FÖRLORAD OCH ÅTERFUNNEN
Jesus sade: Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem,
tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon
hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor
och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På
samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som
omvänder sig.
(Luk 15:8-10)
Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på
denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över
den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor.
Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade
som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi
som de andra.
Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att
fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande
tillsammans med Kristus — av nåd är ni frälsta —och uppväckt oss med
honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han
för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss
genom Kristus Jesus.
Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det
beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk,
skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från
början har bestämt oss till.
(Ef 2:1-10)
Idag, denna söndag, är vårt tema här i kyrkan ”Förlorad och återfunnen”. Det är en
söndag när vi får höra hur Jesus öppnar sitt hjärta för oss och delar sitt hjärtas
innersta längtan. Jesus är inte nöjd med att någon enda av oss går här i livet
förlorad, vilsen, främmande för Gud. Han vill att var och en av oss ska få glädjen
och tryggheten i att bli funnen av honom.
Det står väldigt vackert här i Björlanda kyrka uppe på väggen, ord av Augustinus:
”Gud, du har skapat oss till dig, och våra hjärtan är oroliga till dess att de finner
vila i dig.” Det var något som Augustinus själv hade upplevt. Men man skulle
faktiskt också kunna vända på det: ”Gud, du har skapat oss till dig, och ditt hjärta
är oroligt till dess att vi finner vila i dig.”
1
Kommer du ihåg vad det var för tema i kyrkan förra söndagen och förrförra
söndagen? Kyrkoårets söndagar hänger ihop i ett mäktigt sammanhang. Vi är inne i
trefaldighetstiden, och den första söndagen för två veckor sedan har temat ”Vårt
dop”. De allra flesta av oss har fått bli framburna till dopfunten och ta emot Jesu
tecken över vårt liv.
Och samtidigt säger prästen: ”Jesus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att
vara hans lärjunge.” Förra söndagen talade vi om ”Kallelsen till Guds rike” – att
Gud kallar oss till mer än bara en tillhörighet genom dopet, han inbjuder oss till att
få börja lära känna honom och dela hans liv och leva vårt liv med hans närvaro vid
vår sida, på den väg som han har för oss. ”Ty därför har han skapat oss, och därför
gav han oss livet, för att vi skulle höra samman med honom och vara hans folk på
jorden.” Vilken ära, vilken möjlighet, vilken härlighet!
Men – många av oss kommer bort från livet med Gud som vi är kallade till. Vi blir
förlorade och måste bli återfunna. Vi faller gång på gång, och många av oss har
blivit främlingar för den Gud som en gång tog emot oss i dopet. Vi känner ju alla
många människor som en gång blev döpta men som nu inte känner Gud, som inte
har friden och tryggheten och glädjen i Gud som vi får ta emot här i kyrkan.
För dem berättar Jesus en liknelse. Han säger: Om en kvinna har tio silvermynt
och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset
och letar överallt tills hon hittar det? Jesus liknar sig vid en kvinna, en husmor
med ett modershjärta. Jesus berättade ofta en liknelse ur två olika perspektiv, för
att få med situationer inte bara från mäns vardag utan också från kvinnors. Före
den här liknelsen i Lukas 15 berättar han liknelsen om herden och det förlorade
fåret, och här liknar han sig vid en kvinna som tappar bort ett av sina tio
silvermynt.
Det här med att tappa bort ett mynt, det är kanske något som du också har gjort
någon gång? Om vi tappar bort en femkrona kanske vi tycker ”det spelar väl ingen
roll, det är inte värt att böja sig ner” – eller? Men de här silvermynten var riktigt
värdefulla, det var en silverdrachma som var värd en hel dagslön, som en
femhundring idag.
Och inte nog med det – antagligen satt de här tio silvermynten ihop som ett
smycke, ett pannband eller ett halsband som hon hade fått som hemgift och
bröllopsgåva. De här tio silvermynten representerar det allra dyrbaraste i hennes liv
– kärleken. Förbundet. Den djupa samhörigheten. När hon förlorar ett av dem är
det som att hon förlorar sin vigselring.
Vad Jesus vill säga är: Så mycket betyder du i Guds ögon. Om han inte får ha ditt
hjärta och ha det nära hos sig, då är livet inte helt för honom. Det var det som drog
2
Jesus till att komma hit från himlens härlighet hos Gud Fadern, att han inte var
nöjd med att du och alla andra människor som han älskar skulle vara skilda från
honom och främmande för honom.
Så Jesus berättar, hon kommer med en blossande lampa in i det mörka huset så att
skuggorna ger vika. Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska
inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8). Men han sade också att ”när
ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset” (Joh
3:19). Vi blev rädda. Vi korsfäste den som kom med ljuset.
Det finns alltså ett problem som evangelietexten inte tar upp men som antyds i
episteln, och det är att myntet ligger inte alltid still och väntar på att bli funnet.
Myntet kan mycket väl vara aktivt motvilligt mot att låta sig finnas och krypa ner
och gömma sig i springorna när Guds ljus kommer.
Hur känner du inför Guds ljus? Dras du till det… eller gör det dig rädd? Om du
känner att det gör dig rädd, vad är det som gör att det skrämmer? Finns det något
inom oss som skyggar för Guds närvaro och ljus?
Paulus skriver: ”Vi följde våra begär… vi var vredens barn… vi lät oss ledas av
den andemakt som är upprorets andemakt, djävulen… vi var döda i våra
överträdelser och synder”.
Gud är livet, och det livet finns i hans Son, Jesus Kristus (1 Joh 5:11). Och om vi
är skilda från det livet som vill förnya våra hjärtan, om vi inte har det livet inom
oss, då är vi döda i vår ande. Vi människor har inte liv i oss själva, vi måste ta
emot det från Jesus för att ha evigt liv. Och om vi inte får ta emot det från honom,
då har vi inte evigt liv.
Vi är helt utlämnade åt Guds välvilja – och det är en underbar position. David
sade: ”Låt oss falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är stor” (2 Sam
24:14). För Gud, som är rik på barmhärtighet, älskar oss med så stor kärlek att han
gör oss levande med Kristus och frälser oss av nåd och ger oss en plats i himlen
genom Kristus Jesus – just för att han ska få ha sin glädje i att gång på gång visa
dig sin godhet och kärlek och nåd.
För vad säger han när han till slut hittar sitt älskade och förlorade och nu återfunna
mynt som nu glimmar i hans hand? Han ropar till sina vänner: ”Kom! Fira med
mig, titta vad har jag hittat igen! Äntligen tillbaka i min hand.” Det är du som
glimmar i hans hand, och om han får polera dig och rena dig med Kristi blod
kommer du att glänsa ännu mer i hans ögon till hans ära.
3
Och Gud är inte en som håller sin glädje för sig själv. Han delar sin glädje, dels
med sin grannar – de som bor i himlen, änglarna – men också med sina vänner.
Vilka är Guds vänner? Det är dels de heliga i himlen hemma hos Gud, men det är
desto mer hans vänner här på jorden – de människor som ger plats åt Gud i sitt liv,
de som inte bara säger ”Gud, nu måste du lyssna på mig” utan minst lika ofta
säger: ”Gud, jag vill lyssna på dig”. Vi får säga som profeten Samuel, ”Tala, Herre,
din tjänare hör” – inte ”Tjena Herre, din talare här”.
Är du Guds vän? Vill du vara Guds vän? Oavsett hur mycket eller lite vi lyckas ge
plats åt honom i våra liv, så är Gud din vän till 100%. Hans trofasta nåd, den aldrig
dig lämnar, hans barmhärtighet, den kan aldrig ta slut. Du kan lita på honom till
100% i ditt liv, även om du inte skulle klara av att vandra hans väg alla dagar.
Men det öppnar sig ett så otroligt rikt liv för oss om vi låter oss finnas och öppnar
oss så att vi ger honom utrymme och säger: ”Gud, jag vill lära känna dina vägar” –
om vi vill lära oss att bli hans vänner så att vi gläder oss med honom över det
gläder honom och sörjer med honom över det som ger honom sorg. Hans sorg är
när människor är förlorade och vilsna, hans glädje är när människor får bli funna
och finna honom i sitt liv och därigenom finna sitt djupaste jag.
Och steget efter att glädja sig över det underbara som Gud gör, det är att med
darrande stämma be honom: Låt mig få vara med. Låt mig få vara med och finna
människor, låt mig få vara med och hjälpa människor att låta sig finnas av dig. I
bön, i kärlek och omsorg, i lyssnande och intresse, och med goda ord – både det
goda Ordet från Gud och de goda orden om vad han betyder för dig.
Om du känner att det slår an en sträng hos dig, om du känner att du vill göra mer
för Gud än att sitta i kyrkbänken, om du vill bli delaktig i det som Gud gör här på
jorden i våra dagar – ta då och säg det till honom. Han tar dig på allvar. Berätta för
honom om din längtan, och lyssna efter svar – i stillheten, i Bibelordet, i den
andliga vägledningen. Ta en andlig vägledare till hjälp, någon du har förtroende
för, som kan hjälpa dig komma framåt i ditt liv med Gud – en präst eller någon
annan erfaren kristen.
Då, i vägen framåt med Gud, får vi komma ut i det liv som den sista versen i
episteltexten handlar om: Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att
göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.
4
