Guds rike
I teologiskt avseende är ”Guds rike”, ”himmelriket” och ”hans sons rike”, alla
synonymer till den domän eller sfär där Gud verkar genom sin Ande. Riket är främst
en beteckning på inflytande och inte ett område med fysiska eller kulturella gränser
som kyrkväggar eller traditioner. Denna domän är inte heller något som genomgår
eller är beroende av naturlig utveckling. Riket är inte beroende av mänskliga
relationer eller insatser, utan är enbart beroende av en gudomlig intervention och
insats. Primärt är det naturligtvis Guds rike, men det hör också till – är givet till – de
fattiga, marginaliserad, och rättfärdiga (Mt 5:3-10). Både Johannes Döparen och
Jesus betonar hur riket är ”nära”. Detta innebär att riket främst är relationellt snarare
än strukturellt.
I Bibeln uppmanas människor söka Riket (Mt 6:33) inte att bygga det. Guds rike är
inte ofärdigt och han behöver inte vår hjälp för att det ska bli bra och färdigt. Om
människor var avsedda att vara byggare skulle det ha inneburit att det också varit de
som präglat och genomsyrat det med sina konstruktioner – ungefär som man
hanterar uppgiften att bygga församlingar (institutioner). Det är Gud som äger sitt rike
och det är han som genomsyrar det inte människor. Vi är inbjudna att bli en del av
riket. Vår respons till denna inbjudan är att svara ”ja” och så gott vi förmår gestalta
det.
När Gud får inflytande, och kan bryta in med sitt rike genom ord och handling, beror
det inte på att en människa har tränat och utvecklat sig, eller ägnat sig åt mysticism
och extatiska övningar. Det är från början till slut en gåva (Lk 12:32). Förutsättningen
för mottagandet är att man är naken och fattig som ett barn (Mk 10:15, Mt 5:3-10).
Riket kommer oss till del tillsammans med en kallelse. När vi besvarar kallelsen till
etisk likhet med Gud blir vi en del av hans rike (1Tess 2:12). Inbjudan till att bli en del
i Guds rike är beroende av nåd, men det finns inget av ”billig nåd” i Guds rike. Vår
strävan i riket är vara lik honom; inte enbart att bära hans bild (Kol 1:13).
Vi uppmanas till att förkunna budskapet om Guds rike (Lk 4:43) och arbeta
tillsammans för Guds rike (Kol 4:11). Likt Jesus och Johannes Döparen, ska vi också
betona att Guds rike är nära i tid och rum (Lk 10:9) och att det tar sin boning inom
människan och där upprättar domänen (Lk 17:21).
Man kan förhålla sig till Guds rike på ett antal sätt. Dels kan man vänta på det (Lk
23:51) och dels kan man ta emot det om man är fattig och som ett barn. Även om det
sägs att Guds rike hör till de fattiga (Lk 6:20) och till barnen (Lk 18:16) så blir man
inte ägare av det. Man kan vara i Guds rike (Lk 7:28) och njuta av dess fest (Lk
13:29). Även om Guds rike är en fest så är det inte levnadsregler om mat och dryck i
första hand, utan det är framför allt fråga om en livsstil som omfattar rättfärdighet, frid
och glädje i den Helige Ande (Rom 14:17).
Man kan se Guds rike (Lk 9:27) och lära känna dess hemlighet (Lk 8:10) men detta
seende förutsätter att man har blivit född på nytt (Jn 3:3). Det som präglar Guds rike
mer än något annat är att det är en dynamisk domän där Guds Ande blåser.
Förutsättningen för att kunna se det är en ”total make-over”, att man blir född på nytt
(jn 3:5). Det gör att det är möjligt att passa eller inte passa för Guds rike – det är t.ex.
opassande att ”se” tillbaka (Lk 9:62). Det krävs någon form av uttåg för att kunna
komma in i Guds rike (Lk 18:29) och den som lämnar det gamla bakom sig ska bli
”kompenserad”
Detta uttåg är så radikalt att man kan kalla det att vara född på nytt. Denna nyfödelse
gör att man kan komma in i Guds rike (Jn 3:5). Det är därför som man bara kan ta
emot det som ett barn (Lk 18:17) och för en rik, som skulle ha lätta att se sig tillbaka,
kan det vara omöjligt (Lk 18:25). Den som på detta vis blir född på nytt kan Gud
förklara som värdig Guds rike. Många gånger innebär denna värdighet en koppling till
utsatthet och lidande (2Tess 1:5). Om tvehågsenhet och benägenhet att se sig
tillbaka diskvalificerar så är det naturligtvis än mer omöjligt att få del av riket med en
belastning av ett omoraliskt liv (Ef 5:5). Guds rike syftar till gestaltningar som innebär
frukt som hela samhället kan njuta av, inte bara den det privata andliga rummet. Om
dessa goda gestaltningar och goda frukter inte uppstår kan Guds rike komma att
flyttas från ett fruktlöst sammanhang till ett där det kan bära frukt (Mt 21:43) Närvaron
av Riket kan avläsas i effekterna (Lk 11:20) och därför beskrivs Guds rike också som
dynamiskt och kraftfullt (Mk 9:1, 1Kor 4:20). Guds rikes gestaltning har
tillväxtmöjligheter på samma sätt som ett senapskorn kan bli en hel växt (Lk 13:18).
Riket kan också genomsyra det sammanhang där det finns (Lk 13: 20). Det verkar
således både i underliggande mönster och i synliga sedvänjor. Hur växandet går till
är det ingen som vet, men jorden bär frukt till slut (Mk 4:26-29). Rikets gestaltning
gäller både i vardagen och i en framtida total nyskapelse (Lk 21:31, 22:18)
Guds rike och kyrkan
Bergspredikan och dess kallelse till en annorlunda livsstil är ett fribrev för alla
människor i alla slags situationer till att gå ut från de gamla perspektivens prägling
och välja en ny inriktning för livet. Innehållet i Bergspredikan fokuserar därför på
människor och deras liv mitt i hela skapelsen. När Matteus talar om att "göra
lärjungar", så handlar det följaktligen inte enbart om att göra människor till goda
församlingsmedlemmar. Lärjungaskapet sträcker sig ut till att omfatta alla delar av
livet mitt Guds skapelse.
Den nya skapelsen tar sig uttryck i nya förutsättningar (Mt 5:2-12) av den
anledningen att den placerar mänskligheten mitt i världen (Mt 5:13-16). Den nya
formen är i sin tur ett uttryck för att ett nytt förhållningssätt präglar traditionens arv
och den nya gestaltningen (Mt 5:17-48). Det nya förhållningssättet består i en mängd
olika typer av respekt: respekt för människor (Mt 5:21-26), för äktenskap (Mt 5:2730), för kvinnor (Mt 5:31-32), för sanningen (Mt 5:33-37), och för nästan och t.o.m. för
fiender (Mt 5:38-48). Detta nya förhållningssätt och den nya formen innebär en ny typ
av funktion som får till följd att en hel människa upprättas. I denna nya
mänsklighetens skapelse ryms allt från andlighet (Mt 6:1-18), vardagsbehov (Mt 6:1934), mänskliga umgänget (Mt 7:1-6), till det personliga drivet (Mt 7:7-23).
Baserat på Bergspredikan kan kyrkans uppdrag endast förstås i ljuset av Guds rike.
Termen Guds rike samlar ihop alla delarna av Guds plan för återupprättelse av hela
skapelsen, plus kyrkans kallelse att vara medskapare i denna plan. När Jesus säger
att Guds rike är inom oss (Lk 17:20-21), lämnar han föreställningen om det
tidsbundna riket. Det handlar inte om ett "då" eller "sedan", utan om ett ständigt "nu".
Det är heller inte geografiskt eller politiskt knutet till ett "här" eller "där". Varje lärjunge
bär det med sig vart han/hon än går eller befinner sig. Bergspredikan betonar också
detta "inom" genom kopplingen till personen. Men riket är ändå inte osynligt. Det
gestaltas när någon lever det nya livet.
Församlingen är inte samma sak som Guds rike, men den är det synbara resultatet
av riket. Församlingen är beteckningen på troendekollektivet och gemenskap och
samhörighet med Kristus och med varandra. Församlingen är det kollektiv som redan
nu har fått börja uppleva Guds rikes dynamik.
"Det är den gemenskap som har fått börja uppleva rikets verklighet och som ensam
kan ge budskapet en tolkning... Utan att tolkas i en sådan levande gemenskap kan
budskapet om riket inte bli annat än en ideologi och ett program, det blir inte
evangelium." (Newbegin, Låt ditt rike komma, Gummessons 1980)
Det är genom att bekräfta Kristi som universums herre som kyrkan hittar grunden till
sitt uppdrag. Därigenom blir kyrkan uttryck för Kristi allomfattande herravälde och
uppdrag att vårda skapelsen, leda dess strävan och att vidga utrymmet för
välsignelse. Att Jesus är allas Herre innebär inte enbart att han regerar i hierarkiska
strukturer utan att han också ger rikets välsignelse till alla som vänder sig till honom.
Det är dessa båda delar som ryms i "herraväldet" eller som det uttrycks i relation till
församlingen. Hans myndighet över kyrkan och världen innebär att han kan fylla den
med sin fullhet (Ef. 1:22) för hela Guds skapelses skull.
För att församlingen ska kunna förstås på rätt sätt måste den betraktas i
sammanhanget av Guds allomfattande avsikt i Kristus. Guds mål är att sammanfatta
allt i Kristus - allt i himlen och allt på jorden (Ef. 1:9-10). Församlingen är därför en
term som hjälper oss att förstå vår plats i Kristus, medan Guds rike är en term som
hjälper oss att förstå vår plats i helheten. De moderna termerna, fred, försoning,
upprättelse, sanning och värderingar, är närmare kopplade till Guds rike än till
församling. Begreppet församling, som uttryck för gemenskap, är närmare kopplad till
samhörighet, jämlikhet och ömsesidighet. För att ytterligare något hålla isär
begreppen ”församling och Guds rike”, kan man säga att församling beskriver Guds,
genom dopet avgränsade, sammanhållna och jämlika rum i Kristus, medan Guds rike
är en beskrivning av Guds dynamiska och mångfaldiga gestaltning i mänskligheten.
I vår situation innebär det att både ”evangelisation” och ”socialt ansvar” enbart kan
förstås i relation till det faktum att Guds rike i Kristus har trängt in i mänsklighetens
historia och nu finns i dess mitt. Det innebär inte att Guds rike är en gradvis social
förbättring av mänskligheten. I stället är det en utlösning av Guds försonande och
återupprättande makt i tillvarons flöde (då, nu, sedan) som medför glädjebud för de
fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta (Lk 4:1819). Denna Guds hela och samtidiga närvaro i tid rum mening innebär också att vi
inte kan syntetiskt dela upp i evangelisation och i socialt ansvar. Evangeliet är ett
glädjebud om hela Guds rike och om försonade relationer; mellan Gud och
människa, människa och människa, och mellan människa och natur. Guds rike
handlar om Ordet som blir kött - om mening och gestaltning. Och det är kyrkans
uppdrag och uppgift att låta ordet bli kött, att låta den gudomliga meningen komma till
uttryck och bli gestaltad, och att göra Guds rike synligt. Detta gör församlingen
genom att "dela Guds angelägenhet att rättvisa och försoning ska råda i hela det
mänskliga samhället och att människor ska befrias från varje slag av förtryck"
(Lausanne-deklarationen, paragraf 5). Mitt i kallelsen får vi alltså inte tappa
perspektivet. Det är fortfarande Guds rike och det innebär att det inte är vi som ska
upprätta det. Vi är inte bärare av någon makt i detta rike, vi är bara gestaltare!
Guds rike är en fantastisk holistisk term. Samtidigt som den ger möjlighet till att
realisera Shalom i social, politiska, ekonomiska och kulturella strukturer, så betonar
den relationerna mer än något annat. Det är sannolikt termens arv får det
gammaltestamentliga Shalom gör att termen inkluderar både det personliga och det
kollektiva perspektivet. Även om vi ofta förstår och brukar Shalom som en beteckning
på en personlig andlig frid, så representerar termen något mycket vidare än så.
Shalom handlar om den livsstil som gestaltar förbundsrelationen mellan Gud och sitt
folk (Malaki 2:5). Därmed definierar Shalom den helhet och helighet som både
personer och grupper kan ha när de är en del av den vida trosgemenskapen. Guds
rike härbärgerar hela denna innebörd.
Guds rike, liksom Shalom, bör förstås som det välstånd, välmående eller välfärd som
är resultatet av att människor har bejakat sin kallelse att vårda i stället för att skövla,
att leda i stället för att förtrycka och att vidga länkningar mellan enheterna i Guds
skapelse genom att inkludera i stället för att exkludera. Tillståndet i Shalom inkluderar
social rättvisa, skydd för de utsatta och marginaliserade, bekämpning av utnyttjande
och förtryck, skydd av liv och tillhörigheter. Shalom är lika mycket en fråga om mage
– i vilken grad den är mätt eller inte – som om andlighet. Hela naturen, hela
skapelsen, är inkluderad i begreppet, och kyrkans uppdrag och ansvar inkluderar allt
det som ryms i Shalom.
.............
Hälsningar
S-O
