Samtida kulturer i östra Medelhavsområdet
Mesopotamien och Egypten
Nilen har sin upprinnelse
kring Viktoriasjön vid
ekvatorn. Den rinner
norrut genom Sudan och
Egypten, genom en smal
dalgång. Vid nildeltat, i
norr, förgrenar den sig i
mindre vattendrag innan
den rinner ut i
Medelhavet.
Floden har under
Egyptens hela historia
varit den mest
sammanhållande kraften
för en enhetlig kultur
Egyptierna insåg själva hur
viktig Nildalen var för deras
överlevnad. De kallade
området för kemet, ‘det
svarta landet’, till skillnad
mot deshret, ‘det röda
landet’, som representerade
det ogästvänliga
ökenområdet. Under de
kommande två årtusendena
utvecklades hela nilområdet
mot en enhetlig
statsformation
Mycket energi har lagts ned för upprätta en kronologi över Egyptens historia, som till
stor del kan likställas med faraonernas historia. Trots över hundra års intensiv
forskning skiljer sig meningarna åt, vilket kan få avgörande betydelse för vissa
dateringar
Pre-dynastisk
5000-3100
Tidigdynastisk
3100-2700
Gamla Riket
2700-2184
Första intermediet
2184-2040
Tredje Intermediet
1070-664
Nya Riket
1570-1070
Mellersta Riket
2040-1782
Andra Intermediet
1782-1570
De första städerna uppstod under slutet
av 3000-talet f.Kr. Ett förbättrat
jordbruk ledde till en befolkningsökning. Samordning av det livsviktiga
jordbruket ledde till att vissa kunde
ägna sig åt administration, handel eller
hantverk.
Vid den historiska tidens början var inte
Egypten ett enat rike. Särskilt tydlig är
konflikten mellan den norra och södra
delen. Norra Egypten kallades för
Nedre och södra för Övre området.
Egyptierna såg, helt naturligt, hur Nilen
strömmade uppifrån söder, nedåt mot
norr. Maktkampen under den sena
predynastiska tiden avgjordes runt
3100 f.Kr., då lokala militära ledare
inordnades under en härskare.
Farao var länken mellan människorna och
gudarna. Han blev dock själv gud efter
trontillträdet, vilket gjorde att hans styre var
evigt och absolut; han styrde inte bara istället
för gudarna, utan också som gud genom sitt
ämbete. Att det var ämbetet, snarare än
personen, som gjorde detta möjligt, ser vi
under historiens gång. Vid flera tillfällen
lyckades starka individer ta makten illegitimt
och få gudomlig status. Auktoritet och
stabilitet i maktutövandet skedde genom att
farao hänvisade till ma’at, en kosmisk kraft
som verkade för harmoni och stabilitet, där
han ingick som en avgörande del.
Det egyptiska språket var ett av de tidigaste i världen att skrivas ned. Endast det sumeriska
språket är äldre. De äldsta spåren förekommer på sten och keramik från 3100-3000. Den
sista kända instkriptionen är från 394 e.Kr.
Den egyptiska religionen liknar den
mesopotamiska såtillvida att alla regioner hade
sin egen skyddsgud. Somliga av den dyrkades
över hela Egypten. Deras betydelse växlade
med politiska och sociala förändringar;
huvudstaden kom att flyttas flera gånger och
vissa gudar betonades mer än andra under
dessa perioder (Ptah var huvudgud i Memphis,
Re i Heliopolis, Amon i Thebe, Aton i Akhetaton
etc). Gudarna avbildades ofta iklädda
djurskepnad
Thos som ibis
Horus som falk
Bastet som katt
Både den mänskliga och gudomliga
tillvaron var en ständig kamp mellan kaos
och kosmos, mellan det ordnade och
oordnade. Onda demoner hotade alltid att
störta världsordningen.
Religionen tjänade som en
sammanhållande kraft i landet. Universum
sågs som statiskt eller på sin höjd cykliskt
och för att det skulle förbli så gällde det att
inte bryta invanda mönster. Normen var
ma’at.
Personifikation av ma’at
(lag, moral, rättvisa, ordning)
• Huvudstaden flyttades under det Gamla Riket till Memphis, söder om
deltat, nära gränsen mellan Nedre och Övre Egypten. Perioden
omfattar den tredje till sjätte dynastin, cirka 2700-2180 f.Kr.
• Centraliseringen av den kungliga administrationen och
koncentrationen av makt nådde nu sin höjdpunkt. Farao var den
högsta befälhavaren, överstepräst i alla templen, enväldig domare,
administrationens ledare etc. Direkt underställd honom var den
kungliga administrationen, lett av visiren.
• Anarki utbröt under sjunde dynastin, med kortlivade regenter, statskupper
och mord. Vidare föll halvnomadiska folkgrupper in i Nildeltat. Det markerar
början på Första Intermediet.
• Handeln avstannade, jordbruksproduktionen minskade och regenterna
hade ingen möjlighet att behålla kontrollen över riket. Under Nionde och
Tionde dynastin, cirka 2160-2040 f.Kr., härskade en rad regenter från
Herakleopolis i mellersta Egypten.
• De förde ständigt krig med härskarna i Thebe, i Övre Egypten, som
betecknas som den Elfte dynastin. Den senare dynastin gick segrande ur
striden och Thebe blev den nya huvudstaden.
• Farao Mentuhotep II, ca 2000 f.Kr., återställde och säkrade även Egyptens
gränser, samt slog ned en rad lokala uppror. Faraos makt återställdes
visserligen aldrig på samma absoluta sätt som under Gamla Riket, men de
kulturella och ekonomiska traditionerna återupplivades från denna
tidpunkt.
• Thebe blev huvudstad under det Mellersta Riket, där
guden Amon dyrkades och han upphöjdes nu till AmonRe, ‘gudarnas konung’. Flera fort byggdes i Nubien,
dagens Sudan, för att stärka kotrollen över landet.
• Ekonomin, konsten och litteraturen blomstrar under
denna period. Genom militära expeditioner in i Nubien
upprättades nya handelsförbindelser där guld och andra
metaller var de främsta råvarorna.
• Senusert III, 1878-1843 f.Kr., är det Mellersta Rikets mest
kände farao. Han genomförde en rad administrativa
förändringar nomarchernas makt bröts. Övre, Mellersta
och Nedre Egypten blev administrativa zoner, styrda av
Senusert III
en visir från huvudstaden. En rik medelklass uppstod nu
på aristokratins bekostnad.
• Under de två sista härskarna av Tolfte dynastin försvårades det centraliserade
styret på grund av den lokala administrationens kollaps. Visirens makt hade med
tiden vuxit sig så stark att farao i praktiken bara blev en symbol för det gudomliga
styret.
• Längs de obevakade gränserna kom nya folkgrupper, främst västsemiter, in i
landet och besatte viktiga poster i samhället.
• Under det Andra intermediet invandrade en semitisk folkgrupp, Hyksos,
som slog sig ned i det östra Nildeltat. De kom snabbt att utgöra en politisk
maktfaktor. De hade sin bakgrund i den syrisk-palestinska expansionen
under den mellersta Bronsåldern. Utgrävningar i Tell el-Daba, som troligtvis
kan likställas med Hyksos huvudstad Avaris i nildeltat, visar på en stor
materiell likhet med den kananitiska.
• Memphis intogs av hyksos och den Trettonde dynastin fördrevs. Nedre
Egypten enades i en stat, medan Övre Egypten blev en vasallstat. Fyra av
de sex kända härskarna under femtonde hyksos-dynastin hade semitiska
namn.
• I Thebe lyckades den 17:e dynastin långsamt samla
sådana krigskrafter att prinsen Kamosis slutligen kunde
fördriva hyksos-härskarna. Hans yngre bror, Ahmosis,
förstörde deras huvudstad Avaris och fördrev alla
återstående Hyksos ur landet och jagade dem in i södra
Palestina. Egyptens självständighet var återställd och
Ahmosis I, ca. 1550 f.Kr., grundade det Nya Riket.
• Farao insåg att landet inte var isolerat från omvärlden
och landets utrikespolitik kom att präglas av aggression
och imperialism i över trehundra år.
• Under den period som går under beteckningen Nya riket sökte farao inte
bara säkra handelsvägarna i utlandet, utan erövrade stora delar av Syrien
och Palestina. Den militära makten, baserad på en professionell armé
upprätthöll faraos makt utomlands.
• Visirämbetet utökades till två poster på grund av den ökade byråkratin, en
för Övre och en för Nedre Egypten. Den svällande administrationen
motverkade maktkoncentrationer hos andra än farao, som hade absolut
makt inom alla områden.
• Handel med Nubien, Levantens hamnstäder, Cypern och det egeiska
området ökade landets inkomster. Alla internationella handelsutbyten
monopoliserades av staten.
• Under Merneptah invaderades landet av libyer och de så kallade Sjöfolken.
Ramses III, ca. 1160 f.Kr., var den sista kungen av intresse i det Nya Riket.
Även han var, till stora kostnader, tvungen att avvärja anfall av libyer och
Sjöfolken.
• Efter det Nya Rikets sammanbrott gav egyptierna upp tankarna på utländsk
dominans. Faraos makt kom att baseras i farligt hög utsträckning på
utländska legosoldater. Stegvis minskade landets makt och blev till sist bara
ett territorium som andra folk kom att kämpa om.
Mesopotamien (av
grekiska Mesopotamia ’mellan
floderna’) traditionell benämning på landet
mellan floderna Eufrat och Tigris, delvis
även områdena öster och väster därom
Konstbevattning krävde
koordinerat arbete.
Samordning inom ett
begränsat territorium en
enkel administration av
ekonomin.
De större sumeriska
städerna med
omkringliggande landsbygd
kallas från början av 2000talet för stadsstater; de var
definierade territoriellt,
hade sin egen ledning och
administration samt var
självförsörjande.
• Minst tolv stadsstater under tidigdynastisk tid, politiskt splittrade men
förenade genom sociala och kulturella band.
• Inbördes konkurrens mellan lokala eliter gjorde att mindre gränskrig ofta
utbröt, där odlingsbar mark så gott som alltid var vad man kämpade om.
• Varje större stad hade sin egen skyddsgud, som
ägde all området och som man trodde
beskyddade dess invånare.
• I de små stadsstaterna kom
religionen och templen att
bli en sammanhållande
kraft. De skatter som
människorna betalade in till
städerna användes för att
avlöna personer direkt
knutna till vissa
helgedomar.
• Med tiden blev prästerskap
och härskare entydigt.
Eannatum (ca 2400) var kung i
Lagash och besegrade enligt texter
grannstaden Umma efter utdragna
gränskonflikter. Han avbildas på den
berömda gamstelen.
De autonoma stadsstaterna erövrades runt 2300 f.Kr av halvnomadiska semiter.
Agade (eller Akkad) blev deras nya huvudstad. Akkaderna lyckades för första gången
att samla ett större område under en härskardynasti. De kontrollerade efter
erövringskrig nästan hela Mesopotamien mellan Medelhavet och Persiska viken.
• Det Akkadiska riket kan betraktas som en centraliserad
nationalstat.
• Under Sargon förbättrades den växande
administrationen för att hålla området samman. Lokala
garnisoner bevakade kungens intressen i städerna och
rapporterade tillbaka till Agade.
• Tjänstemännen vid hovet och ute i provinserna
avlönades med jordbruksprodukter eller land.
• Perioden mellan 2000 och 1000 f.Kr. är rörig då nationer av större eller mindre
varaktighet och utbredning skapas.
• Mesopotamien delas under 1000-talet f.Kr. i två politiska maktsfärer: Babylonien i
söder och Assyrien i norr. Mitanni och Hettiterriket grundas också.
• Politiska koalitioner lade grunden för de två nästan parallella staterna, där
bevakandet av handelsvägar och produktion ofta styrde politiken.
Proto-skrift och kilskrift
1. shows the pictogram as it was drawn around 3000 B.C.E.
2. shows the rotated pictogram as written around 2800 B.C.E.
3. shows the abstracted glyph in archaic monumental inscriptions, from c.
2600 B.C.E.
4. is the sign as written in clay, contemporary to stage 3
5. represents the late 3rd millennium
6. represents Old Assyrian ductus of the early 2nd millennium, as adopted
into Hittite
7. is the simplified sign as written by Assyrian scribes in the early 1st
millennium, and until the script's extinction.
Kilskrift användes för många olika språk! Den sista kända inskriptionen
dateras till år 75 e.Kr.
•
•
•
•
•
Sumeriska
Akkadiska
Assyriska
Eblaitiska
Hettitiska
