EARTH SCIENCES CENTRE
GÖTEBORG UNIVERSITY
B226 2000
NORDVÄSTRÄFFLOR I GÖTEBORGS
NORRA SKÄRGÅRD
Peter Stille Tobias Thorsson
Department of Physical Geography
GÖTEBORG 2000
GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för geovetenskaper
Naturgeografi
Geovetarcentrum
NORDVÄSTRÄFFLOR I GÖTEBORGS
NORRA SKÄRGÅRD
Peter Stille Tobias Thorsson
ISSN 1400-3821
Postadress
Centre Geovetarcentrum
S-405 30 Göteborg
B226
Projketarabete
Göteborg 2000
Besöksadress
Geovetarcentrum
Guldhedsgatan 5A
Telefo
031-773 19 51
Telfax
031-773 19 86
Earth Sciences
Göteborg University
S-405 30 Göteborg
SWEDEN
Abstract
Northwest striae in the Northern Archipelago of Göteborg, Southwestern Sweden. This
essay in Geography deals with glacial striation in the district of Öckerö in the archipelago of
Göteborg. The striae of interest were those with a northwesterly direction. These striae deviate
from the rest of the striae and the landscape, which are formed by glacial movement from the
northeast. To be able to accomplish this essay the authors spent two weeks, under different
weather conditions, in the study area. To complete the investigation the authors walked
around every island in the study area. Support during the investigation consisted of maps,
compass, measuring-tape and a small boat. The study area consists of islands with large
exposed rocks and steep cliffs. Due to the thin layer of soil, the sparse vegetation and their
closeness to the sea, the islands are favourable to conduct striae-studies on.
The cause of this study was that Hillefors (1969) has documented striae from the northwest,
which he claim to originate from an ice-movement during Late Weichsel. He named this ice
the Kattegatt Ice. This ice should have oscillated south from the Fjord of Oslo in the Djupa
Rännan in Kattegatt and then touched the coast of Sweden. This should have happened during
the recession of the northeasterly ice (The Sverige Ice). Hillefors support his theory with
observations of northwesterly striae along the West Coast of Sweden between Grösslingarna,
in the north, and Hallands Svartskär in the south. Further support for his theory is that the
ridge-formations in the area then should have originated in a friction-zone between the
Kattegatt Ice and the Sverige Ice.
This theory has, after being published, been the origin of a number of discussions and essays
that tries to explain what has caused the striae from the northwest. Theories that it should have
been icebergs or an ice push in post-glacial time, have been discussed. Several attempts
without success have been done to try to locate these northwesterly striae. Investigations
without results have also been conducted north of Grösslingarna. With the support of today’s
knowledge, that glacial erosion not is as large as previously considered and our result, we
consider Hillefors theory not to be probable.
Our conclusions are based on our investigations and studied literature. Therefore we consider
the northwesterly striae in the area to originate from an ice-movement from the northwest
during Early Weichsel. The northwesterly striae are all situated on the west side of the area.
This situation, that they only occur on the west side of the area, is according to us due to the
fact that the ice from the northeast abraded on the east side of the area. The west-sides were
thus the lee-side during the movement of this glacier. The result of this is that the erosion is
much lesser on the west side than on the east side, which in this case is the stoss side. The
nortwest striae occur mostly on hard and fine-grained rocks, which also helps preserving
them. The different sites with northwesterly striae are equally placed in areas both protected
and unprotected from glacial movement from the northeast. That these northwesterly striae
sometimes look younger is, according to us, a result of that they have been abraded by hard
and edgy rocks, e.g. the Oslo-porphyry. Furthermore they are, as mentioned above, situated on
hard and fine-grained rocks.
The appearance of the northwesterly striae makes them look younger but despite of this, we
consider them to be older than the dominating northeast striae. We consider thus the
northwesterly striae in the study area to be created during Early Weichsel.
i
SAMMANFATTNING
Följande arbete är en C-uppsats i geografi som behandlar isräffellrikningar på Öckerö
kommun i Göteborgs norra skärgård. Isräfflorna som var av intresse för vårt resultat var de
med en nordvästlig riktning. Dessa avviker från de räfflor och hela den landskapsbild som är
formad av en isrörelse från nordost. För att arbetet skulle kunna utföras tillbringade författarna
två veckor i fält under skiftande väderförhållanden. För att vår kartering skulle kunna
genomföras har vi gått runt samtliga öar i undersökningsområdet. De hjälpmedel vi har haft
till vårt förfogande har varit fältarbetskartor, kompass, måttband och en roddbåt.
Undersökningsområdet utgörs av öar med stora hällytor och branta klippor. Det tunna
jordtäcket och den sparsamma vegetationen samt närheten till havet, gör området fördelaktigt
för studier av isräfflor.
Grunden till arbetet var att Hillefors (1969) dokumenterat nordvästliga isräfflor som han anser
härstamma från en is under sen Weichsel, kallad Kattegattisen. Denna is skulle oscillerat
söderut från Oslofjorden längs Djupa rännan i Kattegatt och tangerat Sveriges kustband. Detta
skulle skett vid tidpunkten för den nordostliga Sverigeisens tillbakadragande. Hillefors stöder
sin teori på fynd av nordvästliga räfflor i fält längs västkusten mellan Grösslingarna i norr till
Hallands Svartskär i söder. Ytterligare stöd för sin teori är att randbildningarna i området då
skulle bildats i en friktionszon mellan Kattegattisen och Sverigeisen.
Denna teori har, efter dess publicering, varit upphov till ett flertal diskussioner och uppsatser i
ämnet, för att försöka klargöra vad som skapat de nordvästliga isräfflorna. Teorier om att det
skulle vara isberg och isskjutning i postglacial tid som skapat räfflorna, har förts fram. Ett
flertal försök har gjorts för att lokalisera de av Hillefors beskrivna nordvästliga räfflorna utan
resultat. Man har även karterat in områden norr om Grösslingarna utan resultat. Med stöd av
dagens kunskap om att den glacial erosionen ej är lika stor som man tidigare ansåg och vårt
resultat, gör att vi anser att Hillefors teori om en Kattegattis inte är trolig.
Vårt resultat grundar vi på vår kartering och studerad litteratur. Detta har gjort att vi anser att
de nordvästliga räfflor vi funnit i området härstammar från en nordvästlig glaciäris under tidig
Weichsel. Nordvästräfflorna är samtliga belägna på öarnas västsidor. Att de bara finns
bevarade på västsidan anser vi vara ett resultat av Sverigeisens abrasion på östsidan.
Västsidan var sålunda läsidan vid denna ismassas framryckning. Detta innebär att erosionen är
mycket mindre än på östsidan som i det här fallet var stötsida. De nordvästliga räfflorna
återfinns till största del på hårda och mer finkorniga bergarter vilket också är en grund till att
de kunnat bevaras. När det gäller lokalernas placering i terrängen är det en jämn fördelning
mellan oskyddade och skyddade lägen från en nordostlig isrörelse. Att de nordvästliga
räfflornas ser yngre ut på vissa av lokalerna beror, enligt oss, på att de är framabraderade av
ett hårt och kantigt material, så som Oslo-rombporfyr. Dessutom är de som nämnts ovan
belägna på hårda och finkorniga bergarter.
Trots att nordvästräfflornas utseende stundtals gör att de ser yngre ut, bedömer vi att de är
äldre än de dominerande nordostliga räfflorna. De nordvästliga räfflorna anser vi således vara
bildade under tidig Weichsel.
ii
Förord
Detta arbete är en 10 poängs uppsats i Geografi vid Naturgeografiska institutionen, Göteborgs
universitet. Fältarbetet är utfört under september till november månad 1999.
Ett antal personer har underlättat vårt slit under arbetets gång. Dr. Björn Holmer vid
Naturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet som varit vår förstående handledare
och tvingat oss att utveckla våra tankar och funderingar, skall ha ett stort tack. Ett tack riktas
även till Statsgeolog Tore Påsse vid SGU Göteborg samt Dr. Mats Olvmo och Doktorand
Magnus Johansson vid Naturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet. Dessa
personer har hjälp oss att se ytterligare möjligheter till tolkningar av vårt material. Hjälp med
den tyskspråkiga litteraturen har vi fått av Johanna Sixtensson.
Tack till ortsbefolkningen i skärgården för visat intresse och vänligt bemötande vad gäller
vatten och kopiering.
Alla fotografier är tagna av författarna utom där annat anges.
Göteborg 2000-03-13
Peter Stille
Tobias Thorsson
iii
Författarna och ”Maos lilla röda” vid ett strandhugg på Lindholmen i Göteborgs yttre skärgård en
kall novemberdag. (Foto: J. Sixtensson)
The authors and ”Mao’s little red” on a cold Novembers day on the shoreline of Lindholmen in the
outer archipelago of Göteborg. (Photo: J. Sixtensson)
iv
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ....................................................................................................1
1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ...........................................................................................1
1.2 NEDISNINGAR ...................................................................................................................1
1.3 GLACIAL EROSION .............................................................................................................2
1.4 ISRÖRELSER I VÄSTSVERIGE ..............................................................................................3
2. OMRÅDESBESKRIVNING ..........................................................................7
3. METODIK .......................................................................................................9
4. RESULTAT....................................................................................................11
4.1 FOTÖ OCH SÖÖ ................................................................................................................11
4.2 HÖNÖ ..............................................................................................................................12
4.3 ÖCKERÖ ..........................................................................................................................15
4.4 HÄLSÖ ............................................................................................................................18
4.5 BURÖ ..............................................................................................................................19
4.6 HYPPELN .........................................................................................................................20
4.7 RÖRÖ ..............................................................................................................................21
4.8 ÄNGHOLMEN, ÄXHOLMEN, LÅNGHOLMEN OCH LINDHOLMEN ........................................23
5. DISKUSSION.................................................................................................26
6. SLUTSATSER ...............................................................................................31
7. REFERENSER ..............................................................................................32
v
vi
1. INLEDNING
1.1 Syfte och frågeställning
Huvudsyftet med denna C-uppsats är att utröna utbredningen av främst nordvästliga räfflor
lokalt och regionalt i valda delar av Göteborgs norra skärgård. Med hjälp av detta skall vi dra
slutsatser om räfflornas genes, ålder och eventuell relation till kända isrörelsemönster under
Kvartär.
Under arbetets gång har en del frågor uppkommit: Kan med hjälp av vår kartering bekräfta
eller dementera, Hillefors (1969) teori om en Kattegattis? När har de nordvästliga räfflorna
skapats?
1.2 Nedisningar
Kvartärtiden, de senaste 2,5 miljoner åren, har varit präglad av klimatförändringar med
tillhörande glacialer och interstadialer. Antalet stora nedisningar i Sverige under denna tid är
svårt att säkerställa, då den senaste, kallad Senweichsel, allmänt anses utplånat de flesta spår
från tidigare glaciala epoker. De spår, till exempel rullstensåsar, ändmoräner, rundhällar och
isräfflor, dagens landskap uppvisar från en inlandsis, härrör alltså till största del från denna,
den senaste nedisningsperioden. Bevis för att två tidigare nedisningsperioder, Elster och Saale,
existerat erhålles genom studier av kvartära lagerserier, så som moräntäckta leror (Påsse
muntligt).
För att en inlandsis skall bildas krävs det bland annat att årsmedeltemperaturen skall vara
cirka 5 grader lägre än dagens (Gembert 1991, s. 2). En teori, den så kallade snowblitzteorin,
innebär att det under några få år finns ett kvarliggande snötäcke på nordliga breddgrader vilket
ger ett förändrat albedo, som i sin tur startar tillväxten av en glaciär (Lamb & Woodroffe
1970, s. 29-58). Orsakerna till denna klimatförändring är idag omtvistade i forskarvärlden.
Vid en temperatursänkning anhopas snö från år till år och dess kristaller omvandlas så
småningom, på grund av smältnings-återfrysnings processen, till firn. Firnen kompakteras
efter hand till glaciäris av den överliggande snömassan. Glaciäris kan i ackumulationsområdet
betraktas som en sedimentär bergart uppbyggd av ett enda mineral, det vill säga is (Jonsson
1981, s. 19). Isens utbredning ökar när isens ackumulationsområde får ett överskott på snö.
Isen strömmar då ut mot de lägre delarna av terrängen. Tillväxten sker i, och från de centrala
delarna varvid isrörelsen går ut mot kanterna. Detta innebär att isen strävar efter att växa i alla
riktningar. För att en glaciär sedan skall definieras som en inlandsis krävs det att
ismäktigheten blivit så omfattande att högsta punkten hamnat utanför fjällkedjan och att
glaciären tillväxer oberoende av fjällkedjan (Jonsson 1981, s. 29).
Isens anpassningsförmåga till topografin bestäms av dess fysikaliska tillstånd, vilket främst
beror på isens mäktighet och deformationshastighet som i sin tur i första hand bestäms av
istemperaturen och i andra hand av trycket (Hillefors 1968 a, s. 22). Vid en mäktig is är
trycket i de undre delarna av glaciären så pass högt att smältpunkten sjunker, det vill säga,
isen smälter trots att temperaturen understiger nollpunkten. När sedan trycket minskar sker en
återfrysning, en så kallad regelation. På grund av detta kan isen flyta fram och över hinder
utan att delas. Ju tunnare isen är, desto sämre är denna förmåga att anpassa sig till ojämnheter
i underlaget (Hillefors 1969, s. 22-23).
1
1.3 Glacial erosion
Isräfflor bildas av en ismassa, med en bottenfrusen morän, som långsamt glider över en
hällyta. Räfflornas utseende varierar beroende på vilken typ av is som skapat dem. En plastisk
is som följer landskapet ger räfflor som till viss del är avlänkade på grund av topografin. Är
räfflorna däremot raka tyder det på att en styv is skapat dem (Johnsson 1956, s. 41). Med hjälp
av isräfflorna är det därmed möjligt att tolka de forna ismassornas plasticitetsgrad och
rörelseriktningar.
Sugden & John (1976, s. 153-156) för fram olika faktorer som påverkar isens förmåga att
erodera landskapet:
1.
Det måste finnas material (lösa stenar) fastfruset i botten på isen, enbart is
kommer ej att erodera den underliggande berggrunden.
2.
Isens hastighet är avgörande för erosionen, ju fortare den rör sig desto mer
eroderar den. En bottenfrusen is rör sig ej och sålunda blir det ingen erosion
under en sådan.
3.
Det är viktigt att material transporteras ner genom isen till botten av den. Nytt
material måste hela tiden tillföras för att erosionen av berggrunden skall vara
effektiv.
4.
Isen tjocklek har betydelse för erosionen. Trycket mot markytan kommer att öka
med isens tjocklek. Detta sker till en viss gräns, när denna överstigs reduceras
erosionen för att tillslut utebli då det eroderande materialet deponeras. Rörelsen
sker nu inte vid markytan, utan högre upp i isen. Det deponerande materialet
avsätts då som morän.
5.
I en tempererad (bottensmältande) is finns det vatten i botten av isen. Detta
vatten har en lyftkraft som hjälper till att lyfta upp isen från underliggande
berggrund. I och med detta minskar kontaktytan och därmed även erosionen.
6.
Hårdheten, dels på berggrunden och dels på det fastfrusna materialet spelar in på
erosionens storlek. Om de båda komponenterna uppvisar samma hårdhet kan
man utgå från att de eroderas lika mycket. Skulle däremot det fastfrusna
materialet vara mjukare än berggrunden, eroderas detta bort och erosionen på
berggrunden kommer att vara minimal.
7.
Det fastfrusna materialets storlek och utseende har betydelse, en liten rund
sten/partikel ger liten erosion medan en stor och kantig ger större erosion
(förutsatt att övriga förutsättningar är lika).
Punkt 1-3 ovan är absolut nödvändiga för att det skall uppstå erosion, medan övriga punkter är
betydande för erosionens storlek.
Drewry (1986, s. 55-61) för fram ytterligare faktorer som påverkar storleken på erosionen.
Han menar att det endast är viss del av det material som är fastfruset i isen som har kontakt
2
med underliggande berggrund. Om det är stora stenar kan det innebära att stora områden av
berggrunden förblir näst intill orörda. Den verkliga kontaktytan är således bara en liten del av
den totala ismassans kontaktyta. Även restmaterial som frigörs återfinns under isen, till
exempel vid isräffelerosion, inverkar på erosionen. Detta finkorniga material kan komma att
fungera som ”smörjmedel” mellan is och berggrund, vilket innebär att isen kan glida ovanpå
berggrunden utan att erodera den samma.
Ovanstående fakta påvisar att den glaciala erosionen är så liten att isräfflor från olika
nedisningar kan bevaras. Ett exempel på detta är Påsse (1990, s. 27) där han anger flera hällar
i Halland där olika generationer av räfflor finns bevarade.
1.4 Isrörelser i Västsverige
Öarna i vårt undersökningsområde har varit underlag för tidigare studier med avseende på de
glaciala rörelserna. Alla av oss studerade arbeten från området har den gemensamma
slutsatsen att den dominerade isriktningen, som har format landskapet, härrör från nordost
(Johnsson 1956, Hillefors 1968,1969, Wejedahl 1976, Hård 1977). En del anser att landskapet
även uppvisar lokaler med avvikande räfflor och kring dessa har det diskuterats livligt.
En av de första med att notera dessa avvikande räfflor var Svedmark (1893, 1902) på
kartbladen Varberg och Fjellbacka. Inom dessa kartblad har räfflor med en nordnordvästlig
riktning iakttagits. Dessa iakttagelser visade sig senare, enligt Hillefors (1968 b, s. 76), vara
helt felaktiga på grund av en feltolkning av kartörens uppgifter. Svedmarks observationer
ledde till att Holmström (Johnsson 1956, s. 212) gjorde undersökningar i området där han
lokaliserade isräfflor från nordväst. Däremot är han kritisk till Svedmarks bedömning att de
skulle vara yngre än de nordosträfflor som skapades av den is från nordost, Sverigeisen.
Holmström är sålunda den första att påstå att den norska isen, som skapat de nordvästliga
räfflorna, var en kustis och att dess räfflor skulle vara äldre än övriga räfflor.
Under inventeringen av västkustens räffelsystem kontrollerade Johnsson (1956, s. 214).
Holmströms lokaler med nordvästliga räfflor. Johnsson kunde endast lokalisera en av
Holmströms lokaler med nordvästräfflor och dessa anser han då bildats av Sverigeisen som
lokalt avlänkats på grund av topografin. En nordvästlig isrörelse förnekas emellertid ej av
Johnsson, men att den under senaste nedisningens inledning skulle ha skapat sina räfflor längs
den svenska västkusten, menar han att man ej kan bevisa med tillgängligt material.
En av de främsta förespråkarna för att det är en sen isrörelse från nordväst som skapat de
avvikande räfflorna är Hillefors (1968 a, 1969). Han menar, att det samtidigt som Sverigeisen
drog sig tillbaka, i nordostlig riktning i östra Kattegatt, cirka 12 700 B.P, oscillerade en
istunga från nordnordväst. Denna is, som han anser ha flutit fram i och styrts av Djupa
Rännan, benämner han Kattegattisen. Djupa rännan är en fåra längs havsbotten som löper ut
från den Norska rännan (Fig.1). Detta skulle enligt Hillefors vara en ismassa som härstammar
från Oslofjorden. Istungan rörde sig åt söder, parallellt med den svenska västkusten där den
tangerade kustbandet, ner till fjorden mellan Onsalahalvön och ön Hallands Svartskär (Fig. 2),
innan den retirerade. Isens utbredning baserar Hillefors främst på fynd av lokaler med isräfflor
i nordvästlig riktning. Han använder även morän-, klappersten- och ledblocksobservationer för
att stödja sin teori. De sydligaste lokalerna som uppvisar nordvästliga räfflor återfinns på
Hallands Svartskär. Den nordligaste lokalerna med nordvästräfflor är, enligt Hillefors, öarna
Grösslingarna och Hamneskär (Fig. 2), eventuellt kan det även finnas spår så långt norrut som
3
på Måseskär (Fig. 2), där dock osäkerhet råder vad gäller räfflornas riktning (Hillefors 1969,
s. 322).
Enligt Hillefors (1969, s. 334) har Hönö-Grötörandbildningarna (Fig. 18) avsatts i
friktionzonen mellan Sverigeisen och Kattegattisen. Detta anser han vara bevis för att
Kattegattisen oscillerat under Senweichsel och således är yngre än Sverigeisen. Stöd för
Hönö-Grötörandbildningarnas uppkomst är att inga räfflor med nordvästlig riktning återfinns
öster om dessa. Ytterligare bevis för att Kattegattisen skulle vara yngre än Sverigeisen är att
Hönö-Grötörandbildningarna har fått sina nordändar avskurna. Hillefors fastställer dock att
det är den äldre isströmmen från ostnordost (Sverigeisen) som format hela
rundhällslandskapet och övriga landskapsformer man kan observera i området.
Efter Hillefors fynd av nordvästliga räfflor har ett flertal undersökningar gjorts för att
ytterligare fastställa dessa räffelriktningar. Detta har gjorts mycket på grund av att Hillefors
uppfattning skiljer sig från vad man i tidigare, och även i senare, forskning ansett om de olika
isrörelserna i området.
Wejedahl (1976) har karterat inlandsisens rörelser samt studerat de glaciala riktningselement i
dåvarande Styrsö kommun. Kommunen var belägen söder om vårt undersökningsområde i
Göteborgs skärgård. Hans främsta syfte kom att bli att kartera in de av Hillefors angivna
nordvästräfflorna, samt att lokalisera ytterligare lokaler. Det visade sig dock svårt att
lokalisera Hillefors lokaler, men en del nya fynd gjordes. Han anser emellertid ej att de
nordvästräfflor han funnit är bildade av Kattegattisen, utan av drivis eller isskjutning. På de
lokaler där Wejedahl hittade mer komplexa räffelmönster förklarar han det med en ”orolig” is
i ett israndläge. Vad gäller Hillefors teori om en Kattegattis så förkastar Wejedahl (1976, s.
22) den ej utan anser att det underlag han har till hands är för litet för att kunna ta ställning.
Wejedahl konstaterar även att huvudisströmmen i området har varit från nordost.
Året efter studerade Hård (1977, s. 28) delar av området som Wejedahl behandlat i sin
uppsats. I likhet med Wejedahl fann han ej några av Hillefors angivna nordvästliga räfflor
trots att Hillefors positionsangivelser varit noggranna. Hård (1977, s. 107) anser även att
Djupa Rännan bildats långt senare än tidpunkten för Kattegattisens framryckning! Detta och
det faktum att den prekambriska berggrunden lutar flackt åt väster, motsäger enligt Hård att en
istunga skall ha oscillerat söderut.
Johansson (1982, s. 16) har i sin avhandling bland annat karterat isräfflor mellan Grebbestad
och Strömstad. Samtidigt som han karterade området letade han efter nordvästräfflor som då
kunde styrkt Hillefors teori om en Kattegattis i området. Några nordvästräfflor kunde dock ej
lokaliseras av Johansson.
Påsse (1998) behandlar två drumliner belägna vid Skrea och Vinberg öster om Falkenberg
(Fig. 2) i Hallands län. De aktuella drumlinerna innehåller interglaciala sediment som
exponerats på grund av ett vägbygge. De bägge drumlinerna är formade av den senaste
isrörelsen från nordost, under Senweichsel, med en sträckning i nordostlig-sydvästlig riktning.
I den så kallade Skreadrumlinen hittade man finkornig kvartsit som inte är känd från svenska
landområden. Påsse anser att dessa fynd härstammar från Kattegatt eller Skagerrak. Dessutom
hittades romporfyr som med all säkerhet härstammar från Osloområdet. Dessa fynd styrker en
nordvästlig isrörelse. Dateringen av lagret med rombporfyr är fastställd till ca 90 000 år BP.
4
På grund av denna dateringen och fyndens placering, långt ner i stratigrafin, anser Påsse att
det endast kan vara en lämning från en nordvästlig isrörelse under tidig Weichsel.
Påsse (1990, s. 29) har även funnit spår av en nordvästlig isrörelse på Getterön (Fig. 2). En
lokal uppvisar nordvästliga räfflor (N 70°V), som han dock ej åldersdaterar. Ledblock från
osloområdet av bergarten knollkalk har lokaliserats, dessa hittades i en leravlagring som
daterats till sen Saale. Påsse anser att dessa kan ha transporterats av den nordvästliga isrörelse
som konstaterats i området.
Ytterligare räffelriktningar på västkusten har observerats av Olvmo och Johansson (muntligt).
Dessa räfflor är belägna på Tjörnekalv och har en sydostlig riktning. Räfflorna är enligt
Olvmo och Johansson en lokal avvikelse som är strukturellt betingad av berggrunden. De
anser att räfflorna härrör från en sydostlig ismassa, som troligen härstammar från en äldre
isrörelse under Senweichsel. För att få ytterligare belägg för denna isrörelse har de även
studerat plockningen på rundhällar i området, som även den är påverkad av en sydostlig
isrörelse.
Fig.1: Översikt över den dominerande glaciala rörelsen på Sveriges västkust. Norska- och Djupa rännan är
utsatt. Källa: Sjöberg sid.12.
View over the dominating glacial movement on the West Coast of Sweden. Norska and Djupa graben.
Source: Sjöberg p. 12.
5
Fig. 2: Karta över Västsverige som visar alla lokaler som nämns i texten. Undersökningsområdet är
markerat med en ram.
Källa: Aeronautical chart 2152 DC Göteborg
Map over western Sweden showing all sites mentioned in the text. The studie area is marked with a
frame.
Source: Aeronautical chart 2152 DC Göteborg
6
2. OMRÅDESBESKRIVNING
Undersökningsområdet är beläget i Göteborgs norra skärgård och innefattar öarna, Fotö, Söö,
Hönö, Öckerö, Hälsö, Burö, Hyppeln och Rörö samt holmarna Ängholmen, Äxholmen,
Långholmen och Lindholmen (Fig. 3). Gemensamt för i stort sett hela området är att den
västra delen vetter mot öppet hav, Kattegatt, vilket har satt sin prägel på öarna. Samtliga öars
västsidor är karga och vegetationsfattiga med mycket kala hällar.
Berggrunden i området utgörs mestadels av grå, åderrika, gnejsiga ytbergarter som tillhör
Stora Le-Marstrandsformationen (Adrielsson & Fredén 1987, s. 22). På Lindholmen och
Långholmen skiljer sig berggrunden dock åt och domineras av metabasiter. Berggrunden, som
bildades för cirka 1 700 miljoner år sedan, innehåller även mörka vulkaniska bergarter som till
exempel amfibolit, samt stora diabas gångar som observerats främst på Hälsö och Burö.
Tektoniska rörelser i jordskorpan har medfört att berggrunden spruckit upp och på så vis
påbörjat utvecklingen av det för kusten så typiska sprickdalslandskapet. Denna
landskapsutveckling har förstärkts av de många nedisningar som landskapet varit utsatt för.
Isen har fördjupat sprickdalar, slipat hällar och transporterat bort material. Även den
efterföljande landhöjningen, som medfört att berggrunden spruckit upp ytterligare, har bidragit
till landskapets utseende.
På några ställen syns de randbildningar som utgörs av flacka moränvallar, vilka är kraftigt
svallade och bitvis blockrika (Adrielsson & Fredén 1987, s. 41). De östra sidorna kan
generellt sägas ha ett tjockare jordtäcke, mer vegetation och mindre berg i dagen. Detta
jordtäcke härstammar från dessa randbildningar, de så kallade ”Hönö-Grötörandbildningarna”
(Fig. 18), som står att finna inom undersökningsområdet (Adrielsson & Fredén 1987, s. 42).
Hönörandlinjen finns främst på Hönö och Öckerö. Grötörandlinjen återfinns, i vårt
undersökningsområde, främst på Rörös västra kuststräcka, men även på delar av Hyppeln och
Öckerö. Delar av dessa moränavlagringar ligger, och har legat, skyddade mot öppet hav och
har därmed undgått att bli svallade. På Rörö och delar av Hyppeln har de dock blivit svallade.
De klapperområden och randbildningar som finns i området utgörs, enligt Hillefors (1969, s.
332), av ledblock som härstammar från södra Bohuslän.
Havets påverkan på landskapet har skett genom två olika vittringsprocesser. Kemisk vittring
på grund av det salta havsvattnet och mekanisk vittring i form av frostvittring och
saltsprängning. Tydliga tecken från tidigare kustlinjer är de klapperområden med rundat
material som återfinns på olika lokaler runt om på öarna. Även erosionsformer, så som
jättegrytor, finns inom området. Hela landskapsbilden präglas dock tydligt av den nedisning,
vars huvudriktning är från nordost.
7
Fig. 3: Undersökningsområdet. 1: Fotö och Söö, 2: Hönö, 3: Öckerö, 4: Hälsö, 5: Burö, 6: Hyppeln, 7: Rörö.
Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen är belägna just söder om Burö.
Källa: Gula kartan Rörö (1991) och Öckerö (1991).
The studie area.1: Fotö och Söö, 2: Hönö, 3: Öckerö, 4: Hälsö, 5: Burö, 6: Hyppeln, 7: Rörö.
Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen are situated just south of Burö.
Source: Gula kartan Rörö (1991) and Öckerö (1991).
8
3. METODIK
Undersökningsområdet är beläget i Göteborgs norra skärgård och innefattar 12 öar och
holmar. Underlaget för valet av dessa utgjordes av den redovisade litteraturen. Vi valde inga
öar som låg öster om de så kallade Hönö- och Grötörandbildningarna, då det enligt Hillefors
(1969, s. 332) inte skall finnas några nordvästliga räfflor där. Fältundersökningarna företogs
under månaderna september, oktober och november 1999. Eftersom transport till och från
undersökningsområdet tog mycket tid i anspråk, valde vi att övernatta ett par nätter på öarna.
Detta gjordes i tält och i en befintlig fågelskådarstuga på Hönö. Allt för att vi skulle hinna
med så mycket som möjligt de dagar vi var ute och gjorde våra fältundersökningar.
Huvudmetoden var att kartera in isräfflorna och dess riktning i området. Detta innebar att vi
vandrade runt samtliga öar i undersökningsområdet. Vi höll oss hela tiden så nära vattenbrynet
som möjligt eftersom det är här de tydligaste räfflorna påträffas. Detta beror på att vittringen
ej varit lika omfattande här som högre upp i terrängen/längre inåt land. Valet av lokaler är helt
och hållet våra, då vi valt lokaler med tydliga räfflor belägna på hällar i dagen och som ligger i
närheten av havet. Även de lokaler Hillefors (1969) anger med nordvästräfflor sökte vi efter,
dock med varierande resultat. Att kartera in alla räfflor är en omöjlighet, då det finns räfflor på
i stort sett varenda kal hällyta i området.
Vi har till viss del använt oss av Ljungners hällanalys (Johnsson 1956, s. 37-50). Hällanalysen
innebär att glacialskulpturer i fast berg (alla bevarade ismärken på en hällyta) studeras. I vårt
fältarbete har vi praktiskt använt oss av steg ett i hällanalysen medan de två återstående stegen
har studerats i den redovisade litteraturen. Analysen delas in i följande steg:
1/ Kronologisk analys: Bestämmer riktningen för isrörelsen, här utreds även åldersförhållandet
mellan olika ismärken.
2/ Kvalitativ analys: Här utreder man isens plasticitetsgrad (och därmed dess mäktighet).
3/ Kvantitativ analys: Ger upplysningar om iströmmens varaktighet.
De områden där isräfflorna syns och bevaras bäst är de med mörka bergarter, speciellt
amfibolit. Detta beror på att amfiboliten är mer erosions- och vittringsbeständig än den
dominerande ådergnejsen och därmed syns och bevaras räfflor bättre på denna bergart.
Finkornigheten gör att små tunna isräfflor kan bildas och bevaras under en lång tid. Detta
medförde att amfibolithällar studerades mer ingående.
En förutsättning som underlättar observationerna avsevärt är att solen står lågt på horisonten
och att räfflorna studeras i motljus. Detta medförde att vi strävade efter att studera räfflorna
tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen. Eftersom det ultimata ljuset infann sig endast
under några få timmar var vi tvungna, på grund av tidsbrist, att nöja oss med det ljus som
gavs. Är hällarna dessutom blöta syns räfflorna tydligt så med hjälp av en vattenflaska vätte vi
de hällar vi ville studera noggrannare.
När vi hittade ett område med räfflor vi ville kartera in, mättes den dominerande
räffelriktningen, med hjälp av en kompass, på fem punkter. Om skillnaden mellan
mätningarna var obetydlig (+/- 5°) avbröts mätningen och ett medelvärde protokollfördes. Om
värdet skilde sig mer, fördes spannet in i protokollet. När vi hittade korsande räfflor och
räfflor med en avvikande riktning protokollfördes de olika värdena.
9
Vid lokalisering av eventuella räfflor med en nordvästlig riktning var vi kritiska innan vi
klassificerade dem som räfflor. Dessa lokaler återvände vi till mer än en gång för att verifiera
att det verkligen rörde sig om räfflor, då de emellanåt kan vara förvillande lika sprickor. I de
fall vi var osäkra på om det var en spricka eller en räffla klassificerade vi dem som sprickor.
En spricka utgör i de flesta fall en mer asymmetrisk linje än en räffla. De flesta lokaler med
nordvästräfflor dokumenterades med kamera och då fylldes räfflorna i med krita för att de
skulle bli tydligare. Vidare mättes räfflornas längd.
För att få en noggrann lägesbestämning av lokalen använde vi oss av storskaliga
fältarbetskartor (Gula kartan, 1:20 000) där varje lokal numrerades och fördes in på kartan.
Varje ö har sin egen numrering, med nummer ett som den sydligaste lokalen. Förutom detta
försökte vi kortfattat beskriva hur lokalen såg ut, till exempel om den var belägen i ett
sprickrikt eller brant område. Att det skiljer sig på antalet mätpunkter mellan öarna, beror dels
på hur stor ön är och dels med hur många lokaler vi bedömde som intressanta.
De noterade värdena fördes sedan in på handritade kartor med en pil i isrörelsens riktning.
Riktningspilens spets ligger mitt på den aktuella lokalen. Syftet med kartorna var att få en
översiktlig bild över hur ismassorna rört sig i området.
Som hjälpmedel vid karteringen har vi använt oss av två stycken syftkompasser indelade i
360°, vita kritor och ett 20 meter långt måttband. För att komma till Burö samt småholmarna
Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen krävdes det tillgång till båt.
Även hela landskapsbilden studerades, detta gjordes fortlöpande under karteringen. Det som
studerades var räffellokalens position i landskapet. Det togs hänsyn till hur rundhällarnas läoch stötsidor låg i förhållande till lokalen. Det vi försökte tolka var om lokalen låg i ett
skyddat eller oskyddat läge för en ismassa från nordost. Rundhällshällslandskapet studerades
även i stora drag, då för att ytterligare förstärka vår uppfattning om isrörelserna i landskapet.
Som alltid vid undersökningar som denna, finns det en del felkällor att ta hänsyn till. Vårt val
av lokaler kan diskuteras då de är helt valda av oss. Eftersom vi höll ett raskt tempo runt
öarna, för att hinna med, har det säkerligen påverkat våra observationer och vi vet ej hur
många intressanta lokaler vi ”sprang” förbi. Svårigheter med att tolka isrörelserna i
undersökningsområdet har gett upphov till att bedömningarna av de nordvästliga räfflornas
uppkomst endast bygger på våra iakttagelser och uppfattningar. Vädret var mycket skiftande
under undersökningsperioden, allt ifrån strålande sol till storm och hällande regn, vilket
medförde att förutsättningarna för våra räffelstudier var olika från dag till dag. På grund av det
höga vattenståndet kunde vi ej ta oss ut till alla holmar och skär, även hällområden som
normalt var lättillgängliga blev svåråtkomliga vid regn.
10
4. RESULTAT
Följande resultat från undersökningsområdet presenteras från söder till norr. De inkarterade
isräfflorna är numrerade och då med nummer 1 lokaliserad längst söderut på varje ö. Alla
inkarterade räfflor är ej numrerade på grund av platsbrist. Vi har inte karterat in alla räfflor
som finns på öarna. Det skulle vara en praktisk omöjlighet med tanke med den mängd som
finns.
4.1 Fotö och Söö
Öarna är de sydligaste i undersökningsområdet. De är förhållandevis små till ytan och har
precis som övriga öar en ostkust som är flackare och mer vegetationsbevuxen i förhållande till
den västra. Ostsidorna saknar även de kala bergshällar och klippor som återfinns och
dominerar på stora delar av de västra sidorna.
De isräfflor (Fig. 4) som inkarterades har alla en nordostlig riktning på mellan N 64°O och N
76°O. Trots noggranna undersökningar hittades ej de lokaler som Hillefors (1969, s. 317)
beskriver på de båda öarna. På Fotös nordvästliga udde anger han en lokal med räfflor som har
en nordvästlig riktning (N 22°-25°V), eventuellt även någon med en riktning på N 60°V.
Räfflor med nordvästliga riktningar har han även iakttagit på Söös nordvästra spets (Fig. 18).
Fig. 4: Isräffelriktningar på Fotö (A) och Söö (B).
Källa: Gula Kartan Öckerö
Striae on Fotö (A) and Söö (B).
Source: Gula kartan Öckerö
11
4.2 Hönö
Den största ön inom undersökningsområdet och belägen i den södra halvan av det samma.
Öns östra sida är präglad av den randbildning som återfinns längs öns östra och mittersta
delar. Inom detta område är växtligheten förhållandevis frodig och består av träd och buskar.
De hällområden som finns längs vattenbrynet är flacka och varvas med partier av sand.
Isräfflorna (Fig. 7) längs den östra sidan har alla en riktning mellan N 40°O och N 57°O. På
öns sydligaste spets återfinns räfflor med skilda riktningar, N 57°O som dominerar och ett
fåtal med en riktning på N 78°O. De senare bedömde vi vara äldre, då de är avkapade av de
med N 57°O riktning. Liknande räfflor inom samma område beskrivs på jordartskartan över
Marstrand SO/Göteborg SV, här anser dock författaren att den inbördes åldersskillnaden är
oklar (Adrielsson & Fredén 1987, s. 71). De räfflor med nordvästlig riktning (N 44°, 48°V)
som Hillefors (1969, s. 318) anger skall finnas på öns sydligaste del, vilket torde vara samma
område som ovan, fann vi ej.
Längs den södra kusten har räfflorna en något ostligare riktning. En relativt stor del av den
södra delen av ön upptas av ett hamnområde varvid antalet räffellokaler begränsas. Här
återfinns även en del klapper som sträcker sig över mot den västra sidan. Detta klapperområde
är enligt Hillefors (1969, s. 325) helt skilt från Hönö-moränen.
Hönös västra kust kan delas upp i två områden. Det sydvästra hörnet med en mer utpräglad
växtlighet och inte lika mycket kala hällar. Här finns även en bukt vilket medför att delar av
kustremsan ligger skyddad mot öppet hav. På den västligaste delen däremot, har havet stort
inflytande. Detta visar sig i avsaknaden av vegetation och att området till största del består av
enbart kalt berg. Hela landskapet visar tydliga spår av en isrörelse från nordost i form av
rundhällar med sina typiska stöt- och läsidor, flyttblock och en stor mängd isräfflor. Den
dominerande isräffelriktningen ligger mellan N 64°O och N 70°O, med några få undantag. Vi
hittade även lokaler med räffelriktningar från nordväst. Dessa har en riktning på N 20°-72°V
(Fig. 5 & 6).
12
Fig. 5: Räfflor, nedåt i bild, med nordvästlig riktning (N 58°V-N 72°V) på en häll i direkt närhet till havet.
Räfflorna är mellan 30 cm och 2 m långa. Huvudriktningen på övriga isräfflor är N 70°O. Notera att inga
nordvästräfflor återfinns på krönet. Norr är till höger på bilden. Lokal 19.
Striae, downwards in the picture, from the northwest (N 58°V-N 72°V) on a flat rock surface close to the
shore. Lengths of the striae are between 30 cm and 2 m. Main striae from the northeast, N 70°O. Notice
that no northwest striae occur on top of the roche mountonnée. The north is to the right of the picture.
Site 19.
Fig. 6: Amfibolithäll med tydliga räfflor från nordväst, från höger i bild, N 20°V och från nordost, N84°O.
Nordvästräfflorna är tunna och korta, cirka 20 cm och bedöms som yngre. Hällen slutar något åt
nordväst och ligger i närhet till havet. Norr är till höger på bilden. Lokal 22.
Flat amphibolite exposure with clear striae from the northwest, from the right in the picture, N 20°V and
from the northeast, N 84°O. The striae from the northwest are short and thin, approximately 20 cm and
are considered to be younger. The flat rock leans somewhat towards the northwest and is situated close to
the shore. The north is to the right of the picture. Site 22.
13
Längs den norra kusten som gränsar till Öckerö övergår terrängen från att vara brant i
nordväst, till att bli flackare ju längre österut man kommer. Delar av den norra kustremsan
saknar kala hällar, dels på grund av ett hamnområde och dels på grund av den väg som blivit
förstärkt närmast vattenbrynet. Ett antal lokaler inkarterades och återigen dominerar
riktningen från nordost. På den nordvästra udden uppvisar dock en lokal, nummer 23, räfflor
med en riktning på N 50°V. Räfflorna är korta och tunna (10-30 cm) och är belägna på en häll
som svagt sluttar ner mot havet och till viss del ligger i lä för en nordostis. På samma område
har även Hillefors (1969, s. 318) lokaliserat nordvästräfflor (N 10°, 19°, 40°V), dessa fann vi
dock ej. Vi hittade heller aldrig de nordvästräfflor som Hillefors beskriver längre österut vid
Röds sund, nära bron mot Öckerö (vår tolkning), ej heller de norr om Heden. Dessa skulle då
ligga öster om Hönörandbildningen (Fig. 18).
Fig. 7: Isräffelriktningar på Hönö. Notera nr. 19, 20, 22 och 23 med nordvästliga räfflor.
Källa: Gula kartan Öckerö
Striae on Hönö. Notice nr. 19, 20, 22 och 23 with striae from the northwest.
Source: Gula kartan Öckerö
4.3 Öckerö
14
Öckerö ligger just norr om Hönö och är den näst största ön i undersökningsområdet. Ön följer
det tidigare mönstret med en något flackare och mer vegetationsbevuxen östra sida, vilket till
viss del beror på de israndlinjer som kan spåras på ön. Den västra sidan ger, med sina kala
bergshällar, sin kuperade terräng och påverkan av havet, många gånger ett sterilt intryck.
Den södra delen av ön saknar i princip lokaler med tydliga räfflor (Fig. 10) då klipporna är
branta och stupar lodrät ner i havet. De relativt höga (10-20 m.ö.h.) klipporna är starkt
påverkade av den erosion och vittring de varit utsatta för under en längre tid, vilket förklarar
avsaknaden av räfflor. Ett hamnområde bidrar även till landskapsbilden. Den sydvästra delen
av ön kan liknas vid en läsida med sin branta plocksida medan den flacka, östra sidan är
stötsidan.
De räffellokaler vi började att kartera ligger på den sydvästra sidan av ön. Norrut längs den
samma, har de en riktning på omkring N 70°O. Lokal 8 uppvisar ”böjda” räfflor (Fig. 8) som
går från N 60°O till N 80°O, detta kan förklaras med den plastiska förmåga som uppkommer
när isen utsätts för ett högre tryck då den stöter på ett hinder.
Fig. 8: Räfflor som länkats av på grund av topografin i landskapet. Riktningen är mellan N 60°O och N 80°O.
Kompasshuset pekar mot norr. Lokal 8.
Deviating striae due to the topography of the landscape. The direction is between N 60°O and N 80°O.
The binnacle points towards the north. Site 8.
15
På Öckerös västligaste udde har vi lokaliserat isräfflor med nordvästlig riktning (Fig. 9).
Fig. 9: Korsande räfflor från nordväst (N 72°V) och från nordost (N 68°O). Åldersskillnad oklar. Norr är till
höger i bild. Lokalen ligger i närheten av en brant läsida som skyddar från nordost. Lokal 13.
Striae from the northwest (N 72°V) and from the northeast (N 68°O). Difference in age unclear. The
north is to the right of the picture. The site is situated close to a steep lee-side which protect from the
northeast. Site 13.
De nordvästräfflor som Hillefors (1969, s. 319) beskriver på samma område har en något
nordligare riktning (N 40°V). Han beskriver ytterligare en lokal med nordvästräfflor, belägen
strax norr om Hummerviken. Dessa räfflor kunde vi, trots idogt letande, ej finna (Fig. 18).
Fortsatt norrut uppvisar Öckerös västra sida isräfflor med en enhetlig riktning från nordost.
Den norra spetsen har en relativt kuperad relief. När man närmar sig den östra sidan flackar
dock terrängen ut, vegetationen ökar markant och kala hällar varvat med partier med sand
gränsar till vattenbrynet. Längs den östra sidan finns det en del bebyggelse som ligger nära
havet, vilket reducerade antalet, för oss, intressanta lokaler. Räfflorna längs den östra kusten
visar, ju längre söderut man kommer, en något nordligare riktning.
16
Fig. 10: Isräffelriktningar på Öckerö. Notera nr. 13 och 14 med nordvästliga räfflor.
Källa: Gula Kartan Öckerö
Striae on Öckerö. Notice nr. 13 and 14 with striae from the northwest.
Source: Gula kartan Öckerö
17
4.4 Hälsö
Hälsö, belägen norr om Öckerö, är den av öarna som har det mest ”skyddade” läget. Burö
ligger väster om Hälsö, vilket gör att stora delar av Hälsö inte ligger blottat mot Kattegatt på
samma sätt som övriga öar inom undersökningsområdet.
I sydväst är terrängen ofta väldigt brant med trappstegsformationer som slutar nere i havet.
Detta kan tolkas som om hela den sydvästra delen är en läsida, vilket även stämmer överens
med den flacka och så sakteliga, likt en stötsida, åt sydväst, stigande ostsidan. Västsidan
flackar ut ju längre norrut man kommer. Isräffelriktningen pendlar mellan N 58°O och N
76°O, med ett medel kring N 70°O (Fig. 12).
Fig. 11: Rundhäll med tydlig stötsida som vätter mot nordost och läsida i sydvästlig riktning. Formad av en
nordostlig isrörelse från vänster till höger i bild.
Roche moutonnée with stoss side facing the northeast and lee side towards the southwest. Shaped by
glacial movement from the northeast, from the left to the right in the picture.
18
Längst i norr finns det tydliga stötsidor precis vid vattenbrynet med välutvecklade räfflor som
visar på en isrörelse från nordost. Terrängen på den nordöstra sidan är brant och på många håll
stupar det ner i vattnet. I sydost är stora delar hamnområde och östra sidan av ön har en
förstärkt strandbrink på grund av närliggande bebyggelse vilket begränsar antalet hällar med
bevarade räfflor. De lokaliserade räfflorna och landformerna visar dock alla på en isriktning
från nordost (Fig. 11).
Fig. 12: Isräffelriktningar på Hälsö.
Källa: Gula kartan Öckerö
Striae on Hälsö.
Source: Gula kartan Öckerö
4.5 Burö
Ön är belägen just väster om Hälsö med endast ett smalt sund på mellan 10 och 20 meter som
skiljer dem åt. Terrängen är kuperad och de västra och norra delarna uppvisar branta klippor
som stupar ner i havet. Längst ut på den västra spetsen är höjden över havet upp emot 10
meter. Det finns även en sträcka, längs den södra delen, med plockblock som ömsom är
kantiga och ömsom svallade. Vegetationen på ön återfinns främst på den östra halvan, då i
form av gräs, buskar och låga träd.
Isräfflorna på ön har alla en riktning mellan N 60°-100°O (Fig. 13). Räfflorna på ön uppvisar
en till synes stor variation, dock härrör alla räfflor från nordost. Vi kunde inte lokalisera några
19
räfflor med nordvästlig riktning trots att vi letade väldigt noga, speciellt längs den västra
kuststräckan som vätter ut mot Kattegatt. Ön kan liknas med en rundhäll, då främst på grund
av den branta västsidan som påminner om en läsida.
Fig. 13: Isräffelriktningar på Burö.
Källa: Gula kartan Öckerö.
Striae on Burö.
Source: Gula kartan Öckerö
4.6 Hyppeln
Ön Hyppeln är en av de mindre öarna och är belägen i den norra delen av
undersökningsområdet. Ön har en kuperad terräng med höga och branta klippor som, främst
på den norra sidan, stupar lodrät ner i havet. Längs den södra och bitvis även den västra
kuststräckan finns ett flertal lokaler med klapper som tyder på tidigare strandvallar. Detta är
spår av den israndbildning som syns väldigt tydligt på Rörös västra sida, den så kallade Grötö
randlinjen. Området är ursvallat då bara relativt stora, rundade stenar finns kvar.
Isräfflorna längs den södra, och stora delar av den västra kusträckan har en riktning på N 68°72°O (Fig. 14). Vid lokal 5 redovisar Hillefors (1969, s. 319) två räfflor (Fig. 18) med en
riktning på N 9°, 44°V. Dessa räfflor kunde vi ej lokalisera då de troligtvis finns på den
västligaste holmen som vi tyvärr inte kunde ta oss ut till på grund av högt vattenstånd. Vid
lokal 8 och 9 hittade vi dock räfflor med en nordvästlig riktning. Lokalerna är belägna vid
vattenbrynet på flacka hällytor av ådergnejs. Räfflorna är många till antalet och relativt korta
(10-30 cm) och har en riktning på N 40°V och N 55°V. I nordväst övergår terrängen från
klapper till större block och klippformationer, för att längs den norra kusten och bitvis även på
öns östra sida domineras av block och klippor som stupar ner i havet. Längs den östra sidan
finns även en anlagd strandpromenad nedanför de höga klipporna som tidigare hade kontakt
med vattnet. Isräfflorna varierar mellan N 70°O och N 84°O i norr, medan de få lokalerna på
den östra sidan har en något nordligare riktning.
20
Landskapet är kargt och mitt på ön är terrängen förhållandevis flack. Den vegetation som
finns är koncentrerad främst till den östra halvan av ön och består av låga buskar och gräs.
Detta tolkar vi som spår av den israndbildning som i huvudsak återfinns på Hönö och Öckerö,
den tidigare nämnda Grötörandlinjen. På grund av den bitvis branta terrängen förekommer
isräfflor relativt sparsamt i förhållande till hur det förhåller sig på många av de andra öarna i
undersökningsområdet. Detta beror till viss del på vittring och det faktum att stora delar av
Hyppeln är kuperad och på så vis har hällarna varit utsatta för vittring under en längre tid.
Generellt kan det dock sägas att landskapet är format och bär tydliga spår av den is som
kommit från nordost.
Fig. 14: Isräffelriktningar på Hyppeln. Notera nr. 8 och 9 med räfflor från nordväst.
Källa: Gula kartan Rörö
Striae on Hyppeln. Notice nr. 8 and 9 with striae from the northwest.
Source: Gula kartan Rörö
4.7 Rörö
Rörö är den ö som ligger längst norrut i vårt undersökningsområde. Längst i söder ligger ett
hamnområde vilket begränsar antalet lokaler med synliga isräfflor. På den sydvästra sidan
börjar det block- och klapperområde som härstammar från Grötörandlinjen och som
dominerar stora delar av den västra sidan av ön.
De räfflor, vid lokal 5, med olika riktningar ligger på samma häll (Fig. 15). De med ostligast
riktning ligger närmare vattnet på den sluttande delen av hällen, medan de nordliga räfflorna
är belägna längre upp, på ett flackare parti. Troligtvis har isen länkats av på detta område. Vid
lokal 6, precis där klapperområdet upphör har vi lokaliserat tre stycken räfflor, en grov kort
(cirka 10 cm) och två lite längre (cirka 20 cm), tunna med en riktning på N 68°V. Räfflorna är
belägna på en öppen häll i direkt närhet till vattnet.
21
Öns norra del är relativt flack med många tydliga rundhällar som har sin stötsida i en
nordostlig riktning. Över hela den norra delen kan tydliga räfflor även iakttas långt upp på
land. Norrut omgärdas ön av en mängd små kobbar och skär som tyvärr var oåtkomliga vid
vår kartering. Lokal 20 upp visar räfflor i olika riktningar från nordost vars inbördes ålder
dock ej går att fastställa.
Fram till och med lokal 32 är reliefen kuperad och den växtlighet som återfinns består av låga
buskar, ljung och gräs som växer relativt högt upp i terrängen. Växtligheten övergår från och
med nu till vassliknande växter som växer nära vattenbrynet. Antalet räfflor minskar till antal
och syns inte längre lika högt upp i terrängen. Utmed den östra sidan finns det även en del
bebyggelse. Längs den södra halvan av öns östra kustremsa återfinns områden med kala hällar
varvat med sträckor med sand. På den sydöstra udden har korsande räfflor lokaliserats (lokal
41), dessa stämmer med de observationer som Adrielsson & Fredén (1987, s. 73) gjort i
området.
Fig. 15: Isräffelriktningar på Rörö. Notera nr. 6 med räfflor från nordväst.
Källa: Gula Kartan Rörö
Striae on Rörö. Notice nr. 6 with striae from the northwest.
Source: Gula kartan Rörö
22
4.8 Ängholmen, Äxholmen, Långholmen och Lindholmen
Holmarna ligger väster om Hälsö och Burö, med Ängholmen (A) som den östligaste medan
Lindholmen (D) är den som ligger längst västerut. Generellt kan holmarna sägas vara flacka,
ha lite vegetation och ett tunt jordtäcke. Det betyder att stora delar av dem enbart består av
kala hällytor som är påverkade av isrörelserna i området.
Äxholmen (B) är den enda som inte uppvisar några isräfflor från nordväst, emellertid spänner
räfflorna över ett stort spann, N 30°−100°Ο. På övriga holmar återfinns räfflor med en
nordvästlig riktning, främst på Lindholmen där vi ej tagit med alla observationer.
Lokalen med nordvästräfflor på Ängholmen (A 2, Fig. 16 & 17) ligger ett par meter över
vattenbrynet och strax nedan för en par meter hög läsida. Detta innebär att den har varit
skyddad mot isrörelsen från nordost, lokalen uppvisar ej heller några spår från nordostisen.
Räfflorna på denna lokal är många till antalet och upp till 1 meter långa med en riktning på N
60°V (Fig. 16).
Fig. 16:
Striae from the northwest (N 60°V) on
Ängholmen. The site (A2) is protected
from the northeast and thus lacks striae
from the northeast.
Nordvästliga räfflor (N 60°V) på Ängholmen.
Lokalen (A2) ligger skyddad från nordost och
saknar sålunda räfflor med nordostlig riktning.
23
Mellan lokal A1 och A3 finns inga ytterligare räfflor på grund av den branta terrängen som
liknas vid en läsida. Längs i stort sett hela den västra sidan (mellan lokal A3 och A4) finns ett
klapperområde med svallat material som skulle kunna vara spår av Grötörandlinjen.
På Långholmen (C) kunde vi lokalisera 2 lokaler med räfflor från nordväst. Dessa återfinns på
den västra sidan. Lokal C2 uppvisar räfflor med N 40°O riktning. Räfflornas längd uppgår till
15-40 cm och korsar räfflor med N 70°O riktning. Även en del korta (5-10 cm) räfflor med
riktning N 70°V noterades. De räfflor med N 40°O riktning ansågs vara yngst. Lokalen
återfinns i direkt närhet till havet och är något skyddad från nordost av en intill liggande
läsida. Räfflorna vid lokal C4 är tunna och cirka 10 centimeter långa. De återfinns på en
amfibolit häll och har en N 24°V riktning. Lokalen ligger ett par meter från vattenbrynet och
terrängen är relativt flack i området vilket gör att lokalen ej är i skyddad från något
väderstreck.
Lindholmen är den holme där vi gjorde flest observationer av nordvästliga räfflor. Hela den
västra sidan av holmen uppvisar en mängd lokaler med räffelriktningar från nordväst. De
redovisade lokalerna har ett likartat utseende, närhet till havet och ligger öppet, det vill säga ej
skyddade från något väderstreck. Räfflorna vid lokaler D2-D8 uppvisar ett spann på mellan N
32°-60°V och är korta och tunna. Nordvästräfflorna vid lokal D2 ser yngre ut än
nordosträfflorna på grund av att de är skarpare och kantigare än de från nordost. Ju längre
norrut blir åldersskillnaden mer svårbedömd då nordvästräfflorna ej är lika tydliga. Vi har ej
redovisat alla observerade lokaler. Hillefors (1969, s. 319) anger nordvästräfflor på den
nordvästligaste spetsen (vår lokal 8) med riktningar på N 10°, 15° och 33° V. Dessa anser han
vara yngst.
Holmarna är, precis som merparten av öarna i undersökningsområdet, i huvudsak formade av
den isriktning som kommit från nordost.
Fig. 17: Isräffelriktningar på Ängholmen (A), Äxholmen (B), Långholmen (C) och Lindholmen (D). Notera
mängden nordvästliga räfflor på Linholmens västra kust.
Källa: Gula kartan Öckerö
Striae on Ängholmen (A), Äxholmen (B), Långholmen (C) and Lindholmen (D). Notice the number of
striae from the northwest on the western shore of Lindholmen.
Source: Gula kartan Öckerö
24
5. DISKUSSION
När det gäller undersökningsområdets dominerande isräffelriktningar kan man konstatera att
de härrör från en nordostlig riktning med ett fåtal undantag. Detta stöds av att hela
landskapsbilden är formad av en isrörelse från nordost. Under vår fältkartering har vi noterat
att rundhällarna uppvisar en nordostlig-sydvästlig riktning, vilket innebär att stötsidan vätter
mot nordost och läsidan mot sydväst. Även de randbildningar, i nordvästlig-sydostlig riktning,
som finns i området (Hönö-Grötörandbildningarna) tyder på att den isrörelse som skapat
landskapet har kommit från nordost. De nordostliga räfflorna har en tendens att ha en något
mer ostlig riktning på västsidan av vårt undersökningsområde. Att det ser ut på detta vis anser
vi bero på att Sverigeisen avlänkats något.
Vårt arbete har ej gått ut på att bekräfta denna allmänt accepterade isrörelse, utan vår främsta
uppgift har varit att lokalisera spår, här i form av isräfflor, från en avvikande isrörelse. Som
redovisat tidigare i resultatet uppvisar dessa räfflor en nordvästlig-sydostlig riktning. Detta
innebär att det funnits isrörelser i området som ej överensstämmer med den dominerande
nordostliga isrörelsen. Nedan skall vi försöka reda ut vad som orsakat dessa räfflor och även
fastställa under vilken tidsepok de är skapade.
Det är inte helt självklart att de avvikande räfflorna härrör från en nordvästlig ismassa.
Olvmo och Johansson (muntligt) har nämligen observerat sydosträfflor på Tjörnekalv. De
menar dock att de sydostliga räfflor de observerat beror på en lokal avvikelse i
isrörelseriktningen beroende på en styrning orsakad av berggrundens struktur. Detta och det
faktum att de nordvästräffellokaler i vårt undersökningsområde är placerade på läsidan för
denna sydostliga isrörelse, gör att vi anser att våra räfflor är skapade av en nordvästlig
isrörelse.
Enligt Hillefors (1969) skall de avvikande nordvästräfflorna vara bildade av en is som
oscillerat i Kattegatt och tangerat det svenska kustbandet. Detta förlopp skulle ha skett
samtidigt som Sverigeisens front dragit sig tillbaka mot nordost. Hårds påstående (1977, s.
107) att Djupa Rännan ej var helt utbildad vid denna framryckning och då omöjliggjort den,
anser vi vara föga troligt. Hård saknar belägg för detta påstående och vi har ej hittat något som
skulle kunna styrka detta. Dock lutar berggrunden åt väster vilket innebär att en istunga borde
följt denna lutning västerut och ej som Hillefors anser, söderut. Teorin Hillefors för fram för
bildandet av Hönö-Grötörandbildningarna anser vi ej vara trolig, vilket stöds av Påsse
(muntligt) och Olvmo (muntligt). De menar att randbildningarna bildats vid Sverigeisens
tillbakadragande. Att nordändarna skulle vara avkapade kunde vi inte se under vår
fältkartering. Dessutom tycker vi det förefaller orimligt att Kattegattisen först bidrar till dessa
randlinjer och sedan, i ett senare skede, kapar av dess nordändar. Eftersom det inte heller
gjorts några fynd av ledblock från varken Osloområdet eller Kattegatt anser vi att
randbildningarna i området ej bildats på detta vis. Hillefors (1969, s. 318) anser att inga
nordvästliga räfflor borde ha uppkommit öster om randbildningarna. Dock har han karterat in
nordvästliga räfflor öster om randbildningen på Hönö, vilket då motsäger hans teori. Om det
skulle varit en istunga som tangerat kustbandet förefaller det underligt att nordvästliga räfflor
ej med säkerhet observerats längre norrut än på Grösslingarna och Hamneskär, trots att
räffelkarteringar gjorts norr om dessa med försök att lokalisera nordvästliga räfflor.
Då våra nordvästliga räfflor uppvisar en betydligt västligare riktning i förhållande till Hillefors
anser vi att vi ej lokaliserat de nordvästräfflor han dokumenterat. En orsaken till detta kan
25
vara ljusförhållandena som skiftat under vår undersökningsperiod. Vidare anser vi att
Hillefors anger vaga positionsbestämmelser till sina lokaler. Detta gör att de är svåra att
lokalisera och feltolkningar kan uppstå. Den karta Hillefors (1969) redovisar sina
nordvästräfflor på är för småskalig för att underlätta en lokalisering av dem.
Wejedahl (1976) anser att nordvästräfflorna skapats av antingen isberg eller isskjutning under
postglacial tid. Att isberg drivit ner i Kattegatt skulle enligt Klingberg (1998, s. 9) vara möjligt
om man tolkar hans avhandling. Han anser att en inströmning av kallt atlantiskt vatten skedde
mellan 10 900 – 10 100 år B.P. Detta innebär att isberg skulle kunna driva ner och stranda
utmed den svenska kusten. Om isberget dessutom har fastfruset material i botten kan det
abradera berggrunden och skapa räfflor. När ett isberg väl har strandat påverkas det av vindar
och vågor som då kan rubba det och skapa nya räffelriktningar innan det smält bort. Eftersom
vårt undersökningsområde ligger utsatt för öppet hav med tidvis starka vindar och högar vågor
leder det till att ett strandat isbergs ursprungliga läge, med största sannolikhet, ändras. Sålunda
är det en praktisk omöjlighet att isberg skapat de observerade nordvästräfflorna längs sträckan
Hallands Svartskär-Grösslingarna (Fig. 2).
Om det skulle vara mindre isberg som drivit upp, alternativt drivis som skjutits upp
(isskjutning), på de olika öarna och skapat de nordvästliga räfflorna, anser vi att räfflorna
borde uppvisa en större spridning i sina riktningar. Observationerna vi gjort tyder ej på att
detta skulle vara fallet. De nordvästliga räfflorna i vårt undersökningsområde har en alltför
likartad riktning för att de skulle bildats av ett flertal olika isberg eller isskjutning.
Ett isberg skulle även enligt Påsse (muntligt) ge räfflor i alla riktningar, då det ligger och
glider fram och tillbaka på berggrunden. De enda lokalerna som till viss del uppvisar en så
stor spridning i räffelriktningen, att denna isbergsteori trots allt skulle kunna gälla, är de på
Lindholmens västsida. Att detta skulle vara fallet finner vi dock ej troligt, utan det beror
främst på att ön till största del består av metabasiter. Denna bergart som är mer
erosionsbeständig och finkorningare än till exempel gnejs gör att räfflor från flera
generationer bevaras i större utsträckning.
Vi anser sålunda att det är en glaciäris som skapat de nordvästliga räfflorna i vårt
undersökningsområde. Detta beror på att räffellokalerna uppvisar en liknande riktning på alla
öar. Påsse (1998) har dokumenterat en isrörelse från nordväst genom att ha studerat
moränstratigrafin i två halländska drumliner. Detta innebär att denna isrörelse, under tidig
Weichsel, även borde abraderat vårt undersökningsområde och då bildat de nordvästliga
räfflorna som finns i vårt område.
Trots Sverigeisens senare framryckning har alltså dessa nordvästliga räfflor bevarats.
Framryckningen av denna ismassa från nordost har glacialt slipat fram de nordostliga räfflorna
man hittar över hela området. De nordvästliga räfflorna har endast bevarats på västsidan av
öarna. Att nordvästräfflor finns bevarade på västsidan anser vi främst bero på att lokalerna
ligger i lä för Sverigeisens framryckning. Isens största abrasion sker på stötsidan vilket
motsvarar den östra sidan av vårt undersökningsområde. På stötsidan har denna is abraderat så
pass kraftigt att inga nordvästräfflor finns bevarade. Lokalen på Ängholmen (A2, Fig. 16) är
ett tydligt exempel på att en läsida utsätts för liten abrasion, eller ingen alls. Trots att den
senaste isrörelsen kommit från nordost uppvisar lokalen ej några räfflor i denna riktning utan
uteslutande nordvästliga räfflor. När det gäller lokal 19 på Hönö (Fig. 5) anser vi att
nordvästräfflorna blivit bortabraderade från krönet, vilket är den del av hällen som varit
26
åtkomlig för Sverigeisen. Rundhällens form i fig. 5 skapades troligen av en nordostis äldre än
Weichsel. Räfflorna på hällen kan då vara från tre generationer. På stötsidan finns de äldsta
räfflorna från nordost som bildats innan Sverigeisen framryckning. Nordvästräfflorna som
finns på hällen har skapats efter denna nordostis. Efter detta har Sverigeisen abraderat hällens
krön som då uppvisar de yngsta räfflorna. De nordvästliga räfflorna finns bevarade på grund
av den läsida som ligger i närheten av rundhällen och har då gjort att Sverigeisen endast
abraderat på hällens krön som sålunda inte uppvisar några nordvästräfflor. Skulle detta
resonemang, att Sverigeisen endast abraderat på rundhällens krön, stämma gör det att denna
rundhäll bildats tidigare än Weichsel. Detta resonemang skulle även kunna gälla hela
rundhällslandskapet. Nordvästräfflorna på amfibolithällen i fig. 6 ligger i krönläge och korsas
av nordosträfflor. På grund av dess krönläge och att de är tydligare gör att de nordvästliga
räfflorna ser yngre ut.
Att det ofta är skarpare och kantigare räfflor från nordväst kan bero på att det abraderande
materialet i isen hårt och kantigt. Nordvästräfflorna gör med sitt skarpa och kantiga utseende
att dateringen blir svårbestämd. De ser i vissa fall yngre ut, trots att de med all säkerhet är
äldre än de räfflor som tillhör det dominerande räffelsystemet. Då slipnings materialet i en is
från nordväst härstammar från Sydnorge och Kattegatt, innehåller isen material från dessa
områden. Till exempel finns Oslo rombporfyr dokumenterad i två halländska drumliner.
Rombporfyren är så pass hård att den kan abradera fram dessa tunna och skarpa räfflor. Att
det ej dokumenterats några fynd av ledblock från Sydnorge och Kattegatt i vårt
undersökningsområde anser vi bero på att den senaste nedisningen från nordost transporterat
detta material västerut. Möjligen kan spår finnas långt ner i stratigrafin i de befintliga
randbildningarna, liknande de Påsse dokumenterat i Halland.
Det är numera konstaterat att den glaciala abrasionen inte är lika stor som man tidigare ansett.
Att den inte är lika omfattande innebär att flera generationer räfflor kan bevaras på en och
samma häll, liknande de Påsse lokaliserat i Halland. Sålunda, med tanke på de argument
Sugden & John (1976) för fram, angående den glaciala erosionen, anser vi att de nordvästliga
räfflorna i vårt undersökningsområde bevarats sedan tidig Weichsel. Även Drewrys (1986)
forskningsresultat styrker detta påstående. Detta kan även vara svaret på varför vissa
nordvästräfflor ser yngre ut jämfört med nordosträfflorna och finns bevarade på lokaler som är
oskyddade från en nordostis. De nordosträfflor som ser äldre ut än nordvästräfflorna kan då
härstamma från en äldre isrörelse från nordost, då under Saale eller ännu äldre. De
nordvästräfflor som finns bevarade på oskyddade lokaler utgör således den största
invändningen mot vår teori om en nordvästis under tidig Weichsel. Vi anser dock, med stöd
av de argument vi fört fram, att de inkarterade nordvästräfflorna skapats av en nordvästlig
isrörelse under tidig Weichsel.
Förslag till fortsatta studier för att ytterligare klargöra de nordvästliga räfflornas uppkomst är
att studera landskapsformerna i området i form av plockning av rundhällar och bankningsplan.
Man kan även kontrollera de olika klapperfältens och jordlagrens stratigrafi för att fastställa
ursprung och ålder på materialet. Dessa alternativ skulle möjligen ge större underlag som
stödjer vår diskussion och teori.
Fig. 18: Våra och Hillefors nordvästliga räfflor i undersökningsområdet. De heldragna pilarna är våra
observationer. Randbildningarna i området är i svart.
Källa: Gula kartan Rörö, Öckerö samt Adrielsson & Fredén (1987, s. 42).
27
Ours and Hillefors’es northwest striae in the studie area. The full arrows are our observations. The
ridge formations in the area are in black.
Source: Gula kartan Rörö, Öckerö and Adrielsson & Fredén (1987, p. 42).
6. SLUTSATSER
De dominerande isräffelriktningarna i undersökningsområdet härstammar från en nordostlig
isrörelse. Även våra observationer av landskapsbilden i fält tyder på en sådan isrörelse.
Isen som skapat nordvästräfflorna i området är en glaciäris från nordväst under tidig Weichsel
och ej under sen Weichsel som Hillefors anser. Nordvästräfflorna finns endast bevarade på
öarnas västsidor. De lokaler med nordvästräfflor som vi lokaliserat ligger dock inom samma
28
område som Hillefors anger. Vi har ej hittat några av de nordvästräfflor som han beskriver
öster om Hönö-Grötörandbildningarna.
Ledblock från Sydnorge och Kattegatt, som skulle kunna stödja en Kattegattis, saknas i
området. Hillefors teori om randbildningarnas uppkomst stämmer ej. Randbildningarna i
området har bildats av Sverigeisen.
Att det skulle vara isberg som skapat de nordvästliga räfflor vi karterat är uteslutet på grund
av räfflornas liknande riktningar och lokalisering på de olika öarna.
Att nordvästräfflorna är bevarade sedan tidig Weichsel beror på att isens abrasion är liten och
att de finns lokaliserande på erosionsbeständiga och finkorniga bergarter samt på läsidan för
Sverigeisens framryckning. För att dessa bergarter skall abraderas krävs ett hårt och kantigt
material såsom Oslo-rombporfyr.
Vårt resultat tillsammans med tidigare forskning angående glacial erosion har sålunda gjort att
vi kommit fram till att de nordvästräfflor som finns lokaliserade i vårt undersökningsområde i
skärgården är bildade av en nordvästlig isrörelse under tidig Weichsel.
29
7. REFERENSER
Adrielsson P & Freden K (1987): Beskrivning till jordartskarta Göteborg SV / Marstrand,
SGU Ae 72, 103 sid.
Drewery D (1986): Glacial Geologic Processes, Scott Polar Research Institute, University of
Cambridge, 276 sid.
Gembert B red. (1991): Kvartärgeologi, Uppsala, 78 sid.
Hillefors Å (1968 a): Västsveriges glaciala historia och morfologi, Lunds Universitet,
Geografiska institutionen, Avhandling 60, 305 sid.
Hillefors Å (1968 b): Till frågan om den norska iströmmen eller Kattegattisen på Svenska
västkusten, Svensk Geografisk Årsbok 44, 9 sid.
Hillefors Å (1969): Die Würmeizeiszeitlichen Eisbewegungen und der Verauf der Glaziation
im Kattegatt und im südöstlichen Skagerack, University of Lund, Ser. A:
Physical Geography No. 44, 27 sid.
Hård S (1977): Israndstudier i Göteborgs södra skärgård, Chalmers Tekniska Högskola,
Geologiska Institutionen, Publikation B 94, 112 sid.
Johnsson G (1956): Glacialmorfologiska studier i södra Sverige, Lunds Universitet,
Geografiska institutionen, Avhandling 30, 407 sid.
Jonsson S (1981): Glaciologi, Stockholms Universitet, Naturgeografiska institutionen, 47 sid.
Klingberg F (1998): Late Weichselian marine clay biostratigraphy in south-western Sweden,
Earth Science Centre, Göteborg University, Departement of Geology, A31, 84
sid.
Lamb HH and Woodroffe (1970): Atmospheric circulation during the last iceage, Quarternary
research, Vol. 1. Nr. 1
Påsse T (1990): Beskrivning till jordartskartan Varberg NO, SGU Serie Ae. 102, 117 sid.
Påsse T (1998): Early Weichselian interstadial deposits within the drumlins at Skrea and
Vinberg, southwestern Sweden, GFF 120, sid. 349-356
Sjöberg B (1992): Hav och kust, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SNA,
128 sid.
Sugden D & John B (1976): Glaciers and landscape, A geomorfphological Approach,
Edward Arnold, London. 376 sid.
Wejedahl J (1976): Isräffelstudier i Göteborgs södra skärgård, Naturgeografiska Institutionen
Göteborgs Universitet, Seminariearbete Geografi C2, 33 sid.
Kartor:
30
Aeronautical chart:
2152 DC Göteborg 1:500 000, Tryckår: 1981
Gula kartan: Rörö 7A:29 1:20 000, Tryckår: 1991
Gula kartan: Öckerö 6A:99 1:20 000, Tryckår: 1991
31
