9_99
Hebreiska — det är väl ett svårt språk? frågar man ibland.
Mitt svar brukar bli, att hebreiska inte är ett svårt språk, bara mycket
annorlunda. Att lära sig svenska skulle för en israel vara mycket
svårare än för oss att lära deras språk.
I några nummer framöver skall vi titta på olika karaktärsdrag hos det
hebreiska språket. Varje gång skall vi sedan avsluta med att gå
igenom ett litet stycke text, ofta något välbekant. Även du som är
nybörjare kan hänga med om du bara har viss kunskap om
grammatiska termer. För att ha glädje av den avslutande
textgenomgången bör du dock kunna det hebreiska alfabetet inklusive
vokaltecknen. Och förstås komma ihåg att man läser från höger till
vänster!
Där uttalet anges med vårt alfabet använder jag samma principer som
Runo Ögren gjort i sina språkrutor. Betoningen ligger oftast på ordets
sista stavelse. Undantagen markeras med accent.
Det sägs om hebreiskan att den bara skrivs med konsonanter, och i
grunden är detta sant. Det finns ett system för att ange vokaler, men
det används bara i viss nybörjarundervisning och för klarhetens skull
även i Bibeln. Men i vanlig text, böcker, tidningar o s v används inte
dessa vokaltecken. En stavningsreform på 1960-talet har medför en
förenkling av läsningen så att vissa vokalljud kan anges även med
konsonanttecken, men i princip är det ändå sant: hebreisk skrift
innehåller bara konsonanter.
Hur i all världen kan man då läsa utan att behöva gissa sig fram? Det
viktigaste svaret är att det i hebreiskan är konsonanterna som bär
betydelsen av ordet. Varje ord bygger på en rot, i allmänhet bestående
av tre konsonanter. I alla ord där man identifierar samma tre
konsonanter — efter att ha skalat bort eventuella förstavelser och
ändelser — finns det alltså ett innehållsmässigt samband. Låt oss
jämföra med svenskan:
Vi väljer de tre konsonanterna S-T-L och bygger några ord av dem:
STÅL, STILIG, STOL, STAL, STEL, STOLLE, STALL. Här finns
inget samband annat än ljudmässigt.
Om vi så väljer tre hebreiska konsonanter och bygger ord av dem kan
det däremot bli så här: L-M-D utgör roten i exempelvis LAMAD
(studera), LIMED (undervisa), MELAMED (lärare), LIMUD
(studium), TALMID (elev), TALMUD (torahstudium).
I nästa nummer skall vi gå vidare med den här tanken och se hur
Bibeln kan öppna sig mera helt enkelt genom att vi förstår denna
princip: Där hebreiskan har ord med samma rot, där finns det en
innehållsmässig anknytning som kan ha gått förlorad genom
översättning.
***
Här kommer en läsövning i form av ett israeliskt talesätt:
.zc¤wFx
¤
aia¦ `Îl
¨ z¥ e§ zc¤nFl
¤
mi¦ l© ẄExi§ , zc¤aFr
¤
dẗig¥
Cheifa ovédet, Jerushalajim lomédet vetel-aviv rokédet.
Haifa arbetar, Jerusalem studerar och Tel-Aviv dansar.
¦ (ir = stad).
Städers namn är femininum liksom ordet xir
Verbformerna är alltså femininum singularis presens. Även
Jerushalajim som formellt är ett slags pluralform agerar som
femininum singularis i egenskap av stadsnamn. I lomédet känns roten
cnl (L-M-D)
cwx.
igen. De båda övriga verbens rötter är
car
och
Det finns två stumma konsonanter i meningen ovan: r och `.
Historiskt står de för olika gutturala ljud som i modern hebreiska i
stort sett försvunnit. De är alltså inte vokaler som det ibland sägs.
Man skulle kunna kalla dem vokalbärare.
Lägg märke till ordet och = bokstaven e. Det förekommer inte separat
i hebreiskan utan som förstavelse till påföljande ord. Uttalet är oftast
ve.
Hebreiskan är ett mycket regelbundet språk till skillnad från
svenskan. Uttalet är också regelbundet och innebär inte heller några
svårigheter för oss. Det enda ljud som saknas i vårt språk är ch-ljudet,
här skrivet med g i ordet dtig . Men vi känner igen det från
tyskans ach-ljud som i namnet Bach.
