra. Modern musikantropologi, med pionjären Allan Merriam (Merriam 1964) och
hans efterföljare, gav oss ett nytt synsätt på musikens samhälleliga roll. En sång använd
Sidan 2 av 10
i riter kunde ha som funktion att symboliskt hålla samman en befolkningsgrupp. Forskaren fick till uppgift att tolka musikens funktion. En viktig källa var det studerade folkets
beskrivning av hur de använder musiken.
Kingsbury (Kingsbury 1988) gör en intressant antropologisk analys av en nordamerikansk musikhögskola
och beskriver de attityder och strukturer som omgärdar denna konstnärliga utbildning. Han fann att skolan
egentligen bestod av lika många små konservatorier som det fanns lärare. Varje lärare bedrev sin verksamhet isolerad från helheten. Viktigast för läraren var att i sin undervisning lära ut en tradition av tolkningar av klassiska verk – helst med hänvisning till att läraren var elev till någon, som var elev till någon,
som var elev till t.ex. Schumann. Den centrala administrationen skulle helst bara bestå av en kopiator och
en vaktmästare.
Antropologerna ställer sig bland annat uppgiften att beskriva skillnader mellan olika
folkslag. De har genom sin forskning gett oss föreställningen om att t.ex. aboriginerna
är en egen kultur. Under en tid gav också det eurocentriska perspektivet teorier om en
historisk utveckling från primitiva kulturer till blomstrande högkulturer. Detta perspektiv finns fortfarande starkt förankrat i synen på utvecklingsländer och u-hjälp. Det finns
en rad olika föreställningar om t.ex. afrikansk musik. En del ser musiken som genuin
och jordnära och något som västerlandet förlorat, andra ser nedlåtande på den som outvecklad och i behov av utvecklingsstöd. En hel del av dessa frågor behandlas i Musikhögskolans Sidaprojekt (Thorsén 1997, 2000; Mannergren 2000).
I musikpedagogik har ”den antropologiska kultursynen” fått en särskild betydelse. Erkännandet av att musik berör hela människan inte minst som social varelse har påverkat
synen på musikundervisningen. Ser man på musikens samhälleliga funktion blir målet
för undervisningen bredare. Kunskapen om musikens roll och förmågan att kunna använda musiken i sitt eget liv betonas, medan musik för musikens egen (estetiska) skull
ställer konstnärlig kvalitet i centrum (Olsson 1993). Konflikten mellan dessa mål är
tydliga i till exempel den kommunala musikskolan. Är målet att plocka ut individer,
som kan bli de stora musikerna som gör så att de framtida orkestrarna låter så bra som
möjligt? Eller skall vi ge alla möjligheten att använda musiken som en kraft i vardagen
oavsett hur det låter?
I den senaste kulturpolitiken har ”det breda kulturbegreppet” hyllats som en positiv
utveckling av det snäva estetiska kulturbegreppet. I dokument som framarbetats av
UNESCOs Arbetsgrupp för kultur och utveckling har man velat se på människans olika
livsområden som lika värda (UNESCO 1996; Europarådet 1997). Olika människor och
folk med sina respektive olika kulturella yttringar betraktas också som lika värda. Det
breda kulturbegreppet har därmed kommit att stå för en demokratisk syn på människan.
Att i den kulturpolitiska retoriken bredda kulturbegreppet innebär dock vissa problem. Vi lägger nya innebörder i ett ursprungligen värderande begrepp. Är fotboll eller
trädgårdsskötsel kultur? Kan man ersätta ”det konstnärliga” med andra aktiviteter? För
att klara oss ur dilemmat måste vi ändå använda det smala och det breda begreppet var
för sig. I stället för att successivt bättra på en obehagligt värderande term: Tala hellre
om ”det konstnärliga”, ”konst” eller ”den borgerliga kulturen”. Först då kan vi diskutera
t.ex. symfonimusikens betydelse för hela människan. Dans, teater och musik har ett
egenvärde och är alltså inte bara kultur i största allmänhet.
Sidan 3 av 10
Kulturell identitet
I skärningspunkten mellan antropologi och sociologi har det under de senaste årtiondena
vuxit fram ett eget forskningsområde som kallas kulturstudier (Cultural Studies). Kulturbegreppet står här inte i motsats till det ursprungliga antropologiska, men betoningen
ligger på dynamiska processer och förändringar och inte minst individens aktiva roll. I
Sverige växte denna forskning dels ur etnologin med boken Kulturanalys (Ehn and Löfgren 1982) som en klassiker, dels ur ungdomskulturforskningen (Fornäs, Lindberg, and
Sernhede 1988). I denna forskning betonas tolkningen och förståelsen av kulturer mer
än beskrivningen. Därmed fokuserar forskarna tänkandet med betoning på kunskap,
socialisering, världsbilder, symboler och idéer för att ringa in det gemensamma i en
grupp. Studiet av musik och andra konstnärliga yttringar får en viktig plats i denna
forskningsgren. I tidigare antropologi sågs konsten som en reflex av kontexten. I kulturstudierna ses konsten som en viktig aktör i samhällets och individernas utveckling.
Studier av individernas relation till sin omgivning beskrivs med det centrala begreppet kulturell identitet (Hall and Gay 1996). Begreppet har fått sammanfatta estetiska,
psykoanalytiska, pedagogiska etc. studier, oftast med en nyskapande tvärvetenskaplig
inriktning. De metoder som användes i studiet av ”främmande länders folk” appliceras
på processer och grupper i västerlandet. Termen postkoloniala studier används när forskarna betona kulturstudiernas kritik av den koloniala erans sätt att använda vetenskap
för att erövra världen.
John Blacking (Blacking 1976) har gjort intressanta studier av Vendafolkets musik
(en sydafrikansk befolkningsgrupp). Han finner femåringar som spelar trumma mer
kompetent än en vad en utbildad västerländsk slagverkare kan lära sig efter flera månaders träning. Musiken är uppenbarligen något mycket centralt för varje medlem i samhället. Blacking framställer musik inte bara som en reflex av livet eller något som samverkar med övriga livsområden. Han ser musiken som själva livet – en tankegång som
följts upp andra musikforskare med inriktning på kulturstudier.
En människa som växer upp i en kultur genomgår en socialisering. Den första tiden i
familjen innan tonåren kallas den primära socialiseringen. När en person under tonåren
eller under skoltiden skapar en egen identitet kallar forskarna detta för den sekundära
socialiseringen. I många studier har man uppmärksammat musikens betydelse i denna
andra fas i en individs utveckling. På samma sätt som John Blacking beskriver musiken
som ett nödvändigt livsområde har studier i ungdomskultur beskrivit musiken som en
arena i livet. En arena som är mycket viktig i socialiseringen (Bjurström 1997). En klassisk framställning av ungdomskultur och skola finns i Boel Westerbergs bok -det är ju
vi som är negern … om kulturmöten i skolan (Westerberg 1987).
Under tonårstiden och genom de processer som skapar den vuxna människan formas
en persons identitet. Begreppet pekar på individens delvis självstyrda processer i relation till olika omgivande kulturer. En omfattande och personlig genomgång av skapandet av identitet görs i Even Ruuds bok Musikk og identitet (Ruud 1997). Han ser identitet som ett sätt att konstruera sig själv med utgångspunkt i tidig barndom, i upplevelsen
av sin egen kropp, självupplevelse och handlingsberedskap. Han finner att musiken
smälter samman med den större berättelsen om oss själva.
I det moderna samhällets socialisering upplever många stora förändringar av sin
kulturella identitet under tonårstiden, och inte sällan även senare i livet. Ibland kan det
handla om en klassresa – en resa där en person föds in i en viss social klass, men genom
Sidan 4 av 10
att förändra de yttre villkoren i livet kommer personen att hamna i en annan klass
(Trondman 1994). Musikens betydelse för att skapa identitet och hur detta i sin tur påverkar musikutbildningen beskrivs utförligare i Cecilia Björcks sammanställning Musikundervisning och kön – en översikt (Björck 2001).
Den tidiga antropologiska forskningen hade en tendens att statiskt klassificera människor utifrån den kultur de tillhör. I kulturstudier har en persons dubbla kulturella tillhörighet iakttagits. För en person som genomfört en klassresa eller en resa mellan t.ex.
olika etniska eller nationella kulturer innebär det oftast att man står med en fot i vardera
kulturen. Forskarna kallar detta för hybrididentitet.
Den kulturella identitetens många dimensioner handlar inte bara att man känner tillhörighet till två (eller flera) kulturella grupper definierade utifrån en parameter: t.ex.
klass eller etnisk grupp. Det handlar också om att en person betraktar sig själv sig utifrån olika parametrar. Man kan samtidigt vara man, stadsbo, svensk, frikyrklig och
ungdom. Den kulturella identiteten är alltså mångfacetterad och definieras utifrån olika
parametrar: etnicitet, nationalitet, geografi, ålder, genus, religion, språk etc. I grunden
för alla beskrivningar av identitet och kulturell identitet ligger individens egen berättelse
om sig själv. Ingen kan utifrån fastställa en persons identitet. Det är jag själv som bestämmer vem jag är. Däremot kan en forskare undersöka olika personers uppfattning av
sin egen och andras identitet.
Relationer mellan olika delkulturer i bl.a. moderna stadsmiljöer studerades och redovisades som maktrelationer mellan olika grupper. Resultaten har beskrivits av t.ex. Paul
Willis (Willis 1981) i hierarkiska modeller där begreppen dominant kultur, subkultur
och motkultur beskriver maktfullkomlighet, marginalisering eller revolt. Motkultur är en
kultur som arbetar mot den dominanta kulturen. Den hämtar näring ur sin låga status,
och blir stark genom att vara motståndare till något. Det kan vara allt från dagens veganer och gangsterrappare till frikyrkan på 1800-talet. Dominant kultur anger den förhärskande kulturen. (Westerberg använder (1987) den mer odefinierade termen majoritetskultur.)
Den dominanta kulturen är oftast officiellt uppbackad, politiskt i maktställning och
kanske statligt subventionerad. Subkulturer, minoritetskultur eller delkultur. kallas de
kulturer som inte står i motsatsställning, men ändå inte tillhör den dominerande kulturen. Persernas eller arbetarklassens kulturer ses som delkulturer inom den svenska helheten. De hämtar sin kraft i att vara unika men ändå inte motriktade den svenska kulturen. De samiska, finska, romska, tornedalsfinska och judiska minoriteterna betecknas i
dag juridiskt som nationella minoriteter. De är delaktiga i den svenska nationens gemenskap, men tillhör samtidigt också en annan kultur.
Etnisk identitet (eller etnicitet) betecknar den relation en individ har till en grupp med
förankring i ett folk. Man kan tydligast beskriva etnicitet som sitt ”hem”, det som beskriver en persons ursprung, sedvänjor etc. Det är viktigt att inte sammanställa ras och
etnisk identitet. Rasteorier är och förblir konstruktioner som härskande folk använt för
att kolonisera eller förslava andra folk. Det finns inga vetenskapliga grunder för en
raslära. Däremot finns begreppet ras i folkmun och det är ofta sammanblandat med etnicitet eller nationalitet. Använd inte rasism om sådant som egentligen handlar om
kulturellt storhetsvansinne, främlingsfientlighet eller vanlig rädsla för det främmande.
Det förvirrar bara begreppet.
Sidan 5 av 10
Nationell identitet kan ibland användas parallellt med etnisk identitet, men i strikt
bemärkelse är det ett klart definierat politiskt begrepp som har koppling till ideologiska
ståndpunkter (Eriksen 1993).
Det är viktigt att beskriva föraktet som följer av att en kulturgrupp anser sig överlägsen en annan. Detta kan utgå t.ex. från en tro på civilisationernas utveckling, övertro på
ekonomisk utveckling som den enda formen av framsteg eller den pedagogiska iver
som leder till att man anser viss musik bättre än annan. Ofta används här begreppet etnocentrisk syn när vi egentligen menar ett synsätt som utgår från att det bara finns en
kulturell måttstock. Jag föreslår termen kulturell chauvinism.
Mångkultur
Så till kärnan för vår diskussion: det sammansatta begreppet mångkultur. I sammanställningen används kultur här i sin antropologiska betydelse. Det betyder inte att det
bara handlar om att flera etniska kulturer samsas på samma ställe, utan lika mycket att
hela det mångdimensionella begreppet kulturell identitet används. Är Sverige mångkulturellt så finns här inte bara kurder, svenskar och japaner. Det mångkulturella Sverige står lika mycket för en öppenhet för homo- och queer-rörelsen eller för att både ungdomar och äldre kan få sina kulturer respekterade. Det handlar om relationer mellan
kulturgrupper och individer var och en med sin identitet.
Det finns flera termer som är relevanta i sammanhanget. Mångkultur säger egentligen bara att det samtidigt inom en tid och plats existerar flera kulturer. Ordet flerkulturell har samma betydelse. I engelskan har ordet multiculturalism etablerats, men det ger
en känsla av troslära ”-ism”. Vill man tona ner känslan av krock mellan statiska kulturgrupper talar man hellre om mångfald (Lundberg, Malm, and Ronström 2000). I engelskan används ordet (cultural) diversity likvärdigt med mångfald. Det är också vanligt att
interkulturell (intercultural) används för att betona en konstruktiv relation mellan olika
kulturer.
Mångkulturalitet i betydelsen möte mellan olika kulturer berör inte bara friktionen
mellan etniska eller nationella identiteter. I termen kulturell identitet ryms så mycket
mer. Exempelvis är mötet mellan olika klassers eller åldersgrupper kulturer påtagligt
diskuterat under SÄMUS försöksutbildning för musiklärare på 70-talet (Olsson 1993).
Med avstamp i den och med inspiration från andra länder har vi ju i Sverige valt en musikpedagogisk inriktning i ungdomsskolan som tar hänsyn till mötet mellan rock, pop
och klassisk musik. I England har det också funnits tidiga strävanden att slå ihop frågor
kring både etniska och klassmässiga kulturmöten (Vulliamy and Lee 1982). 25 års arbete med populärmusik i skolorna är definitivt ett viktigt bidrag av erfarenhet och debatt
till undervisning i mångkulturella miljöer.
Positiv särbehandling (affirmative action) syftar på de mått och steg man kan ta för att
stödja grupper som inte har samma utgångsläge. Om man sätter som mål att både män
och kvinnor skall få utbildning i afro-amerikansk musik på en musikhögskola, kan man
inte nöja sig med att ha samma inträdesprov eller undervisning för alla. Alla har lika
chanser i teorin, men i praktiken kommer alltför få flickor in. Genom positiv särbehandling av kvinnliga sökande och genom att ge speciell undervisning till tjejer, kan
man styra det hela så att slutresultatet blir att det examineras lika många fullgoda manliga som kvinnliga musiklärare inom afrogenren.
Sidan 6 av 10
Tanken på särbehandling står i motsats till den mer liberala hållning som uttrycks i
begreppet mångfald. Mångkultur innebär en skärpning och betonar att det är inte bara
lika chanser som är målet. Det är i stället viktigt att sträva mot att alla individer och
kulturer i slutändan verkligen får lika del av ”livets goda” (Taylor 1994). Begreppet
handlar dock om att olika kulturella grupper ges olika behandling. Det används aldrig
om att lyfta enskilda individer. Då talar man i stället om individualiserad undervisning.
Termen integration har använts i den svenska debatten om relationen mellan traditionella svenskar och invandrare. I lagstiftningen har man tagit avstånd från ”assimilation”, där man raderar ut minoriteternas kulturer. Likaså har man tagit avstånd från
”segregation”, där man särbehandlar och särskiljer olika etniska grupper (jämför apartheid i Sydafrika). Integration bejakar interkulturella och mångkulturella synsätt. Alla
kulturer erkänns såsom varande olika, men de skall samverka i ett gemensamt projekt
t.ex. en skola för alla eller en nation för alla.
Världskultur
Ett aktuellt tema i den kulturpolitiska debatten handlar om det mångkulturella Sverige.
Utan självklart innehåll har ordet världskultur surrat omkring med en allmänt positiv
betydelse.
En enkel översikt av olika världskulturella trender görs av Stefan Jonsson (1997).
Han pekar på tre grundläggande områden av konstnärliga yttringar: 1) Den globalt
spridda etablerade borgerliga kulturen med Europa som centrum. 2) Den internationella
masskulturen där USAs mediaindustri är den främsta källan. 3) Etniska kulturers konst
som bygger på olika kulturella identiteter. Jag tolkar det sista som summan av världens
alla kulturer.
Jonsson pekar sedan ut ett fjärde nytt fält där – i den postkoloniala eran – vi alla är
minoriteter under transnationella företag och dominerande institutioner. Det växer en
flora av gränskulturer, hybridkulturer uttryckta i litteratur av t.ex. Salman Rushdie eller
Theodor Kallifatides och Jonsson väljer termen världskultur för dessa interkulturella
fenomen. Vi kan själva lägga till musiker som Joe Zawinul eller Ale Möller. Denna
fjärde kategori svarar ganska bra mot det processartade identitetsarbete som beskrivs i
kulturstudier. (Vi ser att kulturstudiernas synsätt speglar aktuella samhällsföreteelser
samtidigt som forskningen återverkar på den kulturpolitiska debatten. Vetenskap är alltså inte några eviga sanningar utan snarare ett försök i tiden att intellektuellt förstå världen.)
Det är lätt att kritisera Jonssons fyrdelning av fältet. Krister Malm och Roger Wallis
gav (1984) i sin forskningsrapport om internationell musikindustri den betecknande
titeln Big Sounds from Small Countries. De visade hur t.ex. reggae var en blandning av
en etnisk grupps pregnanta musik och den transnationella skivindustrins strömlinjeformning. Tittar vi på vilka som framgångsrikt arbetar vid de etablerade svenska konstnärliga institutionerna är det uppenbart att ett internationellt flöde av personer och idéer
har brutit upp den centraleuropeiska dominansen. Samtidigt handlar det om en kulturellt
sett smal musikgenre. Men som en avstamp för diskussionen har vi nytta av hans indelning av konstområdet.
”De världskulturella frågorna” har blivit kulturdepartementets term. Utifrån detta har
Statens museum för världskultur etablerats och under en period arbetade Forum för
världskultur med konstnärliga aktiviteter och en utredning av fältet. Med ordet kultur
menas här konstnärliga uttrycksformer och Kulturdepartementet och Forum för världsSidan 7 av 11
kultur sammanför två företeelser under begreppet världskultur. Konst som emanerar
från invandrade kulturer i Sverige och konst som uttrycker mötet och flödet mellan olika kulturer oavsett etniska, nationella eller geografiska gränser. Alltså motsvarande
Johnssons kategori 3 och 4.
I diskussionerna kring denna politik finns kritik från två håll. Å ena sidan de som
hävdar att de invandrade minoriteterna inte ges tillräckliga resurser att på offentliga medel värna och utveckla sina egna kulturer. Å andra sidan de som tycker att satsningarna
på världskultur blir ett nytt Skansen med en uppvisning av etniska minoriteter, vars
kulturella identitet blir stigmatiserad och att samtidigt hybridkulturernas estetik inte ges
kreativt utrymme.
Världsmusik
Termen världsmusik används beroende av sammanhang också i två motsvarande betydelser: summan av all etniskt definierad musik, respektive den musik som föds i gränsområdena mellan kulturer. Termen anknyter till termen världskultur och på köpet följer
de dubbla betydelserna. På Falu Folkmusikfestival kan både musik med etnisk identitet
och hybridformerna gnabbas under samma tak. Etno är termen för musik med rötterna
påtagligt i en viss kultur, men technoformer av etno (trance dance) är mer interkulturella. I affärernas skivhyllor är världsmusiktermen lika med kategorin På gränsen, d.v.s.
en kommersiell katogori. Termen har framför allt en koppling till massmedial populärmusik med etnisk härkomst parad med fusionkänsla.
På engelska finns inte riktigt samma termer. World Culture och World Music (ibland
i pluralformen Musics) syftar framför allt på summan av alla lokala etniska eller nationella yttringar. I Europa med dragning åt kulturarv, i USA med dragning åt världens alla
kulturer. Teaching World Musics (observera pluralis) handlar om att lära sig lite raga,
flamenco och indianmusik. Den engelska World Beat är däremot lika med På gränsen.
Vad gör vi Musikhögskolan?
Musikhögskolans mångkulturella stävanden är resultatet av flera olika viljor och synsätt. Inom Ämnesgruppen för mångkultur kan jag dock urskilja ideologiska gemensamma nämnare som manifesteras i olika aktiviteter. Vi använder rubriken ”musikpedagogik och mångkultur” på ett ämnesområde som behandlar frågor som uppkommer när
olika kulturer möts. Vi skulle likaväl kunnat heta Ämnesgruppen för kulturell identitet,
världskultur, interkultur eller kulturell mångfald. Av praktiska skäl blev den mångkultur
och i stället för att följa modeväxlingar vill vi fylla en vag term med ett ständigt sökande innehåll.
I diskussionen har vi hävdat etniska minoriteters rätt till erkännande och vi strävar
efter att ge pedagogiskt stöd till bevarandet och utvecklingen av respektive kulturs egen
musik. Ofrånkomligen kommer intresset att växa för att skapa en dialog mellan invandrade och svenska kulturer.
Vi har på Musikhögskolan mer än andra skolor och institutioner betonat invandrade
minoriteternas rättigheter, delvis med en teoretisk bas i Charles Taylors artikel om erkännandets politik (1994). Idén, underbyggd av erfarenhet från några års arbete, är att
en individ i första hand måste kunna känna sig trygg i en kulturell bas. Denna behöver
inte vara enhetligt paketerad ur individens hem eller familj. Den kan lika väl vara (ev.
hybridisk) byggd på den repertoar av kulturella identiteter som finns i individens omgivning. På samma sätt som hemspråksundervisning ger en stödjande plattform för nya
Sidan 8 av 11
språk, kan musik med rötter i den etniska bakgrunden fungera både som en fast klippa
och en språngbräda i individens socialisationsprocess. Detta synsätt kritiseras av dem
som hävdar att individer bara har kulturella fötter och inga rötter.
”Världen i skolan” var inriktad på en skapa en allmän medvetenhet om inhemska minoriteter och ge kunskap om etnisk musik från andra länder. Internationella Dans- och
Musikskolan i Lärjedalen ger undervisning i enskilda etniska/nationella kulturers musik
samtidigt som en internationell kör manifesterar en känsla av att vi är alla lika. Euriadne
rekryterade enbart invandrare – detta helt enkelt p.g.a. att det fanns pengar för sådan
verksamhet. För studenterna innebar kursen både ett stöd för etniskt färgad pedagogik
och för samspel över gränserna. Däremot saknades ett tydligare möte mellan musik från
invandrade etniska kulturer och Musikhögskolans andra musikaliska genrer; klassisk
musik, afroamerikansk musik eller nordisk folkmusik.
När nu hösten 2001 kursen ”Världsmusik” snabbstartas återstår en rad pedagogiska
och ideologiska funderingar. Vi kan konstatera att termen Världsmusik är tillräckligt
vag för att vi skall kunna göra vad vi vill. Vi kan och bör utnyttja världsmusikbegreppets två innebörder: etno och fusion.
Ett spörsmål i centrum gäller det akademiska. Vad är en musikhögskola till för? Vi
skall utbilda till en professionell karriär. Vilka yrken finns då att välja på? Eftersom
kursen världsmusik ligger inom musikerprogrammet skall vi i första hand välja bort
pedagogiska delar. Möjligen kan det till komma ett pedagogiskt tillval för studenter som
också vill undervisa i framtiden. Däremot måste professionaliteten gälla det konstnärliga uttrycket. Vilka jobb finns att tillgå som skapande konstnär? Vilka kunskaper är relevanta för att få ett arbete i Sverige inom ”det världskulturella fältet”.
Referenser
Bjurström, Erling. 1997. Högt & lågt. Smak och stil i ungdomskulturen. Umeå: Boréa.
Björck, Cecilia. 2001. Musikundervisning och kön – en översikt. Göteborg: Musikhögskolan.
Blacking, John. 1976. How Musical is man? London: Faber & Faber.
Bourdieu, Pierre. 1986. Distinktionen. In Kultursociologiska texter, edited by
D. Boady and M. Palme. Lidingö: Salamander.
Ehn, Billy, och Orvar Löfgren. 1982. Kulturanalys ett etnologiskt perspektiv. Lund:
Liber.
Ek, Sven B. 1989. Qltur som problem. Göteborg: Robek-Konsult.
Eriksen, Thomas Hylland. 1993. Etnicitet och nationalism. Nora: Nya Doxa. Original
edition, Ethnicity and Nationalism: Anthropological Perspectives.
Europarådet, ed. 1997. In from the Margins. A contribution to the debate on Culture
sand Development in Europe. Strasbourg: The Council of Europe, The European
Task Force on Culture and Development.
Fornäs, Johan, Ulf Lindberg, och Ove Sernhede. 1988. Under rocken. Musikens roll i
tre unga band. Stockholm/Lund: Symposion.
Hall, Stuart, och Paul de Gay. 1996. Questions of Cultural Identity. London: Sage.
Jonsson, Stefan. 1997. Dagens Nyheter.
Järv, Harry, och Sven B. Ek. 1993. Kultur. I Nationalencyklopedin. Helsingborg: Bra
Böcker.
Sidan 9 av 11
Kingsbury, Henry. 1988. Music, talent and performance: a conservatory cultural system. Philadelphia.
Lundberg, Dan, Krister Malm, och Owe Ronström. 2000. Musik Medier Mångkultur.
Förändringar i svenska musiklandskap. [Music Media Multiculturalism. Changes in the Swedish Musical Landscape]. Stockholm: Gidlunds.
Mannergren, Johanna. 2000. Musik, makt och mångfald - möten med Sydafrika [Music,
Power and Diversity - Encounters with South Africa]. Göteborg: School of Music, Göteborg University.
Merriam, Allan P. 1964. The Anthropology of Music: Northwestern University Press.
Olsson, Bengt. 1993. SÄMUS en musikutbildning i kulturpolitikens tjänst? En studie om
en musikutbildning på 1970-talet. Göteborg: Diss Musikvetenskapliga institutionen.
Ruud, Even. 1997. Musikk og identitet. [Music and Identity]. Oslo: Universitetsforlaget.
SAOL. 1998. Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Stockholm: Norstedts.
Skarin-Frykman, Birgitta. 1999. Demokrati, kultur och kunskap. Visioner och verklighet. I Demokratins estetik. Stockholm: Elanders Gotab. Original edition,
Satens offentliga utredningar SOU 1999:129 p 125-153.
Taylor, Charles. 1994. Det mångkulturella samhället och erkännandets politik. Göteborg: Daidalos. Original edition, Multiculturalism and the Politics of
Recognition.
Thorsén, Stig-Magnus. 1997. Music Education in South Africa - Striving for Unity and
Diversity. Svensk Tidskrift för musikforskning [Swedish Journal for Musicology]
vol 79:91-109.
———. 2000. The second liberation struggle - cultural identities in South African music education. Paper read at Nordic Africa Institute Conference: Playing with
Identities in Contemporary Music in Africa., 19-22 October 2000, Åbo/Turku,
Finland.
Trondman, Mats. 1994. Bilden av en klassresa. Sexton arbetarklassbarn på väg till och
i högskolan. Stockholm: Carlssons.
Tylor, Edward B. 1871. Primitive Culture. London: John Murray.
UNESCO, utg. 1996. Vår skapande mångfald. Stockholm: Norstedts. Världskommissionen för kultur och utveckling.
Vulliamy, G., and E. Lee, utg. 1982. Pop, Rock and Ethnic Music in Schools.
Cambridge: University Press.
Wallis, Roger, and Krister Malm. 1984. Big Sounds from Small Peoples. The Music
Industry in Small Countries. London: Constable.
Westerberg, Boel. 1987. -det är ju vi som är negern … om kulturmöten i skolan. Lund:
Dialogos.
Willis, Paul. 1981. Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda bokförlaget.
Sidan 10 av 11
