PR_INI

EUROPAPARLAMENTET
 






 
2004
2009
Utskottet för rättsliga frågor
PRELIMINÄR VERSION
2005/2148(INI)
10.5.2006
FÖRSLAG TILL BETÄNKANDE
om arv och testamenten
(2005/2148(INI))
Utskottet för rättsliga frågor
Föredragande: Giuseppe Gargani
PR\614735SV.doc
Extern översättning
SV
PE 367.975v03-00
SV
PR_INI
INNEHÅLL
Sida
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION ............................................. 3
BILAGA TILL FÖRSLAGET TILL RESOLUTION: .............................................................. 5
DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA
FÖRSLAGET ............................................................................................................................. 5
MOTIVERING........................................................................................................................... 7
PE 367.975v03-00
SV
2/10
PR\614735SV.doc
Extern översättning
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om arv och testamenten
(2005/2148(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av grönboken om arv och testamente som lades fram av kommissionen
den 1 mars 2005 (KOM(2005)0065) med bilaga (SEK(2005)0270),
– med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av
den 26 oktober 20051,
– med beaktande av artikel 192 andra stycket i EG-fördraget,
– med beaktande av artiklarna 39 och 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-…/2006), och av
följande skäl:
A. Enligt en undersökning som gjordes 2002 av Deutsches Notarinstitut på begäran av
kommissionen hanteras mellan 50 000 och 100 000 arv med internationella aspekter varje
år inom EU:s territorium.
B. Denna siffra kommer oundvikligen att stiga på grund av att tio nya medlemsstater nyligen
anslutits till EU.
C. Skillnaderna är för närvarande mycket stora mellan de internationella privaträttsliga
systemen och medlemsstaternas materiella rätt i fråga om arv och testamenten.
D. Eftersom dessa skillnader leder till svårigheter och i vissa fall höga avgifter för arvtagarna
innan de kan ta del av sitt arv utgör de hinder mot den fria rörligheten och fria
etableringsrätten, enligt vad som anges i artiklarna 39 och 43 i EG-fördraget, och mot
äganderätten som är en allmän princip inom gemenskapsrätten2.
E. Det är viktigt att utforma ett gemenskapsrättsligt instrument för internationell civilrätt i
fråga om arv och testamenten vid dödsfall, vilket också anges i handlingsplanen från
Wien 19983, åtgärdsprogrammet om genomförandet av principen om ömsesidigt
erkännande av domar på privaträttens område, som antogs av rådet och
kommissionen 20004, Haagprogrammet av den 4 november 2004 för att stärka friheten,
säkerheten och rättvisan inom unionen samt rådets och kommissionens handlingsplan för
genomförande av Haagprogrammet för ett stärkt område med frihet, säkerhet och rättvisa5.
1
EUT C 28, 3.2.2006, s. 1.
Mål C-368/96, Generics (Förenade kungariket) m.fl., REG 1998, s. I-7967, punkt 79 och den rättspraxis som
anges i samma punkt.
3
EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.
4
EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.
5
EUT C 198, 12.8.2005, s. 1.
2
PR\614735SV.doc
Extern översättning
3/10
PE 367.975v03-00
SV
F. Att införa lagstiftning om arv och testamenten ligger i linje med gemenskapsrättens mål
att förbjuda diskriminering på grund av nationalitet och att främja den sociala
integrationen för alla personer som är huvudsakligen bosatta i och anknutna till en av
medlemsstaterna, oavsett dessa personers nationalitet.
G. Harmoniseringen av materialrätten kring arv och testamenten i medlemsstaterna ingår inte
i Europeiska gemenskapernas behörighetsområde trots att ”främjande av förenligheten
mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars
behörighet” enligt artikel 65 b i EG-fördraget ingår i dess befogenheter.
H. I enlighet med artikel 67.5 andra strecksatsen i EG-fördraget skall gemenskapsakter som
rör arv och testamenten antas enligt det förfarande som anges i artikel 251 i fördraget.
I. I arvs- och testamentesärenden kan man inte bortse från vissa grundläggande allmänna
principer, till exempel att en viss del av ett arvet måste tillfalla de närmaste släktingarna
och att testamentsgivaren därmed endast kan bestämma över arvet inom dessa
begränsningar (arvslotter).
1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att under 2007 lägga fram ett lagförslag för
parlamentet på grundval av artiklarna 65 b och 67.5 andra strecksatsen i EG-fördraget om
arv och testamenten vid dödsfall som skall utarbetas inom ramen för en interinstutitionell
debatt och i enlighet med de detaljerade rekommendationer som anges nedan.
2. Europaparlamentet konstaterar att nämnda rekommendationer är förenliga med
subsidiaritetsprincipen och med de medborgerliga fri- och rättigheterna.
3. Europaparlamentet anser att det begärda förslaget inte innebär någon ekonomisk inverkan
på gemenskapsbudgeten.
4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och
kommissionen samt till medlemsstaternas parlament och regeringar.
PE 367.975v03-00
SV
4/10
PR\614735SV.doc
Extern översättning
BILAGA TILL FÖRSLAGET TILL RESOLUTION:
DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA
FÖRSLAGET
Rekommendation 1 (om form och innehåll i det instrument som skall antas)
Europaparlamentet anser att detta rättsliga instrument skall utformas som en förordning och
omfatta uttömmande bestämmelser för internationell civilrätt i fråga om arv vid dödsfall och
harmonisera normerna för
– domstolars behörighet,
– tillämplig lagstiftning (regler för tvister rörande domstolars behörighet),
– erkännande och verkställighet av utländska beslut och offentliga handlingar.
Rekommendation 2 (om kriterier för behörighet och anknytning)
Europaparlamentet anser att man i förordningen bör fastställa kriterier för behörighet och
anknytning i form av exempelvis hemvist och föreslår att man både i fråga om kriterier för
huvudbehörighet och för objektiv anknytning godkänner den avlidnes stadigvarande
bostadsort vid dödstillfället så att behörig domstol och tillämplig lagstiftning överensstämmer.
Rekommendation 3 (om det utrymme som bör ges den enskildes fria vilja)
Europaparlamentet anser att man i förordningen bör lämna utrymme för den enskildes fria
vilja och framför allt för
– berörda parter att under givna förutsättningar välja behörig domstol enligt samma modell
som i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1,
– berörd person att i fråga om arvsrätt välja mellan sin egen nationella lagstiftning och
lagstiftningen i det land där han eller hon är bosatt vid den tidpunkt valet görs.
Rekommendation 4 (om ett ”europeiskt certifikat om arv”)
Europaparlamentet anser att målet för det nya instrumentet skall vara att förenkla de
förfaranden som arvtagare och testamentstagare måste följa för att få tillgång till arvet,
särskilt genom
– införandet av internationella privaträttsliga bestämmelser för en effektiv samordning av
rättssystemen i fråga om handläggning, utbetalning och överföring av arv,
1
EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.
PR\614735SV.doc
Extern översättning
5/10
PE 367.975v03-00
SV
– inrättandet av ett bindande ”europeiskt certifikat om arv” som anger tillämplig lag vid
arvskiftet, arvtagare, vilka instanser som skall ansvara för handläggningen och vad som
ingår i arvet; certifikatet skall vara officiellt och utfärdas av en instans som inom de olika
rättssystemen utsetts som behörig,
– utnämningen av detta certifikat till ett dokument som berättigar till överföring av arvet i
offentliga register och som framför allt ger skydd för tredje man som handlar i god tro och
tillvaratar ett arv för den person eller instans som enligt intyget förefaller vara arvtagare
med laglig rätt till arvet.
Rekommendation 5 (om ”lex rei sitae” och arvslott)
Europaparlamentet anser att man genom den nya förordningen skall kunna effektivisera
gällande arvsrätt och samordna bestämmelserna i denna lag med den lag som är tillämplig där
arvegodset finns och med de grundläggande principerna för tilldelning av arvslott till närmast
anhöriga.
Rekommendation 6 (om verkställighet)
Europaparlamentet föreslår kommissionen att man för erkännandet och verkställandet av
beslut behåller det system som infördes med förordning (EG) nr 44/2001 och som innebär att
verkställighet endast krävs i de fall då beslut av domstol i en medlemsstat utgör grunden för
ett verkställighetsförfarande i en annan medlemsstat.
Rekommendation 7 (om offentliga handlingar)
Europaparlamentet anser att man bör reglera den verkan testamenten och offentliga
handlingar i arvsärenden från en medlemsstat har när de anförs i en annan medlemsstat, bland
annat vad gäller bevisning av omständigheter och deklarationer som den utfärdande
myndigheten intygar har visats fram, i den mån detta krävs enligt den ursprungliga
medlemsstatens lagstiftning.
Rekommendation 8 (om införande i offentliga register)
Europaparlamentet anser att det är lämpligt att tillämpa förenklade förfaranden, bland annat
med hjälp av ett offentligt certifikat och bindande regler för den ansökande medlemsstaten,
vid kontroll av beslut och offentliga handlingar från en medlemsstat som är avsedda att
införas i eller kopieras till en annan medlemsstats offentliga register.
Rekommendation 9 (om ett europeiskt system för registrering av testamenten)
Europaparlamentet önskar slutligen att ett europeiskt system för registrering av testamenten
inrättas, till exempel genom att integrera befintliga nationella register och därmed förenkla
sökandet efter och fastställandet av den avlidnes sista önskan.
PE 367.975v03-00
SV
6/10
PR\614735SV.doc
Extern översättning
MOTIVERING
I. Inledning
Enligt en komparativ rättsstudie av regler om behörighetstvister och lagkonflikter i
arvs- och testamentesärenden som gjordes 2002 av Deutsches Notarinstitut på begäran av
kommissionen handläggs inom EU varje år mellan 50 000 och 100 000 arv med
internationella aspekter, vilket är en siffra som oundvikligen kommer att stiga på grund av
att tio nya medlemsstater nyligen anslutits till EU.
Ett gemenskapsinstrument för arv och testamenten är inte bara nödvändigt mot bakgrund
av denna statistik, utan också framför allt mot bakgrund av de svårigheter som arvtagare
möter när de skall få tillgång till sitt arv. Dessa svårigheter uppstår på grund av de mycket
stora skillnader som för närvarande råder mellan de internationella privaträttsliga
systemen och medlemsstaternas materiella rätt, som tar sig uttryck som hinder mot den
fria rörligheten och äganderätten. Man får inte glömma att just äganderätten är en allmän
rättsprincip (EG-domstolen, mål C-368/96, Generics (Förenade kungariket) m.fl.,
REG 1998, s. I-7967, punkt 79 och den rättspraxis som anges i denna punkt), som
dessutom tagits upp som en av de grundläggande rättigheterna i stadgan från Nice.
Det är uppenbart att det effektivaste sättet att lösa problemen är att harmonisera den
materiella arvsrätten. Detta mål är dock ytterst svårt att uppnå. Framför allt omfattas det
inte av gemenskapens behörighet.
I artikel 65 b i EG-fördraget erkänns å andra sidan Europeiska gemenskapens rätt att
införa åtgärder för ”främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i
medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet”.
II. Föredragandens ståndpunkt
Det är i själva verket möjligt att dra upp riktlinjer för hur gemenskapens lagstiftare kan
agera i arvs- och testamentesfrågor.
a) Den nya förordningen bör i första hand innehålla enkla och tydliga internationella
privaträttsliga bestämmelser som tar hänsyn till särdrag och traditioner i de stora
juridiska rättstraditionerna i medlemsstaterna, så att de olika nationella
rättsordningarna effektivt kan samordnas i en given arvsfråga.
b) Förordningen bör i andra hand innehålla nya och tillförlitliga gemenskapsinstrument
som skall bidra till ytterligare förenkling.
Vad gäller den första punkten bör den nya förordningen framför allt syfta till att
harmonisera behörighetskriterierna vid arvsärenden.
Bland dessa kriterier ingår utan tvivel den avlidnes sista hemvist, vilket innebär att
behörigheten att lösa arvstvister kan tillfalla domaren i den stat där den avlidne har bott
och det territorium där dennes huvudsakliga tillgångar i allmänhet finns och där
arvtagarna är bosatta.
PR\614735SV.doc
Extern översättning
7/10
PE 367.975v03-00
SV
För att undvika att det nya förfarandet blir alltför stelt och kostnadskrävande kan kriteriet
om de berördas hemvist fogas till detta behörighetskriterium som ett alternativ.
Vi kan till exempel vi tänka oss en tysk medborgare som efter sin pensionering lämnar
Tyskland och flyttar till södra Spanien (där han bor de sista tio åren av sitt liv), där han
dör och efterlämnar två barn bosatta i Tyskland och ett arv bestående av egendomar i
Tyskland. Om den rättsliga behörigheten i ett sådant fall avgörs enbart på grundval av den
avlidnes sista hemvist skulle arvtagarna – särskilt om en tvist uppstått under tiden –
tvingas avgöra ärendet vid en spansk instans.
Det räcker inte att harmonisera bestämmelserna om rättslig behörighet om man vill
förenkla förfarandena vid internationella arvsärenden och undvika forum shopping.
Önskvärt resultat kan enbart uppnås om samtliga instanser som är behöriga i ett givet
arvsärende – även om de tillhör olika medlemsstater – tillämpar samma materialrättsliga
bestämmelser. Detta skulle kunna uppnås om bestämmelserna om lagkonflikter
harmoniseras, det vill säga bestämmelser som avgör vilken lag som är tillämplig i ett givet
fall.
Internationellt sett finns ett tillräckligt stort samförstånd kring behovet av att kunna
hänvisa till en enda lagstiftning för att reglera samtliga aspekter i ett arvsärende, från det
att testamentet öppnas tills arvet överförs, oavsett de aktuella tillgångarnas karaktär och
var de finns.
Föredraganden anser att denna lag bör vara den lag där den avlidne sist var bosatt. På detta
sätt överensstämmer i flera fall behörig domstol med tillämplig lagstiftning, vilket gynnar
en snabb och effektiv lösning av arvstvister.
Förutom detta kriterium är det nödvändigt att ge arvlåtaren möjlighet att välja vilken lag
som skall gälla för arvet – det egna landets lag eller vistelselandets lag.
Den nya förordningen måste också garantera att tillämplig arvslag blir effektiv och att
föreskrifterna i den kan samordnas med den lag där egendomen finns.
I det första fallet måste det betonas att lagarna i vissa medlemsstater (till exempel i
Förenade kungariket och Österrike) ger vissa instanser som anges i lagen eller som utsetts
av en offentlig myndighet rätten att utbetala och/eller överföra arvet. Dessa instanser
möter dock svårigheter när de skall verkställa vissa uppgifter i de medlemsstater där
endast lagen är tillämplig i arvsärenden.
I den nya förordningen bör därför uttryckligen anges att dessa instansers befogenheter
måste erkännas i samtliga medlemsstater och gälla för alla tillgångar i ett arv, oavsett dess
karaktär eller geografiska placering.
I det andra fallet måste det i den nya förordningen beaktas på vilket sätt man skall hantera
lex rei sitae-regeln som styr hur förfaranden vid egendomsöverföringar organiseras.
För att undvika onödigt dubbelarbete bör man i förordningen ange att för att få tillgång till
ett arv i en annan medlemsstat än den där lagen är tillämplig vid arvskiftet får man endast
PE 367.975v03-00
SV
8/10
PR\614735SV.doc
Extern översättning
tillämpa de rättsliga bestämmelser som gäller i det land där egendomen finns, om det
enligt samma lag finns andra formella krav eller krävs andra kompletterande handlingar
än vad som anges i den lag som gäller för själva arvskiftet.
Handläggningen och överföringen av en inkomstkälla regleras till exempel genom
lex rei sitae-regeln eftersom denna kräver ingripanden av myndigheterna i ett sådant fall,
under förutsättning att dessa myndigheter, eller de instanser/personer som utnämnts av
myndigheterna, tillämpar lex successionis för att avgöra arvsrätten.
Om tillämplig lag vid ett arvskifte är fransk – där ett system med anhängiggörande
tillämpas (enligt vilket arvtagarna automatiskt betraktas som arvingar då arvsärendet
inleds) – men delar av arvet finns i Italien, skall den italienska lagen följas, enligt vilken
det, till skillnad från i fransk lag, krävs att man måste godkänna arvet för att kunna
betraktas som arvinge.
Effekten av lex rei sitae-regeln blir särskilt framträdande då det bland tillgångarna i arvet
ingår egendom som tagits upp i offentliga register (huvudsakligen fastigheter).
Konsekvenserna av att uppgifter om egendom är införda i offentliga register är att endast
de typer av handlingar som anges i den stat där registret hålls kan skrivas in, på villkor att
dessa handlingar innehåller de uppgifter som krävs enligt lagen.
Det är i allmänhet inte lämpligt att i fråga om erkännande av och verkställighet av beslut
avvika från de principer som följer av gällande gemenskapslagstiftning, som endast kräver
verkställighet i de fall då dessa handlingar ligger till grund för ett
verkställighetsförfarande i en annan medlemsstat (jfr. artikel 38 och följande samt
artikel 57 och följande i förordning (EG) nr 44/2001).
Beslut och offentliga handlingar i arvsärenden rör i högre grad än i andra ärenden
egendomar som upptagits i offentliga register. Mot bakgrund av detta och behovet av att
de handlingar som skall införas i dessa register bör vara så likartade som möjligt bör ett
sådant införande i register omfattas av en kontroll i förhand, utförd av en myndighet i den
mottagande medlemsstaten.
Kontrollen kan göras genom utfärdandet av ett certifikat, vars innehåll får anges i den nya
förordningen, där den offentliga myndigheten intygar att beslutet eller handlingen följer
de bindande bestämmelserna i mottagarstatens lagstiftning.
Vad gäller den andra riktlinje som anges ovan bör man erinra om att om de europeiska
medborgarna hade tillgång till ett standarddokument där det med bindande verkan för
samtliga medlemsstater angavs vilken lag som var tillämplig vid ett arvskifte, vilka
egendomar som ingår i arvet samt vem som är arvinge och vem som handlägger arvet,
skulle det vara lättare för dem att säkert och effektivt utöva sina rättigheter i alla
medlemsstater.
Det är därför högst önskvärt att genom den nya förordningen inrätta ett europeiskt
certifikat om arv med detta innehåll och att den utnämnda myndigheten vid utfärdandet
ger certifikatet en officiell status.
PR\614735SV.doc
Extern översättning
9/10
PE 367.975v03-00
SV
En ytterligare och inte oväsentlig förenkling skulle uppnås om certifikatet betraktades som
ett dokument lämpat för registrering av förvärv genom arv i offentliga register och att det
framför allt innebar ett skydd vid tredje parts förvärv i god tro av arvegods till den person
som på grundval av detta certifikat förefaller vara legitim arvinge eller den instans som
lagligen skall disponera arvet.
Sammanfattningsvis är detta uppenbarligen ett mycket komplicerat ärende med många
olika aspekter. Föredraganden anser ändå att det i medborgarnas intresse är nödvändigt att
genomföra en reform som i möjligaste mån tar hänsyn till de resonemang som hittills lagts
fram och som kan ge alla berörda en tydlig och verkningsfull rättslig ram.
PE 367.975v03-00
SV
10/10
PR\614735SV.doc
Extern översättning