EDS I FOKUS Nr 5: ATT LEVA MED EDS. Ur ett psykologiskt perspektiv. EDS I FOKUS vänder sig till dig som är läkare, eller arbetar inom vården och som behandlar patienter med Ehlers­Danlos syndrom (EDS). Författare Philippe De Wilde: "Det var nödvändigt att begränsa min text till några allmänna övergripande kännetecken av EDS. Det finns viktiga skillnader mellan de olika under-grupperna av EDS men att i detalj beskriva dem skulle blir för omfattande för detta nyhetsbrev." Första delen tar upp förlusten av kon­ troll, vilket är mycket typiskt vid EDS. I andra delen behandlas förlusten av identitet, vilket är den psykologiska kärnan i att leva med EDS. I tredje delen tar jag upp en teori: Kontroll över “jaget” och kontroll över sin behandling är inte en och samma sak. Verklig och total kontroll kan endast infinna sig när en patient kommer till rätta med sin hotade trygghet och identitet, inte bara med sin behandling. Förlust av kontroll. Livet för EDS-patienter blir oförutsägbart, vilket leder till att de känner sig osäkra och utan kontroll. Följande citat kommer från en patient som uttrycker just detta på ett bra sätt: “Framför allt finns det en överväldigande känsla av maktlöshet, en känsla av att du inte är i kontroll över ditt eget liv längre, över din existens, din framtid. Allt framför dig är svart.” Primärt handlar det om förlusten av kontroll över sin kropp. Det centrala är att kunna hantera uppgiften att leva med de fysiska effekterna sjukdomen ger. När kroppen inte fungerar som den ska uppstår det lite av en paradox: När kroppen kräver omsorg eller vård finns där en hyper-medvetenhet samtidigt som Nr 5, s. 1 den “stänger av” medvetandet av den. Till exempel, en fungerande led eller sena är man vanligtvis inte medveten om utan den är del av en enhet, men när man tvingas att bli medveten om den så blir kroppen inte längre en enhet. Detta kan orsaka att relationen till kroppen kan bli traumatiserad. En av svårigheterna som patienter upplever är att särskilja “normala” förnimmelser från förnimmelser som sjukdomen kan ge. De frågar sig: “Hur vet jag om det jag känner är normalt eller ej?”, “Hur vet jag när det är dags att uppsöka läkaren?”, “När jag har kommit hem efter en dags arbete och känner mig trött* hur vet jag då om min trötthet är normal och något som alla känner, eller om min trötthet beror på min sjukdom?” Att symptomen är oförutsägbara är en annan plågsam faktor. Detta gör det mycket svårt att upprätthålla en känsla av kontroll över sin kropp. Sekundärt finns det en förlust av kontroll över tid. Upplevelsen av tid är i grunden förändrad. Det är svårt för många patienter att göra planer för dagen eller veckan, “Kan jag besöka min bror?” “ Kan jag fira min sons födelsedag?” “Klarar jag av tvätten?” etc. När det gäller långsiktiga projekt, som till exempel en önskan om att skaffa barn, att då kanske behöva avstå från detta framkallar intensivt lidande och blockerar känslan av framtid. "Hur ser min framtid ut?" "Hur kommer mitt tillstånd utvecklas?" "Kommer jag att kunna fortsätta att arbeta?" "Kommer jag att klara av detta?" "Kommer mitt förhållande att hålla?" www.ehlers-danlos.se © P. De Wilde Alla dessa frågor gör framtiden mycket osäker. Vidare så finns det en förlust av kontroll över sin omgivning. Speciellt gäller detta när sjukdomen är handikappande, när all annan miljö än hemmamiljön kan vara hotande eftersom den inte är anpassad till personens behov. Detta gör personen beroende av andras välvilja, vilket undergräver deras självförtroende. Slutligen finns det en förlust av kontroll över sina känslor. Många upplever svår känsla av oro och ångest. De tycker att de inte är den person som de brukade vara. De har förlorat synen på sig själva och blivit väldigt osäkra. De blir rädda för att lämna sina hem, vågar inte söka jobb, mår sämre, vilket är känslor som de inte haft tidigare. Ångest är ett tillstånd som uppstår när människan inte kan se klart, när de inte hittar vägen. Det är en helt ny identitet de behöver anpassa sig till; att vara sjuk och att spela denna nya roll, rollen som den sjuke. Förlust av identitet. Personen är inte sig själv längre, de tappar bort sig själva, har blivit osäkra. Att utveckla en kronisk sjukdom är en omstörtande händelse i en persons liv. Michael Bury har kallat detta "biografisk störning". Det är som en fraktur eller spricka i själva livet. På frågan "Vad har varit den största förlusten för dig sedan du blev sjuk" svarade en patient: "Jag har inte längre energi att vara en god människa". Smärtsamt nog visar detta citat vad det handlar om, nämligen att grundproblemet med att behöva leva med ett kroniskt tillstånd är risken att bli någon annan, att bli en annan person, och förlusten av den egna identiteten. Vilka är de element som bidrar till "förlusten av identitet"? I första hand finns det risk för att leva ett begränsat liv. Patienter försöker framstå som så “normala” som möjligt. Därigenom bidrar de dock själva till restriktivitet i sina liv. Till exempel, man vill inte behöva resa sig på bion mitt under en film för att gå runt lite eftersom man inte klarar att sitta flera timmar i sträck. En äldre kvinna vill kanske inte behöva öppna sitt hem för att någon ska komma och ge henne den hjälp hon kan behöva för att kunna bo kvar där. Ju större kontrollförlusten och den potentiellt “skamliga” situationen är, desto större sannolikhet att man kommer att begränsa sitt liv. Exempelvis, personer undviker att gå ut eftersom de känner en rädsla för att en restaurang eller en biograf inte är tillgängliga för rullstolar, eller att de inte kommer att kunna gå till toaletten. Faran är att personens sjukdom blir fokus i deras liv. Det begränsade livet leder till begränsad delaktighet och intressen, vilket i sin tur gör dem mindre intressanta för sin omgivning. Detta kan leda till social isolering. Vänskap avtar eftersom patienterna inte längre delar samma sociala nätverk. Ouppmärksamhet bland släkt och vänner kommer ibland som en chock för personen. Upplevelsen av att inte vara trodd, känna sig generad, eller att ignoreras bidrar till en växande isolering av den sjuka individen och så småningom leder detta till att man frivilligt drar sig ur den sociala gemenskapen. Så länge ingen diagnos har ställts är patienten också i ett tillstånd av tvivel och förtvivlan. Speciellt när vissa symptom är vanliga även bland “friska” så blir processen för erkännande och bekräftelse problematisk. När någon visar till exempel smärta eller trötthet kan han eller hon bemötas med: "Du har inte försökt tillräckligt, du har inte försökt att pressa dig", eller "Du använder det som en ursäkt.” Patienterna är fångade i en paradoxal situation: att framgångsrikt hantera sin sjukdom, ofta på bekostnad av övermänskliga ansträngningar, gör att andra människor tvivlar på allvaret i sjukdomen. Om du är inaktiv så har du inte försökt tillräckligt. Men om du är aktiv så verkar sjukdomen vara mindre allvarlig. Människor reagerar med: "Uppenbarligen är det inte så allvarligt trots allt". "Hur kommer det sig då att du inte kunde putsa Nr 5, s. 2 www.ehlers-danlos.se © P. De Wilde fönster häromdagen?" "Hur kommer det sig då att du har möjlighet att gå ut så här sent?" Patienten måste hela tiden balansera mellan att å ena sidan ha en uthållighet (att hålla på att försöka vara aktiv), och å andra sidan inta en mer passiv sjukroll, som påvisar en verklig sjukdom. Det finns alltid en avvaktande fråga på lut: "Har du verkligen försökt tillräckligt?" Det underliggande antagandet är att ansträngning alltid ger positiva resultat. Således, om någon inte blir bättre så hålls individen ansvarig för detta. Det är detta sociala bemötande som gör en sjukdom stigmatiserande, inte sjukdomen i sig. Patienter börjar tvivla på sig själva, de tror att de överdriver eller hittar på. Detta är anledningen till att många patienter blir oroliga och osäkra. En sista faktor som orsakar "förlusten av identitet" är känslan av värdelöshet. I ett samhälle som vårt, som betonar "att göra", inte "att vara", förlorar de personer som inte kan utföra vissa saker mycket av det som behövs för att leva ett meningsfullt liv. Från vad jag har beskrivit står det klart att personer som lever med EDS upplever en smärtsam klyfta mellan vilka de har varit och vilka de är nu, vilka de drömde om att bli och vilka de fortfarande längtar efter att få vara. De lever med det som Susan Roos har kallat "KRONISK SORG", som är ett tillstånd av sorg vilket uppstår i den pågående förlusten i samband med sjukdom och funktionshinder. I detta fall inte förlusten av en annan person utan förlusten av sig själv. Detta leder till frågan hur vi kan hjälpa till att stärka dessa patienter. Den traditionella medicinska tron, som innebär att en "rationell’ kommunikation med information och verkställandet av påföljande behandlingsregim utgör grunden för patientens känsla av självkontroll, förbiser vissa viktiga inslag i en sjukdomsupplevelse. Enligt Isabelle Aujoulat, en belgisk forskare, kan en framgångsrik process för delaktighet uppstå först när patienterna kommer till rätta med sin hotade trygghet och identitet, inte bara med sin behandling. Hur gör Nr 5, s. 3 jag för att inte tvivla på mig själv för mycket? Hur bevarar jag mitt sociala liv? Hur kan jag göra för att känna mig förstådd? Sammanfattningsvis; Hur kan jag förbli samma person? Dessa frågor är mycket viktiga för människor. Eftersom små behandlingsmöjligheter finns, än mindre möjlighet till bot, så blir (i den mån det är möjligt) svaren på dessa frågor minst lika viktiga som svaren på de medicinska frågorna. Det bästa sättet för patienten att hitta en väg till hantering är att å ena sidan skilja sig själv från sin sjukdom, och å andra sidan integrera sjukdomen som en del av en ny identitet. Man behöver hitta en balans mellan att "hålla fast" (tidigare identitet) och att "släppa taget" (tanken på kontroll). Norbert Bensaïd, en fransk psykoterapeut, kallar detta en process av “att förbli samma, men ändå en olik, person” vilket ger uttryck för idén att man måste utvecklas mot en ny identitet, men ändå bevara den gamla. Hur detta bäst förverkligas är föremål för en annan artikel. I vårt arbete har vi funnit att dessa frågor bäst tacklas genom att bjuda in personen till samtal om de svårigheter som den möter i vardagen på grund av livet med en kronisk sjukdom. "De vill inte lyssna på mig" är en ofta återkommande kommentar. Det är viktigt att låta personer få uttrycka sina känslor, att låta dem känna sig förstådda, för att kunna göra framsteg. Referenser Aujoulat I. et al., 2007 . The perspective of patients on their experience of powerlessness. Qualitative Health Research, 2007:1 7(6) Aujoulat I. et al., 2007. Patient Empowerment in theory and practice: polysemy or cacaphony? Patient Education and Counseling, 2007:66 Aujoulat I. et al., 2008. Reconsidering patient empowerment in chronic illness: a critique of models of self-efficacy and bodily control. Social Science and Medicine, 2008:66. Bensaïd N. 1 978. Autrement le même. In: Bensaïd, N., Fresco, N. Un médecin dans son temps. 1 995 Roos, S., 2002. Chronic sorrow: A living loss. New York, NY: Brunner-Routledge. www.ehlers-danlos.se © P. De Wilde EDS RIKSFÖRBUND EDS, Ehlers-Danlos syndrom, Riksförbund är en ideell förening. Dess syfte är att söka information om syndromets symptom och konsekvenser samt att sprida information för att öka kunskapen om EDS i samhället. På förbundets webbplats www.ehlers-danlos.se finns informationsmaterial riktat till patienter, anhöriga, vårdpersonal och skola/förskola. EDS I FOKUS: Nr 1: Generella symptom och behandling Nr 2: Urogenitala aspekter Nr 3: Graviditet och förlossning Fakta om Ehlers­Danlos syndrom (EDS, Q79.6) Ehlers-Danlos syndrom är en grupp bindvävsdefekter som beror på brister i kollagenernas uppbyggnad och som främst kännetecknas av förändringar i hud, leder och blodkärl. Generellt förekommer ledproblematik med överrörliga leder, töjbar och/eller skör hud, blåmärkstendens och kronisk smärta. Förekomsten är 1 -2 per 1 0 000 personer. För typindelningen används primära och sekundära diagnoskriterier. Många symptom förekommer mer eller mindre uttalat och gränsdragningen mellan de olika formerna av EDS kan vara svår. Definition enligt Villefranche (1 998): Klassisk typ (I, II och VIII) EDS typ I är en svårare form och typ II en mildare, vid typ VIII är tandlossning ett stort problem. Huden är extremt töjbar, inte sällan kan man dra ut den flera centimeter, och skör. Den spricker lätt och har svårt att läka. Ärren blir ofta breda och huden blir tunn och liknar cigarettpapper. Ärren kan också vara missfärgade av pigment efter blödningar. Översträckbarheten i lederna är markant. Detta innebär att lederna lätt kan (sub)luxera, särskilt i fingrar, armbågar, axlar och knän. Vrickningar är vanliga. Hypermobilitetstypen (III) Innebär överrörlighet i små och stora leder, luxationer, kronisk värk, mjuk sammetsliknande hud dock ej lika skör och töjbar som vid den klassiska typen. Blåmärken förekommer, men kan variera mycket i svårighetsgrad. Kronisk trötthet är vanligt hos dem som har mycket besvär av sin EDS pga ständig smärta och kronisk överansträngning av musklerna. Sömnen blir störd. Tröttheten kan ge koncentrationssvårigheter. Nr 4: EDS och gånghjälpmedel Nr 5: Att leva med EDS ur ett psykologiskt perspektiv Vaskulär typ (IV) Är en typ av EDS som inte liknar de två föregående typerna och som förekommer i cirka 4 % av fallen. Överrörlighet i småleder. Huden är tunn och genomskinlig och kan tidigt se åldrad ut. Blåmärken uppstår lätt. Stor skörhet i artärer, mag/tarmsystem och livmoder innebär risk för bristningar. Åderbråck är vanligt. Kyfoskoliotisk typ (VI) Är en ovanlig typ av EDS med ledöverrörlighet generellt, uttalad muskelsvaghet från födseln och medfödd progressiv skolios. Ögonvitan är skör och bristningar förekommer i ögongloben. Huden är skör och atrofiska ärr och blåmärken uppstår lätt. Artrochalasia typ (VII A och B) Är en ovanlig typ av EDS med uttalad generell ledöverrörlighet med återkommande luxationer och medfödd dubbelsidig höftledsluxation. Huden är töjbar och skör, blåmärken uppstår lätt. Muskelsvaghet, skolios och viss benskörhet förekommer. Dermatosparaxis typ (VII C) Är en ovanlig typ av EDS med mjuk och degig hud, uttalad hudskörhet samt lös och överflödig hud. Blåmärken uppstår lätt. För tidig födsel är vanligt och stora bråck (navel, ljumske) förekommer. Referens Beighton P., De Paepe A., Steinmann B., Tsipouras P. & Wenstrup R. Ehlers-Danlos syndromes. Revised Nosology, Villefranche, 1 997. American Journal of Medical Genetics 77, p. 31 -37, 1 998 Text: Sida 1 -3: P. De Wilde (clinical psychologist, Centre for Medical Genetics Ghent Belgium); sida 4 EDS Riksförbund & redaktör: C.A. van Mourik (fil. dr). Svensk översättning: T. Borst (fil. mag.) & M. Hedman (fil. mag. ) © Författarna och EDS Riksförbund 201 4-201 5, reviderad 201 5-02-08. Texten skyddas enligt lag om upphovsrätt och tillhandahålls med licensen Creative Commons BY NC ND med undantaget att texten inte får publiceras på Internet. Licensvillkor återfinns på http://creativecommons.org/. Bilderna skyddas enligt lag om upphovsrätt och tillhör EDS Riksförbund om inte annat anges. Nr 5, s. 4