Den heliga Katarina av Siena – kyrkokritiker och fredsstiftare
Anförande 24 april 2015
En färgardotter från Siena som med stor möda lär sig läsa i vuxen ålder blir la
mamma, andlig moder, till en bella brigata, en skön rövarskara, av lärda män
och kvinnor, framstående politiker, abbedissor och abbottar tillika diverse
tvivelaktiga figurer. En egensinnig om än charmerande kvinna som förmanar
påvar, kritiserar och häcklar kardinaler och biskopar för deras skörlevnad och
utsvävningar och uppmuntrar förlorade varelser i brev efter brev att de alla ska
bli Guds och Kristi vänner. Hon som med trotsig emfas säger Io voglio, ”jag
vill”, och det sker, men som vid livets slut, offrar sig själv i ett totalt nederlag
och ger sitt liv för kyrkans enhet. Vem är hon, ”den lilla blida jungfrun (med)
det stora, älskande hjärtat”, som Selma Lagerlöf beskrev henne i samlingen
Legender, från 1904?1 Vem är denna Caterina di Iacopo di Benincasa, som
påven Paulus VI utnämner till en av de två första kvinnliga kyrkolärarna 4
oktober 1970?
Caterina är en föregångare för en erfarenhetsbaserad, levd teologi och det är
därför som hon än i dag fängslar oss. Hon lät tron få praktiska konsekvenser och
hamnade mitt i den politiska hetluften utan att egentligen vilja det. En uppsjö av
biografier om henne är stundtals rena sidvändare, men det är trots allt hennes
egna skrifter som vunnit henne utnämningen till kyrkolärare. Varför är hon då så
intressant? Trots att hon inte fick någon som helst skolgång och i princip var
analfabet till slutet av tonåren var hon för den tiden i högsta grad en religiöst
litterat person. Hon hörde bibelberättelser, utläggningar, predikningar och böner
och memorerade dem, återberättade och gav dem sina egna tolkningar. Mycket
tyder på att hon lärde sig att läsa, eftersom hon själv ville be officiet på samma
sätt som dominikanbröderna i San Domenico-kyrkan som låg helt nära hennes
hem i Fontebranda. Men även detta var något hon lärde sig utantill och vi får
inte tro att hon själv ägde några skrifter i vår bemärkelse, utan möjligen bara
fick låna ett och annat av bröderna. Också i konventen var det bara vissa bröder
som direkt läste ur de liturgiska böckerna under tidebönerna och övriga skrifter
inklusive bibeln var något man ägde gemensamt. Denna levande tradering gav
upphov till en lika levande teologi och det är särskilt framträdande hos Caterina.
Men det som gör henne till en stor teolog är att hon själv beskriver en mognad
och växt i det anliga livet. Man är inget helgon eller kyrkolärare från början,
men man kan möjligen bli det om vi accepterar Guds ingrepp i våra liv och
följer den kallelse Gud har för var och en av oss även när allt skulle tala emot
vad vi gör.
1
Lagerlöf, Selma, Legender, Bonniers, Stockholm, 1940; s 48
1
Caterina har efterlämnat tre olika slags skriftliga verk till eftervärlden författade
på en tidig italiensk dialekt som talades i Toscana. Inom parentes har hon blivit
objekt för en hel del rent språkvetenskaplig forskning förutom den historiska
och teologiska. Men det viktigaste att notera är att hon är den första kvinnan
som överhuvudtaget skriver och publiceras på en italiensk dialekt. Genom
Caterina får vi en kvinnas tolkning av sin samtid, politiskt såväl som religiöst.
Det som täcker den största tidsperioden är hennes brev, hon började diktera
dessa kring 1370 och de sista tillkom strax före hennes död 1380. Vi förfogar
över 382 stycken som alla skrivits av hennes många sekreterare, både män och
kvinnor. Adressaterna är alltifrån påvar och kardinaler till furstar, drottningar
och abbedissor liksom till fångar, prostituerade, släktingar och mycket nära
vänner och till åtskilliga motståndare. De allra flesta breven vittnar om hennes
personliga predikostil, samtliga består av ett centralt förkunnelsetema som även
om de är spontana till stilen ändå har en inre logik. Breven är framför allt
intressanta ur ett själavårdande perspektiv, där Caterina är förvånansvärt modern
och sund i sina omdömen. Indirekt får vi också biografiska upplysningar om
både Caterina själv och hennes adressater, liksom åtskillig ren historisk
information om dåtidens samhälle.
Mellan november 1377 och oktober 1378 dikterade Caterina det verk som hon
själv kallar ”min bok”, och som senare kom att benämnas ”Den gudomliga
försynens dialog”, oftast bara ”Dialogen”. Ursprunget till Dialogen ligger i en
mystik erfarenhet som hon beskriver i ett brev till sin närmaste vän, förtrogne
och biktfar, Raimondo da Capua i oktober 1377.2 I Dialogen möter vi en mystik
och pastoral teologi där Caterina delar med sig av sin egen gudserfarenhet. Det
är ett teologiskt verk men långt ifrån ett systematiskt arbete.
Vi har också 26 längre böner som skrevs ner av vänner medan hon bad dem
spontant i ett slags extas. De har kommit till under hennes sista sjutton månader
i livet och från hennes tid i Rom. Här ville hon vara till hjälp för att ena kyrkan
från den schism som brutit ut efter valet av Urban VI till påve.
I dag har vi vetenskapligt kritiska utgåvor av samtliga dessa texter. På engelska
är det Suzanne Noffke OP som mellan 1980 och 2008 publicerat de kritiska
utgåvorna och som förmodligen är den största nu levande Caterina-kännaren. På
italienska är det framför allt Giuliana Cavallini, som dog 2004, som lagt grunden
för en modern forskning kring Caterina av Siena.
2
The Letters of Catherine of Siena, Volume II, translated with introduction and notes by Noffke, Suzan, OP,
Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001; ss 494 (T272)
2
Man kan inte säga att Caterina var en teologisk nytänkare ur ett systematiskt
perspektiv, däremot hade hon sin egen stil och originalitet och skapade flera
egna metaforer. Inspirationen är biblisk men kommer också från den samtida
populärförkunnelsen blandat med de mer ”lärda” samtal som hon deltog i
tillsammans med dominikanbröderna. Hon sätter också in detta
traditionsmaterial i sin egen omgivning och använder natur, byggnader och
händelser för att själv ge budskapet vidare i en ny förpackning. Det är hennes
egna erfarenheter som vi får ta del av.
De moderna biografierna om Caterina, som Sigrid Undsets Caterina av Siena
som gavs ut postumt 1951 och Johannes Jörgensens Den Hellige Katerina af
Siena från 1915, är de mest kända i Norden. Dessa liksom flera andra bygger till
största delen på den levnadsbeskrivning som dominikanen Raimondo da Capua
författade efter hennes död och som låg till grund för hennes helgonförklaring,
den så kallade Legenda Maior. Hon hade lärt känna honom i Florens 1374 och
han blev hennes mycket nära vän, förtrogne och biktfar. När man läser Caterinas
brev till Raimondo kan man förstås fråga sig vem som var vems andliga
vägledare. Även om vi måste se på Legenda Maior som en medeltida inlaga i en
helgonprocess så kan vi ändå inte rakt av förkasta hans berättelse som en ren
fiktion. När Raimondos skildring av Caterinas liv stämmer överens med hennes
egna skrifter kan vi få både nödvändiga och intressanta pusselbitar för hennes
livshistoria och hennes teologi och andliga utveckling. Den mycket nära relation
som är tydligt omvittnad mellan de två talar för att de delat sina livserfarenheter
med varandra. Det fanns också andra dominikanbröder som stod Caterina nära
ända sedan hennes barndom och som i deras tur säkert också berättat om hennes
tidigare år för Raimondo. Vi känner dem vid namn och Caterina har också
skrivit brev till dem. Tommaso della Fonte var en nära släkting till henne och
hade vuxit upp i Benincasas hem innan han gick in i dominikanorden. Tommaso
var Caterinas förste biktfar. Bartolomeo Dominici tog över efter Tommaso och
han har givit ett mycket personlig porträtt av allas la mamma. ”När jag lärde
känna henne var hon ung, hennes ansikte var sött och glatt (il suo volto appariva
dolce e gaio) och jag, jag var också ung, och ändå var jag aldrig generad i
hennes sällskap, som om jag hade varit nära någon annan flicka; faktiskt var det
så att ju mer tid jag var tillsammans med henne desto mindre lidelse drabbades
jag av.”3
Genom Legenda Maior och Caterinas egna skriftliga verk får vi dels en bild av
hennes egen andliga utveckling dels bevis på en pastoralt mogen teologi som är
användbar än i dag. Caterina går från en tämligen barnslig och egoistisk tro på
och relation med Kristus till en vuxen människas kamp med livets tvetydigheter,
3
Processo Castellano, (Fontes Vitae S. Cat. Sen. Hist., ed. Laurent & Valli, IX), Siena, 1942, s 295; här citerat ur I
Catherine, selected writings of Catherine of Siena, edited and translated by Foster, Kenelm and Ronayne, Mary
John, Collins, London, 1980; ss 19-20
3
tvivel och misslyckanden. Den allt djupare relationen till Kristus driver henne
samtidigt till allt djupare relationer till hennes medmänniskor. Man kan säga att
Guds ansikte med tiden alltmer tydliggörs i varje medmänniska hon möter
liksom i henne själv. Hennes närmast trotsiga Io voglio, ”jag vill”, övergår till ett
”ske din vilja”, en vilja som blir allt otydligare och till sist slutar i ett totalt
överlämnande när det står klart för henne att hennes yttre kyrkopolitiska
strävanden hade misslyckats. Men genom sina skrifter lever Caterina än i dag
och fortsätter att ge tolkningsnycklar av kyrkan liksom av tillvaron i stort.
Caterinas liv och förkunnelse bildar en väv som växer och tar en allt rikare form
under hennes korta liv och därför tänker jag använda återstoden av tiden till att
beskriva några av hennes teologiska tankar i relation till hennes eget liv. I detta
ligger också hennes kyrkokritik och strävanden efter fred och enhet.
Hon föddes alltså i Siena 1347 som näst sist i en skara på 25 barn till
yllefärgaren Iacopo, eller Giacomo, di Benincasa och hans hustra Lapa di Puccio
di Piacenti, oftast bara kallad Monna Lapa. Hon var det enda barnet som Monna
Lapa själv ammade i syskonskaran och modern kom att knyta henne tätt till sig
med förödande konsekvenser. För Caterinas del innebar det en mycket våldsam
frigörelseprocess från modern som också ledde till hennes anorexia. Som vuxen
måste hon ha reflekterat över hur en frigörande moderskärlek hade kunnat se ut
och i ett brev till Monna Giovanna, mor till Stefano Maconi, som ingick i
Caterinas bella brigata och som hade rest med henne till Avignon skrev hon
följande 1376: ” … du får inte älska dina barn för något gott som de skulle
kunna göra för dig, eller som om de tillhörde dig, utan endast som ett lån, ty allt
som vi får i det här livet är bara något tillfälligt och ett lån och vi får bara
behålla det så länge som den gudomliga godheten behagar ge oss det. (…) Och
om du märker att Gud kallar dem, gå då inte emot Hans vilja. (…) Försök dig
inte på att välja deras livsväg så att den ska passa dig, det skulle vara ett tecken
på att du älskade dem utanför Gud, utan var nöjd med vilken livsväg Gud än
kallar dem till.”4
Raimondo återberättar en avgörande religiös händelse som Caterina har när hon
är sex år gammal. Det är en förtjusande liten berättelse som i och för sig lätt går
att avfärda som en del av det hagiografiska materialet och samtidigt är det en
händelse som Caterina återvänder till gång på gång under sitt liv. Hon får en
Kristusvision på vägen hem efter att ha besökt sin äldre gifta syster
Buonaventura. Bilden av Kristus är konungslig och praktfull och Raimondo
skriver: ”Hänförd och med stor kärlek såg hon upp på sin Frälsare. Och han som
så underbart visade sig för henne för att dra hennes kärlek till sig, såg på henne
4
The Letters of Catherine of Siena, Volume II, translated with introduction and notes by Noffke, Suzan, OP,
Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001; ss 255 (T247)
4
och log mot henne med stor ömhet och räckte ut sin hand över henne och med
korsets tecken gav henne sin eviga välsignelse.”5
Att en sexårig flicka i Siena 1353 ser Kristus med furstliga attribut är inget
konstigt, hon hade sett hoven på nära håll och hört beskrivningarna av
dominikanbröderna. Det märkliga är nog att Kristus framträder som leende och
ömsint, att han älskar henne över allt annat och vill dra hennes kärlek till sig.
Självklart kunde inte Caterina klä detta i ord där och då, men hon måste ha
återberättat händelsen för Raimondo och tolkat den genom andliga erfarenheter
senare i livet. Och kanske är det så att vi i vår egen andliga historia oftare borde
återvända till hur vi minns hur Gud talade till oss som barn, våra första mystika
upplevelser?
Varje människa har en livskallelse och den är inte ett färdigt paket som det bara
skulle vara att veckla upp. Kallelsens gåva ges bara som en antydan om vart vi
ska gå. Sedan sker det mesta via krokiga omvägar och i dimma. Det är bara
baklänges som vi kan läsa vår egen historia och meningen ges i att gå både bakåt
till vår första kärlek, vårt möte med Kristus, och framåt, mot vår bestämmelse,
ett gudomliggörande. Om vi alltför mycket avviker från den väg Gud kallar oss
till kommer han att ingripa i våra liv på ett drastiskt sätt. Men Gud slösar med
vår tid och energi, med andras goda vilja och med andras och egna resurser.
Sådan är Guds pedagogik. Gud vill lära oss att Gud är allt och kan ge i överflöd
och att vi bara har att ta emot. Samtidigt tvingar sig inte Gud på oss, vi måste
hålla fram våra händer. Vi måste förbli i Gud, i ”fredens hav”.6
Det är inte konstigt om Caterina vill relatera till denne leende och ömsint
älskande Kristus och att hon gör det enligt tidens sed och bruk. Att hon i sin lek
börjar imitera det som det omkringliggande samhället ansåg vara heligt. Men
Raimondo antyder att hon saknade måttfullhet på den här punkten. Hon blir
introvert och tystlåten, ägnar sig åt det asketiska livets yttre tecken till familjens
och särskilt moderns förskräckelse. Vi kan tycka att det är överdrivet och det
svarar inte helt mot den erfarenhet av Guds överflödande kärlek och omsorg
som hon så ofta återkom till senare i livet. En av hennes favoritmetaforer i det
här avseendet är Gud som källan och fontänen, något som är en konkret fysisk
och daglig erfarenhet för henne i Siena. Vi måste vara som ett kärl som ständigt
befinner sig i fontänens mitt där källan hela tiden förser fontänen med renaste
vatten, det vill säga med Gud själv. Om vi vistas där, i Gud, då blir vårt kärl
aldrig tömt på energi och kan hela tiden förmedla Guds kärlek till andra, utåt.
5
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 29
6
Catherine of Siena, The Dialogue, translation and introduction by Noffke, Suzanne, OP, SPCK, London, 1980; §
54
5
Men det är inte i början av sin andliga upptäcktsfärd som Caterina erfar detta,
utan långt fram i livet.
Caterina vill leva som dominikan, men alls inte gå i kloster, vilket egentligen var
den enda möjligheten för henne. Modern ville gifta bort henne, men hon satte
sig på tvären mot alla sådana försök. Under förespegling av askes och fasta
förvärrades hennes kroppsliga hälsa och hon utvecklade en anorexia som hon
aldrig kom till rätta med trots allvarliga försök. Hon mötte ofta hård kritik mot
sin livsstil och i ett brev till en ordensperson i Florens under våren 1374
förklarade hon både sitt handikapp och sin kamp mot denna självsvält.
”(…) Käraste fader, jag är uppriktigt tacksam för din nitiska omsorg om min
själ. Det verkar som att det du har hört om mitt sätt att leva har gjort dig mycket
skeptisk. Jag är säker på att det bara är din iver för Guds ära och mitt
välbefinnande som föranleder dig att frukta att det är djävulens bedrägliga verk
som är i rörelse. Jag är inte förvånad över er fruktan i synnerhet beträffande
mina matvanor. Jag kan försäkra er att jag är lika rädd som ni. Jag ryser vid
tanken på djävulens bedräglighet. Min enda förtröstan står till Guds godhet. Jag
vet att jag inte kan lita till mig själv. (…) Men då vänder jag mig till den
korsfäste Kristi heliga kors; mot det lutar jag mig; på det vill jag spika fast mig
själv. Jag är helt säker på att om jag är fastspikad med honom i kärlek och djup
ödmjukhet så har inte djävlarna någon makt över mig. Och det är inte tack vare
min egen förmåga utan tack vare den korsfäste Kristi makt. Du föreslog särskilt
att jag skulle be Gud om förmågan att äta. Fader, jag vill säga dig inför Gud, att
jag på alla tänkbara sätt har tvingat mig själv att äta en eller två gånger om
dagen. Åter och åter har jag bett och ber och kommer att fortsätta att be till Gud
om nåden att få leva som andra människor när det gäller att äta, om detta är
Hans vilja, i varje fall är det min. När jag har gjort så mycket jag förmår, så går
jag in i mig själv för att lära känna min egen svaghet och Gud, och jag inser då
att Han har givit mig en mycket speciell nåd att bemästra frosseriets synd. Men
vet, att jag är sorgsen över att jag inte har bemästrat den för kärleks skull. För
min del vet jag inte vad jag ska göra mer i den här frågan, förutom att be dig om
förbön till den eviga Sanningen, att Han ger mig nåden att kunna äta – om det är
Hans vilja och för Hans äras skull och för min själs bästa. Och jag är säker på att
Guds godhet inte kommer att ringakta dina böner. Skriv gärna till mig om du ser
någon lösning på detta. Jag ska med glädje göra som du säger såvitt det är för
Guds ära. Men var snäll och döm inte för fort såvida du inte verkligen blivit
upplyst inför Gud. Jag säger inget mer. Fortsätt att leva i Guds heliga och
ömsinta kärlek.”7
7
The Letters of Catherine of Siena, Volume I, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988; ss 78
6
Caterina är fullt medveten om sin bräcklighet och sjukdom på den här punkten
och hon får utstå en hel del smälek på grund av detta. Hon kämpar mot sin
svaghet och ber om Guds nåd men uppenbarligen behöver hon den inte just i det
här avseendet för att fullkomnas som människa. Redan här ser vi hur hennes
egenvilja börjar vika för Guds vilja och att det är just i hennes svaghet som det
sker. Det är den svaga punkten som vi alla måste ner till för att fullt ut erfara
Guds ömsinta kärlek.
Caterina ville alltså varken gifta sig eller gå i kloster och när hon är inne i
tonåren börjar snaran dras åt allt hårdare för att hon ska välja livsväg. Raimondo
berättar i sin biografi att hon svärmade för dominikanbröderna i San Domenico
och den oskuldsfulla drömmen närde en underliggande och växande kallelse. I
Siena fanns ”Den helige Dominikus botsystrar”, oftast kallade Mantellate efter
den svarta kappan som de bar. De var till åren komna kvinnor och änkor som
ägnade sig åt bön och arbete bland sjuka och fattiga och som ytterst stod under
brödernas ledning, ett slags dominikanska lekkvinnor. Till deras förskräckelse
ville Caterina höra till deras gemenskap och hon fick definitivt avslag på sina
återkommande förfrågningar. Som den överspända och egensinniga unga flicka
hon var blev hon sjuk och när hennes tillstånd var som allvarligast gav
Mantellate-kvinnorna med sig och hon blev som artonåring år 1365 upptagen i
deras krets och fick bära dominikandräkten.
Till Mantellate-gruppens och även brödernas stora ogillande drog sig Caterina
nu tillbaka i en total avskildhet och lämnade sitt rum bara för att delta i
gudstjänsterna i San Domenicokyrkan. Under närmare tre år levde Caterina som
en monastisk eremit, i en egocentrisk tvåsamhet mellan henne själv och Kristus.
Den här typen av andlig själviskhet kommer Caterina att fördöma hårt senare i
livet. I Dialogen § 69 kritiserar hon skarpt de som ägnar sig åt andliga njutningar
i total avskildhet från världen. ”Dessa människors enda nöje är att söka andlig
tröst, så till den grad att när de ser sina medmänniskor i andlig eller materiell
nöd vägrar de ofta att hjälpa till. Under förevändning av dygd, säger de: ’Jag
skulle förlora min andliga frid och jag skulle inte kunna be tidebönen på rätt tid,
om jag skulle ingripa.’ Om de sedan faktiskt inte känner någon tröst så tror de
att de har försyndat sig mot mig. Men de är vilseledda av sitt eget andliga nöje,
och de kränker mig mer genom att inte hjälpa sina medmänniskor än om de hade
lämnat all sin tröst därhän. (…) De försyndar sig mer mot mig genom att
försumma kärleken till sin nästa än genom att försumma en andlig övning. Ty i
kärleken till sin nästa finner de mig, men i sitt eget nöje, där de söker mig,
kommer de att berövas mig.”
I slutet av sitt liv i Rom försökte hon på uppmaning av Urban VI få ett par
eremiter att komma för att hjälpa till att lösa schismen i kyrkan. Hon blev
mycket upprörd när dessa avböjde och ville stanna kvar i skogarna och till Fra
7
Antonio i Nice skriver hon i januari 1379: ”Tiden har kommit för att se vilka
som är Guds tjänare och vilka som inte är det. För att se om de bara söker sig
själva eller inte, om de söker Gud bara för självisk tröst och sin nästa för egen
vinning. Och tror vi att Gud bara kan finnas på en plats och inte på en annan?
Jag anser inte det! Min erfarenhet är att för Guds sanna tjänare är varje plats
deras plats och varje tid deras tid. När tiden är inne för att lämna sin egen tröst
och ta på sig svårigheter för Guds äras skull så gör man det. Och när tiden är
inne för att lämna skogarna och gå ut i det offentliga livet därför att Guds ära
kräver det, så går man! (…) Din ande har alls inga rötter om den går förlorad
genom att byta plats!”8
I sitt sista brev till Raimondo, skrivet samma dag som hon dog, 29 april 1380,
läser vi ”Du kommer sällan att kunna vara i din riktiga klostercell, men jag vill
att du alltid ska ha ditt hjärtas cell och bära med dig den överallt. Du vet ju att så
länge vi förblir inneslutna där kan inte våra fiender skada oss.”9 Det här är ett
råd som Raimondo också fått tidigare av Caterina och som han återgav i
Legenda Maior: ”Bygg dig en cell i ditt hjärta och sätt aldrig en fot utanför
den!”10
Vad är det som gör att hon till sist lämnar sitt eremitliv och blir en verklig
dominikan? Enkelt uttryckt kan man säga att Gud drabbar henne, återbördar
henne på den kallelseväg som är hennes. Hon har fått göra omvägen, men nu
väntar verkligheten. Flera kommentatorer kallar händelsen för en ”mystik död”,
ett överlämnande till Guds vilja, en rening från egenviljan, tron som blir till tillit
i ett mörker. Det är ögonblicket då Gud får spänna bältet om oss och föra oss dit
där Gud vill ha oss. Caterina beskriver vändpunkten som en trolovning med
Kristus vilket är en vanlig bild för hennes tid. Även om bildspråket så här långt
skulle tala för en ännu intensivare tvåsamhet så återger Caterina ögonblicket i
helt andra termer. Kristus säger till henne ”Så dotter, handla modigt! Från och
med nu får du aldrig vackla inför de uppgifter som min Försyn lägger på dina
skuldror. Kom ihåg att du har fått din tro bekräftad och att du kommer att segra
över alla dina fiender.”11 Här börjar Caterinas vandring ner från
Förklaringsberget, ut till medmänniskorna, till den sargade kyrkan och de
politiska maktstriderna.
8
The Letters of Catherine of Siena, Volume IV, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2008; ss 78ff
9
The Letters of Catherine of Siena, Volume IV, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2008; ss 364ff
10
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 49
11
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 115
8
Självklart reagerade Caterina våldsamt mot Guds ingrepp i hennes trygga
andliga om än egoistiska tillvaro. Återigen är det Raimondos biografi som vi
kan luta oss mot och vi får ett av de bevingade ord som är förknippade med
Caterinas spiritualitet. Kristus säger till henne att ”Du måste gå min väg på två
fötter, med två vingar måste du flyga till himlen!”12
Till att börja med tjänade hon de fattiga och sjuka som de övriga av mantellatekvinnorna. Med ett allt mer utåtriktat liv fick Caterina successivt en ledande roll
och lärjungar började samlas runt henne. Många av dessa var såväl äldre och
hade bättre utbildning och högre ställning i kyrka och samhälle än hon själv. De
vände sig till henne för andliga råd och inspiration och hon var inte sen att
besvara detta. Raimondo har berättat hur Caterina hört Kristus säga till henne att
”… jag utrustar dig nu med förmågan till andlig insikt så att du kan se alla
själars skönhet eller ruttenhet som kommer i din närhet. Från och med nu
kommer du att kunna förnimma andarnas karaktär lika bra som du kan se deras
kroppar …”13
Att hon vågade sig ut i politiska stridigheter och kyrkliga intriger bottnade i en
stark tillit till Gud och Kristus och en ärlig självkännedom. Under sina tre år i
avskildhet har hon gjort en inre resa för att lära känna sig själv och Guds avbild i
henne med Kristus själv som läromästare. I en vision ligger grunden till den
dynamiska och frimodiga gudsrepresentation som är Caterinas. Det är Kristus
som talar till henne: ”Dotter, vet du vem du är och vem jag är? Om du vet dessa
två saker har du saligheten inom räckhåll. Du är hon som inte är, och Jag är Han
som är. Låt din själ genomträngas av denna sanning så ska Fienden aldrig leda
dig på villovägar. Du kommer aldrig att fångas i hans snaror och heller aldrig
bryta mot något av mina bud. Så har du satt dina fötter på den kungliga vägen
som leder till nådens, sanningens och ljusets fullhet.”14 Den här utmanande
frågan och det brutala svaret rymmer hela det andliga livets växt och
fullkomning. Det innebär inte att vi skulle vara slavar, marionetter i Guds hand.
Tvärtom får vi ett oöverskådligt handlingsutrymme där vi kan våga misslyckas
som svaga människor, men där kanske resultatet ligger i Guds hand och utanför
vår kontroll och därför kan bli så mycket större. Är vi beredda att älska som
Jesus, i en total självutgivelse och utan att få vare sig tröst eller erkännande för
det vi utfört?
12
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 121
13
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 150
14
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 92
9
För att bejaka denna skapelsesyn och gudsrelation måste vi hela tiden vara i det
som Caterina kallar ”självkännedomens inre cell”. Det är den cell vi aldrig ska
lämna var vi än fysiskt befinner oss i världen. Caterina beskriver denna
självkännedomens inre cell där vi ser både oss själva som vi är och erfar Guds
godhet, Guds bild i oss, ibland som ett hus ibland som en brunn med klart
källvatten. I ett brev till Tommaso della Fonte skrev Caterina i maj 1374:
”Denna cell är en brunn som innehåller jord och vatten. Jorden är vår egen
fattigdom, insikten att vi inte är någonting i oss själva. Vi inser att vårt vara
kommer från Gud. O, outsägliga och brinnande kärlek! När vi ser jorden, det vill
säga vår fattigdom, når vi fram till det levande vattnet, till kärnan i kunskapen
om Guds sanna och smekande vilja som inte önskar något annat än att vi blir
heliga. Låt oss dyka ner i denna källas djup, för om vi vistas där kommer vi med
nödvändighet att lära känna oss själva och Guds godhet.”15
Vissheten om att det gudomliga finns nedlagt i vårt väsens rotsystem gör att vi
vågar erkänna vår synd, våra brister och vår svaghet. Det är här vi ser oss själva
i spegeln med Guds ögon. I Dialogen läser vi ”När själen lär känna sig själv
känner hon också Gud bättre, för hon ser hur god Han har varit mot henne. I
Guds ädla spegel ser hon sin egen värdighet: att hon är Guds avbild, inte genom
egna förtjänster utan för att Han har skapat henne så. Och i Guds godhets spegel
ser hon även sin egen ovärdighet, sin synds verk. Ju bättre man kan se fläckar i
sitt ansikte när man ser sig själv i spegeln, desto klarare ser själen, som i sann
självkännedom sträcker sig upp med längtan att se sig själv med förståndets öga
i Guds ädla spegel, sina egna brister på grund av den renhet hon ser i Honom.” 16
Det är i självkännedomens inre cell som vi avläser Guds vilja för oss, inte bara
som en övergripande kallelse, utan i varje stund av vårt liv. Gud ingriper i vår
tillvaro genom alla de människor som vi möter, helgar oss genom dem, vilket
inte innebär någon andlig tillfredställelse eller tröst. Det blir snarare mer en
brutal insikt om vår egen bedrövlighet, ångest och våra tillkortakommanden.
Reningsprocessen sker ute i världen och det var det som Caterina fick uppleva
på ett högst påtagligt sätt.
Caterina ville i sin verksamhet synliggöra Guds rike här och nu, vare sig det
gällde att lindra kroppslig och materiell nöd eller den andliga nöden hos
brottslingar och inflytelserika personer. Den italienska vingården blev symbolen
för det gemensamma goda alla människor är kallade att leva: ”Var och en av er
har en egen vingård. Men varje vingård är förenad med dina grannars vingårdar
15
The Letters of Catherine of Siena, Volume I, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988; ss 43
16
Catherine of Siena, The Dialogue, translation and introduction by Noffke, Suzanne, OP, SPCK, London, 1980; §
13
10
utan några stängsel. De är förenade på ett sådant sätt att du varken kan göra
något bra eller dåligt på din egen gård utan att göra detsamma på din grannes
gård. Ni alla tillsammans bildar en gemensam vingård, hela den kristna
församlingen, och ni är alla förenade i den vingård som är den heliga kyrkans
mystiska kropp, varifrån ni alla får liv.”17 Guds rike finns där vi uppnår ett
samspel mellan våra olika förmågor utan att vi utnyttjar någon. I Dialogen låter
Caterina Gud uttrycka denna harmoni: ”Jag gav något till en människa, något
annat till en annan, så att varje människas behov skulle bli en anledning för
henne att ta sin tillflykt till den andre (…) På så vis ser du hur konstnären
behöver arbetaren och arbetaren i sin tur behöver konstnären: var och en har
behov av den andre därför att den ena kan göra vad den andra inte kan.”18
Men Caterina var framför allt skandaliserad av intrigerna, furstefasonerna och
orättfärdigheterna i kyrkan och då främst i dess absoluta ledning. Hon går hårt åt
hierarkins utsvävningar och omoraliska livsstil. I ett brev till en påvlig nuntie,
Berengario, skrev hon 1375: ” … jag vill att du ska samarbeta med den helige
fadern och göra vad som står i din makt för att bli av med de herdar som är
vargar och förkroppsligade djävlar. De bryr sig bara om mat och ståtliga palats
och galanta hästar. Se, hur det som Kristus vann på korsets trä nu kastas ut på
prostituerade! Jag ber dig, även om det skulle kosta dig livet, att uppmana den
helige fadern att sätta stopp för denna ondska! Och när tiden är inne för att
utnämna herdar och kardinaler säg då till honom att de inte ska utnämnas på
grund av smicker eller pengar eller simoni, utan be honom att i synnerhet se på
dygden och det goda ryktet hos kandidaterna. Låt honom inte favorisera en
adelsman framför en köpman, ty det är dygden som gör en människa ädel och
behagfull inför Gud.”19
Under sin vistelse i Avignon, sommaren 1376, kände hon en direkt avsky inför
kurian och Raimondo har återgivit hur hon säger sig känna odören av helvetets
uselhet hos kardinalerna. Påven hade bett Caterina att förklara sig och hon
svarade: ”Den allmäktige Gudens ära tvingar mig att tala rent ut. Sanningen är
den att till och med innan jag lämnade min födelsestad, kände jag stanken från
de synder som begicks i kurian. Och dagligen fortsätter de att begå samma
synder.”20
17
Catherine of Siena, The Dialogue, translation and introduction by Noffke, Suzanne, OP, SPCK, London, 1980; §
24
18
Catherine of Siena, The Dialogue, translation and introduction by Noffke, Suzanne, OP, SPCK, London, 1980; §
148
19
The Letters of Catherine of Siena, Volume I, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988; ss 153 ff
20
Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena, translated, introduced and annotated by Kearns, Conleth,
OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 152
11
Trots den kyrkliga ledningens alla brister ställde hon sig tveklöst på påvens sida
för att få fred mellan Kykostaten och övriga länder och italienska stadsstater. I
det första brevet till påven Gregorius XI, som hon skulle träffa i Avignon senare
samma år och som hon tilltalar som ”min kära babbo”, skrev hon i januari 1376:
”Även om du inte hittills stått särskilt fast i sanningen, så ber jag dig innerligen
att för den korta tid som är kvar att uppträda som en modig och tapper man och
följa Kristus, vilkens ställföreträdare du är. Och var inte rädd för vad som kan
hända, för de stormar som omger dig, det vill säga de ruttna medarbetare som
har satt sig upp mot dig.”21
Sedan början av 1300-talet hade påvarna residerat i Avignon, mer eller mindre
beroende av den franska kungamakten. Av det påvepalats som finns kvar än i
dag i Avignon förstår vi att den sekulära makten knappast hade tänkt sig att
påven skulle återvända till Rom. Över stora delar av Europa pågick ett krig
mellan guelfer, de påvetrogna, och ghibelliner, som ville att den sekulära makten
skulle stå över kyrkan. Stadsstaterna i Italien sympatiserade med den ena eller
andra grupperingen med långvariga krig som följd. Det är i fredsmedlingen
mellan dessa stadsstater som Caterina blir indragen och troligen har en viss
framgång i början. Det leder till att Florens ber henne medla hos påven i
Avignon eftersom staden satts under interdikt. När hon var i Avignon sommaren
1376 blev hon överspelad av Florens egna ambassadörer men fortsatte trots det
att använda tillfället till att påverka Gregorius XI att återvända till Rom, vilket
han gjorde i början av 1377.
Tillbaka i Toscana kallades Caterina att medla fred på plats i Florens, vilket
nästan kostade henne livet. Det måste ha varit ett vidrigt krig och i ett brev till
påven i januari 1377 skrev hon: ”Med dessa katastrofala krig förstår jag inte hur
du kan ha en lugn stund! De fattigas tillgångar spenderas på att betala soldater,
som i sin tur slukar människorna som vore de kött!”22 Och hon påminner honom
om att han inte kan reformera kyrkan genom krig eller genom att lita till
furstarna.
I mars 1378 valdes Urban VI till ny påve och i september samma år var
schismen ett faktum med en motpåve i Avignon. I det här läget kallade Urban
VI Caterina till Rom och i slutet av året slog hon sig ner nära Santa Maria sopra
Minerva med en hel del av sin bella brigata. Sjuk och uttröttad fortsatte Caterina
att arbeta på kyrkans enhet. Lika sårad som Kristi kropp var på grund av hennes
usla lemmar, lika bruten var Caterinas egen kropp som hon till sist gav som ett
21
The Letters of Catherine of Siena, Volume I, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988; ss 166 ff
22
The Letters of Catherine of Siena, Volume II, translated with introduction and notes by Noffke, Suzanne, OP,
Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001; ss 298ff
12
offer för enhet och helhet. Hennes slutliga misslyckande att ena kyrkan ledde till
en psykologisk stress som till sist tog hennes liv i form av en stroke 29 april
1380. Hennes tidigare asketiska livsföring hade också allvarligt försvagat hennes
fysiska hälsa.
Kan man på något sätt sammanfatta Caterinas teologiska och andliga arv till
oss? Förmodligen är det bäst att låta henne själv tala och jag gör det från ett
avsnitt ur Dialogen där hon beskriver den andligt fullvuxna och mogna
människan. ”De finner glädje i allt. De dömer ingen, utan gläder sig över varje
situation och varje livsväg som de ser, och de säger: ’Tack, evige Fader, att det
finns så många boningar i ditt hus!’ Och de blir lyckligare över att se många
olika vägar än om de skulle se att alla gick på samma väg, ty på så vis ser de min
godhets storhet än mer uppenbarad. De finner glädje och rosens vällukt i allting.
När de ser något som är en tydlig synd fäller de ingen dom över detta, utan
känner snarare ett heligt och äkta medlidande, och ber för syndaren och säger
ödmjukt: ’I dag är det din tur, imorgon blir det min, om inte den gudomliga
nåden håller mig uppe.’”23
Sr Madeleine Fredell OP
23
Catherine of Siena, The Dialogue, translation and introduction by Noffke, Suzanne, OP, SPCK, London, 1980; §
100
13
