Påskdagen ur Matteusevangeliet
Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter
och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna
den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för
alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring
överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den
räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, han
kom till vår räddning.
(Jes 25:6-9)
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra
Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från
himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten
och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som
döda.
Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev
korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda
er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han
före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.”
De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för
hans lärjungar.
Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade
honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till
Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för
översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de
soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under
natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med
honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit
tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När
de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram
till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut
och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn
och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens
slut.”
(Matt 28:1-20)
Han är med oss alla dagar. Han är här i vår kyrka. Kan du förnimma hans närvaro här mitt
ibland sitt folk som han älskar? Bibeln säger att han är den levande Guden.
Idag firar vi det största i vår kristna tro. Fram till påsken har Jesus gett fantastisk
undervisning, han har gett oss vishet för livet, kärlek som förvandlar, förlåtelse som förnyar.
Han har helat många människor och gett dem ett nytt liv. Men det han gjorde idag, det var att
öppna en helt ny värld för oss. Där, en morgon i Jerusalem på våren år 33, förändrades livets
villkor för alltid. Ni sörjande kvinnor, vem söker ni här? Den levande ej bland de döda är.
Uppstånden är Jesus. Halleluja! (SvPs 146:2)
Det var de kvinnliga lärjungarna som var utvalda att vara de första att få höra. Jag kan undra
varför… Kanske var det så att de både var mer hängivna i sina hjärtan och trofasta i handling.
Apostlarna flydde för sitt liv, kvinnorna och Johannes höll ut vid korset. Och nu på
söndagmorgonen kom de, berättar Markus, med väldoftade oljor för att smörja Jesu kropp. En
enkel kärlekshandling, men så dyrbar för Jesus.
Han ser våra små ansträngningar, han ser det vi gör i det fördolda. För honom, och för alla
dessa människor som han älskar. Han ser, och han lönar. Alla är välkomna, även den mest
oansvarige och den störste syndaren, men Jesus lönar på ett särskilt sätt med sin välsignelse
den som vill vara nära honom, den som vill vara trogen mot honom. Och nu när de kvinnliga
lärjungarna kom med sin enkla kärlekshandling, så fick de förmånen att vara de första att få
höra, först genom ängeln, och sedan de första att få möta Jesus.
Plötsligt står han där. Han som var borta. Han som de hade sett död. Han som de hade tagit
ner från korset och svept i en duk och lagt i en grav. Så som de hade fått begrava och sörja
människor de älskat förut. De som hade gått före dem över den mörka gräns som vi kallar
döden.
Men här står han. Levande, och full av liv att ge vidare. Och han säger till dem och till oss och
till alla som lever i dödens närhet: Var inte rädda. Var inte rädda. Längre fram sade han till
Johannes: Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till
döden och dödsriket. (Upp 1:18)
Från och med påskdagen år 33 är inte döden slutet. Han säger i Hebreerbrevet att han genom
sin död skulle… befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt
liv. (Heb 2:14-15)
Fruktan för döden… Har du någon gång känt fruktan för döden? Den starka, den slutgiltiga.
Och för en del av oss kan den rädslan för döden vara så förlamande stark att vi blir
paralyserade. Att vi inte lever, för att vi är så rädda för att dö. Att vi, med Hebreerbrevets ord,
är slavar hela våra liv.
Till oss stiger Jesus fram och säger: Var inte rädda. De ortodoxa sjunger: Med sin död har han
dödat döden. Det var förutsagt redan 700 år tidigare av profeten Jesaja, i de fantastiska ord vi
hörde i den gammaltestamentliga texten: Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud
skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på
jorden. Herren har talat.
Det finns ett slut på förnedringen och rädslan. Det finns en tröst som torkar våra tårar. Det
finns en bro över dödens flod, och den bron är Kristi kors. Som Strindberg lät hugga in på sin
gravsten: Ave Crux, Sola Spes. Jag hälsar dig, kors, du mitt enda hopp.
För Jesus gav oss ord av tröst som jag läser på varenda begravning, ett löftesord som han gav
oss på skärtorsdagen, där i talet i Johannes 13-17. Han säger: Känn ingen oro. Tro på Gud,
och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går
bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall
jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Joh
14:1-3)
Där Jesus är, där är himlen. Som han sade till rövaren där på korset bredvid honom på
långfredagen: Idag ska du vara med mig i paradiset. (Luk 23) Det gäller dig, det gäller mig,
det gäller alla som omvänder sig och vågar tro på honom.
Vågar du tro på honom? Att han har berett plats inte bara för alla de andra, utan just för dig?
Att det finns en plats som väntar på dig, och att du inte bara ska leva sjuttio-åttio-nittio år här
på jorden, utan att du kommer att få leva för evigt hos Jesus? Vågar du tro det på riktigt? Så
att det påverkar hur du tänker och prioriterar i vad som är viktigt i livet här på jorden? Vad
som verkligen är värt att satsa på?
Våra pengar får vi inte med oss dit där gatorna är av guld. Men våra själar får vi med oss, de
vi har blivit genom de val vi gjort varje dag här på jorden. Om vi tror på att Jesus har dödat
döden, så kommer våra liv att se annorlunda ut. Om vi vågar tro.
Och Jesus har gett oss ett tecken för att hjälpa oss tro. Innan han gick till korset instiftade han
på skärtorsdagen den heliga nattvarden, när han sade: Tag och ät. Detta är min kropp som
offras för er, detta är mitt blod. Och han sade också i Johannes 6: Den som äter mitt kött
och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.
(Joh 6:54)
Om vi firar hans måltid här på jorden, så får vi dela hans måltid en gång i himlen, vid
Lammets bröllopsmåltid. Det är det som var förutsagt där av Jesaja när han talade om ett
gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga
rätter och starkt, klarat vin.
Vad han säger med en jordisk bild är att det som Gud ger oss, det har innehåll, det är fyllt av
Guds Ande och mättar vår innersta längtan och hunger. Det är Guds kärleks gästabud för alla
folk, för alla som gensvarar på hans kallelse. Det är för alla, det är för dig. Kristi kropp, för
dig utgiven.
Men om det är för alla folk, och om det förvandlar vårt liv att få veta att Jesus har vänt vår
död till evigt liv – borde då inte alla få höra det här? Som Paulus skriver i 1 Tess 4 som vi
läser i Allhelgonahelgen: Trösta nu varandra med dessa ord, så att ni inte sörjer som de
som inte har något hopp. (1 Tess 4)
Jesus sade till kvinnorna: Gå och berätta för de andra! Och sedan när de samlades på berget i
Galileen, så var det några som tvivlade. Det är ok att tvivla, Jesus har tålamod med oss. Men
han sänder ut dem med de ord som vi läser vid varje dop: Gå därför ut och gör alla folk till
lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att
hålla alla de bud jag har gett er.
Jesus säger: Gå ut, berätta, ge vidare av det goda du har fått! Finns det någon som du möter
idag eller imorgon som du kan berätta för om det stora som vi firar här i kyrkan, att döden inte
längre är ett hot? Att Jesus är en levande närvaro här idag?
Han är med oss alla dagar, men han säger det särskilt i samband med att vi går på hans vägar
och går ut och hjälper alla folk att hitta friden och frälsningen och godheten och sanningen i
Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, som kallar dig att vara hans lärjunge.
