Vad är vetenskap?

Vad är vetenskap?
Kompendium i vetenskapsfilosofi
Joakim Molander
Filosofiska institutionen, Åbo Akademi 1995
Reviderad Mitthögskolan 1997 & 1999
1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.......................................................................................................................... 1
1. VAD ÄR VETENSKAP? ................................................................................................................................ 3
2. VETENSKAPENS VAGGA ........................................................................................................................... 4
2.1. SÖKANDET EFTER ENHET I MÅNGFALD ....................................................................................................... 4
a. Thales: Logik och empiri ........................................................................................................................ 4
b. Kritik och debatt...................................................................................................................................... 5
c. Anaximenes och vetenskapliga förklaringar ........................................................................................... 5
2.2. DEN ANDRA GENERATIONEN FILOSOFER ..................................................................................................... 5
a. Parmenides rationalism.......................................................................................................................... 6
2.3. MEDLINGSFILOSOFERNA............................................................................................................................. 6
2.4. DEMOKRITOS OCH DEN MATERIALISTISKA ATOMLÄRAN ............................................................................. 7
2.5. PYTHAGORÉERNA OCH MATEMATIKEN ....................................................................................................... 8
3. DEN ANTROPOCENTISKA FILOSOFIN .................................................................................................. 9
3.1 SKEPTICISM OCH RELATIVISM .................................................................................................................... 10
3.2. SOKRATES DIALEKTIK............................................................................................................................... 10
3.3. PLATON OCH DUALISMEN ......................................................................................................................... 11
a. Platons kunskapsteori ........................................................................................................................... 11
b. Platons vetenskapsideal ........................................................................................................................ 12
3.4. ARSITOTELES OCH REALISMEN ................................................................................................................. 12
a. Aristoteles kunskapsteori....................................................................................................................... 13
b. Aristoteles metafysik.............................................................................................................................. 14
4. DEN HELLENISTISK - ROMERSKA PERIODEN ................................................................................. 15
4.1. FILOSOFISKA RIKTNINGAR.............................................................................................................. 15
a. Stoicism ................................................................................................................................................. 15
b. Skepticism och cynism........................................................................................................................... 16
4.2. VETENSKAP UNDER ANTIKEN ................................................................................................................... 16
5. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 600 F.KR. - 100 .......................................................................................... 18
6. FRÅN METAFYSIK TILL TEOLOGI....................................................................................................... 19
6.1. AUGUSTINUS: DEN UPPLYSTA SJÄLEN ....................................................................................................... 19
6.2. DEN ”MÖRKA” MEDELTIDEN .................................................................................................................... 20
6.3. DEN LILLA RENÄSSANSEN......................................................................................................................... 21
6.4. SKOLASTIKEN: EN KAMP MELLAN TRO OCH FÖRNUFT ............................................................................... 22
a. Den tidiga skolastiken ........................................................................................................................... 22
b. Högskolastiken ...................................................................................................................................... 23
c. Senskolastiken ....................................................................................................................................... 23
7. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 200 - 1400 ................................................................................................... 25
8. DEN VETENSKAPLIGA REVOLUTIONEN............................................................................................ 26
8.1. DEN KOPERNIKANSKA REVOLUTIONEN ..................................................................................................... 27
a. Filosofi med matematikens språk ......................................................................................... 28
8.2. DEN VETENSKAPLIGA REVOLUTIONEN ...................................................................................................... 30
a. Den moderna vetenskapens genombrott ............................................................................................... 31
8.3. KUHNS VETENSKAPLIGA PARADIGMER ..................................................................................................... 31
a. Paradigmskiften i fysik och astronomi .................................................................................................. 33
8.3. KUNSKAPSTEORETISK DEBATT ..................................................................................................... 33
a. Materialismen ....................................................................................................................................... 34
b. Rationalismen........................................................................................................................................ 34
c. Empirismen............................................................................................................................................ 35
2
d. Realismen .............................................................................................................................................. 36
8.4. EN NY VÄRLDSBILD .................................................................................................................................. 37
9. UPPLYSNINGEN OCH SAMHÄLLETS OMVANDLING...................................................................... 39
9.1. KANTIANSK REVOLUTION I KUNSKAPSTEORIN .......................................................................................... 39
10. VETENSKAP OCH VETENSKAPSTEORI PÅ 1800-OCH 1900-TALEN ........................................... 41
10.1. POSITIVISMEN ................................................................................................................................... 42
a. August Comte - positivismens fader ...................................................................................................... 42
b. Den logiska positivismen....................................................................................................................... 43
10.2. KARL POPPER OCH FALSIFIKATIONISMEN ................................................................................ 44
a. Den hypotetisk-deduktiva metoden ....................................................................................................... 44
b. Falsifikationismen ................................................................................................................................. 46
10.3. HERMENEUTIKEN............................................................................................................................. 47
a. Språket som meningsbärare.................................................................................................................. 48
10.4. SAMHÄLLSVETENSKAPENS IDÉ OCH DESS REALTION TILL FILOSOFIN ...................................................... 49
10.5. POSTMODERNISM OCH RELATIVISM ........................................................................................................ 51
12. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 1500-2000 ................................................................................................. 52
13. LITEN ORDLISTA ..................................................................................................................................... 53
14. LITTERATURTIPS .................................................................................................................................... 54
a.
Några klassiker i kronologisk ordning............................................................................................ 54
b. Sekundärlitteratur ................................................................................................................................. 54
3
1. VAD ÄR VETENSKAP?
Den västerländska kulturens kanske mäktigaste skapelse - vetenskapen - har idag ett
enormt inflytande över våra liv. Inte bara för att den under loppet av några sekler på ett
radikalt och högst påtagligt vis har förändrat våra transport- och
kommunikationsmöjligheter, bostäder, livsmedelsproduktion, livslängd och komfort,
utan också för att den har förändrat vårt sätt att tänka och vara i grunden.
Naturvetenskapen erbjuder en världsbild med beskrivningar och förklaringar av allt
från hur världsalltet och så småningom jorden, livet och människan skapades, till hur
intrikat detta världsallt upprätthålls av bestämda naturlagar. Ekonomivetenskapen
vägleder världsekonomin genom ekonomiska teorier och modeller. Sociologiska
modeller och mängder av samhällsvetenskaplig information om människors vanor,
ekonomiska förhållanden, drömmar, barnafödande, värderingar, arbetssituation och så
vidare ligger till grund för socialpolitiken, rättsvetenskap och kriminologi för
kriminalpolitiken o.s.v. Den medicinska vetenskapen erbjuder inte bara lindring och
kur för mängder av sjukdomar och åkommor som tidigare varit obotbara, utan påverkar
dessutom många människors livsföring genom att påvisa samband mellan rökning och
cancer, motion och välmående och kostvanor och hjärtattacker. Vad man därför gärna
frågar sig är: Vad är denna vetenskap för någonting egentligen?
Problemet är att vetenskapen undandrar sig en definition för att den inte är något
statiskt fenomen, utan snarare en mängd av delvis sammanflätade verksamheter med
en lång historia av kontinuerlig utveckling. Det moderna "vetenskapliga tänkandet"
föddes inte med 1600-talets vetenskapliga revolution. Det växte långsamt fram ur de
"gamla grekernas" metodiska kunskapssökande, och de kristna teologernas knivskarpa
argumentationsteknik. Inte heller fick det sin slutgiltiga form genom Galilei, Newton
eller Einstein. Vetenskapens logik, dess metoder, begrepp och sanningar har nämligen
alltid, och kommer alltid, att förändras. Bestående är problemen och frågorna; själva
kunskapssökandet. För att försöka besvara frågan om vad vetenskap är för någonting,
och den därmed förknippade frågan om vilka dess kunskapsteoretiska grundvalar är,
har jag därför i föreliggande kompendium försökt att betrakta kunskapssökandets
utveckling ur ett fågelperspektiv. Det väsentliga i denna bild är inte enskilda filosofer,
teologer och vetenskapsmän eller deras teorier, utan själva kunskapssökandet. Ett
sökande som kan liknas vid en kamp mellan olika riktningar som handlar om metoder,
tro och föreställningar och vars frukter är metafysik, filosofi, religion och vetenskap.
På sätt och vis påminner dennna intellektuella kraftmätning om evolutionen; de mest
användbara metoderna och de teorier som är dess frukter överlever, utvecklas och
växer sig allt starkare på bekostnad av konkurrerande åskådningssätt.
4
2. VETENSKAPENS VAGGA
De första filosoferna - som verkade i den joniska staden Miletos vid den turkiska
kusten av Egeiska havet omkring år 600 f.kr. - har fått sitt epitet eftersom de utmanade
traditionella religiösa myter och föreställningar genom att söka efter rationella
förklaringar till olika fenomen i världen. En anledning till att just grekerna började
intressera sig för så kallade metafysiska1 förklaringar kan vara en kulturellt starkt rotad
inställning till kosmos som en lagbunden harmonisk ordning. I de grekiska
handelsstäderna hade man också tidigt kunskaper om matematik och astronomi, två
discipliner som anses ha legat till grund för filosofin. Det argumentativa och kritiska
tänkandet är ju besläktat med matematiken, där stor vikt läggs vid bevisföring, och
inom astronomin visade det sig att matematisk rationalitet med fördel kunde
kombineras med empiriska2 observationer.
2.1. Sökandet efter enhet i mångfald
a. Thales: Logik och empiri
Thales hävdade att "allt är vatten", och med detta, sägs det, började filosofin. För att
förstå vad detta innebär måste vi förstå:
1. Thales frågeställning, som utgick från att man med hjälp av sitt eget förnuft kan
finna en enhet i världens mångfald.
2. Thales resonemang som utgick från tanken naturen är i ständig förändring. För att
någonting ska kunna sägas vara föränderligt, tänkte han sig vidare, så måste det
emellertid finnas något beständigt - något som byter skepnad och gestalt. Thales
menade att detta något var ett urämne.
Utifrån de fragment som är bevarade av Thales filosofi går det inte att avgöra hur han
fortsatte sitt resonemang, men vi kan gissa oss till att han sammanställde empiriska
observationer liknande dessa:
1. Allt i världen tycks äga en viss fuktighet (t.o.m. en torr sten avger fukt om den
komprimeras tillräckligt hårt).
2. Vatten byter ofta skepnad: det kan förångas, bli till is och snö.
3. Många substanser upplöser sig i vatten.
Utifrån grundantagandet att det finns ett urämne i världen är därefter steget inte så
långt till slutsatsen att just vattnet är det oföränderliga urämnet som ständigt genomgår
förändringar i ett naturens eviga kretslopp.
1
metafysik (gr. ta meta ta physica/det som följer efter det fysiska) "Vetenskapen" om tingens och varandets
innersta väsen. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen.
2 empiri (gr. empeira), vetande el. kunskap inhämtad genom sinneserfarenhet.
5
Thales insats bestod i att han inte godtog vedertagna myter, utan själv tog sig an
uppgiften att finna vilken samlande princip eller enhet som kunde dölja sig bakom
världens mångfald. Hans metod var en kombination av rationellt tänkande och
empiriska iakttagelser, och den vittnar om en enorm tillit till det mänskliga förståndets
möjligheter. Detta för tiden okonventionella kunskapssökande är i dag fullt naturligt:
vi artbestämmer individer även om varje exemplar är unikt, och vi söker efter
lagbundenheter i naturen för att förklara mängder av olikartade händelser och
företeelser. Ser vi sålunda till följderna av Thales tämligen märkliga påstående att allt
är vatten förefaller slutsatsen vara tämligen ointressant medan tankens form på sikt
kom att förändra människors sätt att förhålla sig till världen.
b. Kritik och debatt
Den politiskt aktive och biologiskt och geografiskt intresserade Anaximander var
samtida med Thales och kritiserade dennes antagande om att allt är vatten.
Anaximander godtog att det måste finnas ett oföränderligt urämne för att världen ska
kunna förändras men ansåg att detta urämne inte kan vara någon naturlig materia som
kan förnimmas med våra sinnen. I stället menade han att urämnet är en "substans utan
gränser. Evig och varaktigare än alla världar". På sätt och vis gjorde han genom sin
kritik Thales till den förste filosofen, eftersom en argumentativ debatt är en
nödvändighet för filosofisk (såväl som vetenskaplig) verksamhet.
c. Anaximenes och vetenskapliga förklaringar
Anaximenes levde under slutet av 500-talet f.kr. hävdade att urämnet var luft, vilket
han bland annat baserade på det faktum att människan lever av luft. Förändringen av
luften menade han berodde på förtätning och förtunning till följd av
temperaturskillnader. Avkyld luft ansåg han förtätas till vatten, medan vattnet i sin tur
kunde kylas till is, och is förtätas till jord. Luft kunde också förtunnas till eld.
Anaximenes ville sålunda inte endast bestämma vari urämnet består, utan också
förklara själva förändringen genom en teori om vilka faktorer som påverkar naturens
förlopp.
2.2. Den andra generationen filosofer
Thales, Anaximander och Anaximenes brukar kategoriseras som den första
generationen naturfilosofer eller den Mileiska skolan. Deras verksamhet på Miletos
upphörde 494 f.kr. då staden efter ett krig föll i persernas händer, men den filosofiska
verksamheten fortsatte på andra håll i den grekiskspråkiga världen. Till denna andra
generation filosofer räknas Herakleitos från staden Efesos, nära Miletos, och
Parmenides som verkade i Elea - en grekisk koloni på Italiens sydvästra kust.
Herakleitos och Parmenides utvecklade den ursprungliga problematiken om urämnet
genom att ifrågasätta föregångarnas grundantagande att förändring förutsätter
någonting oföränderligt. Herakleitos menade att allt är förändring och ingenting
6
oföränderligt, medan Parmenides tvärtom hävdade att ingenting är föränderligt.
Särskilt den senares synsätt är intressant ur kunskapsteoretiskt hänseende.
a. Parmenides rationalism
Parmenides hävdar att ingenting i världen förändras. En grundförutsättning för att
kunna förneka förändring tycks vara att förneka att våra sinnen ger oss sann kunskap,
och enligt Parmenides är mycket riktigt förnuftet och det logiska tänkande en säkrare
källa till kunskap än sinneserfarenheten. Detta gör honom till rationalist3.Vad
förändringen beträffar hävdade Parmenides att världen alltid har varit och alltid
kommer att bestå. Hans motivering för denna ståndpunkt är logisk till sin karaktär:
1. Världen kan inte ha kommit ur något (för då var detta något redan något)
2. Världen kan inte ha kommit ur intet. För något kan inte ha uppstått ur intet.
För att bättre förstå Parmenides kan man exemplifiera hans ståndpunkt om rörelsens
omöjlighet genom en paradox som hans elev Zenon uppställde. Zenons argument
bygger på att världen inte kan delas upp i enheter eller delar, för att:
1. Antingen så måste enheterna vara oändligt små vilket är omöjligt (0+0=0),
2. eller så måste de vara oändligt stora, vilket betyder att allt är ett.
Att världen är en enhet betyder att förändring inte kan ske. Zenons paradox
exemplifierar detta. Situationen är följande: Akilles, en flyfotad krigare, ska springa
ikapp med en sköldpadda som får en bits försprång. Akilles tar upp jakten och når efter
en stund den punkt där sköldpaddan startade loppet (punkt A). En stund senare når han
den plats där sköldpaddan befann sig då Akilles passerade sköldpaddans startpunkt
(punkt B), men vid denna tidpunkt har emellertid sköldpaddan förflyttat sig ännu en bit
(till punkt C). Akilles jagar vidare och når punkt C, men då har sköldpaddan förflyttat
sig till punkt D, och då Akilles hunnit till punkt D är sköldpaddan redan vid punkt E.
Paradoxen består, om jag får vara tröttsam nog att påpeka det, i att Akilles aldrig kan
komma ikapp sköldpaddan hur än många punkter vi föreställer oss. Den filosofiska
insikten av exemplet består, enligt Zenon, i att rörelse är illusorisk. Resonemanget,
som ju tycks strida mot vår sinneserfarenhet, är uppenbart rationalistiskt till sin
karaktär.
2.3. Medlingsfilosoferna
Herakleitos och Parmenides företrädde såsom vi sett varsin ytterlighet: att allt är
förändring respektive att ingenting förändras. Den tredje generationen filosofer var
benägna att hävda att båda dessa ståndpunkter är felaktiga. Sanningen torde enligt dem
i stället ligga mitt emellan ytterlighetsperspektiven: d.v.s. vissa saker i världen
3
rationalism (av lat. ratio/förnuft el. förstånd) Kunskapsteoretisk riktning som hävdar att människan kan uppnå
kunskap om verkligheten genom att endast använda förnuftet.
7
förändras, medan andra inte gör det. Dessa filosofer, som företräds av sicilianaren
Empedokles, respektive Anaxagoras, som var den förste filosofen att leva och verka i
Aten, försökte finna en syntes mellan de två ytterlighetsperspektiven. Därför kallas de
ibland för medlingsfilosofer. Medlingsfilosofernas gärning präglas av en förmåga att ta
till sig och utveckla andras tankar.
Empedokles utvecklade och omarbetade den första generationen filosofers tankar
genom att operera med idéer om flera oföränderliga urämnen, samt två växelverkande
krafter. Enligt honom var urämnena eld, luft, vatten och jord oföränderliga såväl
kvalitativt (de har alltid samma egenskaper) som kvantitativt (det finns alltid samma
mängd av dem i världen som helhet). Däremot kan urämnena förenas i olika
konstellationer genom den förenande kraften (kärleken) och åtskiljas genom den
splittrande kraften (hatet). Anaxagoras filosofi påminner till stora delar om
Empedokles. Han ser i världen:
1. Mängder av urämnen eller element.
2. En verkande kraft i förnuftet.
Det förefaller som om Anaxagoras inte kunde acceptera att naturens mångfald skulle
kunna förklaras endast genom Empedokles’ fyra urämnen. Han menade att eftersom
det finns ett otal egenskaper i världen, måste det också finnas ett otal element. Vidare
ersatte han de "blinda" eller känslosamma krafterna kärlek och hat med förnuftet.
Genom denna manöver fick universum mening och mål: förändring sker genom vilja,
och förändringen har ett mål. På grekiska heter mål telos, och idén om ett målinriktat
universum kallas därför teleologisk4. Som kuriosa kan nämnas att Anaxagoras hävdade
att solen var ett glödande massa, och inte, såsom det ansågs, en gud. Denna och andra
kontroversiella uttalanden ledde till att han tvingades lämna Aten.
2.4. Demokritos och den materialistiska atomläran
Demokritos från Abdera, som var samtida med Platon, skrev om lyckan, livet, döden,
världsordningen, tankeregler, musik, poesi, språk och matematik. Mest känd för oss
har han emellertid blivit för sin atomlära, vilken har slående likheter med vår dags
kemiska och fysiska teorier om materien. Demokritos menade att det bara finns ett
slags ting: små odelbara partiklar, som svävar omkring i ett tomt rum. Rörelserna i
rummet bestäms inte av några själsliga krafter utan av mekaniska lagar. Atomerna har
endast kvantitativa egenskaper, d.v.s. sådana egenskaper som kan bestämmas
matematiskt - utsträckning, form, vikt o.s.v. - och saknar kvalitativa egenskaper som
färg, smak, lukt, förnimmelser o.s.v. Atomerna i sig är för små för att uppfattas av de
mänskliga sinnesorganen, varför teorin i fråga är rationalistisk.
Enligt Demokritos består de olika atomerna av samma materia (urämne) men skiljer sig
från varandra i fråga om form och storlek. Genom sina olikartade egenskaper har vissa
4
teleologi (av gr. telos/mål, ändamål, slut) att uppfatta något som bestämt av mål eller ändamål.
8
atomer en förmåga att haka fast i varandra, medan andra snarare studsar från varandra.
I det mekaniska systemet försiggår ständiga rörelser mellan dessa atomer, vilket leder
till att ting uppstår då olika atomer av samma art klumpar ihop sig, eller försvinner då
rörelserna i systemet får atomerna att repellera. Denna mekaniska bild av universum är
materialistisk5, d.v.s. lagbunden och obesjälad.
Hur förklaras då det kvalitativa i världen? Hur kommer det sig att vi kan uppleva
dofter och färgprakt, kärlek och ilska? Demokritos försökte komplettera sin atomlära
med en lära om sinnena, för att förklara sådana här fenomen. Enligt honom måste alla
ting i världen sända ut ett slags budbäraratomer som då de träffar människans sinnen
tycks framkalla vissa bestämda effekter i form av allehanda förnimmelser. Kvaliteterna
hos tingen finns enligt denna teori inte i tingen själva - de konstrueras i någon mening i
våra medvetanden.
2.5. Pythagoréerna och matematiken
Ovan har vi följt en särskild riktning inom den antika filosofin som utgår från
problematiken om världens beskaffenhet och vad som orsakar förändring i världen.
Denna tradition börjar med Thales från Miletos och hans samtida Anaximander, och
brukar kallas för naturfilosofi. Därefter följde en andra generation naturfilosofer med
Parmenides och Herakleitos, vars diametralt motsatta åsikter länkades samman av
medlingsfilosoferna Empedokles och Anaxagoras. Omkring år 400 f.kr. lade
Demokritos fram sin materialistiska atomteori, vilken utgick från tidigare
naturfilosofiska tankesystem. Det kan noteras att en förutsättning för dessa alltmer
sofistikerade teorier var en öppen kritisk diskussion mellan de olika filosoferna. De
olika teorierna springer fram ur debatten, och genom det faktum att man arbetar utifrån
liknande utgångspunkter.
En annan tidig skola, med andra utgångspunkter, var de s.k. Pythagoréerna, som
verkade i de grekiska kolonierna i Italien från omkring 550 f.kr. De ställde i stort sett
samma frågor som de filosofer som räknas till den naturfilosofiska skolan, men skilde
sig från desamma genom att söka enhet i matematiska förhållanden i stället för i
materiella element. Pythagoréernas teori om världen utgår från att matematiska
strukturer och relationer är grundläggande i naturen. Denna uppfattning vilade på flera
iakttagelser:
1. Att harmoniläran påvisade en överensstämmelse mellan matematik och musik.
2. Att matematik kan användas för en beskrivning av förhållanden mellan materiella
ting (vilket kan bevisas exempelvis genom Pythagoras’ sats).
3. Att himlakropparnas banor går att bestämma matematiskt.
5
materialism (av lat. materia/virke, material, ämne) En speciell form av metafysisk realism enligt vilken allt
som existerar i verkligheten är ting (materia) eller processer, och att dessa endast har fysiska egenskaper.
Verkligheten kan därför förklaras enbart utifrån fysiken, och medvetandefenomenen kan reduceras till fysiska
processer i centrala nervsystemet eller i det yttre beteendet.
9
För Pythagoréerna var också förändringen i världen ett tecken på deras läras riktighet:
tingen förgår, men matematiken består oförändrad. Eftersom matematiken är
oföränderlig och logisk till sin karaktär, ansåg de att kunskap om matematiken var
bättre än kunskap om den föränderliga delen av världsalltet – d.v.s. den del av
verkligheten som vi förnimmer. Vi kommer senare att se hur Pythagoréernas
matematiska världssyn återkommer inte bara hos Platon, utan också i den moderna
vetenskapen.
3. DEN ANTROPOCENTISKA FILOSOFIN
Omkring år 450 f.kr., samtidigt som Aten blev en demokrati och ett centrum för
filosofi och vetenskap i den grekisktalande världen, förändrades filosofin. Intresset
förflyttades från naturfilosofi till frågor rörande den sanna kunskapens grunder. På
filosofiskt fackspråk: intresset försköts från ontologi6 (läran om varat) till
epistemologi7 (läran om kunskapen). Förmodligen kan en del av denna förändring bero
på det faktum att det vid den här tiden redan florerade flera motstridiga filosofiska
system om naturens beskaffenhet som gjorde anspråk på att vara sanna, utan att något
kunde bevisas. Till en del spelade förmodligen också de förändrade förhållandena för
människornas villkor in.
Det filosofiska tänkandet kom att handla mer om människan och människans tänkande,
än om den natur som hon upplever. Av denna anledning har denna filosofiska period
kallats den antropocentiska (människocentrerade). Ett grundproblem bestod i att
människor i olika kulturer tycks uppfatta världen annorlunda. Denna insikt härrörde
dels från handelskontakter, dels från en utflyttning och kolonisering av nya områden,
vilken ökat kontakten med andra seder och bruk. Frågorna kom att kretsa omkring
huruvida det finns en sann och riktig moral (en enhet) i mångfalden av kulturella seder
och bruk, och huruvida något särskilt politiskt system kan anses vara det Rätta. Vi ser
alltså att den filosofiska strävan att söka enhet i mångfalden består, men i och med att
problemområdet klart skiljer sig från naturfilosofernas blev såväl metoden att söka svar
som svaren i sig av en annan karaktär.
Metodologiskt kan man säga att den rationella, deduktiva8, slutledningskonsten kom
något i skymundan för en empirisk-induktiv metod. Detta betyder att det logiska
resonemanget (såsom det framstår exempelvis i matematisk bevisföring) inte fick
samma centrala roll i den antropocentiska filosofin som i naturfilosofin. I stället blev
6
ontologi (av gr. (to)on/(det) varande el. varat, och logos/läran om) Läran om det varande; varandevetenskap.
epistemologi (av gr. episteme/kunskap, vetande, vetenskap och logos/läran om) Läran om kunskapens väsen.
Synomnymt med kunskapsteori.
8 deduktion/deducera (lat. bortföra, avleda) Att deducera är en fråga om att härleda en slutsats från en
uppsättning premisser (grundantaganden) enligt logiska slutledningsregler. En enkel deduktion kan ha följande
form: Premiss 1: Alla människor är dödliga, Premiss 2: Sokrates är en människa, Slutsats: Sokrates är dödlig. Om
premisserna är sanna är slutsatsen alltid sann. Om en eller flera av premisserna däremot är falska är slutsatsen
också falsk. Ex.: Premiss 1: Alla berg är dödliga, Premiss 2: Mount Everst är ett berg, Slutsats: Mount Everest är
dödligt.
7
10
studiet av verkligheten viktigt, liksom förmågan att från sina studier induktivt9
(erfarenhetsmässigt) göra slutledningar.
3.1 Skepticism och relativism
De första som vände sig från naturfilosofin var sofisterna, en brokig skara filosofer
som diskuterade så skilda ämnen som epistemologi, politik, etik och retorik. De var
skeptiska till möjligheten att finna sann kunskap. Många menade rent av att detta var
omöjligt. Samtidigt var de relativister och hävdade att sant var endast det som man fick
människor att hålla för sant. Det betydde att de inte ansåg någons kultur, moral eller
politiska system vara bättre än någon annans. Den teoretiska skepticismen och
relativismen ledde till att många sofister huvudsakligen ägnade sig åt praktisk
verksamhet som lärare och debattörer. De utvecklade också talekonsten (eller kanske
snarare övertalningskonsten). Om allt är lika sant blir ju förmågan att kunna framföra
sin åsikt på ett övertygande sätt avgörande.
De kändaste sofisterna är Gorgias (483-374 f.kr.) och Protagoras (481-411 f.kr.). Den
sistnämnda har myntat bevingade ord som "människan är alltings mått" och "i varje
påstående finns två motsatta åsikter". Utmärkande för hans, och sofisternas, tänkesätt
är också följande uttalande: "När det gäller gudarna kan jag varken veta att de existerar
eller att de inte existerar, och heller inte hur de är. För det finns så mycket som hindrar
den mänskliga kunskapen; det att något inte är förnimbart och människolivets korthet."
Alla dessa uttalanden är i princip öppna för tolkning. Liksom de flesta sofister har vi
nämligen kännedom om dem endast utifrån enstaka fragment och andrahandsuppgifter
från Platons dialoger.
3.2. Sokrates dialektik
Huvudrollsinnehavare i de flesta av Platons dialoger är en atenare som verkade under
den antropocentiska perioden (450-400 f.kr.), men som utmanade sofisternas
skepticism och relativism; Sokrates. Sokrates skrev själv inga filosofiska texter utan
utövade sin filosofiska gärning i vardagslivet, genom att samtala med människor. Av
den anledningen har vi kännedom om honom och hans tankar endast genom
andrahandsmaterial. Liksom sofisterna intresserade sig Sokrates inte huvudsakligen för
naturfilosofi och metafysik, utan för kunskapsteoretiska frågor, samt människonära
ämnen som etik och politik. I motsats till sofisterna hävdade han att det finns
möjligheter att erhålla sann kunskap, och att det finns sådant som är allmängiltigt gott.
Grunden för denna anti-skeptiska, anti-relativistiska filosofi anlades i kunskapsteorin.
Utmärkande för Sokrates kunskapsteori är att han menade att kunskap erhålls genom
9
induktion/induktiv (av lat. in/i och ducere/föra, leda) En induktiv slutledning är detsamma som en
erfarenhetsslutledning, d.v.s. en slutledning som bygger på en mängd iakttaglser. Exenpemvis bygger den
induktiva slutsatsen att alla korpar är svarta på en mängd iakttagelser av svarta korpar. Ingen iakttaglse får strida
mot slutsatsen. Om exemplevis en grön korp observeras är slutsatsen falsk. I en induktiv slutledning underbygger
premisserna (d.v.s. grundantagandena i form av iakttaglser) slutsatsen utan att vara logiskt bindande. Premisserna
kan alltså vara sanna, och slutsatsen ändå falsk, eftersom antalet observationer alltid är ändligt.
11
begreppsanalys, d.v.s. genom ett noggrant studium av våra språkliga uttrycks mening.
Genom att klargöra vad vi menar med ord som "samhället", "staten", "rättvisa",
"dygd", "ondska" får vi enligt Sokrates kunskap om sådana företeelser. Centralt var att
söka det universella i begreppen; att redogöra för vad som är det essentiella med
rättvisan, dygden eller staten.
Samtalskonsten, eller dialektiken10, hjälper oss:
1. Att erhålla faktiska kunskaper om verkligheten.
2. Att förstå hur världen bör vara (om vad som är rättvist, gott o.s.v.).
3. Att förstå vad vi själva innerst inne anser.
Den sista insikten är särskilt viktig, eftersom det är uppenbart att människor inte
stämmer överens i sina åsikter. Enligt Sokrates beror emellertid dessa åsiktsskillnader
på otillräcklig kunskap. Genom dialektiska övningar, vilka tar sig uttryck i ingående
samtal eller dialoger mellan människor, erhålls kunskap både om världen och en själv.
Filosofiska samtal har därför ett mål: att nå insikt om sanningen. Detta är också
avsikten med de platonska dialogerna, där Sokrates vanligtvis tillsammans med sina
samtalspartners övertygas (i motsats till övertalas) om sanningen. I själva verket är det
en fråga om att upptäcka vad man själv egentligen tycker och tänker, och därför
kallade Sokrates ibland också dialektiken för en förlossningskonst. Sokrates
kunskapsteori var intimt förbunden med hans etik. För Sokrates var det en självklarhet
att den människa som har en sann och riktig bild av världen och sig själv handlar
moraliskt riktigt. Genom kunskap blir man därför en god människa, vilket är livets
högsta mål.
3.3. Platon och dualismen
a. Platons kunskapsteori
Platon var en atenare av aristokratisk börd som levde mellan 427 och 347 f.kr. Som
ung följde han ofta Sokrates samtal med människor på Atens gator och torg, och kom
som filosof att präglas av dennes dialektik. Platon systematiserade sedermera sin
läromästares tankar till ett filosofiskt system grundlagt på en dualistisk11 metafysik och
en rationalistisk kunskapsteori. Detta tankesystem, idéläran eller platonismen, har
mycket gemensamt med Pythagoréernas lära. Själva grunden var dock Sokrates
kunskapsteori. All filosofisk verksamhet börjar enligt Platon med en analys av
meningen hos centrala begrepp, där målet är en universell definition. När denna
10
dialektik (gr. dialektike techne, samtalskonst) Dialektik är en vanlig filosofisk term, vars betydelse emellertid
växlar. Hos Sokrates och Platon präglades begreppet, och innebar i deras filosofi en fruktbar samtalsmetod där
kunskap om verkligheten eftersträvas. Hos Hegel och Marx är dialektiken en modell för framåtskridandet enligt
följande: tes - antites - syntes - antites - syntes o.s.v.
11 dualism (av lat. dualis/som innehåller två) Är beteckningen på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar
existensen av av endast två substanser (substansdualism), eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två
grundläggande skilda typer eller ska förklaras utifrån två klart åtskilda grundprinciper. T.ex. själsligt/materiellt
(egenskapsdualism).
12
dialektiska metod fulländats erhålls kunskap om världen - en kunskap som uttrycker en
enhet i mångfalden.
Emellertid kan det tyckas som om denna sanning måste motsvaras av någonting. Om vi
definierar vad det goda är, så definierar vi godheten som sådan, och inte varje enskild
god handling. Men denna godhet tycks inte motsvaras av någonting i världen, där det
bara finns en mängd av handlingar som vi kan klassificera som goda, onda eller
moraliskt likgiltiga. Godheten i sig måste därför, enligt Platon, finnas i en annan
verklighet; nämligen i idévärlden. Idévärlden är inte förnimbar (med våra sinnen), utan
tillgänglig endast för vårt förnuft. Vi kan sålunda konstatera att Platon tänkte sig en
rationalistisk väg till kunskapen genom dialektiska samtal. Rationalismen är den enda
vägen till sanning eftersom världen är dualistisk, alltså tudelad mellan:
1. En sinneserfarenhetens skuggvärld, och
2. en idéernas ideala värld.
Idéernas värld är perfekt, medan sinnevärlden är en återspegling av idévärlden. Denna
form av metafysik kallas platonism, som är en samlingsbeteckning för en rad olika
filosofiska skolor där det centrala varit att det går att erhålla sanning om världen
genom förnuftet, och att denna sanning har en objektiv existens oberoende av
sinneserfarenheten.
b. Platons vetenskapsideal
Platons idélära är nyckeln till hans vetenskapsideal, som kan sammanfattas i tre
punkter:
1. En ideal vetenskap får innehålla endast absoluta och oföränderliga sanningar.
2. Den bör utgå från en idé, vars sanning inte kan betvivlas. Ur denna idé bör alla
övriga sanningar härledas.
3. Den får handla endast om det eviga och oföränderliga.
För Platon motsvarade idéläran samtliga dessa krav, och var sålunda ett uttryck för en
ideal vetenskap. Matematiken var näst intill perfekt då den kunde uppfylla krav ett och
tre. Däremot utgår, enligt Platon, ingen matematisk kunskap från en sanning som inte
kan betvivlas - d.v.s. från otvivelaktiga axiom. Naturvetenskapen däremot uppfyller
inte något av Platons krav på vetenskap, eftersom naturen varken är evig eller
oföränderlig.
3.4. Arsitoteles och realismen
Aristoteles föddes i Makedonien 384 f.kr., men flyttade som ung till Aten där han
studerade vid Platons Akademi i tjugo år, fram till Platons död 347 f.kr. Fyra år senare
anställdes Aristoteles som lärare till Alexander, prins av Makedonien och sedermera
Alexander den store. 335 f.kr. startade han en egen skola i Aten; sitt Lykeion (eller
13
Lyceum som det ofta kallas idag). Undervisningen där omfattade många ämnen, och
baserades på studier av naturen även om också filosofi, historia och retorik tillhörde de
viktigare ämnena. Under Alexanders erövringar tvingades Aristoteles fly från Aten,
och han dog som landsflykting år 322 f.kr.
Liksom Platon intresserade sig Aristoteles för de språkliga allmänbegreppen, men i
motsats till Platon ansåg han att det var felaktigt att söka allmänbegreppens existens i
en ideal värld. Tvärtom menade han att ett studium av de mänskliga begreppen är ett
studium av vår verklighetsuppfattning. Aristoteles hävdade att det endast finns en
verklighet, och att den är tillgänglig för oss genom våra sinnen. Han uteslöt därmed
emellertid inte att vi kan feltolka våra sinnesintryck. Eftersom Aristoteles menade att
verkligheten är oberoende av människans förnuft och dessutom direkt tillgänglig för
våra sinnen är han realist12. Realismen står i motsatsförhållande till idealismen, enligt
vilken världen kräver ett förnimmande subjekt för att existera. Realismen är också olik
dualismen, enligt vilken den förnimbara verkligheten är en återspegling av en annan,
högre verklighet, såsom i Platons idélära. Kunskapsteoretiskt betyder detta att sann
kunskap nås genom empiriska studier, och inte genom rationellt tänkande. Aristoteles
menade dock att den empiriska betraktelsen måste följas av deduktivt tänkande.
a. Aristoteles kunskapsteori
Aristoteles var alltså realist, vilket betyder att han ansåg att sinnevärlden äger
självständig och objektiv existens. Den är inte en spegelbild av en annan värld, och
heller inte en värld som existerar endast genom människors tankar och förnimmelser.
Världen består av en nästan oändlig mängd av enskilda ting, eller substanser. Den
vetenskapliga undersökningen är ett studium av dessa substanser enligt följande
schema.
1. Först insamlas fakta om världen genom noggrann observation.
2. Informationen systematiseras sedan genom induktion. Studerar vi exempelvis
svanar, kan vi möjligen efter en mängd observationer konstatera att fågeln i fråga är
vit. Genom ett begränsat antal observationer sluter vi oss sålunda induktivt till
något som berör alla svanar, och är utmärkande för klassen av svanar.
3. Den empiriskt-induktiva metoden hjälper oss att klassificera substanserna. Detta
betyder att man bortser från det partikulära hos en individ (hur det är) och
koncentrerar sig på det allmänna (vad det är). Vi kan exempelvis observera hundar
med olika färg, kroppsbyggnad, humör och andra egenheter och ändå inordna dem i
klassen av hundar, vilket betyder att vi givit en samlingsbeteckning för en mångfald
av sinsemellan olika substanser. Här är det viktigt att se att vi kan kategorisera
substanserna i en mängd olika klasser. Hundar tillhör exempelvis klassen av
levande varelser, klassen av ryggradsdjur, klassen av däggdjur o.s.v. Dessutom kan
klassen av hundar kategoriseras i olika raser, med olika karaktäristiska egenskaper.
12
realism (av lat. ting, sak) Uppfattningen att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan
erfaras.
14
4. Efter klassifikationen tar deduktionen vid. Detta betyder att vi genom att följa givna
logiska regler kan sluta oss till slutsatser utifrån vissa givna premisser
(utgångsfakta). Aristoteles utvecklade ett logiskt system med fyra sorters satser som
kan kombineras i 278 logiska varianter med två premisser följd av en slutsats.
Premisserna kan ha fyra former: 1) Alla X är Y, 2) Inget X är Y, 3) Några X är Y,
4) Några X är inte Y.
Genom klassifikationerna kan de utnyttjas exempelvis enligt följande:
1. Alla hundar är däggdjur (Alla X är Y)
2. Alla valpar är hundar (Alla Z är X)
__________________________________
3. Alla valpar är däggdjur (Alla Z är Y)
Eller:
1. Ingen svan är svart (Inget X är Y)
2. Fågeln Z är svart (Z är Y)
__________________________________
3. Z är inte en svan (Z är - X)
Oberoende av vilka premisserna i en slutledning är följer slutsatsen givna lagar. Detta
betyder förvisso inte att en logisk slutledning måste stämma överens med verkligheten,
eftersom premisserna kan vara felaktiga. Exempelvis:
1. Alla fåglar kan flyga (Alla X är Y)
2. Alla hundar är fåglar (Alla Z är X)
___________________________________
3. Alla hundar kan flyga (Alla Z är Y)
b. Aristoteles metafysik
Aristoteles omfattande och komplicerade metafysiska system inrymde en hel
världsbild, som fick betydelse ända in i modern tid. Det grundläggande draget i denna
metafysik var antagandet att universum är målriktat, eller teleologiskt. I all materia
finns enligt Aristoteles en naturlig rörelse. Eld och luft strävar exempelvis uppåt
medan vatten och jord strävar nedåt. De olika substanserna söker sålunda alltid ett
naturligt läge. Substanserna kan också påtvingas rörelse av yttre (t.ex. mänskliga)
krafter. Emellertid är det just de naturliga krafterna som verkar i universum, och detta
betyder att de följer särskilda orsakslagar mot vissa mål.
15
4. DEN HELLENISTISK - ROMERSKA PERIODEN
År 322 f.kr. dog Alexander den store. Då hade han förändrat den politiska kartan
genom sina erövringar från Indien i öst till Egypten och Grekland i väst. Då detta
väldiga rike delades upp i olika politiska sfärer sammanhölls det av det grekiska
språket, och den grekiska kulturen. Perioden som följde kallas av denna anledning för
hellenismen, och sträcker sig fram till ungefär 50 f.kr., då det växande romarriket
erövrade områden såväl i Nordafrika som i Grekland. Den kulturella tyngdpunkten
förflyttades under denna tid från Aten till Alexandria i nuvarande Egypten. Här anlades
ett stort bibliotek, som drog till sig forskare från hela riket. Antikens sista fem
århundraden präglades av romarrikets uppgång och fall. Rom började märkas som
politisk makt från och med 250-talet f.kr., och kom att expandera explosionsartat från
ca 150 f.kr. till 150 e.kr.
4.1. FILOSOFISKA RIKTNINGAR
a. Stoicism
Stoicismen fick stor genomslagskraft och blev den dominerande filosofiska skolan
under hela den hellenistisk-romerska perioden. Under denna 600-årsperiod genomgick
läran emellertid en del förändringar, och kan därför indelas i tre faser: tidig stoicism
(300-100 f.kr.), mellanstoicism (100 f.kr.-100) och sen stoicism (100-300). Under den
tidiga stoicismen betonades metafysik och kunskapsteori. Mellanstoicismen präglades
av en mer antropocentisk filosofi, som utmynnade i senstoicismens livsfilosofi.
Stoikerna menade att kunskap kan erhållas genom logiska och kosmologiska studier,
eftersom verkligheten är rationell. De förutsatte en intelligent världsordnare som
skapat ett ändamålsenligt harmoniskt universum, som består av ett passivt stoff som
följer mekaniska, deterministiska lagar. Människan har, enligt stoikerna, endast att
acceptera vad som sker i världen, och eftersom universum är harmoniskt vet hon att
vad som sker i det stora hela sker till det bästa. Individen får finna sig i att leva i
samklang med världsordningen och ta motgångar och framgångar med ro. På så vis lär
man sig att kontrollera sina känslor och passioner och leva ett lidelsefritt liv.
Enligt stoicismen har alla människor vissa naturgivna rättigheter. Denna rätt uppnås
genom insikt om den förnuftiga världsordningen. De romerska stoikerna Cicero (10643 f.kr.) och Seneca (4 f.kr.-65) utvecklade i enlighet med detta den romerska rätten
med naturrätten som bas. Under den sena stoicismen befästes naturrättstanken och gav
upphov till idéer om kosmopolitisk solidaritet och humanism. I dessa tankar kan också
skönjas en viss reformvilja, som personifierades av den romerske kejsaren Marcus
Aurelius (121-180). Från mitten av 200-talet avtar stoicismens och ersätts av
nyplatonism och kristendom.
16
b. Skepticism och cynism
Sofisterna gav, som vi sett, uttryck för en skeptisk inställning beträffande
kunskapsteoretiska frågor. Under 200-talet f.kr. utgick emellertid en än mer skeptisk
riktning från filosofen Pyrrhon (ca 300-250 f.kr.), som betvivlade möjligheten av att
erhålla någon som helst kunskap. Pyrrhons extrema skepticism, eller kunskapsnihilism,
inbegrep tvivel beträffande yttervärldens existens och den egna existensen.
Skepticismen fick ett visst fotfäste bl.a. vid Platons akademi. En annan filosofisk
riktning företräddes av de s.k. cynikerna. Cynismen, som inte har någon
kunskapsteoretisk eller metafysisk bas, präglas av tanken om frigörelse från alla
onödiga behov och sociala konventioner. Diogenes (404-324 f.kr.), en särling som
levde sitt liv i en tunna, brukar ofta framställas som urtypen för en cyniker. Det
berättas att Alexander den store hört talas om Diogenes, och vid ett besök vid hans
tunna erbjöd honom att önska vad han ville. Diogenes replikerade att han i så fall
önskade att Alexander skulle kliva åt sidan eftersom han skuggade solen. Cynikerna
var några av de första filosoferna under denna tid att forma en livsåskådningslära, och
har sin största idéhistoriska betydelse som föregångare till stoicismen.
4.2. Vetenskap under antiken
I det systematiska kunskapssökande som uppstod i den grekiska kulturen finns rötterna
till dagens moderna vetenskap. Grundläggande var sökandet efter enhet i mångfald
med hjälp av det rationella tänkandet och det systematiska insamlandet av empiriska
fakta. En öppen debatt var en förutsättning för att argumenten kunde förfinas och
utvecklas efterhand. Naturfilosofins utveckling från Thales tämligen primitiva teori om
urämnet, via Herakleitos och Parmenides diskussioner om förändringens natur,
medlingsfilosofernas försök till en syntes av föregångarnas tankar och slutligen
Demokritos tämligen sofistikerade atomteori är ett fint exempel på detta. Sofisterna
satte fingret på vad som saknades i naturfilosofin: beviskraft. Aristoteles försökte lösa
detta problem genom att utveckla såväl den empiriska metoden som
argumentationstekniken. Han formulerade också den realistiska kunskapsteorin.
Emellertid lyckades han inte bevisa varför hans metoder skulle vara mer fruktbara än
andra, eftersom han aldrig metodiskt testade sina teorier genom experiment. Frånvaron
av experiment gör att antikens "vetenskap" till en stor del bestod av spekulationer. Icke
desto mindre tillämpades det rationella kunskapssökandet på en rad av områden av
vetenskaplig karaktär:
Historia: Så tidigt som på 400-talet f.kr. intresserade sig Herodotos (484-425 f.kr.)
och Thukydides (460-400 f.kr.) för historieskrivning. De samlade empiriska fakta om
vissa stora slag eller andra viktiga händelser och nedtecknade de uppgifter de kom
över. Delvis blandades denna historieskrivning med såväl myt som uppbygglig
nationalism, men avsikten var ändå att ge en bild av vad som verkligen hänt.
17
Medicin: Under antiken hade man en viss kännedom om människokroppen och om
människans möjligheter att påverka ett sjukdomsförlopp. Den förste som gjorde
empiriska studier för att dra slutsatser om bästa möjliga behandlingsmetoder var
Hippokrates (460-375 f.kr.). Än idag svär läkarna Hippokrates medicinska yrkesed.
Biologi: Anaximander formulerade en teori om hur människan kommit till, som till sin
karaktär påminner om biologisk evolutionslära. Han lär ha ansett att livets ursprung
fanns i havet, och att en miljöanpassning sedermera resulterat i att olika djurarter,
däribland människan, utvecklats.
Matematik: Matematiken har förhistoriska anor, men utvecklades under antiken. Den
största insatsen bidrog Euklides (ca 330-260 f.kr.) med, då han utifrån Platons
vetenskapsideal grundlade en axiomatisk-deduktiv geometri. Detta innebär att han
definierade de geometriska utgångspunkterna (exempelvis vad en punkt är), för att
sedan deduktivt härleda matematiska sanningar från dessa utgångspunkter. Också
Archimedes (287-212 f.kr.) bidrog med viktiga matematiska upptäckter. En
matematisk bedrift stod Erastosthenes (276-194 f.kr) för då han beräknade jordens
omkrets (han visste alltså att den var rund) till 39 375 km (att jämföra med den
moderna beräkningen 40 000 km). Erosthenes var för övrigt också en utmärkt
kartritare och utvecklade latitud/longitud-systemet.
Fysik/kemi: Fysik och kemi bedrevs inte i vår mening, menDemokritos utvecklade en
primitiv atomteori, och Aristoteles försökte förklara rörelse genom en fysisk teori med
metafysiska undertoner. Anekdoten om hur Archimedes kom på hur man mäter massan
på en kropp är väl känd: Då han en dag satte sig i badkaret upptäckte han att vattnet
steg i det att han själv klev ned i det. Detta kunde förklaras med att han upptog rum i
vattnet.
Astronomi: Astronomin har liksom matematiken förhistoriska anor. Den var en av
antikens stora vetenskaper, eftersom astronomiska insikter gav praktisk kunskap om
exempelvis navigation och tideräkning. Aristarchos (ca 270 f.kr.) gav uttryck för en
heliocentrisk världsbild med stora avstånd till andra stjärnor, och hävdade också att
solen är en glödande massa. Större betydelse fick emellertid Ptolemaios (ca 100)
etnocentriska världsbild, där månen, solen, de kända planeterna och stjärnorna
placerades i sfärer på olika avstånd från jorden. För att detta system skulle stämma med
de astronomiska observationerna av himlakropparnas rörelser utarbetade Ptolemaios ett
mycket avancerat matematiskt system.
Geologi: Redan under förhistorisk tid framställde man verktyg av mineral och
bergarter som bröts i gruvor. Men trots att det av allt att döma fanns betydande
kunskaper i mineralogi och geologi finns mycket litet nämnt i den antika litteraturen.
Aristoteles hade en del teorier om stenar och malmers uppkomst, och hans efterträdare
som ledare för Lykeion, Theophrastos (370-287 f.kr.), skrev boken Om stenar, där han
gav korta och sakliga beskrivningar av en stor mängd mineral. Verket blev den bästa
18
handboken i mineral under 1800 år. Flera av naturfilosoferna intresserade sig också för
geologiska frågor.
Rättsvetenskap: Redan sofisterna och Sokrates intresserade sig för samhällets lagar,
och Platon utvecklade en plan för hur det ideala samhället skulle se ut. Också
stoikerna, och främst då de romerska stoikerna Cicero och Seneca, studerade juridiken
och införde som vi sett begreppet naturrätt.
Filologi: Filologi, texttolkning, bedrevs systematiskt vid biblioteket i Alexandria. Bl.a.
insamlades och klassificerades texter, men de tolkades också, och språket studerades.
5. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 600 F.KR. - 100
THALES (+546)
ANAXIMENES(+525)
___________________________________________________________________________
PYTHAGORAS (+500)
HERAKLEITOS (+480?)
PARMENIDES (+480?)
EMPEDOKLES (+432)
ANAXAGORAS (+428)
___________________________________________________________________________
SOKRATES (+399)
GORGIAS (+374)
DEMOKRITOS (+370)
PLATON (+347)
DIOGENES (+324)
ARISTOTELES (+322)
___________________________________________________________________________
PYRRHON(+250f.kr.)
ARCHIMEDES (+212)
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
CICERO (+43)
___________________________________________________________________________
SENECA (+65)
19
6. FRÅN METAFYSIK TILL TEOLOGI
Under senantiken ersattes den klassiska metafysiken efterhand av livsfilosofi med
religiösa undertoner, som under 200-och 300-talen kulminerade i mysticism,
nyplatonism och senstoicism. Samtidigt växte kristendomen med väldig kraft. Under
300- och 400-talen påbörjades en intellektualisering av kristendomen då metoder som
tillämpats i grekisk filosofi användes för att förstå religionen. Denna teologi tjänade
inledningsvis som ett försvar mot filosofisk kritik av kristendomens grundsatser. Man
brukar därför säga att teologin ursprungligen är en apologetik (d.v.s. ett intellektuellt
försvar för kristendomen som livsåskådning). Apologetiken kulminerar med
Augustinus (354-430), vars "filosofi" - som han själv kallade den - än idag utgör
grunden för den katolska trosläran. Generellt kan det sägas att indoeuropeisk filosofi
under denna tid förenas med semitisk religion. Syntesen fick följande form:
1. Gud betraktas som universums skapare och som en aktiv metafysisk och moralisk
kraft. I klassisk grekisk metafysik räknade man på sin höjd med att någon form av
gud var orsaken till rörelsen i universum.
2. Människan placeras i centrum för universum, eftersom hon anses vara skapelsens
krona. Världen är Guds gåva till människorna, och den är inrättad som den är för att
människorna ska kunna frälsas. I grekiskt tänkande ansågs människan förvisso vara
en högtstående varelse, men ändå på samma fysiska nivå som djur.
3. Den linjära historiesynen accepteras. Enligt skapelseberättelsen börjar världen med
att Gud skapar den. Sedan följer en linjär historieutveckling fram till domedagen,
då världen upphör att finnas till. Grekerna hade omfattat en cirkulär historiesyn.
Religionen tog under medeltiden filosofins plats. Efter att Aristoteles och Platon
genom den arabiska expansionen återupptäcktes i Europa på 1000-talet fick det
intellektuella livet ett berikande näringstillskott. Som en reaktion på den antika
filosofin uppstod vid denna tid skolastiken, som sedermera skulle utmynna i den
moderna vetenskapen.
6.1. Augustinus: den upplysta själen
Augustinus sammanförde den antika filosofiska metoden med det kristna budskapet
såsom det formulerats i det Nya testamentet och tolkats av apologeterna. Poetiskt har
Gunnar Aspelin i Tankens vägar sammanfattat hans insats i följande ordalag:
Hos AUGUSTINUS, den västerländska kristenhetens lärofader, utmynnar
kampen mellan de båda världarna i en världsåskådning, vars material hämtas
från den antika traditionen och vars planritning är bestämd av kristna motiv. I
sin tanke bygger han upp en mäktig katedral med byggstenar från ett störtat
hednatempel.
Augustinus kallade anmärkningsvärt nog denna katedral för sin filosofi, vilket vittnar
om att religionen och filosofin för honom måste havarit snarlika. Enligt Augustinus
20
kunde människan få kunskap om världen genom introspektion, genom Gud och genom
Guds ord - Bibeln. Han uteslöt emellertid inte förnuftet ur relationen mellan det
mänskliga och gudomliga. Enligt honom var den mänskliga själen upplyst av Guds
ande. Sålunda föreligger en väsensanalogi mellan det mänskliga och Gud. Kroppen
tillhör däremot den världsliga världen, och detta är också en av orsakerna till att de
kroppsliga begären inte är gudomliga. Genom att förnuftet är upplyst av Gud ges
introspektionen ett berättigande av religiösa skäl. Tron är emellertid primär. För att
kunna använda vårt förnuft på ett riktigt sätt, måste vi inse att sanningen kommer från
Gud, inte från oss själva.
6.2. Den ”mörka” medeltiden
Efter Augustinus död 430 följde en tid av få nydaningar inom filosofi och teologi.
Antikens filosofiska skrifter gick förlorade under denna tid, även om romaren Boethius
under 500-talet gjorde en rad viktiga översättningar av Aristoteles. Olika kloster i
Europa bevarade också mindre bibliotek, och undervisning i latin och skrivkonst
bedrevs där fram till 800-talet. Intellektuellt och kulturellt var arabvärlden ledande
under denna period. Islam föddes på 600-talet, och spreds snabbt över hela den
arabiska halvön, i det östromerska riket och i nordafrika. I det ständigt växande riket
förekom översättningar av de grekiska filosoferna. Detta skulle sedermera bli av enorm
betydelse också för Europas idéhistoriska utveckling, då det antika arvet fördes tillbaka
över Medelhavet genom arabernas förmedling.
Europa upplevde en liten renässans under Karl den store på 800-talet. Karl lyckades
inte bara ena ett splittrat Europa under sin kejsarkrona utan gick också aktivt in för att
skapa en fast kulturell grund för sitt rike, där visionen var ett romerskt välde baserat på
kristna principer. Under den kejserlige rådgivaren Alkvin började ett nytt intellektuellt
liv spira. Särskilda klosterskolor öppnades vid sidan av biskopskyrkor och kloster, och
unga pojkar började värvas av kyrkorna för att utbildas till präster. Alkvin organiserade
ett standardiserat utbildningssystem i Karls välde, där grunden lades vid de sedan
antiken kända sju fria konsterna: Grammatik, dialektik, retorik, geometri, aritmetik,
astronomi och harmoni (musik). Färdigheter förvärvade i dessa ämnen tillämpades i
teologin, som uppfattades som den viktigaste disciplinen. Vid klosterskolorna började
gamla handskrifter kopieras och den karolingiska minuskeln, en tydlig och för hela
riket enhetlig skrivstil, introducerades.
Biskops- och klosterskolor tjänade i första hand ett praktiskt syfte. Meningen var att
utbilda präster vars uppgift var att predika en enhetlig ideologi. Undervisningen var
utformad därefter och syftade främst till att eleverna skulle lära sig en mängd saker
utantill. I de karolingiska klosterskolorna förekom därför mycket litet eller ingen kritik
av de texter som lästes, och varken filosofiska eller teologiska spekulationer
uppmuntrades. Under sådana omständigheter är det föga förvånande att nytänkande
inom filosofin lät vänta på sig. Något genombrott för de stora teologiska
systembyggena blev det inte heller på 900-talet, som liksom seklerna före Karl den
store präglades av oroligheter. Kyrkan förlorade åter inflytande och då det feodala
21
samhällssystemet slog igenom blev många av kyrkans män feodalherrar. Samtidigt
skakades det kontinentala Europa och de brittiska öarna av Vikingainvasioner, medan
östra Europa kämpade mot mongoliska framstötar. Mot slutet av seklet förändrades
åter förutsättningarna för bildning och religion, och kyrkan blev under 1000-talet en
politisk maktfaktor.
6.3. Den lilla renässansen
Den intellektuella revolutionen föranleddes av att klostrens munkar under 900-talet och
början av 1000-talet i allt större utsträckning tog avstånd från det klassiska
bildningsarvet och i stället återupplivade gamla munkideal. Bön och meditation fick
härmed allt större utrymme i det religiösa livet på bekostnad av världslig bildning.
Konsekvensen blev att stiftstädernas katedralskolor övertog klosterskolornas roll som
bildningscentra. Platser som Fulda i Tyskland, S:t Gallen i Schweiz, Reims och
Chartres i Frankrike och York i England blev intellektuella centra med en progressiv
pedagogik. Argumentationen och debatten blev viktiga inslag i undervisningen.
Teologiska satser, som förvisso fortfarande betraktades som ovedersägliga sanningar,
började nu också bevisas genom rationella argument framförda genom logiskt korrekta
resonemang, i stället för att bara läras in utantill. Denna skolvetenskap, eller skolastik,
blev allt mer dominerande under de följande seklerna.
En annan starkt bidragande orsak till skolastikens utveckling var att allt fler av
antikens texter från och med 1000-talet började översättas från arabiska till latin. Detta
medförde att två skilda tankevärldar efter ett halvt årtusendes skilsmässa åter mötte
varandra. Det blev nu kyrkans, och därmed de många i skolastisk anda utbildade
munkarnas och prästernas, sak att såsom Augustinus en gång gjort ta ställning till
antikens metafysiska system. Vid denna tidpunkt tedde sig ett ställningstagande till
förmån för de antika filosoferna som ett erkännande av att det mänskliga förnuftet kan
bidra med sanningar om världen och därmed också om Gud. De grupper av munkar
inom kyrkan som redan under 900-talet börjat ta avstånd från vetenskaplig teologi
motsatte sig alla sådana tendenser. De kritiserade främst skolasterna för att fästa större
uppmärksamhet vid hedniska författare än de heliga böckerna, och i denna anda
ifrågasätta trons sanningar med sitt otillräckliga människoförnuft. För de rättrogna var
grunden för tron att ingen säker kunskap finns utanför uppenbarelsen. Logiken ansåg
de gälla för det mänskliga tänkandet, inte för Gud. Kritik av det här slaget togs på
allvar men fick inte full genomslagskraft. Kyrkan accepterade en utveckling av
teologin i skolastisk riktning, i den tradition som påbörjats redan av Augustinus, under
förbehållet att filosofin alltid skulle underordnas teologin. Ett sådant förbehåll
tillfredsställde emellertid inte någondera part och den skolastiska perioden kom att
präglas av en kamp mellan filosofiskt inriktade förnuftsivrare och rättrogna
fromhetsmän.
22
6.4. Skolastiken: en kamp mellan tro och förnuft
Skolastiken kan indelas i tre perioder: tidig skolastik (1000-1100-talen), högskolastik
(1200-talet) och sen skolastik (1300-talet). Utmärkande för perioden som helhet är det
allt större intresset för grekisk filosofi och logik. Detta intresse fördjupade samtidigt
konflikten med de fundamentalister som menade att boklig lärdom endast ledde till
tvivel och andligt högmod och uppfattade den grekiska filosofin som hednisk. Frågan
om förhållandet mellan tro och förnuft eller kristet och hedniskt genomsyrade all
teologisk verksamhet. Varje teologiskt arbete blev i sig ett ställningstagande till
huruvida förnuftskunskapen skulle accepteras eller inte. Denna debatt bedrevs främst
mellan olika fraktioner inom den katolska kyrkan, och kyrkan hade därför svårt att ta
ställning till förmån för endera riktningen. På lokal nivå förbjöds dock periodvis
undervisning av aristoteliskt influerad teologi, och 1277 fördömdes en rad verk med
aristotelisk anknytning av biskopen i Paris och ärkebiskopen i Canterbury. Dessa utfall
mot aristotelianismen hade många anhängare, både i och utanför kyrkans kretsar, men
under skolastikens högperiod - 1200-talet - vann dialektiken icke desto mindre ständigt
nya anhängare, och Aristoteles lästes av i stort sätt varje student. Den viktigaste
orsaken till filosofins genomslagskraft var förmodligen skolvetenskapens tillväxt och
utveckling. Under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet började
universitetsväsendet ta form. Det växte fram ur redan befintliga katedralskolor och
privatskolor genom att de stora grupperna av lärare och studenter organiserades i
skrån. Det första universitet var Paris, där korporationen av lärare och studenter
erkändes 1210. Snart följde Oxford och Neapel exemplet i Paris, men den franska
huvudstaden behöll under hela 1200-talet en särställning i det intellektuella Europa och
i stort sett alla de stora skolastikerna studerade eller undervisade där under någon
period av sitt liv.
a. Den tidiga skolastiken
Anselm av Canterbury (1033-1109) brukar ofta kallas för den första skolastikern. Han
verkade under slutet av 1000-talet i Frankrike och England och formulerade bland
annat följande tankar omkring förhållandet mellan tro och förnuft:
Jag försöker inte förstå för att jag ska tro, utan jag tror för att kunna förstå. För också
detta tror jag, att jag inte ska förstå, om jag inte tror.
Som synes påminner dessa bevingade ord om Augustinus tanke att det mänskliga
förnuftet upplyses av Guds ande. Intrycket förstärks av följande citat:
Såsom den rätta ordningen kräver, att vi ska tro den kristna trons djupaste hemligheter
innan vi kan företa oss att särlägga dem; så synes det också mig vara en försummelse,
om vi, sedan vi befästas i tron, icke sträva efter att förstå det som vi tro.
23
Med detta uttryckte Anselm en inställning till det mänskliga förnuftet som åtminstone
stod i motsatsförhållande till den kristna fundamentalismen. Denna oppositionella
inställning tar sig också uttryck i hans berömda gudsbevis, som har följande form:
Premiss 1: Varje människa har en idé om Gud, eller en förståelse av begreppet Gud,
som det högsta tänkbara väsen.
Premiss 2: Det som existerar både i tanken och verkligheten måste vara högre än det
som existerar bara i tanken.
______________________________________________________________________
Slutsats: Alltså måste det högsta tänkbara väsendet existera också i verkligheten.
Resonemanget är som synes av deduktiv art: Anselm ställer upp två premisser, som
leder till en slutsats. Beviset bygger inte på några empiriska iakttagelser, utan har att
göra om förhållanden mellan meningen av våra begrepp.
b. Högskolastiken
Den högskolastiska perioden präglas av en av idéhistoriens giganter - Thomas av
Aquino (1225-1274). Thomas, som gick med i den nybildade Dominikanorden vid
unga år, förenade aristotelismen med den katolska kristendomen i monumentalverken
Summa contra Gentiles och Summa theologiae. Det som var utmärkande för Thomas
och den aristoteliska skolan var att de inte lät sig nöja med att konstatera saker. I stället
underbyggdes varje ståndpunkt med rationella argument. Formen var en sorts dialog,
där trossatser utsattes för noggranna analyser genom att pro-argument ställdes mot
contra-argument på ett tämligen stelt och torftigt, men onekligen klart och
överblickbart, vis. Målsättningen var att alla de filosofiska och teologiska problem som
den katolska kyrkan konfronterade skulle tas fram i ljuset och bemötas.
Teologi och filosofi var för Thomas av Aquino två skilda vetenskaper varav teologin
var den högre. Lika fullt ansåg han att filosofin på centrala punkter kunde bekräfta
teologins sanningar. Då Thomas berör teologiska ämnen om Guds existens,
människans ondska, själens essens o.s.v. genom att rationellt förklara och bringa
klarhet i bibelns trossatser är det emellertid inte en fråga om att börja en teologisk
undersökning genom att ställa sig tvivlande och skeptisk till de religiösa auktoriteterna.
I stället måste undersökningarna ses som exempel på hur förnuftet kan bringas i
överensstämmelse med det som Thomas ansåg vara sanningen om världen. Thomas
dog 1274, och bara tre år efter hans död förbjöds flera av hans texter i samband med en
kyrklig reaktion mot vad som upplevdes vara en sekularisering av kyrkan. Förbudet
upphävdes 1325, efter att Thomas helgonförklarats 1323. Än idag utgör hans teologi
hjärtat i den katolska kristendomen.
c. Senskolastiken
24
Under 1300-talet rasade den skolastiska tankevärlden samman. Först och främst
kanske genom Vilhelm av Ockham (ca 1285-1349) och dennes nominalism. Enligt
Vilhelm var möjligheterna till kunskap om Gud betydligt mer begränsade än vad någon
av högskolastikens stora teologer hävdat. Kunskap om Gud får man, menade han,
endast genom tro och religiös uppenbarelse, medan kunskap om skapelsen erhålls
genom varseblivningen och erfarenhet. Gunnar Aspelins korta sammanfattning av
nominalismens kunskapsteoretiska grundvalar visar hur radikal Vilhelm av Ockhams
och nominalisternas brytning var med den traditionella skolastiken.
Nominalismen känner två källor till kunskap om verkligheten. Den ena är
varseblivningen, den andra är uppenbarelsen, som måste mottagas med ödmjuk
tro utan förbehåll. Dess teologi bygger på auktoritetsprincipen, dess filosofi på
erfarenhetens princip.
Nominalisterna lämnade genom att följa Vilhelms tudelning av det gudomliga och det
världsliga sin tro hängande i luften. De ville under inga omständigheter ge den en
rationell bas, och konstruerade av den anledningen heller inga metafysiska argument
till förmån för teologin. Konsekvensen av denna dualistiska syn på Gud och världen
var att teologin och filosofin måste särskiljas, samt att filosofin, såsom vetenskapen
rörande den empiriska verkligheten, måste betraktas som en verksamhet som inte berör
livsåskådningsfrågor eller metafysik. Även om dessa konsekvenser knappast var
uppenbara för Vilhelm, som själv var både teolog och filosof, eller hans samtida, kom
synsättet att förebåda den empiriska vetenskapen.
Vilhelm av Ockham är annars kanske mest känd för sin ”rakkniv”. Detta är en metafor
för hans argumentationsteknik som gick ut på att vässa sina argument, så att bara det
mest nödvändiga återstår. Ockham uppmanade på detta sätt till en mer stringent
argumentation, eftersom skolastiken i vissa fall urartat i ett virrvarr av logiska
distinktioner och hårklyverier. Ockhams rakkniv är än idag en förebild för hur
argumention bör bedrivas såväl i filosofin som i andra vetenskapliga discipliner.
25
7. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 200 - 1400
PLOTINOS (+270)
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
AUGUSTINUS (+430)
___________________________________________________________________________
BOETHIUS (ca 500)
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
KARL DEN STORE (ca 800)
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
ANSELM AV CANTERBURY (+1109)
Tidig skolastik
___________________________________________________________________________
Högskolastik
THOMAS AV AQUINO (+1274)
__________________________________________________________________________
Sen skolastik
VILHELM AV OCKHAM (+1350)
26
8. DEN VETENSKAPLIGA REVOLUTIONEN
Kritiken mot det skolastiska tänkandet, särskiljandet mellan tro och förnuft, vurmen
inför det antika tänkandet, upplösningen av feodalsamhället, den katolska kyrkans
minskade anseende, protestantismens födelse och stora geografiska upptäckter är
utmärkande för renässansen - den tidsperiod som sträcker sig mellan 1300-talet och
1600-talet. Under denna händelserika period florerade mängder av nygamla
tankeströmningar: platonism och nyplatonism, aristotelism av olika slag, stoicism,
skepticism och mysticism. Metodologiskt konkurrerade också flera åskådningssätt. Vi
kan konstatera:
1. Att den deduktiva metoden fortfarande hade en stark ställning i teologin.
2. Att översättningarna av grekisk filosofi bidragit till ett förnyat intresse för
epistemologi (kunskapsteori) och ontologi (metafysik).
3. Att nominalisterna öppnat dörren för det empiriska kunskapssökandet.
Metodologiskt kunskap fanns sålunda om den logiska metoden (deduktionen), samt
den induktiva metoden (slutledningar genom observationer och generaliseringar).
Under slutet av 1500-talet kombinerades dessa kunskaper med varandra vilket ledde
till att det empiriska kunskapssökandet systematiserades. Man började tydligare än
tidigare formulera vetenskapliga problem, som man empiriskt sökte lösningar till.
Detta kunskapssökande utgick från en hypotes om hur man trodde att det förhöll sig,
och avslutades med experiment. Metoden förenade filosofisk spekulation och praktisk
teknologi eftersom en testad hypotes kan förutsäga framtida händelser. En av de första
att inse vikten av dessa metodologiska landvinningar var britten Francis Bacon (15611626). Han menade att den empiriska vetenskapen skulle förändra människans
livsvillkor i grunden. Genom hans och andras arbete utvecklades en empirisk
vetenskaplig praktik som var avgörande för naturvetenskapens framväxt, och som på
1600-talet utmynnade i vad som brukar kallas den vetenskapliga revolutionen.
Grunden för denna revolution var de vetenskapliga upptäkterna i sig, men av
avgörande betydelse var också det faktum att texter genom den på 1400-talet uppfunna
boktryckarkonsten kunde spridas i aldrig tidigare skådade upplagor. Under andra
halvan av 1600-talet bildades vetenskapliga akademier i olika länder, och strax därefter
började de ge ut vetenskapliga tidskrifter.
Utmärkande för den idéhistoriska utvecklingen under renässansen är förutom det som
redan nämnts att filosofin påverkades av de naturvetenskapliga framgångarna. Till stor
del berodde detta på att naturvetenskap och filosofi på den tiden bildade en enhet.
Många av de ledande filosoferna var samtidigt framstående matematiker och fysiker,
och många mer naturvetenskapligt orienterade personer fördjupade sig gärna i
filosofiska betraktelser. Detta betydde mycket för den kunskapsteoretiska och
vetenskapsteoretiska diskussionen som berikades av influenser från flera håll.
27
Diskussionen kan gestaltas genom en debatt mellan tre klassiska kunskapsteoretiska
skolor, rationalismen, materialismen och realismen, och en ny, empirismen13.
8.1. Den kopernikanska revolutionen
Det vetenskapliga tänkandets första landvinningar skedde intressant nog inom
astronomin, en icke-experimentell vetenskap med anor från förhistorisk tid.
Förmodligen hängde detta samman med att astronomin redan var en etablerad
vetenskap. I astronomin är det omöjligt att experimentera med undersökningsobjekten,
alltså himlakropparna. Däremot är det fullt möjligt att samla in ett empiriskt material
genom systematiska observationer. För att en observation ska vara systematiskt
förutsätts en precis frågeställning, eftersom det är särskilda drag i det som observeras
som det ska fästas uppmärksamhet vid. Observationer av detta slag registreras
noggrant, och bör kontrolleras av andra observatörer. Utifrån de systematiska
observationerna kan sedan testbara hypoteser uppställas, och jämföras med
observationsmaterialet. Sedan antiken hade den teoretiska basen för den astronomiska
vetenskapen varit Ptolemaios geocentriska system. Systemet var utomordentligt
framgångsrikt i att förutsäga förändringar i läge hos både planeter och stjärnor. Ställda
inför någon speciell avvikelse mellan teori och observationer försökte astronomerna
avlägsna oklarheterna genom någon förändring av Ptolemaiosystemets epicykler, vilka
utgjordes av små cirkelrörelser som planeterna kunde göra i sin omloppsbana runt
jorden. Redan under medeltiden började alla dessa justeringar bilda ett mycket
komplicerat system, som uppvisade tydliga brister. Bland annat yttrade sig detta genom
att den gällande kalendern inte var korrekt. Detta visade sig i det att vårddagjämning
och höstdagjämning försköts tidsmässigt för varje år. I början av 1500-talet var
bristerna så uppenbara att de flesta ledande astronomer menade att Ptolomaios system
inte längre kunde användas.
Nikolaus Kopernikus (1473-1543) försökte lösa problemen genom ett radikalt grepp. I
boken Revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas kretsrörelser)
utmanade han såväl kyrkan som Aristoteles och Ptolemaios genom att presentera en
heliocentrisk hypotes - d.v.s. en astronomisk modell där solen placeras i universums
centrum, med bland annat jorden i en omloppsbana. Boken slog först av allt fast att
jorden är rund. Därefter beskrev Kopernikus hur planeterna, fästade vid kristallsfärer,
rörde sig runt solen i perfekta cirklar. Denna teori, som grundlagts efter omfattande
observationer och som Kopernikus uppfattade ge en enklare matematisk beskrivning
av planeternas och stjärnornas rörelser, var omvälvande eftersom den förflyttade
människan från universums centrum i Guds omsorg, till en varelse på en klump
materia i omlopp runt solen.
Johannes Kepler (1571-1630) arbetade vidare på Kopernikus teori, som tycktes ha flera
svagheter. Bland annat:
13
Empirism (av gr. empeiria/erfarenhet) Kunskapsteoretisk riktning enligt vilken all kunskap om verkligheten
härstammar från sinneserfarenheten.
28
• Ansågs den motsägas av flera stycken i Bibeln.
• Tycktes antagandet att vi är i rörelse medan solen är stilla strida mot
sinneserfarenheten. Vi kan ju nattetid se hur månen och stjärnorna rör sig över
himlavalvet.
• Kunde teorin inte förklara varför det inte alltid blåser på jorden, om den alltid rör
sig.
• Föreföll det experimentellt bevisbart att jorden inte är i rörelse. Om exempelvis en
sten släpps från ett torn borde den, förutsatt att tornet rör sig medan stenen är i fritt
fall, falla en bit ifrån tornets fot. Så är emellertid inte fallet: stenen faller rakt ned.
• Överensstämde inte observationerna av planeterna med Kopernikus beräkningar.
Detta hade tvingat honom att, liksom före honom Ptolemaios, anta att planeterna
rör sig i epicykler. Faktum var att Kopernikus teori stämde sämre överens med
planeternas observerade rörelser än Ptolemaios teori.
• Kunde Kopernikus inte förklara varför inte föremål faller av jorden och dras mot
solen om solen är universums medelpunkt. Enligt Aristoteles vedertagna ”fysik”
hade nämligen all tung materia en naturlig dragning mot världsalltets medelpunkt.
Kepler hade under flera år arbetat som elev till den danske astronomen Tyko Brahe
som upprättat den tidens mest avancerade astronomiska observatorium på ön Ven i
Öresund, och hade på det sättet förvärvat omfattande kunskaper om planeternas
rörelser. För att råda bot på Kopernikus problem med epicyklerna formulerade han en
teori enligt vilken planeternas banor är elliptiska, och inte cirkulära som Kopernikus
förutsatt. Enligt denna teori överensstämde beräkningarna med de faktiska
observationerna. Detta innebar också att en tidtabell för planetrörelserna kunde
utvecklas. Därmed kunde man räkna ut en planets exakta läge vid vilken tidpunkt som
helst.
Exemplet på hur den heliocentriska teorin växte fram är intressant ur flera aspekter.
För det första är det värt att notera att Kopernikus utgick från ett problem. Nämligen
det att observationerna av planeternas rörelser inte var förenliga med en geocentrisk
världsbild. Han var dessutom tillräckligt kreativ för att ompröva hela den geocentriska
världsbilden. Emellertid överensstämde inte planeternas rörelser med de matematiska
beräkningarna för den heliocentriska teorin. Därför förfinade Kopernikus sin
ursprungliga teori med teorin om epicykler. Kepler uppfattade denna teori som
problematisk, eftersom den föreföll matematiskt komplicerad. Genom att ompröva
ännu en av de antika lärosatserna, att cirkeln är den perfekta rörelsen, utformade han
en ny heliocentrisk teori. Han byggde alltså vidare på Kopernikus tankar, men
justerade dem. På så vis utvecklades kunskapen om solsystemet kumulativt.
a. Filosofi med matematikens språk
Galileo Galilei (1564-1642) från Pisa i nuvarande Italien brukar ofta kallas den
moderna vetenskapens fader. Detta kan vara sant såtillvida som Galilei förstod att ta
tillvara de kunskaper som förmedlats genom Kopernikus och Kepler, och dessutom
betona experimentet som en central komponent i den vetenskapliga verksamheten.
29
Dessutom var han en skicklig pedagog och en driven författare som kunde förklara de
vetenskapliga teorierna så att de blev begripliga. Till begripligheten bidrog också att
han skrev på italienska i stället för, som brukligt, på latin. Ett exempel på Galileis
skicklighet som skribent är hans utläggningar om relativ rörelse där ett exempel om hur
en människa på ett båtdäck inte kan avgöra om det är hon eller en mötande båt som är i
rörelse får illustrera det faktum att vi utifrån vår position inte kan avgöra om det är
jorden eller solen som är i rörelse. Däremot är det uppenbart felaktigt att påstå att
Galilei var den som utvecklade alla dessa vetenskapliga metoder. Den moderna
vetenskapen växte, som vi sett, fram ur en mångtusenårig idéhistorisk tradition, och är
sålunda inte någon enmanskonstruktion. Galileo Galilei framstår ändå såväl som en
vetenskapens visionär som en skicklig vetenskapsman. Liksom Kopernikus och Kepler
(och före dem antikens Pythagoréer och Platonister) ansåg han matematiken vara
källan till kunskap om världen. I ett ofta citerat stycke ur verket Il Saggiatori skriver
han:
Filosofin är skriven i denna stora bok – jag menar världen - som ständigt ligger öppen
för våra blickar, men inte kan fattas om man inte först lär sig att förstå dess språk och
tolka de tecken med vilka den är skriven. Dess språk är matematikens och dess tecken är
är trianglar, cirklar och andra geometriska figurer, utan vilken det för människan är
omöjligt att förstå ett enda ord av den; utan dem vandrar man omkring i en mörk
labyrint.14
Citatet sammanfattar essensen i det moderna vetenskapliga betraktelsesättet:
1. Att erfarenheten ger oss direkt och sann kunskap.
2. Att matematiken hjälper oss att förstå det innersta väsendet av det vi ser. Den
hjälper oss att hitta enheten i sinnenas mångfald.
Det innefattar också uppfattningen att vetenskapen befattar sig med det kvantitativa,
d.v.s. med den verklighet som kan uttryckas matematiskt. Följaktligen blev det
naturligt att göra en distinktion mellan tingen som sådana (deras kvantitativa
egenskaper) och tingen som vi som förnimmande subjekt upplever dem (med olika
färg, lukt och smak). De senare aspekterna kan karaktäriseras som kvalitativa
egenskaper, och de är inte vetenskapligt tillgängliga. Man kan säga att det kvantitativa
universum härmed klassificerades som död materia vars rörelser bestäms av
mekaniska-matematiska lagar, medan dess liv och lyster är psykologiska fenomen i
våra sinnen.
Galilei blev under sin levnad Europas kändaste vetenskapsman. Då han genom
publiceringen av huvudverket Dialog om de två världssystemen (1632) indirekt tog
ställning för en heliocentrisk teori av Keplers modell reagerade den katolska kyrkan
därför kraftfullt. Från kyrkans synvinkel var frågan principiellt viktig. Om man
accepterade att jorden rörde sig kring solen, accepterade man indirekt att människan
14
Galilei citerad ur Conrad Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna – 1600-talet, 1700-talet (Stockholm:
Bonniers 1983).
30
och jorden inte stod i centrum för Guds skapelse. Detta hade kyrkan alltid hävdat, och
deras auktoritet skulle skadas om den nya teorin godkändes. Eftersom kyrkan skakats i
grunden av den protestantiska läran, som splittrat det kristna Europa, fann man sig
tvingade att statuera ett exempel genom att tvinga Galilei att offentligt ta tillbaka sina
påståenden, samt bannlysa Dialog om de två världssystemen. 1633 avsvor och
fördömde Galilei sina ”villfarelser och irrläror”, och han satt sedan i husarrest till sin
död 1642. Historien kan vara en viktig påminnelse om att vetenskapsmän inte agerar i
ett politiskt vakum, eftersom deras teorier kan användas i det politiska maktspelet.
8.2. Den vetenskapliga revolutionen
Isaac Newton (1642-1727) föddes i England samma år som Galileo Galilei dog. Med
tiden blev han professor vid universitetet i Cambridge och 1687 publicerades hans
epokgörande verk Philosophiae naturalis principia matematica. I boken framläggs de
fysikaliska teorierna om de tre rörelselagarna och gravitationslagen. Dessa lagar gav
stöd åt Keplers astronomiska teorier om planeternas banor och Galileis mekaniska
teorier angående lagar för kroppars fria fall. Grundtanken i gravitationsteorin är att den
kraft som får förmål att falla till marken verkar över stora avstånd. Kraften i fråga får
exempelvis månen att dras mot jorden, och jorden mot solen. Om inte denna
dragningskraft skulle finnas skulle både månen och jorden färdas fritt i rymden, och
inte i bestämda omloppsbanor. Teorierna uttrycktes matematiskt på ett sådant sätt att
det gick att det utifrån de olika kropparnas massa (eller vikt) gick att bestämma i hur
hög grad de påverkade andra kroppar på olika avstånd. Newtons lagar blev stommen
för den vetenskapliga världsbilden ända tills Einstein formulerade relativitetsteorin i
början av 1900-talet, och kan kortfattat sammanfattas enligt följande:
1. Newtons första lag: En kropp förblir i ett tillstånd av vila eller rätlinjig rörelse
såvida den inte påverkas av en yttre kraft. (En pil som skjuts iväg skulle exempelvis
fortsätta röra sig i samma hastighet i oändlighet om det inte vore för luftmotstånd
och gravitationskraften.)
2. Newtons andra lag: Förändringen av en kropps rörelse är proportionell mot den
påverkande kraften, och sker i denna krafts riktning. (Ju större kraft pilen skjuts
iväg med, desto större blir dess hatsighet.)
3. Newtons tredje lag: Mot varje kraft svarar alltid en lika stor och motsatt riktad
kraft. (Den kraft som pilen skjuts iväg med resulterar i en motkraft i form av en
rekyl i pilbågssträngen.)
4. Gravitationslagen: Alla partiklar i universum attraherar varandra med en kraft
som är proportionell mot produkten av partiklarnas massor och omvänt
proportionell mot kvadraten på deras avstånd.
Newton framhöll att hans fysik var induktiv och empirisk. Han ville härmed förespråka
en vetenskaplig metod av empirisk karaktär vilket innebär att man lämnar metafysiska
eller religiösa spekulationer därhän i den vetenskapliga verksamheten. Man skulle med
fysikern Ernst Mach kunna säga att Newton, liksom f.ö. tidigare Galilei, härmed
närmade sig naturen med frågan hur istället för varför. Newton ville utforska lagarna
31
eller principerna för naturskeendena och avstod från den aristoteliska fråga om orsaken
till dessa skeenden. Han menade att orsaken till exempelvis gravitationen inte kan
iakttagas och bevisas och därför inte har någon plats i den experimentella vetenskapen.
På frågan om Gud kunde vara orsaken till lagarna svarade han med det klassiska ”jag
uppställer inga hypoteser”. Med hypotes avsåg han av allt att döma påståenden som
inte kunde bevisas eller motbevisas empiriskt.
Newtons teorier brukar allmänt karaktäriseras som den största vetenskapliga bedriften
genom tiderna. Detta beror inte på att teorierna visat sig vara fulländade. Tvärtom
visade Einstein i början av 1900-talet att de byggde på flera felaktiga antaganden.
Deras oerhörda betydelse ligger därför snarast i att de dels gav svaret på en rad av
frågor som inte kunnat besvaras med Aristoteles antika fysik, och att de dessutom
öppnade möjligheten för vidare forskning efter nya riktlinjer och nya metoder.
Newtons teorier var, kan man säga, början på den moderna naturvetenskapen. I och
med hans teorier fulländades den vetenskapliga revolutionen genom att den kristna
världsbilden ersattes av ett mekaniskt/materialistiskt/deterministiskt universa vars
lagbundenheter kan åskådliggöras i matematiska ekvationer.
a. Den moderna vetenskapens genombrott
Genom Newton bröt den moderna vetenskapen igenom på bred front. Ett av de
vetenskapsområden som utvecklades mest var kemin. Utvecklingen inleddes av Robert
Boyle (1627-91), som återuppväckte Demokritos atomteori. Denna tanke
vidareutvecklades av bland andra Joseph Black (1728-99) och A.L. Lavoisier (174394). Den sistnämnde definierade atomerna i grundämnen, som inte går att bryta ner i
enklare beståndsdelar. John Dalton (1766-1844) förfinade teorin ytterligare och kunde
under början av 1800-talet dra följande slutsatser:
• Grundämnena är uppbyggda av mycket små, odelbara partiklar. Atomer.
• Alla atomer i ett grundämne är likadana, men de skiljer sig från atomerna i alla
andra grundämnen.
• En kemisk förening uppstår när atomer från två eller flera grundämnen bildar ett
”fast förbund”15
Som bekant lever atombegreppet kvar även om man under 1800-talet upptäckte att
atomerna faktiskt innehåller än mindre beståndsdelar.
8.3. Kuhns vetenskapliga paradigmer
Den radikala omsvängning i betraktelsesätt av världen som ägde rum under
renässansen och barocken kan karaktäriseras som ett paradigmskifte. Det var
vetenskapshistorikern Thomas Kuhn som lanserade detta begrepp för att karaktärisera
15
Citerat från Brody & Brody, Upptäcktrena som förändrade världen (Stockholm: Whalström & Widstrand
1999), 82.
32
naturen av vetenskaplig utveckling. Kuhn, som skrev den moderna klassikern The
Structure of Scientific Revolutions (De vetenskapliga revolutionernas struktur) 1962,
menade att ett paradigmskifte inträffar då ett vedertaget betraktelsesätt omkullkastas av
ett annat. Det vetdertagna betraktelsesättet kallade han för normalvetenskap. Den
normala vetenskapen är den aktivitet som de flesta vetenskapsmän sysslar med den
större delen av tiden. Vetenskapsmännen utgår i ett sådant skede från vetenskapliga
landvinningar som:
1. Varit tillräckligt originella för att attrahera en grupp anhängare från konkurrerande
forskningsmetoder
2. Representerat tankesystem som varit varit tillräckligt öppna för att lämna många
problem att lösa till den nya gruppen av forskare.
Kuhn skriver:
Landvinningar som delar dessa två karakteristiska skall jag i fortsättningen kalla
’paradigmer’, en term som har mycket gemensamt med ’normal vetenskap’. Genom att
välja denna term, avser jag att antyda att några accepterade exempel ur verklig
forskningsaktivitet – exempel som inkluderar lagar, teorier, tillämpningar och
observationsutrustning tillsammans – fungerar som modeller som skapar speciella
sammanhängande forskningstraditioner.16
Människor vars verksamhet baseras på samma paradigm har alltså anslutit sig till
samma regler och kriterier för forskningsverksamheten. När den enskilde forskaren
utgår från ett paradigm behöver han eller hon inte längre bygga upp sin vetenskap från
grunden. Detta har lämnats åt de läroböcker, som de som arbetar inom paradigmet
”uppfostrats” med. I den vetenskapliga uppfostran ingår också vetenskapliga begrepp
och metoder som lärs i sammanhang av observationer, experiment och problemlösning
i utbildningen. Ett paradigm är alltså ett sätt att tänka, argumentera och förfara när man
forskar inom ett givet område. Kärnan i paradigmet är en banbrytande forskningsinsats
som tjänar som förebild eller mönster. Inom paradigmet finns regler för vad som anses
vara god forskning, och det innehåller grundläggande lagar och modeller för hur dessa
lagar ska tolkas. Normalvetenskapliga forskningsmödor leder i längden till att man
stöter på vissa problem, som inte kan lösas med de vedertagna metoderna. De kan
också stöta på fenomen, som inte borde uppträda enligt de vedertagna teorierna. Kuhn
konstataterar:
På dessa, och också på andra sätt, leder den normala forskningen vilse. Och när den gör
det – dvs då dessa motsättningar som undergräver den etablerade vetenskapliga
traditionen inte längre kan undvikas – då börjar de extraordinära undersökningar som till
slut leder kåren till en ny grupp antaganden, en ny grund för den vetenskapliga
forskningen. De extraordinära händelser som leder till denna förändring av
grundanataganden är de som vi i detta arbete kallar för vetenskapliga revolutioner.17
16
17
Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur (Stockholm: Thales 1992), 22.
Ibid., 18.
33
Revolutionerna förebådar paradigmskiften. Skiftet mellan betraktelsesätt är emellertid
inte omedelbart. När en ny, omvälvande teori presenteras måste den alltid förfinas och
testas av både anhängare och motståndare. Förefaller den efter denna process bättre än
föregångaren upptas den av forskarsamfundet, och tjänar som ett nytt paradigm för
normalforskning.
a. Paradigmskiften i fysik och astronomi
Vi har redan sett hur Kopernikus heliocentriska teorin kom att ersätta den matematiskt
mindre eleganta geocentriska världsbilden,som sedan antiken fungerat som paradigm
för den astronomiska vetenskapen. Teorin förbättrades av Kepler och Newton. I det
sistnämnda fallet var insatserna så avgörande att man kan tala om en Newtonsk
revolution i fysiken, liknande den Kopernikanska inom astronomin. En betraktelse
över skillnaderna mellan Aristoteles och Newtons sätt att förklara rörelse åskådliggör
detta. Aristoteles ville förklara rörelserna hos oorganiska ting som stenar eller pilar
utifrån det metafysiska grundantagandet att alla ting söker sitt naturliga läge: därför
faller tunga saker (t.ex. stenar) mot jordens inre (deras naturliga plats), medan lätta
saker (som rök) stiger mot himlen. Utifrån de givna premisserna i Aristoteles fysik kan
all vertikal rörelse förklaras. Horisontell rörelse, såsom en pils flykt, förklaras genom
att rörelsen orsakats av mänsklig kraft. Förhållandet är helt omvänt i Newtons mekanik
där premisserna säger att ett ting som sätts i rörelse fortsätter färdas i samma riktning
med samma hastighet om ingen kraft påverkar den. Orsaken till att en pil i flykt inte
fortsätter i evighet är att pilens naturliga bana störs av jordens dragningskraft och
luftens friktion, vilket leder till att dessa krafter tvingar pilen till marken. Det
intressanta här är att ett och samma fenomen förklaras med olika teorier, där det som
ingår i förutsättningarna för den ena teorin måste förklaras i den andra. Förändringen i
betraktelsesätt - paradigmskiftet - består i att ett teleologiskt (målinriktat) system
ersätts av ett mekaniskt (orsaksbundet) system. De båda synsätten utesluter varandra
men vår omedelbara erfarenhet kan inte säga oss vilket system som är riktigt.
Anledningen till att Newtons fysik ersätter den aristoteliska, i stället för tvärtom, har
med dess använbarhet att göra. Newtons teori är i motsats till Aristoteles dessutom
falsifierbar: med hjälp av matematiska beräkningar kan man exempelvis beräkna hur
långt en pil, skjuten med en viss hastighet, kommer att flyga. Huruvida beräkningarna
stämmer överens med verkligheten kan sedan testas.
8.3. KUNSKAPSTEORETISK DEBATT
Parallellt med landvinningarna inom astronomi och fysik var 1600-talet en period som
präglades av kunskapsteoretiskt inriktad filosofi. Den vetenskapliga metoden hade växt
fram i filosofin, och filosofin hade nu att formulera ramarna för denna metods
tillförlitlighet. Diskussionen kan gestaltas genom en debatt mellan tre klassiska
kunskapsteoretiska skolor, rationalismen, materialismen och realismen, och en ny,
empirismen.
34
a. Materialismen
Materialismen har sina anor i den grekiska naturfilosofin, och fick sitt tydligaste
uttryck i Demokritos atomlära. Då såväl atomläran som hela idén om ett
materialistiskt-mekaniskt universum upplevde sin renässans under 1500-talet är det
naturligt att också materialismen utvecklades som kunskapsteoretisk filosofi. Sin
kändaste företrädare fick denna riktning i Thomas Hobbes (1588-1679), som menade
att allt i naturen följer mekaniska lagar. Enligt Hobbes och andra materialister består
all förändring i världen av rörelse. Vetenskapen ska därför syfta till att förklara
rörelsens natur. Däremot kan detta kunskapssökande vara av olika karaktär. Hobbes
menade att geometrin berör rörelsens matematiska lagar, mekaniken kropparnas
rörelser, fysiken rörelserna i kropparnas partiklar och människovetenskapen rörelserna i
människornas sinnen. Centralt är att alla dessa rörelser är lagbundna, och möjliga att
bestämma matematiskt. Detta betyder att vetenskapsmannen i princip kan få tillgång
till all kunskap om världen, om han lyckas formulera de lagar som styr världen, vilket i
sin tur betyder att han kan erhålla kunskap om framtiden, eftersom den är bestämd av
lagarna. Materialisten menar att allt i världen är förutbestämt, eftersom allting är
underordnat vissa givna naturlagar. Med tillräcklig kunskap om lagarna kan varje
jordbävning förutsägas på sekunden och dess styrka förutsägas exakt. Vidare kan varje
enskild människas beteende förutsägas, vilket betyder att den fria viljan är en myt.
Detta är ett uttryck för determinism - tanken att allt i universum är förutbestämt.
Materialisten tänker sig emellertid inte att Gud styr dessa lagar. Universum består
endast av materia, och lagarna för denna materia är given. Detta ger inte något
utrymme för Gud att ingripa i förloppet. Det kan också framhållas att all vetenskaplig
kunskap enligt materialisten är av kvantitativ art. Subjektets kvalitativa erfarenheter av
världen ger ingen sann kunskap - det är blott ett tapetmönster på livets matematiska
väv.
b. Rationalismen
En hårddragen materialism är mycket svår att acceptera, inte minst för att den förnekar
den fria viljan och därmed den fria tanken. Och tron på människans förmåga att tänka
fritt är djupt rotad i den europeiska idéhistorien. Som vi sett menade redan Platon att
all sann kunskap om världen erhålls genom rationellt tänkande, och också många av
skolasterna hävdade att förnuftet kan ge oss sann kunskap om världen. René Descartes
(1596-1650) var en rationalist som varken ville förneka vetenskapens eller förnuftets
möjligheter. Han förvaltade skolastikens logiska stringens och argumenterade för att
all kunskap måste ha en fast grund. Denna idé hämtade han från Platon, som ansett att
dialektiken var den högsta vetenskapen eftersom den vilade på kunskapen om den
eviga sanningen, och inte på kunskap om den förgängliga sinnevärlden. Samtidigt
anammade Descartes det vetenskapsideal som matematiken i allmänhet, och Euklides
geometri i synnerhet, ger uttryck för - d.v.s. den av Platon formulerade tanken att all
kunskap måste bygga på säkra axiom. Enligt Descartes finner vi den sanna kunskapen i
vårt eget medvetande. Det enda vi inte kan betvivla här i världen är att vi tvivlar, varför
35
vi med absolut säkerhet vet att vi tänker. Sålunda kunde Descartes konstatera att vi
tänker, och alltså finns. Detta resonemang har gått till historien som cogito ergo sum
(jag tänker, alltså finns jag). Utifrån detta axiom utvecklade Descartes sin
kunskapsteori genom ett sublimt resonemang som utmynnade i att Guds existens
bevisades. Detta var ett viktigt konstaterande, eftersom det gav grund för en dualistisk
distinktion mellan:
1. En andlig eller själslig verklighet, och
2. en materiell verklighet.
Enligt Descartes' dualism är det andliga icke-materiellt och därför utan utsträckning i
rummet. Den mänskliga själen är icke-materiell och behöver därför inte underordnas
den materiella världens lagar. På så vis kunde Descartes acceptera den materialistiska
tanken att all rörelse i den materiella världen är lagbunden och öppen för vetenskaplig
undersökning samtidigt som han kunde rädda den fria viljan och kristendomen.
Världen består helt ”enkelt” av två väsensskilda substanser. Människan är den enda
varelsen i den materiella världen som har en själ, och är sålunda det enda av denna
värld som inte fullständigt styrs av mekanikens lagar. Själen kommunicerade enligt
Descartes med kroppen genom tallkottkörteln i hjärnan. Denna förbindelselänk mellan
det andliga och det kroppsliga var nödvändig för att rädda dualismen, men är på många
sätt problematisk.
c. Empirismen
Empirismen är en kunskapsteoretisk riktning som föddes som en reaktion på de
vetenskapliga framgångarna på 1600-talet. Dess förste företrädare var John Locke
(1632-1704), som gav uttryck för de grundläggande tankarna i An Essay concerning
Human Understanding 1690. Locke argumenterade mot rationalismen, och förnekade
att det finns medfödda kunskaper, vilket han tyckte sig se belägg för i skillnaderna
mellan olika kulturer. Människan föds enligt Locke som ett tomt papper, och förvärvar
sedan sina kunskaper under sin livstid. Kunskap erhålls genom yttre eller inre
erfarenhet i form av något som Locke kallade för enkla idéer. Dessa idéer härrör från
en objektiv värld som registreras av sinnena. Enligt denna uppfattning upplever varje
människa verkligheten på samma sätt såväl när det gäller tingens kvantitativa
egenskaper som när det gäller deras kvalitativa egenskaper. Även om ett ting kan se
annorlunda ut i t.ex. gryningsljus och dagsljus skulle varje frisk människa, enligt
Locke, uppleva tingen likadant under likadana betingelser. Detta betyder att all
kunskap erhålls direkt som den är, och att:
• Ett påstående är sant om det stämmer överens med vad som kan observeras.
David Hume (1711-1776) vidareutvecklade empirismen i Treatise of Human Nature
(1740). Enligt Hume härstammar alla föreställningar från förnimmelser. Jaget ansåg
Hume bestå i en ström av förnimmelser, varför det upphör att existera då det inte
förnimmer (exempelvis i djup sömn). Hume kritiserade den induktiva kunskapen
36
genom att formulera det s.k. induktionsproblemet: vi kan, menade han, observera en
mängd vita svanar, men inte sluta oss till någonting om de svanar vi inte sett. Det kan
ju, när allt kommer omkring, finnas svarta svanar (vilket det faktiskt också gör!).
Samtidigt kritiserade han det vetenskapliga orsaksbegreppet: om vi stöter en biljardboll
mot en annan säger oss erfarenheten att den boll som träffas kommer att förflyttas.
Men enligt Hume kan vi inte ha någon som helst kunskap om framtiden, eftersom vi
endast kan erhålla kunskap om sådant vi förnimmer. Detta betyder att människan inte
kan nå någon definitiv och slutgiltig sanning om världen såsom materialisterna tänkt
sig. Men inte heller förnuftet kan ge oss någon sann kunskap, såsom rationalisterna
hävdat. Kunskap kan vi, enligt Hume och empiristerna, bara erhålla om det som vi
erfar. En konsekvens av detta synsätt var att empiristerna under 1700-och 1800-talen
förnekade atomteorin. Atomerna kan ju inte observeras, menade de. Empirismen
utvecklades senare, som vi ska se, till den under 1900-talet mycket inflytelserika
vetenskapsteoretiska riktning som kallas för positivism.
d. Realismen
Som kunskapsteori är realismen mycket gammal. Aristoteles var den som först
formulerade dess grundsats att det finns en objektiv verklighet som är oberoende av
människor. En utveckling av denna sats är:
• Att ett påstående är objektivt sant betyder att påståendet stämmer överens med den
objektiva verkligheten.
Exempelvis är påståendet att jorden kretsar kring solen i en elliptisk bana enligt
realisten sant därför att det stämmer överens med den objektiva verkligheten.
Sanningsvärdet påverkas inte av människors kunskap om världen. Påståendet att jorden
kretsar kring solen i en elliptisk bana var sålunda sant redan innan Kopernikus och
Kepler formulerade sina teorier. Det är också sant oberoende av om vi kan observera
att så är fallet eller inte. Enligt realisten kan exempelvis Gud existera, oberoende av om
vi kan observera Gud eller ej. Däremot har vi inga metoder att bevisa eller motbevisa
satsen i fråga. Detta betyder att realisten godtar begrepp som betecknar tänkbara men
inte observerbara ting i vetenskapen. Anledningen är att man tror att en stor del av de
strukturer och mekanismer som existerar inte kan observeras. Detta kan gälla
exempelvis atomer eller kvantfysiska lagar. Detta antagande är inte helt självklart.
Empristerna, och senare positivisterna, hävdade att det som inte kan observeras är
meningslöst.
Realismen hade sina företrädare främst bland praktiker som Kopernikus, Galilei och
Newton. De antog en massa saker som inte var direkt observerbara: exempelvis att
jorden kretsar kring solen, eller att kroppar attraherar varandra. Tillförlitligheten av
dessa antagaden, eller hypoteser, kontrollerades genom experiment som upprepades
under olika betingelser. Om experimenten gav samma resultat gång på gång drog man
gärna den induktiva slutsatsen att hypotesen stämmer, eftersom utfallet av
experimenten alltid visar sig vara i överensstämmelse med hypotsen. Fysikern Roger
37
Boscovich (1711-1787) gav denna praktik namnet hypotesmetoden. En metod som
under 1900-talet utvecklades och konkretiserades av vetenskapsteoretikern Karl
Popper, vilket vi ska återkomma till.
8.4. En ny världsbild
Vetenskapens metoder och begrepp är ett uttryck för den moderna världsbilden, som
inbegriper nya sätt att förhålla sig till världen. G.H. von Wright har i boken
Vetenskapen och förnuftet försökt sammanställa några viktiga drag i denna
begreppsvärld:
• Dualism: Eller särskiljandet mellan subjekt och objekt - kropp och själ.
Distinktionen är tydlig såväl hos Bacon som hos Descartes, och är ett uttryck för
människans särställning på jorden. Carolyn Merchant hävdar övertygande i boken
Naturens död att det är den dualistiska världssynen som ligger bakom de senaste
seklernas miljöförstöring. Hon visar genom exempel hur man innan den
vetenskapliga revolutionen hade ett förhållande till jorden som en levande organism
som vördades och respekterades. I och med att jorden började betrktas som död
materia förändrades detta förhållningssätt varpå naturens resurser började
exploateras.
### Fakta/värden: Är egentligen en förlängning av den dualistiska distinktionen
där naturforskningen prioriteras som en vetenskap om fakta - d.v.s. matematiskt
påvisbara lagbundenheter i naturen - framför subjektiva värderingar och intryck. En
distinktion som tar sig uttryck i begreppsparet kvantitativt/kvalitativt.
### Determinism: Materialismen var den starkast växande kunskapsteoretiska
riktningen. Denna innesluter en determinism, som är utmärkande för vetenskapligt
tänkande.
### Analytiskt tänkande: Den vetenskapliga metoden förutsätter att
problemkomplex sönderdelas och analyseras i delar i stället för i helheter. Tidigare
i historien var det naturligare att söka förklaringar av verkligheten i sin helhet. Det
kan sägas att det analytiska tänkandet är en form av atomism (i meningen ett
uppdelande av verkligheten i små delar) i kontrast till holism (verkligheten kan
endast förstås som en helhet).
• Experiment: Den mest revolutionerande idén metodologiskt var experimentet.
• Vetenskapens öppenhet: Under renässansen (1300-1500) var det vanligt att
kunskapssökandet tog sig uttryck i magi och alkemi som bedrevs i slutna sällskap.
Essentiellt för vetenskapen är att all forskning redovisas öppet, och därför kan bli
föremål för utveckling och revidering. Vetenskapen är till sin natur en dialog
mellan forskare.
38
I övrigt kan sägas att betoningen på det allmänna framför det unika, och det
kvantitativa på bekostnad av det kvalitativa utgör stommen i den vetenskapliga
beskrivningen. De fenomen som vi upplever med våra sinnen omformuleras i abstrakta
teorier eller matematiska formler. Det som vi med våra sinnen upplever som solljus i
trolska, vackra, kalla och förförande skiftningar förklaras vara elektromagnetiska
vågor. Människor beskrivs i termer av atomer, molekyler och biologiska processer.
Ofta uppfattas den vetenskapliga beskrivningen, på grund av sin användbarhet i större
vetenskapliga teorier och praktiska verksamhetsområden (såsom exempelvis
medicinen), vara den bättre eller åtminstone mer sofistikerade enligt följande modell:
Detta som du upplever i vardagen är egentligen Detta.
Detta är emellertid en missuppfattning. Det är inte bättre att beskriva månljus i termer
av elektromagnetiska lagbundenheter, än att åskådliggöra det i färger på en målarduk.
Inte heller är det mer korrekt att beskriva en människa i biologiska termer än i
känslomässiga. Shakespeare skulle exempelvis inte vara särskilt läsvärd om han
koncentrerade sig på att förklara sina karaktärers hjärnprocesser i stället för att
koncentrera sig på deras känslor. Lika fullt vittnar hans texter om stor insikt om den
mänskliga naturen, och de som läser dem kan lära sig mycket av det. Beskrivningarna
har sina platser i olika sammanhang, och är inte utbytbara med varandra. Flera
vetenskapsfilosfer menar att beskrivningarna är uttryck för olika språkbruk, där
begreppen har olika betydelse. Att tala om ljus i vardaglig mening innebär enligt detta
synsätt alltså något helt annorlunda än att tala om ljus i vetenskaplig mening. Stephen
Toulmin har på ett träffande sätt åskådliggjort dessa tankar genom att jämföra det
vetenskapliga språket med en karta. Kartan innehåller en mängd av symboler vars
innebörd man måste lära sig att förstå, för att kunna tolka kartan. Dessa symboler är de
vetenskapliga begreppen. Liksom i fallet med symboler på en karta är inte de
vetenskapliga beskrivningarna direkta avbilder av verkligheten. De fungerar i stället
som hjälpmedel för den som vill orientera sig i omvärlden.
39
9. UPPLYSNINGEN OCH SAMHÄLLETS OMVANDLING
Om det vetenskapliga tänkandet slog igenom på 1600-talet kan det påstås att ett nytt
politiskt tänkande slog igenom under upplysningen på 1700-talet. Omvälvningarna på
det politiska planet började i Storbritannien med den ärorika revolutionen 1688 och
kulminerade med de amerikanska och franska revolutionerna hundra år senare - 1776
respektive 1789. Honnörsorden var frihet och jämlikhet, och på många sätt var denna
liberala politiska åskådning en konsekvens av den förändrade världsbilden i stort. Det
är värt att notera att den politiska omvandlingen började i Storbritannien där
vetenskapens framgångar kulminerade med Isaac Newton, och där dess
kunskapsteoretiska grunder debatterades av Thomas Hobbes, John Locke och David
Hume. Under 1700-talet förflyttades upplysningens tyngdpunkt från Storbritannien till
Frankrike där män som Voltaire (1694-1778), Montesquieu (1689-1755) och Diderot
(1713-1784) spred det nya tänkandet utanför vetenskapsmännens och filosofernas
krets. Vad det politiska tänkandet anbelangar är John Lockes Two Treatises of
Government upplysningstidens portalverk, medan Montesquieus Om lagarnas anda
blev det mest inflytelserika verket praktiken.
9.1. Kantiansk revolution i kunskapsteorin
Immanuel Kant (1724-1804) representerar på många sätt upplysningstidens rationella
syn på världen och tillit till naturvetenskapernas framgångar. Mer framgångsrikt än
någon annan utvecklade han en filosofi som försvarar såväl det mänskliga förnuftet,
som möjligheterna att vinna empirisk kunskap om världen. Kunskapsteoretiskt
formulerade Kant en fast grund för sann kunskap i en bitande kritik gentemot David
Humes empirism. Främst riktade Kant kritik mot Humes idé att universum inte är
lagbundet varför det heller inte är möjligt att göra förutsägelser om framtiden eller
formulera naturlagar. Kritiken riktades mot idén att människan kan inhämta kunskap
om världen empiriskt utan att inordna världen i bestämda kategorier såsom tid och
rum, eller genom orsakssamband. Denna tanke är kanske inte fullt så komplicerad som
det förefaller. Kant menade med detta att människan är sådan att hon upplever världen
på ett bestämt sätt. Vårt medvetande är helt enkelt så beskaffat att vi upplever världen
som ett tredimensionellt rum som förändrar sig med tiden, i vilken vi upplever vissa
händelser som orsaker till andra händelser. Till följd av detta, menade Kant, är vår
kunskap om världen främst ett uttryck för vårt förnufts natur. Detta betyder att
erfarenhet av exempelvis naturvetenskapliga lagar baserar sig på vårt förnufts
konstitution snarare än på verkligheten i sig. Om verkligheten i sig - d.v.s. en
verklighet som är oberoende av hur vi uppfattar den - kan vi därför ingenting säga,
enligt Kant. Detta är ett kunskapsteoretiskt perspektivbyte. Liksom Kopernikus och
Kepler fått en bättre förståelse av astronomiska förhållanden genom att överge den
traditionella synen att människan befinner sig i ett orörligt centrum så vänder Kant och
och ned på den traditionella uppfattningen att kunskap uppstår genom att subjektet
påverkas av objektet. Han hävdar att vi måste tänka oss att det är objektet som
påverkas av subjektet: objektet såsom vi uppfattar det är format av subjektets sätt att
erfara och tänka. Denna omvändning av de kunskapsteoretiska förutsättningarna
40
brukar kallas för den kopernikanska revolutionen inom filosofin, och detta är den kärna
i Kants kunskapsteori som förärat honom en plats bland filosofihistoriens verkligt
stora.
Motsättningen till Hume är följande: Eftersom vi alla har samma "former" (samma sätt
att erfara verkligheten på) inom oss, måste allt som vi kan erfara vara format av dessa
"former". Vi vet därför med säkerhet något om framtiden: Oavsett vad vi kommer att
erfara kommer erfarenheten vara av formen rum, tid och kausalitet o.s.v. Vissa
formella strukturer i vår kunskap är alltså allmängiltiga. Dessa strukturer gäller för alla
människor och de gäller såväl för det förflutna som för nutiden och framtiden. Därför
kunde Kant hävda att det finns vissa grundläggande drag i den empiriska forskningen
som är nödvändiga och allmängiltiga.
Kant tänkte sig att mänsklig kunskap har följande former:
a priori
a posteriori
a priori:
a posteriori:
analytisk:
syntetisk:
syntetisk
t.ex. kausalitet
”huset är grönt”
analytisk
”alla ungkarlar är ogifta”
Oberoende av erfarenheten
Beroende av erfarenheten
Satser av logisk natur
Satser av empirisk natur
Denna kunskapsteori är inte empirisk. Det finns ingen möjlighet att empiriskt eller
experimentellt avgöra om människan upplever världen enligt vissa former. I stället har
Kant kommit fram till sin teori genom tänkande - han menar att det måste förhålla sig
såsom han säger av rent logiska skäl. Teorin är också mycket förnuftig: den undviker
såväl empiristens som rationalistens fallgropar, och erkänner båda slagen av kunskap.
Sålunda är den ett försök till syntes mellan rationalism och empirism.
41
10. VETENSKAP OCH VETENSKAPSTEORI PÅ 1800-OCH 1900-TALEN
Under 1800- och 1900-talen gjordes enorma landvinningar inom naturvetenskapen.
Vissa av de nya rönen var vidareutvecklingar av gamla teorier, andra teorier
omkullkastade de gamla sanningarna, och åter andra var helt nya. David och Arnold
Brody har i den populärvetenskapliga boken Upptäckterna som förändrade världen –
och människorna bakom dem lyfte fram sju områden som de verkligt stora
naturvetenskapliga upptäckterna. Bakom dem ser de tio vetenskapsmän. Listan är
följande:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Gravitationen och de grundläggande fysikaliska lagarna (Isaac Newton)
Atomläran (Niels Bohr)
Relativitetsteorin (Albert Einstein)
Big-bangteorin (Edwin Hubble)
Evolutionsteorin (Charles Darwin)
Upptäckten av cellen, samt ärftlighetsläran (Walther Flemming, Gregor Mendel)
Upptäckten av DNA-molekylen (Francis Crick, James Watson)
I de naturvetenskapenskapliga framgångarnas spår följde en teknologisk explosion,
som förändrade människors livsvillkor i grunden. Denna är explosion är i sin tur
sammanlänkad med det skede i historien som kallas för den industriella revolutionen.
Denna revolution inleddes enligt historikern Arnold Toynbee på 1760-talet genom att
James Watt uppfann ångmaskinen Därefter följde den mekaniska vävstolen, ångbåten
och ångloket och senare elektriciteten. Både produktionssätt och distributionsvägar för
varor, och därmed också människors levnadsförhållanden, förändrades härmed i
grunden. Bland annat mekaniserades boktryckarkonsten, varför masstryck av böcker
och tidningar möjliggjordes. Eftersom den allmänna skolan började byggas upp kunde
nya idéer och tankar genom skrift från och med 1800-talet nå de stora massorna.
Under 1800-talet föddes också människovetenskapen: sociologi, historia, ekonomi,
psykologi, antropologi och rättsvetenskap blev några av flera nya forskningsfält. I
grund och botten hade man samma anspråk som i naturvetenskaperna att söka enhet i
mångfald genom att formulera lagar och förklaringar utifrån empiriska fakta. Men
männsikovetenskaperna sökte inte lagar i naturen utan i det mänsklig beteendet och i
de mänskliga samfunden. Ett typexempel är den historiska materialismen, eller
Marxismen som den populärt kallas efter Karl Marx (1818-1883). Marxismen är
materialistisk i den meningen att historien, enligt teorin, styrs av givna lagbundenheter.
Detta betyder att utvecklingen inte kan påverkas, även om Marx menade att man,
liksom han gjorde, kan upptäcka utvecklingens lagar och därmed också påskynda
processen. Kunskapsteoretiskt blev framför allt August Comtes utvecklande av
positivismen betydande. Under 1900-talet fortsatte den vetenskapliga utvecklingen.
Inom kunskapsteorin utvecklades positivismen till den logiska empirismen, som fick
stort inflytande fram till och med 1960-talet. Därefter har såväl relativismen, som är en
del av den postmoderna riktningen i framför allt människovetenskaperna, och
heremenutiken blivit allt viktigare. Inom naturvetenskapen har Poppers
42
falsifikationism och utvecklandet av den hypotetisk-deduktiva metoden varit
tongivande, men även där finns i dag relativistiska tendenser.
10.1. POSITIVISMEN
a. August Comte - positivismens fader
August Comte (1798-1857) tänkte sig att människans historia var en lagbunden
utveckling mot en allt mer högtstående förståelse av världen enligt följande modell:
1. Det teologiska stadiet
2. Det metafysiska stadiet
3. Det positiva stadiet
Det teologiska stadiet karaktäriseras enligt Comte av en mytisk eller religiös syn på
världen, där myterna eller religionen står för alla universella förklaringar. Det
metafysiska stadiet utmärks av filosofiskt spekulativa förklaringar. "Denna långa följd
av nödvändiga förstadier leder så vårt förnuft till dess slutfas av rationell positivitet",
konstaterade Comte, som menade att termen positiv var avsedd att representera
följande:
1. Uppfattad i sin äldsta och vanligaste betydelse betecknar ordet positiv det verkliga i
motsats till det fiktiva.
2. I en annan mening anger ordet kontrasten mellan det nyttiga och det skadliga. Den
positiva filosofin strävar till att förbättra människans villkor, i stället för att "fåfängt
försöka tillfredsställa en ofruktbar nyfikenhet".
3. I en tredje betydelse används ordet för att ange motsatsen mellan den nya filosofins
visshet och den gamla metafysikens ovisshet och oändliga diskussioner.
4. En fjärde vanlig innebörd består i att ställa det precisa mot det svävande.
5. Slutligen betecknar ordet positiv motsatsen till något negativt.
Postivismen övertog i allt väsentligt det empiristiska kunskapsteorin, vilket betydde att
man enligt teorin endast kan erhålla kunskap om det som kan observeras med sinnena.
Ett annat grundantagande var att det mänskliga livet styrs av lagar och
regelbundenheter. Under Comtes tid hade naturvetenskaperna uppnått detta stadium:
astronomins sökte och formulerade de lagar som gäller för himlafenomenen, fysiken
upptäckte de lagar som gäller för materien och biologin hade just börjat finna de lagar
som gäller för växt-och djurvärlden. Comte hävdade att det nu var dags att utarbeta en
människovetenskap - sociologin - enligt liknande metoder. Studieområdet skulle vara
sociala fakta, som kunde studeras empiriskt objektivt, och förklaringarna skulle röra
endera villkoren för samhället i statistiken eller samhällets utveckling i dynamiken.
Målet skulle vara att finna lagarna för det mänskliga beteendet och utifrån kunskap om
dessa lagar utforma ett slags socialteknologi eller samhällsingenjörskonst.
43
b. Den logiska positivismen
Comte var inte ensam om sin vision. Filosofen John Stuart Mill (1806-1873), som var
god vän med Comte och delvis finansierade dennes forskning, menade exempelvis i
det inflytelserika verket A System of Logic från 1843 att människovetenskaperna borde
överta naturvetenskapens metoder. Målet var att formulera det mänskliga beteendets
lagar. Det skulle vara historikerns uppgift att upptäcka dessa empiriska lagar på dess
lägsta nivå, och samhällsvetenskapens uppgift att visa hur dess lagar följer ur
grundläggande psykologiska tankelagar. Om människovetenskapen en dag skulle
kunna få tillräcklig kunskap om alla dessa lagar skulle de i princip kunna förutsäga inte
bara allmänna skeenden i samhället, utan också enskilda individers framtida beteende.
Tankar av det här slaget låg alltså i tiden, och uppenbart finner man dess rötter i
naturvetenskapernas praktiska landvinningar och dess kunskapsteoretiska
förutsättningar, som kommit till tydligast uttryck i empirismen. Comtes idéer är ett
uttryck för det nya vetenskapliga tänkandet, vars grundläggande kunskapsteori allt
sedan honom betecknats som positivistisk. Positivismen utvecklades sedermera av
Ernst Mach (1838-1916), som i Wien blev världens första professor i
vetenskapsfilosofi, och hans efterträdare Moritz Schlick (1882-1936). Den grupp av
forskare och filosofer som utbildades av dessa båda herrar, och benämns som Wienerkretsen, åstadkom under 1930-talet en blomstringsperiod för positivismen. Den
moderniserade variant av denna vetenskapsfilosofiska och kunskapsteoretiska riktning
som växte fram under 1900-talet kom så småningom att kallas logisk positivism eller
logisk empirism. Inom denna riktning uttrycktes kravet på att allt verkligt måste kunna
observeras än tydilgare. Enligt den så kallade prövbarhetstesen eller
verifierbarhetstesen var en sats som handlar om något som inte är observerbart
meningslös. I denna anda arbetade Schlick för att ordet atom skulle strykas ur den
vetenskapliga vokabulären: atomer kunde ju inte observeras. Följande teser är centrala
för den positivistiska metodologin:
1. Alla utsagor som handlar om en icke observerbar verklighet är vetenskapligt
ogilitiga. De kan endast ha ett konstnärligt eller känslomässigt värde. Vetenskapen
kan därför heller handla om rätt och fel. Den kan bara konstatera fakta om
verkligheten.
2. Fysiken är förebilden för annan vetenskap
3. Genom att naturlagar härleds ur experiment som upprepas växer den vetenskapliga
kunskapen kumulativt. Lagar inom samma vetenskapsfält bildar så smånigom
teorier om verkligheten, som hela tiden förfinas. Vetenskapens viktigaste metod är
induktionen (induktionsproblemet till trots!).
Filosofen Hans Rosing karaktäriserar träffande den logiska positivismen enligt
följande:
44
En motvilja mot metafysiska spekulationer, betoning av klara och entydiga definitioner,
en strävan att utveckla objektiva mätmetoder och att försöka lösa problemen med
experiment, och när detta är omöjligt, med statistisk analys av massdata. En moderat
positivist betonar att vetenskapen måste sträva att vara neutral och opolitisk. Han fäster
stor vikt vid att konstruera matematiska modeller som är praktiskt användbara och
nyttiga. Att han är induktivist behöver väl knappast nämnas. Slutligen är han övertygad
om att vetenskapen gör ständiga framsteg, att vår kunskap kontinuerligt ökar och att
detta på det stora hela är en välsignelse för mänskligheten.18
10.2. KARL POPPER OCH FALSIFIKATIONISMEN
Österrikaren Karl Popper (1902-1997) har haft större inflytande över utformningen av
modern forskningsmetodlogi än någon annan vetenskapsteoretiker. Poppers
metodologi påminner om positivisternas, och han uppfattas därför ibland som
positivist. Detta är emellertid felaktigt, eftersom han riktar stark kritik mot två av
positivismens viktigaste teser:
1. För det första förkastar han positivismens grundantagande - att vi endast kan få
kunskap om verkligheten genom våra sinnen. Det är enligt Popper tillåtet att ställa
upp hypoteser om icke observerbara mekanismer, förutsatt att vissa villkor är
uppfyllda (se nedan). Han anser inte metafysisk spekulation vara meningslös
eftersom den kan ge upphov till intressanta idéer som eventuellt kan testas i
framtiden.
2. För det andra förkastar Popper den induktiva metoden och teorin om att kunskapen
växer kumulativt. I stället förespråkar den hypotetisk-deduktiva metoden, och
hävdar att vetenskapen växer dynamiskt. En dynamisk tillväxt innebär att
kunskapsmängden växer genom att vetenskapliga teorier motbevisas och ersätts av
bättre teorier. De nya teorierna bygger alltså inte nödvändigtvis på de gamla.
3. För det tredje anser han att det finns grundläggande skillnader mellan
naturvetenskaperna och människovetenskaperna.
Popper kan betecknas som realist. Han menar att det finns en objektiv verklighet, och
att det är vetenskapens uppgift att beskriva denna verklighet. Metoden för detta
sanningssökande är den hypotetisk-deduktiva.
a. Den hypotetisk-deduktiva metoden
Poppers vetenskapsteori låter sig bäst beskrivas genom en redogörelse för hans syn på
den hypotetisk-deduktiva metoden19. Denna metod kan i grovt förenklad form
framställas i fem punkter:
18
Hans Rosing, Positivismen (opublicerad).
hypotetisk-deduktiv metod Den hypotetisk-deduktiva metoden kan skisseras enligt följande modell: 1)
Problem, 2) Hypotes, 3) Deduktion (testningsimplikation), 4) Experiment, 5) Bekräftande eller förkastande av
hypotesen.
19
45
1. Den vetenskapliga undersökningen börjar med ett vetenskapligt problem eller ett
problemkomplex. Popper skriver: ”science starts only with problems. (---)
Moreover it is only through a problem that we become conscious of holding a
theory. It is the problem which challanges us to learn; to advance our knowledge; to
experiment; and to observe.”20 Problemen uppstår exempelvis då våra observationer
inte stämmer överens med vad vi (eller vår vetenskapliga teori) förväntar oss. Så
var exempelvis fallet då Kopernikus omprövade den heliocentriska teorin. Den
rådande teorin kan också förefalla för komplicerad. Så var fallet då Kepler
omprövade Kopernikus geocentriska teori med epicykler. Ibland kan ett problem
uppstå för oss bara genom att vi uppfattar att någonting behöver förklaras:
exempelvis solförmörkelser, människans ursprung eller inflationen. Vad skiljer då
vetenskapliga problem från andra problem? Frågan är inte helt lätt att svara på, men
allmänt kan sägas att de vetenskapliga problemen bör kunna besvaras genom
empiriska studier. Ett exempel på ett problem är frågan om varför fladdermöss rör
sig så bra i mörker.
2. Utifrån sin problemformulering försöker man sig i den hypotetisk-deduktiva
metoden sig på en kvalificerad gissning beträffande problemets lösning. Denna
gissning är en s.k. hypotes. Att uppställa en rimlig hypotes är forskningsprocessens
mest kreativa fas. Här gäller det för forskaren att ha både fantasi och mod.
Emellertid finns det enligt Popper vissa begränsningar: för att hypotesen ska anses
vara vetenskaplig ställs kravet att den ska kunna testas (och därmed teoretiskt sätt
kunna falsifieras eller verifieras). Enligt Popper är en hypotes eller teori som inte
kan testas och därmed falsifieras pseudo-vetenskaplig. Detta kriterium, som
avgränsar vetenskaplig och pseudovetenskaplig verksamhet, kallar han för
demarkationskriteriet. Ett exempel på en testbar hypotes är: Fladdermöss har ett
välutvecklat mörkerseende.
3. Deduktivt härleds därefter en testningsimplikation. Detta betyder att man genom ett
logiskt resonemang räknar ut hur ett test kan utföras, och vad ett sådant test kan
visa. För att uppfylla demarkationskriteriet är det lämpligt om testet ”förbjuder”
någonting. Om detta förbjudna inträffar är hypotesen falsk. Ett exempel på en
testningsimplikation är följande:
1. Fladdermöss orienterar sig i mörker med hjälp av mörkerseende
2. Fladdermöss försedda med ögonbindlar kan inte se
3. Fladdermöss med ögonbindlar kan inte orientera sig i mörker
4. Genom ett experiment kontrolleras hypotesen. En grupp av fladdermöss förses med
ögonbindlar. Det visar sig att de ändå kan orientera sig i mörker.
5. Hypotesen förkastas eftersom just det som var förbjudet inträffade.
20
Popper, Karl, Conjectures and Refutations (London 1963), 215.
46
Metoden kan vid ett misslyckande upprepas med en ny hypotes:
6. Hypotes: Fladdermöss använder sig av hörseln då de orienterar sig.
7. Deduktion:
1. Fladdermöss orienterar sig med hjälp av hörseln.
2. Fladdermöss försedda med öronproppar kan inte höra.
3. Fladdermöss försedda med öronproppar kan inte orientera sig.
8. Experiment: En grupp av fladdermöss förses med öronproppar. Det visar sig att
deras förmåga att orientera sig väsentligt försämras.
9. Hypotesen bekräftas, men för att vara tillförlitlig måste den dels testas noggrannare,
dels (helst) underbyggas med en teori om varför fladdermössens
orienteringsförmåga är hörselrelaterad. På detta vis har ett nytt vetenskapligt
problem uppstått ur det ursprungliga problemet. För att lösa det nya problemet
tillämpas återigen den hypotetisk-deduktiva metoden. I detta fiktiva fall kan vi
tänka oss att fladdermusforskarna så småningom formulerar teorin att djuren
orienterar sig med hjälp av ekon. Hypotesen testas genom att fladdermössens
munnar täpps till, och bekräftas då de under sådana betingelser förlorar sin goda
orienteringsförmåga. En mer heltäckande teori har därmed vuxit fram. Kunskapen
om fladdermöss har växt fram dynamiskt.
b. Falsifikationismen
Det mest anmärkningsvärda med Poppers modell för den vetenskapliga forskningen är
hans demarkationskriterium. Ibland brukar hans metodologi med anledningen av
kriteriet kallas för falsifikationismen. Anledningen är förstås att Popper kräver att en
vetenskaplig teori ska kunna falsifieras. Ursprunget till denna tanke står att finna i
Poppers förhållande till fyra av hans ungdoms mest debatterade teorier: Marx’
historieteori, Freuds psykoanalys, Adler individualpsykologi och Einsteins allmänna
relativitetsteori. I Conjectures and Refutations skriver Popper:
It was during the summer of 1919 that I began to feel more and more dissatisfied with
the (…) Marxist theory of history, psychoanalysis, and individual psychology; and I
began to feel dubious about their claims to scientific status. My problem perhaps first
took the simple form, ’What is wrong with Marxism, psychoanalysis, and indvidual
psychology? Why are they so different from physical theories, from Newton’s theory
and especially from the theory of relativity?
Popper noterade att den stora skillnaden var att de tre människovetenskapliga teorierna
enligt förespråkarna inte hade några svagheter. De ansågs kunna förklara allt inom sitt
område. Inte heller kunde några observerbara fakta omkullkasta teorierna i fråga. Fakta
som tycktes strida mot dem, kunde i stället omtolkas på så sätt att de stämde överens
med teorin. Detta gällde inte för Einsteins allmänna relativitetsteori. Om Einsteins teori
var sann så gäller bland annat att planeterna ska röra sig i vissa banor. Om endast en
47
liten avvikelse från dessa banor skulle observeras så skulle teorin omkullkastas.
Einstein förutsade också att en ljusstråle som passerar nära solen, som har en stark
gravitation eftersom den har en stor massa, böjs. Genom sin teori kunde han beräkna
graden av denna avböjning. För att testa sin teori bad han astronomen Eddington
undersöka om den beräknade avböjningen existerade. Detta gjordes under en
solförmörkelse 1919, och prediktionen visade sig stämma.
De två psykologiska teorierna kunde vare sig testas genom observation eller förutsäga
någonting, varför Popper menade att de var pseudovetenskapliga. Marxismen däremot
förutsade att de fattigare i en kapitalistisk ekonomi blir allt fattigare medan de rika blir
allt rikare. Enligt teorin skulle arbetarna med historisk nödvändighet göra uppror mot
makthavarna i detta ekonomiska system. Dessa förutsägelser stämde inte. I själva
verket har de flesta människor i de västerländska länderna blivit rikare under tiden
sedan Marx. Inte heller har några kommunistiska revolutioner inträffat i dessa länder. I
stället för att erkänna felen, och modifiera teorin gjordes den dock immun mot kritik.
Därigenom upphörde teorin, enligt Popper, att vara vetenskaplig och blev en ideologi i
stället.
10.3. HERMENEUTIKEN
Sociologin, den nya människovetenskapen, utvecklades såväl av Emile Durkheim
(1858-1917) som Max Weber (1864-1920). Durkheim betonade den statistiska delen
av sociologin, vilken beskriver olika samhälleliga fenomen i en överskådlig
matematisk form. Detta förebådade utvecklandet av den deskriptiva metoden, vars
uppgift det är att så sakligt och objektivt som möjligt beskriva vissa företeelser, men
undanhålla sig från att förklara dem. Weber betonade förståelsen av de enskilda
aktörerna i ett samhälle. I första hand, menade Weber, borde sociologen försöka förstå
enskilda människors handlingar och först därefter komplettera förståelsen med
förklaringar rörande orsakerna till vissa förlopp och företeelser. Till följd av
människovetenskapernas komplexitet insåg han emellertid att man inte alltid kan
förklara saker och ting, utan ibland får nöja sig med förståelsen. Dessutom ifrågasatte
han samhällsforskarens objektivitet, och poängterade att själva samhällsforskningen är
beroende av vissa värderingar i ett samhälle.
Weber anknöt i dessa tankar till en metodologisk riktning inom
människovetenskaperna som brukar kallas för det hermeneutiska. Hermeneutiken
(tolkningsläran eller förståelseläran) var ursprungligen en uppsättning metodregler som
utvecklades under 1500-talet för den riktiga tolkningen av teologiska och klassiskhumanistiska texter. F.D.E. Schleiermacher (1768-1834) vidareutvecklade
hermeneutiken till en generell förståelselära för alla former av texter. En viktig
beståndsdel i denna metod var att försöka leva sig in i och återuppleva den aktuella
texten som ett uttryck för en författares psyke, liv och historiska sammanhang. En följd
av den noggranna hermeneutiska analysen av en historisk text blev enligt
Schleiermacher att hermeneutikern kunde förstå texten bättre än författaren själv,
48
eftersom han kunde se den utifrån ett mer övergripande sammanhang: d.v.s. utifrån
kunskap om författarens hela liv och historiskt kulturella sammanhang.
Historikern Wilhelm Dilthey (1833-1911) såg hermeneutiken i ett ännu större
sammanhang, och menade att dess metodregler kunde tillämpas som en universell
metodlära för människovetenskaperna. Dilthey ansåg heremeneutiken ge ett utrymme
för
att
särskilja
människovetenskaperna
från
den
naturvetenskapliga
forskningspraxisen och dess kunskapsteoretiska grundantaganden. Det var särskilt
positivismen Dilthey och andra hermeneutiker vände sig mot. De menade att eftersom
människan har en fri vilja så kan hon inte förklaras genom lagbundenheter. I stället för
lagbundenheter och förklaringar skulle den humanvetenskaplige forskaren enligt
Dilthey sträva efter förståelse av människors uttryckssätt: texter, handlingar, konstverk
och arkitektur. Denna förståelse skulle återges genom psykologiska beskrivningar av
de specifika sammanhang där det mänskliga uttrycket gjort sig till känna. Teoretiska
tillägg, slutsatser eller tankekonstruktioner skulle undvikas. Tanken var att alla
tänkbara former av mänskliga uttryck skulle tolkas genom att vetenskapsmannen sätter
sig in andras tankegångar och återskapar eller rekonstruerar dem. Skillnaden mellan
den vardagliga och den vetenskapliga förståelsen av mänskliga uttryck ansåg Dilthey
bestå i humanvetenskaplig metodmedvetenhet och noggranhet.
a. Språket som meningsbärare
Hermeneutiken har allt sedan Dilthey varit en inflytelserik riktning i den
vetenskapsteoretiska diskussionen om samhälls-och människovetenskapernas
förutsättningar och metod. Särskilt sedan 1960-talet har den vunnit allt fler
förespråkare. Denna utveckling började inom filosofin genom viktiga insatser av bland
andra Martin Heidegger (1889-1976) och Hans-Georg Gadamer (f. 1900), men har
sedermera också uppmärksammats av vetenskapsmän inom människovetenskapernas
olika deldiscipliner. Gadamer är kanske den som betytt mest för den moderna
hermeneutiken, och hans insats består främst i att han betonat att de mänskliga
uttrycken inte endast kan tolkas och förstås såsom historiskt bundna yttringar. I stället
måste varje ny generation ta sig an texter såsom påståenden med anspråk på att säga
något om sanningen. Hermeneutikern kan därför inte, som Schleiermacher och Dilthey
hävdat, påstås kunna förstå en historisk text bättre än författaren själv. Texten måste
tvärtom tas på allvar, som en samtalspartner. Det är därför heller inte en fråga om att
försöka rekonstruera någon annas tankar genom inlevelse, utan snarare att försöka
förstå vad någon menar. Texten snarare än personen eller epoken är alltså det som ska
stå i centrum för den heremeneutiska forskningen, enligt detta synsätt.
I detta sammanhang poängterar Gadamer att språket är det viktigaste instrumentet för
vår förståelse av andra, men påpekar också att det språk som vi tillägnat oss utgör
grunden för vår kultur och vårt sätt att se och uppfatta saker och ting på. Därför är
språket inte något neutralt instrument som vi objektivt kan beskriva världen,
människor, historiska epoker eller texter med. Varje mänskligt uttryck är betingat av
den språkliga horisont som det uttryckts i. Detta gäller även tolkningen själv. Om vi
49
exempelvis försöker tolka någon av Platons texter måste vi vara medvetna om att
Platon skrev utifrån ett språk med en viss horisont av betydelser, fördomar och frågor,
på samma sätt som vi själva gör vid vår tolkning. Genom den hermeneutiska
erfarenheten, menar Gadamer, bringas texten och vår egen begreppsvärld i ett
förhållande till varandra och i detta möte med det främmande blir jag provocerad till en
erfarenhet om att min begreppsvärld är begränsad. ”Jag tvingas pröva mina fördomar
mot den främmande texten och jag tvingas ställa nya frågor. Därigenom överskrider
jag ramarna för min tidigare förståelse. Och genom överskridandet blir den främmande
texten tillgänglig för mig, vilken just genom att vara annorlunda sätter min egen
särprägel i relief.”21, skriver Poul Lübcke i en framställning om Gadamer. I
förlängningen innebär Gadamers synsätt att varje generation tar sig an tolkningsarbetet
av äldre texter utifrån ett nytt betydelseperspektiv. Detta betyder att en text aldrig kan
sägas vara slutgiltigt tolkad.
10.4. Samhällsvetenskapens idé och dess realtion till filosofin
Heremeneutiken kan ses både som en metodogi för människovetenskaperna och en
kunskapsteori. Det kunskapsteoretiska budskapet är att kunskap om människor är
fundamentalt annorlunda än kunskap om naturen. Anledningen är att människor har en
fri vilja som inte kan beskrivas genom någon form av lagbundenheter. För att hysa
denna kunskapsteoretiska ståndpunkt behöver man emellertid inte vara hermeneutiker.
En av 1900-talets viktigaste inlägg beträffande människovetenskapernas
vetenskapsteoretiska status gjordes de facto av den brittiske filosofen Peter Winch,
som var influerad av Ludwig Wittgensteins (1896-1951) filosofi snarare än
hermeneutisk metod. I sin bok Samhällsvetenskapens idé och dess realtion till filosofin
från 1958 inledde Winch den kritik av det positivistiska paradigmet inom
människovetenskaperna, som under 1990-talet blivit tongivande. Winch menar att ”all
samhällsforskning värd namnet måste vara filosofisk till sin natur”22. Anledningen är,
enligt Winch, att samhälleliga beteenden inte låter sig beskrivas med lagar som härleds
från empiriska observationer. I stället måste människovetaren koncentrera sin
uppmärksamhet på att utreda vad vi menar med begrepp som ”samhälleligt beteende”,
”socialt samspel” och ”objektiv verklighet”. Kunskap om människan går, annorlunda
uttryckt, inte att finna genom studier av vårt beteende, utan genom en granskning av
hur vi själva uppfattar oss själva och vår omvärld. Denna uppfattning tar sig uttryck i
vårt språk. Genom att granska hur vi använder vårt språk kan vi sålunda erhålla
kunskaper om den kulturella verkligheten. Winch uttrycker det så här: ”Frågan om vad
samhälleligt beteende består i utgör sålunda en begäran om ett klarläggande av
begreppet samhälleligt beteende”23, och ”att förstå de samhälleliga fenomenens
allmänna natur, det vill säga att utreda begreppet ’livsform’, är (…) själva målet för
kunskapsteorin.”24
21
red. Poul Lübcke, Vår tids filosofi (Stockholm: Forum 1987), 172.
Winch, Peter, Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin (Stockholm: Thales 1994 (1958)), 18.
23 Ibid., 30.
24 Ibid., 49.
22
50
Metodologiskt förespråkar Winch en filosofi som bedrivs efter de riktlinjer som
Wittgenstein angav i sitt huvudverk Filosofiska undersökningar. Denna metod är
komplicerad, men kort kan sägas att den går ut på att filosofisk (och därmed, enligt
Winch, också människovetenskaplig) kunskap erhålls genom att man studerar hur
mänskliga begrepp används i olika sammanhang. Begreppen ska alltså inte definieras,
utan kartläggas. För människovetenskapernas del innebär detta att centrala begrepp
granskas i sina sociala sammanhang. Vill man exempelvis veta hur ett främmande
folkslag ser på magi, gäller det att ta reda på hur de förhåller sig till magin. Detta kan
man ta reda på genom att undersöka hur de talar om magi, vad de menar med ordet
magi. När det gäller att beskriva mänskliga relationer som kärlek är metoden
densamma. Det går ut på att kartlägga hur människor talar om kärlek. Enligt Winch
kan en sådan analys inte reduceras till exempelvis en biologisk teori, eftersom en sådan
teori med nödvändighet förenklar verkligheten intill oigenkännelighet.
Eftersom detta resonemang är komplicerat, men centralt för en förståelse av dagens
vetenskapsteoretiska debatt, vill jag gärna belysa det med ett modernt exempel. Det
anknyter till den så kallade kognitionsforskning, som idag njuter stor prestige.
Kognistionsforskarna menar att vårt tänkande består av elektrokemiska processer i
nervsystemet. Hjärnan kan liknas vid en maskin, med komponenter för funktioner som
syn, hörsel och talförmåga. Om man accepterar att hjärnan är en maskin som styrs av
lagbundna processer accepterar man indirekt också att människan inte har en fri vilja.
Det är inte vi själva som fruktar, hoppas, älskar och tror saker. Dessa känslor styrs av
elektrokemiska lagar, aom utlöses av olika sorters yttre stimuli. Vi reagerar på dessa
stimuli som förprogrammerade automater. Denna tanke har uttryckts av de
amerikanska professorerna Patricia och Paul Churchland:
I primitiva kulturer förstod man de flesta naturfenomen i intentionalistiska termer.
Vinden kunde vara arg, månen svartsjuk, floden generös, havet rasande (…) bara under
de senaste två-tre årtusendena har vi begränsat folkpsykologin bokstavliga tillämpningar
att bara gälla de högre djuren. Men inte ens inom denna sin favoritdomän har (…)
folkpsykologin gjort större framsteg under de senaste två-tretusen åren. Grekernas
folkpsykologi är i stort sett den vi idag använder, och vi är knappast bättre än Sofokles
på att förklara det mänskliga beteendet i dess termer. Det här är en mycket lång period
av stagnation och fruktlöshet för vilken teori som helst.
Det motargument som i Winch anda skulle kunna framföras mot detta är att Sofokles
inte alls talade om hjärnprocesser i sina skådespel. Han skrev om livet; om relationer
mellan människor, om händelser och handlingar, om känslor. Sådana beskrivningar blir
vare sig bättre eller mer insiktsfulla genom att de olika aktörernas hjärnprocesser
beskrivs i detalj. Tvärtom är det, enligt Winch synsätt, just Sofokles beskriningar av
relationer mellan människor och händelseförlopp som verkligen säger oss något om
människans natur.
Eller med ett annat exempel: En biolog som hävdar att kärlek egentligen är kemiska
processer som utlöses vid sexuella stimuli säger enligt Winch ingenting väsentligt om
51
människor. Det gör däremot Shakespeare i Romeo och Julia. Om
människovetenskaperna ska kunna öka våra insikter om mänskligt beteende bör de
alltså i någon mening närma sig de konstnärliga uttrycksmedlen. Anledningen är att
beskrivningar av naturlagar och människor är fundamentalt annorlunda. Att beskriva
människor är att beskriva deras känslor, avsikter, levnadsförhållanden och
livsåskådning. Detta låter sig inte göras genom beskrivningar av fysiologiska tillstånd.
Eller för att uttrycka det annorlunda: reduktionistiska beskrivningar (beskrivningar där
en mångfald reduceras till en enhet) låter sig inte göras när det gäller mänskliga
beteenden.
10.5. Postmodernism och relativism
Tankar av det slag som framförts av Kuhn, Gadamer och Winch har legat till grunden
för den relativistiska kunskapsteori som de senaste decenniernas s.k. postmodernister
utvecklat. Kuhn menade att stora vetenskapliga framsteg inte kan förklaras med att
dessa framsteg karaktäriseras av ett större förnuft eller av bättre metoder än de
tankesystem de utmanar och ersätter.
Ju mer ingående [historiker] studerar t.ex. Aristoteles dynamik, flogistonkemi eller tidig
värmelära, ju mer övertygade blir de också om att dessa en gång populära teorier varken
var mindre vetenskapliga eller mer ett resultat av individuella egenheter än vad de
moderna teorierna är. Om man skall kalla dessa omoderna teorier myter, så kan myter
produceras med samma metoder och bli accepterade på grund av samma slags argument
som nu leder till vetenskaplig kunskap.25
Uttalanden av det slaget spelar naturligvis relativismen i handen. Enligt relativisten
finns ingen objektiv verklighet eller någon objektiv sanning. All sanning är därför
relativ. Enligt en sådan tolkning visar Kuhns paradigmteori att all vetenskaplig sanning
är relativ till ett givet paradigm. Att massan hos en kropp är konstant är sant relativt
Newtons paradigm, men falskt i Einsteins paradigm enligt vilket en kropps massa ökar
när dess hastighet ökar. Men ingen av teorierna är mer sann än den andra. Eftersom
man enligt relativisten inte kan uppnå någon objektiv sanning inom naturvetenskaperna
så kan man heller inte göra det i människovetenskaperna. Om vi exempelvis
undersöker ett folkslags syn på magi, kan vi inte utifrån vårt eget synsätt hävda att
deras tro på magin är falsk. Om de håller det för sant att magi existerar, så existerar det
också i deras kultur. Våra vetenskapliga beskrivningar av verkligheten påminner enligt
detta synsätt om beskrivningar av konst. Alla beskrivningar är så att säga lika mycket
värda. Det finns ingen som har tolkningsföreträde. På detta sätt anknyter relativisterna
till Gadamer, som ju menade att ett mänskligt uttryck aldrig kan sägas vara slutgiltigt
tolkat. Även om Gadamer själv, liksom för övrigt Winch och Kuhn, vänder sig mot
relativismen, har postmodernismen under 1990-talet fått stor genomslagskraft, vilket i
högsta grad har påverkat den vetenskapsteoretiska diskussionen om såväl
människovetenskaperna som naturvetenskaperna. I denna diskussion återfinns också
25
Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur (Stockholm: Thales 1992), 16.
52
många kunskapsteoretiskt realistiska debattörer företrädda både av natur- och
människovetare. Vad som blir frukten av dessa diskussioner är det emellertid ännu för
tidigt att uttala sig om.
12. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 1500-2000
KOPERNIKUS (+1543)
___________________________________________________________________________
KEPLER (+1630)
GALILEI (+1642)
BACON(+1626)
DESCARTES (+1650)
HOBBES (+1679)
___________________________________________________________________________
LOCKE (+1704)
NEWTON (+1727)
MONTESQUIEU (+1755)
HUME (+1776)
___________________________________________________________________________
KANT (+1804)
COMTE (+1857)
MARX (+1883)
___________________________________________________________________________
WEBER (+1920)
EINSTEIN (+1955)
POPPER (+1997)
GADAMER
53
13. LITEN ORDLISTA
deduktion/deducera (lat. bortföra, avleda) Att deducera är en fråga om att härleda en slutsats från en
uppsättning premisser (grundantaganden) enligt logiska slutledningsregler. En enkel deduktion kan ha följande
form: Premiss 1: Alla människor är dödliga, Premiss 2: Sokrates är en människa, Slutsats: Sokrates är dödlig. Om
premisserna är sanna är slutsatsen alltid sann. Om en eller flera av premisserna däremot är falska är slutsatsen
också falsk. Ex.: Premiss 1: Alla berg är dödliga, Premiss 2: Mount Everest är ett berg, Slutsats: Mount Everest
är dödligt.
dialektik (gr. dialektike techne, samtalskonst) Dialektik är en vanlig filosofisk term, vars betydelse emellertid
växlar. Hos Sokrates och Platon präglades begreppet, och innebar i deras filosofi en fruktbar samtalsmetod där
kunskap om verkligheten eftersträvas. Hos Hegel och Marx är dialektiken en modell för framåtskridandet enligt
följande: tes - antites - syntes - antites - syntes o.s.v.
dualism (av lat. dualis/som innehåller två) Är beteckningen på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar
existensen av endast två substanser (substansdualism), eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två
grundläggande skilda typer eller ska förklaras utifrån två klart åtskilda grundprinciper. T.ex. själsligt/materiellt
(egenskapsdualism).
empiri (gr. empeira), vetande el. kunskap inhämtad genom sinneserfarenhet.
empirism (av gr. empeiria/erfarenhet) Kunskapsteoretisk riktning enligt vilken all kunskap om verkligheten
härstammar från sinneserfarenheten.
epistemologi (av gr. episteme/kunskap, vetande, vetenskap och logos/läran om) Läran om kunskapens väsen.
Synonymt med kunskapsteori (och i ibland även vetenskapsteori).
hypotetiskt-deduktiv metod Den hypotetiskt-deduktiva metoden kan skisseras enligt följande modell: 1)
Problem, 2) Hypotes, 3) Deduktion (testningsimplikation), 4) Experiment, 5) Bekräftande eller förkastande av
hypotesen.
induktion/induktiv (av lat. in/i och ducere/föra, leda) En induktiv slutledning är detsamma som en
erfarenhetsslutledning, d.v.s. en slutledning som bygger på en mängd iakttagelser. Exempelvis bygger den
induktiva slutsatsen att alla korpar är svarta på en mängd iakttagelser av svarta korpar. Ingen iakttagelse får strida
mot slutsatsen. Om exempelvis en grön korp observeras är slutsatsen falsk. I en induktiv slutledning underbygger
premisserna (d.v.s. grundantagandena i form av iakttagelser) slutsatsen utan att vara logiskt bindande.
Premisserna kan alltså vara sanna, och slutsatsen ändå falsk, eftersom antalet observationer alltid är ändligt.
materialism (av lat. materia/virke, material, ämne) En speciell form av metafysisk realism enligt vilken allt som
existerar i verkligheten är ting (materia) eller processer, och att dessa endast har fysiska egenskaper. Verkligheten
kan därför förklaras enbart utifrån fysiken, och medvetandefenomenen kan reduceras till fysiska processer i
centrala nervsystemet eller i det yttre beteendet.
metafysik (gr. ta meta ta physica/det som följer efter det fysiska) "Vetenskapen" om tingens och vardandets
innersta väsen. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen.
ontologi (av gr. (to)on/(det) varande el. varat, och logos/läran om) Läran om det varande; varandevetenskap.
rationalism (av lat. ratio/förnuft el. förstånd) Kunskapsteoretisk riktning som hävdar att människan kan uppnå
kunskap om verkligheten genom att endast använda förnuftet.
realism (av lat. ting, sak) Uppfattningen att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan
erfaras.
teleologi (av gr. telos/mål, ändamål, slut) att uppfatta något som bestämt av mål eller ändamål.
54
14. LITTERATURTIPS
a. Några klassiker i kronologisk ordning
Platon, Staten (Nora: Nya Doxa 1993).
Aristoteles, Metaphysics (Oxford: Clarendon Press 1988).
Augustinus, Aurelius, Bekännelser (Skellefteå: Artos 1990).
Bacon, Francis, Det nya Atlantis (Stockholm: Carlsson 1995).
Bacon, Francis, Essäer (Göteborg: Daidalos 1984).
Descartes, René, Valda skrifter (Stockholm: Natur och kultur 1998). Av särskilt intresse är här
Betraktelser över den första filosofin.
Hobbes, Thomas, Leviathan (London: Penguin 1981 (1651)).
Galilei, Galileo, Dialog om de två världssystemen (Stockholm: Atlantis 1993 (1632)).
Locke, John, An Essay Concerning Human Understanding (London: Penguin 1997(1690)).
Hume, David, i An Enquiry Concerning Human Understanding (Oxford: Oxford U.P. 1999
(1740)).
Kant, Immanuel, Critique of Pure Reason (London: Everyman 1994 (1781)).
Mill, John Stuart, A System of logic (London: 1979)
Darwin, Charles, Om arternas uppkomst (Stockholm: Natur och kultur 1999).
Tre klassiska texter (August Comte/Om positivsimen, Émile Durkheim/Sociologins
metodregler, Max Weber/Vetenskap och politik) (Göteborg: Korpen 1979).
Popper, Karl, Popper i urval, red. David Miller (Stockholm: Thales 1997).
Winch, Peter, Samhällsvetenskapens idé (Stockholm: Thales 1994 (1958)).
Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur (Stockholm: Thales 1992 (1962)).
Gadamer, Hans-Georg, Sanning och metod (i urval) (Göteborg: Daidalos 1997 (1960)).
b. Sekundärlitteratur
•
Ambjörnsson, Ronny, Människors undran – antiken (Stockholm: Natur och kultur
1997). Första delen i en fyra bands idéhistoria. Mycket läsvärd. Del fyra finns utgiven (se
nedan, red. Runeby), medan vi ännu väntar på del två och tre. Håll ögonen öppna för dem!
• Blomberg, Clas; Hedström, Ingemar & Karlsson, K.G., Från Big Bang till livet på
jorden (Stockholm: Rabén Prisma 1997). En ny och av kritikerna mycket uppskattad
orientering i den naturvetenskapliga världsbilden. Förhållandesvis lättläst och intressant.
Kommer inom kort på pocket.
55
•
Brody, David Eliot & Brody, Arnold R., Upptäckterna som förändrade världen- och
människorna bakom dem (Stockholm: Wahlström och Widstrand 1999). En helt ny bok
som ger en enkel presentation av de stora naturvetenskapliga upptäckterna från Kopernikus
till DNA-molekylen. Lättläst men inte alltid helt tillförlitlig.
• Calder, Nigel, Einsteins universum (Brombergs 1991). En populärvetenskaplig
introduktion till Einsteins relativitetsteorier.
• Chalmers, A.F., Vad är vetenskap egentligen? (Nora: Nya Doxa 1996). En bra
introduktion till den moderna vetenskapsteorin.
• Edelman, Nils, Filosofer, forskare och filurer ur geologin historia (Eget förlag 1994).
Geologin ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv.
• Klein, Georg, Korpens blick- Essäer om vetenskap och moral (Stockholm: Bonniers
1998). En mer eller mindre skönlitterär betraktelse över vetenskapen och samhället.
Innehåller en intressant skriftväxling angående vetenskapsmannens moraliska ansvar, och en
bra framställning över de två vetenskapliga ”kulturerna”: människovetenskapernas
respektive naturvetenskapernas.
• Lübcke, Poul, (red.) Filosofilexikonet (Stockholm: Forum 1987). Mycket bra
uppslagsbok för krångliga begrepp och kända och okända filosofer.
• Lübcke, Poul, (red.) Vår tids filosofi (Stockholm: Forum 1987). En introduktion till
1900-talets filosofi. Boken är uppdelat efter de två tydligaste riktningarn: analytisk filosofi
respektive kontinental filsofi.
• Skirbekk, Gunnar & Gilje, Nils, Filosofins historia (Göteborg: Daidalos 1993). Ett
bra översiktsverk över filosofins historia. Lägger särskild tonvikt vid vetenskapens historia.
• Marc-Wogau, Konrad, (red.) Filosofin genom tiderna. Fyra band: Antiken, 1600-och
1700-talet, 1800-talet respektive 1900-talet. (Stockholm: Bonniers). Ett mycket fint urval
av stora filosofers och vetenskapsmäns orginaltexter. Marc-Wogau ger inför varje kapitel en
introduktion till olika epoker och filosofiska riktningar.
• Piltz, Anders, Medeltidens lärda värld (Skellefteå: Norma 1998). Den katolske prästen
Anders Piltz ger här mycket bra beskrivning av det medeltida skolastiska tänkandet.
• Piltz, Anders, Mellan ängel och best (Stockholm: Alfabeta 1991). En bok på samma
tema som Medeltidens lärda värld.
• Runeby, Nils, (red.) Framstegets arvtagare (Stockholm: Natur och kultur 1998). Del
fyra i Ambjörnssons idéhistoria. Boken består av essäer på olika viktiga teman inom 1900talets idéhistoria.
• Uddenberg, Nils, Arvsdygden (Stockholm: Natur och kultur 1998). En mycket bra
sammanfattning över biologins betydelse för människovetenskaperna. Kommer förmodligen
att följas av en del krtik från människovetenskapligt håll.
• Von Wright, G.H., Vetenskapen och förnuftet (Stockholm: Bonnier 1991).
Vetenskapen och förnuftet blev oerhört uppmärksammad när den kom ut. Den ger en kort
översikt över vetenskapens hsitoria och utmynnar i skepsis över framtiden. Han har följt upp
boken med de läsvärda Myten om framsteget (Bonnier 1994) och Att förstå sin samtid
(Bonnier 1996).