Predikan 19:e sönd. e Trefaldighet 18 okt. 09
Har du känt dig som en nolla någon gång?
En nolla har inget värde, kan inte hävda sig, är osynlig.
En mamma kom hem trött från arbetet. Hennes lilla dotter ropade: Mamma,
mamma, vet du vad som hände idag? Mamman lyssnade några sekunder,
sen gick hon iväg för att laga middag. Under måltiden ringde telefonen.
De äldre syskonen berättade mer och högre än den lilla flickan. När köket
var städat och brödernas läxfrågor besvarade, försökte hon än en gång göra
sin stämma hörd. Då var det läggdags. Mamman tittade in i sovrummet,
lyssnade snabbt på flickans böner och stoppade om henne.
Hon smekte hastigt dotterns lockar och gav henne en kyss.
Då tittade flickan upp och frågade:
Mamma, älskar du mig, även om du inte har tid att lyssna på mig?
Den lilla flickan kände sig som en oälskad nolla. Igen lyssnade till henne.
Hur många barn och vuxna känner sig inte på samma sätt undanskuffade och
utanför i vår stressade tid? Det leder till skamkänslor, tankar om att jag
duger inte, är inte tillräckligt snygg, bra, snäll, duktig …
Jesus satte sig vid kollektkistan i templet. Många rika lade i stora summor.
En fattig änka smög sig fram och stoppade i två 5-öringar. Hon la i mer än
alla de andra, sa Jesus till sina vänner. Hur går det räknesättet ihop?
Hur kan 2 femöringar vara värda mer än flera tusenlappar?
Kan det vara så att Jesus Kristus räknar stort med dem som andra kallar
nollor? Han ger trons kraft till den som inte kan hävda sig själv.
Jesus räknar med den fattiga änkan. Ingen av de rika och välmående
människorna såg henne. De fattiga hade vare sig värde eller värdighet.
Den som inte har pengar vill ingen veta av. Utan tillgångar kan ingen köpa
sig status i samhället, inga fina kläder, ingen riktig bostad.
Den som har tom plånbok kan inte utbilda sig och ta vara på sina rättigheter.
Valmöjligheterna och chanserna till en god framtid är begränsade.
Som kvinna räknades hon som sämre stående än mannen. Jobben var mindre
betalda och slitiga vid sidan av hemarbetet. Barnens fostran och skötsel
hängde på henne. Tid för eget liv fanns sällan tillstymmelse till.
Mannens död orsakade ett dråpslag inte minst socialt. Änkor ansågs på Jesus
tid vara orena och blev behandlade som avskum. De blev ensamma och fick
inte delta i den vanliga gemenskapen.
Jesus har blick för dem som alla andra dömer ut, sätter sig över och kallar
värdelösa. Den fattiga änkan uppvärderas av Jesus Kristus. Hon la mer i
tempelkistan än alla de andra, sa Jesus, fast hon bara bidrog med två 5öringar. Det är dagens glada budskap: Jesus Kristus räknar stort med
som andra kallar nollor. Till var och en som känner sig liten, överkörd,
ensam, nollad säger han med trons kraft i rösten: res dig, var stolt, tro på
dig själv, du duger, du är värdefull och älskad i mina ögon.
Margareta Melin skriver: ”Jag är fin för du har skapat mig
Jag är dyrbar för du älskar mig. Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand. Därför kan det kvitta
om någon säger att jag är värdelös och dum.
I mitt hjärta viskar du sanningen: att jag är värd mer än guld.”
Den vissheten förmedlar Gud tydligt vid dopet. En lite människa är
utelämnad, sårbar och kan inte klara sig själv. En baby eller ett barn är
beroende av andras omsorger. Dopet är ett synligt tecken på att en liten
människa räknas med i Guds ögon. Inget trosprov, inget betyg, ingen
duktighetsexamen krävs för dopet. Gud tar emot oss sådana vi är. Från
födelse och dop räknas vi in i Guds familj och får kalla oss Guds barn.
Det stora undret Gud gör med Henry idag. Med några droppar vatten i en
dopfunt bekräftar Gud sin kärlek till honom och lovar att vara med honom
alla dagar. Jag är hos dig och håller dig vid handen, säger han till Henry
genom psaltarens ord. Den känslan kan Henry bara uppfatta genom all den
ömhet och omtanke ni som föräldrar och faddrar, släktingar och vänner
omger honom med. Ni är Guds händer i hans liv och visar att Gud räknar
med honom mer än alla nollor i världen. Egentligen är det ju nollorna
bakom andra siffror som ökar värdet mer och mer.
En lärare bad eleverna i första klass att rita en bild på något de var
tacksamma för. Barnen kom från ett fattigt område, ändå ritade de bord
med festmat på. Läraren blev förvånad över Douglas bild: en enkel
barnsligt hand. Vems var handen? Barnen föreslog: Guds hand som ger
oss mat; en bondes hand, för han odlar mat mm. Medan barnen fortsatte
jobba böjde sig fröken över Douglas bänk och frågade vems hand han ritat?
”Det är din hand, fröken” mumlade han. Det påminde henne om att hon
ibland på rasten hade tagit Douglas han, fast han var ett smutsigt förlorat
barn. Hon brukade ofta ta även de andra barnen i handen. Douglas
uttryckte sin djupa tacksamhet över det genom att rita en bild av sin hand.
Fröken räknade stort med honom som andra kallade en nolla……
