”Livet är det som sker under tiden.”
Om pastoralteologi med ett diakonalt perspektiv.
Biskop Per Eckerdal
Föredrag vid kyrkoherdedagarna 29-30/9 2014
Nu
Monica och jag har ett foto stående hemma. Vi fick det för ett par veckor sedan från en god
vän som är fotograf. Man ser mjukt rundade stenar i vattenbrynet. De glänser i morgonljuset i
olika färgnyanser, fuktiga efter en våg som nyss sköljt över dem. Fotot kom med några
medkännande rader efter min svärfar som nyligen avled.
Alla som mist en kär anhörig vet hur livets perspektiv förskjuts i sorgens och avskedets livsrum.
Det må se helt olika ut beroende på ålder, livssituation och familjerelation, men jag tror att det
finns en komponent som är genomgående och det är det definitiva i avskedet som skett här på
denna jord. Och att det avskedet också, under sorgearbetet, kastar ett nytt ljus över det liv vi
som är kvar har att vårda. Livets perspektiv förskjuts så att en del som verkat viktigt hamnar i
bakgrunden och annat istället framstår som långt väsentligare i livet. Det är en sådan
erfarenhet som kan formuleras i konstaterandet, ”livet är det som sker under tiden”. Under
tiden som vi arbetar och sliter och planerar för det vi strävar efter att uppnå, så pågår livet i
detta nu. Det är detta livets nu som på något sätt ofta blir reducerat till ett medel för målet som
hägrar någonstans sedan.
Samma perspektivförskjutning kan vi möta i den äldres reflexion när tankarna går tillbaka i
livet: ”Vad blev det av mitt liv? Under tiden jag jobbade och slet, så pågick livet och jag var för
upptagen för att lägga märke till det.”
Samma förändring i perspektiven kunde vi ofta möta hos de boende på hospiceavdelningen på
Bräcke Diakoni. I livets slutskede skalades så mycket bort som tidigare varit viktigt, och det
som tonade fram var relationerna till människor runt omkring.
När Jesus möter människor i evangelierna tror jag man kan säga att dessa möten får sin
brännpunkt i mötets nu. Naturligtvis finns på olika sätt dessa människors livserfarenheter med
och naturligtvis finns det ett framtidsperspektiv, men allt detta strålar samman till Jesus-mötets
nu. Den underliggande frågan om människans eviga väl landar i utmaningen hur vi gör med
vårt nu. Domsliknelsen i Matteus 28 belyser från ett framtidsperspektiv detsamma, livet som vi
fått ansvar för är det som pågår i det lilla och i mitt sätt att möta Kristus i min nästa idag.
Betydelsen av livets nu och våra möten med Gud och medmänniskor i just detta nu får vara
infallsvinkel för några reflexioner kring pastoralteologi.
Pastoralteologi
Termen ”pastoralteologi” har använts, och används, med lite olika innebörd. Det figurerar
som benämning på en teologisk disciplin där tyskspråkig teologi ofta har talat om ”praktisk
teologi” medan det engelska språkområdet talat om pastoralteologi. Det används ibland, inom
flera språkområden, som benämning för en ganska handfast teologi kring pastors eller
kyrkoherdens ansvar. Det kan också användas med en vidgad innebörd, och så gör jag här, om
pastoralteologi som en teologisk reflexion kring det övergripande ansvaret för
kyrkan/församling.
1
Kyrkan som drama?
Svaret på frågan vad kyrkan är har genom tiderna ofta getts med en bild, varierande mellan
olika tider och olika kyrkotraditioner. 1978 kom den amerikanske jesuiten Avery Dulles ut
med en bok som heter ”Models of the Church”, ofta citerad sedan dess. Dulles tes är att vi
samtidigt behöver arbeta med och aktualisera olika bilder eller modeller för kyrkan. Han liknar
det med en jonglör som håller flera käglor i luften samtidigt. Olika kyrkomodeller behöver
balansera varandra för att inte tolkningen av det mysterium som kyrkan är ska bli ensidig.
När vi talar om den kristna kyrkan, den världsvida kyrkan med stort K, gör vi det ofta med
bilder som ger uttryck för en organisation eller organism. Med Dulles förbehåll, att olika
modeller ska få balansera varandra, vill jag vid sidan om dessa modeller beskriva kyrkan som
ett drama. Det är en modell som inte framhäver kyrkans väsen som organism, organisation
eller institution. Istället betonar den kyrkans karaktär av dynamiska relationer. Kyrkan är inte
ett objekt utan något som sker.
Kyrkan som drama framhäver kyrkan som relationer i just detta nu. Det blir ett tvärsnitt vid en
viss tidpunkt. Det tvärsnittet visar hur vi alla just nu befinner oss i en väv av relationer i
Kyrkans sammanhang. Relationer med dem som finns nära oss i den lokala gudstjänstfirande
församlingen. Relationer med dem som finns fjärran från oss men i den kristna kyrkans
gemenskap. Men också relationer med dem som ställt sig eller ställts utanför kyrkans
gemenskap och relationer till Guds skapelse i alla dess bemärkelser. Det är också relationen till
den Treenige själv. Den är en väv av relationer som böljar fram och tillbaka och vibrerar av
kraft och möjlighet. Det är en väv som också uppvisar skadade delar genom förlorade
relationer eller destruktiva relationer.
Kyrkan som drama framhäver också kyrkan som relationer i tidens längdsnitt, den dimension
vi ofta kallar frälsningshistorien. På samma sätt som tvärsnittet visar vårt beroende i
relationernas väv i detta nu visar längdsnittet vårt beroende av den heliga historiens eller det
heliga dramats aktörer före oss. Samtidigt visar historiens längdsnitt hur vårt ansvar också är
ett ansvar för dem som kommer efter oss och hur vårt ansvar är sammanvävt med alla
relationers helande när vi en gång skall se Gud ansikte mot ansikte.
Det är hela denna väv av böljande dynamiska relationer som är kyrkan. Det är hela denna väv
av relationer som vi är kallade att prägla som diakonia som livsstil. Det är en livsstil som
knyter oss samman med dem som gått före och de som kommer efter. Det är en livsstil som
knyter oss samman med våra syskon i tron och med alla dem som ännu ej funnit gemenskapen
med Kristus. En livsstil som utgår från den Treenige och som drar oss in i hans drama.
Diakonia som livsstil
Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek
har nått sin fullhet i oss. (1 Johannesbrevet 4:12)
I kyrkans era är det vi kristna som ger ”ansikte” åt den treenige. I första Johannesbrevet dras
slutsatserna av vad ett bejakande av kärlekens utmaning från den treenige innebär. När vi låter
oss bli inbegripna i Guds kärlek så att vi lever i kärleksfulla relationer till varandra, till
skapelsen och till Gud, då kan vi återspegla Gud. Den villkorslösa och överflödande kärlek vi
får ta emot får vi ge vidare.
2
Att leva så är att leva i en motrörelse mot förtryck, splittring och destruktion. Det sker med
insikten att livet inte är ”rättvist”, att ondska och destruktivitet från både medmänniskor och
natur präglar vägen genom livet. Att den yttersta konsekvensen alltid ser ut så att vägen till
livet går genom döden. Om denna motrörelse talar Jesus med sina lärjungar, om deras
”annorlundaskap”. Med ”er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den
yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren (dia’konon). Vem är störst, den som
ligger till bords eller den som betjänar (diakonei’n) honom? Är det inte den som ligger till
bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare (dia’konon).” (Lukasevangeliet 22:26.) Här
kommer familjen av diak-ord in i bilden för att beskriva karaktären av den kärleksfulla relation
som är Gud och som Jesus Kristus tydliggör. Som tolkningsraster bakom detta Jesusord i
evangelierna finns också utsagan om Herrens lidande tjänare i Jesaja 53.
En som tagit fasta på användningen av diak-orden är den tyske katolske teologen Hans Küng.
Han för en intressant diskussion om andra grekiska termer evangelisterna skulle ha kunna välja
istället för diak-orden för att beskriva relationen mellan Jesus och lärjungarna respektive
mellan lärjungarna sinsemellan i den unga kyrkan. Han pekar särskilt på två möjliga alternativ,
där den ena ordfamiljen beskriver relationer mellan olika medarbetare genom deras ömsesidiga
över- och underordning. Den andra ordfamiljen var också flitigt använd i Jesu samtid, men
enbart i religiösa kultsammanhang. Küngs slutsats är att det var viktigt för Jesus och för
evangelisterna att relationen i den unga kyrkan inte skulle vara en hierarkisk maktstruktur,
men inte heller en gemenskap som isolerades till den religiösa kulten (Küng 1967).
I linje med Küngs resonemang kan man konstatera att den språkliga form Jesus och de
nytestamentliga författarna väljer avslöjar det radikalt säregna i hur Jesus uppfattar sig själv i
relation till sina lärjungar. Detta är också föredömet Jesus uppmanar lärjungarna att följa efter.
Denna chockerande annorlunda inställningen fick exempelvis Petrus att reagera när Jesus
tvättade lärjungarnas fötter (Johannesevangeliet 13:6 ff). Den fick omvärlden att reagera och
den fångas upp i diak-begreppen. Den är Guds nyskapande motrörelse genom oss. Diakonia
som en livsstil som får prägla den väv av relationer som kyrkan är.
Mot bakgrund av Küngs resonemang drar jag slutsatsen att en pastoralteologi, en teologi kring
det övergripande ansvaret för kyrkan/församlingen, bör ta spjärn mot en isolerad introvärt
religiositet, men också mot en institutionell och hierarkisk självbild. Motrörelsen är den kyrka
som möter människor i ögonhöjd, trygg och tydlig i sin identitet och just därför i stånd att
lyssna i respekt och ödmjukhet.
Vad vill du att jag ska göra för dig?
I varje högmässa ropar vi med den blinde tiggaren: Herre förbarma dig. Vi får samma svar som
tiggaren: Vad vill du att jag ska göra för dig? I detta livets nu. Detta uttrycker diakonia som
livsstil, som behöver prägla kyrka och församling. En livsstil som tar fasta på att livet är det
som sker i detta nu.
Att vara tydlig och att lyssna känner ni igen bland annat från mitt herdabrev. Det är ett sätt att
uttrycka en vision för en diakonalt formad och färgad kyrka. En kyrka där diakonia som
livsstil formar våra grundattityder, våra prioriteringar och också våra arbetsformer. Det är en
vision som också behöver levas för att kunna läras. Också för min egen del som biskop i detta
stift är det min önskan att kunna leva och verka så, att vara tydlig och trygg i mig själv så att
3
jag kan signalera respekt och ödmjukt lyssnande. På ett särskilt sätt är detta viktigt när det
gäller relationen mellan biskop och kyrkoherdar eftersom ni kyrkoherdar på ett särskilt sätt i er
funktion ger uttryck för den lokala församlingens tillhörighet till stiftet och vad jag ibland
kallar den ”stora kyrkan”.
Jag vill ta ett konkret exempel för att åskådliggöra vad jag menar. Det är frågorna kring
sexualitet, homosexualitet och samkönade vigslar. Vad jag säger är inget nytt, men kanske
viktigt eftersom det florerar så mycket rykten från olika håll.
För egen del har jag varit mycket tydlig när det gäller dessa frågor. De ställningstaganden jag
gjort är ett resultat av min egen tidigare omprövning och ”resa” och skedde för ganska
längesedan. Det innebär också att jag med glädje följt vår kyrkas långa process med olika
stationer under vägen fram till beslutet om samkönade vigslar. Jag är glad för alla dem som
detta beslut gäller. Jag är också glad över att beslutet om samkönade vigslar ger utrymme för
den enskilde prästen att under lojalitet med vår kyrkas beslut ha rätt att kunna låta bli att själv
viga samkönade par om hon eller han inte menar sig kunna det. Lojaliteten till vår kyrka
innebär att varje präst, oavsett sin egen inställning, ska möta det enskilda paret med respekt
och att om man inte själv kan viga utan konstigheter förmedla uppdraget till annan präst. På
detta sätt är jag tydlig i dessa frågor.
Detta innebär också att jag, liksom kyrkans beslut, tydligt signalerar att jag hör er och dem
som inte menar sig kunna viga samkönade par. Jag respekterar detta och ser att var och en i
denna fråga måste få pröva sina egna skäl och val. Jag och övriga biskopar har så sent som i
förra veckan tydliggjort att vigsel av samkönade inte är något villkor för att prästvigas. Av dem
jag prästvigt vet jag att det finns olika ställningstaganden på denna punkt, men någon
kartläggning har jag aldrig tänkt tanken på att göra. Vår kyrka tål denna mångfald, men det
ska vara en mångfald präglad av ömsesidig respekt och dialog. Jag vill inte vara med om att
goda och bra präster känner sig utmanövrerade på grund av denna fråga. Jag önskar att jag
aldrig behöver höra vare sig den ena eller andra ståndpunkten argumentera i termer av att ”de
andra” inte är bibeltrogna. Så banalt enkelt är det inte. Jag hoppas också att den generositet
och respekt som jag försöker uttrycka även ska få prägla kyrkoråden runt vårt stift i deras
beslut.
I de lokala församlingarna, i era församlingar, kommer en pastoralteologisk reflexion med ett
diakonalt perspektiv att lyfta fram mötet med människor. Alla de olika situationer i
församlingens liv där möten uppstår. Också strategier för att underlätta möten, möten på
djupet där en tydlig församling buren av människor i olika ansvar kan vara trygga nog att
lyssna i ögonhöjd. Det innebär att möta människor som vuxna människor och att ha tålamod
att låta varje människa få göra sin egen inre resa efter den egna tidtabellen. Den tidtabell som
uppstår när vi inser att vi bara är redskap för den heliga Anden och att livet är nu.
Hemma hos Monica och mig står det där fotot. Fotot med strandstenarna som glänser, våta
efter vågen som nyss slog över. När vi står där vid stranden och vågorna rullar in som de gjort
hundratals, tusentals år, då kan vi uppleva hur livet skalas av. Allt det där vi måste planera, allt
som ska presteras, det bleknar bort och kvar blir stunden i detta nu när vågorna slår in med
ekot från tidernas begynnelse. Vid evighetens strand smälter stundens nu samman med
evighetens tidlöshet. Vi får bäras i Kristus in i den fullkomligt omslutande gemenskapen.
4
