Mänsklig kommunikation 2

Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
Mänsklig kommunikation 2
Erland Hjelmquist
(Copyright Erland Hjelmquist, 1987)
Kroppskommunikation
Hittills har vi utelämnat en hel uppsättning viktiga uttrycksmedel i samtal ansiktemot- ansikte, nämligen de kroppskommunikativa eller icke-verbala.
Kommunikation är alltså inte enbart, och ibland inte ens huvudsakligen, en fråga om
att uttrycka och förstå ord. Detta är ett faktum som ytterligare komplicerar beskrivning och
förklaring av vad det är som sker när människor samtalar med varandra. Det talade språket
förmedlas via ljudvågor i luften. De alstras av talaren med hjälp av dennes ”talapparat” och
uppfatta med hjälp av lyssnarens hörselsinne. Men samtidigt är en mängd visuell information
tillgänglig för lyssnaren, i form av mimik, blick, gester, kroppsrörelser och kroppsställning,
som talaren använder sig av, mer eller mindre, och mer eller mindre medvetet.
Men det är inte enbart visuell information som tillsammans med det talade språket
fungerar kommunikativt i samtal. Känsel och lukt spelar en roll, om än ofta inte särskilt stor.
Det sätt att framställa en dialog på som vi visade i exemplet ovan ger alltså egentligen
en mycket torftig bild av vad som sker vid ansikte-mot-ansikte kommunikation. Den
smidighet i replikskiftena som vi kan se i exemplet möjliggörs inte enbart av de olika typerna
av småyttranden och delvisa upprepningar av vad talaren säger, utan också i hög grad av de
1
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
olika kroppskommunikativa uttrycksmedlen. Detta är naturligtvis inte någon omvälvande
vetenskaplig nyhet, utan en alldaglig iakttagelse. Det vetenskapliga studiet av mimik, gester,
osv. är en relativt ny gren inom beteendevetenskaperna och den allmänna språkvetenskapen.
Det är dock ett område som har mycket gamla traditioner, i själva verket var det en aspekt av
vältalighetens konst, som man brukar räkna med uppstod i Grekland under 400-talet före
Kristus (Johannesson, 1983). Denna tradition kom sedan att förvaltas av romarna, som skrev
olika böcker i ämnet. Det är framför allt två namn som brukar förknippas med vältalighetens
konst, eller retoriken, nämligen Cicero under århundradet före Kristus, och Quintilianus
under första århundradet efter Kristus.
I retoriken som konst och vetenskap studerades såväl språket i mera snäv mening,
som gester och kroppsställning, och deras effekter på lyssnare. Quintilianus gick mycket
långt när det gällde betydelsen av de kroppskommunikativa uttrycken jämfört med språkets
ord. Han hävdade helt enkelt att dessa kunde vara viktigare än det språkliga innehållet, och
det kan vara värt att citera vad han hade att säga om händerna:
”Använder vi dem inte för att begära, lova, kalla på, avskeda, hota, bönfalla, uttrycka avsky eller
fruktan, fråga, neka? Använder vi dem inte för att visa glädje, sorg, tvekan, bekännelse, ånger eller för att
ange mått, mängd, antal och tid? Har de inte kraft att uppegga och hindra, att uttrycka gillande, beundran
eller skam? Ersätter de inte adverb och pronomen, när vi pekar på platser och saker? Fastän jordens folk
och nationer talar med en mängd tungor, så synes mig alla ha detta språk gemensamt” (Johannesson,
1983, s. 85-86).
I detta citat finns flera intressanta påståenden som under 1900-talet återupplivats och
blivit föremål för mycket empirisk forskning, dock ofta utan att forskarna varit klara över
den historiska aspekten på problemet. En välkänd studie gjordes av Mehrabian (1972), där
han experimentellt påvisade att störst betydelse för hur man tolkar en talares attityd (positivtnegativt) har talarens mimik, därefter tonfallet, medan det språkliga innehållet betyder minst.
Här finner vi alltså en sentida bekräftelse på Quintilianus påstående om betydelsen av sättet
att framföra ett visst innehåll.
Tyvärr är det förstås inte så enkelt att man alltid kan säga att de
kroppskommunikativa yttrycksmedlen alltid betyder mera än det språkliga innehållet, och det
finns heller inte en för alltid given rangordning mellan de olika kroppskommunikativa
2
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
uttrycken. I detta avseende kan man faktiskt påstå att Quintilianus var lika onyanserad som
vissa sentida empiriska forskare. Vad som betyder mest för tolkningen av ett budskap beror
av en mängd faktorer där bl. a relationerna mellan deltagarna och deras kunskaper om
varandra spelar en stor roll. Med någon man känner väl, t ex någon i familjen, kanske det
räcker om motparten använder ett visst ordval för att man ska förstå att denne är på dåligt
humör. Men man kanske kan förstå samma sak med ledning av tonfallet eller en blick. Ju
närmare man känner varandra och ju vänskapligare kontakten är, desto subtilare kan de
kommunikativa uttrycken vara. I helt andra situationer kan de språkliga uttrycken vara
avgörande för innebörden. I ett polisförhör är det åtminstone avsikten att det endast är
”objektiva fakta” som skall registreras. Subtila tolkningar från polisens sida förväntas inte om
det gäller att t ex klarlägga ett visst händelseförlopp.
Kommunikation om yttre och inre verkligheter
Det vi illustrerat ovan med kommunikation i familjen och kommunikation mellan
polis och vittne antyder att det kanske är viktigt att skilja mellan olika typer av
informationsinnehåll. En typ av information handlar om vad man skulle kunna kalla för
fakta, objektiva förhållanden i världen. Språkliga uttryck syftar då på dessa förhållanden,
språket refererar till dem, och beskriver verkligheten. Exempel på sådana uttryck är t ex ”bilen
står där”, ”hunden är större än katten”, ”vattnet är blått”. Men det är viktigt att skilja mellan
referens och beskrivning (Linell, 1978). Med referens menar man det faktum att det i
yttrandeögonblicket är en specifik bil, en specifik hund och katt, och ett specifikt vatten som
avses (som är den s.k. referenten). Den språkliga beskrivningen däremot, är mera allmän,
dvs. den kan vara giltig för olika bilar, hundar osv., i olika kommunikationssituationer.
De här aspekterna av språklig betydelse, referens och beskrivning, har spelat en
mycket central roll i diskussionen om språkets natur, alltsedan antikens dagar. Många har
menat att detta är den centrala aspekten av betydelse, och det som betydelseläran, eller
semantiken, i huvudsak skulle syssla med. Denna ståndpunkt är förknippad med
sanningsbegreppet, dvs. med problemet att avgöra när en språklig utsaga är riktig eller sann.
När vi vet vilken eller vilka referenterna är, kan vi avgöra om utsagan stämmer, t ex om
hunden är större än katten och om vattnet är blått. Det är emellertid bara en, om än viktig
aspekt av betydelse. Om vi istället för ”hunden är större än katten”, sade ”byrackan är större
än kattskrället”, och refererade till precis samma hund och katt, skulle de två yttrandena
3
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
enligt denna definition av betydelse, betyda samma sak, eftersom de är lika sanna. Men de
betyder knappast samma sak, i varje fall inte så som vardagsspråket fungerar.
Betydelsebeggreppet måste tydligen vidgas, bl. a till att innefatta värderande uttryck, det som
brukar kallas emotiv mening, till skillnad från denotativ mening, som har med referens att göra.
Detta är naturligtvis också en central komponent i betydelsen hos språkliga uttryck. Utan
den skulle vi aldrig få veta vad folk tycker, anser och har för attityder till det som uttrycken
handlar om. Som nämndes ovan är det dock referens som varit i centrum för forskningen,
såväl inom filosofi, lingvistik, som psykolingvistiken, och det är problematiken runt
referensaspekten som haft störst genomslagskraft i den vetenskapliga debatten.
Detta förklarar delvis varför kroppskommunikativa uttryck inte blivit föremål för
särskilt mycket forskning förrän under senare tid. Som vi nämnde ovan är
kroppskommunikation ofta kopplad till information om just attityder och åsikter, alltså till
olika sociala och känslomässiga dimensioner hos kommunikation.
Nu har vi alltså nämnt ett par betydelsekomponenter i språk och kommunikation,
denotativ och emotiv. Språk och kommunikation åstadkommer emellertid också något annat
än att förmedla olika betydelser. Det är att sammanhålla själva kommunikationsförloppet på
det sätt som vi delvis demonstrerade i exemplet ovan. Med hjälp av ”småord” som ”hm”,
”ja”, ”precis”, osv., och kompletteringar och ifyllnader, hålls det kommunikativa maskineriet
igång. Här spelar också de kroppskommunikativa uttrycken en stor roll, som vi skall
återkomma till nedan.
Av detta kan vi alltså se att språk och kommunikation fyller flera funktioner samtidigt.
Dels uttrycker de betydelser av olika slag, dels håller de ihop och reglerar den sociala enhet
som människor som talar med varandra utgör.
En del psykologer och lingvister har varit på det klara med detta och givit dessa
funktioner lika vikt i sina teorier. Det gäller t ex psyklogen Karl Bûhler (1934) och lingvisten
Michael Halliday (1973). Bûhler talade om tre språkliga funktioner: symbol, symtom, och
signal. Symbolfunktionen har att göra med olika aspekter av referens och betydelse som vi
nämnde ovan. Symtom är uttryck för känslor och attityder, medan signalfunktionen har att
göra med att man med språkets hjälp kan påverka andra människor att göra saker och ting,
dvs. det kan vara handlingsreglerande. Denna indelning av språkliga funktioner stämmer inte
helt med den indelning som vi gjorde ovan i betydelsekomponenter, attityduttryck och
kommunikationssammanhållande uttryck. Bûhler verkar inte ha någon särskild kategori för
4
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
uppgiften att hålla samman interaktionen, medan vi i den tidigare indelningen inte har någon
särskild kategori för den handlingsreglerande funktionen.
Detta är ingen tillfällighet. Språk och kommunikation är närmast oändligt finstämda
redskap som kan ha mycket specifika funktioner, om man håller sig på en mycket detaljerad
nivå, eller mera allmänna och omfattande om man håller sig på en grövre indelningsnivå.
Olika forskare kommer därför ofta fram till olika indelningar, beroende på att de använder
sig av olika generaliseringsnivåer, och beroende på att de är intresserade av olika aspekter på
språk och kommunikation. Halliday har t ex ytterligare en indelning i språkliga funktioner.
Han använder sig av tre stycken, nämligen en ideationell, en interpersonell och en
textuell funktion. Den ideationella funktionen rör vad vi skulle kunna kalla det objektiva
innehållet i kommunikationen, tankar, logik och kognition, eller det faktum att språket
handlar om något. Den interpersonella funktionen avser det faktum att språket också har som
uppgift att vara ett socialt kitt, dvs. det kan skapa och bibehålla sociala roller. Den tredje
funktionen, en textuella, syftar på att språket dels skapar relationer internt, dvs ett språkligt
uttryck hänger samman både med föregående och efterkommande språkliga uttryck, men
också med den kommunikationssituation som föreligger. Språkliga medel i den textuella
funktionen är t ex s k deiktiska uttryck, adverb och pronomina. I meningarna ”Kalle står där.
Det är han i kortbyxor”, är ordet ”där” ett utpekande eller deiktiskt adverb, och syftar på ett
fenomen i kommunikationssituationen. Ordet ”han” är ett deiktiskt personligt pronomen
och syftar tillbaka på det tidigare språkliga uttrycket ”Kalle”. På dessa två sätt, inom och
utom språket, kan ett meningssammanhang byggas upp med språkliga medel.
De här exemplen visar alltså den textuella funktionens uppgift. Den ideationella
funktionen rör dom vi nämnde ovan språkets beskrivning av faktiska förhållanden (eller vad
man tror vara faktiska förhållanden). De aspekter som rör samspelet mellan deltagare i
kommunikation, deras roller osv, beskrivs i Hallidays teori i den interpersonella funktionen.
Uttryck för känslor och attityder ryms även här, men ges inte den särskilda roll som t ex
Bûhler tilldelade dessa aspekter i symptomfunktionen.
Väsentligt är också att Halliday menar att samtliga de tre funktionerna finns med så
snart man använder språket för kommunikation med andra.
Halliday tillhör dock undantagen i modern språkteori när det gäller synen på språket.
De teoretiska perspektiv som haft absolut störst genomslagskraft har uppehållit sig främst
vid vad som motsvarar den ideationella komponenten i Hallidays system, dvs man har
5
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
betraktat språket främst ur synvinkeln att det handlar om något. Det har varit, och är,
strömningar som är gemensamma med delar av filosofi och logik. Försök till logisk
precisering av naturliga språk, handlar ofta om att precisera vad språkliga uttryck handlar om,
om de är sanna eller falska (eller om man inte kan avgöra om de är sanna eller falska), och
vilka slutsatser som följer av ett visst eller vissa uttryck. Vissa typer av språkliga uttryck, inte
minst så kallade värdeomdömen, är överhuvudtaget svåra att ge en logisk beskrivning
(uttryck som ”du är en jävla skitstövel”; se vidare Allwood, Andersson och Dahl, 1977).
Emellertid har som framgått tidigare en vanlig uppfattning varit att de naturliga
språken är överlägset lämpade att referera till och beskriva omvärlden (eller den inre
världen). Uttryck för känslor och attityder har däremot ofta ansetts ha en naturligare och
”sannare” uttrycksform i kroppskommunikationen. Man behöver inte göra särskilt
djupgående analyser eller empiriska studier för att inse att detta är en grov överförenklig.
Vårt senaste exempel ”du är en jävla skitstövel” kan mycket väl effektivt förmedla en känsla
(känslor) och attityd (er). Konstnärliga genrer som prosa, poesi, och lyrik är i själva verket
några av de mest subtila vägarna att framkalla känslor och stämningar.
Trots det kan vi konstatera att många forskare menar att det är tonfall, mimik, gester,
kroppsställning osv som är de bästa tecknen på känslor och attityder. Det var Mehrabians
(1972) poäng. Om man säger ”bra” när någon frågar hur man mår, men låter livlös och
dyster, så blir frågaren antagligen tveksam till hur man egentligen mår, och kanske är man
mera benägen att tro på det ickespråkliga budskapet. Möjligheten till kontroll över och
medvetenheten om vad man uttrycker i ord, är möjligen generellt mera utvecklad än
möjligheten till kontroll över och medvetenhet om de kroppskommunikativa uttrycken.
Här är det på sin plats att påpeka svårigheterna att dra någon absolut klar gräns
mellan språkliga och kroppskommunikativa uttryck. Detta har bl a Hjelmquist och
Strömqvist (1983) och Linell (1978) diskuterat.
Allt det som sker i den muntliga kommunikationen innefattas knappast i begreppet
språk, i betydelsen ord och deras kombinationer. Vi ”låter” i en mängd andra avseenden
också. Taltempo, pausering, intonation, röststyrka kan alla förmedla information. Dessa
aspekter är sådana som är oundvikliga när vi talar. Vi kan inte tala utan att ha ett visst tempo,
en viss pausering osv. Detta har gjort att många forskare velat betrakta dem som mera
näraliggande det ”egentliga” språket, än andra icke-språkliga uttryck. I denna kategori, andra
6
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
icke-språkliga uttryck, finner vi gester, mimik, kroppsställning, men också svettning, rodnad,
blickkontakt och pupillstorlek.
När forskare hävdar att de kroppskommunikativa uttrycken är mer sanna än de
språkliga, finns det förstås en del goda argument för det. Ett av de mera uppenbara är att
mycket av kroppskommunikationen är gemensam med andra arter i den biologiska
utvecklingsserien. Överensstämmelsen med andra djur är påtaglig ju längre upp i djurserien
man kommer. Människoaporna har en kroppskommunikation som i många stycken är
mycket lik människans, för lik tycker kanske många.
Enkelt uttryckt kan man säga att en avgörande skillnad mellan djur och människor är
att djur är betydligt mera förprogrammerade i sitt beteende, och samtidigt mycket mera
stimulusberoende. Det betyder att de är mindre anpassningsbara till skiftande förhållanden i
omgivningen, och att deras reaktioner är tämligen omedelbara. De lever på ett annat sätt i
nuet än vad människan gör. Människan har tack vare sin intelligens och sitt språk, som är ett
speciellt sätt att handskas med intelligensen, både en historia och en framtid. Det förgångna
kan man diskutera, analysera och föra vidare med språkets hjälp. Framtiden kan man
spekulera om och planera inför, även detta med språkets hjälp.
Trots dessa avgörande skillnader mellan djur och människor har vi alltså åtskilligt
gemensamt när det gäller uttryckssätt. Men det gäller då just sådant som är mera direkt
kopplat till en viss natur och har en klar koppling till det autonoma nervsystemets funktion.
Uttryck för glädje, fruktan, avsky osv finns hos de högre människoaporna såväl som hos oss
själva, och de tar sig klara kroppsliga uttryck i mimik, gester, kroppsställning och
kroppsrörelser. Man kan knappast hävda att dessa uttryck påstår någon om någonting, som
ju är en av de naturliga språkens främsta funktioner (symboliserande eller ideationell
funktion). De är istället symtom eller index på någonting, nämligen ett visst känslotillstånd.
Det är emellertid mycket viktigt att uppmärksamma att människans
kroppskommunikation trots allt rymmer dimensioner som definitivt skiljer sig från djurens.
Åtskilligt av människans kroppskommunikation är således likt språket såtillvida att det är mer
eller mindre konventionaliserat, dvs man har lärt sig att använda vissa gester för att uttrycka
visst innehåll. En huvudnickning i Sverige betyder ”ja” men i Grekland ”nej”. När vi vinkar
till någon att komma till oss gör vi det genom att sluta handflatan och dra armen till oss. I
andra länder gör man snarast tvärtom, en gest som vi i Sverige skulle tolka som att den som
7
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
gör gesten vill att motparten ska ge sig av (se Morris, 1980 för illustrationer av olika typer av
icke-språklig kommunikation).
Andra aspekter som skiljer den mänskliga icke-språkliga kommunikationen från djurs
är graden av medvetenhet och möjligheten till kontroll, vilka naturligtvis hänger samman
med möjligheten till konventionalisering av kommunikation. Även om människans
medvetenhet och möjlighet till kontroll av den icke-språkliga kommunikationen är mindre än
medvetandet och kontrollen av den språkliga, så är de givetvis större än djurs. Det är en sida
av människans självreflektion och intellektuella kapacitet, som också medger att människan
kan lära sig saker och ting, t ex sociala konventioner för kommunikation. Det är alltså
uppenbart att skillnader och likheter mellan språklig och icke-språklig kommunikation
åtminstone i vissa avseenden är en gradskillnad snarare än en artskillnad. Skådespelare och
dansare t ex har som yrke att kontrollera sitt kroppsspråk, och på något plan måste de vara
medvetna om vad de uttrycker. I själva verket är det så att det inom teaterkonsten alltid
funnits en kroppskommunikationens teori och praktik.
Gester, mimik, kroppsrörelser, kroppsställning och olika aspekter på rösten kan man
alltså lära sig behärska, mer eller mindre. Naturligt nog är det som om det är de kroppsliga
reaktioner som kan bära kommunikativ information, men som är nära förbundna med de
autonoma nervsystemen som är svårast att lära sig att medvetet kontrollera. Att medvetet
framkalla svettning och rodnad är inte lika lätt (även om vissa tycks kunna lära sig även det),
som att göra en gest eller kroppsrörelse.
I den moderna empiriska forskningen finns exempel som tycks visa att det även hos
människan finns kommunikativa uttryck som ligger helt utanför möjligheten till medveten
kontroll. Det är känt sedan länge att kvinnor i en del gamla kulturer, t ex Egypten förstorade
sina pupiller med hjälp av kemiska medel. Det var en kosmetisk åtgärd som ansågs
förskönande. Det intressanta är att detta möjligen inte var en modenyck bland många andra,
utan kanske har en mer påtaglig grund. Hess (1972) genomförde nämligen en serie studier
och fann att om man visade fotografier på en och samma kvinna, men med en retuschering
gjort pupillerna olika stora, så tyckte personer som tittade på fotografierna att kvinnan med
de större pupillerna var mer sympatisk än exakt samma kvinna men med mindre pupiller (när
bedömningarna gjordes av män). De som gjorde bedömningarna var helt omedvetna om att
deras uppfattning om personen på fotografiet påverkades av pupillstorlek.
8
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
Detta är alltså en effekt ur mottagarperspektivet. Hess menar dock att det är analogt
förhållande på sändarsidan, på så sätt att ett positivt känsloläge samvarierar med större pupill
jämfört med ett negativt känsloläge. Pupillstorlek skulle alltså verkligen vara en själens spegel,
och ha en klar kommunikativ funktion. Det har emellertid rests invändningar mot Hess
teori. Det är framför allt tveksamt om pupillstorleken minskar vid negativa känslor. Man
tycks mera överens om att positiva känslolägen samvarierar med större pupill. Detta är det
enda exemplet på kommunikativa uttryck hos människan som för sändaren ligger helt
utanför möjligheten att medvetet uppfattas i kommmunikationsögonblicket. Mottagaren
kanske däremot med träning kan lära sig observera variationer i pupillstorlek.
Samspelet mellan olika kommunikativa uttryck
Hur fungerar då de olika kommunikativa uttrycken i den mest grundläggande
typen av kommunikation, samtalet ansikte-mot-ansikte? Det finns ett antal logiskt givna
möjligheter för samspel mellan de olika uttrycksmedlen.
Det kan först vara klargörande att skilja på två olika uppgifter som de
kommunikativa uttrycken kan ha, nämligen:
1) Uppgifter i förhållande till budskapet
2) Uppgifter i förhållande till samspelet mellan kommunikatörerna
Dessa två uppgifter kan preciseras ytterligare så att det i förhållande till budskapet
finns sex stycken funktioner, och i förhållande till samspelet en funktion (denna kan
naturligtvis också preciseras, men vi nöjer oss med en grov kategorisering i detta fall).
Vi diskuterar alltså nu hur de kroppskommunikativa uttrycksmedlen förhåller sig
till de språkliga, och de relationer (som gäller budskapet) vi i första hand ska
uppmärksamma är:
1)
2)
3)
4)
5)
6)
Förstärkande
Modifierande
Ersättande
Motsägande
Helt fristående
Repeterande
Den sista aspekten har vi hämtat från Knapp (1978) som också diskuterar
samspelet mellan olika uttrycksmedel på ett allmänt plan.
9
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
Den förstärkande funktionen är uppenbar i hur t ex röst, mimik och gester
används för att understryka vad som uttrycks i ord. Utsagan ”stäng dörren” kan få helt
olika innebörd beroende på vilket icke-verbalt sammanhang det ingår i. Det kan bli en
skarp befallning om det sägs med stark röst, en fast blick på den tilltalade, och med en
tydlig gest mot dörren. Det kan bli en tveksamt, modifierande, uttalande utan klar
anmaning om det sägs med osäker röst och en ryckning på axlarna i en situation där man
är osäker på om huskatten är inne eller ute, och riskerar att låsa den inne. Det språkliga
uttrycket kan förstås ersättas helt av gester och mimik i en situation där man inte vill
åstadkomma onödigt buller, t ex när man just lagt sitt barn för natten, eller i bullriga
miljöer, där man kanske måste peka för att göra sig förstådd.
Det kanske mest omdiskuterade fallet av samspel mellan språklig och ickespråklig kommunikation är när de motsäger varandra, dvs man säger en sak med ord men
motsatt sak med mimik, gest (er), intonation, kroppsrörelser, ensamt eller i olika
kombinationer. Detta fall av kommunikation har blivit föremål för teoretiserande inom
psykiatrin och utvecklingspsykologin. Standardexemplet är modern som säger till sitt lilla
barn ”jag älskar dig”, men i tex intonation och kroppskontakt med barnet visar att hon
egentligen inte alls tycker om sitt barn. Vissa forskare har menat att den typen av
förhållande mellan barn och förälder skulle kunna leda till mycket svåra störningar hos
barnet senare i livet. Vi skall återkomma till detta litet utförligare nedan.
Det är också fullt möjligt att orden man yttrar i ett samtal kan utgöra ett fristående
budskap i förhållande till åtminstone gester, mimik, kroppsställning. Jag kan t ex vara
inbegripen i ett samtal med en person när någon kommer fram till oss och undrar om vi
kan säga vad klockan är. Låt oss då anta att det finns ett stort väggur i närheten, väl
synligt. Jag kan då utan att avbryta mitt samtal med den första personen t ex peka på
klockan eller nicka i riktning mot den.
Slutligen kan man repetera vad som sagts språkligt med något icke-språkligt
uttryck. Om jag t ex sagt att klockan är tjugo minuter i sju och därmed velat göra min fru
uppmärksam på att det är knappt om tid för att hinna till bioföreställningen i tid, så kan
jag repetera det budskapet genom att omedelbart efter peka på klockan.
Vi har resonerat om förhållandet mellan språkligt och icke-språkligt som om det
vore språket som modifieras av det icke-språkliga och därmed antytt att det är språkets
10
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
ord som har prioritet. Så skall emellertid inte framställningen tolkas. Det är en oerhört
viktig, om än på sätt och vis uppenbar, poäng att i den direkta kommunikationen ansiktemot-ansikte, så fungerar alltid språkliga och icke-språkliga medel tillsammans. Man kan
alltså lika gärna säga att det är de icke-språkliga medlen so modifieras, ersätts, motsägs
osv av de språkliga. Ur artens utvecklingsperspektiv (det fylogenetiska perspektivet) så
skulle man kunna säga att detta vore det mest korrekta betraktelsesättet eftersom den
icke-språkliga kommunikationen utvecklats före den språkliga.
De sex aspekter på samspelet mellan språkliga och icke-språkliga budskap som vi
exemplifierat ovan rör alltså budskapets innehåll. Vi nämnde tidigare att de
kroppskommunikativa uttrycken också spelar en väsentlig roll för upprätthållandet och
regleringen av själva samspelet mellan kommunikatörerna. Det är samma repertoar av
medel som kan komma till användning där, dvs mimik, blickkontakt, gester,
kroppsställning och olika karakteristika hos rösten som pausering, röststyrka, intonation.
Ytterligare ett sätt att beskriva och analysera kroppskommunikation presenterades
av Ekman och Friesen (1969), och vi skall uppehålla oss vid en del av deras kategorier.
Dessa rör främst olika gester och kroppsrörelser, som antas fylla olika funktioner. De
skiljer bl a mellan följande kategorier:
1)
2)
3)
4)
Emblem
Illustratorer
Regulatorer
Adaptatorer
Med emblem menas de kroppskommunikativa uttryck som är i stort sett möjliga
att direkt översätta till ett ord eller ett enkelt sammansatt uttryck. Ett annat kännetecken
för emblem är att de skall vara allmänt kända i den kultur där de förekommer. Exempel
på svenska emblem är t ex huvudskakning för nekande och huvudnickning för jakande.
Johnson, Ekman och Friesen (1975) har gjort en omfattande inventering av
emblem i USA, men även gjort studier av andra kulturer, och kommit till slutsatsen att
det tycks finnas något hundratal emblem inom varje kultur. Emblemen är ibland
kulturspecifika, ibland gemensamma för flera kulturer. Ett exempel på det senare är t ex
Churchills berömda V-tecken för ”seger”. Detta emblem är speciellt såtillvida att det
11
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
finns en direkt likhet mellan emblemet och första bokstaven i det ord som det syftar på
(victory).
Det är också mycket intressant att Ekman (1976) menar sig ha funnit att även om
emblemen är olika i olika kulturer, så tycks de användas i samband med samma typer av
aktiviteter, t ex för att hälsa, för att ta avsked, för att förolämpa och för att framställa en
känsla.
Illustratorer skiljer sig från emblemen bl a därigenom att de är mycket mera intimt
sammanvävda med talspråksprocessen. Det är t ex gester, som har som funktion att
understryka något man sagt, eller för att markera slutet på ett yttrande. Detta gör man ofta
med armar och händer, som man också använder för att t ex peka på något i omgivningen
som man pratar om, eller för att rita figurer i luften.
Kendon (1972) visade också att det finns olika typer av illustratorer, bland annat
skiljer sig de åt med avseende på när, i förhållande till talet, de inträffar. Särskilt
intressant är det kanske att det finns illustratorer som föregår det språkliga uttryck som de
hänger samman med. Detta visar att vägen från tanke till uttryck ibland är kortare till ett
uttryck med gester än ett uttryck med ord. Detta har ytterligare belysts av t ex
Butterworth (1978). I det här sammanhanget kan det vara värt att påpeka att det i grunden
finns mycket stora likheter mellan tal och kroppskommunikation på så sätt att båda
involverar motoriska förlopp. När det gäller tal är det rörelser av olika slag i det som
brukar kallas ”talapparaten”, som innefattar rörelser som vi inte kan se, t ex
stämläpparnas rörelser, medan kroppskommunikationen i övrigt är mera visuellt
lättillgänglig.
Den tredje kategorin av icke-språkliga uttryck som vi nämnde ovan kallas
regulatorer och har till uppgift att just reglera samspelet mellan deltagarna i ett samtal.
Det man framför allt intresserar sig för är hur personer som samtalar med varandra bär
sig åt för att en person i taget skall tala, och hur man gör för att byta roll som talare och
lyssnare (vi kommer längre fram att ge ett utförligt exempel på detta).
Det visar sig då att det är gester, huvudnickningar och blickkontakt som spelar en
väsentlig roll därvidlag. Ett bra sätt att behålla ordet är t ex att göra en gest som man inte
avslutar, utan får bli ”hängande” i luften. Blicken är också ett viktigt medel för att reglera
byte av talare och lyssnare. Den som talar tittar förhållandevis mindre på lyssnaren än
12
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
vad lyssnaren tittar på talaren. Däremot tittar talaren mera ihållande när denne närmar sig
slutet på sin replik, vilket också tolkas av lyssnaren som att det nu finns tillfälle att säga
något (Kendon, 1967). Ett sätt för talaren att behålla ordet är alltså att undvika att se på
motparten alltför mycket. Då ser man inte heller gester mimik hos lyssnaren som kanske
visar att denne tycker att talaren nu sagt tillräckligt. Det kan lyssnaren visa t ex genom
upprepade och snabba nickningar (Knapp, 1978). Ett annat sätt att markera att man vill
behålla ordet är att pausera mindre, och fylla de pauser man använder med ljud (ah, hm,
uh etc). Lyssnarens chans att få in en replik minskar då. Ett sätt att visa att man vill sluta
samtala med en person är att markant minska sin blickkontakt med denne (Knapp, 1978).
Regulatorer fyller även funktionen att signalera attityder och kvaliteten på
samspelet mellan talare och lyssnare. En del forskare har velat gå mycket långt i
tolkningen av samstämmigheten i kroppsrörelser, gester och röst mellan deltagare i t ex
samtal. De mest kända studierna har gjorts av Condon och Sander (1974a, b).
Enkelt uttryckt kan man säga att dessa forskare menar sig ha funnit att
överensstämmelser i kroppsrörelser och gester mellan två talare, är ett tecken på
ömsesidig förståelse och samförstånd mellan dem (Rosenfeld, 1982). Metodiken i dessa
studier bygger på videoinspelningar av samtal. Genom att studera kroppsrörelser och
gester under uppspelning med mycket låg hastighet, eller t o m med analyser av varje
enskild bildruta, kan man konstatera på vilket sätt talare och lyssnare rör sig i förhållande
till varandra. Forskarna menar sig då ha funnit att deltagarna tenderar att göra ungefär
samma rörelser, ändra sittställning vid ungefär samma tidpunkt och använda ungefär
samma gester. Samspelet kan också karaktäriseras av att deltagarna uppvisar spegelvända
beteenden gentemot varandra.
Man brukar beskriva den här typen av samspel som att det sker en synkronisering
mellan deltagarna. Condon (1979) har föreslagit att graden av synkroni skulle kunna
användas som ett mått på mental hälsa. Det finns dock goda skäl att vara försiktig på
denna punkt. Det finns t ex mycket stora metodologiska problem med den här typen av
studier. Ett av de mest påtagliga gäller att avgöra vilka rörelsemönster som uppkommer
av en slump, eller av skäl som inte har med inbördes samförstånd att göra. Man kan t ex
tänka sig att två personer som sitter och pratar med varandra byter sittställning ungefär
samtidigt, därför att det efter en stund börjar bli tröttande att sitta på ett visst sätt.
13
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
Problemet med att avgöra vilka rörelsemönster som är slumpmässiga i övrigt är minst
lika stort. Den typ av data som är aktuell här, videoinspelningar, är så oerhört rika på
händelser, att man löper en överhängande risk att tolka in samband och samspel som
egentligen endast är slumpmässiga företeelser. En analys av denna problematik gjordes
av McDowall (1978), som hävdade att det allra mesta av det som Condon och andra
påstått om regelbundenheten i hur talare och lyssnare samspelar med kroppsrörelser och
gester, måste skrivas på slumpens konto. Mcdowall menade också att man därför måste
vara mycket försiktig när det gäller spekulationer om funktionen hos eventuell synkroni i
samspelet mellan människor. Trots detta så fann man i andra studier att personer som
observerade andra personer som samtalade med varandra, bedömde den ömsesidiga
förståelsen vara större, när samtalande uppvisade mera synkroni. Preciseringen av
funktionen hos och eventuella effekter av synkroni återstår alltså att göra.
Den fjärde kategorin hämtad från Ekman och Friesen (1969) är ”adaptatorer” eller
”anpassare”. Denna kategori skiljer sig från de övriga därigenom att många forskare tror
att de inte fyller några egentliga kommunikativa funktioner. Kanske är det snarare så att
de används mest när man är ensam och inte kommunicerar med någon. Anpassarna är
handlingar som innebär att man manipulerar med sig själv (självanpassare); eller med
föremål (objektanpassare); eller i förhållande till en motpart som man talar med eller
lyssnar på (andre-anpassare).
Att anpassare inte antas fylla några kommunikativa funktioner kan delvis
förklaras av att de antas ha sina rötter i handlingsmönster som man lärt sig tidigt under
barndomen. Sådana förklaringar har anförts för en del typer av anpassare, t ex att man
vippar med foten när man sitter och talar med någon, vilket av vissa forskare anses kunna
vara rester av t ex ett tidigare aggressivt handlande (att sparka på motparten), eller en
flykthandling (att springa iväg), eller ett sexuellt närmande. Den här typen av tolkningar
är givetvis mer eller mindre fantasifulla, men det hindrar inte att de beteenden som
anpassare syftar på är en naturlig ingrediens i kommunikation. Till kategorin hör t ex
också att peta sig i näsan, klia sig, stryka sig med handen på kroppen och håret (självanpassare), trumma med fingrarna på bordet, leka med pennor, vika gem osv
(objektanpassare).
14
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
De här exemplen visar också att anpassarna förvisso kan fylla kommunikativa
funktioner, fast inte sällan av ett negativt slag. Av motparten kan anpassarna upplevas
som oerhört irriterande och störande, medan sändaren själv kanske inte alls är medveten
om vad han eller hon gör (vilket inte hindrar att man mycket väl kan använda anpassare
medvetet just för att irritera motparten) men kanske skulle man kunna påstå att
anpassarna ligger lägre i medvetandenivå än många andra uttryck som kan ha
kommunikativ innebörd.
Studiet av hur samspelet mellan människor som samtalar med varandra går till
och hur den mikrosociala värld som varje sådant samspel är, skall beskrivas och förklaras
har sysselsatt många språkvetare, psykologer och sociologer under de senaste tjugo åren.
Inte minst inom den så kallade etnometodologiska skolan har detta varit ett viktigt
område (etnometodologi betyder ungefär ”folkets metoder”, dvs man har velat studera
hur verkliga och vardagliga kommunikationssituationer hanteras och fås att fungera).
Harold Garfinkel (1967) är en av förgrundsgestalterna inom denna inriktning. Sedermera
är det främst Sacks och medarbetare till honom som intresserat sig för samtalets
mekanismer (tex Sacks, Schegloff, & Jefferson, 1974). Vi skall återkomma till olika
aspekter av hur samtal byggs upp och struktureras i samband med en diskussion om
vardagliga och professionella samtal, men dessförinnan skall vi återvända till samspelet
mellan språkliga och ickespråkliga uttryck i kommunikation mellan människor.
Först ska vi återvända till en av de sex punkterna vi nämnde ovan, nämligen det
fall där den språkliga och ickespråkliga informationen inte stämmer överens, utan
motsäger varandra. Detta fenomen har särskilt uppmärksammats av vissa psykiatriker och
psykologer. Klassiska arbeten inom området är Bateson, Jackson, Haley och Weakland
(1956) och Watzlawick, Beavin och Jackson, (1967). Emellertid är det en viktig poäng att
dessa forskare gör en distinktion mellan motsägelsefull kommunikation och paradoxal
kommunikation. Det är den senare typen som de främst uppehåller sig vid och som de
menar kan spela en viktig roll för uppkomsten av svåra psykiska störningar, särskilt
schizofreni. Ett typexempel på paradoxal kommunikation är t ex yttrandet ”var spontan!”
Den som får denna uppmaning kan inte följa uppmaningen utan att inte följa den,
eftersom man ju då gör som man blev tillsagd, dvs man är inte spontan. Samma sak gäller
yttrandet ”var inte så osjälvständig”. Försöker man följa den uppmaningen så har man ju
15
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
gjort så som någon annan ville jag skulle göra, dvs gjort det som jag inte ville göra
genom att följa uppmaningen.
Liknande effekter antas kunna uppkomma om den språkliga och ickespråkliga
kommunikationen står i ett paradoxalt förhållande till varandra.
Paradoxal kommunikation är en komponent i det som kallas dubbelbinding.
Enligt Watzlawick, Beavin och Jackson (1967), har en dubbelbinding tre karakteristika.
För det första skall personerna ha ett nära och viktigt förhållande, som har stort
levnadsvärde, till varandra. Sådana förhållanden finns tex i familjer i förhållandet mellan
barn och vårdare. För det andra skall kommunikationen just vara paradoxal, dvs ett
budskap uttrycker ett visst innehåll på ett plan, samtidigt som det uttrycker motsatt
budskap på ett annat plan, om det första budskapet. Tanken är alltså att budskapet i sin
helhet är strukturerat så, att det kommenterar sig själv, och att den kommentaren är
oförenlig med det som kommenteras. Inspirationen till denna analys har Watzlawick et al.
(1967) fått från de logiska paradoxer som spelat en stor roll i filosofin och logiken
alltsedan de formulerades under antiken. En av de mest kända paradoxerna är den s k
Lögnaren. Om någon säger ”jag ljuger nu”, hur ska man veta om personen talar sant eller
falskt när han eller hon säger det? Om personen ljuger, så talar den sanning, och om
personen talar sanning så ljuger den. Nu menar man sig ha löst detta problem inom
logiken på senare tid, hur ska vi inte fördjupa oss i (se t ex Wedberg, 1958, 1962, 1966).
Watzlawick et al. (1967) menar däremot att det inte finns någon motsvarande lösning på
en sådan paradox i en verklig kommunikationssituation, om en tredje omständighet
föreligger, nämligen att mottagaren av sådana budskap inte kan ta sig ur den ram inom
vilken kommunikation sker. Man kan ta sig ur den på endera av två sätt, nämligen genom
att kommunicera om och diskutera budskapet med talaren (”jag förstår inte vad du
menar”, ”när du säger så där blir det omöjligt för mig att göra som du säger”, ”du vill att
jag skall göra två oförenliga saker samtidigt” osv), eller genom att dra sig ur
kommunikationssituationen. Om man inte kan använda någon av dessa två metoder, och
de två första förhållandena också föreligger, befinner man sig i en dubbelbindning.
Det är uppenbart att sådana situationer som uppfyller de tre kraven alla är sådana
där maktfördelningen troligen är mycket ojämn, som fallet är mellan barn och vuxna,
16
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
särskilt barn och föräldrar/vårdare. Beroendet av den som har makt (den vuxne) är
mycket starkt.
Enligt Watzlawick et al. (1967) kan en långvarig, ”kronisk” dubbelbidning leda
till att den som ingår i en sådan relation, förväntar sig att all mänsklig kommunikation är
beskaffad på det sättet. Kommunikationsmönstret blir också självuppehållande och
mycket svårt att bryta sig ur. Kommunikationen blir schizofren.
En person som befinner sig i en dubbelbindning har alltså inte möjlighet att
betrakta de två budskapen som varandra uteslutande och att välja endera av de två
möjligheterna som sin tolkning. Istället menar Watzlawick et al. (1967) att personen
kommer att tro att han eller hon har missat något i det som sagts.
Teorin om dubbelbindning har givit upphov till mycket diskussion, och tvivlarna
har varit, och är, många. Det finns heller knappast något klart empiriskt underlag för att
hävda att dubbelbindning skulle ha den roll som faktor för uppkomst av schizofreni som
Watzlawick et al. (1967) hävdat. De metodologiska problem som är förenade med
undersökningar som skulle behövas för att mera definitivt besvara frågan om teorins
värde är betydande, och inte skild från de problem som alltid är förenade med studier av
psykologiska problems genes.
Olika slags samtal
Alla samtal är naturligtvis inte av samma slag och fyller inte samma syften. Man kan
samtala för att man inte har något annat att göra, ”prata på tomgång”. Man kan samtala
för att uppfylla krav på att vara artig. Samtalet kan vara ett uttryck för ett behov av social
samvaro, av vissa forskare kallat fatisk kommunikation och kanske det mest
grundläggande syfte som kommunikation överhuvudtaget kan ha. Men man kan också
samtala för att uppnå vissa mycket speciella syften, t ex tala om något för motparten, eller
att få reda på något från denne.
På ett allmänt plan kan vi anknyta till diskussionen ovan om olika språkliga
funktioner. Samtalar vi för att upplysa om, eller få reda på sakförhållanden, samtalar vi
för att få någon att göra något eller för att själva få veta vad vi ska göra, samtalar vi för
att tala om för motparten hur vi mår, eller för att få veta hur denne mår? Som vi
17
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
framhållit ovan finns alltid samtliga funktioner i varje yttrande, men ofta kan man
förmoda att någon av dem är mera viktig än de andra.
I det samtal som vi använde som exempel tidigare kan vi se hur två personer som
talar om ett ämne av gemensamt intresse och strävar efter att på allvar förstå varandra,
går till väga. Det är nog ett ganska typiskt samtalsmönster mellan två personer där det
inte råder några klara status- och maktskillnader, och där samtalsämnet visserligen
intresserar talarna, men inte är känslomässigt laddat.
Faktorer som är väsentliga för att beskriva och karakterisera samtal av olika slag
är inte minst begrepp som status och makt. Sådana faktorer kommer att bestämma vem
som får säga vad, och vilka typer av språkliga funktioner som kommer till användning
och vem som egentligen kan avgöra vad som är giltig kommunikation (Rommetveit
1974).
Nära förknippat med status och makt är syftet med samtalet. Om samtalet
karakteriseras av mycket ojämn fördelning av makt, kan det samvariera med vem som får
använda olika språkliga funktioner. Ett slående exempel på detta är de samtal mellan
lärare och elev som sker vid klassrumsundervisning. Ett stort antal undersökningar från
olika länder visar att lärare och elev har helt olika kommunikativa roller. Det är läraren
som tar initiativ till samtal, oftast genom en fråga, eleven svarar, och läraren värderar
svaret. Att det förhåller sig så beror förstås på att syftet med kommunikationen till stor
del är att läraren skall kontrollera vad eleven kan och inte kan. Läraren ställer i allmänhet
inte sina frågor för att få veta något som denne faktiskt inte redan vet (se t ex Hedelin,
1986; Lundgren, 1972).
Ett annat förhållande som är typiskt för klassrumssamtalet är att läraren talar en
alldeles övervägande del av tiden. Det betyder förstås att varje elevs möjlighet att få yttra
sig blir försvinnande liten. Elevens kommunikativa roll är alltså lyssnarens, och det är
läraren som bestämmer vad som är ”korrekt” kommunikation. Lärarens sätt att bedriva
samtal i klassrummet är ett exempel på vad vi kan kalla professionella samtal.
Professionella samtal karakteriseras av att det finns en mer eller mindre uttalad ”teori”
om vad samtalet syftar till och hur samtalet skall gestalta sig för att syftet ska kunna
uppnås. När det gäller just lärarsamtal i klassrummet, är ”teorierna” bakom dem
förmodligen inte särskilt tydligt utsagda, utan de bygger på tradition och erfarenhet.
18
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
En helt annan typ av professionella samtal används i de olika slag av terapier som
bl a psykologer, läkare och psykoterapeuter bedriver. Här är, eller åtminstone borde vara,
den teoretiska ramen för samtalet klar. Man samtalar på ett visst sätt om vissa saker
därför att man tror att det kan hjälpa klienten med dennes problem.
Kellerman (1978) har givit en litet satirisk med tänkvärd karakteristik av vad som
händer i ett samtal där terapeuten har en klart uttalat teoretisk ståndpunkt och vi tar några
av hans exempel som illustration av starkt teoristyrda samtal:
Rogeriansk terapi
P(atient), T(erapeut)
P
Det är dåligt ställt med mitt sexliv. Jag är bitter.
T
Det låter som du är bitter.
P
Jag är bitter på alla. Du är inte vidare hjälpsam.
T
Det verkar som du bryr dig om att jag inte är hjälpsam.
P
Sluta upprepa allt jag säger!
T
Du vill att jag ska sluta upprepa allt du säger.
Transaktionell analys
P
Kan du inte hjälpa mig. Jag känner mig så ensam och övergiven.
T
Hur vore det, om du kopplade på din vuxen istället
P
Min vad?
T
Nu vill visst ditt Barn ta överhanden
P
Jag förstår ingenting
T
Du förstår ingenting, va? Du är dum i huvudet? Jag känner till det där spelet – vi
kallar det ”dum i huvudet”. När ska din Vuxen komma fram?
P
Vad är det för fel på mig?
T
Nu kopplar du på positionen ”Jag är inte okej – Du är okej”. Du måste komma
ifrån ditt livsmanus som stadfäster Icke-Okej upplevelsen. Ändra positionen och
bygg upp en ny och medveten livsplan. Jag är Okej – Du är okej!
Kroppsterapi
P
Jag känner mig så oäkta. Så ytlig.
T
Du har bedragit din kropp!
P
Har jag?
T
Javisst. Du måste bryta igenom ditt kroppspansar. Ställ dig här på golvet i den här
stresspositionen. Böj lite mer på benen. Andas djupt och låt något ljud komma vid
utandningen. Känn hur energin mobiliseras i kroppen. Gör nu de här rörelserna
och låt alla känslorna komma upp. Ge efter för skakningarna. Det ska göra
ont...nu trycker jag här!
P
Aaaaaaj!
T
Bra. Fint. Utmärkt...
19
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
I vardagslag går vi inte omkring med så här precisa föreställningar om hur samtal
skall bedrivas, vilket naturligtvis inte innebär att det vardagliga samtalet skulle sakna
möjligheter att hjälpa och vara ett medel att komma till insikt om sig själv och andra. Den
mest grundläggande aspekten på detta är det som vi nämnde i en tidigare diskussion,
nämligen att en av den mellanmänskliga kommunikationens uppgifter är att skapa
gemenskap, fatisk kommunion, vilket mera direkt visar vad det syftar på, nämligen
kommunikation för att bibehålla och stärka de sociala banden mellan människor.
Som Hymes (1974) har påpekat, får man dock vara försiktig när man påstår att
”småpratets” psykologi skulle vara en universell företeelse. Hymes hävdar att det finns
kulturer där samtal överhuvudtaget är mycket sparsamt förekommande, och där
pratsamma personer betraktas med stor skepsis. Vi snuddar här vid ett stort och väsentligt
problem, nämligen den enorma kulturella variation som finns i hur man använder språk
och kroppskommunikativa uttryck. Vi återkommer delvis till detta längre fram, då främst
ur perspektivet talat och skrivet språk. Här får vi nöja oss med att med eftertryck betona
att det vi i Sverige, och kanske i de västerländska kulturerna, betraktar som ”naturligt”
sätt att samtala, bara är en av möjliga variationer på kommunikativa möjligheter.
Vi ska återvända till vår diskussion om olika typer av samtal. Vi har hittills
undvikit att försöka definiera begreppet som sådant. Många kanske tycker att t ex den
språkliga aktivitet som försiggår i klassrummet är ett dåligt exempel på samtal. Den
kanske bättre beskrivs med uttryck som ”förhör”, ”utfrågning” etc. Med samtal kanske
man vill mena något som ligger närmare att ”tala samman”, än vad man gör i
klassrummet.
En annan möjlighet är att man skiljer mellan ”goda” och ”dåliga” samtal. Det har
jag t ex diskuterat i Hjelmquist (1983). Det goda samtalet, eller dialogen, är det som
karakteriseras av en ärlig strävan efter att förstå och göra sig förstådd, utan att ha
manipulativa eller maktutövande syften. Dialoger och samtal som på ytan ser ut att vara
goda samtal skulle man kunna kalla kvasisamtal. Det innebär att man måste göra en
åtskillnad mellan inre och yttre aspekter på kommunikation. Något som ser ut som ett
samtal behöver inte vara det. Det finns ett slags samtalets ”maskineri”, som gör det
möjligt att låta det gå på tomgång.
20
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
Repliker och gester kan ge vid handen att två människor talar med varandra,
medan de i själva verket snarare är sysselsatta med två monologer, eller en monolog och
förstrött intresse från motparten. De inre aspekterna på samtal rör deltagarnas avsikter
och syften, medan de yttre rör det som är mera direkt iakttagbart.
De här aspekterna är naturligtvis mycket komplexa, inte minst vad beträffar
avsikter och syften. En hel grupp av psykoterapeutiska teorier har som en utgångspunkt
att många avsikter och syften är omedvetna och inte omedelbart tillgängliga för oss.
Samtalet kan då vara ett medel för att nå större insikt i vad man egentligen vill och har för
mål.
Det finns förstås andra typer av språkliga samspel än de vi har nämnt hittills. En
intressant sådan, som utan tvekan kan kallas professionell, är debatten. Debatter har som
syfte, åtminstone på ett plan, att framlägga argument och fakta som stöder en viss idé
som man själv förfäktar. Det anknyter till den tidigare diskussionen om retorik och
argumentationsteknik.
Debatter utmärks dock av att det nästan aldrig är en kommunikation som är tänkt
enbart för debattörerna själva. Det gäller i synnerhet i vår av massmedia starkt präglade
vardag.
Debattörer riktar sig inte enbart till varandra, kanske inte ens i första hand. Ofta är
man mera intresserad av att få ut sitt budskap till vissa speciella grupper, eller till så
många människor som möjligt. Det senare är särskilt påtagligt för politiska debatter i
tidningar, radio och TV. På det sättet skiljer sig debatt och samtal radikalt från varandra.
Jag ska exemplifiera detta med hjälp av en TV debatt mellan Olof Palme och Torbjörn
Fälldin år 1977.
Här är ett avsnitt från debatten:
Palme: skapa istället resurser, ett handlingskraftigt samhälle, låt inte människorna på orter
som Olofström bara sitta och vänta på att regeringens ledamöter säger ”vi vet inte,
vi får se”
Fälldin: hm
Palme: ja menar, ja kan ju direkt säja att i den situationen, ja har varit me om många
kriser å orter under dom år som ja varit i regeringen, 12-13 år, å med den
21
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
särprägel, de resultatet, så hade ja slagit näven i bordet å sagt: detta i Olofström
får icke ske, dom människorna ska ha sin trygghet, de ska vara ett klart besked
från regeringens sida, å ja vill säja er, och de riktar ja till LM, till Wallenbergkoncernen, å de riktar ja till den borgerliga regeringen, sluta å mumla om dom här
frågorna, klara upp de här i Olofström snarast möjligt, annars kommer de att bli
hårt och spänt i de svenska samhället å de tjänar ingen av oss på
Fälldin: nä visst, vi ska ta i Olofström me samma allvar som vi tog i Norbottens Järnverk,
där vi fick ta över efter den gamla regeringen å gå in med 1 800 miljoner för att
NJA över huvud ska kunna leva vidare, vi ska ta i branschen här uppe norr över
där vi går in me 25 miljoner till TEKO- sidan, med samma allvar som till
glasindustrin där vi går in me
Palme: alldeles för lite
Fälldin: 25 miljoner, alldeles för lite?
Palme: ja
Fälldin: ja de finns då inga motioner ifrån dig och ditt parti i riksdan
Palme: jodå, som höjer de där, det finns ett par enskilda
Fälldin: å lägg märke, lägg märke till att Palme, de enda konkreta förslag han har om
Olofström de är att han skulle ha slagit näven i bordet
Palme: hm
Fälldin: å de vet ja inte att de ger nåra nya jobb, de e ungefär samma tema som, som
Zackrisson hade i Örnsköldsvik, en lång litania men inga konkreta förslag till hur
man löser de, här håller vi på att, här jobbar vi för fullt me att lägga ut
beställningar till LM så att Olofström kan leva vidare
Palme: Ett stort företag med 900 miljoner kronor i vinst som har fått så väldigt mycke
direkt och indirekt samhällstöd som LM har fått, där har, menar ja, en ansvarig
regering möjlighet å gå till företaget å säga ”de här får inte ske på de här sättet får
ni inte lägga ner, ni har resurser å klara de här, å så skulle man skaffa sig tid för å
reda upp de, för å klara Olofström”, men nu istället, att människorna därnere i
avsaknad utav såna här rejäla besked ska behöva ordna demonstrationer och
känna denna förskr.., gnagande oro i familj efter familj, de, varje situation ä inte
22
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
den adra lik, men nr det gäller Olofström, där skulle man gått ut me en gång, gett
klart
Fälldin: men ja konstaterar återigen att de enda konkreta bidrag till lösningen de är ifrån
Olof Palmes sida, de e att han skulle slå näven i bordet, ja säger att vi håller på för
att på olika sätt underlätta, underlätta för dom att leva vidare, de är icke så att vi
gett LM någon fullmakt för deras handlande, men det viktiga för hela den här
Palme: det kanske, felet me eran att ni inte kan slå näven i bordet mot dom
storkapitalistiska företagen
Fälldin: va skulle hindra oss, va skulle hindra oss?
Palme: ja men eftersom ni har gjort det
Fälldin: va skulle hindra oss, om de räckte med att slå näven i bordet, vem, vem man än
lyssnar till, vi har ju haft TV program som har tagit upp Olofström, hm, mera
kontret va, vad hade Hans Gustafsson att föreslå utav konkreta åtgärder? Ja tror
han använde formuleringen ”sätta alla klutar till”, ja är inte riktigt säker, nån av er
har gjort de, eh, man, skulle göra allt vad man kan, har vi läst om, å de e bra de,
men de viktiga är att man kommer me konkreta uppslag till hur man angriper de
här
Det här utdraget visar knappast två personer som samtalar med varandra för att
lyhört försöka förstå varandras synpunkter och diskutera dem för att kanske uppnå en
gemensam, eller i alla fall ny uppfattning om vad problemet gäller. Istället är denna
dialog riktad främst till lyssnare och åskådare. Meningsutbytet har närmast karaktären av
ett antal monologer som visserligen innehållsligt är beroende av varandra, men inte för
diskussionen mycket framåt. Diskussionen rör vad regeringen bör göra med anledning av
en aviserad företagsnedläggelse. Palme tycker att regeringen är för passiv och gjort för
litet, Fälldin tycker att regeringen gjort precis så mycket som den kunnat. Ingendera
parten kan sägas föra någon övertygande saklig argumentation, utan framställer sina
respektive ståndpunkter som de rätta, genom att upprepa kärnan i vad som sagts,
nämligen att regeringen gjort för litet, respektive precis tillräckligt. Fälldin påpekar
visserligen att det finns begränsningar i lagen för vad man kan göra (längre fram i
debatten) men det är inte ett argument mot att tala med företagsledningen, vilket Palme
23
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
rekommenderar, samtidigt som Palme inte närmare anger vad sådana samtal med
företagsledningen skulle innehålla.
Det är uppenbart att den här sekvensen inte visar ett lyckat samtal mellan Palme
och Fälldin. Det liknar mera ett gräl där man i första hand försöker visa att motparten har
fel, men utan särskilt sofistikerad argumentering. Det har därmed den karaktär som
mycken annan politisk retorik, nämligen att kanske inte i första hand försöka övertyga
varandra, eller andra åhörare, om den egna ståndpunktens riktighet. Snarare är effekten
att stärka de redan övertygade i tron. Detta är naturligtvis ett fullt acceptabelt syfte i den
politiska debatten, och exemplifierar ytterligare ett syfte med samtal och dialog.
Andra professionella samtalssituationer är t ex läkarsamtal av olika slag. Åtskillig
forskning har gjorts under senare år inom detta område. En av de mera kända forskarna är
Frankel (1983). Den karaktär som Frankel (1983) har studerat är samspelet mellan läkare
och patient bl a med avseende på hur blickkontakt, beröring (när läkaren undersöker) och
språk ingår som komponenter i detta samspel.
Syftet med dessa studier är att försöka komma åt de regler som kan sägas beskriva
vad som händer vid läkar-patient samspel, särskilt hur dessa regler tolkas och förstås av
deltagarna själva.
Ett motiv för dessa studier är det faktum att en stor del av alla de personer som
söker hjälp på läkarmottagningar inte är sjuka och inte får någon medicinsk behandling.
Det är särskilt denna grupp av personer som Frankel intresserat sig för. Vad är det för
sorts kommunikation som försiggår mellan läkare och besökande och som gör det möjligt
för läkaren att fullfölja sin undersökning.
En viktig del av läkarens uppgift är att med händerna undersöka klienten, därför
är inte minst denna aspekt intressant, i synnerhet som direkt, och intim, beröring av
människor man inte känner, är belagt med mycket starka restriktioner i de flesta kulturer.
Frankel arbetar i den etnometodologiska traditionen, dvs han försöker visa hur
människor klarar av att kommunicera med varandra i vardagliga situationer. I Frankel
(1983) studerade han hur en rutinundersökning av en pojke gick till, när det gällde
kommunikationens funktion i undersökningen. Frankel menade att delar av läkarens
språkliga kommunikation hade som uppgift att få bort uppmärksamhet från det ställe på
kroppen där läkaren undersökte med sina händer. Särskilt genom att ställa frågor
24
Intervju- och samtalsmetodik 1
Kursansvarig: Kerstin W. Falkman
ht2009
”tvingar” läkaren patienten att titta på läkaren och svara något, eftersom detta är det
förväntade och vanliga sättet att reagera om man får en fråga. Frankel menar att läkaren
inte agerar på det här sättet medvetet. Poängen är att det normala sättet att bedriva samtal
tycks ha ett så starkt styrande inflytande att det kan upphäva patientens naturliga intresse
av att se efter vad läkaren gör under sin undersökning.
Det här exemplet visar en annan aspekt av professionella samtal, nämligen att
”experternas” sätt att bedriva samtal kan styras av principer som de inte själva är
medvetna om. Det har istället utvecklats som en väl fungerande praxis.
Det professionella samtalet är alltså endast delvis professionellt i den meningen
att det förmodligen aldrig kan bli helt genomteoretiserat och genomtänkt. Ett samtal
kommer alltid i hög grad att vara beroende av den oprofessionella kommunikationens
egenskaper.
25