Som 15-­‐åring fick jag en obotlig ögonsjukdom. Junia nr 1, 2012. Väldigt få av oss männskor upplever att livet är som att ”segla fram
på en räkmacka”. Alla möts vi av motgångar och svårigheter.
Skillnaden är vad vi gör med allt som händer i livet – tycker vi synd
om oss själva, fylls av hopplöshet och vill ge upp, eller...
Jag älskar dikten om grodorna.
Två grodor ramlade ner i ett krus
där gumman förvarar grädden.
Den situationen var alls inte ljus.
De tittade upp emot brädden.
Den ena hon sade: ”Det här går ej alls.
Jag dör och jag sjunker till botten.”
Hon lade sin arm om sin älskades hals
Beklagande ödet och lotten.
Sen sjönk hon och kvävdes i grädden så söt,
och ensam blev genast kamraten.
Men han var kavat och på stubben beslöt
försöka att leva i maten.
Med grädde i ögon och grädde på nos
han simmade runt, runt i kruset.
Han tänkte på henne som farit sin kos
Men sneglade uppåt mot ljuset.
”Vad hjälper det världen om jag också dör?”
han tänkte och fortsatte simma.
Hans livhank väl hängde på silketråd skör.
Dock såg han av hoppet en strimma.
Han simmade runt en timme, ja, två.
Han tappade inte humöret.
Och plötsligt, nu hände det något ändå.
Han satt där nu mitt upp i smöret!
Han rätade på sig och andades ut
och måttade upp emot ljuset.
Sen tog han ett skutt upp från smöret till slut
och hoppade bort ifrån kruset.
Erik Bernspång
Som 15-åring fick jag en obotlig ögonsjukdom och förlorade snabbt
nästan all syn. Jag fick därför inte fortsätta skolan och ägnade mig istället
åt sång, musik och turnéliv runtom i landet med team i kristen regi.
Efter att ha börjat studera med talböcker blev det så småningom
socialhögskolan, USA-stipendier och 9 år i USA. Med pastorsutbildning,
familj, 3 barn och 2 % :s syn kom jag tillbaka till Sverige och började arbeta
som ungdomspastor i Skåne.
Några år senare kom FN:s handikappår. Den dagen jag fick veta detta kändes
det jobbigt. Nu skulle en massa fokus riktas mot oss med handikapp.
Alla våra krav, vad vi kostar och allt vad samhället borde göra för handikappade,
det skulle bli ett väldigt fokus på fel saker, tänkte jag.
På vägen hem i färdtjänsttaxin den dagen kom tilltalet från Gud: ”Gör en
inspelning med handikappade som visar något positivt!” Det resulterade i
produktionen av kassetten HEL MÄNNISKA, 60 minuter med livsglada,
handikappade. Både musiker, sångare, ljudtekniker och de som pratade
hade olika slag av handikapp. Det året såldes det 1000-tals kassetter och
de kristna tidningarna hade stora reportage.
Det året kom också erbjudandet om att handikappade kunde få 90 % -ig lönebidragstjänst i ideella organisationer. Min distriktsföreståndare i EFS frågade mig
då om jag tyckte att det var okej att söka detta bidrag. ”Naturligtvis”, var
min respons.
När sedan alla formalia var avklarade, frågade jag om jag fick göra vad jag
ville nu? Lite bestört undrade distriktsföreståndaren vad jag tänkte ta mig för.
”Bygga studio och i samarbete med skivbolagen fortsätta att producera olika
kassetter med tal och musik för olika målgrupper, samt att resa runt och predika”,
sa jag då. I tonåren var teckning mitt bästa ämne i skolan, men det fick jag sluta med när
jag förlorade synen. Istället för att teckna och måla med en pensel, fick jag nu
skapa med ljud och ord.
Den ideella föreningen Alpha Omega bildades 1981 för att producera,
sälja och förmedla vinsten till mission. Nu har vi firat förlagets 30-årsjubileum,
fast namnet ändrats till OmegaSkrift. Det har under åren blivit 80 produktioner,
en rad böcker. Hur är detta möjligt? För mig personligen känns detta
ofattbart.Jag som inte själv kunnat läsa en bok på över 50 år!
Så här började det efter många år av arbete med inspelningar och musik. Jag kände att Herren manade mig att ge ut en bok om frihet men skulle aldrig ha
kommit på idén att själv skriva den på grund av mitt handikapp.
När jag gick med dessa boktankar inom mig, fick jag nya problem med mina
ögon. Det började blixtra framför mitt ena öga, och snart uppstod streck
och prickar i synfältet.
Ögonkliniken gav mig en akuttid samma dag och diagnosen blev glaskroppsavlossning. I en månad skulle jag hålla mig stilla så att näthinnan inte lossnade,
för då skulle det bli mycket allvarligare! Jag fick inte lyfta, inte röra
hastigt på huvudet, inte hoppa eller springa. Jag är en livlig person som rör
rör mig mycket, så jag blev jättetrött bara av att försöka komma
ihåg att ta det lugnt varje minut.
Efter en vecka satte jag mig framför mitt optiska hjälpmedel, en videokamera med stor skärm och börja skriva manuset själv - för hand. På så
sätt skulle jag vara tvungen att hålla mig stilla.
Jag som normalt bara kan använda den här apparaten en kort stund,
kunde nu sitta i ett antal timmar utan att bli illamående och få stark
huvudvärk. Ett mirakel började växa fram, det förstod jag.
Min livsinställning är att med Guds hjälp vända det som är negativt
så att det blir något positivt istället. Med den livsfilosofin är det lättare
att klara sig igenom svåra tider. Så startade mitt bokskrivande, och
varje sida som skrivs kommer till helt övernaturligt. Jag har fått bli
helt beroende av att Herren kopplar på kraften och förmågan för
att kunna skriva. Denna första bok ”Det finns frihet” skulle sedan
ta tre år att slutföra och kom sedan ut på ett antal andra språk. och har
sedan översatts till.... andra språk.
Sedan dess har detockså blivit ytterligare 7 böcker.
Jag som inte kan fylla upp min tid med att läsa eller titta på TV eller
använda en dator och surfa på nätet kan istället använda min tid till
skapande kreativitet för att uppmuntra andra.
En av mina medarbetare sedan 29 år, Lena, som bearbetar manus och t.ex.
skickar in alla mina krönikor säger så här: ”Vi är flera medarbetare runt
Anita som själva har någon form av handikapp, själv har jag mycket nedsatt hörsel.
Tack vare Anitas synskada får vi bli delaktiga och komplettera hennes arbete med
det vi kan. På så vis får vi också dela glädjen och välsignelsen med Anita.
Tänk att Gud vill och kan använda oss helt vanliga människor, precis som vi är!”
Jag vill göra mitt liv
till ett red skap åt Gud
