Skärgården Även om hela skärgården är påverkad av mänskliga aktiviteter har ytterskärgården ännu karaktär av vildmark. Naturen och närheten till miljonstaden Stockholm gör skärgården oskattbar från rekreationssynpunkt. Skärgården har mycket stora natur- och kulturvärden. En stor andel av Östersjöns fågel- och fiskbestånd växer upp i länets skärgårdsområden. Stränder, grunda vattenområden, orörd skog, ädellövskog, hävdade havsstrandängar och områden med kalkberggrund har särskilt stor betydelse för växtoch djurlivet. För att bevara skärgårdens kvaliteter bör ytterligare bebyggelse undvikas och buller, störande former av friluftsliv och belastningen av föroreningar minskas. Belastningen på vattenmiljöerna av miljögifter och övergödning, exploatering eller andra störningar måste minska för att ge goda livsbetingelser för skärgårdens växt- och djurliv. I världen finns få skärgårdar Internationellt sett är skärgårdar sällsynta men i Sverige finns flera skärgårdar av olika karaktär. Östersjöns urbergsskärgård, där Stockholms skärgård är en del, är störst men vi har också Mälarens och Vänerns sötvattensskärgårdar, Bohusläns urbergsöar och Bottenvikens skärgård av moränöar. Östersjöns skärgård sträcker sig från Småland via Östergötland, Sörmland och Roslagen över Åland till Åboland i Finland. Här finns över 100 000 öar, holmar, kobbar och skär som bildar en grund tröskel tvärs över Ålands hav. Skärgårdsområdena skiljer den saltare, egentliga Östersjön från Bottenhavets sötare vatten. Det stora antalet öar är en följd av att Svealands sprickdalslandskap sluttar ner i havet. Landhöjningen efter istiden medför en ständig förändring. Sund och fjärdar blir grundare, öar växer ihop till större landområden för att slutligen förenas med fastlandet. Samtidigt dyker nya öar successivt upp ur havet i öster, för närvarande som mest ca åtta mil från fastlandet. Nordost om Möja finns klungor av öar åtskilda av milsvida fjärdar, det så kallade skärgårdshavet. Stockholms skärgård har en yta på mer än 3 500 km2. Mindre än hälften är landområden som fördelas på drygt 6 200 större öar (mer än 2 000 m2) och ca 24 500 mindre öar, kobbar och skär. Den sammanlagda strandlinjen är uppskattningsvis ca 10 000 km, en fjärdedel av Sveriges totala strandlinje. Flertalet öar är låga – medelhöjden är bara ca 10 meter. Havsbottnen är däremot starkt kuperad men skärgården är överlag ganska grund, i genomsnitt bara ca 10–20 meter djup. Sydost om Nynäshamn ligger Landsortsdjupet, Östersjöns djupaste del, på 459 meter. Hela skärgården är kulturpåverkad Människan har varit närvarande i länet under tusentals år och har successivt tagit det nya land som blottlagts av landhöjningen i besittning. Skärgårdens landområden är yngst i öster och äldre närmare fastlandet. De äldsta spåren av människor påträffas därför på fastlandet och i innerskärgården i form av stenåldersboplatser. Under järnåldern etablerades fasta bosättningar på de större öarna Blidö, Yxlan, Ljusterö, Ornö och Utö. Först under medeltiden blev skärgården koloniserad i någon större omfattning, men långt tidigare förekom säsongsbosättning för jakt och fiske. På 1600-talet var alla skyddade bebyggelselägen med bra hamnar tagna i anspråk. Bosättningarna begränsades av tillgång till färskvatten och odlingsbar jord. Vattenmiljöerna kan i ett historiskt perspektiv förmodas ha varit relativt opåverkade av människans verksamhet. Lokalt och under vissa tidsperioder kan dock till exempel övergödning ha varit ett märkbart inslag i anslutning till större samhällen och i samband med skogsavverkningar eller att ny jordbruksmark bryts. Med början under 1800-talet har omfattande fritidsbebyggelse anlagts. Sommarhusen ligger ofta i strandnära lägen där de konkurrerar om utrymme med växt- och djurliv samt rörligt friluftsliv. Fisket har varit basnäringen Redan under medeltiden hade strömmings - och torskfisket stor betydelse för kustbefolkningens och städernas livsmedelsförsörjning. Varje gård eller by hade egna fiskevatten medan ytterskärgården ansågs som allmänning där vem som helst kunde fiska. Under 1400- och 1500-talen infördes dock skatteplikt för fångsterna i de så kallade kronofiskena i ytterskärgården. På 1700-talet blev fångsterna sämre och den ökande konkurrensen från sillfisket på Västkusten förde med sig att strömmingsfisket minskade i betydelse. Under 1900-talet har yrkesfisket övergått från småskalig, kustbunden verksamhet med garn som huvudsakligt fiskeredskap till motoriserat trålfiske ute i det öppna havet. Fångsterna har mer än tiofaldigats under 1900-talet. Ökningen beror dels på motoriseringen av fiskefartygen och införandet av effektivare fiskeredskap, dels på den ökade fisktillgången som har följt av övergödningen. Knappt 90 yrkesfiskare finns i länet, främst i Norrtälje, Värmdö och Haninge kommuner. De moderna fiskeredskapen påverkar bottensedimenten och därmed de bottenlevande djuren, framför allt på vissa havsbankar. I takt med den ökande fritidsbefolkningen under senare hälften av 1900-talet har även fritidsfisket utvecklats kraftigt, framför allt efter 1985 då fiske med handredskap blev fritt. Fritidsfisket i skärgården tar i dag sannolikt större fångster av arter som till exempel abborre, gädda och öring, än yrkesfisket. I dag finns nio större fiskodlingar och ett antal mindre anläggningar i länet, flertalet tillkomna under 1980-talet. Under senare år har utvecklingen stannat av, bland annat till följd av priskonkurrensen från norska fiskodlingar. Branschen anför också att miljökrav och myndigheternas hantering av tillståndsbe slut har verkat hämmande på utvecklingen. Kunskapsläget om fiskodlingarnas miljöeffekter behöver förbättras. En fråga är hur allvarlig påverkan odlingarna har på kustvattnet och Östersjön, där den allmä nna strävan är att sänka tillskotten av växtnäringsämnen. Miljöfrågorna tillmäts allt större betydelse när nya fiskodlingar prövas. Jaktens betydelse har minskat Troligen var det säljakten som först gjorde det möjligt för människan att över huvud taget etablera sig i dessa karga trakter. Sälen gav i stort sett allt man behövde: föda, hudar, tran, ben, senor, m.m. Fiske, fågeljakt och äggsamling ingick också i försörjningen. Omfattande vårjakt på sjöfågel och säl har bedrivits långt in i modern tid. I början av 1950-talet förbjöds vårjakten på sjöfågel, vilket är en av orsakerna till att fågelbestånden har ökat kraftigt sedan dess. En annan orsak är sannolikt att tillgången på föda har ökat genom övergödningen av kustvattne n. Sälarna, främst gråsäl, har minskat kraftigt under 1900-talet på grund av jakt och påverkan från miljögifter. Den allmänna säljakten upphörde 1974 men fram till 1987 var skyddsjakt vid fiskeredskap tillåten för yrkesfiskare. Under 1970-talet var stammen som minst. Under de senaste decennierna har gråsälen ökat med ca tolv procent per år, sannolikt till följd av att miljögifterna har minskat. Antalet sälar är fortfarande mycket lågt jämfört med i början på seklet. Gråsäl finns främst inom tre områden i lä net: Svenska Stenarna, Sälberget och Angödrommen. Vid Svenska Stenarna finns ett av Östersjöns största bestånd, där kan det tidvis finnas över tusen sälar. Sälarna är mycket rörliga och uppehåller sig periodvis utanför länet i andra delar av Östersjön. Jordbruken har anlagts i sen tid Uppodlingen av skärgården pågick främst under 1700-talet och första hälften av 1800-talet. I jämförelse med fastlandsgårdarna var skärgårdsjordbruken små med smala och slingrande åkerlappar. Strandängar och dalsänkor med svårbearbetad lerjord utnyttjades som ängs- och betesmark. Slåtter bedrevs på i stort sett all gräsmark för att få vinterfoder till djuren. Det var även vanligt att man skördade vass och hamlade lövträd för att dryga ut de n magra höskörden. På somrarna hölls djuren på bete på ”hemön” eller närliggande ”betesholmar”. Flertalet av de gamla ängsmarkerna har odlats upp eller växt igen under 1900-talet. Djurbetet på öar och holmar har successivt upphört och förekommer i dag endast på några få platser i länet. I takt med den minskade boskapshållningen har vassbälten brett ut sig längs skärgårdens stränder. På senare år har vassen lokalt bidragit till uppgrundningen, genom att sedimentpartiklar bromsas upp av vegetationen och avsätts närmare stranden än tidigare. Ett fåtal betade strandängar finns kvar i den inre skärgården vid bland annat Sandemar och Tullgarn. Dessa kulturmarker har ofta rik flora och är av stor betydelse för vadarfåglar. Skärgårdsskogarna har brukats hårt Skogen var i äldre tider hårt utnyttjad genom skogsbete och avverkningar. Efterfrågan på ved och virke var stor, både för självförsörjning och för avsalu till Stockholmsområdet. Gruvdrift, tegelbruk och annan industriell verksamhet krävde stora mängder bränsle och delar av skärgården var tidvis nästan helt skoglösa. Som ett exempel kan nämnas att skogsmarkerna på Utö kalavverkades på 1600-talet för att ge ved och virke till gruvindustrin. I slutet av 1800-talet kalhöggs ön på nytt för export av sågvirke till England. Dagens skärgårdsskogar är alltså sällan särskilt gamla men ger ändå ofta intryck av att vara opåverkad urskog. Skärgårdsöarnas grunda jordmån och den ständiga vindexponeringen, i kombination med det torra klimatet, gör att träden lätt får skador och ett ”vilt” utseende. Det finns dock områden där skogen har stått orörd under lång tid, till exempel på Gisslingö och Bullerskär (Norrtälje) och Fjärdlång med kringliggande öar (Haninge). Spåren av gruvdrift finns kvar Malmer och urbergskalksten har under lång tid brutits i större eller mindre skala i skärgården. Kalk bröts och brändes på Runmarö (Värmdö) från 1200-talet fram till 1600-talets mitt. Andra kalkbrott fanns på bland annat Munkö (Värmdö) och Oaxen (Södertälje). På Utö började man bryta järnmalm redan under medeltiden, en verksamhet som pågick fram till 1870-talet. Tegelbruk har också funnits på flera håll, bland annat på Svartsö och Djurö (Värmdö). I slutet av 1800-talet började man bryta granit för byggnadsändamål på Vätö (Norrtälje). På flera öar, till exempel Ornö (Haninge), finns djupa spår i bergen efter fältspatbrott. Verksamheten vid gruvor, masugnar, tegelbruk, m.m. krävde stora mängder ved, vilket var en starkt bidragande orsak till att skärgårdens skogar tidvis avverkades mycket hårt. I dag har brytningen i stort sett upphört. Båttrafiken har ökat Fartygen har blivit större och fritidsbåttrafiken har expanderat kraftigt under 1900-talet. Kraven på bra hamnlägen kommer ofta i konflikt med de skyddade vikarnas betydelse för den biologiska produktionen. Vågsvall från båttrafik har i vissa fall gett erosionsskador på stränderna, främst utefter de större farlederna. Båttrafik och verksamhet i hamnar sprider föroreningar till vatten och luft, bland annat genom att petroleumprodukter läcker ut, att båtarna kör på tomgång, att avgaserna kyls med vatten och att avgaser släpps ut under vattnet. Tydliga störningar i fortplantningen hos djur som lever i vatten har upptäckts i anslutning till marinor. Orsakerna är ökade halter av tungmetaller och att giftiga substanser från båtarnas bottenfärger läcker ut i vattnet. Läckage, olyckor etc. har i många fall lett till utsläpp av olja, både i hamnområden och ute i skärgården. Den hittills största olyckan inträffade 1979 då fartyget Antonio Gramsci släppte ut stora mängder olja utanför Lettland. Oljan drev över Östersjön och drabbade vidsträckta strandområden i södra och mellersta skärgården. Ca 3 000 sjöfåglar dödades. Man har beräknat att ca 100 000 fåglar dödas av oljeska dor i Östersjön varje år. Naturen skiftar från innerskärgård till öppet hav Innerskärgården kan liknas vid ett insjölandskap med långgrunda vikar, jordbruk och skogar. Längre ut i mellanskärgården minskar arealen odlings - och skogs mark, kalspolad hällmark blir vanligare, de långgrunda vikarna blir färre och fjärdarna större. I ytterskärgården dominerar havet över glest be lägna, låga öar med renspolade hällar. Skärgårdsområdet, inklusive kusten, är en mycket artrik del av länet med ca 1 000 kärlväxtarter, varav 550 arter utanför barrskogszonen och omkring 200 000 par kustfåglar fördelade på mer än 35 arter. Förutom fågel finns även säl på några platser i länet. Fladdermöss, skogshare, rådjur, hermelin och mink finns i de flesta ögrupper, tillfälligt också älg, grävling och räv. Sork finns i riklig mängd, vilket gynnar bland annat huggormar. Huggormar är vanliga och är ofta helt svarta. Både huggorm och snok blir något större i skärgården än på fastlandet. Skärgårdens vegetation kan delas in i en inre barrskogszon, som i stort sett motsvarar inner- och mellanskärgården, samt ytterst en kalskärszon. Det finns också två områden med maritim lövskog, en naturtyp som endast har sin motsvarighet i Ålands skärgård. I n n e r - och mellanskärgården – b a r r skogszonen På öarna finns hällmarkstallskog omväxlande med blandskog och odlingsmark. Tallskog är vanligast på hällmarkerna medan granskog växer i sänkorna där jordlagret är tjockare. Barrskogszonen når ibland ända ut i ytterskärgården. Särskilt i norr och söder växer vindpinad, förkrympt tall och gran långt ut i havsbandet. Idegran förekommer ibland, oftast som enstaka träd, men även i större bestånd på bland annat Norrpada Idskär. Ask och al är vanliga, lind, lönn, ek och hassel förekommer rikligt. I inner- och mellanskärgården häckar skogsfåglar som ormvråk, fiskgjuse och duvhök samt ovanliga arter som havsörn och berguv. Stockholms skärgård är ett av landets starkaste fästen för havsörn. Uvarna har klarat sig genom förgiftningsperioden på 1960- och 1970-talen utan att de stödutfodrats eller att fåglar blivit utplanterade. Djurlivet på de större öarna liknar det på fastlandet. Fram till 1982 fanns även utter men numera förekommer bara enstaka djur. Minken har däremot expanderat kraftigt och finns nu i praktiskt taget hela skärgården. I n n e r - och mellanskärgården – lövskogszonen Den maritima lövskogen är en naturtyp som saknar motsvarighet utanför Stockholms och Ålands skärgårdar. Barrskog saknas helt medan lövträden har gynnats av skärgårdens klimat och av människan. Enstaka barrträd förekommer i skyddade lägen men de för oftast en tynande tillvaro. Troligen missgynnas barrträden av den ständiga vindexponeringen som lövfällande träd uthärdar bättre. Två typer av lövskog kan urskiljas. Den ena domineras av lågvuxna björkar som växer tillsammans med bland annat kråkris och hönsbär i fuktiga sänkor, ”gropmossar”, på hällmarkerna. Den andra typen finns i dalgångar och större bergsprickor med djupare jordlager. Här växer tät ängslövskog med al, ask och asp som dominerande trädslag. Hägg, rönn, getapel och idegran förekommer också liksom buskar som olvon, try och måbär. Markvegetationen är ofta örtrik med till exempel älgört, rödblära och liljekonvalj eller mer sällsynt ramslök och nunneört. Orkidéer som nattviol och S:t Pers nycklar förekommer också. Den örtrika ängslövskogen är starkt kulturpåverkad av tidigare slåtter och bete. Vid 1900-talets början var flertalet av dagens lövskogar hävdade lövängar som växte igen när hävden upphörde. Ytterskärgården – kalskärszonen I ytterskärgården utgör öarna bara ca fem procent av ytan, resten är öppet hav. På de större öarna växer låga enbuskar och mattor av ljung, kråkris, odon och blåbär. I fuktiga sänkor kan man hitta förkrympta lövträd. På kalskären växer klibbglim, en växt som bara finns här i hela i Nordeuropa. Ursprungligen är det en stäppväxt som troligen spridits hit med fåglar. Fågelskärens kala hällar är ofta gula av vägglav som gynnas av fåglarnas spillning. Trots den karga miljön kan blommor som baldersbrå, styvmorsviol, gul fetknopp och gräslök påträffas i sprickor och skrevor. Vid vattensamlingar, så kallade hällkar, växer ofta fackelblomster och vänderot. Utskärgårdarnas näringsfattiga marker och torra klimat ger vegetationen en prägel av fjällhed. Liksom i fjällen finner man här typiska myrväxter som vitmossa, tuvdun, hjortron och hönsbär. ”Fjällfåglar” som svärta och bergänder häckar och uppe på öarna finns spelande orrar och labb, fjällabbens släkting. Fågellivet är rikt Skärgårdens rika biologiska produktion ger goda förutsättningar för fåglar, både under häckningstider och flyttning. Som nämnts har fågeljakten tidigare varit en starkt reglerande faktor men sedan 1950-talet har flertalet kustfågelarter ökat. Detta gäller dock inte svärta, bergand, silltrut och tobisgrissla. Artrikedomen är störst i gränszonen mellan ytter- och mellanskärgården. Ungefär hälften av landets bestånd av ejder, svärta och labb häckar i Stockholms skärgård. Det motsvarar ungefär en femtedel av Västeuropas bestånd. Cirka en fjärdedel av landets bestånd av tobisgrisslor, roskarlar, tordmular, storskrakar, knölsvanar och skräntärnor häckar i länets skärgårdsområden. Flertalet av dessa arter är beroende av föda från vattnet: fisk, kräftdjur, mollusker, alger m.m. Antalet vadare är förhållandevis lågt eftersom skärgården har ont om lämpliga miljöer. Ejdern har ökat kraftigt och är i dag den dominerande kustfågeln med omkring 120 000 par i Stockholms skärgård. Totalt beräknas Östersjöområdets ejderstam omfatta 450 000 par. Även havstrut och gråtrut har ökat under efterkrigstiden. Större trutkolonier med mer än 100 par finns i närheten av fiskehamnarna Nynäshamn och Grisslehamn och visar på trutarnas beroende av avfall från fisket. Svärtan är relativt vanlig. Europas största bestånd finns inom Stora Nassa skärgård. Både berguv och havstrut häckar ända ut i kalskärszonen. Tordmulen, en typisk fågel i ytterskärgården, ökar kraftigt i antal och finns på ungefär 90 häckningsplatser, varav 12 är stora kolonier. Det som främst begränsar antalet är tillgången till blockrika stränder. Tobisgrisslan har minskat, sannolikt på grund av störningar från minken. Under 1800-talet, då jordbruket och fisket bedrevs intensivt, var den störningskänsliga havsörnen undanträngd till skogsområden på de större öarna. Under 1930- och 40-talen avfolkades vissa öar. Havsörnarna ökade då men minskade åter från slutet av 1950-talet på grund av miljögifter. Från slutet av 1980talet har antalet ökat påtagligt och i dag finns det 20–30 aktiva revir i länet. Flera nya arter har etablerat sig i skärgården under 1900-talet, till exempel skrattmås, häger, gravand och kanadagås. På 1970-talet kom vitkindad gås och sillgrissla och sedan 1994 häckar även storskarv. Flera fågelarter som tidigare häckat vid sötvatten har sökt sig ut till skärgårdens brackvattenmiljöer, bland annat sothöna, skäggdopping, knipa och knölsvan. Gunnarstenarna, Bullerö och Svenska Högarna hör till de artrikaste kustfågelområdena i länet med bland annat stora kolonier alkfåglar och skräntärnor. Eftersom fåglarna är samlade på ett fåtal platser är dessa arter känsliga för störningar. De landmiljöer som har det rikaste fågellivet finns på Ängskär, Svartlöga, Bullerö och Biskopsö (Värmdö). Stränderna är särskilt värdefulla Skärgårdens vanliga klippstränder med karakteristiska, runda hällar har slipats fram under inlandsisens tryck. Allt löst material har vanligen spolats bort av havet och växtligheten är sparsam. Oftast finns dock lavar som gödslas av fågelspillning. I skrevorna samlas vatten och organiskt material som blir början till ett jordtäcke. Havsstrandängar, sandstränder, grus- och stenstränder är inte lika vanliga som klippstränder men har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Havsstrandängar Flacka havsstränder användes förr som slåtterängar och betesmark och har ofta kulturpräglad växtlighet. Karakteristiska växter är bland annat blåsklöver och gåsört men här kan också finnas slåttergynnade arter som ängsskallra, slåtterblomma, ormtunga och låsbräken. Strandängarna är viktiga häcknings- och rastplatser för många fåglar. Bara ett fåtal havsstränder hävdas i dag. Små strandängsfragment med hävdgynnad flora finns på många håll i skärgården. Här beror växtligheten inte på beteshävd utan på isens nötning på stränderna. Variationerna i vattenstånd bidrar också till att vass och högre växter hålls tillbaka. S a n d-, grus-, sten- och blockstränder Sandstränder är ganska ovanliga eftersom den lättrörliga sanden lätt sköljs bort av vågornas rörelser. Endast i vissa gynnsamma lägen ligger sanden kvar men på djupare vatten, där vågrörelserna avtar, kan den bortspolade sanden samlas i stora sandfält. Sandstränder karakteriseras av växter med rotsystem som förmår stå emot sandens rörelser. Typisk är sandstarren med sina långa utlöpare. I sanden kan man vanligen hitta myrlejonens små trattformade gropar, fångstgropar för myrlejonsländans larver. På grusstränderna växer bland annat strandkvanne och strandaster. Här finns också gräset gultåtel som endast förekommer i Östersjöområdet. På blottade stränder i norra skärgården växer havtorn. Snåren växer utåt i takt med landhöjningen eftersom de konkurreras ut på högre belägen mark. De sydligaste utposterna finns på Blidö och Svartlöga (Norrtälje). Blocksamlingar nära vattnet nyttjas som häckningsplatser av tordmule och tobisgrissla. Klapperstenstränder där sanden är bortspolad finns till exempel på Rörskären utanför Sandhamn och på en del öar söder om Understen. Fossila klapperstensfält kan man hitta högt uppe på berg och öar in mot fastlandet. T å n g v a l l a r En mycket speciell växtlighet finns på de vallar av uppspolad tång som ansamlas på vissa stränder. Tången är rik på både kväve och fosfor och är en mycket näringsrik grogrund för andra växter. I och runt tångvallarna växer spjutmålla, saltarv, marviol och ibland även vejde. K a l k h ä l l a r Kalkhällar, främst på Munkö och Runmarö, har arter som är gemensamma med Ölands och Gotlands alvar, till exempel kalktrav, murruta, stenkrasse, grusslok, grusbräcka, långskaftad hällebräken, alvararv och fältvädd. Den senare har troligen spritts från Gotland med båtarnas barlast. Vattnet är en blandning av sött och salt Skärgårdens vatten kommer från tre olika vattenområden: från den egentliga Östersjön (söder om Åland), Bottenhavet och Mälaren. Jordklotets rotation gör att vattnet i Östersjön och Bottenhavet rör sig motsols i strömmar. Näringsrikt Östersjövatten från Baltikum och Finska viken strömmar norrut efter finska kusten. En ström fortsätter vidare upp i Bottenhavet, men huvuddelen av vattnet viker av söder om Åland och strömmar in mot Stockholms skärgård. Här ansluter relativt näringsfattigt och utsötat vatten från svenska sidan av Bottenhavet, där inslaget av Dalälvsvatten är påtagligt. Norr om Värmdölandet tillkommer mälarvattnet som följer den sydgående strömmen ner längs Östersjökusten. Vattnet som genomströmmar den norra delen av Stockholms skärgård är i många avseenden (men inte alla) renare än vattnet i egentliga Östersjön. Norra skärgården är till stor del förskonad från de algblom- ningar som ofta drabbar Östersjöns södra delar, kanske på grund av den sydgående strömmen av Bottenhavsvatten. Skärgårdshavet mellan Åland och Finland har inte samma gynnsamma läge utan genomströmmas av näringsrikt Östersjövatten. Skärgårdsvattnen är Östersjöns barnkammare Skärgårdens vattenområden är biologiskt mycket produktiva. Den grunda zonen närmast land, på 0–6 meters djup, har störst betydelse genom den rikliga tillgången på solljus, näring, vatten och syre – livets byggstenar. Skärgården har många grunda bottenområden och är därför viktigare som reproduktions- och uppväxtområde än raka, öppna kuststräckor. Både djur och växter under vattenytan är föda för andra djur, dels för stationära djurarter, dels för flyttande arter. De flesta av skärgårdens fåglar och däggdjur är nästan helt beroende av den biologiska produktionen av växter och djur i vattnet. Ejdern till exempel livnär sig som fullvuxen till stor del på blåmusslor. Landskapet under vattnet är omväxlande Landskapet under vattenytan är ganska okänt för gemene man. I korthet kan sägas att topografin är minst lika omväxlande som på fastlandet eftersom skärgården ingår i sprickdalslandskapet. Bottnarna varierar från mjuka, lösa sediment i skyddade lägen till sand-, sten- och klippbottnar som är utsatta för strömmar eller andra kraftiga vattenrörelser. Sedimentbottnar finns även på större djup där vattenrörelserna är begränsade. Växt- och djurlivet under vattenytan formas efter de olika miljöernas ljusförhållanden, vattentemperatur, underlag och vågrörelsernas intensitet. Exponeringen varierar från skyddade vikar till klippstränder där havsvågor och dyningar påverkar miljön tiotals meter ner under vattenytan. Den biologiska mångfalden är störst i måttligt exponerade områden. Grunda bottnar I de grunda skärgårdsområdena leker flertalet fiskarter, bland annat abborre, gädda, mört, strömming och piggvar. Grundvattnens högre temperatur och den rikliga tillgången på föda gör att ynglen växer upp snabbare och därför har bättre möjligheter att överleva. Fiskar som huvudsakligen lever i sötvatten leker i skärgården i utsötade grundområden, gärna med tillrinnande sötvatten. Vissa arter är beroende av att kunna vandra upp i anslutande sötvatten vid leken, till exempel nors, öring, id och även arter som abborre, gädda och mört. Klippbottnar På de hårdare klippbottnarna bildas algbälten som ger föda och skydd åt stora mängder av smådjur. Algbältena är skiktade på djupet efter tillgången på ljus: överst grönalger, till exempel grönslick, något djupare växer brunalgen blåstång och underst rödalger. Genom landhöjningen flyttas ständigt algbälten och andra undervattensmiljöer nedåt och in på nya områden. Blåstången är en karaktärsart i stora delar av mellan- och ytterskärgården. Bältet börjar strax under vattenytan och sträcker sig ned mot ca 10 meters djup som mest, under dagens förhållanden. Tidigare har bältet nått ner till 12–15 meters djup. Blåstångbältet är normalt den artrikaste undervattensmiljön i skärgården med ca 70 procent av Östersjöarterna. Trösklade vikar Landhöjningen gör att vikar med en grund tröskel vid inloppet långsamt omvandlas till kustnära sjöar. Tröskeln medför att vattenomsättningen i viken är sämre än i mer utsatta havsområden, varför dessa vikar är extra känsliga för utsläpp av till exempel närsalter eller miljögifter. Det är vanligt att båtägare vill sänka trösklarna för att förbättra vattenomsättningen och ge möjlighet till genomfart. Sådana ingrepp fördröjer eller förhindrar den naturliga processen. I praktiken genomför man en sjösänkning redan innan sjön har blivit till. Den framtida kustzonen riskerar därmed att gå miste om viktiga sötvattenreservoarer. De speciella naturtyper som bildas under själva avsnörningsförloppet påverkas också. Den fria vattenmassan Ute i den fria vattenmassan mellan öar, i fjärdar och ute till havs utgörs växt- och djurlivet främst av olika planktonformer. Här uppehåller sig också planktonätande fisk som till exempel strömming. I fiskrika områden som Saxarfjärdarna, mellersta Norrtäljeviken och Björköfjärden kan strömming tidvis samlas i stim på tiotusentals ton. De fria vattenmassorna genomgår årligen cykliska förändringar som starkt påverkar övriga undervattenmiljöer. På grund av den generellt höga närsaltsbelastningen i Östersjön produceras mängder av växt- och djurplankton, framför allt från vår till tidig höst. Dessa sjunker så småningom till bottnen där nedbrytningsprocesserna leder till syrebrist. I de inre delarna av Stockholms skärgård är ungefär 50 km 2 bottenyta periodvis syrefri. Syrebristen leder till att flertalet levande organismer dör eller tvingas söka sig till andra områden. Kransalgområden Kransalger förekommer främst i grunda vikar. Växterna är mycket känsliga för ökad vattenrörelse vilket gör båttrafik till ett direkt hot. Flera arter är mycket sällsynta och finns upptagna på Naturvårdsverkets rödlistor. Rassa vikar (Nynäshamn) och Östra Lermaren (Norrtälje) är trösklade vikar med rik kransalgvegetation. B l å m u s s e l b ä l t e n I de yttre och mer exponerade delarna av skärgården bildar blåmusslorna ett karakteristiskt bälte några meter ner i vattnet. Blåmusslan är oerhört individrik i Östersjön och beräknas utgöra ungefär 85 procent av vikten av alla djur på hårda klippbottnar och ungefär 23 procent på mjuka sedimentbottnar. Havstulpaner, det vill säga fastsittande kräftdjur, kan också bilda mindre bälten nära vattenbrynet på hårt underlag. S t ä n k z o n e n o c h h ä l l k a r Havslevande organismer, som alger och vissa kräftdjur, kan påträffas ovanför vattenytan i stänkzonen på stenar och klipphällar. Tillsammans med några få fiskarter, främst storspigg, kan de också påträffas i hällkar inom stänk- och svallzonen på klipphällarna. På klipporna, i nordlägen, förekommer ofta ett svart band av en blågrönalg, (Calothrix), strax ovanför vattenytan. Algbältet blir mycket halt när det är fuktigt. Under lågvattenperioder, oftast på senvintern och våren, ses ibland ett vitt bälte ovanför vattenytan. Det är luftfyllda, intorkade trådalger, vilka normalt lever under vattenytan. S a n d b o t t n a r Denna ganska ovanliga miljö har stor betydelse för flatfisk, främst piggvar men även skrubbskädda och ett antal småfiskarter. Utveckling och bevarande kan gå hand i hand Visionerna av skärgårdens framtid är delvis motsägande: å ena sidan är skärgården en globalt ovanlig miljö med många viktiga biologiska och sociala funktioner, å andra sidan förutsätter en levande skärgård exploatering, företagsetablering, ökat boende och därmed ökade kommunikationer. Det är en viktig, men ibland svår, uppgift att i ett långsiktigt perspektiv kombinera bevarandet av internationellt viktiga naturvärden med lokal och regional samhällsutveckling. De faktorer som främst kommer att påverka förutsättningarna att bevara skärgårdens biologiska produktion och karaktär av vildmark är utsläppen av miljögifter och andra föroreningar inklusive närsalter, friluftslivets utveckling samt fortsatt bebyggelseexpansion. Naturvärdena påverkas också av de areella näringarna och då främst av skogsbruket. Vid sidan av dessa finns även andra, mer svårbedömda hot som till exempel klimatförändringar, ökad UV-strålning som följd av uttunning av ozonskiktet, utfiskning m.fl. De olika hoten bidrar till utarmning eller andra förändringar av både växt- och djurlivet. Förloppen är svåra att följa för gemene man eftersom förändringarna till största delen sker under vattenytan. Miljögifter och föroreningar Sedan mitten av 1980-talet har halterna av miljögifterna DDT och PCB minskat i skärgårdsmiljön. Det har medfört att en rad fiskätande djur har ökat i antal. Sannolikt kommer havsörn, berguv, gråsäl, utter, storskarv, vitkindad gås, m.fl. att fortsätta öka i antal, delvis beroende på den minskade miljögiftbelastningen. Utsläpp av olja och andra kemikalier är dock fortfarande ett reellt hot mot skärgårdens växt- och djurliv. Trots bättre avloppsrening märks tydliga övergödningseffekter i länets kustvatten. Merparten av näringsämnena, främst fosfor och kväve, kommer med Mälarvattnet genom Norrström. Källorna är markavrinningen i hela Mälardalen inklusive länet, tätorternas utsläpp av renat avloppsvatten, direktnedfall från atmosfären och enskilda avlopp i glesbebyggelse. Näringsämnen kommer också från utsläpp i andra delar av Östersjön. Planerad och pågående utbyggnad av kväverening kommer att förbättra situationen i mellanskärgården. Ytterligare begränsningar av närsaltutsläpp behövs för att på sikt nå förhållanden liknande de som rådde tidigare under seklet. E x p l o a t e r i n g Någon bra helhetsbild av hur bebyggelsen utvecklas och vilka konsekvenser det har för värdena i skärgården finns inte för närvarande. Stora delar av öarna i inner- och mellanskärgården är exploaterade och på fastlandet finns bara enstaka obebyggda kuststräckor. Viss bebyggelse kommer ständigt till, även om takten numera är långsam. Sett över en längre tidsperiod blir dock den sammanlagda inverkan påtaglig. Tillkommande bebyggelse och anläggningar riskerar att minska tillgängligheten i främst inner- och mellanskärgården. Skärgårdens undervattensmiljöer berörs av fysiska förändringar som utfyllnad, muddring eller sprängning. En inventering av länets trösklade havsvikar har visat att mindre än tio procent kan anses vara oexploaterade. Resten har utsatts för ingrepp i större eller mindre skala, till exempel bryggor och muddringar. Sannolikt är denna inventering representativ även för andra strandnära områden. Ingreppen är mest omfattande i de inre delarna av skärgården och avtar ut mot öppna havet. Av den totala strandlängden längs farledssträckan Furusund – Stockholm är drygt 13 procent anlagda stränder som kajer, bryggor, stensatta kanter, etc. Friluftsliv Skärgårdens läge intill Storstockholm gör den till ett oskattbart rekreationsområde. Värdet kommer sannolikt att öka genom Sveriges ökade kontakter med övriga Europa. Besökstrycket leder i vissa områden till lokala problem med markslitage, nedskräpning, störningar för fågellivet och även konflikter mellan olika rekreationsintressen. Kanalisering kan vara ett sätt att begränsa störningar till ett antal utvalda platser. Trots att friluftslivet är ganska omfattande är besöken koncentrerade till sommarmånaderna. Trenden går dock mot att friluftssäsongen sträcks ut i tiden, vilket kan komma att öka störningarna för djurlivet. Det fria handredskapsfisket har medfört ett ökat besökstryck längs stränderna. Långfärdsskridskoåkningens växande popularitet kan medföra ökade störningar för tidigt häckande fåglar. Undersökningar visar att de flesta människor tycker att buller minskar rekreationsvärdet i ett område. I dag är tystnad en bristvara i stora delar av länet. I skärgården är det främst båttrafiken som bullrar, men även flyg, militär verksamhet, m.m. A r e e l l a n ä r i n g a r Dagens skogsbruk påverkar i viss mån floran, men är ett större problem för fågellivet. Havsörnens tunga bon kan bara byggas i gamla, grova tallar. Det är av stor betydelse att träd sparas som på sikt kan bli lämpliga boträd. Inom skognäringen är man medveten om behovet av särskild hänsyn i skärgårdsskogarna. Aktiviteten varierar dock eftersom höga transportkostnader gör skogsbruk i skärgården känsligt för konjunkturskiftningar. När virkespriserna stiger kan ökade avverkningar bli följden. Flertalet skärgårdsjordbruk är nedlagda. Det är av stor betydelse att främst havsstrandängarna hävdas även fortsättningsvis. EU:s miljöstöd ger vissa möjligheter till ekonomiskt bidrag för att sköta kulturmark. Hänsyn, kanalisering och skydd bör kombineras Skärgårdens naturvärden kan bevaras genom att skydd enligt naturvårdslagen kombineras med olika former av hänsyn och kanalisering, det vill säga styrning av störningar till vissa områden. En övergripande och långsiktig plan för det fortsatta naturvårdsarbetet i framför allt ytterskärgården skulle kunna bidra till att resurserna utnyttjas bättre. Hänsyn i känsliga skärgårdsmiljöer kan omfatta allt från minskad nedskräpning till lämplig lokalisering av småbåtshamnar. Även begränsningar av buller bör rymmas inom begreppet. Fågellivet och sälbeståndet i skärgården har ett förhållandevis gott skydd genom naturvårds- och jaktlagstiftningen. Ett förestående arbete kan vara att utarbeta strategier för att förebygga de konflikter som uppstår när rovdjur som havsörn och säl ökar i antal. Naturvården kan i detta sammanhang inte enbart arbeta med formella medel, utan en ny och viktig roll är den pedagogiska uppgiften att förklara de biologiska faktorer som styr utvecklingen. Miljöerna under vattenytan saknar skydd Inga reservat finns inrättade för att skydda vattenmiljöer. Behovet av att inrätta sådana är särskilt stort vad gäller grunda områden i skyddade lägen. Flera av de arter som förökar sig och växer upp inom länet förflyttar sig i vuxen ålder och har kommersiell betydelse även långt utanför länets gränser. Stockholms län har därför ett stort ansvar för att trygga fortlevnaden för Östersjöns arter. I de inre delarna av skärgården, där det byggs mest och friluftslivet är mest omfattande, återstår mycket få opåverkade miljöer. Den kommunala översiktsplaneringen har en viktig roll att identifiera och bevara de få områden som ännu inte påverkats av exploatering eller annan störning.