Katederundervisning är underskattat
Gästkrönika
Isak Skogstad
G-P den 14 april 2017
Undervisningsmetoder som av pedagoger ofta anklagas för att vara traditionella och bakåtsträvande återfinner
paradoxalt nog gott om stöd i modern forskning, skriver gästkolumnisten Isak Skogstad.
Trots att den senaste Pisa-mätningen visade att kunskapsraset tycks ha avstannat tyder mycket på att skolans
kris är långt ifrån över. För hur kan det komma sig att var femte elev inte kan förstå en enklare tidningsartikel i
slutet av grundskolan, trots att Sverige spenderar omfattande resurser på skolväsendet? En anledning går att
finna runt om i landets klassrum. Under de senaste decennierna har den traditionella katederundervisningen, där
läraren är en auktoritet i klassrummet som förmedlar kunskap till eleverna, minskat i omfattning. Konsekvensen
av det är att eleverna lär sig allt mindre. Denna utveckling har drivits på av pedagoger som dömt ut
katederundervisning, faktakunskaper och disciplin i klassrummet som något gammalmodigt och förlegat.
Faktum är att de undervisningsmetoder som ofta avfärdas som traditionella av pedagoger faktiskt är de mest
gynnsamma för elevernas inlärning. I rapporten ”The Case for Fully Guided Instruction” (*), framtagen av
ledande professorer i hjärnforskning och utbildningspsykologi, konstateras att den mest högkvalitativa
forskningen tydligt visar att katederundervisning är den mest effektiva formen av undervisning. Dessvärre finns
det mycket som tyder på att sådana forskningsöversikter inte kommer att nå de blivande lärarna, då evidens som
stödjer katederundervisning och således utmanar pedagogernas syn på undervisning tenderar att ignoreras. Det är
följden av att de pedagogiska institutionerna på högskolorna har utvecklats till isolerade öar där ideologi och
åsikter ofta tycks väga tyngre än forskning och evidens.
I egenskap av lärarstudent har jag själv fått erfara hur i princip allt som går att betrakta som traditionellt
avfärdas som förkastligt av högskolepedagoger. En gång fick jag min elevsyn ifrågasatt av en lärarutbildare
framför en fullsatt aula. Mitt brott? Under en diskussion om hur vi skulle stärka de svaga elevernas inlärning
hade jag lyft fram vikten av katederundervisning, vilket uppenbarligen inte uppskattades. Vid ett annat tillfälle,
när jag gjorde praktik på en gymnasieskola, fick jag ett besök från en lektor i pedagogik som skulle bedöma min
lektion. När vi efter lektionen satte oss ner för ett samtal berättade pedagogen att jag visserligen var engagerad
och duktig på att förklara, men att det var problematiskt att jag ”undervisade för mycket”. Han menade nämligen
att det vore bättre om eleverna lämnades fria att själva få finna kunskapen.
Det pedagogiska etablissemanget framhäver ofta vikten av elevcentrerat lärande. Det talas även om att dagens
skola förutsätter en ny lärarroll, där lärarens uppdrag går från att leda undervisningen från katedern i helklass till
att agera likt en coach som står vid sidan av eleverna när de själva söker efter kunskap. Även synen på
faktakunskaper utmanas av pedagoger; många menar att inlärning av faktakunskaper är onödigt då all världens
kunskap finns några knapptryck bort i våra telefoner. Skolans uppgift ska istället vara att coacha eleverna till att
individuellt utveckla förmågor som kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösning. Dessa moderna
pedagogiska idéer går dock rakt emot vad forskning om inlärning visar. Har pedagogerna gjort det till en sport
att aktivt undvika studier av hög kvalitet? Evidens visar (**) att undervisning där läraren tar en aktiv roll i
klassrummet är bättre än elevcentrerade undervisningsmetoder, och då speciellt för de elever vars föräldrar är
lågutbildade.
Anledningen till att pedagogerna har fel går att förstå tack vare modern hjärnforskning som kan förklara hur
inlärning går till. Det finns två typer av minnesprocesser i hjärnan som är avgörande för inlärning:
långtidsminnet och arbetsminnet. Långtidsminnet kan liknas vid ett stort mentalt varuhus där vi lagrar allt ifrån
ord och huvudstäder till människor vi känner. I arbetsminnet sker själva tänkandet, men det minnet är mycket
begränsat och kan enbart lagra information högst tillfälligt. Det som återfinns i långtidsminnet belastar däremot
inte det begränsade utrymmet i arbetsminnet, vilket gör att den som kan mycket fakta utantill kan nyttja en större
del av arbetsminnet till exempelvis lösa problem. Ju mer vi kan utantill, desto lättare kan vi tänka mer komplexa
tankar.
Målet för skolan bör således vara att stärka elevernas kunskaper i långtidsminnet. Då återkommande information
hamnar i långtidsminnet är repetition, exempelvis i form av läxor, ett sätt att stärka elevernas tänkande. De
förmågor som många ser som eftersträvansvärda i en modern skola, som exempelvis kritiskt tänkande och
problemlösning, förutsätter att eleverna har en grundval av faktakunskaper i långtidsminnet. Ofta får jag höra att
skolan inte bara ska lära ut ämneskunskap, utan även undervisa eleverna i olika förmågor. Hjärnforskning visar
dock att det inte går att lära ut kritiskt tänkande som en generell förmåga. Förhållandet mellan kunskaper och
förmågor har snarare formen av en behovspyramid; där grunden för allt högre tänkande utgörs av en basplatta
med rigorösa faktakunskaper. Dessvärre avspeglas inte detta i den svenska skolans läroplan; faktakunskaper
omnämns knappt medan ”resonera” är det vanligaste verbet. Men den som resonerar utan att kunna något
svamlar bara.
När progressiva pedagoger menar att elevcentrerade undervisningsmetoder är att föredra bortser de från hur
hjärnan fungerar. Arbetsformer som eget arbete och problembaserat lärande är nämligen påfrestande för
elevernas begränsade arbetsminne. När en elev förväntas hantera för mycket information på en och samma gång,
vilket ofta sker när de arbetar självständigt utan att instrueras av läraren, riskerar arbetsminnet att överbelastas.
När det sker rubbas elevens koncentration och frustration uppstår. Det är således inte konstigt att svenska elever
känner sig stressade, då de elevcentererade arbetsmetoderna som är vanligt förekommande i den svenska skolan,
går rakt i strid mot hur elevernas hjärnor fungerar. Traditionell katederundervisning en stor kognitiv fördel i att
läraren kan presentera ny information till eleverna i en takt som inte riskerar att överbelasta deras hjärnor.
Då hjärnans arbetsminne är närbesläktat med koncentrationsförmågan utgör distraktioner ett av de största hoten
mot elevernas förmåga att minnas relevant information. Det är just därför ordning och reda i klassrummet är
avgörande för att elever ska få en god möjlighet att fokusera på undervisningen. Att disciplin och studiero
hämmar elevernas kreativitet är en myt utan stöd i evidens. När elever släntrar in sent till lektionen eller vägrar
var tysta under genomgången har det en direkt negativ påverkan på de övriga elevernas studieresultat. Samma
effekt har mobiler och datorer i klassrummet; studie efter studie visar att teknik i klassrummet ofta stör elevernas
koncentration. Evidens visar dessutom att minnet stärks av att anteckna för hand.
Det är en smula ironiskt att katederundervisning, faktakunskaper och mobilförbud i klassrummet ofta
beskylls för att vara traditionellt och bakåtsträvande när det i själva verket återfinner ett starkt stöd i modern
forskning av hög kvalitet. Menar vi allvar med att höja kunskapsresultaten i den svenska skolan måste
pedagogerna börja ta till sig den evidens som visar hur inlärning i den mänskliga fungerar. Undervisning måste
baseras på den bästa tillgängliga vetenskapen om hur inlärning går till, inte på vad som anses vara politiskt
korrekt eller på modet. Långt ifrån allt i skolan var bättre förr, men att totalt förkasta det som faktiskt fungerar är
inget annat än dumdristigt. Mycket tyder på att konceptet med disciplin, läxläsning och katederundervisning
kanske inte är så dumt, trots allt?
Isak Skogstad
*) www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/01425692.2015.1093409?src=recsys&journalCode=cbse20&
**) (min google översättning från engelska):
Elevcentrerad undervisning och akademiska prestationer: länkar mekanismer för pedagogisk ojämlikhet till
skolornas undervisningsstrategi
Ida Gran Andersen & Simon Calmar Andersen
British Journal of Sociology of Education Volym 38, 2017 - Issue 4 Sidor 533-550 | publicerad: 26 oktober 2015
http://dx.doi.org/10.1080/01425692.2015.1093409
Sammanfattning:
Forskning inom utbildningssociologi hävdar att utbildningssystemet ger olika möjligheter till lärande för
studenter med olika socioekonomiska bakgrunder och att denna omständighet gör utbildningen en viktig
institutionella sammanhang för reproduktion av pedagogiska ojämlikhet. Med hjälp av kombinerad undersökning
och registrera data för mer än 56.000 elever i 825 skolor, den här artikeln genomför den första empiriska testet
av argumentet att instruktions strategier som betonar studentens ansvar och aktivitet, även kallad elevcentrerad
undervisning, öka utbildnings ojämlikhet. Vi analyserar om effekterna av elevcentrerad instruktions strategier för
akademisk prestation skiljer sig för studenter med olika socioekonomiska bakgrunder. Resultaten tyder på att en
elevcentrerad instruktions strategi har en negativ inverkan på akademiska prestationer i allmänhet, och för
studenter med låg föräldrautbildning i synnerhet. Våra resultat stödjer argumentet att instruktions strategi skolor
är en viktig mekanism för att generera pedagogiska ojämlikhet genom skiktning av möjligheter till lärande.
