Nervsystemet sköter information
Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett
nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och
intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett
välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.
Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med
varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av
hormonsystemet, men det går långsammare.
Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS.
Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som
kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas
perifera nervsystemet, PNS.
Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas för nervsystemet.
Styr kroppens funktioner
Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av
information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr
kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och
organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av
signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra
nervceller.
Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens
hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet
även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all
information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.
Allt kan inte styras med viljan
Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska
nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet
beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll.
Två olika sorters celler
Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av
stödjande celler som kallas gliaceller.
Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen.
Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett
långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera
kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av
utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta
utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de
kan ha kontakt med många andra celler.
Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en
myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består
av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små
mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.
Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens
cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av
cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet.
Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon, som leder impulser ut från nervcellen.
Cellen har också flera kortare utskott, dendriter, som leder nervimpulser in till cellen.
Nerverna består av långa utskott, axon, som ligger tillsammans i nervbuntar. En del nerver
omges av en så kallad myelinskida.
Nervceller leder elektriska impulser
Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser
är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att
natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids
sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.
Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en
nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en
kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls
som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många
nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som
man trampat på är vass.
Ibland leds inte nervimpulsen vidare
Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan
istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras
vidare. Det är en mycket viktigt funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför
många impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i
nervcellerna.
Cellerna har många kontaktpunkter
En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av
ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.
Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som
synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig.
Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.
En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som
förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till
muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från
kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller
ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad ( endast i ryggens nerver)
Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta. Den fungerar på liknande sätt som
synapsen mellan två nervceller. När man ska röra en muskel skickar hjärnan en impuls som
fortsätter genom ryggmärgen och vidare ut i ryggmärgsnerverna. När impulsen till slut
överförs till muskelcellen drar den ihop sig.
Hjärnan
Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger knappt 1,5 kilo
vilket motsvarar cirka två procent av kroppsvikten, men hjärnan förbrukar 15-25 procent av
kroppens energi. Hjärnans olika delar är
storhjärnan
hjärnstammen
lillhjärnan
hjärnhinnorna.
Hjärnan använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet.
Blodet kommer genom två par blodkärl, artärer, som förenas till en ring på hjärnans
undersida. Små artärer förgrenas från ringen och når hela hjärnans yta.
Hjärnan väger knappt 1,5 kg och använder ungefär en femtedel av den syremängd som
tillförs kroppen via blodet.
Nerverna
Nerverna består av långa utskott
Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av
långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen.
Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen.
Kroppens olika typer av nerver är:
hjärnnerver
ryggmärgsnerver
nerver som inte kan styras av viljan.
Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv
par hjärnnerver.
Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Totalt har man 31 par
ryggmärgsnerver. Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan
och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till
hjärnan.
Hjärnerver utgår från hjärnstammen
Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv
par hjärnnerver:
Luktnerven leder luktinformation från näsans slemhinna till luktcentrum i
tinningloben. Det är den första hjärnnerven och kallas olfaktoriusnerven.
Synnerven förmedlar synintryck från näthinnan till syncentrum i nackloben. Det är
den andra hjärnnerven, optikusnerven.
Ögats rörelsenerver leder impulser till de små muskler på ögonglobens utsida som
gör att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. En av nerverna drar dessutom ihop
pupillen och ökar linsens ljusbrytande förmåga. Ögats rörelsenerver består av tredje,
fjärde och sjätte hjärnnerverna, och de heter ockulomotoriusnerven,
trochlearisnerven och abducensnerven.
Trillingnerven är den största hjärnnerven. Den tar emot känselintryck från ansiktet
och förmedlar dessutom nervimpulser till tuggmusklerna. Det är den femte
hjärnnerven och kallas också trigeminusnerven.
Ansiktets rörelsenerv leder nervimpulser till ansiktets muskler, tårkörtlarna och två
av spottkörtlarna. Dessutom förmedlar nerven smak som registreras på tungans
främre två tredjedelar. Det är den sjunde hjärnnerven, facialisnerven.
Hörsel- och balansnerven leder information om hörsel och balans från innerörat till
hjärnan. Den åttonde hjärnnerven heter vestibulokoklearisnerven. Hörselnerven
kallas även akustikusnerven, men det gäller bara den del som har med hörseln att
göra.
Tung-svalgnerven leder information till de muskler som sköter om sväljningen. Den
tar även emot information om smak från tungans bakre tredjedel, och känsel i
svalget. Den nionde hjärnnerven kallas också glossofaryngeusnerven.
Lung-magnerven kallas vagusnerven eller ”den kringirrande nerven” och är kroppens
längsta hjärnnerv. Den påverkar på ett omedvetet plan bland annat struphuvudet,
hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna. Det är den tionde hjärnnerven.
Hjälpnerven eller binerven förmedlar nervimpulser till kappmuskeln och stora
nickmuskeln. Den elfte hjärnnerven heter också accessoriusnerven.
Tungans rörelsenerv sköter om tungans rörelser. Hypoglossusnerven är ett annat
namn på tolfte hjärnnerven.
Ryggmärgsnerver leder information till och från hjärnan
Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver som
indelas i:
åtta par halsnerver
tolv par bröstnerver
fem par ländnerver
fem par korsnerver
ett par svansnerver.
Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut
till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att
ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en
bakre gren.
Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På
latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan.
Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran,
armen, höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som
kommer från flera olika ryggmärgsområden.
Bröstnervernas främre grenar ingår inte i nervflätor, utan varje gren bildar en revbensnerv
som löper under revbenet med samma nummer. Ryggmärgsnervernas bakre grenar bildar
inte heller flätor utan går direkt till bakhuvudets, nackens och ryggens muskler och hud.
Nerver som inte kan påverkas av viljan
De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis
hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet.
Det autonoma nervsystemets två delar är
sympatiska nervsystemet
parasympatiska nervsystemet.
Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det
påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i magtarmkanalen. Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner.
Sympatiska nervsystemet
Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är
förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas
tillsammans den sympatiska gränssträngen.
Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen.
Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i
nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna
och når stora delar av kroppen.
Sympatiska ganglier finns även i bukhålan intill stora kroppspulsådern. De sympatiska
nervtrådarna bildar nätverk runt artärernas blodkärl.
Förbereder kroppen för kamp
Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när
kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig
rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det
sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att
stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet.
När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att:
pulsen ökar
hjärtat pumpar kraftigare
blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det
minskar till hud och inälvor
blodtrycket ökar
luftrören vidgas så att det går lättare att andas
blodsockernivån ökar så att man får extra energi
pupillerna utvidgas
svettningen ökar
tarmrörelserna minskar
matsmältningen sätts på sparlåga.
Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara
aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket
och kroppstemperaturen.
Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila
Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i
kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av
hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från
korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.
När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att:
pulsen minskar
hjärtats pumpkraft minskar
blodtrycket sjunker
luftrören dras ihop
pupillerna dras ihop
salivproduktionen ökar
tarmrörelserna ökar
matspjälkningen ökar
erektionen underlättas
man kan kissa
man kan tömma tarmen.
Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då
kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska
nervsystemet.
De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen.
Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De
båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.
Nervbanor sköter kontakten mellan kroppens delar
Nerver förmedlar information mellan centrala nervsystemet och övriga kroppen, och kallas
ledningsbanor eller nervbanor. En nervbana består av flera nervceller, neuron, ungefär som
länkarna i en kedja. Nervcellerna har kontakt med varandra med hjälp av synapser.
De flesta nervbanor mellan storhjärnans bark och ryggmärgen korsar över till motsatta sidan
i hjärnstammen. Höger hjärnhalva styr därför vänster kroppshalva, medan vänster
hjärnhalva styr höger kroppshalva.
Nervbanorna kan vara av olika slag.
Motoriska banor kallas nervbanor som går från hjärnan till skelettets muskler. De
förmedlar information från rörelsecentrum i pannloben. Impulserna gör att
skelettmuskulaturen drar ihop sig och man kan röra sig.
Sensoriska banor kallas nervbanor som går från kroppen till hjärnan. De leder
information om tryck, beröring, smärta och temperatur från huden till känselcentrum
i hjässloben. De förmedlar också information från leder, muskler och senor som
lillhjärnan behöver för att kunna kontrollera hållning och rörelser.
