Herre, lär oss att be
En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat sin bön, sade en av hans
lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då
sade han till dem: "När ni ber skall ni säga:
Fader, helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen.
Och förlåt oss våra synder,
ty också vi förlåter var och en
som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse."
Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och
säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag
har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar:
Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt
oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp
och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge
honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.
Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas
för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som
bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm
när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda
förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge
den helige Ande åt dem som ber honom?"
(Luk 11:1-13)
Idag firar vi Bönsöndagen. Det är en dag i vårt kyrkoår som är speciellt ägnad åt den
aktivitet som är det allra mest centrala och viktiga i vår tro: det som är själva kärnan i att
vara kristen, det som är vårt stora privilegium och vår stora kallelse: bönen. Vi är kallade till
gemenskap med Gud Fadern genom hans Son, Jesus Kristus.
Och vi är just nu inne på den allra sista söndagen i påsktiden, under de där 40 överjordiska
dagarna när den uppståndne Jesus vandrade med lärjungarna och åt och drack med dem och
förberedde dem för deras stora uppdrag, ett uppdrag som har pågått i snart tvåtusen år nu: att
göra alla folk till lärjungar och vara hans kyrka här på jorden.
Jag har ibland undrat – och kanske du också har undrat? – hur det skulle ha varit att vara en
av lärjungarna där och då. Att vandra med honom och tala med honom ansikte mot ansikte
som strålade av Guds närvaro här på jorden… i hans ögon, i hans röst, i hans hjärta.
Det var något visst med den där Jesus… något som inte lämnade någon oberörd. De som
hade något att dölja blev rädda som Pilatus eller fientliga som översteprästerna, men de som
hade kontakt med sitt inre och längtade efter sanningen, de följde sin längtan och sökte sig
till ljuset och närmade sig Jesus.
1
Och när vi kommer in i vår evangelietext, då är Jesus som så ofta annars, i bön. Den man
älskar vill man vara nära. Som han sade till Josef och Maria: ”Visste ni inte att jag måste
vara hos min Fader?” (Luk 2).
För Jesus var det en ren lycka att få möta Gud i bön. Men hur är det för oss när vi försöker
be? Hur är det för dig? Ibland hör jag att människor är lyckliga över sitt böneliv, men det
kanske är oftare som man hör att människor suckar och tycker de borde be mer.
Och det är nog inte så ovanligt att man tycker det är lite svårt. Vad ska man säga till Gud?
Skulle han som är så stor vara intresserad av vad lilla jag har att säga? Och det är väl en sak
att be TILL Gud… men det är ju inte alltid så lätt att uppleva den där
tvåvägskommunikationen som man längtar efter, eller?
Jag kan verkligen förstå om man har svårt för det här med bön. Jag blev troende när jag var
femton, men de första ett eller två åren så bad jag nog knappt överhuvudtaget. Jag läste
Bibeln, jag läste kristna böcker, jag gick i kyrkan och på ungdomssamlingar, men jag visste
inte hur man skulle göra för att be.
Så det är inte underligt att lärjungarna kommer med den här frågan, som vi alla får göra får
göra till vår: Herre, lär oss att be.
Och egentligen, om man bara uttalar de orden till Gud, så har man faktiskt redan börjat. Det
är en bön om att lära sig be.
Och om den kommer från hjärtat, om det är något som vi faktiskt menar, så har vi redan
uppfyllt den första förutsättningen för att be: att du på något sätt vill det själv. Gud har redan
kallat dig till gemenskap med honom, och ett första tecken på att ditt hjärta har uppfattat den
kallelsen är att det någonstans inom dig finns en vilja att söka honom. Och det är bara när vi
kommer i kontakt med vår vilja, med sanningen härinne, som vi kan möta honom som är
Sanningen därute, honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Det börjar med att vår vilja
svarar på hans kallelse.
Sedan tror jag att många av oss har upplevt att det finns många olika saker som kan komma
emellan. Det kan vara turbulens här inne, som David talade om i psalmen. Och egentligen är
det här ämnet så oerhört stort att det inte går att prata om i en enda predikan. De kunde lika
gärna ha sagt: ”Herre, lär oss att leva” eller ”Herre, lär oss att relatera”. Men jag vill stanna
upp inför några få saker, några teman i det svar som lärjungarna får av Jesus.
För vad är det för svar som han ger dem? Får de en teoretisk utredning om bönens historia
genom tiderna, eller en trendkänslig samhällsanalys om hur det är inne att be idag? Nej, de
får något väldigt enkelt och praktiskt som de kan använda direkt. De får en slitstark färdig
bön att upprepa varje dag. De får Fader Vår.
(Jag kan säga att den versionen som de får vid här tillfället i Lukasevangeliet inte är lika
fullständig som den de får i Bergspredikan och som Kyrkan har använt sedan dess. Men det
betyder att det viktiga är själva innehållet och inte de exakta formuleringarna.)
2
Och jag vill säga från min egen erfarenhet att det finns något väldigt speciellt med en
färdigskriven bön. Att oavsett hur jag känner får jag gå in i ord som kan bära mig, ord som
Gud har gett som en väg fram till mötet med honom. Jag kan känna en oerhörd välsignelse i
det, det kan vara som att en färdig bön får igång mig som en startmotor så att jag sedan på
slutet är tillräckligt fokuserad så jag kan be mer fritt med egna ord. Men de böner som Gud
har gett oss i sitt ord, de är som en oerhört rik skatt och ett helt kärleksspråk för mötet med
honom.
Fader. Vår Fader. Du som är. I himlen. Vartenda ord rymmer en hel värld. Vartenda ord
skulle kunna bli en hel predikan, vartenda ord är som en karamell som man kan suga på
medan den långsamt smälter och sprider sin sötma i min mun. Fader. Vår Fader. Du som är.
I himlen.
Så egentligen skulle jag kunna hålla på här hela dagen och långt in på natten (som när
Paulus predikade så länge att en kille i fönstret somnade och ramlade ut från tredje
våningen). Men för att undvika en sådan situation så vi får nöja oss med att göra tre korta
nerslag och stanna upp inför tre olika teman i Fader Vår, tre teman som har något viktigt när
vi ska lära oss att be. Det är: Fader, följa och förlåta.
FADER
Det allra första ordet, i grundtexten och i den gamla översättningen, det är ett ord som Jesus
har valt för att hjälpa oss få rätt relation till Gud från början. Han säger inte ”högvördige och
allra nådigaste konung”, inte heller ”käre anden i lampan som ska uppfylla alla mina
önskningar”, utan han säger: Abba, Fader.
Jesus är Guds Son, och vid dopet i Jordan stod han där medan himlen öppnades och Guds
röst sade: Du är min älskade Son, i dig har jag min glädje. Han är barn i huset hos Gud, med
en självklar närhet och en självklar respekt. Och att bli döpt som kristen är att få bli
inadopterad in i hans gudsrelation, att få stå där med honom under Guds ansikte som lyser
över er båda medan han ser även på dig och säger: Du är min älskade son, min älskade
dotter. I dig har jag min glädje. Och då får vi svara upp tillbaka med gensvaret som han
längtar efter: Fader vår som är i himlen!
Det finns de som säger att de aldrig förstod Guds kärlek till dem förrän de en dag fick egna
barn att ta emot och älska. Och i så fall kan man väl hoppas att jag fortfarande har något att
se fram emot…
Och Jesus fortsätter med en liknelse där jag tycker att man kan ana lite absurd humor: Finns
det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en
skorpion när han ber om ett ägg? Och så fortsätter han: Om ni som är onda förstår att
ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige
Ande åt dem som ber honom?"
Gud är din Far, och du kan alltid räkna med att han är 100% inställd på ditt bästa. Sedan kan
det finnas saker vi får som vi från vårt mänskliga perspektiv inte tycker är till vårt bästa.
Men jag tänker att treåringens perspektiv på vad som är bäst för honom eller henne, det är
3
inte alltid detsamma som vad pappa tycker är bäst i långa loppet. Det kan gälla godisbitar,
det kan gälla läggtider, och treåringen tycker ”Jag VILL! Det här är SÅ viktigt!” medan
pappa nog har ett lite längre perspektiv, så han får säga ja ibland och nej ibland. Men ”Vad
han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver. Och hans mål är blott det ena,
barnets sanna väl allena” (SvPs 248:5).
FÖLJA
Och det leder oss över på nästa tema. Efter Fader kommer det som jag fick kalla ”följa” för
att det skulle bli tre F. ”Låt DITT namn bli helgat, låt DITT rike komma, låt DIN
vilja ske”. Och det är likadant i psaltarpsalmen: Visa mig den väg jag skall gå… Lär mig
att göra din vilja, ty du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på jämn mark.
Om Gud är vår Far och han vet bäst, då bör det få konsekvenser för hur vi relaterar till
honom. Och det här, vill jag säga, är kanske det absolut viktigaste och mest relevanta för oss
som är kristna i Sverige på 2000-talet. Vi tror att vi vet hur saker och ting ska skötas, i våra
liv och i våra kyrkor, men hur mycket låter vi egentligen Gud få forma och leda våra liv?
Våra prioriteringar? Våra scheman? Vår ekonomi? Våra relationer? Våra framtidsplaner?
Jag tror att en av de allra vanligaste orsakerna till att vårt böneliv är torftigt, det är
självupptagenhet. För redan på ett mänskligt plan, hur lätt är det att relatera till någon som
hela tiden vill prata om sitt och aldrig frågar: Vad vill du? Vad tänker du? Vad rör sig inom
dig?
Och om det funkar så i relation till en människa som är ens jämlike och skapad till Guds
avbild – hur mycket mer respekt och kärlek ska vi då inte ha till Gud själv? Är det inte
viktigt att lyssna in och läsa in vad Gud tänker? Vad som är viktigt för honom?
Jakob, Jesu halvbror, är en sträng lärare. Han säger: Ni kämpar och strider men har inget,
därför att ni inte ber. Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt
på njutningar. (Jak 4:2-3) Han säger att om våra egna nöjen är vårt högsta mål i livet, då
ber vi illa. Och då ska vi inte räkna med ett överflöd av bönesvar, för Gud vill inte
uppmuntra att vi lever på det sättet.
Sen ska vi inte hamna i det diket att det skulle vara fel med njutning. Det står i 1 Tim 6:17
att Gud är den ”som rikligt ger oss allt gott att njuta av”. Och det bästa är när vi kan
kombinera njutning med bön och liksom dela njutningen med Gud genom att tacka och ta
emot den från honom. Som en rabbin som jag mötte i Jerusalem sade: ett äpple kan bli mer
än ett äpple, det kan bli en bärare av andlig välsignelse när man tar emot det med ett tack till
Gud.
FÖRLÅT
Och så till sist något kort om det tredje F-et: Fader, följa och förlåta. Jesus tar med en punkt
där han vill att vi ber varje dag: ”Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i
skuld till oss.”
4
Det är så underbart för oss som tror på Jesus. När du uttalar de orden inför Gud, ”förlåt mig
det och det och det och det”, då kan du vara 100% säker på svaret. 100%. Guds svar är inte
”jag ska tänka på det”, det är inte ”kanske”. Guds svar kom för 2000 år sedan med orden på
korset: ”Det är fullbordat”. Det är därför korset är vår glädje och vår ära, som vi sjöng på
palmsöndagen: vi VET att Gud tar emot oss med nåd, bara nåd och inget annat än nåd när vi
kommer till honom i Jesu namn, på grund av det offer som han bar fram en gång på
Golgata.
Och därför är löftet fast och visst som vi uttalar vid nattvarden: Om vi bekänner våra
synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss synderna och renar oss
från all orättfärdighet. Och i samma stycke står det: om vi vandrar i ljuset, liksom han
är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
all synd. (1 Joh 1:9, 7)
Men vad Jesus vill säga oss, det är: Så helt förlåter Gud, hur helt förlåter vi? För han är
mycket tydlig med att om vi som har fått en sådan total förlåtelse inte ger den vidare till
andra människor, då kommer det emellan oss och livsflödet i bönen från Gud. Han vill att vi
ber ”förlåt oss liksom vi förlåter”.
Och om vi känner att det sitter som en propp mellan oss och Gud, då kan det vara bra att
känna efter: finns det någon som jag inte har förlåtit?
Det är rätt intressant att i den kristna aftonbönen i Tidegärden så börjar man med att be om
förlåtelse för sina egna synder, om man har gjort några under dagen, men i den judiska
aftonbönen börjar man istället med att förlåta alla som syndat mot mig! Båda behövs ju.
Så ska jag bara säga en sak till innan jag knyter ihop: det är inte lätt att förlåta. Det kostar.
På bibelhebreiska är det samma ord för att förlåta och bära. Om jag förlåter en synd som
någon gjort mot mig, så får jag liksom bära en tyngd av det själv. Det kostar. Allra mest
kostade det Jesus. ”Se Guds Lamm som bär världens synd.” (Joh 1:31) Medan han bad
där på korset: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” Och vår bästa hjälp för att
förlåta, det är att göra hans bön till vår och följa Jesus genom att be för dem som förföljer
oss: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Fader, följa, förlåta. Det är så han lär oss att be. Låt oss be…
5
