HISTORIA
Appianus
Romerskt blod flyter över sidorna
Santérus | 319s | Isbn 9789173590785
Ida Östenberg
Romerska inbördeskrig – Bok I och II
Intresset för den grekiske historikern Appianus har länge varit svalt. Men
forskningen har omvärderat hans historieskrivning. För första gången finns nu två av
Appianus böcker om de romerska inbördeskrigen i en utmärkt svensk översättning som
skildrar hur brutala strider banade väg för kejsardömet.
Att översätta antik text till modern svenska är en oskattbar kulturgärning. Faktum är
att ett stort antal centrala verk skrivna på grekiska och latin aldrig utkommit i svensk
språkdräkt; andra texter finns tillgängliga enbart i kraftigt ålderstyngda översättningar.
Desto mer glädjande då att det på senare år har publicerats en rad skickligt utförda
översättningar av författare som Seneca, Suetonius, Plutarchos, Homeros, Vergilius och
Ovidius. Bland översättarna av dikt bör särskilt Ingvar Björkeson nämnas – genom
hans mästerliga tolkningar har den antika texten fått en samtidigt ordnära och njutbar
poetisk dräkt.
Bland dem som ägnar sig åt prosan intar Ingemar Lagerström en frontposition.
Sedan 2001 har den tidigare språkläraren givit ut en rad översättningar av grekiskromerska historiska verk. Texterna täcker ett brett tidsspann, från Xenofons Anabasis,
skriven på 300-talet f. Kr. till den senromerska Historia Augusta (Kejsarhistorier). Det
lagerströmska översättningsprojektet har nu riktats mot den grekiske historikern
Appianus (eller Appianos). Redan år 2012 översatte Lagerström de två böcker som
behandlar Roms krig mot Karthago och Hannibal, och nu utkommer på svenska de två
första böckerna av Appianus Romerska inbördeskrig. Sammanlagt skrev Appianus fem
böcker om inbördeskrigen, alla bevarade. Jag förmodar, och hoppas, att de tre
avslutande böckerna är tänkta att ges ut i en andra volym.
Lagerström är den förste att översätta Appianus till svenska. Att det dröjt är ingen
tillfällighet. Appianus (ca 95–165) har aldrig ingått i den antika litteraturens kanon.
Han saknar Plutarchos dramatiska ådra, Polybius skarpa sinne för den romerska
politikens drivkrafter, Livius berättarlust. Appianus har betraktats som litterärt
underlägsen, som en kompilator av äldre författares verk, såsom verkande alltför långt
efter de händelser han beskriver för att vara historiskt tillförlitlig. Hans författarskap
har man sökt sig till i brist på andra källor. Av denna anledning har just de romerska
inbördeskrigen alltid intagit en särställning. Flertalet av de texter som beskriver
perioden har nämligen gått förlorade, och Appianus fem böcker utgör vår enda
bevarade sammanhängande skildring av de omvälvande åren 133–35 f. Kr.
På senare år har Appianus dessutom kommit att uppvärderas, både som historisk källa
och som skribent. Förra året utkom Kathryn Welchs Appian’s Roman history: Empire
and Civil war, en antologi texter från en internationell konferens, där det samlade
budskapet får sägas vara att Appianus som källa ska läsas med viss försiktighet; han är
inte sällan både inkonsekvent och självmotsägande. Samtidigt är det tydligt att
Appianus inte enbart, som man tidigare menat, okritiskt sammanställt äldre texter.
Hans historieskrivning är i grunden innovativ. I stället för att som brukligt under
antiken skildra förloppet annalistiskt (år för år), valde Appianus att dela upp
berättandet efter olika geografiska områden. Appianus var en stor beundrare av Rom,
och idén om det välfungerande imperiet är utgångspunkten för hans författarskap.
Tjugofyra böcker skrev han, av vilka elva bevarats, de om krigen i Spanien, Illyrien, mot
Mithridates, de tidigare nämnda böckerna om Hannibal och Karthago, samt de fem
böckerna om de romerska inbördeskrigen.
Den svenska utgivningen av Appianus kommer således ytterst lägligt med tanke på
den internationella forskningsfronten. Lagerströms översättning är också utmärkt. Den
flyter lätt och förmedlar en autentisk bild av Appianus sakliga, okonstlade, något torra
språk. Översättningen inramas av en inledning samt efterföljande kommentarer, en
ordlista, ett personregister samt kartor. Lagerström lägger stor vikt vid att introducera
den romerska hären. De romerska inbördeskrigen innehåller visserligen ett inte ringa
antal konfrontationer på slagfältet, men framför allt kretsar Appianus berättelse kring
det republikanska systemets upplösning, maktkamper och våld i staden Rom, samt
stridigheter kring medborgarskap och jordägande (det sistnämnda en anledning till
Marx förtjusning i böckerna, vilka han läste på originalspråket, som kvällsavkoppling).
För att kunna tillgodogöra sig texten hade läsaren i första hand varit betjänt av en
introduktion till Roms styrelseskick och sociala struktur samt tidsperioden i allmänhet.
Ytterligare en fundering kring inledningen gäller Lagerströms här deklarerade val att
markera betonad stavelse med accent. För latinet fungerar detta väl, det är bra att få
veta att första stavelsen i exempelvis cándida och póntifex skall betonas. Grekiskan är
knepigare. Lagerströms accenter ger visserligen korrekta upplysningar om det antika
uttalet: man sade Apollódoros och Séleukos. Men i svenskt tal i dag betonas i stället
paenultiman (den näst sista stavelsen), och följden blir att den kunskapstörstande
läsaren upplärs i ett uttal, som knappt ens specialisten brukar. Jag uppskattar tanken
bakom uttalsaccenten, men i de fall den strider mot modernt tal riskerar informationen
att för flertalet läsare bli mer förvirrande än meningsfull.
Lagerströms avslutande kommentarer och ordlista är däremot båda utmärkta. Genom
hela texten ges läsaren möjlighet att via noter och markeringar här söka vidare
tillförlitliga upplysningar och förklaringar. Kommentarerna ger lagom mycket
information, som ökar förståelsen för läsningen, och i ordlistan får man veta mer om
ämnen som Roms religion, ämbetsmän och byggnadsverk.
Appianus skildring tar sin början 133 f. Kr., det år både han och många andra antika
författare såg som början på de romerska inbördeskrigen och republikens upplösning.
Detta år mördades folktribunen Tiberius Gracchus under sin ämbetsperiod mitt på
ljusan dag i Rom av en grupp senatorer under översteprästen Scipio Nasicas ledning.
Tiberius hade försökt genomdriva en jordreform, där delar av de bemedlades mark
skulle konfiskeras och ges till fattiga, delvis för att stärka den romerska armén
(deltagande i krig byggde på markinnehav). Tiberius brukar räknas som den förste av
en lång rad populares, politiker som drev frågor för och med folkets stöd och därmed
utgjorde ett hot mot senatorernas traditionella makt. Senatorernas talan fördes av de så
kallade optimates, och konflikten mellan optimater (exempelvis Sulla och Cicero) och
populares (som Marius och Caesar) dominerade stora delar av de politiska
stridigheterna i senrepublikens Rom. Optimates och populares skall dock inte – trots
att termerna både här och annorstädes översätts så – ses som ”politiska partier” i vår
bemärkelse.
Mordet på Tiberius Gracchus kom att följas av en lång rad våldsdåd; Appianus
romerska inbördeskrig är fyllda av utrensningar, mord och våldsam död. Sida upp och
sida ner flyter blodet, inte bara på fjärran slagfält utan i själva hjärtat av Rom, på Forum
Romanum och i senatsbyggnaden. Huvuden huggs av, kroppar släpas genom stadens
gator och slängs i Tibern. Läsningen av Appianus torde kunna bota vem som helst från
det slarviga användandet av begreppet ”medeltiden” som en särskilt grym och laglös
tidsera; romarna med alla sina ståtliga monument och civilisationsambitioner tvekade
inte att utföra de mest brutala övergrepp på både yttre och inre fiender. En av Appianus
viktigaste poänger är dock att påvisa Roms styrka – stridigheterna ledde inte till
undergång utan avlöstes av ett nytt stabilt politiskt system: kejsardömet.
Tio år efter Tiberius död slås även brodern Gaius Gracchus ihjäl, också han folktribun
med ambitionen att dela ut jord och spannmål till mindre bemedlade medborgare. En
lång rad stridigheter följde. Det blodiga bundsförvantskriget, som ledde till att alla
italiker fick medborgarskap år 89 f. Kr., maktkampen mellan Marius och Sulla, som
drev fram det oerhörda: Sulla intar staden Rom med militärmakt, utropar sig till
diktator och genomför de första så kallade proskriptionerna, där personliga fiender,
vilkas namn skrivs på offentliga listor, blir fredlösa och dödas mot betalning.
Octavianus och Antonius skall komma att återuppta denna barbariska metod och bland
annat låta avrätta Cicero. Om detta får man dock hålla sig till tåls att läsa. Lagerströms
utgåva av Appianus bok 1 och 2 sträcker sig fram till mordet på Caesar år 44 f. Kr.; om
andra triumviratet berättas i hans tredje och fjärde bok.
Med Marius och Sulla gick, med Appianus ord, ”partistriderna från avundsjukt
grälande över i mord, och från mord till öppet krig”. Arvet efter de två var ytterligare
krig, nu mellan Sullas man Pompejus och Marius yngre släkting Caesar. Stridigheterna
dem emellan, och mellan deras personligen rekryterade härar, utgör innehållet i
Appianus andra bok. Först var de båda kumpaner i kampen om makten; tillsammans
med Crassus bildade de det första triumviratet, en allians som förstärktes av Pompejus
äktenskap med Caesars dotter Julia. Hade historien sett annorlunda ut om Julia fått
leva? Kontrafaktisk historia leder alltid till återvändsgränder, men faktum är att alla
antika skribenter är överens om att Pompejus och Julia hade ett ovanligt lyckligt
äktenskap och att banden mellan Caesar och Pompejus försvagades av hennes död i
barnsäng år 54 f. Kr. Fem år senare kastade Caesar tärningen vid gränsfloden Rubicon,
tågade mot Pompejus och Rom och utlöste ännu ett inbördeskrig.
Det avgörande slaget stod vid Farsalos i mellersta Grekland år 48 f. Kr., i detalj skildrat
av Appianus. Caesar besegrade mot alla odds Pompejus, som flydde till Egypten bara för
att mördas vid landstigningen. Med Appianus hjälp får vi följa Caesars vidare framfart.
Först med Kleopatra på en kryssning längs Nilen, sedan till kungariket Pontus, där han
inom ett par timmar besegrade kung Farnakes och lät skicka följande meddelande till
Rom: ”Jag kom, jag såg, jag segrade.” Så vidare till Afrika för att slå ned Pompejus
sympatisörer, till Rom för att fira fyra triumfer, till Spanien för att göra slut på det sista
motståndet. Till skillnad mot Sulla genomförde Caesar inga repressalier mot de tidigare
fienderna. I stället använde han sig av den så kallade clementia-politiken, enligt vilken
motståndarna förläts och tilldelades nya ämbeten, alla dock underställda Caesar, nu
diktator på livstid.
Några, som Cato den yngre, vägrade erkänna Caesars överhöghet. Hellre än att
förödmjukas tog han, till Caesars förtret, sitt liv. Andra svalde misslyckandet, nesan att
ha blivit förlåten, och lät överösa Roms starke man med den ena hedersbetygelsen efter
den andra. Vreden mot Caesars alltmer maktfullkomliga position och hans arrogans
mot senatorerna ledde dock småningom fram till den 15 mars, Idus Martiae, då en
grupp sammansvurna under Brutus och Cassius ledning högg ned Caesar under ett
senatsmöte. Appianus avslutar sin skildring i bok två med att mycket noggrant redogöra
för det kaotiska händelseförlopp som följde på mordet. Här är hans redogörelse unik.
Inte minst för Caesars begravning och Antonius framträdande – det som hos
Shakespeare blev det berömda talet ”Friends, Romans, Countrymen, lend me your ears”
– utgör Appianus vår främsta källa.
All heder åt Ingemar Lagerström för att den första delen av Appianus Romerska
inbördeskrig nu finns tillgänglig på svenska. Med vetskapen av vad som väntar i de
följande böckerna – inte minst Appianus magnifika genomgång av enskilda romares
svek och trofasthet under det andra triumviratets utrensningar – hoppas jag att han
redan är i full gång med att översätta fortsättningen.
Ida Östenberg är docent i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs Universitet
och forskare vid Kungl. Vitterhetsakademien.
- PUBL. I RESPONS 3/2016
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
