Hur byggdes Rom enligt sagan?
Sagan berättar att två små pojkar, Romulus och Remus, lades i en korg på floden
Tibern. Deras mamma var en prinsessa och deras morfar var kung. Pojkarnas
morfar jagades sedan bort av sin elaka bror som tog över som kung. Den nya
kungen ville döda de två små pojkarna.
Pojkarna togs om hand av en varghona som värmde dem och matade dem.
Pojkarna växte upp till starka män och en dag dödade dem kungen, deras
morfars elaka bror. Romulus och Remus morfar kunde nu bli kung igen.
Morfar kungen gav de båda pojkarna ett stycke land vid Tibern som belöning.
Vid flodens strand började pojkarna bygga sin stad. En dag drog Romulus ett
streck på marken för att markera var stadsmuren skulle byggas. Remus hoppade
fram och tillbaka över strecket vilket gjorde Romulus vansinnig. Sagan slutar
med att Romulus hugger ihjäl sin bror och han ropade ”så ska det gå med
varenda en som försöker ta sig över mina murar”.
Staden Rom har fått sitt namn efter Romulus och han blev stadens förste kung.
Hur byggdes Rom i verkligheten?
I och runt Rom bodde människor som pratade latin och de kom att kallas för
romare. Staden Rom regerades på 500-talet f. Kr av ett folk som kallades
etruskerna som kom norrifrån. Romarna hatade den etruskiske kungen och
gjorde därför uppror och avsatte honom. Efter detta bestämde man att Rom inte
skulle styras av en kung – Rom skulle numera vara en republik. Ingen enskild
människa skulle få bli alltför mäktig.
Romarna hade nu erövrat norra delen av den italienska halvön, därefter begav
de sig söderut för att erövra de grekiska stadsstaterna. Romarna kopierade
grekernas kultur; religion, vetenskap, teatrar, böcker, konstverk etc.
I Rom som nu var en republik bestämdes det att staden skulle styras av senaten
och två konsuler. Senaten skulle bestå av 300 män från stadens rikaste familjer.
De två konsulerna skulle Roms fria män välja. Om det var risk för krig kunde en
diktator väljas – men bara under en period av sex månader.
Ständiga krig
Först besegrades alla på den italienska halvön, sedan det västra
Medelhavsområdet som behärskades av staden Kartago i Nordafrika. I 100 år
kämpade romarna mot Kartago. Från staden nya Kartago i nuvarande Spanien
ledde krigsherren Hannibal sin armé mot Rom. Hannibal hade även 60
stridselefanter till sin hjälp och med dessa tågade man över Alperna. Många
elefanter frös, svalt eller slog ihjäl sig i den hårda terrängen i bergen.
Hannibal och hans armé vann sin största seger år 216 f. Kr, 60 000 romerska
män stupade men bara 6000 av kartagerna. Hannibal härjade på den italienska
halvön i 14 år men lyckades aldrig erövra staden Rom.
Romarna gick aldrig till angrepp mot kartagerna i Italien – istället begav man sig
med båt till staden Kartago i Nordafrika där man till sist vann år 146 f. Kr.
staden revs, tempel sattes i brand och gudabilder slogs sönder. De kartager som
överlevde såldes som slavar. Romerska präster läste förbannelser över staden
och strödde salt i plogfårorna, även jorden skulle dödas.
Rom erövrade även Grekland, men där gick man lugnare fram – för att romarna
beundrade grekerna. Men, när grekerna gjorde motstånd, var man lika hårda som
i Kartago. Som störst var Romarriket år 117 e. Kr, då sträckte sig riket över tre
världsdelar – Europa, Afrika och Asien.
Från republik till kejsardöme
I 450 år hade Rom styrts som en republik men detta kom att ändras. I ett område
i norra Italien styrde en ståthållare som hette Julius Caesar. Caesar var mycket
populär bland folket och han fick med sig hela sin armé i ett anfall mot Gallien
(nuvarande Frankrike). Därefter kallades han hem till Rom, Caesar lydde och
begav sig dit tillsammans med sin armé. Det blev inbördeskrig och Caesar
utropade sig till diktator på livstid. Förändringarna som Caesar införde gjorde
honom mycket populär, men många av senatorerna var mycket avundsjuka på
Caesar. Det hela slutade med att Caesar 15 mars 44 f. Kr mördades i senaten.
Efter detta bröt ett inbördeskrig ut – vem skulle nu betala alla soldaters löner?
Kejsar Augustus (Octavianus)
Efter mordet på Julius Caesar tog hans styvson Octavianus över. Octavianus var
bara 19 år gammal men blev snabbt en av Roms ledande män. Han såg till att
hämnas på Julius Caesars mördare och efter detta tog han upp kampen om
makten. Från år 30 f. Kr var han ensam härskare i Romarriket.
Octavianus aktade sig för att göra om samma misstag som Caesar – att utropa
sig till kejsare. Han sa också att han inte ville ha någon makt och detta var
senaten mycket glada över och gav honom då ett nytt namn – Augustus – som
betyder den vördnadsvärde.
Augustus delade ut pengar till soldaterna och Roms befolkning – vilket gjorde
att han i alla fall fick mer och mer makt ju längre tiden gick, och senaten hade
ingenting att säga till om. Nu var alltså Romarriket ingen republik längre.
Augustus och kejsarna efter honom kom att styra riket som envåldshärskare på
livstid.
Pax Romana - ”den romerska freden”
Pax Romana kallas en period av fred som varade från år 27 f. Kr när Augustus
var kejsare fram till kejsar Marcus Aurelius död år 180 e. Kr. Under denna
fredstid minskade arbetslösheten, byggnadsverksamheten ökade, handeln
stärktes eftersom t.ex. sjömännen vågade sig ut på haven igen utan att behöva
akta sig för krig. Rom fick ett effektivare skattesystem och valutan var
densamma i hela riket.
Den romerska familjen
Romarriket styrdes av män, så också den romerska familjen. Fadern kallades för
pater familias, som betyder familjefader på latin.
Fadern bestämde över husen och jorden och annat som familjen ägde. Fadern
kunde också avgöra vilka nyfödda barn som skulle få leva och vilka män som
döttrarna skulle få gifta sig med. Han kunde också sälja sina familjemedlemmar
som slavar om han ville.
Det var faderns skyldighet att ordna det så bra som möjligt för sin familj – gick
det dåligt för familjen var det främst mannen som misslyckats.
Kvinnorna i Rom var inte lika instängda som kvinnorna i Aten. Kvinnorna i
Rom fick besöka badhus, teatrar och arenor. Om det var fest hemma var kvinnan
värdinna.
En flickas/kvinnas uppgift i Rom var liksom i Aten att föda barn. Flickor fick
enligt lag gifta sig vid 12 års ålder, pojkar vid 14.
När barn i fattiga familjer var sex-sju år gamla började de arbeta, men i rika
familjer gick barnen i skolan från sju års ålder. Rika flickor fick gå i skolan tills
de fyllt 12, pojkar till 16 år. Några få pojkar fortsatte i skolan efter de hade fyllt
16 – då för att lära sig hålla tal. Att hålla tal var viktigt för en blivande politiker.
Helst skulle man lära sig konsten att tala i Grekland.
Slaveri
Under kejsar Augustus tid var en tredjedel av Roms invånare slavar. De flesta
var ättlingar till människor som tagits tillfånga efter romerska erövringar. Men –
vem som helst kunde bli slav i Romarriket, t.ex. kunde en person som inte
betalade sina skulder bli slav, eller en person som dömts för ett brott.
Det värsta stället att vara slav på var i gruvorna och stenbrotten, det bästa var
hos rika familjer.
Romarrikets undergång
År 117 e. Kr var Romarriket som störst, det sträckte sig över tre världsdelar.
Men efter detta började perser i öster och germaner i norr att göra motstånd.
Kejsaren var då tvungen att höja skatterna för att kunna anställa fler soldater –
vilket gjorde att många småbönder och köpmän blev fattiga.
Många bönder sålde sina gårdar till rika människor, som lät sina djur beta sönder
markerna. Brist på silver ledde till att pengamynten förlorade i värde – vilket
gjorde att människorna började byta varor med varandra istället.
De kristna beskylldes ofta för problemen som hade uppstått, ibland förföljdes
och dödades de också. Kristendomen började spridas på 100-talet e. Kr i
romarriket. De kristna förbjöds hålla gudstjänster och texter brändes, men trots
detta fortsatte de kristna att träffas.
På 300-talet e. Kr bestämde sig till slut Kejsar Konstantin att göra kristendomen
till statsreligion – de lönade sig inte att jaga de kristna längre.
Trots att kristendomen blev statsreligion hjälpte det inte mot problemen i riket.
Soldater gjorde uppror och utropade sina befäl till kejsare – ett tag fanns det sex
kejsare samtidigt i riket.
Romarriket var omöjligt att hålla ihop och 395 e. Kr delades det upp i två delar –
Västrom och Östrom. Västrom fick Rom som huvudstad, Östrom
Konstantinopel.
Västroms siste kejsare var Romulus Augustulus. Han avsattes av sina egna
generaler år 476 e. Kr, och då brukar man säga att Västrom gick under.
Två huvudorsaker till att Västrom gick under:
1) När romarna slutade kriga för att göra riket större fick man inte tillgång
till lika mycket slavar – den billiga arbetskraften försvann alltså.
Arméerna som skulle försvara rikets gränser kostade mycket pengar.
Högre skatt behövdes alltså tas ut vilket gjorde att jordbrukarna fick det
allt sämre, och då även stadsborna som handlade med landsbygden.
2) Soldaterna kom efterhand att bestå av män som främst värvats från norr.
Dessa hade ingen egentlig känsla för romerska seder, bruk och ärorika
historia, och då inget egentligt intresse av att försvara Romarriket.
