Ock på den helige Ande
Det är lätt att tänka på den helige Ande som en kraft, men den Helige Ande är en person.
Anden är Gud och han benämns liksom Fadern och Sonen Herre, 2 Kor. 3:13. Det betyder
att Anden är tillbedjansvärd och att Anden skall lovsjungas som Gud själv – därför att
Anden är Gud. Men det betyder också att Anden har personlig vilja och att Anden har
känslor. Enklast så här: Den Helige Ande vill dra människor till Jesus och för alltid förena
dem med honom. Han vill visa er mig säger Jesus. Joh 14:xx. När den helige Ande gör
detta använder Anden hela sin gudomliga kreativitet. Det finns därför inga maskinella
regler för hur anden verkar. I väldigt mycket är Anden överraskande och oförutsägbar.
Vinden blåser vart den vill, säger Jesus, så är det med var och en som är född av Ande.
Joh 3:xx Anden har också känslor, vilket gör den helige Anden känslomässigt engagerad i
allt skapats liv. Anden kan glädja sig, och Anden kan sörja. ”Bedröva inte Guds Ande”
förmanar Paulus kristenheten. CIT
Det är inte lätt att könsbestämma Guds Ande. Det är naturligtvis också ett fåfängt
företag. Likväl har teologer med särskilda preferenser i vår tid drivit att Anden skall ges
en feminin könsbestämmelse. Det hebreiska ordet för ande är ”ruah”. Det är ett feminint
ord. På grekiska är det ”pneuma”, som hör till ordklassen neutrum. Jesus talar om Anden
som hjälparen, på grekiska ”parakletos”, det är maskulint och Jesus säger också ”han”
när han talar om den helige Ande. Det är avgörande för kristenheten i alla tider. Säger
Jesus han, säger hans kyrka ”han”. Den gör det i övertygelsen om att ingen vet mer om
gudomspersonerna än Jesus. Hans ord och benämningar är normerande för kyrkan.
För det den kristna inlevelsen i detta får också en alldeles särskild betydelse. Gud är i så
motto manlig att han är det i förhållande till sina skapade människobarn. Kyrkan i sin
helhet med sina olika lemmar är i detta avseende helt feminin. Förhållandet mellan de
båda uttrycks i bibeln ofta med de mest innerliga och sensuella bilderna ur ett mycket
starkt kärleksförhållande mellan en man och en kvinna. Omvänt så blir förhållandet
mellan Jesus och hans kyrka förebildligt för kärleken mellan mannen och kvinna. När
den mänskliga kärleksrelationen är som bäst är ett litet återsken av kärleken mellan Gud
och hans kyrka. När Paulus i Efeserbrevets femte kapitel skriver om hur förhållandet
mellan äkta makar bör gestaltas avslutar han med orden: ”Den helighet som ligger häri
är stor. Jag säger detta med tanke på Kristus och kyrkan”. Ef. 5:23.
Det är till och med så att det finns en motsvarighet till treenigheten i den feminin
förståelsen av kyrkan. Treenigheten är Fader, Son och Ande. Men den av Gud älskade är
Dottern Sion, Maria och Kyrkan. Det betyder inte att de tre gudomliga och de tre
mänskliga enheterna står i något fast parförhållande till varandra. Fadern älskar inte
bara Dottern Sion, han älskar alla och kyrkan älskar inte bara Anden, hon älskar alla.
Hon gör det som helhet och som Kristi brud. Hon gör det i sina enskilda lemmar, där
varje själ har sitt högst personliga förhållande till Gud. I de bibliska böckerna kulminerar
detta kärleksförhållande med det himmelska bröllopet då Lammets brud färdigklädd
kommer ner från himmelen. ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma
ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.” Upp. 21:3.
Till skillnad från vad som gäller i förhållande till Jesus är det inte lätt att göra sig någon
bild av den Helige Ande. Symboliskt avbildas anden som en duva ibland eller som en
eldslåga ibland. Även andra symboliska bilder finns, men ingen är riktigt bra. Det är helt
i sin ordning. Den helige Ande döljer sig själv. Han låter hela sin kreativa fantasi flöda för
att för varje människas inre öga måla Jesu person. Han skall introducera mänskligheten i
Jesu ord och befallningar och han skall bevara dem som kommit till tro hos Jesus. ”Men
Hjälparen den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och
påminna er om allt som jag har sagt er”. Joh. 14:26.
Det betyder att det är den helige Ande som tänder trons låga i en människa och som drar
henne till Jesus och bevarar henne hos Jesus. Martin Luther formulerar detta glasklart i
sin förklaring till trosbekännelsens tredje artikel. ”Jag tror att jag inte av mitt eget
förnuft eller kraft kan tro på Herren Jesus Kristus eller koma till honom. Det är den
helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat mig
och behållit mig i en rätt tro.”
Detta Andens enorma verk med så revolutionerande inverkan på varje enskild människa
som utsätts för det är inte bara intellektuellt eller läro- och kunskapsmässigt. Det är ett
verkande som berör förvandlar och förnyar hela personen. När såväl Gamla testamentet
som det Nya testamentet skall beskriva hur Gud arbetar med en människa är i texterna
en av de mest centrala metaforerna den om människan som ett träd.
Den kväll då Jesus inledde allt nattvardsfirande i världen blir metaforen människan som
ett träd särskilt central. Jesus talar om sig själv som ett vinträd eller en vinstock och sina
lärjungar som trädets grenar. Det betyder två saker. Det första att grenen har växt fram
ur trädet på samma sätt växer den kristnes identitet fram ur Jesu andes liv. Det betyder
vidare att grenen bär frukt endast om den är kvar och är rotfäst i trädet. Det är denna
kväll som Jesus säger att han har bestämt att hans lärjungar skall gå ut i världen och
bära frukt, frukt som består och då skall alla förstå att de är hans lärjungar. Joh. 15:xx.
Här är utgångspunkten för en träd- och fruktteologi som lever i kyrkan. Andens frukt är
en av de stora rikedomarna som den helige Ande förser världen med genom sin kyrka.
Frukten är frukten av ett liv Anden och den beskrivs sammanfattat i Gal. 5 :22. När
denna vers nu citeras gör den det med en språklig korrigering. Det står inte andens
frukter i pluralis utan andens frukt i singularis. Andens frukt är inte en skara olika
frukter, beskrivningen är snarare en framställning av lika aspekter på ett fruktbärande
liv. ”Men andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,
ödmjukhet och självbehärskning”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna
bibelvers understruken, gärna med rött, och med kärleksfulla symboler i marginalen.
Det är intuitivt alldeles riktigt tänkt och det är fint när längtan efter detta liv brinner i
unga människors hjärtan. Den mer uppvuxne kan med ett vemodigt leende se hur stort
gapet är mellan frukten i det egna livet och beskrivningen av Andens frukt i Bibeln. Men
frukten är inte en exklusiv gåva till visa exklusiva kristna. Den är avsedd för alla kristna.
Och den växer och mognar fram hos alla som har sin identitet gemensam med Jesus och
som är så förankrad i honom att hans gudomliga och närande energi kan flöda ut i
grenarnas kapillärer och där bära – inte pressa fram eller producera - frukt. Djupast sett
är beskrivningen av Andens frukt en karaktäristik av Jesus. Byter man ut Anden mot
namnet Jesus i Pauli uppräkning av fruktens aspekter ser man det: ”Men Jesus är kärlek
glädje, frid, tålamod, vänlighet godhet och så vidare. Frukten vittnar om trädets
identitet. På samma sätt som ett äppelträd inte kan bära annat än äpplen, så kan en
kristen i tidens längd inte bära annat än god frukt. ”På deras frukt skall ni känna igen
dem”, säger Jesus. Matt. 7:20. Ändå är det vanligt att kristna människor med lite mognad
och erfarenhet tycker att det är rätt magert med frukt i det egna kristna livet. Det kan
naturligtvis bero på att så verkligen är fallet. Jesu talar i Joh. 15 om hur han rensar
grenarna så att de bär mer frukt. Det gör han med botens och biktens verktyg. Det kan
vara smärtsamt, men syftet är mycket gott; att den kristne skall bära mer frukt. Men det
är också så att den fruktbärande kristne är särskilt medveten om hur rik frukt han eller
hon bär. Och dt är ganska skönt. För självgoda kristna hör till de mer prövande
människorna i världen. Bättre med de som inte ser sina egna förtjänster och till och med
genom Guds nåd förhindras att se dem. ”Äro så höga, se det så föga, bor i Guds borg men
har sällan det lugnt”, skrev Carl Olof Rosenius i svensk psalm XXX. Till de stora
välsignelserna i den mänskliga familjen hör de självklara människorna, de som inte
beundrar sig själva men i en bekymmerslöshet och ödmjukhet lever bland sina
medmänniskor som ett påtagligt vittnesbörd om att Guds kärlek.
Där kommer så den slutliga insikten om Andens frukt. Till skillnad från den unga
människans längtan att bli fylld av allt det goda som Andens frukt beskriver, är frukten
inte till för den om bär den. Lika lite som att ett träd äter upp sin egen frukt. Frukten
som växer fram på trädet är till för andra. Det kristna livet i Jesu efterföljd är ett
utgivande liv. Oberoende av hur den kristne själv känner det, så är det möjligt att
förmedla kärleken, glädjen och friden till andra. Det är inte alldeles lätt. Självutgivandet
är uppoffring och innebär efter en tid att den fruktbärande människan känner sig som
ett avplockat träd i november. Man är tom avklädd och har gett allt. Om man är i Guds
hand gör detta ingenting. Det är då som man får gå in i vilan med Gud och när vilan har
verkat börjar det spira och gro igen. Det knoppas och blommar och frukten visar sig på
nytt i livet.
Anden ger inte bara Andes frukt, den ger också de andliga gåvorna till Guds församling.
Skillnaden mellan gåvorna och frukten är att gåvorna säger ingenting om den människas
kristna identitet som äger en eller flera gåvor. Lite enkelt skulle man kunna säga att
frukten växer fram inifrån medan gåvorna hängs på utifrån. De ges för att de skall vara
till nytta, skriver Paulus i 1 Kor. 12:7. Och Jesus säger att det finns risk att de som i hans
namn har gjort stora och imponerande karismatiska gärningar i Jesu namn, skall visas
bort ifrån honom, för att han aldrig känt dem. Matt. 7:23.
Det finns i Nya testamentet två listor där andens gåvor räkans upp. Den ena i
Romarbrevets 12 kapitel, den andra i 1 Korintierbrevets tolfte kapitel. De sammanfaller
delvis, men bara delvis. Det är nästan alltid den i Korinterbrevet som brukar
uppmärksammas. I Romarbrevet nämns som karismor, nådegåvor, tjänandets gåva,
tröstens gåva och gåvan att frikostigt dela med sig. Det är gåvor som verkligen är
välsignelser när de finns i en kristen församling, men kanske är de inte lika
uppmärksammade, rent av spektakulära som flera av de som nämns i brevet till
församlingen i Korint. Här räknas de upp: vishetens gåva, kunskapens gåva, i båda fallen
också gåvan att förmedla innehållet i dem. Vidare trons gåva, gåvan att bota, kraft att
göra under, att profetera och att tyda profetior samt att tala i tungor och att tolka
tungotal.
Det är till stor välsignelse när dessa gåvor är i funktion i den kristna kyrkan. I mångt och
mycket är de en manifestation av vad Jesus gjorde när han vandrade omkring i världen.
Nu får hans kyrka fortsätta denna andemättade Jesusgärning. Det gäller sådant som att
bota att utföra kraftgärningar, att undervisa och dela med sig av Guds brinnande vishet.
Men det finns också gåvor som Jesu inte själv ägde. Dit hör till exempel tungotalet.
Tungotalet talas som ett provisoriskt språk i tillbedjan till Gud här på jorden, men det
skall ta slut och förekommer inte i himlen. 1 Kor 13:12. På samma sätt behövs inte
profetians gåva när människorna står inför Guds tron och ser honom ansikte mot
ansikte. Då är profetians roll fullbordad och behövs inte mer.
I kristenhetens historia har det funnits strömningar och med tiden samfundsbildningar
som i högre grad än andra har betonat de karismatiska gåvorna. Det är en brist hos de
då redan befintliga samfunden att det behöver uppkomma nya samfund som lägger en
väldig vikt vid de hos Paulus uppräknade gåvorna, talar om dem och praktiserar dem.
Inte minst lägger man stor vikt på att be om gåvorna. Det är riktigt. För den helige Ande
ges som svar på bön. Luk. 11:13. Och så har det blivit så att tungotalet flödar i frikyrkliga
samfund medan det enda det lyser med i evangeliskt- lutherska sammanhang är sin
frånvaro. Det är naturligtvis riktigt. Om man i den ena församlingen ber intensivt om
Andens manifestationer i tungotal och andra gåvor, och i den andra aldrig ber om
Andens gåvor, är det naturligtvis rimligt att Anden ger sina gåvor till dem som längtar
efter dem och av hjärtat ber om dem.
Samtidigt finns det i denna vildvuxna blomning rätt mycket som behöver tuktas och
ansas. En sådan sak är att andliga gåvor – inte minst tungotalets gåva – skulle vara ett
tecken på större ”andlighet”. Det är fel. Det är inte på gåvorna man känner igen en stor
andlighet, utan på andens frukt. Och andens frukt präglas aldrig av högmod eller
uppblåsthet. Den är ödmjuk och till och med aningslös. Många människor som inte har
fått någon andlig gåva, särskilt tungotalets gåva har levt i sorg och förtvivlan över att
inte förmått att bli mer andliga. Men, som sagt, halten av andlighet har inget med
gåvorna att göra. Ibland har det låst sig. Rädslan för att andra har gåvor kan göra en
kristen människa förlägen och komplexfylld. Det är naturligtvis inte Guds Andes mening.
På samma sätt kan brist på kunskap om Andens gåvor och hur de lever i en människa
göra att man inte vågar be om dem. Många är rädda för tungotalets gåva. Man tänker sig
att man om man får den skulle riskera att helt plötsligt och okontrollerat brista ut i
tungtal i gudstjänsten. Men det är inte så. ”Herrens ande är proferna underdånig står det
i XXX. Den som har fått en andlig gåva har full kontroll över den och bestämmer själv om
och när och hur starkt den skall användas. Därför finns det en risk att en fått gåva till och
med blir oanvänd. ”Ta vara på den nådegåva du har”, skrev Paulus i slutet av sitt första
brev till Timotheos. 1 Tim. 4:14. Ändå är det tveksamt om Timotheos verkligen följde sin
apostlafaders uppmaning. Det verkar snarare som om den gåvan låg och blev ännu mer
passiv i honom. Paulus skriver nämligen direkt i det andra brevet en rak uppmaning til
lTimotheos att ”att blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns i dig, sedan jag lade mina
händer på dig.” 2 Tim.1.6.
Men det allra svåraste missbruket av de karismatiska gåvorna är att hänvisa till dem
med anspråk på att de inte får ifrågasättas. Alla Guds gåvors handhavande skall klara en
sund och kritisk granskning. En förkunnare med profetiska ambitioner skall både kunna
ifrågasättas och prövas. Allt för ofta har människor fått lida under hotet att de är
upproriska mot Gud om de ifrågasätter profetiskt tal. Men om det inte tål eftertanken
och frågorna är det inget värt. Den som ifrågasätter skall vara trygg i sitt samvete och
det som inte håller är inte heller från Gud. Det gäller tal av olika slag. Det gäller också
helanden. Det är inte för inte som de läkedomsunder som utförts av helgon i vardande
alltid får genomgå stränga prövningar av till buds stående expertis. Mycket silas bort i
den processen. Men det som återstår kan kristenheten tryggt veta är verkat av Guds
Ande.
Vi återvänder till slut till den helige Andes centrala lidelse, den att föra människor till
Jesus och länka dem till honom så att de i hans efterföljelse kommer hela vägen hem. I
den själavårdstraditions som finns i vårt land brukar detta kallas för Nådens Ordning. I
mystika traditioner kan denna resa kallas ”Själens dunkla natt”, som hos Johannes av
korset, eller Bestigandet av Berget Karmel, som hos Theresa av Avila. Hos Paulus kan
den beskrivas med orden i Rom. 8:29. ”Dem han i förväg har kallat har han också gjort
rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet”.
Paulusorden uttrycker det som den troende i Jesu efterföljd får erfara: Livet i Jesu
efterföljelse är en process, en allt mer djupnande andlig erfarenhet av både sig själv och
sina behov och av Gud. Det följer ingen regelbok, men den samlade kristna erfarenheten
gör ändå att det finns så mycket som känns igen hos varandra i detta liv, att det faktiskt
är värt att lära av andras erfarenheter och utvecklingsmönster.
Det aktiva kristna livet börjar med en första tid av hänförelse. En första förälskelse. Den
kan komma oväntat eller den kan vara eftersökt och efterlängtad. Den kan bryta fram
hos den som är uppvuxen i ett kristet hem och tjänar då det goda syftet att göra den med
modersmjölken medärvda tron till ens egen. Den kan komma överraskande och den kan
komma till den som själv inte levat ett aktivt kristet liv. Understundom har den föregåtts
av missnöje med sig själv, en lätt känsla av leda och meningslöshet. I detta hänseende
ses sådana uttryck för tomhet som en del av den helige Andes verkande. Det är den
helige Ande som på det sättet skapar en mental törst och hunger som när Anden väcker
trons liv blir mättade. På samma sätt är det kyrkans tro att alla människor alltid längtar
efter Gud och medvetet, men framför allt oftast omedvetet söker Gud. Så tänkte
Augustinus. Han menade att allt från bordellbesök till nattlig uttröttande forskning var
ett sökande efter Gud. För i båda dessa fall och i allt som en människa söker däremellan
söker hon den verkliga mättande lyckan – den som bara Gud kan ge. Då myntade
Augustinus den kända sentensen: ”Sök det du söker, men sök det inte där du söker”.
Den människa som genom Andens verk har kommit till tro på Gud är fylld av glädje och
hänförelse. Snabbt erövrar man bönen. Man gör sina första vandringar i Bibelns böcker.
Församlingens gudstjänster blir inte vare sig skrämmande främmande eller obegripliga
och långa. Det kristna livet är skönt gott och löftesrikt.
Alla andliga traditioner är överens om att denna tid är en välsignad tid. Det är nu man
blir hemma i livet med Gud i dess många delar. Man blir hemma i Bibeln, i bönen, man
börjar orientera sig i den kristna gemenskapens värld, både bland sina närmaste
medkristna, men också i den enorma erfarenhet som finns i den världsvida kyrkan i
böcker, i vänner och numera på nätet. Man kan sörja en smula att man inte kom in i
detta liv tidigare. Men framför allt är man lycklig över att få vara i det nu.
Men efter en tid börjar det gå tungt i Jesu efterföljelse. Den första hänförelsen lägger sig.
De förväntningar man hade på sig själv om snabba framsteg på trons och kärlekens och
det kristna livets väg kommer av sig. Bibeln börjar bli tråkig, liksom gudstjänsten, Bönen
blir en sporadisk plikt. Vad är det som har hänt.
Jag tänker mig det hela som när en ung man uppvaktar en kvinna. Från början bjuder
han på dyra restaurangbesök, exotiska resor och dyrbara presenter. Men någonstans
undrar ändå hans kärlekslängtande hjärta: Är det för krogarna, resorna och smyckena
hon älskar mig, eller älskar hon mig bara för att jag är jag. Älskar hon mig som jag är –
utan något annat. Det är den ena välsignelsen med denna tid. Den som i Nådens ordning
kallas för upplysningen genom lagen. Den andra välsignelsen är att den gör efterföljaren
ödmjuk. Det är påfrestande att vara omgiven av högmodiga självgoda kristna. Det är
oftast sådana som är i början av sin efterföljelse, men också sådana som inte vågar
erkänna att deras hänförelse har torkat ihop och att deras andliga glöd betänkligt har
falnat. Men det är inte farligt utan befriande att acceptera att det är så. Det är till och
med den helige Ande som har fört en människa dit. Det är i denna situation som man
inser att man själv är en ganska liten och hjälplös andlig talang, men att jag har en
obegriplig stor vänfast och kärleksfull Herre som – just i denna situation – med
obegränsat förtroende ser på mig. Det är då det är läge att säga som Petrus: Herre du vet
allting, du vet att jag har dig kär. Det är då det är läge att säga som Tomas: Min Herre och
min Gud. Benämningar är inte så viktiga, men i Nådens ordning kallas detta tillstånd för
upplysning genom evangelium. Det är här jag på djupet i tro kan ta emot den
rättfärdighet som Gud skänker. Jag inser att jag får lägga ner mina egna vid närmare
påseenden rätt måttliga förmågor vid hans fötter och så får jag krypa in i hans liv –
Paulus kallar detta för att ikläda sig Kristi rättfärdighet. Den skiljer sig från den
rättfärdighet jag försöker klä mig själv i. I min egen blir rätt mycket efter hand fel och
väldigt lite som ambitionen har påbörjat blir färdig. Det gör ingenting. För när Jesus gör
allting rätt och han gör det färdigt då blir det just rättfärdigt.
Det här är den mogna utgångspunkten för all verklig efterföljelse. Det är en mogen
början. Den sker aldrig en gång för alla. Den sker på nytt och på nytt. Den är helt enkelt
något underbart att återvända till.
Här börjar alltid vägen till härligheten. Det finns en mycket klar innebörd i Kristi
efterföljelse, det är att formas till större likhet med Jesus – att ”formas efter hans sons
bild” som Paulus skriver i Rom. 8:29. Nya testamentet har två ord för efterföljelse. Det
ena ”akolotheo” på grekiska betyder helt enkelt ”gå efter mig”. Det är det ordet som finns
på de ställen där Jesus inbjuder människor till att bli hans efterföljare. ”Följ mig” sa han
till Petrus och Andreas. Följ mig, sa han till de som fiskade vid sjön. Han sa inte ”Tror du
på Gud”, inte heller frågade han efter människornas moral. De kunde känna sig djupt
ovärdiga att bli hans efterföljare. Som Petrus i Lukasevangeliets femte kapitel. Gå bort
ifrån mig, sa Petrus jag är en syndig människa. Men Jesus bryr sig inte om det. ”Följ mig”,
sa han. I efterföljelsen av honom fick frågorna svar, där väcktes tron på honom, där kom
liven till ro. Därför finns det ytterligare ett ord för efterföljelse. Det är ”mimeomai”. Det
betyder immitera, härma efterlikna. Världens mest lästa och betydande andaktsbok
skrevs en gång på 1400-talet av en Hollänsk munk vid namn Thomas a Kempis. Boken
heter just ”Om Kristi efterföljelse”. På latin ”De immitatione Christi”. För så är det under
vandringen med Jesus blir efterföljaren allt mer lik Jesus.
Så är det den helige Andes yttersta verkan att gudomliggöra människan. Det var
nämligen det som mänskligheten stöp på ifrån början. När människan kom i konflikt
med Gud var det därför att hon ville göra sig själv till Gud. Hon ville göra det i sin egen
kraft. För varje enskild människa slutar alltid detta i katastrof. Den som gör sig till Gud
blir motsatsen till det man strävar efter. Man blir ond, demonisk. Man störtar sig själv i
fördärvet och man vill i fallet dra med sig andra. Ändå är det inte fel att längta efter att
bli gudomlig. Den stora och helt avgörande skillnaden är om vi försöker bli det i egen
kraft eller om vi låter oss ledas i Jesu efterföljelse till att bli Jesus lika. På den vägen är
den helige Ande gudomligt kreativt verksam. Därför växer skaran genom tidsåldrarna
som blir Jesus allt mer lik och som allt mer återspeglar hans härlighet.
