Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen efter Trettondedag Jul den 17 januari 2016
Jesaja 55:1-4 * Uppenbarelseboken 22:16-17 * Johannes 4:5-26
V
id Jakobs källa vid staden Sykar uppenbarade
Jesus sitt riktiga jag för kvinnan som kom dit för att
hämta vatten. I det som hände då kan vi få veta åtskilligt
om hur Jesus gör när Han uppenbarar sig, sin härlighet
och sitt riktiga jag.
Kanske har också ni tänkt att det vore fint att möta
Jesus eller längtat efter att få se Honom eller i alla fall
lära känna Honom mer och tydligt förstå vem Han är.
Det finns all anledning att ta vara på en sådan längtan,
odla den, ge utrymme för den. Det är bara Jesu ovänner
som inte vill att vi ska fråga efter Honom.
Jesus mötte kvinnan vid brunnen vardagligt och
oväntat. Hon kom till brunnen en helt vanlig dag, inte för
att träffa Jesus, utan för att hämta vatten. Att hon kom
mitt i den besvärande middagshettan tyder närmast på
att hon inte ville träffa någon alls.
Det är värt att notera att där kvinnan minst anade
det, där fanns Jesus. Han överraskar gärna fortfarande
och dyker upp oväntat.
Det är också värt att notera att initiativet låg och
ligger hos Honom.
Å andra sidan var hennes svar och hennes nyfikenhet en förutsättning för att Jesus skulle lyckas. Hade
hon väjt undan eller av blygsel över sig och sitt leverne
dragit sig undan samtalet, hade det inte blivit något mer.
Men kvinnan väjde inte, utan frågade och prövade sig
fram, hon lyssnade till och funderade över vad den
okände mannen sade till henne.
Vi kan, gärna kritiskt, fråga oss själva om vi är öppna
för att Jesus kan dyka upp typ oväntat, och räknar med
att Han till en början inte är så begriplig. Påverkas vi av
den allmänna opinionen att ingen förnuftig i vår tid kan
tro på Jesus?
Frågan om när kvinnan kom till tro på Jesus går inte
att svara på. På ett sätt började det redan vid första
ögonkastet. I alla fall är det konstruktivt att se det så.
När Jesus såg henne, och hon inte vände bort blicken
utan svarade, då började tron. Det som hände därefter
utvecklade deras relation, alltså tron. Jesus visste förstås vad Han gjorde och lät samtalet gå i en viss ordning. Det förefaller som att Han ofta använder just den
ordningen när Han möter människor. Men inte alltid;
Han kan göra annorlunda.
Det första som händer i deras samtal är att Jesus
ser henne och tar henne på allvar. Det var för henne,
och har alltid varit och är, en revolutionerande och omvälvande händelse. ”Han ser på mig; Han tar mig på
allvar; Han till och med behöver mig”.
Det andra som händer är att Jesus säger sådant
som kvinnan inte förstår, det där talet om ett levande
vatten som man aldrig mer blir törstig av. Hon verkar tro
att Jesus menar rinnande, icke-stillastående vatten,
men Han talar egentligen om det eviga liv, som Han
kommit för att ge åt världen och varje människa, särskilt
efterlängtat av dem som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” (Matt 5:6). Den Helige Ande handhar det
eviga livet, så egentligen är det Han som är Jesu
levande vatten. Jesus säger så lite senare i Johannesevangeliet (Joh 7:37-39).
Kvinnan säger ”Ge mig av det vattnet så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten”. Det framgår inte om hon är ironisk eller djupt allvarlig – eller
både-och eller något däremellan. Kanske visste hon inte
själv vad hon menade med det hon sade. Det där
komplicerade och konfysa tillhör i alla fall samtalet med
Jesus och Hans uppenbarande av sitt riktiga jag för oss.
Tron är komplicerad och svårfångad.
Det tredje som händer är att Jesus avslöjar att Han
känner till kvinnans problem med sina karlar, eller, om
man så vill, hennes syndiga leverne. Han dömer henne
inte; Han bara säger som det är. Det kommer också i
relationen till Jesus, alltså i en levande kristen tro, att
Jesus tar upp det vi och Han vet är fel. Det är inte alls
behagligt, särskilt inte jämfört med när Han får oss att
känna oss värdefulla och viktiga. Men både det ena och
det andra är sant, och båda hör till livet med Jesus.
Efter kallelsenåden följer upplysningen genom
lagen, som de gamla svenska själavårdslärarna uttryckte saken.
Det verkar som om kvinnan försöka glida undan talet
om hennes liv, när hon börjar tala om att Jesus är profet
och, lite förnumstigt kan det verka, frågar efter den rätta
platsen för gudstillbedjan, på berget Nablus alldeles intill
Sykar, som samarierna menade, eller på Sions berg i
Jerusalem, som judarna menade. Fast kanske glider
hon inte alls undan utan, allvarligt, dels ger Jesus rätt,
”Du som är profet vet vad Du talar om”, dels ställer den
livsviktiga frågan om var vi kan finna den nådige Guden
och frälsningen, förlåtelsen och det eviga livet.
I alla fall får hennes fråga Jesus att säga henne att
bön och Guds helige Ande och den sanning som Gud
har uppenbarat är det sätt på vilket vi finner en nådig
Gud. Och, säger Han, frälsningen är redan här. Frågan
om vad vi gör för att finna Gud är alltså bön, Andens
nådemedel och sanningen som finns i Guds Ord, Ordet,
bönen och sakramenten, alltså. Nådemedelstro kallas
det för
Med den hemlighetsfulla och förlösande nyckeln:
Frälsningen är här. Mitt framför kvinnan, i mänsklig
gestalt, synlig och samtidigt fördold. Också i vår mitt,
synligt, gripbart och samtidigt fördolt.
Det verkar som att kvinnan börjar förstå att det de
talar om inte är långt borta, att den Messias som alla
sanna tillbedjare längtar efter och vill möta och en gång
ska se är alldeles i närheten. Det tillhör också kristenlivet, detta att ana att man är nära utan att riktigt veta.
Jesus säger: ”Det är jag, den som talar till dig”.
Ordagrant säger Han ”Jag är, den som talar till dig”. Då
känner kvinnan igen vad Gud sade när Han avslöjade
sitt namn för Mose i den brinnande busken: Mitt namn
är Jag är.
Den yttersta avsikten för Jesus, dit Han ville komma
i samtalet med kvinnan vid brunnen och dit Han vill
komma med oss, är inte att vi ska känna oss värdefulla,
inte heller att vi ska se vår synd, inte att vi ska förstå de
teologiska problemfrågorna, utan att vi ska bekänna ”Du
är Messias, Du är Gud” med hela vårt förstånd och hela
vårt hjärta och hela vår kraft. De andra sakerna är viktiga och hör till, men målet är bekännelsen till Jesus
som den älskade Herren och Frälsaren. Hos Honom
finner vi friden och förlåtelsen, Han är den nådige Gud,
vårt ursprung, vårt mål. Hos Honom är den himmelska
härligheten och det eviga livet.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
