MÄNNISKAN SÖKER SPRÅKET SOM ÅLEN SÖKER HAVET
Bo Renberg har i sin bok Språkets mirakel på ett underhållande, intresseväckande och
lärorikt sätt inventerat förhållandena mellan tänkande, tal och skrift och beskrivit hur
kommunikation av olika slag och med olika syften påverkar språkanvändningen och hur
denna i sin tur påverkar kommunikationen.
I valet mellan två genrer –essä och pedagogisk artikel– bestämmer sig Renberg
för essäformen. Det är bra. Då kan han nämligen vara lite personlig och trevlig i sina
reflexioner och exempel, vilket han också är. Inte minst de roliga illustrationerna, utförda
av honom själv, belyser med sina drastiska anakronismer olika resonemang. Samtidigt är
han noga med ett stadigt fotfäste på den vetenskapliga grunden. Det är också bra, eftersom
mycket i boken kan vara användbart för den som undervisar eller studerar. Han eller hon är
säkerligen tacksam för den generösa listan över referenser. Renberg gör naturligtvis inte
anspråk på att hans redogörelser för olika teorier och forskningsresultat är fullständiga. Det
han lyfter fram är sådant som stödjer hans eget förhållningssätt till språk och
språkanvändning och han hoppas att därigenom ”stimulera lusten och förmågan att använda
språket i alla möjliga former, syften och sammanhang”. Det tycker jag han lyckats mycket
väl med.
Inledningsvis redogör han för hur den mänskliga kommunikationen utvecklats
från kroppsspråk till talat språk och vidare till skriftspråk. Skriftspråket är ett slags externt
minne som med sina symboler skapat förutsättningar för teoribildning och abstrakt
tänkande. När väl skriftspråket utvecklats, är det retoriken som blir den första vetenskapen
och den handlar om konsten att övertyga. Renberg visar på likheterna mellan hur en
muntlig och skriftlig framställning disponeras men betonar också hur retoriken måste skilja
sig från skriftspråket, eftersom det av en talare krävs lyhördhet för åhörarna och anpassning
såväl till dessa som till det aktuella sammanhanget. I avsnittet ”OH-missbruk och Power
Point-beroende” varnar Renberg för ett överdrivet bruk av bilder och ger konkreta råd:
hellre diagram och flödesscheman än mönster och streckgubbar.
Två personer ägnas en essä var. Den ena är Vygotskij vars teorier om tankens och
språkets växelvisa betydelse för varandras utveckling har haft stor betydelse för vår syn på
lärandet liksom hans teorier om skrivandets betydelse för att utveckla det abstrakta
tänkandet. Den andra är Helen Keller, den dövblinda amerikanska flickan, som inte bara
lyckades erövra språket i lexikal betydelse, utan även utvecklade sitt språk och abstrakta
tänkande genom att kommunicera med sin lärare, Ann Sullivan, och genom att uppleva den
fysiska världen. Här har vi det språkliga mirakel som gett titeln åt Renbergs bok.
Avsnittet om språknormer och språkriktighet diskuterar på ett underhållande –
men givande! – sätt välkända synpunkter på språkets förmenta förfall, dess utveckling och
språkpolisernas sisyfosarbete med att försöka vidmakthålla de språkliga normer som gällde
när de själva lärde sig ett korrekt språkbruk. Renberg påpekar att dessa normer aldrig är
äldre än språkpoliserna själva!
Sedan kommer Renberg in på retorikens roll i olika sammanhang och ger många
intressanta exempel på talarers förmåga att övertyga. En essä beskriver konsten att påverka
elever i klassrummet genom att utgå från retorikens grundtankar: logos, kunskaperna hos
den som talar, ”det viktiga innehållet”, ethos, trovärdigheten hos talaren samt pathos,
talarens engagemang och förmåga att engagera. Det Renberg sedan kallar retorikens
didaktik motsvarar förberedelsearbetet och genomförandet av en lektion: analys av
uppgiften, upptakten som skall fånga eleverna och göra dem uppmärksamma, intresserade
och läraktiga samt den avslutande sammanfattningen (”informativ, social och
kommunikativ”). Jag hoppas att det inflytande lyhördheten för elevernas reaktioner har på
undervisningen är underförstått, även om det inte nämns av Renberg i detta sammanhang
utan enbart i det avsnitt där han bland annat beskriver hur retoriken skiljer sig från
skriftspråket just genom talarens uppmärksamhet på den respons han möter hos åhörarna. I
synnerhet i undervisningssituationen är det viktigt att samtalet verkligen rör sig fram och
tillbaka mellan lärare och elever och inte begränsas till läraren, hur vältalig han än må vara
I fyra avsnitt får vi så exempel på mer eller mindre berömda tal alltifrån Caesar
och de romerska kejsarna, över president Bushs retoriska problem (att övertyga väljarna om
sin ekonomiska kompetens och sin utrikespolitik) och en analys av hans installationstal,
vidare över ”den offentliga avbönens retorik” (att erkänna en felaktig handling, ta på sig
skulden och tala om vad man har för avsikt att gör åt det hela) till en intressant analys av
bland annat rytmens betydelse i Olof Palmes radiotal ”Vi och utlänningarna” från juldagen
1965.
Ett avsnitt av detta Palme-tal förekommer i hiphopgruppen The Latin Kings
album Mitt kvarter, ackompanjerat av en bakgrundsrytm och en melodislinga. Det är inte
bara rytmen i framförandet som länkar Palmes tal till The Latin Kings utan även temat:
invandrarproblemet. Palme talar ur problemlösarens perspektiv, men The Latin Kings ser i
stället det hela ur problemets perspektiv. Problemet själv betraktar problemet, som Renberg
uttrycker det. Det sker i samma retortiska rytm som Palmes tal, t.ex. upprepningar i tre led
för att få fram stegringar. Renberg lyfter också fram de träffsäkra metaforerna i båda
framställningarna.
I den avslutande essän analyserar Renberg dikten Språket av Werner Aspenström.
Den sammanfaller, menar Renberg, med den framställning av språkets kronologi och
funktion som han beskriver i sin bok. Men det allra sista avsnittet av dikten handlar något
oväntat om en ål, som envetet söker sig fram mot Sargassohavet utan att någonsin nå dit,
för det gör inte alla dessa ålar som försöker ta sig fram genom Atlanten. Det vet
vetenskapsmännen. Renberg tolkar ålens strävan positivt: den är en symbol för människans
ihärdiga sökande efter kunskap, vilket ständigt leder till upptäckten av nya vidder och nya
djup fulla av sådant man inte visste. Man kommer aldrig fram utan det är just själva vägen,
kantad av nya uppenbarelser och insikter, som är poängen med vår resa. Intressant. Här
associerar läsaren till det Boye-citat som är titeln på Sven-Erik Liedmans bok Ett oändligt
äventyr. Den handlar om just människans kunskaper och hennes bildningsväg. Lustigt nog
finns inte Liedman med i den annars så innehållsrika listan över referenser i Renbergs bok.
Språkets mirakel är en bok att rekommendera. Den kan säkerligen uppfylla de
förhoppningar författaren har med den – uppenbara nya insikter för läsaren och ytterligare
förbättra undervisarens logos, ethos och pathos.
Carin Jörgel-Löfström
