Predikan på Fjärde söndagen i Fastan
2 Kon. 4: 42-44, 2 Kor. 9: 8-10, Joh. 6: 1-15
I Jesu namn, kära bröder och systrar i Kristus,
som den uppmärksamme läsaren av söndagens texter har upptäckt så finner vi en latinsk
rubrik över varje söndagarna från och med Fastlagssöndgen. Det är inledningsorden i varje
söndags introitus, alla är hämtade från Psaltaren, utom dagens – som kommer från profeten
Jesajas sista kapitel, 66:10, där det står: ”Lætare” – ”Gläds med Jerusalem, och fröjda er över
henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne.”
Den här söndagen är alltså lite egen i fastetiden, den bryter de andra söndagarnas tematik. Och
vilken är egentligen denna tematik? Jo, den är en enda lång dopförberedelse. I den gamla
kyrkan ägnade man redan på 100-talet fastetiden åt att förbereda sig för dopet på Påsknatten,
det lever kvar genom fastetidens texter, liturgi och söndagarnas inriktning. Den som skulle
döpas in i kyrkans gemenskap blev introducerad på två sätt, dels genom undervisning och dels
genom liturgin. Till exempel förra söndagens epistel, från Tredje söndagen i fastan som
handlar om kampen mot det onda, Efesierbrevet 5: 1-9, är direkt riktad till dopkandidaterna:
”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus”, till det liturgiska hörde då
avsvärjandet av djävulen i kampen mot det onda, som illustreras av evangeliet om
utdrivningen av demonen i Luk.11.
I dag, på den fjärde söndagen i fastan blir det ett uppehåll, en vilopunkt i förberedelsen, i vår
botakt inför påsken. På altaret är riset utbytt mot rosor i rosa, som är dagens liturgiska färg,
som också den symboliserar att fastan i dag har mer av glädjekaraktär och inte är helt botblå.
Liturgiskt hör till den här söndagen ”apertio aurium” – öronens öppnande, symboliserande att
vi skall öppna alla sina sinnen för Kristus. (Mark.7:31 ff) Efter att djävulen avsvorts kunde
kandidaten mottaga trons ljus, och därmed öppnades hennes, eller hans, sinnen: ögon, öron
och mun som förut varit stumma att stämma in i Jesajas glädjerop över Jerusalem och hela
världen som väntade sin Frälsare. Därför gick man denna dag, Fjärde söndagen i fastan, i en
högtidlig procession under det att man sjöng ”Kyrie eleison”, som också vi har gjort i dag, till
det Heliga korsets kyrka i Jerusalem för att på plats hylla korsrelikerna. Även i Rom gjorde
man likadant med procession till ”Det heliga korsets kyrka i Jerusalem”, där påven firade
mässan och därefter utspisades alla fattiga utanför kyrkan, av påven själv. Jag har försökt att
hitta på internet om påven Franciskus gör detta i dag, men har endast fått fram att han firar
mässan ute på Petersplatsen, på Palmsöndagen.
Och, vi kan i dag minnas att också i denna vår egen underbara Mariakyrka, har ett altare
stått inrymmande korsreliken, kyrkans allra dyrbaraste relik. Vi får tänka oss Helgakorsaltaret
på sin plats rakt under krucifixet med altarskåpet under Mariafönstret placerat ovanför, vilket
är dess ursprungliga plats. Detta altare med korsreliken var alltså lekmännens altare, helt i
linje med urkyrkans liturgiska tanke att alla drar upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och
pina, som redan Jesaja profeterade. Jerusalem, och Kyrkan har så blivit ett.
Denna söndag är en vilopunkt för oss som söker Herren. Som vill vara hos Honom, med
Honom, och Han i oss. Vägen med Honom går alltid till korset, det finns inga genvägar runt
detta Kyrkans centrum. Jerusalem symboliserar Kyrkan – där alla som skulle döpas snart
skulle upptagas, Maria, som är Kyrkans moder, står redan vid korset när vi kommer dit. Hon
lämnar inte sin son, och inte Hans kyrka. ”Se, vi går upp till Jerusalem. Till Frälsarens kors
och pina.” (Sv ps 135) Denna processionsväg, är alltid Kyrkans väg. Och Kyrkan, är alltid
detta Jerusalem där Frälsarens kors och pina finns. Och, Frälsaren är alltid i sin Kyrka.
Och Han, lämnar inte sitt folk. Han säger till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa
får något att äta?” Filippos prövas av Jesus, det till och med är utskrivet av Johannes.
Egentligen frågar Jesus: Vem är jag, Filippos? Om Han är Messias, är utspisningen inget
problem. Om Han inte är det. Så har de problem. Hela texten från Johannes är ju insatt i ett
mycket större sammanhang än att apostlarna och Jesus åker båt och sätter sig på ett berg. Vi
möter i denna text ett överflöd av hänvisningar till påsken, Johannes pekar med alla medel
hela tiden mot Påsken, och Guds handlande med sitt folk.
Jesu överfart över Galileiska sjön är en parallell till Mose’ och Israels folks vandring genom
Röda havet, och vi får veta att det äger rum strax före den judiska påsken. På påsknatten är
Röda havets övergång en av läsningarna, som förebådar dopet – det nya liv som väntar på
andra sidan vattnet genom vilket Gud handlar.
När Israels folk gick genom öknen gav Gud föda åt folket i fyrtio år. Manna från himlen, som
andra årgångens GT-text berättar om, då alla fick precis så mycket som var och en behövde.
Allt detta vet apostlarna, och folket, och Jesus. Och, de som läser Johannes evangelium.
Vidare, som Guds utvalde går Jesus upp på berget och sätter sig som en Israels lärare och
profet där. Men Han är mer än en profet, vem är jag, Filippos? Han är själv brödet som
kommer ned från himmelen. Han vet att Filippos tvekar om vem Han är. Några kapitel fram
möter vi Filippos igen, i kapitel 14, då han efter att Jesus har sagt ”Jag är vägen, sanningen
och livet… Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom
redan nu och ni har sett honom.” Säger: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.”
(Joh.14:6-8) Filippos, förstod fortfarande inte, trots det explicita budskapet.
Jesus visste att Filippos, fast han var tillsammans med Jesus personligen dag och natt, inte
uppfattade vem Han var. Det lär oss, att Jesus prövar och undervisar också oss på vår andliga
väg. Han vet, var vi befinner oss i vår andliga utveckling. Han prövar om vi vet vem Han är,
eller om vi gör Honom till någon Han inte är. Det är lätt hänt, eftersom vi, olika Filippos, inte
fysiskt är nära Kristus dag och natt. Då är det lätt att göra en egen Jesus, som får allt större
olikheter med den Verklige. En som passar våra syften eller vår agenda.
Så kommer aposteln Andreas med pojken som har kornbröd och fisk. Det är en fattig pojke,
förstår vi. Korn, var mycket billigare än vete, och dessutom färdigt att skörda lagom till påsk.
Liksom det bröd som profeten Elia gav åt hundra man, också det var av korn. (2 Kon.4) Vi
finner alltså i brödet ännu en påskreferens – brödet som skall komma att brytas förebådar
Kristi kropp på korset. Andreas, ser brödet – men, han ser inte dess potential. Han är
ytterligare en av apostlarna, som inte visste vem Jesus var.
Jesus tar nu initiativet och instruerar apostlarna att folket skall slå sig ned, med kvinnor och
barn, uppenbarligen fanns där ju barn. Pojken, beskrivs på detta enda ställe i NT på grekiska
som paidarion som är en dubbel diminutiv, pojken är alltså mycket liten. Detta ord paidarion
förekommer endast på ytterliga ett enda ställe i Bibeln nämligen i den grekiska översättningen
av avsnittet om Elias tjänare, Gehasi. (Som förekommer i verserna före vår GT-text. (LXX)
Det var alltså kanske 15 000 – 20 000 personer närvarande vid denna måltid, kvinnor, barn
och män. Och här presenteras sedan hela nattvardsliturgin: Kristus tog brödet, tackade, och
delade ut åt dem som låg där, likaså av fiskarna så mycket de ville ha. Brödet, blev mycket
mer än vad det var – i händerna på Jesus. Vi, blir mycket mer än vi är i händerna på Jesus.
Genom att ta emot det Livets bröd Han ger oss blir vi alltmer de människor vi är skapade att
vara i avbildlighet av Honom som skapat oss. Vi kommer med det vi har, som små små barn.
Han gör något fantastiskt av oss. Och, av våra gåvor.
Efteråt instruerade Han apostlarna att samla ihop det som blev över för att ingeting skulle få
förfaras. Precis som vi gör efter måltidens firande i Marias kyrka. Guds gåvor är generösa
utan gräns, Kristi kropp bevaras i Hans kyrka och påminner oss om Hans närvaro, och om
vem Han är. Han är vår vilopunkt närhelst vi kommer in i kyrkan. Han är hos oss, med oss.
Några av apostlarna har fått stå modell för oförståelsen för vem Jesus är. Men folket –
begriper inte mer än vad de gjorde. Folket hade bestämt sig för vem Jesus var. Han var
”Profeten som skall komma hit till världen”. De ville göra honom till kung.
Denna rörelse pågår fortfarande. Försöken att göra Jesus till gisslan för något man vill att Han
skall vara, som Han inte är. När Han förstår att vi tänker tvinga honom, drar Han sig undan.
Han är inte den vi vill att Han skall vara. Han är Gud som är den Han är. Människan, är där
hon är. Med allt vad hon vill och planerar. Han låter sig inte luras in i det som inte är av Gud.
De ser inte att Jesus är mer än en Profet som talar om Gud, Han ÄR Gud.
Allt på berget vid Galileiska sjön pekade på det. Hela måltiden vittnade om Gud. De
närvarande såg ett under. Men, Gud kallar oss att se mer än så – Jesus tar initiativ till
måltidsgemenskapen. Han visar verklig omsorg om människors andliga väl, som samtalet
med Filippos visar, och kroppsliga väl, som utspisningen visar. Folket i det gamla förbundet
var föremål för Guds omsorg, det visste de alla, Jesus visar att den omsorgen fortsätter i det
nya förbundet i Hans blod. Det är fortfarande ett och samma folk. Gud har bara ett folk,
gudsfolket genom alla tider. Det är bara det att rekryteringsbasen vidgats till att omfatta – alla,
inte endast Israels folk.
I förhållande till vår text kan vi alltså fråga oss: Vad väntar otron av Jesus? Oftast hjälp i det
jordiska, men sedan räcker det. Vad väntar kyrkan och tron av Jesus? Den som är döpt i den
Treenige gudens namn vet att Gud ger henne eller honom vad hon behöver för sin stund på
jorden. Av Frälsaren på korsets stam väntar vi – att som hans medarvingar få del i det eviga
arvet. Vad ger Jesus? Han ger sig själv sakramentalt i sin Kyrka. Helt, fullt och överflödande.
Maria Eckerdal
