tillsammans för en bättre östersjö

TILLSAMMANS FÖR EN BÄTTRE ÖSTERSJÖ
Den inledande bedömningen av det nuvarande miljötillståndet, fastställandet av vad som avses med en god status i den marina miljön samt miljömålen med tillhörande indikatorer för beredning av Finlands havsförvaltningsplan
1/98
Samrådsdokumentet över det nuvarande tillståndet i den marina miljön och fastställandet av vad som avses med en god status har förberetts i en expertgrupp för havsvårdsplanering som har utnämnts av miljöministeriet. Expertgruppens ordförande är Juha-Markku Leppänen (Finlands miljöcentral) och som medlemmar Matti Aaltonen (Trafikverket), Penina Blankett (Miljöministeriet), Jan-Erik Bruun (Finlands miljöcentral), Michael Haldin/Jan Ekebom (Forststyrelsen), Anna-Stiina Heiskanen/Heikki Pitkänen (Finlands miljöcentral), Johanna Ikävalko (Meteorologiska institutet), Ulla Kaarikivi-Laine (Miljöministeriet), Mauri Karonen
(ELY-centralen i Nyland), Antton Keto (Finlands miljöcentral), Aarno Kotilainen (Geologiska forskningcentralen), Pasi Laihonen (Finlands miljöcentral), Anne Laine (ELY-centralen i Norra Österbotten), Hans-Göran Lax
(ELY-centralen i Södra Österbotten), Heikki Lehtinen (Jord- och skogsbruksministeriet), Olli Madekivi/Samu
Numminen (ELY-centralen i Egentliga Finland), Anita Mäkinen (Trafiksäkerhetsverket Trafi), Stefan Nyman
(ELY-centralen i Österbotten), Eeva-Riitta Puomio/Mikaela Ahlman (ELY-centralen i Nyland), Jouni Törrönen
(ELY-centralen i Sydöstra Finland), Matti Verta (Finlands miljöcentral), Antti Lappalainen (Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet). Jan-Erik Bruun är också arbetsgruppens sekreterare.
Ett stort antal övriga experter från olika myndigheter och ämbetsverk har också deltagit i arbetet.
Miljöministeriet i samarbete med närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland tillsätter detta samrådsdokument för bedömning mellan den 16 april och 15 maj 2012.
Miljöministeriet kommer också att be om utlåtande över havsvårdens nuvarande tillstånd i den marina
miljön och fastställandet av vad som avses med en god status från andra ministerier, ämbetsverk, institutioner och riksomfattande organisationer.
Närings-, trafik- och miljöcentralen kommer vid behov att be om utlåtande från lokala myndigheterna, organisationerna och andra behöriga.
Efter offentligt samråd och utlåtande skall havsvårdens nuvarande tillstånd i den marina miljön och fastställandet av vad som avses med en god status bekräftas som principbeslut i statsråd.
2/98
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
TILLSAMMANS FÖR EN BÄTTRE ÖSTERSJÖ ........................................................................................................ 1
Innehållsförteckning ................................................................................................................................................... 3
1. Inledning................................................................................................................................................................. 4
1.1. Havsvårdsregionen och syftet med havsförvaltningen....................................................................................... 4
1.2. Samråd............................................................................................................................................................. 6
1.3. Havsvårdens nuläge.......................................................................................................................................... 7
2. Östersjön och den mänskliga verksamheten ........................................................................................................... 8
2.1. Havet utnyttjas på många sätt .......................................................................................................................... 8
2.2. användning av havet skadar miljön ..................................................................................................................14
3. Den nuvarande statusen i Finlands marina regioner och målbilden för den marina miljön ....................................31
3.1. Biologisk mångfald bevaras. Livsmiljöernas kvalitet och förekomst samt arternas fördelning och abundans
överensstämmer med rådande geomorfologiska, geografiska och klimatiska villkor ...............................................33
3.2. Främmande arter som har införts genom mänsklig verksamhet håller sig på nivåer som inte förändrar
ekosystemen negativt ............................................................................................................................................38
3.3. Populationerna av alla kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur håller sig inom säkra biologiska gränser och
uppvisar en ålders- och storleksfördelning som vittnar om ett friskt bestånd ..........................................................40
3.4. Alla delar av de marina näringsvävarna, i den mån de är kända, förekommer i normal omfattning och mångfald
på nivåer som är tillräckliga för att arternas långsiktiga bestånd ska kunna säkerställas och deras fulla reproduktiva
kapacitet behållas ..................................................................................................................................................43
3.5. Eutrofiering framkallad av människan reduceras till ett minimum, särskilt dess negativa effekter, såsom
minskad biologisk mångfald, försämrade ekosystem, skadliga algblomningar och syrebrist i bottenvattnet ............46
3.6. Havsbottnens integritet håller sig på en nivå som innebär att ekosystemens struktur och funktioner kan tryggas
och att i synnerhet de bentiska ekosystemen inte påverkas negativt ......................................................................50
3.7. En bestående förändring av de hydrografiska villkoren påverkar inte de marina ekosystemen på ett negativt
sätt ........................................................................................................................................................................53
3.8 Koncentrationer av främmande ämnen håller sig på nivåer som inte ger upphov till föroreningseffekter ..........54
3.9. Främmande ämnen i fisk och havslevande djur avsedda som livsmedel överskrider inte de nivåer som fastställts
i gemenskapslagstiftningen eller andra tillämpliga normer .....................................................................................57
3.10. Egenskaper hos och mängder av marint avfall förorsakar inga skador på kustmiljön och den marina miljön ...61
3.11. Tillförsel av energi, inbegripet undervattensbuller, ligger på nivåer som inte påverkar den marina miljön på ett
negativt sätt...........................................................................................................................................................63
4. Allmänna och operativa mål som leder till ett gott tillstånd ..................................................................................67
4.1 Minskning av näringsbelastningen ....................................................................................................................67
4.2 Minskning av skadliga ämnen och deras negativa effekter ................................................................................68
4.3 Skyddande av arter och ekosystem ...................................................................................................................69
4.4 Ökad säkerhet inom sjöfarten...........................................................................................................................70
4.5 Hållbar användning av marina naturresurser ....................................................................................................71
4.6 Nyttjande av den fysiska planeringen av kust- och havsområden ......................................................................72
5. BEDÖMNINGEN AV MILJÖKONSEKVENSER I HAVSFÖRVALTNINGSPLANEN ...........................................................74
Havsförvaltningsplanens huvudsakliga mål .............................................................................................................75
Centrala miljöproblem som orsakas av mänsklig verksamhet..................................................................................75
Ekonomiska och sociala konsekvenser inom havsvårdsförvaltningen ......................................................................75
Företag och samfund som påverkas av havsvården ................................................................................................76
Havsförvaltningsplanens effektfördelning...............................................................................................................76
Deltagande i bedömningen av miljökonsekvenserna...............................................................................................76
Bilaga 1: Kontaktuppgifter .........................................................................................................................................77
Addresser av ELY-centralens registratorskontorer: .................................................................................................77
Tilläggsuppgifter berörande havsvårdsdens samråd ges av följande personer: ........................................................77
Bilaga 2: Litteratur .....................................................................................................................................................78
3/98
1. INLEDNING
Den riksomfattande planeringen av havsvården fortskrider. Mellan den 16 april och den 15 maj anordnas ett offentligt
samråd beträffande den inledande bedömningen av statusen i Finlands marina regioner, fastställande av vad som
avses med en god status i den marina miljön samt miljömålen och indikatorerna relaterade till dessa. Genom att delge
dina åsikter kan du påverka fastställandet av vad som avses med en god status i den marina miljön samt de miljömål
som ställts upp för att uppfylla denna status.
Ett offentligt samråd beträffande vattenvårdsförvaltningen i planeringens arbetsprogram och de centrala frågorna i
vattenförvaltningsområdet anordnas mellan den 15 juni och 17 december 2012.
1.1. HAVSVÅRDSREGIONEN OCH SYFTET MED H AVSFÖRVALTNINGEN
EU-DIREKTIVET SOM GRUND
Planeringen av havsvården grundar sig på Europeiska Unionens ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG). I Finland verkställs direktivet genom nationell lagstiftning (lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen
(30.12.2004/1299) och statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen (25.08.2011/980)). Syftet med ramdirektivet
om en marin strategi är att fastställa en gemensam ram inom vilken medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som
behövs för att uppnå och upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön senast 2020.
I verkställandet av direktivet utgör Östersjön, såsom övriga territorialhav inom EU, en egen helhet. Medlemsstaterna
upprättar egna nationella marina strategier för sina egna marina regioner, men medlemsstater som delar på samma
Östersjöregion måste samarbeta så att strategierna till alla delar är samordnade och konsekventa samt följer samma
tillvägagångssätt.
EN HAVSFÖRVALTNINGSPLAN UPPRÄTTAS I FINLAND
Det centrala målet med havsförvaltningsplanen är att säkerställa ett friskt och fungerande ekosystem, dvs. helheten
som utgörs av biota och abiotiska miljöfaktorer. Belastningarna på den marina miljön på grund av människans verksamhet måste hanteras på ett sätt som möjliggör en god miljöstatus och inte äventyrar ekosystemens förmåga att
anpassa sig till förändringar orsakade av människan. Samtidigt möjliggörs en hållbar användning av marina varor och
tjänster för nuvarande och kommande generationer.
Finland bereder en havsförvaltningsplan som omfattar Finlands alla marina regioner från strandlinjen till den ekonomiska zonens yttre gräns. I havsvården definieras minskningsmålen och åtgärderna beträffande belastningen från land
i vattenförvaltningsområdenas vattenförvaltningsplaner, vilka tas i beaktande i havsförvaltningsplanen. Till vattenförvaltningsområdena hör Finlands insjö- och älvområden samt kustvattnen inom en sjömil från strandlinjen ut mot havet. I synnerhet i kustzonen skall havs- och vattenvården samordnas.
Havsförvaltningsplanen består av tre delar. I den första delen bedöms havets nuvarande tillstånd, fastställs vad som
avses med en god status i den marina miljön och ställs upp miljömål och indikatorer för dem. Den andra delen är ett
övervakningsprogram och den tredje delen ett åtgärdsprogram. Havsförvaltningsplanen godkänns av statsrådet.
Den inledande bedömningen av havets nuvarande tillstånd, fastställandet av vad som avses med en god status samt
miljömålen, som nu kungörs, utgör den första delen av havsförvaltningsplanen som torde färdigställas senast den 15
juli 2012. Informationen om de marina skyddsområdena publiceras senast 2013. Övervakningsprogrammet färdigställs
och tas i bruk senast den 15 juli 2014 och åtgärdsprogrammet senast år 2015, och verkställandet inleds under 2016
(bild 1). Havsförvaltningsplanen och dess delar rapporteras till EU-kommissionen.
4/98
Bild 1. Cyklerna för verkställandet av havsförvaltningsplanen.
Den marina statusen och relaterade mål och åtgärder granskas regelbundet, därför att verksamheten för att förbättra
statusen skall kunna ta i beaktan utvecklingen och förändringarna i den marina miljön. En period för planeringen av
havsvården pågår i sex år, och därefter inleds en ny planeringsperiod.
Ålands landskap har självstyre och fungerar enligt egen landskapslagstiftning. Åland avlämnar sin egen havsvårdsplan
åt statsrådet för rapportering till EU-kommissionen.
5/98
1.2. SAMRÅD
DELTA OCH PÅVERKA
Medborgare och organisationer kan delta i planeringen av havsvården i flera skeden. Deltagande sker huvudsakligen
med hjälp av de regionala samarbetsgrupperna för vattenvården och de offentliga samråden. Syftet med det första
samrådet om havsvården är att ge medborgare och organisationer möjligheten att påverka den inledande bedömningen av vattnens tillstånd och framför allt fastställandet av vad som avses med en god status samt miljömålen. I
denna dokument har den ekonomiska och sociala granskningen, i anknytning till användningen av havet och belastningarna på den marina statusen och deras effekter, beskrivits i kapitel 2. Den marina miljöns nuvarande tillstånd och
miljömålen för en god status har beskrivits i kapitel 3. Vad som är en god marin status fastställs med hjälp av 11 deskriptorer. I kapitel 4 beskrivs de allmänna målen och operativa målen som skulle leda till åtgärder för att man skall nå
en god status.
Samrådet hålls mellan den 16 april och den 15 maj 2011, och då ges alla som är intresserade av Östersjöns nuvarande
status och framtid, möjligheten att framföra sin åsikt. Samrådet och samrådshandlingarna kan läsas på miljöministeriets webbsida på www.ymparisto.fi > Miljövård > Vattenvård > Vattenvårdsplanering och samarbete (hemsidans kortadress: www.miljo.fi/havsvard) samt på hemsidan av de närings-, trafik- och miljöcentraler (ELY-centraler) vars verksamhetsområden gränsar till kustregioner. Under tiden för samrådet finns handlingarna även för påseende hos kommunerna som ligger i verksamhetsområdena för tidigare nämnda ELY-centraler. Kommentarer tas helst emot via epost, men det går även att skicka per post till den regionala ELY-centralens registratorskontor (se kontaktuppgifter i
bilaga 1).
Handlingarna för den inledande bedömningen, fastställandet av vad som avses med en god status samt målsättningarna modifieras med beaktande av de kommentarer som tas emot under samrådet.
Mer information om havsvården och i synnerhet samrådet om havsvården ges av miljöministeriets och de regionala
ELY-centralernas havsvårdsansvariga. Kontaktuppgifterna till dessa personer finns i bilaga 1 till detta samrådsdokument.
PLANERINGSPROCESSERNA STÖDER VARANDRA
Planeringen av havsvården har kontaktpunkter med planeringen av både vattenvården och hanteringen av översvämningsrisker. Bakgrunden till verkställandet av dem är likadana direktiv som binder de europeiska staterna när det gäller havsvården. För havsvården gäller lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) och för hanteringen av översvämningsrisker lagen om hantering av översvämningsrisker (620/2010).
Enligt lagstiftningen skall man vid planeringen av havsvården och vattenvården ta hänsyn till de mål och åtgärder som
presenteras i de övriga planerna. De åtgärder som gäller avrinningsområdena och kustvattnen och som ingår i den
nationella havförvaltningsplanens åtgärdsprogram presenteras i huvudsak i vattenvårdsplanerna. Det centrala målet i
vattenvårdsförvaltningen är att förhindra att tillståndet i älvarna, sjöarna, kustvattnen och grundvattnen försvagas
samt att sträva till att uppnå minst god status. Åtgärderna samordnas på kustregionen.
Ett offentligt samråd angående vattenvårdsförvaltningen i planeringens arbetsprogram och de centrala frågorna i
vattenförvaltningsområdet anordnas mellan den 15 juni och 17 december 2012. Beträffande planeringen av hanteringen av översvämningsrisker har samråd ordnats redan år 2011 för medborgarna och intressegrupperna i de mest
betydande riskområdena.
6/98
SAMARBETE ÖVER FÖRVALTNINGSOMRÅDENAS GRÄNSER
Östersjön skyddas med både nationella och internationella åtgärder. Finlands egna åtgärder verkar i huvudsak på
kustvattnen. Med internationellt samarbete skyddas i synnerhet det öppna havet.
Planeringen av havsvården verkställs som ett omfattande samarbete över förvaltningsområdenas gränser. Miljöministeriet, Finlands miljöcentral (SYKE) och ELY-centralerna ansvarar gemensamt för arbetet. Övriga ministerier, myndigheter och institutioner deltar i planeringen av havsvården inom ramarna för sina verksamhetsområden. Centrala samarbetsparter är till exempel Forststyrelsen och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Samarbetet med övriga stater inom
Östersjöns avrinningsområde är också en viktig del av hela planeringen av havsvården. Finlands representanter deltar
aktivt även i det internationella samarbetet, som är särskilt intensivt med våra grannländer Sverige och Estland. I samarbetet har även landskapet Åland deltagit.
För att målen skall förverkligas är det viktigt att på bred front stödja och uppmuntra olika aktörer, t.ex. medborgarorganisationer och företag, att aktivt delta i verksamhet som förbättrar Östersjöns tillstånd genom nya verksamhetsmetoder som komplement till myndighetsverksamheten. Exempel på en sådan ny verksamhetsmetod är BSAS-processen
som initierats av det privata Baltic Sea Action Group för att få samhällsaktörer att engagera sig i att skydda Östersjön.
Ett annat exempel är John Nurminen-stiftelsens projekt Ett rent Östersjön.
1.3. HAVSVÅRDENS NULÄGE
VI HAR FÖRBUNDIT OSS FÖR A TT FÖRBETTRA ÖSTERSJÖNS TILLSTÅND
Östersjöns tillstånd har sedan länge uppmärksammats i Finland och internationellt, och genom olika program och
avtal har Finland förbundit sig att vidta åtgärder som förbättrar havets tillstånd. De viktigaste av dessa åtgärder är
följande:
- EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP, 2002)
- Finlands program för skydd av Östersjön (2002)
- Statsrådets beslut om riktlinjerna för vattenvården fram till år 2015 (2007)
- EU:s havspolitik (2007)
- Östersjöns skyddskommission HELCOM och det inom dessa ramar inrättade åtgärdsprogrammet för Östersjön (Baltic Sea Action Plan, 2007)
- EU:s Östersjöstrategi (2007)
- Vattenförvaltningsplanerna för vattenförvaltningsområdena (SRb 2009)
- Statsrådets redogörelse över Östersjöpolitiken (2009)
- Det nationella programmet för fiskodling (2009) och det nationella programmet för yrkesfiske fram till år
2015 (2010)
- Finlands regerings åtagande för Östersjön (2010)
- MARPOL-konventionen och konventionen om ballastvatten
Verkställandet av de åtgärder som avtalats i ovan nämnda handlingar är ett av de viktigaste målen för att uppnå en
god marin status. Inom olika regionala program och projekt har man dessutom upprättat planer och vidtagit åtgärder
för att förbättra den marina statusen, och detta arbete pågår kontinuerligt.
7/98
2. ÖSTERSJÖN OCH DEN MÄNSKLIGA VERKSAMHETEN
2.1. HAVET UTNYTTJAS PÅ MÅNGA SÄTT
Östersjön har stor betydelse för Finland och finländarna – oavsett om man mäter i ekonomiska eller immateriella
värden. Nyttan av havets ekosystemtjänster är antingen direkt, som näringen, eller indirekt, som utjämningen av klimatvariationer. Den marina miljön är även förknippad med existensvärden; en del av medborgarna upplever att de
har nytta av att tillståndet i havet och dess ekosystem är god, även om de inte använder havet.
Trycken av användningen av Östersjön ökar ständigt och olika branschernas intressen överlappar ofta varandra (bild
2). Majoriteten av Finlands näringsverksamhet, arbetsplatser samt största städer och mest trafikerade leder är koncentrerade till kusterna och längs vattendragen. Utrymmet och tjänsterna som havet tillhandahåller är dock begränsade, och människans verksamhet har egna konsekvenser som rentav hotar miljöns motståndskraft på många platser.
Övergödning och överfiske leder till de största negativa konsekvenserna för miljöstatusen i Östersjöregionen.
Östersjöns försämrade tillstånd påverkar särskilt de kulturella ekosystemtjänsterna, såsom rekreationsändamål och
existensvärden som är oberoende av användningen av havet. Sjöfarten inom handelsbranscherna drabbas inte nödvändigtvis av att havets tillstånd försämras, men den konkurrerar om samma utrymme och kan på så sätt störa bland
annat fisket och rekreationsanvändningen av havet. Vissa rekreationsvärden kan man försöka bevara till exempel med
hjälp av naturskyddsområden. Östersjöregionens skyddade områden utgör mer än 12 procent av de marina regionerna och syftet med dem är att skydda naturens mångfald. Genom Östersjön skyddas dessutom internationellt unika
kulturmiljöer: i det lågsalthaltiga vattnet finns sjöfartskonstruktioner och skeppsvrak bevarade ända från medeltiden.
Information om hur olika ändamål samverkar och om de olika branschernas intressen är nödvändig när man planerar
havsvården och fattar övergripande beslut om den. Då tar man även hänsyn till sociala och ekonomiska omständigheter.
I Finlands socioekonomiska analys tillämpades ett tillvägagångssätt grundat på de marina redogörelserna, där man
först fastställde branscherna som utnyttjar havsvattnen. Efter att branscherna hade fastställts fokuserade man på
uppgifterna från nationella redogörelserna (t.ex. produktion och sysselsättning) och kompletterade analysen med
andra uppgifter såsom rekreationsvärden. Till slut uppskattades kostnaderna till följd av att tillståndet i den marina
miljön försämras (övergödning). Kostnaderna beräknades utifrån det totala värdet på de vinster som försvinner om
havets tillstånd inte förbättras från det nuvarande. På det sättet fick man fram en helhetsbild av vad havet används till
och varför det är viktigt att bevara havet i brukbart skick.
Man valde ut de branscher som är viktigast för Finland, och indelningen av dessa finns här nedan. Genom att åskådliggöra branschernas och andra verksamheters värden kunde man granska påverkan från branscherna.
Direkta bruksvärden
Produktionstjänster
transport och trafik, jakt och fiske, turism, energiproduktion och industriell vattenanvändning, rörledningar och kablar under vattnet, användning av
naturresurser på havsbottnen, försvar
Kulturtjänster
rekreationsbruk, naturvård, kulturarv
Indirekta bruksvärden
Reglerande tjänster
jord- och skogsbruk,
samhällenas och glesbygdens avloppsvatten
8/98
Bild 2. Olika typer av användning för de marina regionerna runt Finland. Undersökningsområde avser området varifrån
uppgifter har hämtats (exklusive Åland).
9/98
Havsklustret är en operativ helhet bestående av olika näringar där de ingående företagen och övriga aktörerna befinner sig i ett nära samspel med varandra och därmed drar nytta av nätverket som bildas. År 2006 uppgick havsklusterföretagens omsättning till cirka 107 miljarder euro och om även de indirekta effekterna beaktas sysselsatte de omkring 500 000 personer. Verksamheterna i den marina branschen omsatte cirka 13,2 miljarder euro och deras direkta
sysselsättning omfattade 43 500 personer.
En fungerande sjöförbindelse är en förutsättning för sjöfarten, som utgör grunden för import- och exportverksamheterna samt upprätthåller den mångsidiga varvsindustrin, sjöfartsnäringen och hamnverksamheterna. Fiske och fiskodling (fiskeri) utgör grunden för fiskerinäringen. Turismen ökar omsättningen för många företag och skapar arbetstillfällen i och med ökad efterfrågan på olika tjänster. Vindparkerna (energiproduktion) kommer i framtiden att vara en
viktig del av produktionen av förnybar energi. Kablar och rörledningar under vattnet (likströmsförbindelser, telekommunikation) möjliggör förmånlig och snabb överföring av energi och information till den internationella marknaden. Marksubstansen i havets bottensediment används (täkt och muddring) bland annat vid byggande och iståndsättning av hamn- och kustområden.
Rekreationsvärdena skapar välbefinnande, och turismen är en allt viktigare del även av Finlands samhällsekonomi.
Naturskyddsområdena lockar turister: enbart turistinkomsterna från de fem skyddsområdena (östra Finska viken,
Ekenäs, Skärgårdshavet, Kvarken och Bottenviken) uppgår till cirka 30 miljoner euro per år och områdena ger upphov
till cirka 340 årsverken. Det är svårt att fastställa skyddsområdenas naturkyddsmässiga värden.
I tabellerna 1 och 2 presenteras omfattningen av branscherna som ingår i produktionstjänsterna, branschernas betydelse för hela Finland och en prognos för deras framtidsutsikter. I tabell 3 anges det ekonomiska värdet, intensiteten
och framtidsutsikterna för det marina rekreationsbruket, som ingår i kulturtjänsterna.
De olika branscherna kan belasta den marina miljön och orsaka risker för människors hälsa samt bidra till övergödning,
försurning och klimatförändringseffekter i den marina miljön och därigenom förändringar av ekosystemet, biologiska
rubbningar och fysiska rubbningar (tabell 4).
Branscher som är särskilt känsliga för att havets tillstånd försämras är fiskerinäringen, turismen, rekreationsbruket och
den industriella vattenanvändningen. Vissa branscher, såsom jord- och skogsbruk, transport och trafik samt andra
branscher som belastar havet, kan indirekt påverkas av att havets tillstånd försämras i takt med åtstramade miljövårdsåtgärder.
KOSTNADERNA AV ATT HAVETS TILLSTÅND FÖRSÄMRAS
Kostnaderna till följd av att tillståndet i den marina miljön försämras kan beräknas utifrån det totala värdet på de vinster som försvinner om havets tillstånd inte förbättras jämfört med det nuvarande (villkorlig uppskattning).
I enkätundersökningen som färdigställs våren 2012 utreds hur villiga de boende vid kusten är att betala för att förbättra Östersjöns tillstånd. Den sammanlagda betalningsvilligheten anger medborgarnas upplevda nytta av att övergödningen av havet minskas. På så sätt kan den bedömda nyttan överfört förstås som kostnaderna för ett försämrat framtida tillstånd i havet.
Framtidsutsikter
Förbindelserna under vattnet (energiproduktion, internationell datatrafik) är viktiga för samhällsekonomin och i framtiden kommer de att öka i antal. Även nyttjandet av stenmaterial från havsbottnen blir mer lönsamt när det blir ont
om resurserna ovan jord. Båda branscherna orsakar dock störningar i havets ekosystem (tabell 4).
Östersjöns rekreationsverksamhet ger samhället många ekonomiska och sociala värden; i brist på omfattande forskning kan man dock inte göra någon helhetsbedömning. Nästan alla former av rekreationsverksamhet och turismen i
närheten av den marina miljön förutsätter rena stränder och vatten samt biologisk mångfald, vilka kan äventyras av
faktorer som försämrar miljöns tillstånd. Östersjöns rekreationsvärden blir svårare att upprätthålla på grund av andra
10/98
växande branscher som sjöfarten (ökad olycksrisk, konkurrens om utrymmet) och den förnybara energin (vindparker,
konkurrens om utrymmet).
Turismen i Östersjöregionen är en av de kraftigast växande branscherna och det beror främst på regionens rekreationsrelaterade och kulturella värden. Turismen belastar också miljön då den ökar efterfrågan på tjänster och aktiviteter (infrastruktur, nedskräpning, båtliv). Om turismverksamheten får ske okontrollerat kan det leda till en snabb försämring av miljövärdena. Eftersom turismen är beroende av en god miljöstatus kan den – väl förvaltad – fungera som
ett verktyg för miljövården att minska omfattningen av övriga branscher som är ännu skadligare för miljön.
Tabell 1. Uppgifter om och framtida trender för energiproduktion, data- och energiöverföring samt nyttjande av
marksubstans (produktionstjänster).
Bransch
(A)
(B)
(C)
(D)
Produktion
Överföringskapacitet
Vattenanvändning
Mängden täktmaterial
Sysselsättningsgrad
Antalet anläggningar/kablar/rör
Energiproduktion
(A)
30 MW (2010); 3 000 MW planeras
(ca 6 % av det totala energibehovet)
354 åv (2010);
35 400 åv när
planerna verkställts
9 kraftverk (2010);16 projekt
planeras (inkluderar flera
kraftverk)
Likströmsförbindelser
(B)
900 MW (2 350 MW när de nya färdigställts)
2 kablar (2 under uppbyggnad)
Telekommunikation
(B)
Inte känt
Gasledningar
(B)
Ingen överföring till Finland för närvarande
Industriell vattenanvändning
(C)
(D)
Cirka 8 kablar mellan Finland
och andra länder; totalt fler
Inga ledningar
(1 ledning går i Finlands EEZ,
1 planeras mellan Finland
och Baltikum)
1 672 anläggningar
Täkt och muddring av marksubstanser
6 miljarder kubikmeter
6,2 milj. m3 (1996–2009); 35 milj. m3
planeras
11/98
Trender
Tabell 2. Handelsbranschernas (produktionstjänsternas) ekonomiska effekter och framtida trender.
Bransch
(A) Totala intäkter
Sysselsättningsgrad Antal företag
(B) Produktionsvolym och -värde
(C) Transportvolym och -värde
(D) Konsumtionsturism
(E) Kostnader
Transporter
(A)
0,5 % av BNP
Sjöfartens bruttoinkomster 1,8 md €
(2009)
(C)
6 348 åv/9 000 personer
(2010),
500 milj. € i lönetagarersättning (2010)
Fiskeri
(A)
Yrkesfiske
(A)
106 milj. t. (2010), 81 md (2010), 81 md €
(2010), 21 milj. resenärer (2010)
584 milj. € (2008);
0,1 % av BNP
24 milj. € (2010)
Fritidsfiske
(B)
(B)
124 000 ton, 27 milj. € (2010)
7 768 ton, 12 milj. € (2008)
Fiskodling
(A)
62 milj. € (2008)
(inklusive insjöar)
(B)
9 846 ton fisk, 232 ton rom; fiskens värde
36,8 milj. €, rommens värde 2 milj, €
(2010)
Förädling och utrikeshandel
(A)
160 milj. € (2008)
(B)
74 000 ton förädlad fisk (2007);
exporterad mängd 58 000 ton, värde 36
milj.
Turism
(A)
6,4 md € i kustkommuner (inte separat för
Östersjön) (2002)
Kryssningar (Helsingfors)
(D) 11 md € i hela Finland (2009)
(A) 42–50 milj. € (den totala ekonomiska effekten) (2006)
Försvar
(E)
2 400 åv (2008)
793 företag (2008)
2 195 pers., varav 600
yrkesfiskare (2010)
279 företag, fiskefartyg och -båtar 3 365
(2008)
227 000 hushåll på
havsfiske (2008)
63 företag i de marina
regionerna, 128
anläggningar (2010)
376 000 pers. på havsfiske (2008)
ca 500 åv/år
135 förädlingsföretag
(2008)
400 milj. €
74 000 pers. i kustkommuner (inte separat för
Östersjön) (2002)
400–800 arbetstillfällen
(2006)
2 300 pers. (+ 4 000
värnpliktiga per år)
Tabell 3. Ekonomiskt värde, intensitet och trender för rekreationsbruket av havet (kulturtjänster).
Bransch
Ekonomiskt värde
Intensitet
Rekreationsbruk
Trend
185,9–546,6 milj. € (inkl. fiske, bad och båtliv; baseras på tillgängliga uppskattningar; undervärdering av
verkliga förhållanden)
12/98
85 % av finländarna; 59 % det senaste året
Trend
Tabell 4. Olika branschers belastning på den marina miljön indelad efter havsförvaltningsplanens lista.
Belastningar
Branscher
Transport och
trafik
Fiskeri
Fysisk
förlust
Fysisk
skada
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
Jakt
Turism
Energiproduktion
och industriell
vattenanvändning
Kablar och rörledningar under
vattnet
Nyttjande av
naturresurser på
havsbottnen
Rekreationsbruk
Jord- och skogsbruk
Samhällenas och
glesbygdens
avloppsvatten
x
x
Övriga
fysiska
störningar
Störning av
hydrologiska
processer
x
Förstörelse
orsakad av
farliga ämnen
Systematiska
och/eller avsiktliga utsläpp av
ämnen
x
x
Ökning av
näringsämnen och
organiska
ämnen
Biologiska
rubbningar
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
x
13/98
x
x
2.2. ANVÄNDNING AV HAVET SKADAR MILJÖN
Nuvarande Östersjöns korta historia och egenskaper som landhöjning, grundhet, bräckt vatten, vattenskiktning, en
splittrad skärgård och ett litet vattenbyte gör havet till ett unikt ekosystem som är känsligt för belastningar från
mänsklig verksamhet.
Människan utnyttjar intensivt de tjänster som Östersjön erbjuder och ändrar samtidigt den marina miljön, vilket på
sina ställen är påfrestande för dess motståndskraft. Störningarna av havets ekosystem reflekteras även inom många
verksamhetsområden.
Östersjöns stora avrinningsområde, med närmare 90 miljoner invånare, i kombination med det intensiva jordbruket
och skogsbruket samt den mångsidiga industrin och näringslivet utgör en stor belastning på havet (näringsämnen och
skadliga ämnen). Östersjöns redan nu intensiva fartygstrafik kommer att öka och bidra ytterligare till belastningen
(utsläpp av avloppsvatten och olja, luftföroreningar, skadliga ämnen, avfall, buller och främmande arter). Den mänskliga verksamheten ändrar även havsbottnen (muddringar, tippning, igenslamning, byggande i vattendrag, sjöfartens
erosionseffekter och vindkraftverk), vilket påverkar funktionen i havets ekosystem. Speciellt med Östersjöregionen är
de för länge sedan sedimenterade, sura sulfatjordarna som på grund av landhöjningen och den mänskliga verksamheten (torrläggning och arbeten för skydd mot översvämningar) producerar svavelväte. Det sura vattnet och metallerna
som lösts upp i det förgiftar biota. Östersjön är dessutom världens mest radioaktiva marina region på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. I framtiden kommer klimatförändringarna i kombination med övriga belastningar från
mänsklig verksamhet att ändra den marina miljön ytterligare. Redan nu anses en av orsakerna till att fiskbeståndet
längs Finlands kust har förändrats (t.ex. ökningen av gös och karpfiskar) vara den successiva globala uppvärmningen –
vid sidan av övergödning, hårt fiske och byggande i älvar.
Östersjön är klassat som ett särskilt känsligt havsområde (PSSA – Particularly Sensitive Sea Areas) och därför planeras
hårdare bestämmelser för fartygens kväveutsläpp i området. Genom den internationella MARPOL-konventionen försöker man förhindra sjöfartens skadliga miljökonsekvenser.
Den största skadan på havets ekosystem orsakas av den för stora näringsbelastningen som pågått under lång tid och
alltjämt fortsätter. Den visar sig i form av övergödning. Även om vattenvårdsåtgärderna har minskat näringsbelastningen löses näringsämnen ut i vattnet, särskilt i anaeroba förhållanden, från det lager som under årtionden har samlats på havsbottnen. Denna s.k. interna belastning ökar övergödningen
Det faktum att den redan tidigare intensiva sjöfarten tilltar (frekvens, fartygens storlek och hastighet), ökar även
olycksrisken. I Finland är den störst i Finska viken där fatygsfrekvensen är högst och varifrån de stora oljetankrarna går
till den ryska hamnarna. Sjöfarten har även blivit den största enskilda källan till kväveutsläpp och den får troligtvis en
ännu större betydelse i framtiden. Av de främmande arter som har förflyttat sig till Östersjön i och med mänsklig
verksamhet har över 50 % kommit med sjöfarten, och arternas inträdestakt har ökat de senaste 50 åren. Dessa snabbt
ökande fripassagerare kan tränga undan de ursprungliga arterna och ändra ekosystemets funktion. Det viktigaste
sättet att minska de skadliga konsekvenserna är att förhindra inträdet av främmande arter.
Finland ratificerar troligtvis barlastvattenkonventionen i år. För närvarande utreds även fartygsrutterna med högst och
lägst risker (HELCOM).
Enligt HELCOMs bedömning för hela Östersjön är den totala belastningen från mänsklig verksamhet som störst i Finska
viken, de sydostliga och södra delarna av egentliga Östersjön samt de danska sunden (bild 3). I Finska viken påverkas
den totala belastningen framför allt av älvarnas näringsbelastning och belastningen från organiska och skadliga ämnen. I södra Östersjön ökar den totala belastningen också på grund av hårt fiske. Av bassängerna i Östersjön har man
bedömt att påverkan från den totala belastningen ät minst i Bottniska viken.
14/98
Bild 3. Belastningsindexet (A) anger det
relativa värdet för summan av all belastning
i rutorna på 5 x 5 km (HELCOM 2010a).
KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Den globala uppvärmningen som orsakas av klimatförändringen kan förändra Östersjöns ekosystem genom att ändra
salthalten och växtperiodens längd. Temperaturen i Östersjön har stigit sedan 1950-talet, men de 30 senaste åren har
det inte skett någon betydande uppvärmning. De senaste 15 årens satellitobservationer visar på uppvärmning i vissa
områden. Temperaturförändringarna behöver analyseras ytterligare eftersom observationerna är tidsmässigt ojämna.
Enligt scenarierna förväntas havets yttemperatur stiga 2–4 C från den s.k. normalperioden 1961–1990 till utgången
av motsvarande period 2071–2100. Uppvärmningen beräknas vara som kraftigast i maj till juni. Samtidigt ökar temperaturförändringarna från år till år.
Enligt scenarierna kan Östersjöns genomsnittliga salinitet minska väsentligt på hundra år. Enligt samma scenario fanns
det ingen långvarig trend för saliniteten på 1900-talet, även om det inte förekom några betydande saltpulser i Östersjön på 1980- och 1990-talen.
15/98
ÖVERGÖDNING
ÖKNINGEN AV NÄRINGSÄMNEN
För att bekämpa övergödningen satte statsrådet 2002 upp målet att minska näringsutsläppen med cirka 50 % jämfört
med nivåerna i början av 1990-talet. Alla målsättningar uppfylldes inte. Kraven på minskade utsläpp inom åtgärdsprogrammet för skydd av Östersjön ska uppfyllas senast 2016. Ett centralt mål är att minska belastningen från jordbruket.
Genom att få näringsbelastningen från Finland att upphöra kan vi påverka kustvattnens tillstånd, men det har en liten
effekt på utvecklingen av övergödningen i det öppna havet.
Havet belastas med näring främst via älvar, men också i form av direkt punktbelastning (bebyggelse, industri och fiskodling), utsköljning från kustområden (diffus belastning) och kvävenedfall från luften (sjöfart och industri). År 2006
uppgick Finlands andel av Östersjöns kväve- och fosforbelastning till 12 % (bild 4).
N tot kg/km2
Ptot kg/km2
2000
70
60
1600
50
1200
40
800
30
20
400
10
0
0
DK
EE
FI
DE
LV
LT
PL
AREA SPECIFIC LOAD Ptot (kg/km²)
AREA SPECIFIC LOAD Ntot (kg/km²)
16/98
RU
SE
Bild 4. Fosforbelastningen (Ptot) och
kvävebelastningen (Ntot) (kg/km2) i
relation till arealen i Östersjöländerna (HELCOM 2011).
Bilderna 5 och 6 visar fosfor- och kvävebelastningen 2006 från hela Östersjöns avrinningsområde i relation till arealen.
Åren 2000–2006 var Finlands totala fosforbelastning i genomsnitt cirka 3 600 ton (mänsklig verksamhet 2 600 ton,
utsköljning från naturen 1 000 ton) och den totala kvävebelastningen 78 000 ton (mänsklig verksamhet 50 000 ton,
utsköljning från naturen 28 000 ton). Åren 2005–2010 var Finlands totala fosforbelastning i genomsnitt cirka 3 700 ton
och den totala kvävebelastningen 79 000 ton.
Bild 5 Fosforbelastningen (kg/km2) i relation till arealen per
avrinningsområde 2006 (HELCOM 2011).
Bild 6. Kvävebelastningen (kg/km2) i relation till arealen
per avrinningsområde 2006 (HELCOM 2011).
Finlands totala kväveutsläpp i luften har minskat något sedan mitten av 1990-talet, men kvävenedfallet i de marina
regionerna har inte ändrats nämnvärt under 1995–2006. År 2006 var kvävenedfallet i Finlands södra marina regioner
betydligt högre än i Bottenviken. I Finska viken och Skärgårdshavet har kväve större betydelse som gödande näringsämne, och därför är det viktigt med en effektivare kvävereduktion i dessa marina regioner för att minska övergödningen.
Fosforbelastningen som följer med älvarna har minskat särskilt i Kvarkenområdet och Bottenviken. Kvävebelastningen
i Finska viken, Skärgårdshavet och Bottenviken har däremot generellt sett ökat till följd av ökad åkerareal, husdjursproduktion och gödselspridning. En annan orsak torde vara den ökade nedbrytningen av organiska ämnen på grund av
uppvärmningen av marken.
På 2000-talet förbättrades reningen av avloppsvattnet, vilket har minskat näringsbelastningen i floden Neva och staden S:t Petersburg avsevärt. Vattnens tillstånd i det öppna havet och längs kusterna i Finska viken förväntas bli bättre
med en viss fördröjning. Inom Rysslands område finns även andra betydelsefulla källor till näringsbelastningen.
17/98
Finska vikens öppna hav är relativt näringsrikt och strömmarna transporterar näringsämnena till de övergödningskänsliga kustvattnen. I öster påverkas kustvattnens kvalitet tydligast av belastningen från älvarna i Finlands avrinningsområde, som främst har sitt ursprung i jordbruket. Den interna belastningen är dessutom en betydande källa för
belastningen på många platser i den mellersta och inre skärgården.
Skärgårdshavets inre skärgård är övergödd; åkrarna är erosionskänsliga och kväve- och fosformängderna som transporteras med älvarna är alltjämt stora. Fosforbelastningen från samhällets avloppsvatten har minskat kraftigt, även
kvävebelastningen har minskat tydligt på 2000-talet. Näringsbelastningen från vattenbruket har halverats sedan slutet
av 1980-talet. Dess andel av den totala belastningen är liten, men den är den största lokala belastningskällan särskilt i
koncentrationer i den inre skärgården. Den interna belastningen är dessutom en betydande källa för belastningen på
många platser i den mellersta och inre skärgården. Övergödningen av den yttre skärgården har fortsatt fram till 2000talet. Näringsämnen som följer med strömmarna i Finska viken påverkar Skärgårdshavets sydostliga och södra delar.
Längs Bottenhavets öppna kust är övergödningens effekter begränsade till en smal zon, trots att där mynnar älvar
som belastas av jordbruket. Området framför Kumo älv är kraftigt övergött.
I slutet av 1990-talet dämpades den ökande punktbelastningen i Bottenviksregionen, men kvävebelastningen som
följer med älvarna har man inte lyckats minska permanent.
Bilderna 7 och 8 visar hur belastningen på Östersjön från mänsklig verksamhet i Finland fördelas per utsläppskälla.
Finlands mest betydelsefulla källa till näringsbelastningar är jordbruket, som står för 60 respektive 54 % av fosforbelastningen och kvävebelastningen från mänsklig verksamhet. Bottenviken utsätts för den största belastningen i ett
omfattande avrinningsområde, medan belastningen i förhållande till arealen är störst i Skärgårdshavet. Näringsbelastningen på kustvattnen från jordbruket har hållit sig relativt oförändrad de senaste 20 åren.
Belastningen från skogsbruket har minskat de senaste årtiondena. Fosforbelastningen kommer dock troligtvis att öka i
och med tillväxten av torvjordarnas gödslingsareal; 2008 uppgick arealen för skogsgödsling till cirka 51 000 ha. Avloppsvattnet från nästa alla Finlands tätorter renas. Den förbättrade reningstekniken har minskat framför allt mängden organiska ämnen och fosforbelastning jämfört med nivåerna i början av 2000-talet, men samhällena utgör fortfarande den största kvävekällan. Mer än hälften av kvävet avlägsnas, men effektiviteten borde ökas i reningsverken
längs kusterna, särskilt i Finska viken och Skärgårdshavet. Glesbygden orsakar en anmärkningsvärd fosforbelastning,
och för att minska den har det gjorts och görs det betydande investeringar. Åren 1985–1995 minskade fosforbelastningen och kvävebelastningen från industrin med 57 respektive 34 %, åren 1995–2005 fortsatte minskningen med 46
respektive 22 %. Under 2000-talet har näringsbelastningen från industrin inte längre minskat i någon större omfattning. De senaste åren har de finska gårdarna för pälsdjursproduktion minskat i antal men ökat i storlek; avloppsvattnet övergöder vattnet.
18/98
Bild 7. Fosforbelastningen på Östersjön från
mänsklig verksamhet i Finland fördelat per
utsläppskälla. Siffrorna är medelvärden för
2000–2006 (Källa: miljöförvaltningens datasystem (PIVET)).
Bild 8. Kvävebelastningen på Östersjön från
mänsklig verksamhet i Finland fördelat per
utsläppskälla. Siffrorna är medelvärden för
2000–2006 (Källa: miljöförvaltningens datasystem (PIVET)).
19/98
ÖKNINGEN AV ORGANISKA ÄMNEN
Organiska ämnen försämrar tillgången till syre på havsbottnen, i synnerhet i Finska vikens och Skärgårdshavets skyddade vikar och inre skärgård där vattnet byts ut långsamt. De flesta organiska ämnen följer med älvarna från avrinningsområden, men de förekommer även som punktbelastning och sköljs ut från kustområden. Över hälften av det
organiska kolet som transporteras med Finlands älvar mynnar ut i Bottenviken. I Finska viken är belastningen betydligt
lägre (liten torvareal, stor sjöareal med förmåga att hålla kvar ämnena). Under årens lopp har det inte observerats
någon systematisk förändring i mängden organiska ämnen som följer med de finska älvarna ut i Östersjön. Däremot
har punktbelastningen minskat tack vare den förbättrade reningen av avloppsvatten.
De framtida vintrarna ska enligt prognosen bli milda och nederbördsrika, vilket kommer att öka utsköljningen av organiska ämnen från marken.
BIOLOGISKA STÖRNINGAR
FRÄMMANDE ARTER
Främmande arter hamnar i Östersjön med den mänskliga verksamheten antingen oavsiktligt (sjöfart) eller avsiktligt
(inplanteringar och förvildade växter). I Finlands territorialvatten har man observerat 33 främmande arter, varav 26
har etablerat sig. Majoriteten av de främmande arterna kommer från sydligare regioner, därför kan den globala uppvärmningen underlätta de nya arternas etablering i de finländska vattnen. De främmande arterna ändrar ekosystemets funktion och kan tränga undan ursprungliga arter. Fastsittande arter ökar bland annat fartygens bränsleförbrukning och orsakar problem med kylning i kraftverk. Ungefär hälften av de främmande arter som finns i Finland hittas
genom olika slags övervakningsprojekt, det finns ingen egentlig övervakning av främmande arter. För att utvärdera
skadliga konsekvenser har man tagit fram ett index för biologiska föroreningar som skulle kunna användas för att
bedöma hur främmande arter påverkar livsmiljön och ekosystemets funktion.
MIKROBIOLOGISKA STÖRNINGAR
De senaste åren har avloppsreningsverken blivit skyldiga att utreda behovet av att förbättra vattnets hygieniska kvalitet: bakteriebelastningen i vattenområden nedanför reningsverk är på sina platser ganska stor. Även glesbygden, boskapsskötseln och pälsdjursproduktionen bidrar till den hygieniska belastningen. År 2010 uppfyllde 98,8 % av badstränderna längs kusten de obligatoriska kvalitetskraven.
20/98
FISKE
För intensivt fiske har försämrat avkastningen från vissa fiskbestånd och statusen för de naturliga bestånden. För att
stimulera bestånden skulle det behövas en mer fruktbar reglering av fisket och andra åtgärder.
Den sammanlagda fångsten från den marina regionen för Finlands yrkesfiskare och fritidsfiskare är numera cirka 110–
130 miljoner kilo per år (över 90 % strömming och skarpsill; yrkesfiskare).
Strömmingsbeståndet i Östersjöns huvudbassäng är överexploaterat; finländarnas fiske motsvarar 16 % av den totala
fångsten. Exploateringen av Bottenhavets strömmingsbestånd är för närvarande hållbar; finländarnas fiske motsvarar
96 % av den totala fångsten. Om statusen för strömmingsbeståndet i Bottenviken finns inte tillräcklig information.
Fiskdödligheten för skarpsillen i Östersjön överstiger fiskdödligheten enligt den maximala hållbara avkastningen.
Majoriteten av de finländska yrkesfiskarnas laxfångst (83 %) fiskades längs Bottniska vikens och Finska vikens kuster.
Laxbestånden består av naturliga bestånd, blandbestånd och inplanterade bestånd. Exploateringen av huvudbassängens och Bottniska vikens laxbestånd är för stor sett till avkastningen. Enligt rekommendationerna bör de naturliga
bestånden av lax i Finska viken inte fiskas alls. Dessutom bör man överväga att utvidga områdena med fiskeförbud och
öka deras antal i mynningarna till de naturliga beståndens lekälvar.
Om inte fisket fortsättningsvis regleras är det mycket stor risk att de naturliga bestånden av öring försvinner i Finlands
kustälvar. Öringsbeståndens tillstånd i älvområdena skulle bland annat förbättras av återställning, fiskvägar och vattenvårdande åtgärder. Nästan alla vandringsyngel av öring som inplanteras i Bottniska viken fångas innan de blir
könsmogna; motsvarande andel yngel från det naturliga beståndet uppskattas vara nästan lika stor.
Det finns få uppgifter från forskning om hur fisket påverkar kustarterna och riklighetsförhållandena mellan arterna.
Tillståndet för Finlands bestånd av nejonöga har minskat kraftigt de senaste trettio åren, men orsakerna till tillbakagången är inte helt klarlagda.
Det har inte gjorts någon systematisk datainsamling om antalet havsfåglar och sälar som blir bifångst vid fiske, och
därför varierar värdena betydligt.
FYSISKA STÖRNINGAR OCH SJÖFARTENS EFFEKTER
Den mänskliga verksamheten orsakar fysiska störningar i den marina miljön, till exempel ändringar av havsbottnen,
avfall och buller. Störningarna påverkar det marina ekosystemet på många sätt (tabell 5).
Fiskarnas fortplantningsområden hotas av övergödning, men också av utbyggnad av lekälvarna och annat byggande i
vattendrag som skadar livsmiljön.
Yngelproduktionen hos bestånden av vandringsfiskar har påverkats av byggandet i vattendrag och den försämrade
vattenkvaliteten. Inom Finlands område finns det endast kvar två laxälvar som mynnar i Östersjön: Torne älv och Simo
älv. I några andra älvar har man observerat en ökning av den naturliga laxen. Av bestånden av vandringssik är endast
vandringssiken i Torne älv klart livskraftig. Bestånden av vandringssik i byggda älvar planteras in. Ursprungligt öringsbestånd finns endast kvar i ett tiotal älvvatten, och en del av bestånden stöds med inplantering. Inplanteringarna kan
också ha minskat den genetiska variationen i de naturliga bestånden.
Det har inte vidtagits många åtgärder för att göra det möjligt för vandringsfiskarna att fortplanta sig på naturlig väg
och för att återställa bestånden i deras naturliga livsmiljöer. Den naturliga laxens vandringsyngel bedöms ha tre gånger så stor chans att överleva jämfört med sättfisk. Genom att bygga fiskvägar skulle man kunna öppna anslutningar för
21/98
laxen och öringen till områden för lek och yngelproduktion till exempel i Kemi älv. I älvens övre delar finns nämligen
fortfarande stora områden som lämpar sig för fortplantning.
Utsläpp och andra störningar från sjöfarten (bild 9) hotar Östersjöns ekosystem (tabell 5). Antalet olje- och kemikalietransporter i Östersjön ökar; antalet olyckor har ökat sedan 2006 samtidigt som sjöfarten har ökat med 20 %. Olagliga
oljeutsläpp förekommer fortfarande och dessa orsakar problem för marin biota, särskilt fåglar och marina däggdjur.
Från och med början av 2018 måste alla passagerarfartyg på Östersjön antingen lämna sitt avloppsvatten i hamnarna
eller rena det från näringsämnen på Östersjön.
Kuva 9. Sjöfartens proportionella antal i Östersjön under en veckas tid
under året 2008 (HECOM 2010)
De mest betydelsefulla av fartygens utsläpp i luften är kväve- och svaveloxidutsläppen samt växthusgaserna (bild 10).
IMO (den internationella sjöfartsorganisationen) har preliminärt godkänt förslaget att införa bestämmelser som främjar fartygens energieffektivitet, vilket skulle minska utsläppen av växthusgaser i framtiden. En handlingsplan för energieffektivitet blir obligatorisk för alla fartyg i början av 2013.
Riskerna inom sjöfarten kan hanteras genom att man skapar en fungerande trafikinfrastruktur; EU är det centrala
verksamhetsfältet. Förutsägbarheten och säkerheten i hela Östersjöns sjöfart förbättras av övervakning, dirigering och
markering av farleder, ett system för utbyte av information om hur fartygen rör sig och om de har farlig last ombord
samt övervakning av oljeutsläpp.
Sjöfarten ökar erosionen i strandzonen särskilt i skärgårdsområden där farlederna går nära strandlinjen och där trafiken är intensiv. Sjögången påverkar grund, som är typiska platser där fisken fortplantar sig. De förbättrade skrovkonstruktionerna har minskat uppkomsten av vågor, men fartygens ökade längd och deplacement har gjort att störningarna från sjöfartens strömmar har blivit kraftigare. Konsekvenserna begränsas inte enbart till farledernas omedelbara
närhet.
22/98
Bild 10. Fartygens månatliga utsläpp i luften åren 2008-2010. Den blåa pelaren visar antalet fartyg med IMO-nummer,
den röda pelaren antalet fartyg utan IMO-nummer. Den gröna kurvan visar mängden av kväveoxider, den röda svaveloxider, den oranga koldioxider och den svarta partiklar.
23/98
Tabell 5. Uppgifter om fysiska störningar från mänsklig verksamhet och en prognos för deras fortsatta utveckling.
Område/mängd
Miljöbelastningar
Muddringar och vägbankar
längs hela kusten
förändringar av vattenkvaliteten
byggande, farleder, hamnbassänger, byggande av
markgrunden i utfyllnadsområden, återställning,
marktäkt
norm. ca 1 milj. ton/år
påverkar fiskbeståndet (lekområden), skadar
vattenorganismer lokalt -> påverkar fågelbeståndets häckning
Igenslamning
områden där muddringsmassorna
tippas
igenslamning av sediment i t.ex. fiskens lekområden; lokal påverkan -> utvidgad påverkan
t.ex. området Ule älv–Ijo älv, över 90
ton sediment/år
Hamnbyggnation och farleder
längs hela kusten; störst påverkan
på Skärgårdshavet, Bottenhavet
och Bottenviken
Vindkraftverk
under byggnation eller
användning
Byggande i vattendrag
vattenkraftproduktion
Sjöfart
bland annat kemikalie- och
oljetransporter
Båtliv
och sidoverksamheter
Buller
sjöfart vattenbyggande
seismiska mätningar
vindkraftverk
Avfall
rekreationsverksamheten på
stränderna 58 %
turism
fraktfartyg
fiskeverksamhet
älvarnas nedre lopp
erosionen som värst i grunda kustområden och i skärgården
effekterna kan sträcka sig långt bort
från fartygslederna
kväveutsläpp ~356 ton/år, fosforutsläpp ~119 ton/år
svaveloxidutsläpp
sjöfarten står för 45–50 % av trafikens kväveoxidutsläpp
växthusgaser
oljeutsläpp och andra skadliga
ämnen
partiklar
hushållsavfall 25 000 ton/år
3
sanitetsavfall 9 000 m /år
oljehaltigt avfall 260 ton/år
mycket lite information om Östersjön
inga statistikförda uppgifter från
Östersjön
2–328 kg/4–181 st avfall på en 0,5
km lång sträcka längs strandlinjen i
Östersjön (2004–2005)
fiskarnas gälar blir tilltäppta
lokala förändringar i strandlinjens och bottnens
konstruktionen och djupförhållanden
buller
ökad grumlighet, skadliga ämnen frigörs
påverkar fiskbeståndet och fågelbeståndet (nya
livsmiljöer +)
buller
vandringsfiskarnas naturliga rutter blockeras
förvittring: vågpåverkan, störningar från strömmar, resuspension av sediment
övergödning
försurning av vattendrag
problem för marin biota
minskat antal skyddade platser och lekområden
för fiskar samt mindre matfisk
djupet i vegetationszonen ökar
främmande arter
skadliga hälsoeffekter för människor
buller
förvittring:
skadliga ämnen (bottenfärg)
avfall
buller
eventuella störningar i djurens kommunikation,
orientering och andra beteenden
påverkar människlig verksamhet (fiske, turism)
hälsorisker för människor
störningar i näringsväven (mikropartiklar av plast)
kan öka ansamlingen av giftiga ämnen
30–60 % av världens avfall utgörs av
plast
Fiske
Kraftverk (störning av hydrologiska processer)
flera kraftverk i Finska viken och
Bottniska viken
skadar inte på havsbottnen eftersom ingen bottentrålning sker
värmebelastning -> övergödningen tilltar i snabbare takt
artförändringar
24/98
Trend
/
/
FÖRSTÖRING ORSAKAD AV FARLIGA ÄMNEN
Östersjön är på grund av den rikliga bebyggelsen och industrin i avrinningsområdet samt deras särdrag ”slutstationen”
för ämnen som bryts ner långsamt, och det kalla klimatet saktar ner nedbrytningen ytterligare. Därför samlas det mer
skadliga ämnen i biota i Östersjön än i oceanen. En betydande del av ämnena mynnar i havet via älvarna; en del kommer från marken, en del från den mänskliga verksamheten och en del produceras av de marina organismerna (bl.a.
gift producerade av alger). De skadliga ämnena från marken kommer främst från Bottniska vikens sulfatjordar. Mer än
några andra miljöförhållanden påverkar den ändrade surhetsgraden storleken på bestånden av de fiskarter som fortplantar sig i älv- och deltaområdena.
På botten av vattendrag som finns nedanför traditionella industriorter har det samlats avsevärda mängder tungmetaller.
Kemikalier hamnar i miljön som direkta punktutsläpp från industrin i samband med olyckor, men i allt större grad som
diffusa utsläpp från anläggningar och hushåll. Skadliga syntetiska ämnen hamnar i Östersjön och dess avrinningsområde även med nedfallet.
Av Östersjöns konstgjorda radioaktiva ämne (137Cs (cesium)) kommer 82 % från olyckan i Tjernobyl 1986, 14 % från
kärnvapenprov och 0,03 % från kärnanläggningarnas rutinmässiga utsläpp samt från upparbetningsanläggningar utanför Östersjön. I Finlands lågsalthaltiga kustvatten anrikas radioaktiva ämnen snabbare än i övriga Östersjön.
OLJA
De största oljeutsläppen i havet i Finlands marina region har orsakats av fartygsolyckor. Den ökade övervakningen från
luften, fartygens förbättrade skrovkonstruktioner och den ökade allmänna miljömedvetenheten har dock lett till en
tydlig minskning av oljeutsläpp. Den totala oljehalten i hypolimnion har de senaste åren hållit sig under gränsvärdet
för kontaminering nästan överallt. Via avloppsvattnet från samhällen och industrianläggningar transporteras betydande mängder olja ut i havet, om än i små halter.
Varje år sker ett tiotal små oljeläckage i hamnarna, större läckage eller läckage från andra verksamheter på land är
mer sällsynta.
I råolja och raffinerade oljeprodukter finns många skadliga föreningar, varav belastningen från de skadligaste polyaromatiska kolvätena, dvs. PAH-föreningarna, har minskat. Om utsläppen från sjöfarten och andra förbränningsprocesser fortsätter att minska, blir även konsekvenserna för den marina miljön mindre.
ÖVRIGA SKADLIGA ÄMNEN
Vi använder tiotusentals kemikalier, varav en del produceras i Finland och en del på andra håll. Kemikalier följer även
med produkter. Nya kemikalier utvecklas ständigt. I åtgärdsprogrammet för skydd av Östersjön identifieras 11 ämnen
eller ämnesgrupper som är föremål för särskild oro.
Uppföljningen av hur målen att minska ämnena uppfylls baseras dels på utsläppsövervakning, dels på tillgängliga data
om användningen av ämnena. För en stor del av föreningarna finns det inte tillräckliga data för att man ska kunna
ändra belastningarna, och osäkerhetsfaktorerna är i allmänhet stora.
25/98
Man har länge känt till de organiska miljögifterna (PCB, DDT, HCB och HCH) och tungmetallerna (kvicksilver, kadmium, bly, koppar och zink). Nu har man även en del information om halterna av flamskyddsmedel (bl.a. PBDE och
HBCD), antifoulingämnen (organiska tennföreningar) och ytbehandlingsmedel (PFOS och PFOA) samt deras betydelse.
Gällande de skadliga ämnen som uppstår som utsläpp finns mest information om dioxiner och PAF-föreningar. Det
finns även en del övervakningsdata om de växtskyddsmedel som används idag och som transporteras med älvarna.
Om nya ämnen som läkemedel, narkotika och komponenter i kosmetika och deras effekter finns det knappt några
data alls.
Halterna av PCB-föreningar och organiska klorpesticider (DDT) har länge varit på nedåtgående, men i ytsediment och
särskilt i äldre fisk ligger de fortfarande på 2000-talets nivå. Detta tror man påverkar däggdjur och fåglar som har fisk
som näringskälla.
Kvicksilverhalterna i fiskarna överskrider inte gränsvärdena för mänsklig föda, bortsett från sporadiska halter i stora
rovfiskar. Däremot överskrids gränsvärdet enligt ramdirektivet för vattenpolitiken ofta mångdubbelt redan av fiskarnas naturliga kvicksilverhalter, även havsfiskarnas bakgrundsnivå för kvicksilverhalten överskrids. Ett undantag utgörs
av den unga strömmingen som använts i HELCOM-övervakningen och som har låga halter av kvicksilver.
Under åren 2009–2010 kartlades de viktigaste och de mest aktuella organiska miljögifterna som finländarna utsätts
för i huvudsak genom att äta fisk: organiska halogenföreningar, dvs. OH-föreningar (PCDD/F, PCB, PBDE, PFC) och
organiska tennföreningar, dvs. OT-föreningar. I Bottniska viken och Bottenviken är halterna av dioxiner och dioxinliknande PCB-föreningar (strömming, lax, öring) högre än i Finska viken. Fisken i Finska viken och Bottniska viken har
varierande men små halter av PFOS-föreningar, och kunskaperna om deras förekomst, metabolism och ansamling är
ännu små.
Även om användningen av OT-föreningar har upphört hittar man på sina håll fortfarande rikligt av dem i sediment
bland annat utanför hamnar. Föreningarna har nämligen använts på fartygens bottnar för att bekämpa organismer.
Genom att tippa förorenade muddringsmassor på lämpligt sätt har man försökt minska riskerna för den marina miljön.
När fiskarnas OT-halter senast mättes var de något lägre än tidigare, så mängderna man får i sig genom att äta fisk bör
inte ha hälsovådliga effekter.
PAH-föreningar förekommer i både vattnet, sediment och biota. I början av 2000-talet låg halterna i allmänhet på en
nivå som anses bidra till betydliga leverförändringar, störningar i fortplantningen och minskning av tillväxten hos vissa
fiskarter.
FYKOTOXINER
Om fykotoxiner, som tillhör de organiska föreningarna, finns forskningsdata från Östersjön under en 25-årsperiod.
Mängden växtplankton är stor och håller eventuellt på att öka. Därför finns det stora mängder skadliga alger och ämnen som är giftiga för levern, vilka producera i algerna. Den höga näringsnivån (i synnerhet lösligt fosfat) och i viss mån
vattentemperaturen underhåller omfattande algblomning. Därmed hålls även de giftiga ämnen som algerna producerar på en hög nivå. Levergifter har observerats även i andra marina organismer (djurplankton, strömming, flundra,
mussla och ejder) och DSP-gruppens okadasyra har konstaterats i mussla och flundra. PST-föreningar som fungerar
som nervgift har observerats i vattnet och i plankton i särskilt stora lokala halter i Åland. I den marina naturen kombineras effekterna av fokotoxiner med effekterna av andra skaldliga ämnen, och dessa effekter förstärker ofta varandra.
Giftiga algarter kan i princip orsaka dödlighet hos stora vuxna havsfåglar. Hittills har man dock inte lyckats bevisa vilka
faktorer som slutligen orsakade den stora dödligheten hos tordmule och grissla åren 1992, 2000, 2006 och 2010.
26/98
BIOLOGISKA EFFEKTER
Övervakningen i Östersjön av de skadliga ämnenas biologiska effekter är i sin helhet bristfällig. Tillräckliga grundläggande data för att kunna bedöma miljökonsekvenserna finns endast för en bråkdel av kemikalierna.
Man vet mycket litet om de verkliga effekterna för ekosystemet och biosamhället samt om hur ämnen samverkar.
Man har också fortfarande dåliga kunskaper om de störningar i hormonaktiviteten som kemikalierna orsakar hos biota
i Östersjön.
Havsörnens fortplantningsframgång och dess samband med halterna av organiska klorföreningar i äggskalen har följts
upp sedan 1970-talet, och minskade halter korrelerar med en ökning av antalet ungar. I Finska viken och Bottniska
viken har variationen i silltrutens produktion av flygfärdiga ungar korrelerat signifikant med PCB- och DDE-halterna i
ungarnas lever. Dödlighet var särskilt vanligt på 1990-talet då halterna var som högst. På 2000-talet tycks i synnerhet
DDT-intaget ha minskat och silltrutsbeståndet kan förväntas hålla sig på en stabil nivå eller till och med öka.
På 1960- och 1970-talen uppmättes mycket höga halter av tungmetaller och organiska klorföreningar i vävnaden hos
sälarna i Östersjön, och dessa orsakade störningar i sälarnas fortplantning. Halterna är fortfarande många gånger
högre än i mindre förorenade regioner. Gråsälens reproduktiva hälsa är numera någorlunda normal. Cirka 20 % av
vikarhonorna lider fortfarande av livmodersförträngningar.
Det är svårt att bevisa vilka konsekvenser de skadliga ämnena får för fiskar och biosamhällen, eftersom exempelvis
bottendjurssamhällena av naturen är artfattiga i framför allt Östersjöns norra delar.
Belastningen från sura sulfatjordar har länge varit kraftig i flera av kustälvarna i Bottniska viken. De senaste åren har
den ökat, vilket ökar risken för skador hos biota. Belastningen har ansetts utrota eller försämra många viktiga fiskbestånd längs Finlands västkust.
I de få projekt som har genomförts i Finlands marina regioner hade missbildning av fjädermyggans larver, som lever i
kustsedimenten, samband med halten av tungmetaller i bottnen. I Bottenhavet, i sedimenten (tippade muddringsmassor) i den marina regionen utanför Karleby, orsakar halten av skadliga ämnen på sina håll betydliga förgiftningsskador hos bottendjurssamhällen.
I närområden kring industrins avloppsreningsverk bedömdes risken för förgiftningsskador variera från måttlig till liten.
De senaste åren har man gjort undersökningar med musslor i Finlands kustregioner. Blåmusslorna uppvisade variation
i den biologiska responsen (biomarkörer), som kan kopplas samman med ansamlingarna av skadliga ämnen som uppmätts i vävnaden. Responsen har även mätts i fiskar; i blodkärlen hos strömming i Finska viken konstaterades höga
koncentrationer av mikrokärnor som är ett tecken på genotoxitet. Laxens respons på främmande ämnen inducerades i
betydligt högre grad i Finska viken än i Bottenhavet, likaså hade laxen högre halter av dioxiner och PCB-föreningar i
Finska viken.
RADIOAKTIVA ÄMNEN
Sedan mitten av 1970-talet har man registrerat kärnanläggningarnas radioaktiva utsläpp i Östersjöns avrinningsområden. De mest betydelsefulla radionukliderna är tritium, 137Cesium (Cs) ,90Sr och 60Co. Under perioden 1990–2010 har
kärnanläggningarnas radioaktiva utsläpp i Östersjön minskat.
Nedfall från Tjernobyl samlades i störst omfattning i områdena kring Bottenhavet och östra delarna av Finska viken.
Finska vikens vatten har renats från cesium mycket snabbare än Bottniska vikens; halterna av den viktigaste indikatorn
137
för havsvattnets radioaktivitet ( Cs) har minskat stadigt. Om inga ytterligare utsläpp sker kan man nå målnivån före
2020–2030.
27/98
Halterna hos de marina organismerna har ett samband med halterna i havsvattnet och sedimenten. De radioaktiva
ämnena anrikas i vissa näringskedjor; de högsta halterna har uppmätts hos rovfiskar. I dagsläget är halterna hos
strömming 2–3 gånger så höga som målvärdena. Först om några decennier kommer halterna hos gädda att sjunka till
de nivåer som uppmättes före Tjernobylolyckan.
Halterna i Finska vikens sediment är som högst cirka 20 gånger större än målnivån, och det kommer att ta flera årtionden innan den uppnås. I och med att cesiumet gräver sig djupare ner i sedimenten minskar dock eventuella miljöeffekter med tiden.
28/98
Tabell 6. Användningsområden i Finland för syntetiska föreningar och PCB som identifierats av åtgärdsprogrammet
för Östersjön.
Förening
Huvudsakligt
användningsområde i Finland
Viktigaste utsläppskällor
(utsläpp i vattnet)
TBT,TPHT
Används främst till bottenfärg på fartyg.
Har inte fått användas efter
2003.
Tidigare i huvudsak fartygens och fritidsbåtarnas
bottenfärg,
även borttagning av slem i
rörledningar.
Numera TBT-behandlat
virke.
pentaBDE, octaBDE, decaBDE
Flamskyddsmedel i plastprodukter och textilier.
Penta och octa används ej,
finns i plastprodukter och
textilier.
Deca: tillverkning av ledningar och kablar, epoxilim.
Ytbehandlingsämne (i vax,
poleringsmedel, metalltillverkning, textilier osv.)
PFOS, PFOA
Utsläppsmängder
i
vattnet
Numera
några kilo/år.
Några kg/år.
Kommunala avloppsreningsverk, användning i
brandsläckare? (Tillåtet till
utgången av 2011.)
Tillverkning av polystyren.
Mindre än
100 kg/år för
bådadera.
Bottenfärg på fartyg skulle tas
bort eller övermålas före utgången av 2011.
Utsläppen orsakade av färgborttagning har inte beräknats i
Finland.
På grund av tidigare utsläppen
har sedimenten i närheten hamnar, dockor och fartygsleder
förorenats, på sina håll även nära
träförädlingsindustrin.
Nedfall från luften är den huvudsakliga källan för utsläpp i miljön.
Användningen av avloppsvattenslam för jordförbättring är en
viktig källa för utsläpp i marken.
Nedfall från luften är den huvudsakliga källan för utsläpp i miljön.
PFOS bildas av prekursorerna i
atmosfären.
Stora lager i byggnader. Användningen av avloppsvattenslam för
jordförbättring är en viktig källa
för utsläpp i marken.
HBCDD
Flamskyddsmedel.
NP, NPE
NP mindre än 20 ton/år,
NPE 200–1 000 ton/år.
NP: tillverkning av färger
och lack.
NPE: kemisk industri,
papperstillverkning, färgtillverkning, industriell
rengöring.
Liten användning av OP.
OPE: industrikemikalie, 1–
4 ton/år.
I förbrukningsvaror och
textilier som är tillverkade
utanför EU.
Avloppsreningsverk (källor:
biltvätt, textiltvätt, industriell rengöring, användning
av färg).
Några
kg/år.
OP: slitage av bildäck?
OPE: avloppsreningsverk
(textiltvätt).
OP några 100
kg/år.
OPE mindre
än 100 kg/år.
Minskad inhemsk användning,
numera balanserad,
SCCP: metallskärning. Svårt
att bedöma de använda
mängderna eftersom SCCP
ingår i flera produkter med
CAS-nummer.
MCCP: plasttillverkning,
metallskärning. Användning
12 ton/år.
Växtbekämpningsmedel,
användning och försäljning
förbjöds 2006.
Använt inom industrin och
för andra syften. Numera
är användning förbjuden.
Användning av produkter
som innehåller SCCP.
MCCP: MCCP-haltigt avfall,
tätningsmedel, återvinning
av kolfritt papper, metallbearbetning.
SCCP: några
100 kg/år.
MCCP: några
1 000 kg/år.
SCCP: minskad inhemsk användning, betydande nedfall från
luften.
MCCP: användningen har ökat till
många syften.
Avloppsreningsverk (källa
livsmedel?)
Tiotals kg/år.
Betydande nedfall från luften.
OP, OPE
SCCP, MCCP
Endosulfan
PCB
Påtagliga lokala utsläppskällor (bl.a. deponier).
Nedfallet från luften har
störst betydelse.
29/98
Mindre
än
100 kg/år.
Anmärkning
100
Användningen av avloppsvattenslam för jordförbättring är en
viktig källa för utsläpp i marken.
NPE kan sönderfalla till NP i
samband med reningen av avloppsvatten.
Majoriteten av nedfallet är gamla
PCB-föreningar som avdunstat på
nytt/från marken och användningsobjekt.
En del av föreningarna liknar
dioxiner.
Tabell 7. Huvudsakliga källor för utsläpp i miljön i Finland för icke-syntetiska föreningar och PAH-föreningar som
identifierats av åtgärdsprogrammet för Östersjön.
Förening
Dioxiner
Hg
Huvudsakligt
användningsområde i Finland
Används ej, bildas vid
processer och ofullständig
förbränning.
Viktigaste
utsläppskällor
(utsläpp i vattnet)
De nuvarande utsläppen i
vattnet är obetydliga jämfört
med utsläppen i luften. Kommer från gamla källor (skyddsbehandlat trä, förorenade
sediment, förorenad mark?).
Utsläppsmängder (i vattnet)
Några g/år.
Användning i amalgam.
Mycket begränsad användning i olika produkter.
Avloppsvatten från hushåll,
Mindre än 100 kg/år.
träförädlingsindustrin,
metalltillverkning,
kloralkalieindustrin.
Cd
Ni-Cd-batterier, pigment.
Mycket begränsad användning.
Skogsindustri,
metalltillverkning,
sura sulfatjordar.
Några hundra (mindre än 1 000) kg/år.
PAH-föreningar
Används ej, föroreningar i
råolja.
Bildas vid ofullständig
förbränning och andra
processer.
Oljeutsläpp,
trafik,
energiproduktion,
avloppsvatten från tätorter?
Inga data finns.
30/98
Anmärkning
Utsläppen i luften (energiproduktion) och nedfallet är betydelsefulla,
huvudsakligen fjärrtransport.
Tidigare blekning av papper, framställning av klorfenoler, förorenade
sediment utanför Kymmene älv i
Finska viken.
Utsläpp i luften (i synnerhet förbränning av stenkol och metallindustrin); nedfallen är betydelsefulla,
huvudsakligen fjärrtransport.
Skogsbrukets markanvändning ökar
belastningen på vattnen.
Belastningen på älvarna främst
ursprungligen från atmosfären.
Utsläpp i luften och nedfall är betydelsefulla.
Belastningen på vissa älvar som
mynnar i Bottniska viken kommer
främst från sura sulfatjordar. I dessa
områden är landhöjningen och
markanvändningen viktiga.
Utsläpp i luften och nedfall är betydelsefulla.
3. DEN NUVARANDE STATUSEN I FINLANDS MARINA REGIONER OCH MÅLBILDEN FÖR DEN
MARINA MILJÖN
I det här kapitlet beskrivs den nuvarande statusen och fastställs det som avses vara god status i den marina miljön.
Med den marina miljöns status avses det marina ekosystemets struktur och funktion med hänsyn till geografiska,
biologiska, geologiska och klimatrelaterade faktorer. Därtill tas hänsyn till fysikaliska, akustiska och kemiska förhållanden som beror på mänskliga aktiviteter på havet eller i dess avrinningsområden.
Havsvården förutsätter att EU-medlemsstater som delar på Östersjö samarbetar i beredningen av havsvårdsplaner och
delar av dessa. Medlemsstater bör försäkra på alla mögliga sätt att uppskattningsmetoderna som använts bla. i de
inledande bedömningarna är enhetliga för hela havsområdet eller för dess delområde och att gränsöverskridande
effekterna och egenskaperna tas i beaktande. Genom att använda i HELCOM överenskomna verktyg för uppskattning
av status samt informationskällor över hela Östersjön, kan den framförda krävan tas i beaktande. Samma gäller uppskattningar som gjorts inom Internationella rådet för havsforskning (ICES).
Bedömningen av den nuvarande marina statusen baseras huvudsakligen på klassificeringarna av tillstånden i kustvattnen i de nuvarande vattenförvaltningsplanerna, bedömningarna enligt fågel- och naturdirektiven och de senaste bedömningarna av tillståndet gjorda av Östersjöns skyddskommission (HELCOM). Bedömningarna av tillståndet för de
kommersiella fiskbestånden baseras huvudsakligen på bedömningar av beståndet gjorda av Internationella rådet för
havsforskning (ICES).
Litteraturen som har använts vid uppskattning av havsmiljöns nuvarande tillstånd finns i bilaga 2.
Med en god status i den marina miljön avses miljöns tillstånd i havsvattnen när dessa är ekologiskt varierande och
dynamiska, rena, friska och produktiva samt när användningen av den marina miljön är hållbar och tryggar nuvarande
och kommande generationers användnings- och verksamhetsmöjligheter.
I detta kapitel beskrivs den nuvarande statusen i Finlands marina miljö och fastställs kvalitativt vad som avses med en
god status i den marina miljön med hjälp av de 11 deskriptorerna i bilaga 3 och genom användning av de i kommissionens beslut 2010/477/EU presenterade bedömningsgrunderna för deskriptorerna och relaterade indikatorer. För varje
bedömningsgrund har man strävat efter en kvalitativ beskrivning av en god status. Därtill har man för respektive indikator satt upp ett mål som beskriver vad som avses med en god status. Gränsvärdet för en god status kan antingen
vara kvantitativt eller kvalitativt, om det inte går att fastställa ett kvantitativt värde på vetenskapliga grunder.
Miljöministrarna inom Östersjöområdet beslöt i HELCOM:s ministermöte år 2010 att HELCOM:s åtgärdsprogram
(HELCOM Baltic Sea Action Plan) är central del havsvårdens internationella samordning och implementering samt att i
HELCOM-samarbetet samordnas de nationella havsvårdsplanerna.
Havsvårdens indikarorspecifika gränsvärden för god status har inte definierats separat, utan de baseras på de gränsvärden för en god ekologisk och kemisk status som används för kusterna inom vattenvården samt på de gränsvärden
för god status som HELCOM godkänner. De använda gränsvärdena justeras var sjätte år. Beträffande de kommersiella
fiskbestånden som är föremål för kvotreglering, baseras gränsvärdena på de nivåer som anges av Internationella rådet
för havsforskning (ICES).
Målen för belastning och konsekvenser presenteras i kapitel 4.
31/98
Inom havsvården delas den marina miljöns status in i två kategorier:
1.
2.
miljöns status är god
miljön har inte uppnått en god status.
När man fastställer vad som är en god status i den marina miljön bör gränsvärdet för en god status stämma överens
med övriga direktiv i enlighet med bild 11.
Direktiv
Ramdirektivet för en marin strategi
God
Naturdirektivet
Gynnsam skyddsnivå
RVP (ekologisk status)
Utmärkt
God
RVP (kemisk status)
God
Belastningar och konsekvenser
Miljöns status
Dålig
Otillräcklig
Dålig
Tillfredsställande Försvarlig Dålig
Dålig
Bild 11. En god miljöstatus i ramdirektivet om en marin strategi i förhållande till andra EU-direktiv
32/98
3.1. BIOLOGISK MÅNGFALD BEVARAS. LIVSMILJÖERNAS KVALITET OCH FÖREKOMST SAMT
ARTERNAS FÖRDELNING OCH ABUNDANS ÖVERENSSTÄMMER MED RÅDANDE
GEOMORFOLOGISKA, GEOGRAFISKA OCH KLIMATISKA VILLKOR
3.1.1. DEN MARINA MILJÖNS NUVARANDE STATUS
Avseende denna deskriptor är den marina miljöns status dålig eftersom användningen av de marina regionerna och
nyttjandet av ekosystemtjänsterna äventyrar att flera arter, populationer och samhällen bevaras på lång sikt.
Tillståndet för många naturtyper och arter i områden som ingår i Natura 2000-nätverket är ogynnsamt eller håller på
att försämras, och tillståndet för flera naturtyper anses vara hotat. Arealen där många arter förekommer har begränsats. Många av de belastningar och hot som påverkar mångfalden i den marina naturen håller på att öka i antal, och
tillståndet för mångfalden i Finlands marina natur försämras över lag (tabell 8).
Tabell 8. Naturtypernas skyddsnivåer enligt naturdirektivet.
Gynnsamt
Naturtyper
Ogynnsamt, otillräckligt–försämras
Sandbankar,
Rullstensåsöar
Älvdeltan
Kustlaguner
Grunda
vikar
Ogynnsamt, dåligt
Rev
Skär i ytterskärgården
Vikar
med
bräckt
vatten
Skyddsnivåns
totalvärde
Utbredningsområde
Förekomstområde
Konstruktion
och funktion
Framtidsprognos
Övergödning och skadliga ämnen utgör fortfarande de största hoten mot mångfalden i den marina naturen. Vid sidan
av dessa hot har det uppenbarat sig fysiska förluster, fysiska skador och andra fysiska störningar av livsmiljöerna.
Havsbottnen exploateras till exempel vid användning av kablar och rörledningar under vattnet, vinkraftverk, broar och
hamnar. Det finns inte exakta data till alla delar om konsekvenserna av denna användning samt av det marina rekreationsbruket, såsom muddring i liten skala för fritidsboende, fritidsbåtlivet och fritidsfisket. Användningen av andra
ekosystemtjänster som havet erbjuder har också ökat de senaste årtiondena. Det finns en risk att exempelvis naturtyper försvinner, framför allt utrotningshotade naturtyper och arter. Om fisket inte regleras tillräckligt hotas de kvarvarande naturliga bestånden av öring i hela kustregionen. Fiskets bifångst kan orsaka problem för exempelvis marina
däggdjur och fåglar. Klimatförändringen antas minska Östersjöns salthalt, vilket skulle leda till förändringar i de marina
33/98
arternas utbredning och att de mest marina arterna försvinner. Ett minskande istäcke skulle leda till försämrad fortplantning hos sälarna.
I HELCOM:s bedömning av statusen för naturens mångfald (2003–2007) grupperades olika indikatorer efter de ekologiska målen (landskapet, samhällen och arter) för mångfalden enligt åtgärdsprogrammet för Östersjön. Klassificeringsverktyget var ännu under utveckling och därför användes inte gemensamma kriterier och indikatorer som täckte alla
områden. Olika områden har alltså bedömts med olika indikatorer. Därför är klassificeringen av statusen i hela Östersjön preliminär (bild 12) (HELCOM 2009b).
Helhetsstatusen för mångfalden klassificerades som sämre än god (acceptabel, svag, dålig) på 82 % av observationsplatserna längs Finlands kust. I områdena på det öppna havet var statusen god endast i Kvarken och Bottenhavet.
I bedömningen av Östersjöns status, som utgjordes av en kombination av olika tematiska statusbedömningar, var
helhetsstatusen inte god i någon av Finlands marina regioner.
Bild 12. Bedömning av Östersjöns status baserad på
integrerade indikatorer för biodiversitet (HELCOM
2010b). I gula, orange och röda områden (HELCOM
2009b) är statusen inte god.
34/98
3.1.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Den marina miljöns status är god när:
1. Arternas utbredning motsvarar deras naturliga förekomstområde, deras populationer är livskraftiga1 och de
marina regionernas status, användningen av regionerna och nyttjandet av ekosystemtjänsterna2 inte äventyrar
arternas, populationernas och samhällenas fortlevnad på lång sikt.
Målsättning:
a. Skyddsnivån för de marina arter som nämns i natur- och fågeldirektivets bilagor är gynnsam.
b. Skyddsnivån för de enligt HELCOM hotade marina arterna är gynnsam.
c. Sälbeståndens status behålls på en gynnsam skyddsnivå eller uppnår en gynnsam skyddsnivå, och antalet
fällda sälar eller sälar som blir bifångst äventyrar inte sälbeståndens goda status.
d. Populationerna av havsörn och häckande vattenfåglar (sjö- och kustfåglar som äter marin biota) minskar
inte och deras produktion av ungar är god. Förhållandena för att upprätthålla de övervintrande populationerna av sjöfåglar är goda.
e. De naturliga bestånden av öring återhämtar sig och tillräckligt med lekfisk stiger till de nya fortplantningsområdena som skapas genom arbetet med att återställa de rinnande vattnen. Öringsbeståndens
genetiska mångfald minskar inte.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1.
Befintliga indikatorer
a. Antalet hotade marina arter och bestånd. (Slutgiltigt mål: inga hotade arter, delmål: antalet hotade arter
minskar och artens rödlistningskategori blir bättre än den nuvarande, som fungerar som jämförelsenivå.)
b. Mångfaldsindex för arterna av makroskopiska bottendjur i mjukbottnarna på öppet hav.
c. BBI (Brackish water bethic index, index för bottendjur i bräckt vatten) i kustregionernas mjukbottnar och
som används i vattenförvaltningsplanerna och klassificeringen som baseras på artrikedomen på öppet
hav.
d. Fångstmängder av jaktbara viltarter.
2.
Indikatorer som skall utvecklas senast 2014
a. Övervintrande fåglars och vattenfåglars riklighet och utbredning.
b. De häckande vattenfågelpopulationernas (fisk- och musselätare) storlek, utbredning och arter.
c. Det nuvarande antalet öringsyngel eller öringens produktion av vandringsyngel i relation till den befintliga potentialen. Målsättningen är att det faktiska antalet yngel i älvarna är minst hälften av det potentiella antalet.
d. Hur fisket fördelas på öring av olika storlek utifrån märkningsdata. I dagsläget fångas 95 % av de märkta
öringarna i fiskeredskap innan de blir könsmogna. Till en början är målsättningen en tydligt sjunkande
trend.
e. Andel av ryssjor ur vilka sälar kan frigöras vid liv.
3.
Indikatorer som skall utvecklas senast 2018
a. Antal sälar (gråsäl och vikare) som blivit bifångst.
b. Andel av icke-könsmogna individer (havsöring, gös, sik) i fångsten av kustfiske både inom yrkes- och fritidsfiske.
1
Fortplantningstakten och fortplantningskapaciteten är normala och populationernas genetiska struktur är tillräckligt
varierad så att samhällena kan anpassa sig efter till exempel förändringar i livsmiljön.
2
Naturresurserna inklusive jakt och fiske.
35/98
c.
d.
e.
Omfattning av fiskebegränsningar för skydd av havsöringens naturpopulationer;
Mängder av mörtfiskar som reducerats genom fiske;
Antalet viltvårdsplaner.
2. Naturtypernas utbredning, fördelning och status motsvarar deras naturliga egenskaper
Målsättning:
a. Skyddsnivån för de naturtyper som nämns i natur- och fågeldirektivets bilagor är gynnsam i de marina
regionerna och statusen för hotade naturtyper och organismsamhällen förbättras. Utbredningsområdet
för arter som bildar livsmiljöer (biotoper) motsvarar deras historiska utbredningsområde och populationerna är livskraftiga.
b. Utbredningsområdet, samhällsstrukturen och populationerna gällande organismerna i alla bottentyper
(hård-, sand- och mjukbottnar) bevaras eller förbättras.
c. Livsmiljöerna i de grunda områden som är viktiga fortplantningsområden för fiskar (t.ex. grunda områden med grus- och sandbottnar, älvdeltan) och vattenkvaliteten i dem är i sådant skick att livsmiljöerna
kan producera fiskyngel i normal omfattning och med normal riklighet.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Indikatorer som ska utvecklas senast 2018
a. Naturtypernas areal och utbredningsområde i Finlands marina regioner. För att fastställa naturtyperna
används EU:s EUNIS-klassificering som är under utveckling i samarbete med HELCOM.
b. Statusen för arter och samhällen som är typiska för naturtyperna. För att fastställa statusen används de
metoder som utvecklats inom ramarna för EU:s och HELCOMs samarbete.
c. Antalet yngel från sik och flundra som leker i havet och ynglens förekomst (utbredning) i grunda sandbottnar.
d. Vattnets pH-värde och metallhalt i älvdeltan med sura sulfatjordar.
Konsekvenserna för fiskynglens
överlevnad och yngelproduktionen på områdenas sandbottnar.
3. Ekosystemets struktur möjliggör förekomst av alla naturtyper och de organismgrupper som är aktiva i dessa, och
de aktiva organismgruppernas mångfald är tryggad.
Målsättning
a. Samhällsstrukturen i alla naturtyper motsvarar ekosystemen i livskraftiga bottnar.
b. De marina naturskyddsområdena utgör ett ekologiskt sammanhängande (koherent) nätverk som tryggar
livskraften hos populationer av endemiska arter och deras långsiktiga förekomst i alla marina regioner
samt tryggar nyckelarternas möjlighet att sprida sig från ett skyddsområde till ett annat.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Indikatorer som ska utvecklas senast 2014
a. Förhållandet mellan mångåriga algarter och kortlivade opportunistiska arter.
b. Antalet hotade naturtyper och arter, medräknat fiskpopulationer (som delmål är at de hotade fiskpopulationernas och –arternas hotningsgrad minskar, slutliga målet är att inget hot förekommer).
c. Antalet vårdplaner för naturtyper och arter, medräknat hotade fiskpopulationer (målet är att det finns
omfattande vårdplaner för alla hotade naturtyper och arter, medräknat fiskpopulationer).
2. Indikatorer som ska utvecklas senast 2018
a. Utbredningsområde och status för arter som bildar livsmiljöer (arter som man kommit överens om i
HELCOM3).
3
Till exempel: Blåstång (Fucus vesiculosus) och smaltång (Fucus radicans), bandtång (Zostera marina), näckmossa
(Fontinalis sp.), borstnate (Potamogeton pectinatus), bortsträfse (Chara aspera), blåmussla (Mytilus trossulus),
havsnajas (Najas marina) och rödsträfse (Chara tomentosa).
36/98
b.
De marina skyddsområdenas areal (målsättningen för enskilda skyddsområdens areal och skyddsområdenas totala areal per marina region enligt internationella avtal (HELCOM, CBD). I bedömningen beaktas
metoderna som används för skyddsverksamheten (lagstiftning, förvaltnings- och användningsplaner).
Utvecklingsbehov och bristfälliga data:
Kunskaper om förekomsten av naturtyper och arter samt gränserna för deras förekomstområden finns inte för särskilt
många arter i Finlands marina region. Gällande alla arter har man inte heller tillräcklig information om de ekologiska
och biologiska faktorer som påverkar arternas utbredning och livscykel för att tillförlitligt kunna fastställa olika belastningars kortsiktiga och långsiktiga effekter för arterna. Mångfaldsindexet för arterna av makroskopiska bottendjur i
hårdbottnar borde förbättras.
Numera följer man inte upp antalet fiskyngel i älvdeltan med sura sulfatjordar. Även uppgifterna om pH-värdets variation i deltaområdena är bristfälliga.
37/98
3.2. FRÄMMANDE ARTER SOM HAR INFÖRTS GENOM MÄNSKLIG VERKSAMHET HÅLLER SIG PÅ
NIVÅER SOM INTE FÖRÄNDRAR EK OSYSTEMEN NEGATIVT
I Finlands territorialvatten har man observerat 33 främmande arter, varav 26 har etablerat sig. I beräkningen inkluderas även däggdjur och fåglar som lever i den marina miljön och kan påverka den marina statusen. Majoriteten av de
främmande arterna förekommer i Finska viken och näst flest arter finns i Skärgårdshavet. De främmande arter som
har observerats i Finland tillhör många olika stammar. Endast en del av de främmande arterna vet man helt säkert kan
fortplanta sig i Finland, medan andra arter är återkommande besökare.
Det genomförs ingen separat övervakning av främmande arter i Finlands marina region, men ungefär hälften av de
främmande arter som förekommer i Finland har observerats i provtagningar för biologiska övervakningar med andra
syften. I de nuvarande övervakningarna förekommer endast en del av våra främmande arter i stor omfattning i proverna från bräckta vatten. Därför är det delvis omöjligt att bedöma de främmande arternas utbredning, riklighet och
påverkan i Finlands marina regioner
Främmande arter har kommit till Östersjön och Finlands marina region under lång tid, men de senaste 50 åren har
arternas inträdestakt accelererat till följd av den ökade sjöfarten och nya kanaler och hamnar (bild 13). Förutom att
sjöfarten ökat har fartygens storlek och hastighet vuxit, vilket gör att större mängder barlastvatten transporteras mellan hamnar snabbar än tidigare. Den globala uppvärmningen gör det dessutom enklare för främmande arter söderifrån och från Asien att etablera sig och föröka sig.
Det är endast en del av de främmande arterna som påverkar de ursprungliga arterna och ekosystemets funktion negativ eller har en direkt negativ effekt för människan. I 2011 års nationella strategi för främmande arter har fem av Finlands 30 främmande arter klassificerats som skadliga och åtta som lokalt skadliga eller som bör övervakas.
Bild 13. Till vänster: Inträdet
av främmande arter (antalet arter) till Finlands marina region per årtionde och
de främmande arternas
fördelning efter skadlighet.
Baseras på förslaget till en
nationell strategi för främmande arter. Till höger:
Antalet främmande arter i
Finlands marina regioner.
(Källa:
http://www.luonnontila.fi/f
i/indikaattorit/vieraslajit/vl
1-itameren-vieraslajit)
3.2.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Den marina miljöns status är god när:
1. De främmande arterna inte har negativ påverkan på de ursprungliga arterna och aktiva grupperna, de trofiska
nivåerna och ekosystemets funktion eller livsmiljöerna.
Det slutgiltiga målet är att förhindra inträdet av främmande arter och delmålet att sakta ner inträdestakten.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Befintliga indikatorer
38/98
a.
b.
2.
3.
Förekomsten av nya främmande arter.
Förändringar i antalet etablerade främmande arter.
Indikatorer som ska utvecklas senast 2014
a. Förhållandet mellan främmande arter och ursprungliga arter i vissa väl kända livsmiljöer (fiskar, räkor,
musslor). Målet är att förhållandet inte ökar.
b. Förändringar i de främmande arternas riklighet och utbredning.
c. Mängden av fartyg seglande under finsk flagg, vilka har en installerad behandlingsystem för ballastvatten.
Indikatorer som ska utvecklas senast 2018
a. De främmande arternas skadliga effekter. Mäts med index för biologisk förorening.
b. Indikator för behandling av ballastvatten
Utvecklingsbehov och bristfälliga data:
Det finns ingen egentlig övervakning av främmande arter. Observationerna av främmande arter i framför allt hamnar
och grunda kustvatten måste förbättras.
39/98
3.3. POPULATIONERNA AV ALLA KOMMERSIELLT NYTTJADE FISKAR OCH SKALDJUR HÅLLER SIG
INOM SÄKRA BIOLOGISKA GRÄNSER OCH UPPVISAR EN ÅLDERS- OCH STORLEKSFÖRDELNING
SOM VITTNAR OM ETT FRISKT BESTÅND
3.3.1. DEN MARINA MILJÖNS NUVARANDE STATUS
ICES gör årliga bedömningar av bestånden för de arter som är föremål för internationell reglering. Strömming är den
klart rikligaste arten som fiskas och majoriteten av de finländska fiskarnas fångst kommer från Bottenhavet. Strömmingsbeståndet i området är gott och det exploateras på ett hållbart sätt. Strömmingen i Finska viken och Skärgårdshavet tillhör strömmingsbeståndet i Östersjöns huvudbassäng. De finländska fiskarnas andel av strömmingsfångsten i
detta vidsträckta område har uppgått till cirka 16 % och av Östersjöns skarpsill till mindre än 10 %. I båda fallen fiskas
en del av de finländska fiskarnas fångst utanför Finlands marina region. De senaste åren har det bedrivits för hårt fiske
av huvudbassängens strömmingsbestånd och Östersjöns skarpsill, och som helhet är statusen för dessa bestånd inte
god. Den främsta orsaken är att fiskekvoterna har överdimensionerats något. Om Bottenvikens strömmingsbestånd
finns det inte tillräckliga data för att man ska kunna bedöma beståndets status.
Den ursprungliga anledningen till den dåliga statusen hos de naturliga laxbestånden är förlusten av lekälvar. Individerna i de kvarvarande naturliga bestånden och inplanterade individer utsätts för fiske både i södra delarna av Östersjön
och i Finlands marina regioner och älvar. I Finland finns naturliga laxbestånd i praktiken endast kvar i Torne älv och
Simo älv. I Torne älv kan laxbeståndets nuvarande status anses vara god enligt kriteriet för naturlig yngelproduktion,
men i Simo älv är statusen inte god. I båda älvarna har dock yngelproduktionen vuxit, framför allt tack vare förbudet
mot drivgarnsfiske i Östersjön och den lyckade regleringen av kustfiske av lax.
Tabell 9. Kommersiella arter och fiskbestånd som är föremål för internationell reglering och som har betydelse för
bedömningarna av statusen i Finlands marina miljö (källa: Vilt- och fiskeriforskningsinstitute).
Fiskbestånd
Västlig torsk
Östlig torsk
Huvudbassängens strömming
Bottenhavets strömming
Bottenvikens strömming
Östersjöns skarpsill
Huvudbassängens och Bottniska vikens lax
Finska vikens lax
Flundra
Öring
Betydelse i Finlands GES-bedömning
Ingen betydelse
Liten
Betydande
Mycket betydelsefull
Mycket betydelsefull
Betydande
Mycket betydelsefull
Måttlig
Liten
Mycket betydelsefull
Man har inte lika mycket information om tillståndet för bestånden av de viktigaste kommersiella kustarterna av mera
lokal karaktär och som bättre beskriver statusen i Finlands marina regioner. I nationella övervakningar och enskilda
undersökningar har man observerat tecken på att för små individer av kustens vandringssik och Skärgårdshavets gös
fiskas. Detta försämrar beståndens status och fångsten.
Det finns ingen helhetsbedömning av statusen i Finlands marina regioner gällande fisket och fisket av kommersiella
arter, och det är svårt att göra en bedömning. Statusen skulle kanske bäst beskrivas som ”god, men med små reservationer”. Bedömningen försvåras av att förekomsten av de arter som är viktigast sett till fångstvolymerna – strömming
och skarpsill – ofta koncentreras till områden utanför Finlands marina regioner, och Finlands andel av fisket är inte
40/98
nödvändigtvis särskilt betydande (tabell 9). Beträffande kustarterna skulle man behöva mer information om de viktigaste arterna för att kunna göra en bedömning.
3.3.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Den marina miljöns status är god när:
1. Fiskets intensitet inte överskrider nivån för maximal hållbar avkastning (MSY) för någon kommersiell art.
Målsättning
a. Fisket av strömming, skarpsill och torsk i Finlands marina regioner ordnas så att vi för egen del ser till att
fiskedödligheten (F) högst uppnår en nivå där beståndet ger maximal hållbar avkastning (Fmsy).
b. I de viktigaste kustområdena är intensiteten för fisket av halvvuxna, icke könsmogna individer så låg som
möjligt.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Befintliga indikatorer
a.
Strömming, skarpsill och torsk: indikatorn är fiskedödligheten (F) per bestånd. Målet är att F < Fmsy.
2. Indikatorer som ska utvecklas senast 2014
a.
Andel av de fiskstammar som ingår i alla de fiskstammar som inventeras regelbundet och som fiskas enligt MSY-principen;
b. Andel av de kustområden där MSY-principen över fiskeredskapens maskstorlek och minimimått beträffande kustarterna är gällande i kustfisket.
3. Indikatorer som ska utvecklas senast 2018
a.
Gös, sik, abborre: Fiskedödligheten i olika åldersgrupper per bestånd (särskilt fisket av unga, icke könsmogna fiskar).
3. Fiskbeståndens kapacitet till naturlig fortplantning är god och det finns tillräckligt många könsmogna honfiskar
för att trygga normal fortplantning av beståndet. Antalet områden för fortplantning är tillräckligt många för att
bevara bestånden av vandringsfiskar och trygga deras mångfald, och bestånden klarar av fiske utan inplantering.
Målsättning
a.
b.
Laxfisket ordnas så att så pass många honfiskar kan stiga upp i lekälvarna att den naturliga yngelproduktionen i älvarna är minst 50 %/75 % av älvens potentiella kapacitet för yngelproduktion (PSPC). Detta
mäts i antalet yngel som vandrar från älven till havet.
Lekbestånden av strömming och skarpsill är tillräckligt stora samtidigt som de viktigaste kustarterna behålls i tillräckligt riklig omfattning så att förnyelsen av beståndet säkerställs.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Befintliga indikatorer
a.
Lax: den nuvarande faktiska produktionen av vandringsyngel i relation till den befintliga potentialen för yngelproduktion. Målsättningen nämns ovan.
b.
Storleken på lekbeståndet i strömmingens och skarpsillens delbestånd.
41/98
2. Indikatorer som ska utvecklas senast 2014
a.
Mängden lax som stiger upp i Torne älv.
b.
Gös, sik och abborre: Enhetsfångster inom yrkesfisket. Målsättningen fastställs senare.
4. Det finns inga betydande avvikelser eller förändringstrender i fiskbeståndens struktur (ålders- och storleksfördelning, storlek eller ålder vid könsmognad) till följd av hårt fiske av i synnerhet små eller stora individer och som
kan försämra beståndens avkastning. Fiskarna hinner i regel leka åtminstone en gång innan de utsätts för hårt
fiske.
Målsättningen gällande populationerna av de viktigaste kustarterna som fiskas (gös, sik och abborre) är att andelen
storvuxna lekfiskar är tillräcklig och att fiskarna är tillräckligt stora när de når könsmognad för att fiskbestånden ska
generera en stor fångst på hållbar nivå och för att gruppen av fiskar som får möjlighet att leka förblir bred och att
risken för genetiska förändringar minimeras.
Måluppfyllelsen övervakas med följande indikatorer:
1. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Storleksfördelningen och den åldersspecifika medellängden hos vandringssikhonor som stiger upp i Bottenvikens lekälvar. Målet är till en början att få de sjunkande trenderna att stanna upp.
2. Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Könsmognadsålder och -storlek för gös, sik och abborre samt andelen könsmogna fiskar.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
Utgångsdata om kustarternas bestånd samlas inte genomgående in från hela kustområdet och det görs inte regelbundna uppskattningar av fiskeridödligheten. Genom EU:s datainsamlingsprogram för fiskeriet har man emellertid
börjat få in uppgifter om gös, sik och abborre, och i framtiden kan det bli möjligt att också för bestånden av dessa
arter (vid olika kustområden) utnyttja indikatorer som baserar sig på fiskeridödligheten. För närvarande finns det mest
material om gös i Skärgårdshavet. Fmsy (Fish maximum sustainable yield) kan när det gäller strömming i Bottenhavet
också innebära en situation där fångsterna är maximala beträffande biomassan, men fångstens ekonomiska värde på
grund av fiskarnas svaga tillväxt och kondition inte är optimal. Ett kraftigare fiske kan i en sådan situation förbättra
fiskarnas kondition och fångstens värde. Doxinhalten är också högst i gamla, långsamt växande strömmingar.
Det finns knappast några uppgifter om storleken hos kustarternas (gös, sik, abborre) lekbestånd eller om dess samband med antalet kommande rekryter. Man kan grovt bedöma storleken hos lekbestånden med hjälp av index som
kan räknas ut på basis av fångst- och fiskeansträngningsuppgifter.
Materialen om kustarter är bristfälliga. För närvarande är insamlingen av uppgifter från hela kustområdet inte heller
tillräckligt genomgående.
42/98
3.4. ALLA DELAR AV DE MARINA NÄRINGSVÄVARNA, I DEN MÅN DE ÄR KÄNDA, FÖREKOMMER
I NORMAL OMFATTNING OCH MÅNGFALD PÅ NIVÅER SOM ÄR TILLRÄCKLIGA FÖR ATT
ARTERNAS LÅNGSIKTIGA BESTÅND SKA KUNNA SÄKERSTÄLLAS OCH DERAS FULLA
REPRODUKTIVA KAPACITET BEHÅLLAS
3.4.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
Det har inträffat betydande strukturella förändringar i Östersjöns ekosystem under de senaste decennierna. Eutrofiering, miljögifter, fiske och jakt å ena sidan och förändringar i salthalten och temperaturen å andra sidan är de viktigaste faktorerna som inverkar på näringsnäten i Östersjön. En följd av eutrofieringen är att mängden växtplankton och de
små djurplanktonorganismer som livnär sig på dem har ökat och storleken på djurplanktonorganismerna i ytvattnet
har minskat. Det har också skett förändringar i fisksamhällena: torskbeståndet har minskat och beståndet av vassbuk,
som är en viktig näringskälla för torsken, har ökat. Strömmingen och vassbuken tävlar delvis om samma näring. I Östersjöns huvudbassäng har strömmingsbestånden och särskilt strömmingens tillväxt försämrats. Också i Bottenhavet
har strömmingsindividernas tillväxt tydligt försämrats, men strömmingsbeståndet har klart vuxit i storlek. Östersjösälarna livnär sig huvudsakligen på fisk. Åtminstone har mörtfiskarna – särskilt braxen och mört – vid sydkusten blivit
rikligare som en följd av eutrofieringen och eventuellt också delvis av det varmare klimatet och det selektiva fisket av
rovfiskar. Miljögifterna, som anrikas i näringsnätet, har påverkat sälarnas fortplantning negativt.
(Bildkälla: www.itämeriportaali.fi, (H. Kuosa/Finlands miljöcentral)).
Kasviplankton (perustuotanto)=växtplankton (primärproduktion); kasvinsyöjät=växtätare; eläinplankton=djurplankton, pedot=rovdjur; kalat=fiskar;
hiilidioksidi=koldioxid; typpi=kväve; fosfori=fosfor; syanobakteerit= cyanobakterier; mikrobisilmukka=mikrobcyckel; bakteerit=bakterier; toisenvaraiset siimaeliöt=heterotofa flagellater; ripsieläimet=ciliater; liuenneut eloperäinen aines=löst organisk substans; hajotus=spjälkning.
3.4.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när:
1.
Populationerna av topprovdjur är friska och produktiva.
43/98
Målet är att populationerna av topprovdjur och -fåglar i Östersjön ska vara friska och att deras fortplantning ska lyckas.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. De indikatorer som finns tillgängliga
a. Mängden sälar (gråsäl och vikare) som jagas.
b. Storleken på det beräknade beståndet av säl (gråsäl och vikare)
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Sälarnas (gråsäl och vikare) individantal, ålders- och könsfördelning, fortplantningsförmåga, trantjocklek,
parasiter och näring;
b. Havsörnens fortplantningsförmåga.
3.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Ungproduktionen hos de fågelarter (tordmule, sillgrissla och silltrut) som livnär sig på strömming och
vassbuk;
b. Ungproduktionen hos de fågelarter (tobisgrissla, silvertärna och storskarv) som livnär sig på kustfiskar;
c. Ungproduktionen hos de fågelarter (ejder och svärta) som livnär sig på musslor.
2.
Fiskbestånden är friska och produktiva och arterna förekommer i normal omfattning inom ramen för rådande
temperatur och salthalt.
Målet är att fiskarnas förekomster ska vara normala med tanke på rådande temperatur och salthalt, och att de artgrupper som är centrala för att näringsnätet ska fungera förekommer i balanserad omfattning. De arter (strömming,
vassbuk, torsk och lax) som är föremål för internationell kvotreglering är viktiga faktorer i Östersjöns näringsnät. De
här arterna är viktiga för fisket i Östersjön och därför är de indikatorer som är förknippade med arten under beskrivningen 3.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Förekomsten av mörtfiskar (närmast mört, braxen, björkna) i kustvattnen;
b. Förekomsten av rovfiskar i kustvattnen, på basis av yrkesfiskets fångststatistik;
c. Dödlighet i havet bland vandringsyngel (smolt) från Bottniska vikens laxbestånd (postsmoltdödlighet).
3.
Sammansättningen av växt- och djurplanktonsamhällen är i jämvikt och garanterar att energi överförs till högre nivåer i näringsnätet.
Målet är att strukturen hos växt- och djurplanktonsamhällena är sådan att det finns gott om näring av god kvalitet på
de högre nivåerna i näringsnätet.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Mean size total stock-indikator ("MSTS", medelstorlek vs. totalmängd) för djurplanktonsamhällen: beskriver mängden djurplankton och dess struktur och därmed mängden och kvaliteten hos de planktonätande fiskarnas näring;
b. Blågrönbakteriernas andel i totalbiomassan av växtplankton (beskriver hur stor del av växtplanktonbiomassan är i en form som är relativt olämplig som näring).
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Förhållandet mellan kisel- och pansarflagellater.
44/98
4.
Sammansättningen i botten(djur)samhällena är i jämvikt och garanterar att energi överförs till högre nivåer i
näringsnätet.
Målet är att bottendjursamhällenas struktur till artsammansättning och ålders- och storleksfördelning ska motsvara
naturliga, vilda samhällen och att näringskvaliteten i de högre nivåerna av näringsnätet ska vara god.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a.
2.
Storleksfördelningen bland långlivade bottendjurarter (till exempel östersjömusslan Macoma balthica,
spånakäringen Saduria entomon). Vid ett gott tillstånd kan arterna växa till vuxen storlek och alla storleksklasser förekommer i populationen.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a.
Strukturen i samhällen av växter och ryggradslösa djurarter som lever på hårdbottnar (en kvalitativ indikator på tillståndet hos livskraftiga bottenpopulationer).
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
Uppföljningen av växt och djurplankton ska utvecklas särskilt vid Bottniska vikens kuster och provtagningen ska tidvis
intensifieras också på det öppna havet.
Djursamhällena på mjukbottnar ska följas upp, men man måste se till att storleksmätningar också utförs. Det finns
brister i kustuppföljningen. Uppföljningen av djursamhällen på hårdbottnar är inte tillräcklig och måste utvecklas. Det
är indikatorerna som ska utvecklas. Med nuvarande uppföljningar och metoder får man inte tillräcklig information om
förekomsten av mörtfiskar. Man bör utveckla alternativa eller kompletterande metoder. Fåglarnas ungproduktion följs
inte upp.
45/98
3.5. EUTROFIERING FRAMKALLAD AV MÄNNISKAN REDUCERAS TILL ETT MINIMUM, SÄRSKILT
DESS NEGATIVA EFFEKTER, SÅSOM MINSKAD BIOLOGISK MÅNGFALD, FÖRSÄMRADE
EKOSYSTEM, SKADLIGA ALGBLOMNINGAR OCH SYREBRIST I BOTTENVATTNET
3.5.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
Den eutrofiering som orsakas av människan är betydande över hela Finlands havsområde, med undantag av en del av
Bottenviken. De skadliga verkningarna tar sig uttryck i en ökning av primärproduktionen, skadliga ”algblomningar”,
grumligt vatten, ökad syreförbrukning i vattenpelare och på bottnen (bild 14), uppslamning av bottnen och syrebrist,
förändringar i den naturliga artsammansättningen, utarmning av den biologiska mångfalden samt en försämring av
ekosystemens tillstånd.
Utgående från HELCOMs bedömning av tillståndet (HELCOM 2009) klassificerades alla bassänger i Östersjön, med
undantag av en del av Bottenviken och Bottenhavet, som eutrofierade på basis av data (bl.a. näringsämnen, växtplankton, siktdjup) som hade samlats in på 172 kuststationer och 17 stationer på öppet hav åren 2001–2006 (bild 15).
Eutrofieringen har i tillståndsbedömningen enligt vattendirektivet definierats som en avvikelse från referenstillståndet
(det ekologiska kvalitetsförhållandet).
Den ekologiska bedömningsklassificeringen av yt- och kustvattnen enligt vattenvården baserar sig främst på biologiska
kvalitetsfaktorer och syftar i fråga om havsvården närmast på eutrofieringen (Bild 16). Definierad med vattenvårdskriterier har nästan hälften av kustvattnen i Finland god ekologisk status och över hälften nöjaktig eller svagare status.
Majoriteten av områdena med god status befinner sig i de yttre kustvattnen i Bottniska viken, men tillståndet på de
inre kustområdena är i huvudsak nöjaktigt. Tillståndet i de inre kustområdena i Finska viken och Skärgårdshavet är i
allmänhet försvarligt och i den yttre skärgården nöjaktigt. På östra Finska viken är situationen omvänd: den yttre skärgården ha klassificerats som sämre än den inre.
Sediment
Syrefritt
Syrefattigt
Syresatt
Hangö
Helsingfors
Borgå
Kotka
Bild 14. Syrsättningen i sediment i Finska viken i augusti 2010 (Källa: S. Knuuttila/ SYKE).
46/98
Bild 15. Eutrofieringsnivåer i Östersjön integrerade från olika variabler. God (HIGH, GOOD) = områden utan eutrofieringseffekter, Nöjaktig (MODERATE), försvarlig (POOR) och dålig (BAD) = områden med eutrofieringseffekter. De stora
cirklarna syftar på öppna havsområden och de små på kustområden och –stationer. (HELCOM 2009a).
47/98
Ekologisk status
Hög
God
Måttlig
Otillfredsställande
Dålig
Bild 16. Ekologisk värdeklassificering av yt- och kustvatten enligt vattenvården. Klassificeringen baserar sig på variablernas klassgränser, som varierar beroende på kustvattenstyp. Datamaterial från åren 2000 –2006/2007. (Datakälla:
miljöförvaltningens datasystem HERTTA).
3.5.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när:
1. Mängden näringsämnen och organiskt material som sköljs ut i havet på grund av mänsklig verksamhet samt
deras halter i vattnet är på en sådan nivå att de inte har vare sig direkta eller indirekta skadliga effekter i havsmiljön.
Målet är att vattnets näringsämneshalter ska understiga de regionala gränsvärdena för ett gott tillstånd som följer
vattenvårdsplanerna och som man har kommit överens om i HELCOM.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
De indikatorer som finns tillgängliga
a. Halterna av fosfor, kväve och silikat;
b. Den årliga näringsbelastningen (totalfosfor och –kväve) som härstammar från ytvatten;
c. Näringsbelastning genom nedfall från luften.
48/98
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Molförhållanden mellan fosfor och kväve.
3.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Mängden organiskt kol.
2. Vattnet är klart och planktonalgerna och deras blomningar inte skadar vattenkvaliteten eller har andra direkta
skadliga effekter.
Målet är att siktdjupet ska överstiga och mängden växtplankton vid kusten ska understiga de regionala gränsvärdena
för ett gott tillstånd som följer vattenvårdsplanerna och på öppet hav dem som man har kommit överens om i
HELCOM och att mängden skadliga algblomningar och halterna av de skadliga ämnen de producerar ska minska.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
De indikatorer som finns tillgängliga
a. Halten av a-klorofyll i ytvattnet;
b. Siktdjup;
c. Halten av fykocyanin i ytvattnet.
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Mängden och omfattningen av blågrönbakterie- och pansarflagellatblomningar samt arterna i dem;
b. Halterna av skadliga ämnen som produceras vid blomningar av blågrönbakterier (nodularin-R);
c. Halterna av skadliga ämnen som produceras av pansarflagellater (PST- och DST-föreningar).
4.
Arternas och vildtypernas förhållande i naturen och djupfördelning inte riskeras och syremängden är tillräcklig.
Målet är att den undre gränsen för blåstången ska överstiga de regionala gränsvärdena för ett gott tillstånd enligt
vattenvårdsplanerna och att trådalgerna inte ska störa blåstångens tillväxt och att mängden och omfattningen av de
syrefria bottnen ska minska.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
De indikatorer som finns tillgängliga
a. Blåstångszonens och rödalgssamhällenas förekomstdjup.
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Blåstångszonens kondition (förhållandet blåstång-trådalg).
3.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Syrehalten i bottennära vatten, mängden syrefria områden och deras omfattning;
b. Längden på de trådformiga algerna;
c. Mängden vassruggar på sandstränderna.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
De viktigaste behoven av utveckling gäller bestämning av gränsvärden för ett gott tillstånd för blågrönbakterieblomningarna, rödalgssamhällenas förekomstdjup, blåstångszonens kondition och de syrefria/syrefattiga bottnens omfattning. Silikaternas betydelse för regleringen av primärproduktionen samt tillståndsklassificeringen enligt trådalgernas
längd och sandsträndernas vassruggar kräver ytterligare forskningsdata.
49/98
3.6. HAVSBOTTNENS INTEGRITET HÅLLER SIG PÅ EN NIVÅ SOM INNEBÄR ATT EKOSYSTEMENS
STRUKTUR OCH FUNKTIONER KAN TRYGGAS OCH ATT I SYNNERHET DE BENTISKA
EKOSYSTEMEN INTE PÅVERKAS NEGATIVT
3.6.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
På Finlands havsområden idkas inte tung bottentrålning. På våra havsområden är verkningarna av fysiska störningar
(t.ex. muddringar, deponeringar, undervattenskablar och -rör samt annat byggande, skador från fartygs- och båttrafik
p.g.a. propellerströmmar, svallvågor och ankringar, bild 17) för närvarande lokala. Byggandet av undervattenskonstruktioner påverkar förhållandena på bottnen lokalt, särskilt under byggnadsskedet.
Skadliga verkningar är skador som direkt påverkar bottnens fysiska egenskaper, och som en följd av dem förändras
särdragen hos havets bottenorganismer och bottnens ekologiska processer på ett skadligt sätt.
Man kan bättre kontrollera de skadliga verkningarna av åtgärder på basis av den nya vattenlagen, när till exempel en
allt större del av muddringarna kräver tillstånd enligt denna lag.
Störningar orsakade av eutrofiering (bl.a. syrefria bottnar) har däremot en omfattande effekt på bottenorganismernas
tillstånd, både på det öppna havet och vid kusterna. De behandlas i del 3.5.
Muddring (åren 2006–2008)
Muddring (åren 2009–2011)
Uppgrävningar av jordresurser under vattnet
Ekonomisk zon
Undersökningsområde
Kabel
Bild 17. a) undervattenskablar inom Finlands havsområde,
b) muddringar och uppgrävningar av jordresurser inom
Finlands havsområde. Uppgifterna för västkusten är
delvis bristfälliga (Bildkälla: M. Niemi/Finlands miljöcentral).
Någon egentlig orördhetsklassificering av havsbottnen har inte gjorts i Finland. Däremot bedömdes den vattenvårdsenliga hydromorfologiska föränderligheten på basis av föränderligheten i vattenförekomsten (bild 18). Uppgifter för
50/98
klassificeringen har bara varit tillgängliga från en del av områdena och de hydromorfologiska förändringarna är närmast lokala.
Kustvattenförekomster
Fysikalisk-kemiska variabler:
HyMo föränderlighetsklass
Utmärkt
God
Måttlig
Otillfredsställande
Dålig
Inga uppgifter/inte klassificerad
Kuva 18. Den vattenvårdsenliga hydromorfologiska föränderligheten uppskattades på basis av föränderligheten i vattenförekomsten (hamnverksamhet, strandbyggande, muddrings- och deponeringsområden, farleder, broar och bankar, naturlig förbindelse med havet). Den hydromorfologiska föränderligheten har inte uppskattats för alla vattenförekomster. Datamaterial från åren 2000 –2006/2007. (Datakälla: miljöförvaltningens datasystem HERTTA).
3.6.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
Effekterna av mänsklig verksamhet på havsbottnen, direkt eller indirekt, är på en sådan nivå att ekosystemens
struktur och funktioner är tryggade och inga skadliga verkningar i synnerhet når bottenekosystemen.
Målet är att de påfrestningar som människan utövar på havsbottnen ska vara lokala och att de kumulativa effekterna
av påfrestningarna inte hindrar bottenekosystemens naturliga struktur och funktion.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Antalet beviljade miljötillstånd och mängden muddringsmassor som ingår i dem;
51/98
b.
Den kumulativa effekten av mänsklig verksamhet.
2.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018t
a. Index för återställning av deponeringsområden till naturligt tillstånd.
2.
Bottensamhällenas funktion och arternas förekomst och mångfald inte är i fara och de kan garantera de nödvändiga ekosystemtjänsterna (näringsämnenas och kolets kretslopp) och funktionerna (näring, skydd och fortplantning).
Målet är att skyddsnivån på havsbottnarna är tillräcklig och att de erbjuder en gynnsam livsmiljö både för arter som
fäster sig vid underlaget och fritt rörliga arter
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
De indikatorer som finns tillgängliga
a.
2.
BBI-index, som beskriver mångfalden och känsligheten hos kustområdenas bottensamhällen
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a.
Index som beskriver havsbottnens geologiska stabilitet (fysiska orördhet).
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
För närvarande är alla de presenterade indikatorerna på utvecklingsstadiet och indikatorurvalet kan förändras. Det
finns knappt om uppgifter om tillståndet på hårdbottnarna, om fiskarnas lekområden och om deras omfattning och
hur de förändras. Uppgifterna om effekterna av vindkraftverksbyggen är bristfälliga. Allmänt taget finns det knappt
om uppgifter om havsbottnens orördhet, struktur och topografi eftersom omkring 20 procent av Finlands havsområden är geologiskt kartlagda i skalan 1:20 000 eller noggrannare
52/98
3.7. EN BESTÅ ENDE FÖRÄNDRING AV DE HYDROGRAFISKA VILLKOREN PÅVERKAR INTE DE
MARINA EKOSYSTEMEN PÅ ETT NEGATIVT SÄTT
3.7.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
Den mänskliga verksamheten på Finlands havsområden har bara lokala effekter med tanke på hydrografin i Östersjön.
Mänsklig verksamhet kan ha mer omfattande effekter på Östersjöns fysikaliska tillstånd i Öresund och i de danska
sunden. Med tanke på Bottniska viken är nordkanten av Ålands hav och Kvarken områden där man med mänsklig
verksamhet kan påverka tillståndet i Bottniska viken och då antagningsvis närmast negativt.
Permanenta förändringar i de hydrografiska förhållandena som människan orsakar kan till exempel vara förändringar i
transporten av sediment och sötvatten eller i strömmarnas eller vågornas funktion, vilka leder till att de fysikaliska och
kemiska egenskaperna förändras. Uppdämning eller till exempel vägbankar kan lokalt påverka de hydrografiska förhållandena.
De permanenta eller långvariga förändringar i de hydrografiska förhållandena som man har iakttagit har främst varit
en följd av variationer eller förändringar i klimatet.
Med tanke på Östersjöns tillstånd har förändringarna i vattenstånd betydelse för vattenväxlingen i sådana vikar i den
inre skärgården där vattenväxlingen huvudsakligen beror på förändringar i vattenståndet. Förändringar i vattenståndet påverkar också tillståndet i miljön om vattnet vid översvämningar stiger över områden där ämnen som är skadliga
för vattenmiljön kan sköljas ut i havet. Exempel på sådana är förvaringsplatser för problemavfall (farligt avfall) och
kärnkraftverk som byggts vid havsstränder.
3.7.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
De rådande hydrografiska (t.ex. salthalt, temperatur, pH och hydrodynamik) förändringar som människan orsakar inte skadar arternas, populationernas eller ekosystemens funktion.
Målet är att den naturliga vattenväxlingen i Östersjön och dess bassänger ska vara tryggad, att salthalten ska hållas
naturligt stabil, att en årlig totalcirkulation i det översta skiktet ska ske vår och höst och dessutom att vattenväxlingen
ska vara tillräcklig också lokalt.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Vattnets salthalt och de regionala förändringarna i den;
b. Vattnets temperatur och de regionala förändringarna i den;
c. Vattnets skiktning och de regionala förändringarna i den.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
För närvarande är alla de presenterade indikatorerna på utvecklingsstadiet och indikatorurvalet kan förändras.
53/98
3.8 KONCENTRATIONER AV FRÄMMANDE ÄMNEN HÅLLER SIG PÅ NIVÅER SOM INTE GER
UPPHOV TILL FÖRORENINGSEFFEKTER
3.8.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
På basis av HELCOM:s tillståndsbedömning (HELCOM 2010) placerar sig havsområdena, med undantag av Ålands hav, i
klassen nöjaktig eller försvarlig beträffande metaller (särskilt kvicksilver) och organiska ämnen. Ålands hav placerar sig
i klassen god. De här uppskattningarna grundar sig på ett material av glesa mätningar, närmast av biota- och sedimenthalter jämförda med olika slags tröskelvärden eller bakgrundsvärden (bl.a. OSPAR och VPD). På vissa områden
och beträffande vissa parametrar (TBT, dioxiner och furaner) är halterna på en hög nivå. Totalhalten olja i ytvattnet
har visat en nedåtgående tendens och är huvudsakligen lägre än IOC:s gränsvärden.
I en klassificering enligt VPD har det kemiska tillståndet i kustvattnet bedömts som gott. I VPD:s rapportering gjordes
inte jämförelser av halterna i fiskar med VPD:s kvalitetsstandarder i organismer eftersom de ännu inte gällde (beträffande följande: Hg, HCB, HCBD).
Det gränsvärde som ramdirektivet för vattenpolitiken fastställer och som är avsett att skydda däggdjur och vattenfåglar överskrids i allmänhet mångdubbelt redan för kvicksilverhalten hos fiskar i vilt tillstånd. Halterna överskrider emellertid också särskilt bakgrundsvärdet för kvicksilverhalten hos havsfiskar enligt OSPAR. När man tillämpar gränsvärden
enligt VPD eller alternativt bakgrundvärden enligt OSPAR kommer man i någon mån till olika resultat. Halterna av HCB
respektive HCBD underskrider klart gränsvärdena.
Skadliga ämnen som produceras av alger (särskilt fykotoxiner) förekommer i hela Östersjöområdet. Om dessa finns
det forskningsmaterial från omkring 25 år, men inget egentligt uppföljningsmaterial.
Det finns mycket lite information om de biologiska effekterna av skadliga ämnen. De enda existerande dokumenten
behandlar variabler i samband med topprovdjurens (fåglar, havsdäggdjur) fortplantning.
HELCOMs uppskattning av skadliga ämnen baserar sig på kontaminationsnivån och klassificeringen har gjorts enligt
indikatorgrupper.
Miljön i områdena av öppet hav i Östersjön är inte i gott skick, med undantag av västra delen av Kattegatt (Bild 19).
Endast på sex av kustens 104 observationsområden klassificerades tillståndet som gott.
Bild 19. En integrerad bedömning av tillståndet i Östersjön baserad på
halterna av olika skadliga ämnen (HELCOM 2010b). I de gula, orangea
och röda områdena är tillståndet inte gott.
54/98
3.8.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
Halterna av skadliga ämnen hos organismerna, i sedimenten eller i vattnet är på en nivå som inte leder till
direkta eller indirekta skadliga verkningar på känsliga havsorganismer (inkl. mikroogranismerna) eller på arter
i näringsnätets topp.
Målet är att halterna av permanenta organiska föreningar och andra skadliga ämnen ska understiga gränsvärdena för
ett gott tillstånd enligt vattenvårdsplanerna vid kusten och enligt HELCOM på öppet hav och att gränsvärden enligt
miljökvalitetsnormdirektivet inte ska överskridas. Dessutom ska halterna av tungmetaller i vatten, sediment och organismer inte överstiga de naturliga bakgrundsvärdena, och utsläpp av olja och kemikalier ska inte leda till förändringar i
halterna av skadliga ämnen.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. De indikatorer som finns tillgängliga
a.
Polybromerade difenyletrar (kongenererna tri-BDE 28, tetra-BDE 47, penta-BDE 99 och 100, hexa-BDE 153
och 154);
b. Polyklorerade bifenyler samt dioxiner och furaner (CB-kongenererna 28, 52, 101, 118, 138, 153 och 180, dioxiner och furaner samt dioxinliknande PCB-föreningar);
c. Tungmetaller (kadmium, kvicksilver och bly);
d. Organiska tennföreningar;
e. Radioaktiva ämnen (cesium-137);
f. Totalhalten olja i havsvattnet;
g. Antalet oljeutsläpp som observerats under bevakningsflygningar.
2. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Hexabromcyklododekan (HBCD);
b. Perfluorerade oktansulfonater (PFOS);
c. Polyaromatiska kolväten och deras metaboliter (US EPA 16 PAH-föreningar i musslor och sediment och valda
föreningar i fiskar).
3. Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Läkemedel (diklofenak och 17-alfa-etinylestradiol);
b. Fykotoxiner (peptidlevertoxinerna nodularin-R och mikrocystin-LR samt neurotoxiska PST-föreningar såsom
gonjautoxiner och saxitoxin);
c. En vägd sammanlagd halt utgående från toxicitet ska skapas för olika grupper av skadliga ämnen.
2.
Halterna av skadliga ämnen är på en nivå som inte leder till skadliga biologiska effekter på någon nivå av näringsnätet och havsorganismernas hälsa inte riskeras. Skadliga verkningar är till exempel direkta toxiska effekter, störningar och sjukdomar i livsfunktionerna, störningar i individutvecklingen, fortplantningen, tillväxten
och beteendet samt i stor skala effekter på hela populationer.
Målet är att halterna av skadliga ämnen inte ska överstiga de effektiva gränsvärden som man har kommit överens om
i HELCOM, att de skadliga ämnena inte hindrar fortplantningen hos havsdäggdjur eller -fåglar och inte har populationseffekter, att halterna av fykotoxiner hålls oförändrade och sjunker på lång sikt, att kvaliteten på havssedimenten
– såtillvida naturliga skadliga ämnen eller deras halter inte orsakar annat – garanterar att organismsamhällena på
bottnen kan utvecklas och att oljan inte orsakar skador på havsnaturen.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. De indikatorer som finns tillgängliga
55/98
a.
b.
Störningar i havsdäggdjurens och -fåglarnas fortplantning och deras populationsstorlek;
Förekomst av massdöd bland grisslor, alkor och silvertärnor.
2. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a. Imposexindex hos snäckdjur (TBT-exponering);
b. Mikrokärnor i utvalda organismer (genotoxicitet);
c. Toxicitetstest på sediment;
d. Tillåtna utsläpp.
2. Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Missbildade embryon hos märlkräftor (störningar i fortplantningen);
b. Lysosommembranens stabilitet hos utvalda organismer (allmän stress);
c. Andelen skador/abnorma individer bland små fiskyngel;
d. Skadliga ämnen i avloppsvatten från reningsverk;
e. Mängden av förorenade sediment som muddrats;
f. Antalet sjötransport av olja och övriga kemikalier.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
Samverkan av ämnen. Uppgifterna om sedimentets tungmetallhalter (kadmium, kvicksilver och bly) är bristfälliga i
andra havsområden än i Finska viken.
56/98
3.9. FRÄMMANDE ÄMNEN I FISK OCH HAVSLEVANDE DJUR AVSEDDA SOM LIVSMEDEL
ÖVERSKRIDER INTE DE NIVÅER SOM FASTSTÄLLTS I GEMENSKAPSLAGSTIFTNINGEN ELLER
ANDRA TILLÄMPLIGA NORMER
3.9.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
Föroreningsnivåerna hos fiskar i förhållande till de tillåtna maximihalterna varierar enligt art och storleksklass. Regional variation förekommer också i någon mån. Den tillåtna halten överskrids för dioxiner och dioxinliknande PCB i stora
strömmingar, i Östersjölax, i havsöring och i nejonöga i alla havsområden (bilderna 20 och 21).
I Bottniska viken och i Bottenviken är halterna av dioxiner och dioxinliknande PCB-föreningar högre än i Finska viken
(bilderna 20-22). På bild 23 visas PCB- och DDT-halterna i unga strömmingar på fyra uppföljningsplatser vid finska
kusten.
Enligt HELCOM:s tillståndsbedömning (HELCOM 2010) placerar sig havsområdena i klassen nöjaktig.
Bild 20. Provtagningsplatser (Hallikainen m.m. 2011).
A: Bottenviken, Uleåborg B: Kvarken, Vasa C: Bottenhavet, Björneborg D:
Skärgårdshavet, Åbo E: Finska viken, Hangö
F: Finska viken, Kotka
a: Enare träsk b: Päijänne c: Saimen 1-5: Odlad regnbåge 6-10: Odlad
sik 11: Odlad röding
V: Helsingfors, Gammelstadsviken
57/98
Bild 21. Halterna av PCDDF och PCB-TEQ i alla
fiskprover (Hallikainen m.m. 2011). Östersjöfisk
Strömming Vassbuk Havsöring Mujka (siklöja) Abborre Gädda Gös Lake Sik Flundra Braxen Mört Nejonöga Torsk Sjöfisk Öring Abborre Braxen Odlad
fisk Regnbåge Röding Sik
HELCOM 2010
Pitoisuus/raja-arvo > 1
Diox 1.3
Hg 1.7
Diox 1.3
PCB7 1.1
Hg 1.9
PCB7 1.1
Hg 6.7
Diox 1.4
TBT 1.8
TBT 2.9
Hg 1.7
PCB7 1.1
Hg 5.2
Hg 1.4
Diox 1.0
PCB7 2.2
Hg 2.9
Hg 11.1
Diox 1.0
Bild 22. Exempel på halter av vissa skadliga föreningar som överskrider gränsvärdet (halt/bakgrunds- eller gränsvärde)
hos olika fiskar. Endast de fall där gränsvärdet överskrids är utmärkta. För kvicksilver har gränsvärdet 0,055 mg/kg
färskvikt (OSPAR bakgrundsvärdet 0,035 mg/kg ökat med VPD kvalitetsnormen 0,02 mg/kg) använts, för PCB 10 µg/kg
(bakgrundsvärde) och för dioxinerna och furanerna 8 ng/ kg (I-TEQ) färskvikt (gränsvärde för ätlig fisk) (HELCOM
2010).
Halt/gränsvärde > 1 Kalajoki, Vasa, Björneborg, Åland, Erstan Själö, Hangö, Helsingfors Enskär, Helsingfors Gammelstadsviken,
Strömfors Abborrforsviken, Kotka-Lovisa, Vederlax Klamila-Tammio
58/98
Bild 23. Utvecklingen av halterna PCB och summa DDT hos unga (1-3 år) strömmingar på fyra HELCOMuppföljningsområden vid finska kusten åren 1985–2010 (SYKE, ackumulationsregistret, kertymärekisteri).
3.9.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
Föroreningsnivåerna hos fiskar och övriga havsorganismer som används som människoföda inte överskrider de
nivåer som fastställts i lagstiftningen eller i andra normer som gäller saken.
Målsättning är att gränsvärdena av vissa främmande ämnen i livsmedel (kommissionens förordning (EG) nr.
1881/2006 och addition 1259/2011) inte överskrids och att myndigheterna inte har anledning att begränsa användningen av fisk som livsmedel. I den omfattning som överskridningar sker (med undantag av vissa arter av fisk,
1259/2011) är koncentrationerna ändå på nedgång.
Dessutom sjunker koncentrationerna av organiska föreningar i fisk, som undersöks i HELCOM:s övervakning, ytterligare från 2011 nivån. Även fykotoxin nivåer sjunker och överstiger inte de internationella gränserna för livsmedelanvändning (EG, EFSA, WHO).
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. De indikatorer som finns tillgängliga
a.
b.
Polyklorerade bifenyler och -dioxiner samt -furaner;
Tungmetaller (bly, kadmium, kvicksilver).
59/98
2. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
a.
Polyaromatiska kolväten (bensa-a-pyren).
3. Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a.
fykotoxiner (peptidtoxiner samt PST- och DST-föreningar).
60/98
3.10. EGENSKAPER HOS OCH MÄNGDER AV MARINT AVFALL FÖRORSAKAR INGA SKADOR PÅ
KUSTMILJÖN OCH DEN MARINA MILJÖN
3.10.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
På Östersjöområdet är nedskräpningen inte ett lika stort problem som på oceanerna, där avfallsmängden som en följd
av nedbrytningen av plast som hamnat i havet har ökat betydligt och orsakat allvarliga problem för fåglar och havsdäggdjur. Nedskräpningsgraden i Östersjön är emellertid inte tillräckligt känd.
WWF har samlat in information om nedskräpningen i nätverket Naturewatch Baltic. I de årliga rapporterna beskrivs
också mängderna skräp som hittats vid Östersjöns stränder (bild 24). Skillnaderna mellan länderna är stora. Uppgifterna beskriver inte det allmänna tillståndet på Östersjöstränderna; antalet personer som deltog i projektet påverkade
resultatet på ett signifikativt sätt.
Pappersförpackningar
Metallburkar
Glasflaskor
Plastpåsar
Plastflaskor
Bild 24. Information som WWF samlat in om nedskräpningen av Östersjöstränderna (Naturewatch Baltic); antal per
500 m starndlinje (Källa: WWF, Naturewatch Baltic)).
Antal skräp / 500 m; Antal/500m
3.10.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
Mängden skräp eller dess nedbrytningsprodukter som finns eller som hamnar i havet är på en sådan nivå att
det inte leder till betydande kemisk eller fysisk skada på organismsamhällena eller på havsmiljön i rekreationsavseende och inte orsakar ekonomisk skada för näringsverksamheten vid kusten och på havet.
Ett etappmål är att
a. Nedskräpningens mängd och karaktär samt effekter i havet utreds, och slutmålet är att skräpmängden ska minska från den nuvarande nivån;
b. Avfallshanteringen i den bebyggda skärgården, rekreationsområdena och småbåtshamnarna utvecklas och verkställandet av ”no special fee”-systemet harmoniseras.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1. Indikatorer som ska utvecklas till år 2014
61/98
a.
b.
1.
Den synliga skräpmängden, dess karaktär och ursprung på stränder och havsbotten;
Den insamlade skräpmängden.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Den synliga skräpmängden, dess karaktär och ursprung på havsbotten;
b. Mängden mikropartiklar i vattnet.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
Vi vet inte tillräckligt om nuläget i fråga om nedskräpningen, om hur stora effekterna är och vilka effekterna är på
organismerna. Ett uppföljningssystem och en indikator för det makroskopiska skräpet som bygger på frivillighet måste
utvecklas. Särskilt mängden mikropartiklar, den regionala förekomsten och effekterna på havsmiljön är till största
delen outforskade.
62/98
3.11. TILLFÖRSEL AV ENERGI, INBEGRIPET UNDERVATTENSBULLER, LIGGER PÅ NIVÅER SOM
INTE PÅVERKAR DEN MARINA MILJÖN PÅ ETT NEGATIVT SÄTT
3.11.1. DET AKTUELLA TILLSTÅNDET I HAVSMILJÖN
Bullermätningar och uppskattningar av bullereffekterna på organismerna görs inte i Finland och därför är en bedömning av det aktuella tillståndet omöjlig. Värme leds ut i havet via kraftverkens kondensvatten och effekterna är lokala.
Ett ljud som produceras av människan kan vara en biprodukt av en verksamhet, såsom havstransporter eller byggande, eller så kan det vara avsiktligt såsom impulsen från en luftkanon som används i seismiska undersökningar eller från
ett ekolod avsett att söka objekt under vattnet. Hur känsligt ett djur är för undervattensljud beror på dess sinnesorgan: det kan vara känsligt för tryck eller för partikelrörelser, eller för båda.
Effekten av propellerbuller under vattnet på vattenorganismerna har inte just utforskats på Östersjön, men de ökade
trafikmängderna har ökat undervattensbullret. En global ISO-standard för propellerbuller under vattnet är under beredning.
HELCOM har uppskattat undervattensbullret med hjälp av fartygstrafik och vindkraftsparker under bygge och i funktion samt av byggandet av kabelförbindeser (bild 25).
Bild 25. Regional förekomst av undervattensbuller
under åren 2003–2007. Effektnivå 1 (impact level 1)
betyder att organismerna hös bullret, på nivå 2 stör
bullret organismernas kommunikation, på nivå 3 undviker organismerna bullret och på nivå 4 ger bullret
fysiologiska effekter. (HELCOM 2010)
Upp till 2/3 av den energi som uppstår som biprodukt vid elproduktionen i kärnkraftverk och i kondenskraftverk som
utnyttjar fossila bränslen måste ledas ut i havet. Värmebelastningen från s.k. kombikraftverk, där fjärrvärme- och
elproduktion kombineras, är betydligt mindre. Värmeenergi som leds ut i hav, sjöar och vattendrag förändrar förhål-
63/98
landena i det mottagande vattensystemet och förhållandet mellan organismerna och bidrar till eutrofieringen. De här
effekterna är emellertid i allmänhet bara lokala och begränsar sig till några kilometer från kraftverket.
Vid Finska vikens kust finns det många kraftverk som leder spillvärme ut i kustvattnen. Den sammanlagda värmebelastningen inom Nylands närings-, trafik och miljöcentrals område är omkring 100 000 TJ årligen (bild 28).
Bild 28. Utsläpp av spillvärme från
kraftverk vid Finska vikens kust i kustvattnen år 2010. Måttenheten TJ (tetrajouli) (Källa: Miljöförvaltningens övervaknings- och belastningsdatasystem
VAHTI).
FORTUM POWER AND HEAT OY, FINNO KRAFTVERK 107,00
FORTUM POWER AND HEAT OY, LOVISA KRAFTVERK 54 552,00
FORTUM POWER AND HEAT OY, INGÅ KRAFTVERK 5 393,00
HELSINGFORS ENERGI, SUNDHOLMENS KRAFTVERK 81,60
HELSINGFORS ENERGI, HANAHOLMENS B-KRAFTVERK 159,00
HELSINGFORS ENERGI, KATRI VALAS VÄRMEPUMPVERK 43,70
HELSINGFORS ENERGI, NORDSJÖ KRAFTVERK 684,00
MILDOLA OY KANTVIKFABRIKERNA 27,87
NESTE OIL ABP, BORGÅ RAFFINERI 33 221,00
64/98
Bild 27. Kylvattenutsläpp landskapsvis
(Bildkälla: M. Niemi/Finlands miljöcentral).
3
Kylvatten (avrinning 2011, m )
Hög
Låg
Ingen uppgift
Kärnkraft
Annan energiproduktion
3.11.2. MÅLET FÖR GOD STATUS I DEN MARINA MILJÖN
Tillståndet i havsmiljön är gott när
1.
Mängden impulsivt och pågående buller som orsakas av människan inte ökar och är på en nivå som inte
4
överskrider den naturliga bullernivån, inte orsakar skada på organismsamhällena och inte orsakar ekonomisk
skada för näringsverksamheten vid kusten och på havet.
Ett etappmål är att bullernivåerna och bullerskadorna på organismerna på Finlands havsområden utreds och det slutliga målet är att undervattensbullret vid behov ska minskas så att det inte skadar organismerna i havet.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
4
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Andelen dagar och deras årliga och regionala frekvens då de mänskliga ljudkällorna överskrider sådana nivåer som sannolikt påverkar havsdjuren signifikativt;
b. Tidsmässig förändring i miljöbullret.
skadar inte djurens kommunikation eller annat beteende, orsakar inte heller fysiologiska skador
65/98
2.
Effekterna av värme som leds ut i havet är lokala och inte på ett skadligt sätt ändrar produktionen och nedbrytningen av biologiskt organiskt material eller vattnets hydrografi.
Målet är att mängden spillvärme som leds ut i havet ska minskas och att utloppen för värmen ska placeras så bra som
möjligt ur ekologisk synvinkel.
Måluppfyllandet följs upp med hjälp av följande indikatorer:
1.
Indikatorer som ska utvecklas till år 2018
a. Värmemängd som leds ut i havet;
b. Indikatorer på effekten av den värme som leds ut i havet.
Utvecklingsbehov och kunskapsbrister:
I Finland utövar försvarsmakten och gränsbevakningen undervattensavlyssning av säkerhetstekniska orsaker. Gränsbevakningens övervakning av undervattensljud orsakas av sporadiska behov. Försvarsmakten torde ha några fasta
mätplatser i bruk, men även om de skulle användas kontinuerligt finns det inte några miljötekniskt lämpliga mätdata
för längre perioder bevarade. För närvarande vet vi inte vilken den naturliga ljudnivån under vatten är, vad som är en
skadlig ljudnivå eller hur buller påverkar fiskar och däggdjur i Östersjön.
Indikatorer för buller och för värme som leds ut i havet måste utvecklas.
66/98
4. ALLMÄNNA OCH OPERATIVA MÅL SOM LEDER TILL ETT GOTT TILLSTÅND
De allmänna miljömålen som leder till en god miljöstatus i den marina miljön används för att fastställa belastningarna
orsakade av människan och förbättra tillståndet i den marina miljön och säkerställa att dess ekosystem fungerar och
är lönsamt på lång sikt. Det övergripande syftet är att skydda, bevara och vid behov återställa Östersjön så att den är
biologiskt mångfaldig, dynamisk, ren, frisk och produktiv. Utöver detta har man ställt upp operativa mål relaterade till
de mest centrala belastningarna som preciseras på åtgärdsnivå i havsförvaltningsplanens åtgärdsprogram som ska
färdigställas senast 2015.
Havsförvaltningsplanens mål är att övergödningen i framtiden inte försämrar Östersjöns marina miljö och användningen av den, att skadliga ämnen inte leder till negativa konsekvenser för havets ekosystem och användningen av fisk
som livsmedel, att skyddsnivån för Östersjöns alla arter är god och att deras överlevnad på lång sikt är säkerställd
samt att användningen av de marina naturresurserna är hållbar. Ytterligare mål är att sjöfarten är säker och inte ger
upphov till skadliga effekter, att havets hydrografiska villkor inte förändras samt att avfall, tillförsel av energi och undervattensbuller inte påverkar den marina miljön på ett negativt sätt. Dessutom säkerställs en hållbar balans mellan
havsvård och marint bruk genom den fysiska planeringen av kust- och havsområden, vilken baseras på ekosystemansatsen.
4.1 MINSKNING AV NÄRINGSBELASTNINGEN
Övergödningen som orsakas av människan är ett av Östersjöns främsta problem och det skadar hela ekosystemet på
många sätt. Övergödning är skadligt för näringsvävens funktion, minskar naturens mångfald och har en negativ effekt
på ekosystemet i vattenpelare och på havsbottnen. Deskriptorerna 1, 4, 5 och 6, som definieras i kapitel 3, har en
central anknytning till målsättningen.
Målet är att minska näringsutsläppen i enlighet med vattenförvaltningsplanerna samt att minska fosfor- och kvävebelastningen från olika källor så att de understiger de tillåtna högsta mängderna i HELCOMs verksamhetsplan
(Baltic Sea Action Plan).
De operativa målen har presenterats i vattenförvaltningsplanerna fram till år 2015. I dem har minskningsbehovet för
belastningen som härstammar från avrinningsområdena definierats sektorvis. För att uppnå en god status för kustvattnen och för att hejda att deras status försvagas genomförs vattenförvaltningsplaner. Målet är att ytterligare minska näringsbelastningen i havet med de mest utvecklade teknikerna och i vissa fall genom begränsning av verksamheten som orsakar belastningen. Belastningen från jord- och skogsbruket minskas enligt de mål och åtgärder som definierats i vattenförvaltningsplanerna. I jordbruket tas i beaktande bl.a. kraven i nitratförordningen och miljöskyddslagen
och ett ökat utnyttjande av jordbrukets miljöstöd för att nå miljömålen. Reningen av samhällenas avloppsvatten förbättras ytterligare särskilt genom att effektivera elimineringen av kväve, genom att centralisera hanteringen till stora
enheter samt genom att ansluta glesbebyggelse till avloppsnätet. I glesbebyggelse verkställs kraven i förordningen om
hushållsavloppsvatten. Dessutom effektiveras återvinningen av näringsämnen och nationella anvisningar och en nationell databas upprättas över lagringen och användningen av gödselprodukter i jordbruket baserade på bioavfall och
slam inom jordbruket och i samhällsbyggnationen. Även behovet av att minska näringsämnen i olika marina regioner
beaktas vid kontrollen av industrins miljötillstånd.
I HELCOM:s verksamhetsplan år 2007 fastslogs att Finland årligen behöver minska sina näringsutsläpp i Finska viken
med 150 ton fosfor och 1 200 ton kväve jämfört med den nuvarande belastningen. Belastningen via luften beaktades
inte i bedömningen. Nedfallet från luften påverkar främst mängden kväve, och det kommer till största delen från trafiken och energiproduktionen. Just nu gör HELCOM en ny bedömning och preciserar de hösta tillåtna näringsutsläppen. Kustländerna i Östersjöregionen avser att godkänna de nya målen 2013.
67/98
4.2 MINSKNING AV SKADLIGA ÄMNEN OCH DERAS NEGATIVA EFFEKTER
De skadliga ämnen och ämnesgrupper som är betydande för skyddandet av Östersjön och vattenvården räknas upp i
ramdirektivet om vatten och i statsrådets förordning om ämnen som är skadliga och farliga för vattenmiljön
(1022/2006). Dessa omfattar i praktiken de ämnen som enligt nuvarande kunskaper kan ha skadliga effekter på vattenmiljön eller via vattenmiljön på människors hälsa. Deskriptorerna 8 och 9, som definieras i kapitel 3, har en central
anknytning till målsättningen.
År 2006 godkändes i Finland ett nationellt program för farliga kemikalier där man framhåller försiktighetsprincipen för
att minimera eventuella skadliga effekter som inte kan förutses hos nya produkter. I programmet beaktas kemikaliernas skadliga konsekvenser för konsumenten, folkhälsan, arbetares hälsa och miljön under kemikaliernas hela livscykel.
Målet är att minska halten skadliga ämnen i den marina miljön så att de inte skadar den marina naturen eller nyttoanvändningen av havet. Målet är även att effektivera riskhanteringen i samband med skadliga ämnen och verkställandet av den befintliga lagstiftningen samt att förbättra mängden och kvaliteten på den information som finns
att tillgå om skadliga ämnen.
Huvuddelen av de operativa målen har presenterats i vattenförvaltningsplanerna fram till år 2015 (SR:s principbeslut,
2006) och i Finlands program för skydd av Östersjön (SR:s principbeslut, 2002). Dessutom tas i beaktande de åtgärder
som krävs i REACH-förordningen (2006/1907/EG), Stockholmskonventionen POP (850/2004/EG), direktivet om industriutsläpp (2010/75/EU), konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (FördragsS 68/2003 och
FördragsS 78/2003) och TBT-avtalet (782/2003/EG), det nationella programmet för farliga kemikalier (2006) och åtgärdsprogrammet för Östersjön (BSAP, 2007) bl.a. genom miljötillståndsförfaranden och produkttillsyn. Även bestämmelserna om skadliga ämnen i miljötillstånden effektiveras ytterligare och i tillståndsförfarandet utreds hur utsläpp av ämnen som används och som bildas i processer påverkar vattnens status. Målet är också att förbättra riskhanteringen av utsläpp vid lagring och transport av kemikalier och bränslen samt vid störningssituationer med kemikalier och bränslen inblandade. Samtidigt vill man också utreda mindre skadliga alternativ för att ersätta skadliga föreningar och främja användningen av dem bl.a. genom aktiv information. Man minskar användningen av fartygens bottenfärger genom att utveckla säkra mekaniska rengöringsmetoder och se till att de tas i bruk i större omfattning. Sediment som förstörts av skadliga ämnen identifieras och möjligheterna att sanera dem utreds och man ser till att förändringar av den marina miljön (såsom förflyttning av bottenmaterial) inte leder till spridning av skadliga ämnen. Även
olagliga olje- och kemikalieutsläpp förebyggs och beredskapen för bekämpningssituationer höjs.
Utöver dessa mål strävar man efter att utveckla analysen av och forskningen av skadliga ämnen och iakttar försiktighetsprincipen vid all kemikaliehantering.
68/98
4.3 SKYDDANDE AV ARTER OCH EKOSYSTEM
Det största problemet för mångfalden i Östersjön är övergödningen och de skadliga ämnen som samlas i biota, men
även den ekonomiska verksamheten på havet, t.ex. fiske, energiproduktion i form av vindkraft, grustäkt, transporter
och infrastrukturprojekt, kan äventyra arter och näringsvävens funktion. Deskriptorerna 1, 2, 4 och 6, som definieras i
kapitel 3, har en central anknytning till målsättningen.
Målet är att trygga arternas, naturtypernas och ekosystemens funktion och mångfald samt att minimera påverkan
från främmande arter. Målet är också att säkerställa förutsättningarna för att den marina näringsväven ska fungera och att trygga uppbyggnaden och funktionerna i havsbottnens ekosystem.
Huvudsyftet med Finlands program för skydd av Östersjön (Statsrådets beslut från 2002) är att bevara och återställa
mångfalden i den marina miljön. Till grund för skyddandet av den marina miljön ligger skyldigheterna enligt bl.a. FN:s
konvention om biologisk mångfald, EU:s strategi för biologisk mångfald till 2020, Finlands nationella strategi för biologisk mångfald och EU:s fågel- och naturdirektiv. I enlighet med EU:s fågel- och naturdirektiv har det inrättats ett
gemensamt europeiskt nätverk för skyddsområdena, Natura 2000. Med anknytning till Natura 2000-områdena är
syftet med HELCOM att skapa ett gemensamt marint nätverk för Östersjöns naturskyddsområden (Baltic Sea Protected Areas). På så sätt försöker man säkerställa en god skyddsnivå för viktiga naturtyper och arter.
Centrala operativa mål är återställandet av skadade naturtyper samt intensifieringen av det aktiva arbetet för att vårda fiskbestånden och utrotningshotade arter i viktiga objekt. Den minskade utbredningen av endemiska arter ska
också hejdas och habitat förbättras och utvidgas. Målet är att verkställa en nationell strategi för främmande arter
(sannolikt klar år 2012), hejda de främmande arternas utbredning i Östersjön och minska de skadliga effekterna av
redan förekommande främmande arter.
Dessutom ökas forskningen och övervakningen av vattenmiljön och samarbetet mellan universiteten och forskningsinstituten intensifieras för att utreda den submarina naturens biodiversitet.
69/98
4.4 ÖKAD SÄKERHET INOM SJÖFARTEN
De senaste åren har sjöfarten på Östersjön och i Finska viken ökat och ökningen förväntas fortsätta under lång tid. De
senaste åren har det framför allt skett en ökning av olje- och kemikalietransporter samt passagerartrafik. Den ökade
trafiken är en faktor som ökar olycksrisken. Deskriptorerna 6, 10 och 11, som definieras i kapitel 3, har en central anknytning till målsättningen.
De flesta författningar som gäller sjöfarten är internationella, om beslut om dem fattas i den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och i EU. Finland ska tillsammans med de övriga Östersjöländerna se till att de förhållanden och
problem som är specifika för Östersjön beaktas i tillräcklig utsträckning. Den strategiska målsättningen med HELCOM
BSAP är att all sjöfart ska vara miljövänlig.
Finlands lagstiftning ålägger hamnarna att utan särskilda avgifter, i enlighet med det s.k. no special fee-systemet, ta
emot allt avfall som genereras på fartygen. Finlands mål har varit att få till ett förbud mot utsläpp av toalettavloppsvatten i Östersjön från passagerarfartyg, om inte fartygen har anläggningar som renar avloppsvattnet även från näringsämnen. Detta mål har uppnåtts när MARPOL-konventionens bilaga IV, som innehåller bestämmelser om toalettavloppsvatten, har ändrats så att det är möjligt att inrätta specialområden. IMO har utsett Östersjön till ett specialområde där avloppsvatten från passagerarfartyg antingen måste renas från näringsämnen eller lämnas i hamnarna. Bestämmelserna träder i kraft när Östersjöländerna bekräftar för IMO att hamnarna i Östersjön har tillräcklig kapacitet
för att ta emot avloppsvatten.
Även om det i vattenlagen finns bestämmelser om nödvändiga tillstånd och förfaranden för muddring och deponering
kan byggande på havsbottnen och utnyttjandet av den, såsom muddring, leda till betydande lokala konsekvenser för
den marina miljön. Muddring och deponering av muddringsmassor i synnerhet utanför hamnar och dockor kan sprida
skadliga ämnen med bottensedimenten.
Målet är att minska och förhindra utsläppen från fartyg, säkerställa tillräcklig beredskap för att bekämpa olje- och
kemikalieolyckor, minska fartygstrafikens utsläpp av svavel och näringsämnen, förhindra utbredningen av främmande arter i Östersjön och förbättra sjöfartens allmänna säkerhet. Det allmänna målet är också att fysiska förändringar av havsbottnen samt undervattensbuller och avfall på grund av människans verksamhet inte ger upphov
till negativa konsekvenser.
Operativa mål är att utveckla samarbetet med grannländerna och Europeiska byrån för sjösäkerhet i att kontrollera
fartygens olje- och kemikalieutsläpp och den nationella och internationella kapaciteten och utbildningen inom oljeoch kemikaliebekämpning samt att införa gemensamma övningar för olje- och kemikaliebekämpning samt att utveckla
dirigeringen av trafiken på Östersjön vidare så att sjöfartens skadliga miljökonsekvenser förebyggs. Dessutom arbetar
man aktivt i HELCOM för att Östersjöländernas förslag om att Östersjön utses till ett specialområde där utsläppen av
kväveoxider måste minskas skall skickas till IMO. Samtidigt försöker man få Nordsjöns kustländer att ansöka om en
motsvarande specialområdesstatus för Nordsjön och Engelska kanalen. Dessutom främjar man användningen av utvecklad miljöteknik på fartyg som trafikerar Östersjön och harmoniserar no special fee-systemet i alla hamnar i EU i
samband med förnyelsen av direktivet om fartygsavfall. Dessutom är Finlands mål att inga främmande arter tränger in
i Östersjön.
Man strävar efter att bevara funktionen hos ekosystemen på havsbottnen (förblir intakt) genom att styra nyttjandet
av havsbottnen, såsom muddring, deponering, råvarutäkt och byggande av vindkraftsområden och att främja nyttoanvändningen av muddringsmassor. Man strävar också efter att minska mängden marint avfall och undervattensbuller
samt skadorna de orsakar.
70/98
4.5 HÅLLBAR ANVÄNDNING AV MARINA NATURRESURSER
Genom att främja ett hållbart fiske skapar man möjligheter att även i fortsättningen dra nytta av Östersjöns fiskbestånd. Stabila fiskbestånd utgör grunden för yrkesfiskarnas produktion av kvalitativa och hälsosamma livsmedel samt
för fritidsfiske och fisketurism. Fiskarnas potential att föröka sig kan börja utnyttjas i större omfattning än idag genom
projekt där vattendragen restaureras. Deskriptorerna 3, 4 och 11, som definieras i kapitel 3, har en central anknytning
till målsättningen.
Målet är att arbeta för att uppnå och upprätthålla en god status för matfiskbestånden i Östersjön samt för att säkerställa ett hållbart fiske.
Operativa mål är att fiskekvoterna för yrkesfiske fastställs enligt målet för MSY (maximalt hållbart uttag) och att man
deltar i arbetet med att beräkna fiskbeståndet så att fiskekvoterna baseras på högklassiga och pålitliga uppgifter om
beståndens status. Man säkerställer att det naturliga laxbeståndet och andra fiskarter som leker i älvar kan stiga i
lekälvarna, att fiskbestånden utvecklas positivt och att yngelproduktionen håller så hög nivå som möjligt samt att det
finns förutsättningar för yrkesfiske längs kusterna. Dessutom verkställer man den nationella fiskestrategin, restaurerar
lekområden och strävar efter att förbättra vandringsfiskarna situation. Reglerna för fiskeredskapens maskstorlek och
motsvarande minimimått stramas åt beträffande de viktigaste kustarterna, både vad gäller yrkes- och fritidsfiske.
Dessutom vidtas nya effektivare åtgärder för att minska de negativa konsekvenserna för fiskerinäringen inom ramarna
för hållbar förvaltning och hållbara jaktkvoter gällande bestånden av gråsäl och storskarv och fiskeredskapen utvecklas
så långt det går så att till exempel sälarnas dödlighet som bifångst hålls på en låg nivå.
Verksamhetsförutsättningarna för fiskodling utvecklas och näringens vattenvård förbättras enligt principerna i det
nationella programmet för fiskodling 2015. Användningen av fiskfoder tillverkad av Östersjöfisk och vegetabiliskt fiskfoder främjas.
Man strävar efter att bedriva reduceringsfiske av fiskarter som utnyttjas i liten omfattning och främja användningen
av den reducerade fisken som livsmedel samt som råvara inom produktionen av foder och bioenergi.
Målet är också att utreda och vid behov minska fiskerinäringens miljökonsekvenser och att jakten på jaktbara viltarter
är hållbar.
71/98
4.6 NYTTJANDE AV DEN FYSISKA PLANERINGEN AV KUST- OCH HAVSOMRÅDEN
Genom ekosystemansatsen strävar man samtidigt efter en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. Detta förutsätter ett övergripande tillvägagångssätt som tar hänsyn till människan som en del av ekosystemen. Utgångspunkten för ekosystemansatsen är att målen med förvaltningen av naturen och naturresurserna är samhälleliga val av människan. Den biologiska mångfalden har inte bara ett egenvärde, utan heterogena och välfungerande ekosystem producerar olika tjänster åt oss: bl.a. näring, rent vatten, byggnadsmaterial och rekreationsmöjligheter.
Ekosystemens struktur och funktion måste tryggas eftersom mänsklighetens och övriga organismers välbefinnande
och överlevnad är helt beroende av dessa s.k. ekosystemtjänster som naturen producerar.
Den fysiska planeringen av kust- och havsområden är ett viktigt verktyg för att utveckla en integrerad havspolitik i
Europa. Planen baseras på ekosystemansatsen och ska utgå från kunskaper om mångfalden i den submarina naturen
och ekosystemtjänsterna samt hur människans belastningar fördelas regionalt och varierar över tid. Inom ramarna för
EU:s havspolitik har man tagit fram gemensamma principer för den fysiska planeringen av kust- och havsområden med
hänsyn till olika typer av användning, till exempel trafik, energiproduktion, fiske, jakt och miljövård. Principerna tilllämpas även i Östersjöregionens och HELCOM-VASAB:s samarbete för den fysiska planeringen av kust- och havsområden, där man i december 2010 kom överens om motsvarande principer för Östersjön.
Syftet med konventionen om biologisk mångfald och EU:s strategi för biologisk mångfald är att senast 2012 inrätta ett
gemensamt ekologiskt och välkontrollerat nätverk av skyddsområden inom kustregioner och marina regioner.
Det allmänna målet är att de nationella och internationella planerna av havsområden integreras. I planerna bör
man ta hänsyn till förändringar både i miljön och människans belastningar, bereda sig på eventuella framtida konflikter och försöka främja hållbara synergieffekter inom de olika typerna av användning.
Det centrala operativa målet är att utveckla lagstiftningen om planeringen av de marina regionernas användning samt
styrningen, övervakningen, anvisningen och informeringen så att den bättre beaktar de principer som har avtalats om
den fysiska planeringen av kust- och havsområden på EU- och Östersjönivå. Man ser till att planeringen av landområden friktionsfritt integreras med den fysiska planeringen av kust- och havsområden. Den direkta, indirekta och kombinerade påverkan på de marina regionerna och hela deras avrinningsområden från användningen av landområdena
beaktas i planläggningen av landområden. Verkställandet av den nationella kuststrategin (ICZM) effektiveras. Genom
styrning av placeringen av var fiskodling ska bedrivas minimeras miljöskadorna. Vid ledning av värme ut i havet får
värmen inte väsentligt ändra de lokala skiktnings- och isförhållandena.
Dessutom främjas samarbetet i den fysiska planeringen av kust- och havsområden inom ramarna för existerande samarbetsorganisationer, till exempel HELCOM och VASAB.
Målet är också att upprätta anvisningar om förvaltnings- och användningsplaner (FAP) för värdefulla marina skyddsområden, i vilka vägledning ges om hur värdena i vatten- och kustmiljön bör beaktas i tillstånds- och MKB-förfaranden
i synnerhet när det gäller Natura 2000-områden och hur de bör integreras i den mer övergripande fysiska planeringen
av kust- och havsområden (den nationella planen samt som en del av grannländernas motsvarande planer där det är
motiverat). Dessutom säkerställs att skyddsområdena bildar ett nätverk som främjar den naturliga utbredningen av
organismer samt värdefulla samhällen och ekosystem, och därmed garanterar en tillräcklig skyddsnivå för den marina
miljön. Därtill granskas hur effektiv lagstiftningen som tillämpas på skyddandet är och effektiviteten förbättras efter
behov. Man främjar även forskning och kartläggningar med vilka belastningen från fysiska störningar (muddring, deponering, utnyttjande av havsbottnens naturresurser, kablar och rörledningar under vattnet samt övrigt byggande)
kan minimeras inom den fysiska planeringen av kust- och havsområden samt begränsas lokalt och på en nivå som inte
äventyrar habitaten och havsbottnens ekologiska processer.
72/98
Man främjar forskning och kartläggningar som genererar tillräckligt detaljerad information om den marina miljöns
egenskaper och ekosystemtjänsternas regionala och tidsmässiga variation som grund för den fysiska planeringen av
kust- och havsområden samt information om belastningar på dessa som orsakas eller kan orsakas av mänsklig verksamhet.
I den fysiska planeringen av kust- och havsområden ska försiktighetsprincipen tillämpas, särskilt i fall där informationen är otillräcklig samtidigt som de upptäckta kunskapsluckorna ska försöka fyllas i. Man försäkrar att VELMUprogrammets resultat kan användas i den fysiska planeringen av kust- och havsområden.
I den fysiska planeringen av kust- och havsområden bereder man sig på klimatförändringen och tar hänsyn till de hydrografiska förhållandena och ändringarna i dem.
73/98
5. BEDÖMNINGEN AV MILJÖKONSEKVENSER I HAVSFÖRVALTNINGSPLANEN
Planeringen av havsförvaltningen grundar sig på Europeiska Unionens ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG).
I Finland har direktivet verkställts genom nationell lagstiftning med lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen
(30.12.2004/1299) och statsrådets förordning
om havsvårdsförvaltningen (25.08.2011/980). Syftet är att fastställa en gemensam ram inom vilken medlemsstaterna
ska vidta de åtgärder som behövs för att uppnå och upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön senast 2020.
I verkställandet av direktivet utgör Östersjön, liksom övriga territorialhav inom EU, en egen helhet. Medlemsstaterna
upprättar egna nationella havsförvaltningsplaner för de egna marina regionerna, men medlemsstater som delar på
samma Östersjöregion måste samarbeta så att havsförvaltningsplanerna är samordnade och konsekventa samt följer
samma tillvägagångssätt.
I Finland bereds en havsförvaltningsplan som omfattar havsvattnen som gränsar till Finland från kustlinjen till den
yttre gränsen av Finlands ekonomiska zon. I Finland verkställs även en vattenförvaltningsplan som även omfattar
kustvattnen en sjömil från kustlinjen. För denna region utarbetas både en havsförvaltningsplan och
vattenförvaltningsplaner för vattenförvaltningsområdena. Havsförvaltningsplanen justeras var sjätte år.
Havsförvaltningsplanen bereds i tre etapper. År 2012 gör man en bedömning av Östersjöns nuvarande status och
fastställer målsättningen för en god marin status före utgången av 2020 samt fastställer miljömålen och indikatorerna.
År 2014 ska havsförvaltningsplanens övervakningsprogram utarbetas och 2015 ska havsförvaltningsplanens
åtgärdsprogram vara färdigt.
Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen förutsätter att man i samband med att havsförvaltningsplanen
upprättas gör en miljökonsekvensbedömning som motsvarar miljöbedömningen enligt lagen om bedömning av
miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005, SOVA-lagen).
I miljökonsekvensbedömningen utreds och bedöms de betydande miljökonsekvenser som genomförandet av
havsförvaltningsplanen och de undersökta alternativen kan antas ha samt utarbetas en miljörapport som ett led i den
övriga beredningen innan havsförvaltningsplanen godkänns.
I den första etappen av arbetet med havsförvaltningsplanen bereds havsförvaltningsplanens bedömning av det
nuvarande tillståndet och målsättningen för en god status. I samband med detta identifieras också de direkta och
indirekta miljökonsekvenserna som orsakas av att målsättningen uppfylls. Havsförvaltningsplanens mer exakta
konsekvenser för människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel, marken, vattnet, luften, klimatet, växtligheten,
organismer och naturens mångfald, samhällsstrukturen, den byggda miljön, landskapet, stadsbilden och kulturarvet
samt utnyttjande av naturresurserna och växelverkan mellan dessa kan bedömas i samband med beredandet av
havsvårdens åtgärdsprogram som färdigställs 2015. Resultaten från bedömningen presenteras i en miljörapport.
Miljörapporten upprättas som en separat del av havsförvaltningsplanen. Miljörapporten ska innehålla följande
uppgifter i tillräcklig omfattning:
-
havsförvaltningsplanens huvudsakliga innehåll, målsättningar och förhållande till andra planer och program, i
havsförvaltningsplanens första etapp
-
miljöns nuvarande status och dess utveckling om havsförvaltningsplanen inte genomförs, i
havsförvaltningsplanens första etapp
-
miljöns särdrag i ett sannolikt verkningsområde, i havsförvaltningsplanens första etapp
-
miljöproblem och miljöskyddsmål som är betydelsefulla för vattenförvaltningsplanen, i
havsförvaltningsplanens första etapp
-
sannolikt betydelsefulla miljökonsekvenser
-
åtgärder som förebygger, minskar eller eliminerar skador
74/98
-
motiveringar till valet av alternativ
-
beskrivning av hur bedömningen har genomförts
-
övervakningsplan
-
en lättbegriplig sammanfattning.
I bedömningen av konsekvenserna använder man när det är tillämpligt miljöförvaltningens guide om bedömningen av
miljökonsekvenser inom vattenvården (Ympäristövaikutusten arviointi vesienhoidossa, YM:n ohjeistusprojektin ohje
10.3.2008) samt annat stödmaterial för konsekvensbedömning gällande planer och program (SOVA). Därtill används
material inom ramarna för internationellt samarbete, i synnerhet material relaterat till beredandet och det nationella
verkställandet av HELCOMs åtgärdsprogram för Östersjön (HELCOM Baltic Sea Action Plan 2007). Som hjälp används
också expertanalyser, litteratur samt allmänna ramverk för granskning och tabeller.
HAVSFÖRVALTNINGSPLANENS HUVUDSAKLIGA MÅL
Det huvudsakliga målet med havsvården är att uppnå en god marin status före utgången av 2020. Utöver den
nationella målsättningarna och åtgärderna är det även viktigt med det internationella samarbetet med andra EUländer som delar på samma marina region. För att uppnå en god marin status strävar man dessutom efter bästa
möjliga samarbete med det icke-EU-land som Finland har en gemensam marin region med, dvs. Ryssland. Det centrala
forumet för det internationella samarbetet är HELCOM, skyddskonventionen för Östersjöns marina miljö. Alla
Östersjöns kustländer omfattas av HELCOM.
CENTRALA MILJÖPROBLEM SOM ORSAKAS AV MÄNSKLIG VERKSAMHET
Östersjöns status har varit mycket dåligt under lång tid, även om man inom ramarna för det internationella samarbete
genom nationella åtgärder sedan länge har satt upp mål för att förbättra den marina statusen och börjat arbeta för att
uppfylla dessa.
På grund av sina grundläggande egenskaper är Östersjön sårbar. Det är en nästintill stängd, grund och kall bassäng
med bräckt vatten. Östersjön utsätts för en kraftig belastning från marken och ett högt exploateringstryck från
mänsklig verksamhet.
Det har inträffat betydande strukturella förändringar i Östersjöns ekosystem under de senaste decennierna. Övergödning, skadliga ämnen, fiske och jakt samt förändringar i salthalten och temperaturen är de faktorer som har störst
påverkan på Östersjöns näringsvävar. Till följd av övergödningen har mängden växtplankton och skadlig algblomning
ökat. Förändringarna visar sig längs kusterna bland annat i form av ökade mängder trådalger och syrefattiga bottnar.
Åtminstone har mörtfiskarna – särskilt braxen och mört – vid sydkusten blivit rikligare som en följd av eutrofieringen
och eventuellt också delvis av det varmare klimatet och det selektiva fisket av rovfiskar.
Det finns ingen helhetsbedömning av statusen i Finlands marina regioner gällande fisket och fisket av kommersiella
arter, och det är svårt att göra en bedömning. Bedömningen försvåras även av att förekomsten av de arter som är
viktigast sett till fångstvolymerna – strömming och skarpsill – ofta koncentreras till områden utanför Finlands marina
regioner, och Finlands andel av fisket i den marina regionen är inte särskilt betydande. Beträffande kustarterna skulle
man behöva mer information om de viktigaste arterna för att kunna göra en bedömning.
Den kraftigt ökande sjöfarten på Östersjön och de allt fler olje- och kemikalietransporterna ökar riskerna för olyckor
och miljöskador.
EKONOMISKA OCH SOCIALA KONSEKVENSER INOM HAVSVÅRDSFÖRVALTNINGEN
75/98
Havsvårdsförvaltningens ekonomiska och sociala konsekvenser preciseras när havsvårdens åtgärdsprogram utfärdas
2015. Enligt den nuvarande lagstiftningen och målprogrammen samt verkställandet av de internationella
konventionerna åläggs verksamhetsutövare och enskilda medborgare redan nu av åtgärder eller begränsningar av
verksamheten som har ekonomisk betydelse och ekonomiska konsekvenser för aktörer och medborgare. Troligtvis
införs ytterligare åtgärder eller preciseringar för att målsättningen om en god marin status ska kunna uppfyllas, och
dessa kommer att leda till ytterligare kostnader.
HAVSVÅRDENS POSITIVA EFFEK TER
Målet med havsvården är att uppnå och upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön. Genom att uppfylla
målet skapar man en god och hälsosam miljö för människor att verka och bo i.
FÖRETAG OCH SAMFUND SOM PÅVERKAS AV HAVSVÅRDEN
Havsvårdens måluppfyllelse rör alla företag och samfund som verkar i den marina regionen eller i havets
avrinningsområden. Vattenförvaltningsplanen har direkt påverkan på företagen som verkar i ett avrinningsområde. I
vattenlagen och miljöskyddslagen fastslås att tillståndsmyndigheten ska ta hänsyn till vattenvårdens och havsvårdens
målsättningar för en god status när myndigheten utfärdar tillstånd och planerar tillståndsbestämmelser.
HAVSFÖRVALTNINGSPLANENS EFFEKTFÖRDELNING
Syftete med havsförvaltningsplanens första etapp är att kartlägga den nuvarande marina statusen och att fastställa ett
mål för en god marin status före utgången av år 2020. Syftet med åtgärderna i havsvårdens åtgärdsprogram som
upprättas 2015 är att de ska förbättra den marina statusen i områden där den inte har bedömts vara god och
upprätthålla en god status i de områden där den marina statusen har bedömts vara god.
Verkställandet av havsförvaltningsplanen och dess åtgärdsprogram påverkar olika branschers, verksamhetsutövares,
medborgares och myndigheters verksamhet. Åtgärdsprogrammet ska omfatta alla myndigheter, samhällsgrupper och
aktörer.
DELTAGANDE I BEDÖMNINGEN AV MILJÖKONSEKVENSERNA
Allmänheten och myndigheterna informeras om och ges tillfälle att delge sina åsikter om havsförvaltningsplanens
miljökonsekvenser. Till allmänheten hör enskilda medborgare, företag och samfund som till exempel olika
intresseorganisationer och föreningar som driver miljöfrågor.
Under kungörelsen som nu verkställs har allmänheten möjlighet att få information om utgångpunkterna, målen och
beredningen gällande havsförvaltningsplanen och miljöapporten samt att framföra sina åsikter om ärendet i samband
med samrådet. Åsikter ska framföras till de som ansvarar för utarbetandet av havsförvaltningsplanen inom
kungörelsetiden. Avseende informationens omfattning och utförlighet i miljörapporten lämnar även andra
myndigheter sina utlåtanden.
Senare, när miljörapporten är färdig, kungörs havsförvaltningsplanen och miljörapporten. Då får allmänheten och
myndigheterna tillfälle att läsa rapporterna, kommentera uppgifterna i dem och framföra sina åsikter.
Man kommer även att informera om godkännandet av havsförvaltningsplanen. Både beslutet om godkännande och
själva planen eller programmet kungörs, varvid allmänheten och myndigheterna ges möjlighet att bekanta sig med
dem och havsförvaltningsplanen.
76/98
BILAGA 1: KONTAKTUPPGIFTER
ADDRESSER AV ELY-CENTRALENS REGISTRATORSKONTORER:
ELY-centralen i Egentliga Finland:
registratur.egentligafinland (at)ely-centralen.fi.
Registratur, PB 236, 20101 Åbo
ELY-centralen i Nyland:
registratur.nyland(at)ely-centralen.fi
Registraturen, PB 36, 00521 Helsingfors
ELY-centralen i Sydöstra Finland:
kirjaamo.kaakkois-suomi(at)ely-keskus.fi
Kirjaamo, PB 1041, 45101 Kouvola
ELY-centralen i Södra Österbotten:
registratur.sodraosterbotten(at)ely-centralen.fi
Registraturen, PB 156, 60101 Seinäjoki
ELY-centralen i Norra Österbotten:
registratur.norraosterbotten(at)ely-centralen.fi
Registraturen, PB 86, 90101 Uleåborg
ELY-centralen i Lappland:
registratur.lappland(at)ely-centralen.fi
Registratur, PB 8060, 96101 Rovaniemi
Kommentarer från ELY-centralernas områden i inlandet (Södra Savolax, Tavastland, Kajanaland, Mellersta Finland,
Birkaland, Norra Savolax, och Norra Karelen) ombeds att ange till ELY-centralen i Sydvästra Finland som fungerar som
koordinerande ELY-central i havsvård.
TILLÄGGSUPPGIFTER BERÖRANDE HAVSVÅRDSDENS SAMRÅD GES AV FÖLJANDE PERSONER :
ELY-centralen i Egentliga Finland: Samu Numminen, t. 0400 532 092
ELY- centralen i Nyland: Mauri Karonen, t. 0400 291 704
ELY- centralen i Syd-Östra Finland: Jouni Törrönen, t. 040 518 8963
ELY- centralen i Södra Österbotten: Vincent Westberg, t. 0400 720 585
ELY- centralen i Norra Österbotten: Anne Laine, t. 040 554 5689
ELY- centralen i Lappland: Pekka Räinä, t. 040 570 2389
(e-post: förnamn.efternamn(at)ely-keskus.fi)
Miljöminiseriet: Ulla Kaarikivi-Laine, t. 050 559 9142
Finlands miljöcentral: Juha-Markku Leppänen t. 050 3259652
(e-post: förnamn.efternamn (at)ymparisto.fi)
77/98
BILAGA 2: LITTERATUR
Detta dokument baserar sig på följande litteratur:
Östersjön fysiska och kemiska egenskaper
Havsbottens topografi och batymetri
Aartolahti, T. 1995. Glacial geomorphology in Finland, In: Glacial Deposita in North – East Europe editors J. Ehlers, S.
Kozarski and P. Gibbard. Balkema Publishers Rotterdam, pp. 37-50.
Andrén et al., 2000; Andre´n, E., Andre´n, T., Kunzendorf, H., 2000. Holocene history of the Baltic Sea as a background
for assessing records of human impact in the sediments of the Gotland Basin. Holocene, 10, 687–702.
Breilin, O., Kotilainen, A., Nenonen, K., and Räsänen, M., 2005. The unique moraine morphology, stratotypes and ongoing geological processes at the Kvarken Archipelago on the land uplift area in the western coast of Finland. In: Ojala,
A. E. K. (ed.) Quaternary studies in the northern and Arctic regions of Finland : proceedings of the workshop organized
within the Finnish National Committee for Quaternary Research (INQUA), Kilpisjärvi Biological Station, Finland, January 13-14th 2005. Geological Survey of Finland. Special Paper 40. Espoo: Geological Survey of Finland, pp. 97-111.
Eronen, M., Gl ckert, G., Hatakka, L., van de Plassche, O., van der Plicht, J. and Rantala, P. , 2001. Rates of Holocene
isostatic uplift and relative sea-level lowering of the Baltic in the SW Finland based on studies of isolation contacts.
Boreas, 30, 17–30.
Gibbard, P. L., Head, M. J., Walker, M. J. C. and the Subcommission on Quaternary Stratigraphy. 2010. Formal ratification of the Quaternary System/Period and the Pleistocene Series/Epoch with a base at 2.58 Ma. J. Quaternary Sci., Vol.
25 pp. 96–102. ISSN 0267-8179.
Härme, M., 1961. On the fault lines in Finland. Bulletin de la Commission Géologique de Finlande 196, 437-444.
Kaskela, A., Kotilainen, A., 2009. Bedrock influence on submarine geodiversity - example from the Baltic Sea. In: BSSC
2009. 7th Baltic Sea Science Congress 2009 : towards better understanding and improved technology for serving the
society, August 17-21, 2009, Tallinn, Estonia: abstract book. Tallinn: Tallinn University of Technology, 128.
Kaskela, A.M., Kotilainen, A.T., Al-Hamdani, Z., Leth, J.O. and Reker, J." Seabed geomorphic features in a glaciated shelf
sea, the Baltic Sea", submitted.
Koistinen, T., Stephens, M.B, Bogatchev, V., Norgulen, Ø., Wenneströn, M., Korhonen, J., 2001. Geological Map of the
Fennoscandian Shield, Scale 1: 2 000 000. Geological Surveys of Finland, Norway and Sweden and the North-West
Department of Natural Resources of Russia.
Kotilainen, A., Kohonen, T., 2005. Selkämeren pohjan sedimentit : kerrostumishistoria ja sedimentaatiodynamiikka. In:
Miten voit, Selkämeri?. Ympäristön tila Lounais-Suomessa 4. Turku: Lounais-Suomen ympäristökeskus, 14-19.
Kotilainen, A.T., Kaskela, A.M., 2011. Geological modelling of the Baltic Sea and marine landscapes. In: Geoscience for
society : 125th anniversary volume. Geological Survey of Finland. Special Paper 49. Espoo: Geological Survey of Finland, 293-303.
Kotilainen, A.T., Kaskela, A.M., Bäck, S., Leinikki, J., painossa. Submarine De Geer moraines in the Kvarken Archipelago,
the Baltic Sea. In: Seafloor Geomorphology as Benthic Habitat, Elsevier.
Mangerud, J., Eystein, J., Landvik, J.Y. 1996. Late Cenozoic history of the Scandinavian and Barents Sea ice sheets.
Global and Planetary Change 12, 11-26.
Moros, M., Lemke, W., Kuijpers, A., Endler, R., Jensen, J.B., Bennike, O., Gingele, F., 2002. Regressions and transgressions of the Baltic basin reflected by a new high resolution deglacial and postglacial lithostratigraphy for Arkona Basin
sediments (western Baltic Sea). Boreas 31, 151–162.
Nuorteva, J., 1988. Akustisilla luotausmenetelmillä saatu kuva merenpohjan kvartäärikerrostumista. Summary: The
study of Quaternary marine deposits by acoustic methods. Geologian tutkimuskeskus. Tutkimusraportti 82. Espoo:
Geologian tutkimuskeskus. 32 p.
Reijonen, A., 2004. Vedenalaisten moreenimuodostumien monimuotoisuus Merenkurkun Saaristossa (in Finnish).
Helsingin yliopisto, Geologian laitos. Unpublished M.Sc Thesis 228, 102 p. 5.
Stevenson ja muut 2011.
Tulkki, P., 1977. The bottom of the Bothnian Bay, geomorphology and sediments. Merentutkimuslaitoksen julkaisu
241, 1-89.
Tuominen, H.V., Aarnisalo, J., Söderholm, B., 1973. Tectonic patterns in the Central Baltic Shield. Bulletin of the Geological Society of Finland 45, 205-217.
Virtasalo, Joonas J.; Kotilainen, Aarno T.; Räsänen, Matti E.; Ojala, Antti E. K. 2007. Late-glacial and post-glacial deposition in a large, low relief, epicontinental basin : the northern Baltic Sea. Sedimentology 54 (6), 1323-1344.
78/98
Winterhalter, B., Flodén, T., Ignatius, H., Axberg, S., Niemistö, L., 1981. Geology of the Baltic Sea. Teoksessa: Voipio, A.
(ed.) The Baltic Sea. Elsevier Oceanography Series 30, 1 121.
Witkowski, A., Broszinski, A., Bennike, O., Janczak-Kostecka, B., Jensen, J.B., Lemke, W., Endler, R., Kuijpers, A., 2005.
Darss Sill as a biological border in the fossil record of the Baltic Sea: evidence from diatoms. Quaternary International
130, 97–109.
Zilliacus, H., 1981. De Geer -moränerna på Replot och Björkön i Vasa skärgård. Terra 93, 12-24.
Temperatur
Alenius P. 1996: Effect of the climatic changes to the hydrography of the Baltic Sea. – Final Report, SILMU, The Finnish
Research Programme on Climate Change, Publications of the Academy of Finland 4/96, pp. 215-220.
Alenius P. and Haapala J. 1992: Hydrographic variability in the Northern Baltic in the twentieth century. – ICES mar.
Sci. Symp., 195: 478-485.
Haapala J., Alenius P., 1994: Temperature and salinity statistics for the Northern Baltic Sea 1961 – 1990, Finnish Marine Research, 262, 51- 121.
Istäcke
Seinä, Ari & Palosuo, Erkki: The classification of the maximum annual extent of ice cover in the Baltic Sea 1720-1995.
Based on the material collected by Risto Jurva (winters1720-1940) and the material of the Ice Service of the Finnish
Institute of Marine Research (winters 1941-1995) .-Meri - Report series of the Finnish Institute of Marine Research No
27. pp. 79-91. Helsinki 1996.
1971-1975: Anomymus: Jäätalvet 1971-75 Suomen merialueilla / Ice Winters 1971-75 along the Finnish Coast – Finnish Marine Research N:o 245. pp. 1-63. Helsinki 1978.
1976-1980: Anomymus: Jäätalvet 1976-80 Suomen merialueilla / Ice Winters 1976-80 along the Finnish Coast – Finnish Marine Research N:o 249. pp. 1-61. Helsinki 1982
1981-1985: Seinä, Ari & Kalliosaari, Simo: Jäätalvet 1981-1985 Suomen merialueilla / Ice Winters 1981-1981 along the
Finnish Coast – Finnish Marine Research N:o 254. pp. 1-63. Helsinki 1987
1986-1990: Seinä, Ari & Kalliosaari, Simo: Jäätalvet 1986-1990 Suomen merialueilla / Ice Winters 1986-1990 along the
Finnish Coast – Finnish Marine Research N:o 259. pp. 1-61. Helsinki 1991
1991-1995: Seinä, Ari; Grönvall, Hannu, Kallisaari, Simo & Vainio, Jouni: Ice seasons 1991-1995 along the Finnish coast
/ Jäätalvet 1991-1995 Suomen merialueilla. -Meri - Report series of the Finnish Institute of Marine Research No 27. pp.
1-78. Helsinki 1996
1996_2000: Seinä, Ari; Grönvall, Hannu; Kalliosaari, Simo & Vainio, Jouni: Ice seasons 1996-2000 in Finnish sea areas /
Jäätalvet 1996-2000 Suomen merialueilla. - MERI- Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No 43,
pp1-98. Helsinki 2001
2001-2005: Seinä Ari; Eriksson, Patrick; Kalliosaari, Simo & Vainio, Jouni: Ice Seasons 2001-2005 in Finnish Sea areas /
Jäätalvet 2001-2005 Suomen merialueilla, Meri-Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 57, 2006
pp 1-94, Helsinki 2006
Talvet 2006-2011: Ilmatieteen laitoksen arkisto.
Leppäranta, Matti & Seinä, Ari: Freezing , maximum annual ice thickness and breakup of ice on the Finnish coast during 1830-1984. Geophysica 21 (2): 87-104. 1985.
Leppäranta, M. ; Palosuo, E.; Grönvall, H.; Kalliosaari, S.; Seinä, A. & Peltola J.: Itämeren jäätalven vaiheet (leveyspiiriltä 57 N pohjoiseen / Isvinterns faser i Östersjön (Norr om latitud 57 N) / Phases of the ice season in the Baltic Sea (
North of latitude 57 N).- Finnish Marine Research 254 Supplement 2.: 1-83. 1988.
Seinä, Ari & Peltola, Jarmo: Jäätalven kestoaika ja kiintojään paksuustilastoja Suomen merialueilla 1961-1990/Duration
of ice season and statistics of fast ice thickness along the Finnish coast 1961-1990. -Finnish Marine Research 258:1-46.
1991.
Seinä Ari: Ice time series of the Baltic Sea.-in Matti Leppäranta & Jari Haapala (eds.) Proceedings of the first workshop
on the Baltic Sea ice climate, Tvärminne, Finland,24-26 August 1993. pp 87-90. University of Helsinki, Department of
Geophysics, report series in geophysics no 27. Helsinki 1993.
Seinä, Ari: Extent of ice cover 1961-1990 and restrictions to navigation 1981-1990 along the Finnish coast./Jääpeitteen
laajuus 1961-1990 ja meriliikennerajoitukset 1981-1990 Suomen merialueilla.- Finnish Marine Research 262:3-34.
1994.
Launiainen, J., Seinä, A., Alenius, P., Johansson, M. & Launiainen S.: Atmospheric reflections to the Baltic Sea ice climate – in Anders Omstedt and Lars Axell (eds.): Fourth Worksop on Baltic Sea Ice Climatology, Norrköping, Sweden
22-24-May, 2002 – SMA & SMHI Oceanographi Nr 72, 2003.
Alenius, Pekka., Seinä, Ari., Launiainen, J. & Launiainen, S.: Sea ice and related data sets from the Baltic Sea, AICSEX –
metadata report – MERI - Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 49, 2003, pp. 3-13.
79/98
Seinä, Ari: Ice Season 2005-2006 - in Riitta Olsonen (ed.) FIMR Monitoring of the Baltic Sea Environment – annual
report 2006, Meri-Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 59, 2007 pp 6-11.
Seinä, Ari: Ice Season 2006/2007 - in Riitta Olsonen (ed.) FIMR Monitoring of the Baltic Sea Environment – annual
report 2007, Meri-Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 629, 2008 pp 51-55.
Schmeltzer, Natalija; Seinä, Ari; Lundqvist, Jan-Eric & Sztobryn, Marzenna: Ice – in Rainer Feistel, Günter Nausch &
Nobert Wasmund (eds.) State and Evolution of the Baltic Sea, 1952-2005: A Detailed 50-Year Survay of Meteorology
and Climate, Physics, Chemisty, Biology, and Marine Environment, John Wiley & Sons Inc. 2008, pp. 199-240.
Salinitet
Alenius P., Haahti H., Hietala R., 2007: Hydrography, oxygen and nutrients conditions. In Olsonen R. Ed. FIMR monitoring of the Baltic Sea Environment – Annual report 2006, Meri, 59, 37 – 57.
Alenius P., Haahti H., Hietala R., 2008: Hydrography, oxygen and nutrient conditions. In Olsonen R. Ed. FIMR monitoring of the Baltic Sea Environment – Annual report 2007, Meri, 62, 57 – 72.
Haapala J., Alenius P., 1994: Temperature and salinity statistics for the Northern Baltic Sea 1961 – 1990, Finnish Marine Research, 262, 51- 121.
Hughes S. L., Holliday N. P., Berszynska-Möller A. Eds. 2011: ICES Report on Ocean Climate 2010, ICES Cooperative
Research report 309.
Stratifiering, uppblandning, uppvällning, stömmar, vattnets fördöjning
Andrejev O., Myrberg K., Lundberg P. A.,2004: Age and renewal time of water masses in a semi-enclosed basin – application to the Gulf of Finland, Tellus A, 56, 548 – 558.
Haapala J. 1994: Upwelling and its influence on nutrient concentration in the coastal area of the Hanko Peninsula,
entrance of the Gulf of Finland. Estuarine Coastal and Shelf Science, 38, 507 – 521.
Lehmann A., Myrberg K., 2008: Upwelling in the Baltic Sea – A review. Jornal of Marine Systems, 74, 5S3 – S12.
Meier H. E. M., 2007: Modeling the pathways and ages of inflowing salt- and freshwater in the Baltic Sea, Estuarine
Coastal and Shelf Science, 74, 610 – 627.
Myrberg K., Andrejev O., 2003: Main upwelling regions in the Baltic Sea – a statistical analysis based on threedimensional modelling. Boreal Environment Research, 8, 97 – 112.
Myrberg K.Andrejev O., 2006: Modellinf of the circulation, water exchange and water age properties of the Gulf of
Bothnia., Oceanologia, 48, 55 – 74.
Vågor
Kahma, K. K. 1976: Preliminary results of wind wave measurements in the southern part of the Bothnian Sea. - 10th
Conference of the Baltic Oceanographers. Paper No 1. Helsinki 1976. 8 pp.
Kahma, K. 1983: Alustava selvitys aallokosta Suomen rannikko- ja sisävesiväylillä. (A preliminary report on the wave
climate on shipping routes on Finnish coastal and inland waters.) - Finnish Institute of Marine Research, Technical
Report, 58 pp
Kahma, K. K., E. Rantanen and J. Saarinen 1983: Aaltohavaintoja eteläiseltä Selkämereltä (Wave data from the southern Bothnian Sea) 1973-1975, 1981. ¬Finnish Institute of Marine Research, Internal Report 1/83.
Kahma, K.K ja H. Pettersson 1993: Aaltohavaintoja Suomenlahdelta 1982-1985. Wave statistics from the Gulf of Finland. Merentutkimuslaitos. Sisäinen raportti 1993(1): 10 s., 17 liitel.
Kahma, K.K. and H. Pettersson 1994: Wave growth in a narrow fetch geometry -The Global Atmosphere and Ocean
System, vol. 2, pp. 253-263.
Kahma, K.K. H. Pettersson and L. Tuomi 2003: Scatter diagram wave statistics from the Northern Baltic Sea. Meri, No
49, report series of the Finnish Institute of Marine Research, pp. 15-32.
Kahma, K. K., H. Pettersson, L. Tuomi and H. Jokinen 2004: Wave climate along the Svinö-Degerby route. - Finnish
Institute of Marine Research report 10 pp.
Pettersson, H. 1994: Aaltohavaintoja eteläiseltä Selkämereltä -suuntamittauksia 1992. Directional wave statistics from
the southern Bothnian Sea 1992 - Merentutkimuslaitos, sisäinen raportti 1994(5), 23 s.
Pettersson, H. ja H. Boman 2001: Marraskuun myrsky jätti jälkensä myös aallokko- ja vedenkorkeustilastoihin. Vuosikertomus 2001, Merentutkimuslaitos, s. 6-7.
Pettersson, H., K. K. Kahma and L. Tuomi 2010: Wave Directions in a Narrow Bay - Journal of Physical Oceanography,
vol. 40 No 11, pp 155-169. doi:10.1175/2009JPO4220.1
Pettersson, Heidi, H. Lindow and D. Schrader 2010: Wave Climate in the Baltic Sea 2009. HELCOM Indicator Fact
Sheets 2010. Online. http://www.helcom.fi/environment2/ifs/en_GB/cover/
Pettersson, Heidi, H. Lindow and D. Schrader 2011: Wave Climate in the Baltic Sea 2010. HELCOM Indicator Fact
Sheets 2011. Online. http://www.helcom.fi/BSAP_assessment/ifs/en_GB/cover/
Tuomi, L., K.K. Kahma and H. Pettersson 2011: Wave hindcast statistics in the seasonally ice-covered Baltic Sea. Boreal
Env. Res. 16:451-452. In press
80/98
Vattenstånd
IPCC, 2001. Climate Change 2001: The Scientific Basis. Contribution of Working Group I to the Third Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change (Houghton J.T., Ding Y., Griggs D.J., Noguer M., van der Linden
P.J., Dai X., Maskell K. & Johnson C.A. (eds.)). Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York,
NY, USA, 881 pp.
IPCC, 2007. Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change (Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M. Tignor and H.L. Miller (eds.)). Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New
York, NY, USA, 996 pp.
Johansson, M., Boman, H., Kahma, K. K., Launiainen, J., 2001. Trends in sea level variability in the Baltic Sea. Boreal
Environment Research 6, 159-179.
Johansson, M.M., Kahma, K.K. & Boman, H., 2003. An Improved Estimate for the Long-Term Mean Sea Level on the
Finnish Coast. Geophysica 39(1-2): 51-73.
Johansson, M.M., Kahma, K.K., Boman, H. & Launiainen, J., 2004. Scenarios for sea level on the Finnish coast. Boreal
Environment Research 9: 153-166.
Johansson, M., 2010. Ilmastonmuutos ja merenpinta – Lämpeneminen nostaa valtamerien pintaa. Ilmansuojelu
1/2010.
Kronholm, M., Albertsson, J. & Laine, A. 2005. Perämeri Life. Perämeren toimintasuunnitelma. Länstyrelsen i Norrbottens län, rapportserie 1/2005. 234 s.
Mitrovica, J.X., Tamisiea, M.E., Davis, J.L. & Milne, G.A., 2001. Recent mass balance of polar ice sheets inferred from
patterns of global sea-level change. Nature 409 (6823), 1026–1029.
Pfeffer, W.T., Harper, J.T. & O'Neel, S., 2008. Kinematic Constraints on Glacier Contributions to 21st-Century Sea Level
Rise. Science 321 (5894), 1340–1343.
Venäläinen, A., Johansson, M., Kersalo, J., Gregow, H., Jylhä, K., Ruosteenoja, K., Neitiniemi-Upola, L., Tietäväinen, H.,
Pimenoff, N., 2010. Pääkaupunkiseudun ilmastotietoja ja –skenaarioita. Teoksessa: Pääkaupunkiseudun ilmasto muuttuu. Sopeutumisstrategian taustaselvityksiä. HSY Helsingin seudun ympäristöpalvelut, HSY:n julkaisuja 3/2010, s 12-35.
ISBN (nid.) 978-952-6604-04-6, ISBN (pdf) 978-952-6604-05-3
Siktdjup
Fleming-Lehtinen & Laamanen (käsikirjoitus lähetetty julkaistavaksi). Do changes in water transparency reflect eutrophication in the Baltic Sea during the past century?
HELCOM 2009. Eutrophication in the Baltic Sea, p. 1-148. Baltic Sea Environment Proceedings.
HELCOM coreset indikaattori: näkösyvyys 2011. How far are we from clear water?
http://www.helcom.fi/BSAP_assessment/eutro/Secchi/en_GB/status/
HELCOM. Approaches and methods for eutrophication target setting in the Baltic Sea region (HELCOM TARGREV –
raportti tekeillä, julkaistaan 2011 Baltic Sea Environment Proceedings).
Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus 2011. Kirkkaasta sameaan. Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla. Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja 6/2011. Turku
2011. 116 s.
Regional fördelning av syre
Henriksson, M. & Myllyvirta, T. 2006. Suomen rannikkoalueen luokittelu rehevöitymisriskin perusteella. Klassificering
av Finlands kustområde på basen av eutrofieringsrisk. Itä-Uudenmaan ja Porvoonjoen vesien- ja ilmansuojeluyhdistys
r.y. Tutkimusraportti 83 s.
SYKE 2006, Suomenlahden happikatoalue poikkeuksellisen laaja, pohjan tila heikompi kuin kertaakaan 2000-luvulla –
SYKE-Itämeriportaalin tiedote 16.8.2006.
Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus 2011. Kirkkaasta sameaan. Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla. Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja 6/2011. Turku
2011. 116 s.
Näringsämnen och organisk totalkol
Algesten, G, Brydsten, L, Jonsson, P, Kortelainen, P, Löfgren, S, Rahm, L, Räike, A, Sobek, S, Tranvik, L, Wikner, J & Jansson, M 2006. Organic carbon budget for the Gulf of Bothnia. Journal of Marine Systems 63, 155-161.
Alling, V, Humborg, Ch, Mörth, C-M, Rahm, L & Pollehne, F 2008. Tracing terrestrial organic matter by 34S and 13C
signatures in a subarctic estuary. Limnology and Oceanography 53(6), 2594-2602.
Andersson P.M. & Andersson L.S. 2006. Long term trends in the seas surrounding Sweden: Part one - nutrients. SMHI
reports oceanography.
Eilola K. & Stigebrandt A. 1999. On the seasonal nitrogen dynamics of the Baltic Proper biogeochemical reactor. Journal of Marine Research 57: 693-713.
81/98
Feistel R., Nausch G. & Wasmund N. (Eds.) 2008. State and evolution of the Baltic Sea, 1952-2005: a detailed 50-year
survey of meteorology and climate, physics, chemistry, biology, and marine environment. John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey
Fleming-Lehtinen, V, Räike, A, Thomas, D & Kortelainen, P. Defining the role of TOC in coastal eutrophication processes. Manuscript in preparation.
Fonselius S.H. 1969. Hydrography of the Baltic Sea basins. III Fisheries Board of Sweden Series Hydrography 23: 1-97.
Furman E., Salemaa H. ja Välipakka P. 1998. Itämeri - Ympäristö ja ekologia kalvosarja.
http://www.ymparisto.fi/default.asp?node=11900&lan=fi.
Gustafsson, Ö, Widerlund, A, Andersson, P S, Ingri, J, Roos, P & Ledin, A 2000. Colloid dynamics and transport of major
elements through a boreal river - brackish bay mixing zone. Marine Chemistry 71, 1-21.
HELCOM 2003. The Baltic marine environment 1999-2002. Baltic Marine Environment Protection Commission (Helsinki Commission).
HELCOM 2007. HELCOM Baltic Sea action plan. Baltic Marine Environment Protection Commission.
HELCOM 2007. Towards A Baltic Sea unaffected by eutrophication. - HELCOM Ministerial Meeting, Krakow, Poland, 15
November 2007 (http://www.helcom.fi/stc/files/Krakow2007/Eutrophication_MM2007.pdf)
HELCOM 2009. Eutrophication in the Baltic Sea – An integrated thematic assessmentof the effects of nutrient enrichment and eutrophication in the Baltic Sea region. Baltic Sea Environmental Proceedings 115B. 148 pp..
Humborg C., Rahm L., Donley D.J., Tamminen T. & von Bodungen B. 2008. Silicon and the Baltic Sea: Long-term Si decrease in the Baltic Sea - a conceivable ecological risk. J. Mar. Syst. 73: 221-222.
Kirkkala T. 1998. Miten voit, Saaristomeri? Ympäristön tila Lounais-Suomessa.
Kronholm M., Albertsson J. & Laine A. (Eds.) 2005. Perämeri Life: Perämeren toimintasuunnitelma. Rapportserie,
1/2005. Länsstyrelsen i Norrbottens län
Larsson U., Hajdu S., Walve J. & Elmgren R. 2001. Baltic Sea nitrogen fixation estimated from the summer increase in
upper mixed layer total nitrogen. Limnol. Oceanogr. 46: 811-820.
Leppäranta M. & Myrberg K. 2009. Physical oceanography of the Baltic Sea. Springer-Praxis books in geophysical sciences. Praxis Publishing.
Lignell R., Seppälä J., Kuuppo P., Tamminen T., Andersen T. & Gismervik I. 2003. Beyond bulk properties: responses of
coastal summer plankton communities to nutrient enrichment in the northern Baltic Sea. Limnol. Oceanogr. 48: 189209.
Nausch M., Nausch G. & Wasmund N. 2004. Phosphorus dynamics during the transition from nitrogen to phosphate
limitation in the central Baltic Sea. Mar. Ecol. Prog. Ser. 266: 15-25.
Nixon, S W 1995. Coastal marine eutrophication: A definition, social causes and future concern. Ophelia 41: 199-219.
Olsonen R. (Ed.), 2007. FIMR monitoring of the Baltic Sea environment - annual report 2006. Meri, 59. The Finnish
Institute of Marine Research
Raateoja M. 2011. Deep-water oxygen condition in the Bothnian Sea, Baltic Sea: are there chances for hypoxia? Bor.
Env. Res. (submitted).
Raateoja M., Kuosa H. & Hällfors S. 2011. Fate of excess phosphorus in the Baltic Sea: A real driving force for
cyanobacterial blooms? Journal of Sea Research 65: 315-321.
Roos, M. & Astrom, M. 2006. Gulf of Bothnia receives high concentrations of potentially toxic metals from acid sulphate soils. Boreal Environmental Research 11: 383-388.
Sarvala M. & Sarvala J. (Eds.) 2005. Miten voit Selkämeri? Report series Ympäristön tila Lounais-Suomessa, 4. SouthWest Finland Environmental Centre (currently South-West Finland centre for economic development, traffic and the
environment), 144 pp, in Finnish.
Savchuk O.P., Wulff F., Hille S., Humborg C. & Pollehne F. 2008. The Baltic Sea a century ago - a reconstruction from
model simulations, verified by observations. J. Mar. Syst. 74: 485-494.
Skoog, A, Wedborg, M & Fogelqvist, E 2011. Decoupling of total carbon concentrations and humic substance fluorescence in an extended temperate estuary. Marine Chemistry 124, 68-77.
Tamminen T. & Andersen T. 2007. Seasonal phytoplankton nutrient limitation patterns as revealed by bioassays over
Baltic Sea gradients of salinity and eutrophication. Mar. Ecol. Prog. Ser. 340: 121-138.
Wasmund N., Voss M. & Lochte K. 2001. Evidence of nitrogen fixation by non-heterocystous cyanobacteria in the Baltic Sea and re-calculation of a budget of nitrogen fixation. Mar. Ecol. Prog. Ser. 214: 1-14.
Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus 2011. Kirkkaasta sameaan. Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla. Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja 6/2011. Turku
2011. 116 s.
Viklund K. (Ed.), 2009. Havet 2009 - om miljötillståndet i svenska havsområden. Naturvårdsverket, 112 pp
82/98
Vuori, K-M, Bäck, S, Hellsten, S, Karjalainen S M, Kauppila, P, Lax, H-G, Lepistö, L, Londesborough, S, Mitikka, S, Niemelä, P, Niemi, J, Perus, J, Pietiläinen, O-P, Pilke, A, Riihimäki, J, Rissanen, J, Tammi, J, Tolonen, K, Vehanen, T, Vuoristo, H
& Westberg, V 2006. Suomen pintavesien tyypittelun ja ekologisen luokittelujärjestelmän perusteet. Suomen ympäristö 807. 151 pp..
Wikner, J & Hagström, Å 1999. Bacterioplankton intra-annual variability: importance of hydrography and competition.
Aquatic Microbial Ecology 20, 245-260.
Försurning
Gazeau, F., Quiblier, C., Jansen, J.M., Gattuso, J.P., Middelburg, J.J., Heip, C.H.R., 2007. Impact of elevated CO2 on
shellfish calcification. Geophys. Res. Lett. 34, L07603, DOI: 10.1029/2006GL028554.
Grimvall, A., Omstedt, A. and Perttilä, M., 2010. Can observational pH data confirm the predicted acidification of Baltic
Sea surface water? 6th Study Conference on BALTEX, Mi dzyzdroje, Island of Wolin, Poland, 14 to 18 June 2010.
Hjalmarsson, S., Wesslander, K., Anderson, L.G., Omstedt, A., Perttilä, M., Mintrop, L., 2009. Distribution, long-term
development and mass balance calculation of total alkalinity in the Baltic Sea. Continental Shelf Research 28(4-5): 593601.
Raven, J., 2005. Ocean acidification due to increasing atmospheric carbon dioxide. Royal Society, London, Policy Document 12/05.
Thomsen, J., Gutowska, M.A., Saphörster, J., Heinemann, A., Trübenbach, K., Fietzke, J., Hiebenthal, C., Eisenhauer,
A., Körtzinger, A., Wahl, M., and Melzner, F., 2010. Calcifying invertebrates succeed in a naturally CO2-rich coastal
habitat but are threatened by high levels of future acidification. Biogeosciences 7, 3879–3891.
WBGU (German Advisory Council on Global Change), 2006. The Future Oceans – Warming Up, Rising High, Turning
Sour. Special Report. WBGU, Berlin.
Havsbotten livsmiljöer och samhällen
Airaksinen, O. ja Karttunen, K. 1998. Natura 2000-luontotyyppiopas. 2. painos. Suomen ympäristöministeriö.
Ympäristöopas 46. http://www.ymparisto.fi/julkaisut
Alenius P, Myrberg K, Nekrasov A (1998) The physical oceanography of the Gulf of Finland: a review. Boreal Environ
Res 3:97–125.
Baden, S.P. & Boström, C. 2001. The leaf canopy of seagrass beds: faunal community structure and function in a salinity gradient along the Swedish coast. Ecol. Studies 151:213-236.
Borum, J. 1996. Is total primary production in shallow coastal marine waters stimulated by nitrogen loading? Oikos
76:406-410.
Frankovich, T.A. & Fourqurean, J.W. 1997. Seagrass epiphyte loads along a nutrient availability gradient, Florida bay,
USA.Mar. Ecol. Progr. Ser. 159:37-50.
Isaksson, I. & Pihl, L. 1992. Structural changes in benthic macrovegetation and associated epibenthic faunal communities. Netherl. J. Sea Res. 30:131-140.
Koivisto, M. & Westerbom, M. 2010. Habitat structure and complexity as determinants of biodiversity in blue mussel
beds on sublittoral rocky shores. Mar. Biol. 157:1463-1474.
Koivisto, M., Westerbom, M. & Arnkil, A. 2011. Quality or quantity: small-scale patch structure affects patterns of
biodiversity in a sublittoral blue mussel community. Aquat. Biol. 12:261-270.
Munsterhjelm, R. 1997. Aquatic macrophyte vegetation of flads and gloes. Acta Bot. Fennica. 157:141-160.
Kaakkois-Suomen ELY-keskus 2010. Kaakkois-Suomen merialueen rakkoleväseuranta 2010.
Leth, J.O. (Hrsg.) 2008. Baltic marine landscapes and habitats: Mapping and modeling. Jørgen, O. (toim.): BALANCE
Technical Summary Report, part 2/4, 2008 http://balance-eu.org/pdf/balance-technical-summary-report-no-2-4.pdf
Lappalainen, A., Hälfors, G. & Kangas, P. 1977. Littoral benthos of the northern Baltic Sea. IV. Pattern and dynamics of
macrobenthos in a sandy bottom Zostera marina community in Tvärminne. Int. Revue ges. Hydrobiol. 62: 465-503.
Neuvoston direktiivi 79/409/ETY, annettu 2. päivänä huhtikuuta 1979, luonnonvaraisten lintujen suojelusta. Euroopan
yhteisöjen virallinen lehti L 103, 25.4.1979, s. 1-18.
Neuvoston direktiivi 92/43/ETY, annettu 21. päivänä toukokuuta 1992, luontotyyppien sekä luonnonvaraisen eläimistön ja kasviston suojelusta. Euroopan yhteisöjen virallinen lehti L 206, 22.7.1992, s. 7-50.
Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A. Mannerkoski, I. (toim.) 2010. Suomen lajien uhanalaisuus 2010 - Punainen kirja.
Ympäristöministeriö & Suomen ympäristökeskus, Helsinki. &85 s.
Schramm, W. 1996. the Baltic Sea and its transition zones. Teoksessa Marine Benthic Vegetation – Recent Changes
and the Effects of Eutrophication (toim. Schramm, W. & Nienhuis, P.H.)Springer-Verlag, Berliini/Heidelberg, s.131-163.
Sunila, I. 1981: Reproduction of Mytilus edulis L. (Bivalvia) in a brackish water area, the Gulf of Finland. Ann. Zool.
Fennici 18: 121-128.
Suomen ympäristökeskus 2009.Rannikon makrofyyttiseurannan menetelmäpäivitys: Makrofyyttiseuranta & Rakkoleväseuranta 2009.
83/98
Valiela, I., McClelland, J., Hauxwell, J., Behr, P.J., Hersh, D. & Foreman, K. 1997. Macroalgal blooms in shallow estuaries: Controls and ecophysiological and ecosystem consequences. Limn. Oceanogr. 42:1105-1118.
Väinölä, R. & Strelkov, P. 2011. Mytilus trossulus in Northern Europe. Mar. Biol. 158:817-833.
Westerbom, M., Kilpi, M. & Mustonen, O. 2002. Blue mussels, Mytilus edulis, at the edge of the range: population
structure, growth and biomass along a salinity gradient in the north-eastern Baltic Sea. Marine Biology 140:991-999.
Havsbottnens och vattenmassans biologiska samhällen
Växtplankton och djurplankton
Andersson, A., Hajdu, S., Haecky, P., Kuparinen, J., Wikner, J. (1996) Succession and growth of phytoplankton in the
Gulf of Bothnia (Baltic Sea). Mar Biol 126:791-801
European Commission. Coastal GIGs. (2006) Draft Milestone 6 report – Baltic Sea with Annex A – E Quality element:
Phytoplankton. Version 16 June 2006. Rev. 3, 30 March 2007. 40+96 s.
http://circa.europa.eu/Public/irc/jrc/jrc_eewai/library?l=/milestone_reports/milestone_reports_2007&vm=detailed&
sb=Title.
Fleming-Lehtinen, V., Laamanen, M., Kuosa, H., Haahti, H., Olsonen, R. (2008), Long-term development of inorganic
nutrients and chlorophyll a in the open Northern Baltic Sea. Ambio 37:86–92
Granéli, E., Wallström, K., Larsson, U., Granéli, W., Elmgren, R. (1990) Nutrient limitation of primary production in the
Baltic sea area. Ambio 19:142–151.
Hajdu, S., Edler, L., Olenina, I., Witek, B. (2000) Spreading and Establishment of the Potentially Toxic Dinoflagellate
Prorocentrum minimum in the Baltic Sea. J Internat Rev Hydrobiol 85:561-575.
Holmberg, R., Valtonen, M. (2010) Mustijoen, Fiskarsinjoen, Pohjanpitäjänlahden ja Tammisaaren merialueen yhteistarkkailun yhteenveto 2002-2009. Länsi-Uudenmaan vesi ja ympäristö ry Julkaisu 208/2010.
Huttunen, M., Kononen, K., Leppänen, J.-M., Willén, T. (1986) Phytoplankton of the open sea areas of the Gulf of
Bothnia – observations made in the first stage of the Baltic monitoring programme in 1979–1983. Publications of the
Water Research Institute, National Board of Waters, Finland, No. 68.
Hällfors, G. (2004) Checklist of Baltic Sea Phytoplankton Species. Helsinki Comission. Balt Sea Environ Proc No. 95.
Kauppila, P., Lepistö, L. (2001) Changes in phytoplankton. In: Kauppila P, Bäck S (eds): The state of Finnish coastal waters in the 1990s. The Finnish Environment 472, 134 pp.
Klais, R., Tamminen, T., Kremp, A., Spilling, K., OlliM K. (2011) Decadal-Scale Changes of Dinoflagellates and Diatoms in
the Anomalous Baltic Sea Spring Bloom. PLoS ONE 6(6): e21567. doi:10.1371/journal.pone.0021567
Kremp, A., Lindholm, T., Dreßler, N., Erler, K., Gerdts, G., Eirtovaara, S., Leskinen, E. (2009) Bloom forming Alaxandrium
ostenfeldii (Dinophyceae) in shallow waters of the Åland Archipelago, Northern Baltic Sea. Harmful Algae 8:318-328.
Kymijoen vesi ja ympäristö ry (2011) Kymijoen alaosan ja merialueen Pyhtää – Kotka – Hamina tila vuosina 2000-2009.
Kymijoen vesi ja ympäristö ry:n julkaisu no 208. http://www.kymijoenvesijaymparisto.fi/julk208.pdf.
Lagus, A. (2009) Role of nutrients in regulation of phytoplankton community in the Archipelago Sea, northern Baltic
Sea. PhD thesis. Annales Universitatis Turkuensis, Ser. AII 239, 56 pp.
Lapin Vesitutkimus Oy (2011) Oulun edustan vesistö- ja kalataloustarkkailu vuonna 2010. 10403/2011.
Lindholm, T., Nummelin, C. (1999) Red tide of the dinoflagellate Heterocapsa triquetra in a ferry mixed coastal inlet.
Hydrobiologia 393: 245-251.
Olli, K., Klais, R., Tamminen, T., Ptacnik, R., Andersen, T. (2011) Long term changes in the Baltic Sea phytoplankton
community. Bor Env Res 16:3-14.
Raateoja, M., Kuosa, H., Seppälä, J. & Myrberg, K. 2005. Recent Changes in Trophic State of the Baltic Sea along SW
Coast of Finland. Ambio 34: 188-191.
Suikkanen, S., Laamanen, M., Huttunen, M. (2007) Long-term changes in summer phytoplankton communities of the
open northern Baltic Sea. Est Coast Shelf Sci 71:580–592.
Tamminen, T., Andersen, T. (2007) Seasonal phytoplankton nutrient limitation patterns as revealed by bioassays over
Baltic Sea gradients of salinity and eutrophication. Mar Ecol Prog Ser 340:121-138.
Vahtera, E., Laanemets, J., Pavelson, J., Huttunen, M., Kononen, K. (2005) Effect of upwelling on the pelagic environment and bloom-forming cyanobacteria in the western Gulf of Finland, Baltic Sea. J Mar Syst 58:67–82.
Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus 2011. Kirkkaasta sameaan. Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla. Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja 6/2011. Turku
2011. 116 s.
Flinkman J, Pääkkönen J-P, Saesmaa S, Bruun J-E 2007: Zooplankton time series 1979-2005 in the Baltic Sea – life in a
vice of bottom-up and top-down forces. FIMR monitoring of the Baltic Sea Environment – Annual report 2006. MERI
Report Series of the Finnish Institute of Marine Research 59, s 73-86.
Makroskopisk vegetation
84/98
Baden, S.P. & Boström, C. 2001. The leaf canopy of seagrass beds: faunal community structure and function in a salinity gradient along the Swedish coast. Ecol. Studies 151:213-236.
Bergström, L., Tatarenkov, A., Johannesson, K., Jönsson, R.B. & Kautsky, L. 2005. Genetic and morphological identification of Fucus radicans sp. nov. (Fucales, Phaeophyceae) in the brackish Baltic Sea. J. Phycol. 41:1025-1038.
Bird, C.J., Greenwell, M. & McLachlan, J. 1983. Benthic marine algal flora of the north shore of the Prince Edward Island (Gulf of St. Lawrence), Canada. Aquat. Bot. 16:315-335
Blindow, I. 1992. Decline of charophytes during eutrophication: comparison with angiosperms. Freshwater Biology
28:9-14.
Bolton, J.J. 1983. Ecoclinal variation in Ectocarpus siliculosus (Phaeophyceae) with respect to temperature growth
optima and survival limits. Mar. Biol. 73:131-138.
Bonsdorff, E. 1992. Drifting algae and zoobenthos – effects on settling and community structure. Neth. J. Sea Res.
30:57-62.
Boström, C. 2001. Ecology of seagrass meadows of the Baltic Sea. Åbo Akademi. Väitöskirja, 47s.
Boström, C. & Bonsdorff, E. 1997. Community structure and spatial variation of benthic invertebrates associated with
Zostera marina (L.) beds in the northern Baltic Sea. J. Sea Res. 37:153-166.
Boström, C. & Bonsdorff, E. 2000. Zoobenthic community establishment and habitat complexity – the importance of
seagrass shoot density, morphology and physical disturbance for faunal recruitment. Mar. Biol. Progr. Ser. 205:123138.
Boström, C., Roos, C. & Rönnberg, O. 2004. Shoot morphometry and production dynamics of two seagrass (Zostera
marina L.) populations at the lower salinity limit: a field study from the northern Baltic Sea (61º N). Aquat. Bot. 79:145161.
Boström, C., Bonsdorff, E., Kangas, P. & Norkko, A. 2002. Long-term changes of a brackish-water eelgrass (Zostera
marina L.) community indicate effects of coastal eutrophication. Est. Coast. Shelf Sci. 55:795-804.
Eriksson, B.K. & Johansson, G. 2005. Effects of sedimentation on macroalgae: species-specific responses are related to
reproductive traits. Oecologia 143:438-448.
Eriksson, B.K., Rubach, A. & Hillebrand, H. 2006. Biotic habitat complexity controls species diversity and nutrient effects on net biomass production. Ecology 37:246-254.
Fagerholm, H.P. 1975. The effects of ferry traffic on the rocky shore macrofauna in the Southern Åland Archipelago: 1.
The Cladophora zone. Merentutkimuslaitoksen julkaisuja/Havsforskningsinstitutes Skrift 239:331-337.
Fletcher, R.L. 1996. The occurrence of 'Green Tides' – A Review. Teoksessa 'Marine benthic vegetation. Recent changes and effects of eutrophication'. (toim. Schramm, W. & Nienhuis, P.H.). Ecological Studies Vol. 123, Springer-Verlag
Berlin. S. 7-43.
Forslund, H. 2009: Grazing and geographical range of seaweeds: The introduced Fucus evanecens and newly described
Fucus radicans. Licentiate thesis, Stockholm University.
Granlund, A-L. 1999. Bandtång i samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A 104. 73 s.
Gubelt, Y.I. & Berezina, N.A. 2010. The causes and consequences of algal blooms: The Cladophora glomerata bloom
and the Neva estuary (eastern Baltic Sea). Marine Pollution Bulletin 61:183-188.
Hällfors, G., Niemi, Å., Ackefors, H., Lassig, J. & Leppäkoski, E. 1981. Biological oceanography. Teoksessa: Voipio, A.
(toim.) The Baltic Sea. Elsevier Oceanography Series 30. Elsevier, Amsterdam, 418 s.
Jansson, A.M. 1967. The food-web of the Cladophora-belt fauna. Helgoländer Vissenschaftliche
Meeresuntersuchungen 15:574-588.
Johannesson, K., Johansson, D., Larsson, K, Perus, J., Forslund, H., Kautsky, L., Pereyra, R. 2011: Frequent clonality in
Fucoids (Fucus radicans and F. vesiculosus: Fucales, Phaeophyceae) in the Baltic Sea. Journal of Phycology 47:990-998.
Johansson, G. 2002. Factors affecting the distribution of rocky-shore macroalgae on the Swedish coast. Morphological,
physiological, reproductive and genetic aspects. Acta Universitas Upsaliensis, Uppsala. 34 s.
Kaakkois-Suomen ELY-keskus 2010. Kaakkois-Suomen merialueen rakkoleväseuranta 2010.
Kiirikki, M. & Lehvo, A. 1997. Life strategies of macroalgae in the northern Baltic Proper. Sarsia 82:259-267.
Kirk, J.Y.O. 1983. Light and photosynthesis in aquatic ecosystems. Cambridge University Press, Cambridge. 401 s.
Kirst, G.O. 1990. Salinity tolerance of eukaryotic marine algae. Ann. Rev. Plant Physiol. Plant Mol. Biol. 41:21-53.
Koivisto, M. & Westerbom, M. 2010. Habitat structure and complexity as determinants of biodiversity in blue mussel
beds on sublittoral rocky shores. Mar. Biol. 157:1463-1474.
Koivisto, M., Westerbom, M. & Arnkil, A. 2011. Quality or quantity: small-scale patch structure affects patterns of
biodiversity in a sublittoral blue mussel community. Aquat. Biol. 12:261-270.
Koponen, T., Karttunen, K. & Piippo, S. 1995. Suomen vesisammalkasvio. Bryobrothera 3:1-86.
85/98
Kostamo, K. & Mäkinen, A. 2006. Observations on the mode and seasonality of reproduction in Furcellaria lumbricalis
(Gigartinales, Rhodophyta) populations in the northern Baltic Sea. Bot. Marina 49:304-309.
Kostamo, K. 2008. Epibionts associated with the red alga Furcellaria lumbricalis in the Northern Baltic Sea. Mem. Soc.
Fauna Flora Fennica 84:81-94.
Kraufvelin, P., Ruuskanen, A., Nappu, N. & Kiirikki, M. 2007. Winter colonisation and succession of filamentous
macroalgae on artificial substrates and possible relationships to Fucus vesiculosus settlement in early summer. Est.
Coast. Shelf Sci. 72:665-674.
Kronholm, M., Albertsson, J. & Laine, A. (toim.) 2005. Perämeri Life. Perämeren toimintasuunnitelma. Länstyrelsen i
Norrbottens län, rapportserie 1/2005. 208 s.
Lappalainen, A., Hällfors, G. & Kangas, P. 1977. Littoral benthos of the northern Baltic Sea. IV. Pattern and dynamics of
macrobenthos in a sandy-bottom Zostera marina community in Tvärminne. Int. Revue Ges. Hydrobiol. 62:465-503.
Lehvo, A. & Bäck, S. 2001. Survey of macroalgal mats in the Gulf of Finland. Baltic Sea Aquat. Conserv.: Mar. Freshw.
Ecosyst. 11:11-18.
Leinikki, J., Backer, H., Oulasvirta, P., Leinikki., S. & Ruuskanen, A. 2004. Aaltojen alla – Itämeren vedenalaisen luonnon
opas. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä. 144 s.
Lotze, H.K., Schramm, W., Schories, D. & Worm, B. 1999. Control of macroalgal blooms at early developmental stages:
Pilayella littoralis versus Enteromorpha spp. Oecologia 119:46-54.
Luther, H. 1951a. Verbreitung und Ökologie der höheren Wasserpflanzen im Brackwasser der Ekenäs-Gegend in
Südfinnland. I. Acta Bot. Fennica 49:1-231.
Luther, H. 1951b. Verbreitung und Ökologie der höheren Wasserpflanzen im Brackwasser der Ekenäs-Gegend in
Südfinnland. II. Acta Bot. Fennica 50:1-370.
Miller, K.A. & Pearse, J.S. 1991. Ecological studies of seaweeds in McMurdo Sound, Antarctica. Amer. Zool. 31:35-48.
Niemi, Å. 1962. En förekomst av växande Zostera marina (L.) öster om Helsingfors. Mem. Soc. Fauna Flora Fennica
37:8-11.
Norkko, J., Bonsdorff, E. & Norkko, A. 2000. Drifting algal mats as an alternative habitat for benthis invertebrates:
Species specific responses to a transient resource. J. Exp. Mar. Biol. Ecol. 248:79-104.
Oulasvirta, P. & Leinikki, J. 1995. Tammisaaren saariston kansallispuiston vedenalaisen luonnon kartoitus. Osa II. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A 41. 84 s.
Portielje, R. & Roijackers, R.M.M. 1995. Primary succession of aquatic macrophytes in experimental ditches in relation
to nutrient input. Aquatic Botany 50:127-140.
Ramus, J. 1983. A physiological test of the theory of complementary chromatic adaptation. II. Brown, green and red
seaweeds. J. Phycol. 19:173-179.
Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A. Mannerkoski, I. (toim.) 2010. Suomen lajien uhanalaisuus 2010 - Punainen kirja.
Ympäristöministeriö & Suomen ympäristökeskus, Helsinki. &85 s.
Raunio, A., Schulman, A. & Kontula, T. 2008. Suomen luontotyyppien uhanalaisuus – Osa 2. Luontotyyppien kuvaukset.
Suomen ympäristö 8/2008. 572 s.
Rinne, H. & Lindqvist, M. 2011: Polmu-hankkeen puitteissa toteutetut Fucus- tutkimukset Ahvenanmaalla, Selkämerellä ja Merenkurkussa kesällä 2011. Tutkimusrapportti .
Råberg, S. & Kautsky, L. 2007: A comparative biodiversity study of the associated fauna of perennial fucoids and filamentous algae. Estuarine, Coastal and Shelf Science 73:249-258.
Salovius, S. & Bonsdorff, E. 2004. Effects of depth, sediment and grazers on the degradation of drifting filamentous
algae (Cladophora glomerata and Pilayella littoralis). J. Exp. Mar. Biol. Ecol. 298:93-109.
Salovius, S. & Kraufvelin, P. 2004. The filamentous green alga Cladophora glomerata as a habitat for littoral
macrofauna in the Northern Baltic Sea. Ophelia 58:65-78.
Schwartz, A.M. & Hawkes, I. 1997. Effects of changing water clarity on characean biomass and species composition in
a large oligotrophic lake. Aquatic Botany 56:169-181.
Suomen ympäristökeskus 2009.Rannikon makrofyyttiseurannan menetelmäpäivitys: Makrofyyttiseuranta & Rakkoleväseuranta 2009.
Ulvinen, T., Syrjänen, K. & Anttila, S. 2002. Suomen sammalt – levinneisyys, ekologia, uhanalaisuus. Suomen ympäristö
560, Edita Oy 354 s.
Vahteri, P., Mäkinen, A., Salovius, S. & Vuorinen, I. 2000. Are drifting algal mats conquering the bottom of the Archipelago Sea, SW Finland? Ambio 29:338-343.
Wallentinus, I. 1984. Comparison of nutrient uptake rates for Baltic macroalgae with different thallus morphologies.
Marine Biology 80:215-225.
Westerbom, M. & Jattu, 2006. Effects of wave exposure on the sublittoral distribution of blue mussels (Mytilus edulis)
in a heterogeneous archipelago. Mar. Ecol. Progr. Ser. 306:191-200.
86/98
Väinölä, R. & Strelkov, P. 2011. Mytilus trossulus in Northern Europe. Mar. Biol. 158:817-833.
Yliniva, M. & Keskinen, E. 2009. Perämeren kansallispuiston vesimakrofyytit – peruskartoitus ja näytteenottomenetelmien vertailu. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A 191. 55 s. + liitt.
Makroskopiska bottendjur
Autio, L., Munne, P., Muurinen, J., Pellikka, K., Pääkkönen, J-P. ja Räsänen, M.:2007 Helsingin ja Espoon merialueen tila
vuosina 2002 – 2006. Jätevesien vaikutusten velvoitetarkkailu. Helsingin kaupungin ympäristökeskuksen julkaisuja
15/2007.
Holmberg, R., Valtonen, M. 2010: Mustijoen, Fiskarsinjoen, Pohjanpitäjänlahden ja Tammisaaren merialueen yhteistarkkailun yhteenveto 2002-2009. Länsi-Uudenmaan vesi ja ympäristö ry Julkaisu 208/2010.
Kymijoen vesi ja ympäristö ry (2011): Kymijoen alaosan ja merialueen Pyhtää – Kotka – Hamina tila vuosina 20002009. Kymijoen vesi ja ympäristö ry:n julkaisu no 208. http://www.kymijoenvesijaymparisto.fi/julk208.pdf
Lapin Vesitutkimus Oy 2011. Oulun edustan vesistö- ja kalataloustarkkailu vuonna 2010. 10403/2011.
Leppäkoski, E., Gollasch, S., Gruszka, P., Ojaveer, H., Olenin, S. & Panov, V. 2002. The Baltic – a sea of invaders. – Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 59: 1175-1188.
Lounais-Suomen vesi- ja ympäristötutkimus Oy: Eurajoen ja Eurajoensalmen pohjaeläin- ja pohjasedimenttitutkimus v.
2005.
Lounais-Suomen vesi- ja ympäristötutkimus Oy: Eurajoen ja Eurajoensalmen pohjaeläintutkimukset vuonna 2009.
Väliraportti.
Mattila, J. ja Anttila-Huhtinen, M. 2009: Loviisan voimalaitoksen ja Loviisan Smoltin vesistötarkkailu vuonna 2008:
meriveden laatu ja biologinen tila, laaja yhteenvetoraportti. Kymijoen vesi ja ympäristö ry:n julkaisu no 179/2009.
Perus, J., Bonsdorff, E., Bäck, S., Lax, H.-G., Villnäs, A. & Westberg, V. 2007. Zoobenthos as indicators of ecological
status in coastal brackish waters: a comparative study from the Baltic Sea. AMBIO 36:250-256.
Turkki, H. 2008: Rauman merialueen pohjaeläintutkimus vuonna 2007. Lounais-Suomen vesi- ja ympäristötutkimus Oy.
18.11.2008
Turkki, H. 2011: Olkiluodon lähivesien fysikaalis-kemiallinen ja biologinen tarkkailututkimus. Vuosiraportti 2010. Lounais-Suomen vesi- ja ympäristötutkimus Oy. 12.1.2011.
Valkama, J. 2008: Kokemäenjoen ja sen edustan merialueen pohjaeläintarkkailu 2006. Kokemäenjoen vesistön vesiensuojeluyhdistys ry. Julkaisu 576.
Valkama, J. 2008: Kemira Pigments Oy. Porin edustan merialueen pohjaeläimistö vuonna 2007. Kokemäenjoen vesistön vesiensuojeluyhdistys ry. Julkaisu 581.
Valkama, J. 2010: Kokemäenjoen ja sen edustan merialueen pohjaeläintarkkailu 2009. Kokemäenjoen vesistön vesiensuojeluyhdistys ry. Julkaisu 637.
Valkama, J. 2010: Sachleben Pigments Oy. Porin edustan merialueen pohjaeläimistö vuonna 2009. Kokemäenjoen
vesistön vesiensuojeluyhdistys ry. Julkaisu 623.
Villnäs, A. & Norkko, A. 2011. Benthic diversity gradients and shifting baselines: implications for assessing environmental status. Ecological Applications 21:2172-2186.
Väinölä, R. & Strelkov, P. 2011. Mytilus trossulus in Northern Europe. Mar. Biol. 158:817-833.
Westerbom, M. & Jattu, 2006. Effects of wave exposure on the sublittoral distribution of blue mussels (Mytilus edulis)
in a heterogeneous archipelago. Mar. Ecol. Progr. Ser. 306:191-200.
Yliniva, M. & Keskinen, E. 2009. Perämeren kansallispuiston pohjaeläimet. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja.
Sarja A 183. 38 s. + liitt.
Fiskar
Heikinheimo, O., Mikkola, J. ja Sundman, K. 2004. Uudenmaan rannikon siiat. Tutkimustuloksia vuosilta 1995-2003.
Kala- ja riistaraportteja nro 339. Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos.
Heikinheimo, O. ja Mikkola, J. 2004. Effects of selective gill-net fishing on the length distribution of European whitefish
(Coregonus lavaretus) in the Gulf of Finland. Ann. Zool. Fennici 41:357-366.
Heikinheimo, O., Setälä, J., Saarni, K. and Raitaniemi, J. 2006. Impacts of mesh-size regulation of gillnets on the pikeperch fisheries in the Archipelago Sea, Finland. Fisheries Research 77:192-199.
HELCOM, 2006. Assessment of Coastal Fish in the Baltic Sea. Balt. Sea Environ. Proc. No. 103 A.
ICES. 2008. Report of the Working Group on Integrated Assessment of the Baltic Sea (WGIAB), 25–29 March 2008,
Öregrund, Sweden. CM 2008/BCC:04. 145 pp.
ICES 2011a. Report of the Baltic Fisheries Assessment Working Group (WGBFAS), 12 - 19 April 2011 ICES Headquarters,
Copenhagen, ICES CM 2011/ACOM:10, 795 pp.
ICES 2011b. Report of the Baltic Salmon and Trout Assessment Working Group (WGBAST), 22-30 March 2011, Riga,
Latvia. ICES 2011 ACOM:08. 298 pp.
ICES 2011c. Report of the ICES Advisory Committee, ICES ADVICE 2011, Book 8, Baltic Sea, 120 pp.
87/98
Kaski, O. & Oikarinen, J. 2011. Nahkiaisen nykytilaselvitys 2011. Perämeri Tornio-Kokkola alue. Nahkiainen ennen, nyt
ja tulevaisuudessa –hanke. Käsikirjoitus 28 s.
Lappalainen, A. 2002. The effects of recent eutrophication on freshwater fish communities and fishery on the northern coast of the gulf of Finland, Baltic Sea. Ph.D.-thesis. University of Helsinki.
Mikkonen, J., Keinänen, M., Casini, M., Pönni, J. and Vuorinen P.J. 2011. Relationships between fish stock changes in
the Baltic Sea and the M74 syndrome, a reproductive disorder of Atlantic salmon (Salmo salar). ICES Journal of Marine
Science 68:xx-xx .
Däggdjur
Ahlén, I. & Tjernberg, M. 1996 (toim). Rödlistade ryggradsdjur i Sverige –Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. 335.
ASCOBANS, 2011. 18th ASCOBANS Advisory Committee Meeting AC18/Doc.6-03 (S) UN Campus, Bonn, Germany, 4-6
May 2011 Dist. 30 March 2011, (Population structure of harbour porpoises in the greater Baltic region: Evidence of
separation based on geometric morphometric comparisons Anders Galatius, Carl Christian Kinze and Jonas Teilmann.
Almkvist, L. 1978: Seal stock sizes along the Swedish coasts in 1976. – Finnish Game Res. 37: 22–24.
Berggren, P., Ishaq, R., Zebühr, Y., Näf, C., Bandh, C., & Broman, D., 1999a. Patterns and levels of organochlorines
(DDTs, PCBs, non-ortho PCBs and PCDD/Fs) in male harbour porpoises (Phocoena phocoena) from the Baltic Sea, the
Kattegatt-Skagerrak Seas and the West Coast of Norway. - Mar. Poll. Bull. 38(12): 1070-1084.
Bergman, G. 1969. Linnut ja saaristomme. Söderström & Co., Helsinki. 244 s.
Bergman, A. 1999. Health condition of the Baltic grey seal (Halichoerus grypus) during two decades: gynaecological
health improvement but increased prevalence of colonic ulcers. Acta Pathologica Microbiologica et Immunologica
Scandinavica, 107: 270–282.
Bergman, A. & Olsson, M. 1986. Pathology of Baltic grey seal and ringed seal females with special reference to adrenocortical hyperplasia: Is environmental pollution the cause of a widely distributed disease syndrome? – Finnish Game
research 44: 47-62.
Bäcklin, B., Eriksson, L., and Olovsson, M. 2003. Histology of uterine leiomyoma and occurrence in relation to reproductive activity in the Baltic grey seal (Halichoerus grypus). Veterinary Pathology, 40: 175–180.
Bäcklin, B.-M., Moraeus, C., Kunnasranta, M. & Isomursu, M. 2010. Health Assessment in the Baltic grey seal
(Halichoerus grypus). HELCOM Indicator Fact Sheets 2010. Online.
http://www.helcom.fi/BSAP_assessment/ifs/ifs2010/en_GB/BalticGreySeal/
Bäcklin, B-M. 2011. Blubber thickness and pregnancy rate of marine mammals. - HELCOM CORESET BD 4/2011. Agenda item 3. Review of the core indicators: Proporsals for core indicators with associated backgroung documentation.
Jim Conroy, Andreas Kranz, Paulo Cavallini, Margarida Fernandes, Alexei Tikhonov, Juan Herrero, Michael Stubbe, Tiit
Maran 2007. Lutra lutra. In: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.2. <www.iucnredlist.org>.
Downloaded on 10 February 2012.
Hall, A. J., McConnell, B. J. & Barker, R. J. 2001. Factors affecting first-year survival in grey seals and their implications
for life history strategy. – J. Anim. Ecol. 70: 138-149.
Harding, K. C. & Härkönen, T. 1999. Development in the Grey Seal (Haliochoerus grypus) and Ringed Seal (Phoca
hispida) populations during the 20th century. Ambio 28: 619-627.
Harding, K. C., Härkönen, T., Helander, B. & Kalsson, O. 2007. Status of Baltic grey seals: Population assessment and
extinction risk. – NAMMCO Scientific Publications 6: 33-56.
Helle, E., Olsson, M. & Jensen, S. 1976. Sälarna i Östersjön och miljögifterna. – Fauna och Flora 41-48.
Helle, E. 1979. Structure and number of seal populations in the northern Baltic Sea: a study based on Finnish bounty
statistics, 1956 - 1975. – Aquilo Ser. Zool. 19: 65-71.
Helle, E. 1980. Lowered reproductive capacity in female ringed seals (Pusa hispida) in the Bothnian Bay, northern Baltic Sea, with special reference to uterine occlusions. – Annales Zoologici Fennici 17: 147-158.
Helle, E., Nyman, M. & Stenman, O. 2005. Reproductive capacity of grey and ringed seal females in Finland. - Symposium of Biology and Management of Seals in the Baltic Area, Helsinki.
Härkönen, T. 2011. Development of Helcom CORESET indicators for marinen mammals: population growth rate of
marine mammals. – HELCOM Seal Expert Group 5/2011. Agenda Item 5. Other seal monitoring and assessment issues.
Jensen, S., Johnels, A. G., Olsson, M. & Otterlind, G. 1969. DDT and PCB in marine mammals from Sweden. nature 224:
247-250.
Jüssi, M., Härkönen, T., Helle, E. & Jüssi, I. 2008. Decreasing Ice Coverage Will Reduce the Breeding Success of Baltic
Grey Seal (Halichoerus grypus) Females. AMBIO: A Journal of the Human Environment 37:80-85.
Kauhala, K., Kunnasranta, M. & Valtonen, M. 2011. Hallien ravinto Suomen merialueella 2001 – 2007 – alustava selvitys. – Suomen Riista 57: 73-83.
Klinowska, M. 1991. Dolphins, Porpoises and Whales of the World. The IUCN Red Data Book. IUCN, Gland, Switzerland.
429 s.
88/98
Kokko, H, Lindström, J & Ranta, E. 1997. Risk Analysis of Hunting of Seal Populations in the Baltic. Conservation Biology
11: 917–927.
Koschinski, S. 2001. Current Knowledge on the harbour porpoises (Phocoena phocoena) in the Baltic Sea, Review.
Ophelia 55 (3): 167-193.
Kujala, H. 2006: Selvitys Suomen aluevesillä vuosina 1815-2005 tehdyistä pyöriäishavainnoista (Phocoena phocoena).
Julkaisematon, ympäristöministeriö 5.6.2006.
Kunnasranta, M. 2010. Merihylkeet vuonna 2010. – Teoksessa Wikman, M. (toim.), Riistakannat 2010: Riistaseurantojen tulokset. Riista- ja kalatalous – Selvityksiä 21/2010, ss. 21-22.
Kunnasranta, M., Isomursu, M., Bäcklin, B.-M., Puntila, R. & Moraeus, C. 2010. Health assessment in the Baltic ringed
seal (Phoca hispida botnica). – HELCOM Indicator Fact Sheets 2010. Online.
http://www.helcom.fi/BSAP_assessment/ifs/ifs2010/en_GB/ring_seal_health/
Linden, H., Hario, M. & Wikman, M. (toim.). 1996. Riistan jäljille. – Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos, Helsinki. 208
s.
Liukko U-M., Henttonen H., Hanski I.K., Kauhala K., Kojola I. & Kyheröinen E.M. 2010. Nisäkkäät. Julk.: Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A. & Mannerkoski, I. (toim.). Suomen lajien uhanalaisuus– Punainen kirja 2010. Ympäristöministeriö &
Suomen ympäristökeskus, Helsinki. s. 311-319.
Lundström, K., Hjerne, O., Alexandersson, K. & Karlsson, O. 2007: Estimation of grey seal (Halichoerus grypus) diet
composition in the Baltic Sea. – NAMMCO Sci. Publ. 6: 177-196.
Lundström, K., Hjerne, O., Lunneryd, S-G. & Karlsson, O. 2010: Understanding the diet composition of marine mammals: grey seals (Halichoerus grypus) in the Baltic Sea. – ICES Journal of Marine Science 67 (in press).
Lunneryd, S. G. & Westerberg, H. 1997. By-catch of gear damages of grey seal (Halichoerus grypus) in Swedish waters.
– ICES Annual Science Conference Vol. CM1997/Q11, Baltimore.
Metsähallitus:
http://www.metsa.fi/sivustot/metsa/fi/Luonnonsuojelu/Suojelualueet/Hylkeidensuojelualueet/Sivut/Hylkeidensuojel
ualueetyllapitavathyljekantoja.aspx.
Mänttäri, V. 2011. Hallien (Halichoerus grypus) ja itämerennorppien (Phoca hispida botnica) ravinnonkäyttö Perämerellä. – Pro Gradu –tutkielma. Jyväskylän yliopisto. Bio- ja ympäristötieteiden laitos. 35 s.
Määttänen, K (1991) Occurrence of harbour porpoise (Phocoena phocoena) in Finnish waters. P.G.H.
Nabe-Nielsen, J., Tougaard, J., Teilmann, J. & Sveegaard, S. 2011. Effects of wind farms on harbour porpoise behavior
and population dynamics. Report commissioned by the Environmental Group under the Danish Environmental Monitoring Programme. Danish Centre for Environment and Energy, Aarhus University. 48 pp. – Scientific Report from Danish Centre for Environment and Energy no. 1.
Nilsson, S. 1847. Skandinavisk Fauna. Första delen: Däggdjuren. C.W.K. Gleerups Förlag Uti Berlingska
Boktryckeriet. Lund. 656 s.
Nyman, M., Koistinen, J., Fant, M. L., Vartiainen, T. & Helle, E. 2002. Current levels of DDT, PCB and trace elements in
the Baltic ringed seals (Phoca hispida baltica) and grey seals (Halichoerus grypus). – Environmental Pollution 119: 399412.
Nyman, M., Bergknut, M., Fant, M. L., Raunio, H., Jestoi, M., Bengs, C., Murk, A., Koistinen, J., Bäckman, C., Pelkonen,
O., Tysklind, M., Hirvi, T. & Helle, E. 2003: Contaminant exposure and effects in Baltic ringed and grey seals as assessed
by biomarkers. – Marine Environmental Research 55: 73–99.
Palmé, A., Laikre, L. & Ryman, N. 2004. Population genetics of harbour porpoise in Swedish waters – a literature review. Report 5419.The Swedish Environmental Protection Agency. 53 s.
Palme, A., Laikre, L., Utter, F., and Ryman, N. (2008). Conservation genetics without knowing what to conserve: the
case of the Baltic harbour porpoise Phocoena phocoena. Oryx 42(2): 305-308.
Rassi, P., Alanen, A., Kanerva, T. & Mannerkoski, I. (toim.) 2001: Suomen lajien uhanalaisuus 2000. – Ympäristöministeriö & Suomen ympäristökeskus, Helsinki.
Rassi, P., Alanen, A., Kemppainen. E., Vickholm, M. & Väisänen, R. 1986: Uhanalaisten eläinten ja kasvien suojelutoimikunnan mietintö. II Suomen uhanalaiset eläimet. Komiteamietintö 1985:43. 466 s. Ympäristöministeriö. Helsinki.
Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A. & Mannerkoski, I. (toim.). Suomen lajien uhanalaisuus. Punainen kirja 2010. – Ympäristöministeriö & Suomen Ympäristökeskus.
Rassi P., Kaipiainen H., Mannerkoski I. & Ståhls G. (toim.) 1992a. Uhanalaisten eläinten ja kasvien seurantatoimikunnan mietintö. - Komiteamietintö 1991:30. Ympäristöministeriö, Helsinki 328s.
Rudbäck, E., Stjernberg, T. 1999: Saukkojen kuolinsyyt Suomen keski- ja eteläosissa 1990–1997. – Teoksessa: Liukko,
U-M. (toim.). 1999. Saukkokannan tila ja seuranta Suomessa. Suomen ympäristö 353:107–119.
Scheidat et al 2011. Harbour porpoises (Phocoena phocoena) and wind farms: a case study in the Dutch North Sea.
Focus on the Environmental Impact of Wind Energy. Environ. Res. Lett. 6 025102 (10pp).
89/98
Teilmann, J. 2003. Influence of sea state on density estimates of harbour porpoises (Phocoena phocoena). J. Cetacean
Res. Manage. 5(1):85-92.
Storm, A., Routti, H., Nyman, M. & Kunnasranta, M. 2007: Hyljepuhetta – alueelliset ja kansalliset näkökulmat ja odotukset merihylkeiden hoidossa. – Kala- ja riistaraportteja 396. 63 s.
Sulkava, R. T. 1996: Diet of otters (Lutra lutra) in Central Finland. – Acta Theriologica 41:395–408.
Sulkava, R. 2006. Ecology of the otter (Lutra lutra) in central Finland and methods for estimating the densities of populations. PhD thesis, University of Joensuu.
Sulkava, R. T., Sulkava, P.O. & Sulkava P.E. 2007: Source and sink dynamics of density dependent otter (Lutra lutra)
populations in rivers of Central Finland. – Oecologia 153: 579–588.
Pyöriäistyöryhmän mietintö, 2006. Pyöriäinen Suomessa: Ehdotus toimenpiteistä pyöriäisen suojelemiseksi Suomessa.
Suomen ympäristö 40 , Helsinki. 62 s.
Vehanen, T., Hario, M., Kunnasranta, M. & Auvinen, H. 2010. Merituulivoiman vaikutukset rannikon kaloihin, lintuihin
ja nisäkkäisiin. Kirjallisuuskatsaus. – Riista- ja kalatalous – Selvityksiä 17/2010. 36 s.
Wiemann, A., Andersen, L. W., Berggren, P., Siebert, U., Benke, H., Teilmann, J., Lockyer, C., Pawliczka, I., Skora, K.,
Roos, A., Lyrholm, T., Paulus, K. B., Ketmaier, V., and Tiedemann, R. (2010). Mitochondrial Control Region and microsatellite analyses on harbour porpoise (Phocoena phocoena) unravel population differentiation in the Baltic Sea
and adjacent waters. Conservation Genetics 11(1): 195-211.
Wikman, M. (toim.) 2010: Riistakannat 2010. Riistaseurantojen tulokset. – Riista- ja kalatalous – selvityksiä 21/2010.
http://www.rktl.fi/www/uploads/pdf/uudet%20julkaisut/selvityksia_21_2010.pdf
Havsfåglar
Balk, L., Hägerroth, P.-Å., Åkerman, G., Hanson, M., Tjärnlund, U., Hansson, T., Hallgrimsson, G., Zebühr, Y., Broman,
D., Mörner, T. & Sundberg, H. 2009: Wild birds of declining European species are dying from a thiamine deficiency
syndrome. – PNAS 106: 12001-12006.
Desholm, M., Christensen, T. K., Scheiffarth, G., Hario, M., Andersson, Å., Ens, B., Camphuisen, C. J., Nilsson, L.,
Waltho, C. M., Lorentsen, S.-H., Kuresoo, A., Kats, R. K. H., Fleet, D. M. & Fox, A. D. 2002: Status of the Baltic/Wadden
Sea population of the Common Eider Somateria m. mollissima. – Wildfowl 53: 167-203.
Hario, M. 2008: Seabird harvest in Finland. – Teoksessa: Merkel, F. & Barry, T. (eds.), Seabird harvest in the Arctic.
CAFF International Secretariat, Circumpolar Seabird Group (Cbird), CAFF Technical Report No. 16, ss. 36-40.
Hario, M. 2001: Chick growth and nest departure in Baltic Black Guillemots Cepphus grylle. – Ornis Fennica 78: 97-108.
Hario, M., Hokkanen, T., Malkio, H. 1993: Itäisen Suomenlahden lintukuolemat. - Suomen Riista 39:7-20.
Hario, M., Lammi, E., Mikkola, M., Södersved, J. 1995: January counts of waterfowl in SW Finland: the dependence on
ice situation. - Ring 15 (1-2): 216-222.
Hario, M., Hollmén, T., Morelli, T. N. & Scribner, K. T. 2002: Effects of mate removal on the fecundity of common eider
Somateria mollissima females. – Wildlife Biology 8: 161-168.
Hario, M., Mazerolle, M. J. & Saurola, P. 2009: Survival of female common eiders Somateria m. mollissima in a declining population of the northern Baltic Sea. – Oecologia 159: 747-756 DOI: 10.1007/s00442-008-1265-x
Hario, M. & Nuutinen, J. M. J. 2011: Varying chick mortality in an organochlorine-‘strained’ population of the nominate
Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus in the Baltic Sea. — Ornis Fennica 88: 1–13.
Hollmén, T., Franson, J. C., Hario, M., Sankari, S., Kilpi, M. & Lindström, K. 2001: Use of serum biochemistry to evaluate
nutritional status and health of incubating common eiders (Somateria mollissima) in Finland. -- Physiological and Biochemical Zoology 74 (3): 333--342.
Hollmén, T., Franson, J. C., Kilpi, M., Docherty, D. E., Hansen, W. R. & Hario, M. 2002: Isolation and characterization of
a reovirus from common eiders (Somateria mollissima) from Finland. – Avian Diseases 46: 478-484.
Heinänen, S., Rönkä, M. & von Numers, M. 2008: Modelling the occurrence and abundance of a colonial species, the
arctic tern Sterna paradisaea in the archipelago of SW Finland. – Ecography 31: 601-611.
Kauhala, K. & Auniola, M. 2001: Diet of raccoon dogs in summer in the Finnish archipelago. – Ecography 24: 151-156.
Niemimaa, J. & Pokki, J. 1990: Minkin ravinnosta Suomenlahden ulkosaaristossa. – Suomen Riista 36: 18-30.
Nordström, M. 2003: Introduced predator in Baltic Sea archipelagos: variable effects of feral mink on bird and small
mammal populations. — Turun yliopiston julkaisuja, sarja AII, osa 158 (väitöskirja).
Rönkä, M., Tolvanen, H., Lehikoinen, E., von Numers, M. & Rautkari, M. 2008: Breeding habitat preferences of 15 bird
species on south-western Finnish archipelago coast: Applicability of digital spatial data archives to habitat assessment.
– Biological Conservation 141 (2): 402–416.
Westerbom, M. 2006: Population dynamics of blue mussels in a variable environment at the edge of their range. —
Faculty of Biosciences, Dept. of Biological and Environmental Sciences, University of Helsinki (väitöskirja).
Hotade arter
90/98
Mannerkoski, I. & Ryttäri, T. 2007. Eliölajien uhanalaisuuden arviointi – Maailman Luonnonsuojeluliiton (IUCN) ohjeet.
Ympäristöopas 2007, Suomen ympäristökeskus, Edita Prima Oy, 143 s.
Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A., Mannerkoski, I. 2010. Suomen lajien uhanalaisuus – Punainen kirja 2010.
Ympäristöministeriö, Suomen Ympäristökeskus, Helsinki.
Happamat sulfaattimaat
Hudd, R. 2000: Springtime Episodic Acidification as a Regulatory Factor of Estuary Spawning Fish Recruitment
Kokemäenjoen-Saaristomeren-Selkämeren vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma vuoteen 2015.
Maa- ja metsätalousministeriö, Ympäristöministerö 2011. Happamien sulfaattimaiden aiheuttamien haittojen vähentämisen suuntaviivat vuoteen 2020
Pohjois-Pohjanmaan ja Kainuun ympäristökeskukset 2009. Oulujoen-Iijoen vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma. 213 s.
PSV-Maa ja Vesi Oy 2004. Pohjanlahden merenkulkupiiri. Tornion väylähanke. Sedimenttitutkimukset. Moniste 9 s.
Rautio, L M ja Ilvesalo, H. (toim) 1998: Ympäristön tila Länsi-Suomessa
Wistbacka, R. ja Snickars, M. 2000: Rannikon pienvedet kalojen kutupaikkoina Pohjanmaalla 1997-1998.
Tryck som orsakas av mänsklig aktivitet,
Fysiska störningar, sjöfart, småbåtstrafik
Awellan & Wilhelm Fortelius: Förekomst och behandling av muddringsanmälningar i finländska kustkommuner – en
jämförande undersökning. Yrkeshögskolan Sydvästs publikationsserie 1: 1-10.2008.
Bengston, Aaron, Hannu Peltoniemi & Jorma Rytkönen (2003). Measurements of Fast Ferry Waves in Helsinki – Tallinn
Run. VTT Industrial Systems, Research report No. BTUO34-031143. 37 s. Espoo.
Fagerholm, H.-P. 1975: The effects of ferry traffic on the rocky shore macrofauna in the southern Åland archipelago: 1.
The Cladophora zone. Merentutkimuslait. Julk./Havsforskningsinst. S. 239: 331–337. Julkaisussa Madekivi, O. (toim.)
1993: Alusten aiheuttamien aaltojen ja virtausten ympäristövaikutukset.
Granath, L. 1991: Farledsstränder i Stockholms skärgård. Material och erosionsskador. Länsstyrlesen i Stockholms län.
Rapport 1991:12. Julkaisussa Madekivi, O. (toim.) 1993: Alusten aiheuttamien aaltojen ja virtausten ympäristövaikutukset.
Granath, L. 1992: Teoksessa Madekivi, O. (toim.) 1993. Fahrledsstränders erosionskänslighet. Inventering av strandtyper och skador i Stockholms skärgård. Länsstyrlesen i Stockholms län. Rapport 1992:10. Julkaisussa Madekivi, O.
(toim.) 1993: Alusten aiheuttamien aaltojen ja virtausten ympäristövaikutukset.
HELCOM. 2007. HELCOM Guidelines for the disposal of dredged Material at Sea.
Helcom 2010: Maritime Activities in the Baltic Sea. An integrated thematic assessment on maritime activites and response to pollution at the sea in the Baltic Sea region. Baltic Sea Environment Proceedings No. 123.
Kohonen, T., Vahteri, P., Helminen, U., Sihvonen, M. & Vuorinen, I. 2004: Kalojen lisääntymisalueet Saaristomerellä.
Loppuraportti tutkimushankkeesta (KOR). Seili Archipelago Research Institute Publications 2. 109 s., 31 liites.
Koskinen Mirja, 2002. Lounais-Suomen tiepengerinventointi. Lounais-Suomen ympäristökeskuksen moniste 2/2002,
70 s. ISBN 952-5288-64-1.
Madekivi, O. (toim.) 1993. Alusten aiheuttamien aaltojen ja virtausten ympäristövaikutukset. Vesi- ja ympäristöhallinnon julkaisuja -sarja A. No. 166. Helsinki. 116 s.
Morenia Oy. 2009. Perämeren merihiekan nosto. Ympäristövaikutusten arviointiselostus. Finnish Consulting Group.
Infra ja ympäristö. 98 s.
OSPAR Commission. 2004. Guidelines for the Management of Dredged Material (Reference Number: 2004-08).
Pearson, W.D., Killgore, K.J., Payne, B.S. & Miller, A.C. 1989. Environmental Effects of Navigation Traffic: Studies on
Fish Eggs and Larvae. Environmental Impact Research Program. Technical Report EL-89-15. US Army Corps of Engineers. Washington, DC 20314-1000. 35 s. Julkaisussa Kohonen, T., Vahteri, P., Helminen, U., Sihvonen, M. & Vuorinen,
I. 2004: Kalojen lisääntymisalueet Saaristomerellä.
Pohjois-Pohjanmaan ympäristökeskus ja Kainuun ympäristökeskus 2009. Oulujoen-Iijoen vesienhoitoalueen
vesienhoitosuunnitelma. 213 s.
Romakkaniemi, A. 2008. Conservation of Atlantic salmon by supplementary stocking of juvenile fish. Helsingin yliopisto. Väitöskirja. 43 s.
Rytkönen, Jorma, Jukka Sassi & Risto Koskivaara (2001). Laivojen aiheuttama aalto- ja virtaushäiriö rannassa. aalto- ja
virtausmittaukset Airistolla 02.- 05.05.2000. VTT Valmistustekniikka, tutkimusraportti BVAL34-001016. 40 s. + liitteet.
Espoo.
Ympäristöministeriö. 2004. Sedimenttien ruoppaus- ja läjitysohje. Anvisning för muddring och deponering av muddermassor. Ympäristöopas 117. Helsinki: Ympäristöministeriö. 121 s. ISBN 952-11-1894-0.
Pohjois-Pohjanmaan ELY-keskus, L-vastuualue, 2010. Ympäristövaikutusten arviointimenettely, Hailuodon liikenneyhteys. Pohjois-Pohjanmaan elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja. 236 s.
91/98
Virtasalo, J., Kohonen, T. & Vuorinen, I. 2000. Laivaliikenteen aiheuttamat muutokset
virtausoloihin Ruissalon väylällä. Raportti virtausmittauksista 24.8. ja 19.-20.10.2000. Saaristomeren tutkimuslaitos.
Turun yliopisto. 15 s.
Virtasalo, J. 2001: Laivaliikenteen aiheuttamien ja luonnollisten virtausten vaikutus sedimentaatio-olosuhteisiin Pohjois-Airistolla. Turun Yliopisto, Geologian laitos, Matemaattis-luonnontieteellinen tiedekunta. Pro gradu -tutkielma, 65
s., 9 liites.
WPD Finland Oy & Pöyry. 2009. Suurhiekan merituulipuisto ja sähkönsiirron reittivaihtoehdot. Ympäristövaikutusten
arviointiselostus. 365 s + liitteet.
Malin Lönnroth, Katja Holttinen (toim.) 2007: Puhtaampaa vettä - jätevesien kestävä käsittely saaristossa. Interreg IIIA
Saaristo-projekti 2003 – 2007. Suomen ympäristö, Ympäristönsuojelu 31/2007. 105 s. URN:ISBN 9789521127977.
ISBN 978-952-11-2797-7 (PDF). Julkaisu on saatavissa myös painettuna ISBN 978-952-11-2796-0 (nid.),
http://www.miljo.fi/default.asp?contentid=254488&lan=sv&clan=fi.
Buller
MSFD GES Technical Subgroup om Underwater Noise and other forms of energy, DRAFT Final report, December 2011
Underwater noise of research vessels, ICES report No. 209, 1995.
The Main Report of Task Group 11 for the Marine Strategy Framework Directive’s descriptor No. 11 (Draft ) 2010.
Andersson Mathias A. Offshore wind farms – ecological effects of noise and habitat alteration on fish, Department of
Zoology, Stockholm University, 2011.
Baltic sea Information on the Acoustic Soundscape BIAS, LIFE project application 2011.
Poikonen A. and Madekivi S., “Wind-generated ambient noise in a shallow brackish water environment in the archipelago of the Gulf of Finland,” J. Acoust. Soc. Am. 127, 3385–3393 (2010).
Underwater acoustics, Manual, NURC, 2008.
Nedskräpning
Arthur, C., Baker, J., Bamford, H. (eds) (2009). Proceedings of the International Research Workshop on the Occurrence,
Effects and Fate of Microplastic Marine Debris. Sep 9-11, 2008. NOAA Technical Memorandum NOS-OR&R-30. NOAA,
Silver Spring 530pp.
Colton,J. B., Knapp, F. D. & Burns, B. R. (1974). Plastic particles in surface waters of the Northwestern Atlantic. Science
185, 491 - 497.
Galgani F., Leaute J. P., Moguedet P., Souplet A., Verin Y., Carpentier A., Goraguer H., Latrouite D., Andral B., Cadiou Y.,
Mahe J. C., Poulard J. C. and Nerisson P. (2000). Litter on the Sea Floor Along European Coasts. Marine Pollution Bulletin 40(6):516-527.
Hall, K. (2000). Impacts of Marine Debris and Oil. Economic & Social Costs to Coastal Communities. Publication of
Kommunenes Internasjonale Miljøorganisasjon (KIMO).
HELCOM (2007). Assessment of the Marine Litter problem in the Baltic region and priorities for response. 21 p.
Norén, F. (2007). Mikroskopiska plastpartiklar I västerhavet. K. S. K. I. Miljöorganisation: 1-10
Norén, F., S. Ekendahl & U. Johansson (2009): Mikroskopiska antropogena partiklar i svenska hav. Report to Swedish
Environment Protection Agency.
The Ocean Conservancy (2004). 2004 International Coastal Cleanup Data Report.
The Ocean Conservancy (2005). 2005 International Coastal Cleanup Data Report.
Thompson, R. C., Olsen, Y., Mitchell, R. P., Davis, A., Rowland, S. J., John, A. W. G., McGonigle, D. & Russell, A. E.
(2004). Lost at sea: where is all the plastic? Science 304, 838. (doi:10.1126/science.1094559)
Tuomisto, P. (1994). The effects of marine litter on marine species and litter in the Finnish sea areas. Graduate study,
Helsinki University, Laboratory of Hydrobiology [suomeksi].
UNEP (2005). Marine Litter. An analytical overview. Report of UNEP Regional Seas Coordinating Office, the Secretariat
of the Mediterranean Action Plan (MAP), the Secretariat of the Basel Convention, the Coordination Office of the Global Programme of Action for the Protection of the Marine Environment from Land-Based Activities (GPA) of UNEP.
Störning avd hydrologiska processer
Alenius P., Haapala J., 1992: Ilmaston muutosten vaikutus Itämeren hydrografiaan. Suomalainen ilmakehänmuutosten
tutkimusohjelma SILMU, Suomen Akatemian julkaisuja 2/92. 132 – 137.
Alenius P., 1996: Effects of the climate changes to the hydrography of the Baltic Sea. Suomalainen ilmakehänmuutosten tutkimusohjelma SILMU, Suomen Akatemian julkaisuja 4/96, 215 – 220.
The BACC Author Team, Assessment of Climate Change for the Baltic Sea Basin, 2008, Springer.
Climate Change in the Baltic Sea Area. HELCOM Thematic Assessment in 2007. Baltic Sea Environment Proceedings
No. 111.
Skadliga ämnen
92/98
Airaksinen R, Rantakokko P, Turunen AW, Vartiainen T, Vuorinen PJ, Lappalainen A, Vihervuori A, Mannio J, Hallikainen
A. 2010. Organotin intake through fish consumption in Finland. Environmental Research 110 (6): 544-547.
Grönroos, J. & Rönkä, E. 2002. Päästöt vesiin 1990-2000. Vesiensuojelun tavoitteiden väliarviointi.
Suomen ympäristökeskuksen moniste 242, 68 s.
Hallikainen A, Airaksinen R, Rantakokko P, Koponen J, Mannio J, Vuorinen PJ, Jääskeläinen T, Kiviranta H, 2011. Itämeren kalan ja muun kotimaisen kalan ympäristömyrkyt: PCDD/F-, PCB-, PBDE-, PFC- ja OT-yhdisteet. Eviran tutkimuksia
2/2011, 101 s. Elintarviketurvallisuusvirasto Evira. ISSN 1797-2981.
Hallikainen A, Airaksinen R, Rantakokko P, Vuorinen PJ, Mannio J, Lappalainen A, Vihervuori A ja Vartiainen T 2008.
Orgaanisten tinayhdisteiden pitoisuudet Itämeren kalassa ja kotimaisessa järvikalassa. Eviran tutkimuksia 6/2008.
Elintarviketurvallisuusvirasto Evira, 69s.
HELCOM (2010): Hazardous substances in the Baltic Sea - An integrated thematic assessment of hazardous substances
in the Baltic Sea. - Baltic Sea Environment Proceedings 120B.
Houde M, Martin JW, Letcher RJ, Solomon KR, Muir DCG, 2006. Biological monitoring of polyfluoroalkyl substances: A
review. Environmental Science & Technology 40; 11; 3463-3473.
Isosaari, P., Kankaanpää, H., Mattila, J., Kiviranta, H., Verta, M., Salo, S. and Vartiainen, T. 2002. Spatial distribution
and temporal accumulation of polychlorinated dibenzo-p-dioxins, dibenzofurans, and biphenyls in the Gulf of Finland.
Env. Sci. Technol. 36,12:2560-2565.
Jalkanen P, Pyy O, Pahkala O, Poutanen E-L, Kohonen T, Pajukallio A-M, Nikunen E, Malm J, Kultamaa A, Saviranta L,
Åkerla H, Helminen H, Holm K, Mannio J, Mehtonen J, Nikulainen V, Verta M ja Vartiainen T 2007. Orgaaniset tinayhdisteet Suomen vesialueilla : ympäristöministeriön työryhmän mietintö. Helsinki : Ympäristöministeriö 2007 . - 66 s.
Ympäristöministeriön raportteja ; 2007, 11
Kankaanpää H. Raportissa: Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 64, 2008 Itämeri 2008
— Merentutkimuslaitoksen Itämeriseurannan vuosiraportti. Mika Raateoja (Ed.), s. 41 - 43.
Kemijoen vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma vuoteen 2015
Kokemäenjoen-Saaristomeren-Selkämeren vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma vuoteen 2015
Kymijoen-Suomenlahden vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma vuoteen 2015
Oulujoen-Iijoen vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma vuoteen 2015
Pikkarainen, A-L. 2008. Organic contaminants – occurence and biological effects in the Baltic Sea. Finnish Institute of
Marine Research- Contributions No. 16, 2008.
Pikkarainen, A-L. & Parmanne, R. 2006. Polychlorinated biphenyls and organochlorine pesticides in Baltic herring
1985-2002. Marine Pollution Bulletin 52 (2006); 1299-1309.
Pikkarainen A. 2008. Organic contaminants – occurrence and biological effects in the Baltic Sea. Dissertation. University of Helsinki, Faculty of Science, Department of Chemistry, http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-4608-7.
PSV-Maa ja Vesi Oy 2004. Pohjanlahden merenkulkupiiri. Tornion väylähanke. Sedimenttitutkimukset. Moniste 9 s.
E., Rekolainen, S., Granlund, K., Ekholm, P., Räike, A., Kenttämies, K., Nikander, A., Sundström, R. and Åström, M.
2006. Characterization of the metal leakage from Finnish agricultural acid sulfate soils in the light of the European
Water Framework Directive. Boreal Environmental Research 11:275-281.
Ricking M., Schulz H. M. 2002. PAH profiles in sediment cores from the Baltic Sea. Mar Poll Bull 44: 565-570.
Silvo, K., Hämäläinen, M.-L., Forsius, K., Jouttijärvi, T., Lapinlampi, T., Santala, E., Kaukoranta,
Szlinder-Richert J, Barska I, Usydus Z, Grabic R, 2010. Polybrominated diphenylethers (PBDEs) in selected fish species
from the southern Baltic Sea. Chemosphere 78; 6; 695-700.
Verta, M., Kiviranta, H., Salo, S., Malve, O., Korhonen, M., Verkasalo, P.K., Ruokojärvi, P., Rossi, E., Hanski, A., Päätalo,
K and Vartiainen, T. 2009. A decision framework for possible remediation of contaminated sediments in River Kymijoki
Finland. Environ. Sci. Pollut. Res. 16:95-105.
Witt G. 1995. Polycyclic aromatic hydrocarbons in water and sediments of the Baltic Sea. Mar Poll Bull 31: 237-248.
Witt G. & Trost E. 1999. Polycyclic aromatic hydrocarbons (PAHs) in sediments of the Baltic Sea and of the German
coastal waters. Chemosphere 38: 1603-1614.
Radioaktiva ämnen
HELCOM 2009, Radioactivity in the Baltic Sea 1999-2006, HELCOM thematic assessment, Balt. Sea Environ. Proc. No.
117.
Vesa-Pekka Vartti, 2011. Liquid discharges of Cs-137, Sr-90 and Co-60 into the Baltic Sea from local nuclear installations. HELCOM Indicator Fact Sheets 2011. Online. 4.1.2012.
Jürgen Herrmann and Günter Kanisch, 2011. Cs-137 in fish and surface waters. HELCOM Indicator Fact Sheets 2011.
Online. 4.1.2012.
Iisa Outola, 2011. Total amounts of the artificial radionuclide Caesium -137 in Baltic Sea sediments. HELCOM Indicator
Fact Sheets 2011. Online. 4.1.2012.
93/98
Ikäheimonen TK, Outola I, Vartti V-P, Kotilainen P. Radioactivity in the Baltic Sea: inventories and temporal trends of
137Cs and 90Sr in water and sediments. Journal of Radioanalytical anad Nuclear Chemisty 2009; 282 (2): 419–425.
DOI: 10.1007/s10967-009-0144-1.
Biologiska effekter av skadliga ämnen
Franson, J. C., Hollmén, T., Poppenga, R. H., Hario, M., Kilpi, M. 2000a: Metals and trace elements in tissues of Common Eiders (Somateria mollissima) from the Finnish archipelago. – Ornis Fennica 77: 57-63.
Franson, J. C., Hollmén, T., Poppenga, R. H., Hario, M., Kilpi, M., Smith, M. R. 2000b: Selected trace elements and
organochlorines: some findings in blood and eggs of nesting common eiders (Somateria mollissima) from Finland. –
Environmental Toxicology and Chemistry 19: 1340-1347.
Hario, M. & Nuutinen, J. M. J. 2011: Varying chick mortality in an organochlorine-‘strained’ population of the nominate
Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus in the Baltic Sea. — Ornis Fennica 88: 1–13.
Hario, M., Rudbäck, E. 1996: High frequency of chick diseases in nominate Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus
from the Gulf of Finland. - Ornis Fennica 73: 69-77.
Janssens de Bisthoven L., Nuyts P., Godderiis B., Ollivier F. (1998). Sublethal parameters in morphologically deformed
Chironomus larvae: clues to understanding their bioindicator value. Freshwater Biology 39: 179-191.
Lehtonen K.K., Budzinski H., Turja R., Leivuori M., Devier M.H. Caging of mussels (Mytilus spp.) in the northern Baltic
Sea: biomarker responses and accumulation of hazardous substances along a suspected pollution gradient in the Archipelago Sea (Finland). Käsikirjoitus.
Lehtonen K.K., Leiniö S. Schneider R., Leivuori M. (2006a) Biomarkers of pollution effects in the bivalves Mytilus edulis
and Macoma balthica collected from the southern coast of Finland (Baltic Sea). Marine Ecology Progress Series 322:
155-168
Lehtonen K.K., Schiedek D. (2006) Monitoring biological effects of pollution in the Baltic Sea: neglected – but still
wanted? Marine Pollution Bulletin 53: 377-386
Lehtonen K.K., Schiedek D. Köhler A., Lang T., Vuorinen P.J., Förlin L., Baršiene J., Pempkowiak J., Gercken J. (2006b)
The BEEP project in the Baltic Sea: overview of results and outline for a regional biological effects monitoring strategy.
Marine Pollution Bulletin 53: 523-537
Lenihan H.S., Oliver J.S. (1995). Natural and anthropogenic disturbances to marine benthic communities in Antarctica.
Ecological Applications 5: 311-326.
Munter K. (2005). Itämerensimpukan (Macoma balthica) biomarkkerivasteet: laboratoriokokeet vähähappisissa olosuhteissa ja mittaukset TBT-saastuneella alueella. Pro gradu –tutkielma. Akvaattiset tieteet, Bio- ja ympäristötieteiden
laitos, Helsingin yliopisto. http://ethesis.helsinki.fi/julkaisut/bio/bioja/pg/munter/itameren.pdf
Pohjois-Pohjanmaan ja Kainuun ympäristökeskukset (2009). Oulujoen-Iijoen vesienhoitoalueen vesienhoitosuunnitelma. 213 s.
Pöyry Environment (2011). Kemin edustan velvoitetarkkailu v. 2010. Osa II Kalataloustarkkailu. Moniste 6 s. + liitteet
Pöyry Environment (2010). Tornion tehtaiden vesistö- ja kalataloustarkkailu v. 2009. Osa II Kalataloustarkkailu. Moniste 11 s. + liitteet
Pulliainen E., Korhonen K., Huuskonen M. (1999). Perämeren mateiden sukurauhasten kehityshäiriöt. Ongelman laajuus ja yhteydet muiden kalojen lisääntymishäiriöihin. Suomen ympäristö 322. 101 s.
Turja R., Soirinsuo A., Budzinski H., Devier M.H., Lehtonen K.K. Biomarker responses to chemical pollution and lowsalinity stress in caged mussels (Mytilus spp.) close to an oil terminal in the Gulf of Finland (Baltic Sea). Käsikirjoitus.
Vuori K.-M., Swanljung T., Aaltonen E-K., Kalliolinna M, Jokela S. (2009). Kokkolan edustan merialueen sedimenttien
toksisuus ja ekologinen riskinarviointi. Suomen ympäristö 1/2009.
Ympäristönsuojelu, 45 s., Suomen ympäristökeskus. Oulun edustan vesistö- ja kalataloustarkkailu vuonna 2010: Lapin
Vesitutkimus, 10403/2011.
Belastning av näringsämnen och organisk substans
Aakkula, J. Manninen, T. & Nurro, M. 2010. Maatalouden ympäristötuen vaikuttavuuden seurantatutkimus (MYTVAS
3) - Väliraportti. Maa- ja metsätalousministeriön julkaisuja 1/2010. 145 s.
Alahuhta, J. 2008: Selkämeren rannikkovesien tila, vesikasvillisuus ja kuormitus. Lounais-Suomen ympäristökeskuksen
raportteja 9.
Barrett, K. & Eerens, H. 2008. Air Pollution and the eutrophication and acidification of European Seas. ETC-ACC Discussion Paper. ETC/ACC Technical Paper 2008/16 December 2008.
EMEP, 2008. Transboundary Acidification, Eutrophication and Ground Level Ozone in Europe in 2006. EMEP Status
Report 2008; September 7, 2008.
HELCOM 2009. Eutrophication in the Baltic Sea – An integrated thematic assessment of the effects of nutrient enrichment and eutrophication in the Baltic Sea region: Executive Summary. Balt. Sea Environ. Proc. No. 115A.
HELCOM 2011. The Fifth Baltic Sea Pollution Load Compilation (PLC-5). Balt. Sea Environ. Proc. (In Print).
94/98
Kirkkala, T. 1998. Miten voit Saaristomeri? Ympäristön tila Lounais-Suomessa 1. Lounais-Suomen
ympäristökeskus. 70 s.
Kymijoen vesi ja ympäristö ry (2011): Kymijoen alaosan ja merialueen Pyhtää – Kotka – Hamina tila vuosina 20002009. Kymijoen vesi ja ympäristö ry:n julkaisu no 208. http://www.kymijoenvesijaymparisto.fi/julk208.pdf
Leivonen, J. (toim.) 2005. Vesiensuojelun tavoitteet vuoteen 2005. Toteutumisen arviointi vuoteen 2003 asti. Suomen
ympäristö 811. Ympäristön-suojelu. Helsinki 2005. Suomen ympäristökeskus, 83 s
Nummelin, A., Roiha, P., Stipa, T. 2009:Vesitalous 6: 33-35. Ravinnevuot vesipuitedirektiivin rajojen poikki Suomenlahdella.
Penttilä, S. ja Ahlman, M. 31.03.2011: Uudenmaan vesistöjen ja rannikkovesien tila vuonna 2010 Uudenmaan elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus / Y-vastuualue.
http://www.ymparisto.fi/download.asp?contentid=126714&lan=fi
Uudenmaan ja Itä-Uudenmaan vesistöjen ja rannikkovesien tila vuosina 2008-2009. www.ymparisto.fi > Uusimaa >
Ympäristön tila > Pintavedet Vuosiyhteenvedot pintavesien tilasta 2001- . Päivitetty 31.8.2011.
Valtioneuvosto 2006. Vesiensuojelun suuntaviivat vuoteen 2015. Valtioneuvoston periaatepäätös.
Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus 2011. Kirkkaasta sameaan. Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla. Varsinais-Suomen elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksen julkaisuja 6/2011. Turku
2011. 116 s.
http://ely.combo.fi/fi/ELYkeskukset/varsinaissuomenely/Ajankohtaista/Julkaisut/Sivut/62011Kirkkaastasameaan.aspx
Ympäristöministeriö 1998. Vesiensuojelun tavoitteet vuoteen 2005. Suomen ympäristö 226/1998.
Ympäristöministeriö 2002. Suomen Itämeren suojeluohjelma. Valtioneuvoston periaatepäätös.
Ympäristöministeriö 2010. HELCOMin Itämeren suojelun toimenpideohjeman BSAP:n toimeenpano Suomessa Tilannekatsaus 17.5.2010.
Biologisk störning
Bathing water results in Finland 2010. European Environment Agency. 13 s.
http://ec.europa.eu/environment/water/water-bathing/report2011/Finland.pdf
Penttilä, S. ja Ahlman, M. 31.03.2011: Uudenmaan vesistöjen ja rannikkovesien tila vuonna 2010 Uudenmaan elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus / Y-vastuualue.
http://www.ymparisto.fi/download.asp?contentid=126714&lan=fi
Niemi, M., Niemi, J. ja Ahtiainen J., 1998. Käsitellyn jäteveden ja hajakuormitettujen sekä luonnontilaisten vesien hygienia. Vesi- ja ympäristöhallituksen monistesarja nro 131. 1998; (131): 70 s.
Soveltamisopas uimavesiasetukseen 2008. Sosiaali- ja terveysministeriön asetus 177/2008 yleisten uimarantojen laatuvaatimuksista ja valvonnasta. 43 s.
Främmande arter
Ehdotus kansalliseksi vieraslajistrategiaksi 2011. Ehdotusta kansalliseksi vieraslajistrategiaksi valmistellut työryhmä.
Työryhmän puheenjohtaja Veikko Marttila, sihteerit Johanna Niemivuo-Lahti, Jaana Kaipainen. Työryhmämuistio,
MMM 2011:2.
http://www.mmm.fi/attachments/mmm/julkaisut/tyoryhmamuistiot/newfolder_25/5xXyg8NtA/trm2011_2.pdf
Gollasch S, David M, Leppäkoski E (2011) Pilot risk assessments of alien species transfer on intra-Baltic ship voyages.
HELCOM Project No. 11.36 http://www.helcom.fi/stc/files/shipping/HELCOM_RA_FINAL_Report.pdf, 98 pp.
Kymijoen vesi ja ympäristö ry (2011): Kymijoen alaosan ja merialueen Pyhtää – Kotka – Hamina tila vuosina 20002009. Kymijoen vesi ja ympäristö ry:n julkaisu no 208. http://www.kymijoenvesijaymparisto.fi/julk208.pdf
Leppäkoski E (2002) Harmful non-native species in the Baltic Sea - an ignored problem. In: Schernewski G, Schiewer U
(eds) 'Baltic Coastal Ecosystems: Structure, Function and Coastal Zone Management. Central and Eastern European
Development Studies, Springer, pp 253-275
Leppäkoski E, Gollasch S, Gruszka P, Ojaveer H, Olenin S and Panov V 2002. The Baltic—a sea of invaders. Can J Fish
Aquat Sci 59: 1175–1188.
Leppäkoski, E. & Olenin, S. 2000. Non-native species and rates of spread: lessons from the brackish Baltic Sea. Biol
Invasions 2:151-163.
Ljungberg, R, Pikkarainen, A, Lehtiniemi M ja Lauri Urho 2011: Vieraslajien havaitseminen Suomen merialueen seurannoissa. Suomen ympäristö 10/2011, 68 s. Suomen ympäristökeskus (SYKE).
http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=386112&lan=fi
Norkko J, Reed DC, Timmermann K, Norkko A, Gustafson BG, Bonsdorff E, Slomp CP, Carstensen J, Condley DJ 2011: A
welcome can of worms? Hypoxia mitigation by an invasive species. Global Change Biology. doi: 10.1111/j.13652486.2011.02513.x
Olenin S, Minchin D, Daunys D 2007: Assessment of biopollution in aquatic ecosystems. Mar Pollut Bull 55:379–394
95/98
Zaiko A, Lehtiniemi M, Narš ius A, Olenin S 2011: Assessment of bioinvasion impacts on a regional scale: a comparative approach. Biol Invasions DOI 10.1007/s10530-010-9928-z
Kumulativa och synergiska effekter
HELCOM (2006): Development of tools for assessment of eutrophication in the Baltic Sea. Baltic Sea
Environment Proceedings 104. 62 pp. (http://www.helcom.fi/stc/fi les/Publications/Proceedings/bsep104.pdf).
HELCOM, 2009a: Eutrophication in the Baltic Sea – An integrated thematic assessment of the effects of nutrient enrichment in the Baltic Sea region. Baltic Sea Environment Proceedings 115B
HELCOM, 2009b: Biodiversity in the Baltic Sea – An integrated thematic assessment on biodiversity and nature conservation in the Baltic Sea. - Baltic Sea Environment Proceedings 116B.
HELCOM, 2010a: Ecosystem Health of the Baltic Sea 2003–2007: HELCOM Initial Holistic Assessment. - Balt. Sea Environ. Proc. No. 122.
HELCOM (2010b): Hazardous substances in the Baltic Sea - An integrated thematic assessment of hazardous substances in the Baltic Sea. - Baltic Sea Environment Proceedings 120B.
HELCOM (2010c): Towards a tool for quantifying anthropogenic pressures and potential impacts on the Baltic Sea
marine environment: A background document on the method, data and testing of the Baltic Sea Pressure and Impact
Indices. - Balt. Sea Environ. Proc. No. 125.
Sosioekonomisk analys
Ahvonen, A., Honkanen, A., & Holopainen J. 2011. Kalatalousbarometri 2011: yritysten taloudelliset näkymät. Riista- ja
kalatalous – Tutkimuksia ja selvityksiä 5/2011.
Carter, L., Burnett, D., Drew, S., Marle, G., Hagadorn, L., Bartlett-McNeil, D., and Irvine, N. 2009. Submarine Cables and
the Oceans – Connecting the World. UNEP-WCMC Biodiversity Series No. 31. ICPC/UNEP/UNEP-WCMC.
Euroopan Komissio 2008. Euroopan Parlamentin ja Neuvoston direktiivi 2008/56/EY. EUVL L 164, 25.6.2008.
EWEA 2009a. Wind at Work – Wind energy and job creation in the EU. The European Wind Energy Association, January 2009.
EWEA 2009b. The Economics of Wind Energy. A report by the European Wind Energy Association, March 2009.
Fingrid 2010. Kantaverkko kehittyy - Fenno-Skan –tasasähköyhteys:
http://www.fingrid.fi/attachments/ConstructionSiteMap/1309939809928_fennoskan_esite_Suomi_low.pdf. Katsottu
20.12.2011.
Fingrid 2011. Voimajohdot ja maankäyttö: http://www.fingrid.fi/portal/suomeksi/voimajohdot_ja_maankaytto/.
Katsottu 20.12.2011.
Hasler, B. 2010. Scoping study on the requirements for economic assessment in the Marine Strategy Framework Directive: Report for DG Environment - European Commission. European Commission. Directorate-General for Research.
HELCOM 1999. Marine Sediment Extraction in the Baltic Sea – Status report. Baltic Sea Environ. Proc. No. 76.
HELCOM 2007. Towards a Baltic Sea with environmentally friendly maritime activities. HELCOM overview, 2007.
HELCOM 2010a. Ecosystem Health of the Baltic Sea 2003-2007: HELCOM Initial Holistic Assessment. Balt. Sea Environ.
Proc. No. 122.
HELCOM 2010b. Maritime Activities in the Baltic Sea – An integrated thematic assessment on maritime activities and
response to pollution at sea in the Baltic Sea Region. Balt. Sea Environ. Proc. No. 123.
HELCOM 2010c. Towards a tool for quantifying anthropogenic pressures and potential impacts on the Baltic Sea marine environment: A background document on the method, data and testing of the Baltic Sea Pressure and Impact
Indices. Balt. Sea Environ. Proc. No. 125.
Hiltunen, M. 2006. Itämeren matkailun kehitysnäkymät vuoteen 2013. Uudenmaan liiton julkaisuja E 84 – 2006.
Hiltunen, M. 2007. Risteilymatkailun kilpailutekijät Itämeren alueella. Uudenmaan liiton julkaisuja E 91 – 2007.
Huhtala, A., Ahtiainen, H., Ekholm, P., Fleming-Lehtinen, V., Heikkilä, J., Heiskanen, A-S., Helin, J., Helle, I., Hyytiäinen,
K., Hällfors, H., Iho, A., Koikkalainen, K., Kuikka, S., Lehtiniemi, M., Mannio, J., Mehtonen, J., Miettinen, A., Mäntyniemi, S., Peltonen, H., Pouta, E., Pylkkö, M., Salmiovirta, M., Verta, M., Vesterinen, J., Viitasalo, M., Viitasalo-Frösen, S. &
Väisänen, S. 2009. The economics of the state of the Baltic Sea: Pre-study assessing the feasibility of a cost-benefit
analysis of protecting the Baltic Sea ecosystem. Publication of The Advisory Board for Sectoral Research 2:2009.
ICES 2010. Report of the Working Group on the Effects of Extraction of Marine Sediments on the Marine Ecosystem
(WGEXT). 31 May-4 June 2010, Djurönäset, Sweden. ICES CM 2010/SSGHIE:10. 108 pp.
ICPC (International Cable Protection Committee) 2010. http://www.iscpc.org/cabledb/Baltic_Cable_db.htm. Katsottu
20.12.2011.
IEA 2011. IEA Wind 2010 Annual Report. Saatavilla osoitteesta: http://www.ieawind.org/.
Karvonen, T., Vaiste, J. & Hernesniemi, H. 2008. Suomen meriklusteri 2008. Tekesin katsaus 226/2008, Helsinki 2008.
96/98
Knights, A.M., Koss, R.S., Papadopoulou, N., Cooper L.H. and L.A. Robinson (2011). Sustainable use of European regional seas and the role of the Marine Strategy Framework Directive. Deliverable 1, EC FP7 Project (244273) ‘Options
for Delivering Ecosystem-based Marine Management’. University of Liverpool. ISBN: 978-0-906370-63-6: 165 pp.
Konttinen, J-P. 2005. Matkailun satelliittitilinpito ja aluetaloudelliset vaikutukset. KTM Rahoitetut tutkimukset 4/2005
– Markkinaosasto. Kauppa- ja teollisuusministeriö.
Kunnasranta, M. 2010. Merihylkeet vuonna 2010. Teoksessa: Wikman, M. (toim.) 2010. Riistakannat 2010 – Riistaseurantojen tulokset: s. 21–23. Riista- ja kalatalous – selvityksiä 21/2010.
Lehto, H., Vepsäläinen, P. & Hietala, K. 2006. Suomen ja ulkomaiden välisen meriliikenteen kehitysnäkymät vuoteen
2030. Merenkulkulaitoksen julkaisuja 10/2006, Helsinki 2006.
Liikenne- ja viestintäministeriö 2011. Merenkulku: http://www.lvm.fi/web/fi/merenkulku. Katsottu 17.8.2011.
Liikennevirasto 2011a. Kotimaan vesiliikennetilasto 2010. Liikenneviraston tilastoja 3/2011. Suomen virallinen tilasto –
Liikenne ja matkailu 2011.
Liikennevirasto 2011b. Ulkomaan meriliikennetilasto 2010. Liikenneviraston tilastoja 2/2011. Suomen virallinen tilasto
– Liikenne ja matkailu 2011.
Liikenteen turvallisuusvirasto (Trafi) 2011. Merimiestilasto 2010. Trafin julkaisuja 5/2011.
Lönnroth, M. & Holttinen, K. (toim.) 2007: Puhtaampaa vettä - jätevesien kestävä käsittely saaristossa. Interreg IIIA
Saaristo-projekti 2003 – 2007. Suomen ympäristö, Ympäristönsuojelu 31/2007. 105 s.
Maa- ja metsätalousministeriö 2010. Kansallinen ammattikalastusohjelma 2015.
Merenkulkualan koulutus- ja tutkimuskeskus (MKK) 2010. Baltic Port List 2009. University of Turku, Centre for Maritime Studies.
Merenkulkulaitos 2005. Veneilyn määrä ja taloudelliset vaikutukset Suomessa. Merenkulkulaitoksen julkaisuja 5/2005.
Merivoimat 2011. Merivoimat – Perustietoa: www.merivoimat.fi. Katsottu 5.1.2012.
Metsähallitus 2010a. Merenkurkun saariston maailmanperintöalueen kävijätutkimus 2009. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja, sarja B 134.
Metsähallitus 2010b. Kansallispuistot ja retkeilyalueet tärkeitä paikallistaloudelle:
http://www.metsa.fi/sivustot/metsa/fi/Eraasiatjaretkeily/Virkistyskaytonsuunnittelu/suojelualueidenmerkityspaikallis
taloudelle/Sivut/Kansallispuistoihinsijoitetutrahatpalautuvatmonikertaisina.aspx.
Metsähallitus 2010c. Vedenalaisen kulttuuriperinnön suojelu Metsähallituksessa:
http://www.metsa.fi/sivustot/metsa/fi/Luonnonsuojelu/Kulttuuriperinto/Vedenalainenkulttuuriperinto/Sivut/Vedena
laisenkulttuuriperinnonsuojeluMetsahallituksessa.aspx. Katsottu 13.1.2012.
Metsähallitus & Metla 2009. Kansallispuistojen ja retkeilyalueiden kävijöiden rahankäytön paikallistaloudelliset vaikutukset. Metsähallitus, luontopalvelut yhteistyössä Metsäntutkimuslaitoksen kanssa 2009. Raportti 14.12.2009.
MMM 2011a. Maatalous: http://www.mmm.fi/fi/index/etusivu/maatalous.html. Katsottu 20.12.2011.
MMM 2011b. Metsätalous: http://www.mmm.fi/fi/index/etusivu/ymparisto/luonnonvaramittarit/metsatalous.html.
Katsottu 20.12.2011.
Museovirasto 2012. Vedenalaisen kulttuuriperinnön suojelu:
http://www.nba.fi/fi/kulttuuriymparisto/arkeologinen_perinto/va_perinto/suojelu. Katsottu 13.1.2012.
Ovaskainen, V., Horne, P., Pouta, E. & Sievänen, T. 2002. Luonnon virkistyskäytön taloudellinen arvo ja taloudelliset
vaikutukset. Metsätieteen aikakausikirja 1/2002: 59-65.
Peltokangas, J. 2001. Rantojen virkistyskäyttöhaittojen arvioinnista. Vesitalous 3/2001, s. 39–43.
Plan Bothnia 2011. The Bothnian Sea – a Portrait. A spatial Assesment of the Bothnian Sea and the Surrounding Region. Draft 1 (25.5.2011).
Pokki, H., Setälä, J. & Korhonen, P. 2010. Kalatalouden toimialakatsaus vuonna 2010. Riista- ja kalatalous – Selvityksiä
14/2010. 26 s.
Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos (RKTL) 2009. Vapaa-ajankalastus 2008. Riista- ja kalatalous – Tilastoja 6/2009.
Suomen Virallinen Tilasto – Maa-, metsä- ja kalatalous. 57 s.
Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos (RKTL) 2011a. Ammattikalastus merellä 2010. Riista- ja kalatalous – Tilastoja
3/2011. Suomen Virallinen Tilasto – Maa-, metsä- ja kalatalous. 60 s.
Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos (RKTL) 2011b. Vesiviljely 2010. Riista- ja kalatalous – Tilastoja 5/2011. Suomen
Virallinen Tilasto – Maa-, metsä- ja kalatalous. 26 s.
Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos (RKTL) 2011c. Kalan ulkomaankauppa 2010. Riista- ja kalatalous – Tilastoja
4/2011. Suomen Virallinen Tilasto – Maa-, metsä- ja kalatalous. Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos. 39 s.
Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos (RKTL) 2011d. Metsästys 2010. Riista- ja kala-talous – Tilastoja 6/2011. Suomen
Virallinen Tilasto – Maa-, metsä- ja kalatalous. 34 s.
RKTL:n verkkosivut 2011a. Kalan kulutus: http://www.rktl.fi/tilastot/talous_markkinatilastot/kalan_kulutus/. Katsottu
20.12.2011.
97/98
RKTL:n verkkosivut 2011b. Hylkeet: http://www.rktl.fi/riista/hylkeet/. Katsottu 20.12.2011.
Roest, M. 2004. Tourism Development in the Baltic Region – Creating Joint Policies as a Win-Win Scenario. IKED, August 2004, Sweden.
Santala, E. & Etelämäki, L. 2009. Yhdyskuntien jätevesien puhdistus 2007. Suomen ympäristökeskuksen raportteja
29/2009.
Swedish Environmental Protection Agency (SEPA) 2008. Ecosystem services provided by the Baltic Sea and Skagerrak.
Report 5873 – December 2008.
Swedish Maritime Administration 2006. Baltic Maritime Outlook: Goods Flows and Maritime Infrastructure in the
Baltic Region.
SYKE 2011a. Ekosysteemipalvelut: http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=301105. Katsottu 20.12.2011.
SYKE 2011b. Vesistöjen ravinnekuormitus ja luonnon huuhtouma:
http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=153876&lan=fi. Katsottu 20.12.2011.
SYKE 2011c. Haja-asutuksen jätevedet: www.ymparisto.fi/hajajatevesi. Katsottu 20.12.2011.
Söderqvist, T., Ahtiainen, H., Artell, J., Czajkowski, M., Hasler, B., Hasselström, L., Huhtala, A., Källstrøm, M., Khaleeva,
J., Martinsen, L., Meyerhoff, J., Nõmmann, T., Oskolokaite, I., Rastrigina, O., Semeniene, D., Soutukorva, Å., Tuhkanen,
H., Vanags, A. ja Volchkova, N. 2010a. BalticSurvey – a study in the Baltic Sea countries of public attitudes and use of
the sea: Report on basic findings. The Swedish Environmental Protection Agency, Report 6348 - October 2010.
Söderqvist, T., Ahtiainen, H., Artell, J., Czajkowski, M., Hasler, B., Hasselström, L., Huhtala, A., Källstrøm, M., Khaleeva,
J., Martinsen, L., Meyerhoff, J., Nõmmann, T., Oskolokaite, I., Rastrigina, O., Semeniene, D., Soutukorva, Å., Tuhkanen,
H., Vanags, A. ja Volchkova, N. 2010b. BalticSurvey – a study in the Baltic Sea countries of public attitudes and use of
the sea: Summary of main results. The Swedish Environmental Protection Agency, Report 6382 - October 2010.
Teknologiateollisuus 2009. Tuulivoima-tiekartta 2009. Saatavilla osoitteessa:
http://www.teknologiateollisuus.fi/fi/ryhmat-ja-yhdistykset/tiekartta.html.
Tilastokeskus 2009. Matkailutilinpito 2007. Suomen virallinen tilasto – Kansantalous 2009.
Tilastokeskus 2010. Ulkomaan meriliikenteen tulot ja menot 2009. Suomen virallinen tilasto –Liikenne ja matkailu.
Helsinki 22.10.2010.
Tilastokeskus 2011a. Matkustajat liikennemuodoittain, 1960–2009.
Tilastokeskus 2011b. Toimialojen palkansaajakorvaukset.
Toivonen, A.-L., Appelblad, H., Bengtsson, B., Geertz-Hansen, P., Guðbergsson, G., Kristofersson, D., Kyrkjebø, H., Navrud, S., Roth, E., Tuunainen, P. & Weissglas, G. 2000. Economic value of recreational fisheries in the Nordic countries.
Nordic Council of Ministers, TemaNord 2000: 604. 71 p.
Toivonen, A-L., Mikkola, J., Salmi, P. ja Salmi, J. 2003. Vapaa-ajan kalastuksen monet merkitykset. Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos – Kalatutkimuksia 187. Helsinki 2003.
Tullihallitus 2011a. Ulkomaan kaupan kuljetukset vuonna 2010.
Tullihallitus 2011b. Ulkomaankauppa 2010 – Taskutilasto.
Valtioneuvoston kanslia 2009. Itämeren haasteet ja Itämeri-politiikka – valtioneuvoston selonteko. VN:n kanslian julkaisusarja 23/2009.
Vesterinen, J., Pouta, E., Huhtala, A. & Neuvonen, M. 2010. Impacts of changes in water quality on recreation behavior
and benefits in Finland. Journal of environmental management 91, 4: 984-994.
VTT Technical Research Centre of Finland 2002. Statistical Analyses of the Baltic Maritime Traffic. Research report No.
VAL34-012344.
VTT Technical Research Centre of Finland 2009. Estimated nutrient load from waste waters originating from ships in
the Baltic Sea area – Updated 2009. Research report No. VTT-R-07396-08.
WG ESA (Working Group on Economic and Social Assessment) 2010. Economic and social analysis for the initial assessment for the marine strategy framework directive: A Guidance Document. European Commission, DirectorateGeneral Environment, A non-legally binding document, 21st December 2010.
Wikman, M. 2010. Riistakannat 2010 – Riistaseurantojen tulokset. Riista- ja kalatalous – selvityksiä 21/2010.
WWF 2010. Future Trends in the Baltic Sea – WWF Baltic Ecoregion Programme 2010.
YLE Turku 2011. Itämeren aalloista tehdään energiaa:
http://yle.fi/alueet/turku/2011/10/itameren_aalloista_tehdaan_energiaa_2984009.html. Katsottu 20.12.2011.
Ympäristöministeriö 2006. Kestävästi rannikolla – Suomen rannikkostrategia. Suomen ympäristö 15/2006.
98/98