Vart tog tillväxtkongressen vägen?
Socialdemokraternas tillväxtkongress förra året blev en stor framgång för dem som vill främja
en globalt inriktad miljöpolitik. Historiskt sett har Sverige fört en framgångsrik miljö- och
energipolitik. Det var ingen slump att Sverige 1972 fick uppdraget att arrangera FN: s första
miljökonferens. Redan tidigt insåg partiet riskerna med att det ökande elbehovet skulle leda
till försurning och andra negativa miljöeffekter, om vi inte minskade vår användning av
fossila bränslen i elproduktionen. Satsningen på kärnkraft i stället för fossila energikällor var
som Tage Erlander beskrivit i sina memoarer ett medvetet miljöval.
Tillväxtkongressen beslut under rubriken ”En global hållbar utveckling” innebar en nystart för
socialdemokratisk miljöpolitik. Kongressen fastslog att det i vårt land framförallt handlar om
att utnyttja kunskaper och erfarenheter från industrin och forskningen för att satsa inom de
områden där Sverige kan göra stor nytta för en uthållig tillväxt i samklang med en hållbar
global miljö.
Eftersom den svenska basindustrin internationellt sett är mycket energieffektiv var det enligt
kongressen viktigt för den globala miljön att basindustrin ges goda förutsättningar att fortsätta
att investera i vårt land. Därigenom kan industrin pröva ny miljö- och energieffektiv teknik.
Att den svenska basindustrin ska kunna använda effektiv resurshushållning som en
konkurrensfördel fastslogs liksom vikten av att basindustrin har en långsiktigt stabil och
internationellt konkurrenskraftig elförsörjning.
Det faktum att den energiintensiva industrin tillsammans med teknikföretagen ständigt arbetar
med att lösa energi- och resurshushållningsproblem har gjort att dessa industrier blivit
framgångsrika. För tillväxtkongressen var det självklart att ett grönt folkhem uppskattar och
väl förvaltar detta svenska miljökapital. Kongressen insåg därmed att ett litet lands viktigaste
bidrag att påverka de stora globala miljöfrågorna är att ta fram och visa på goda exempel.
Skall sådana exempel få efterföljd i andra länder måste de vara bra ur såväl miljömässig som
ekonomisk synvinkel. Vid upprepade tillfällen underströks därför betydelsen av en effektiv
resurshushållning.
Jämfört med flera andra partier visade vårt parti alltså upp en ödmjukhet inför den ödesfråga
som alla folk nu står inför: Hur kan vi radikalt minska jordens CO2 -utsläpp, när 80 procent av
energianvändningen är fossil och utvecklingsländerna kraftigt behöver öka sin
energianvändning?
Inför årets kongress har rådslaget ”Det gröna folkhemmet” tagits fram. Här fanns en chans för
vårt parti att vidareutveckla de tankar om ny teknik för resurshushållning som
tillväxtkongressen beslutat. Men i stället är det uppenbart att rådslagets viktigaste uppgift har
varit att i partiet försöka förankra en energipolitik som ska möjliggöra ett fortsatt samarbete
med miljöpartiet. Vi inser naturligtvis att varje minoritetsregering måste kompromissa. Men
detta får inte innebära att vårt parti i förväg anpassar sig. Även om kärnkraften är en
hjärtefråga för miljöpartiet så får vårt parti inte använda felaktiga eller vilseledande
motiveringar för en politiskt styrd kärnkraftsavveckling.
1
Att som i rådslaget jämställa uran med fossila bränslen och hävda att de är ändliga bränslen är
vilseledande. Visst går det att säga att uran liksom allt annat som finns under markytan är
ändligt, men är det meningsfullt att tala om ändliga resurser om de kan räcka tusentals år
framåt i tiden som fallet är med uran? Det som generellt händer är att olika bränslen
successivt kommer att bli för dyra att fortsätta att utnyttja p.g.a. allt högre
utvinningskostnader. En stor fördel med kärnkraften jämfört med fossilkraft, t ex från gas, är
att uranet bara svarar för en liten del av de totala kostnaderna – 1 öre/kWh. Kärnkraften är
därför i motsats till fossila bränslen relativt okänslig för ökade bränslekostnader.
I rådslaget hävdas att eftersom dagens svenska reaktorer tillkom under en trettonårsperiod
riskerar de att falla för åldersstrecket under en kort period. Det är en grundläggande
missuppfattning. Kärnkraftslagen förutsätter att säkerheten hela tiden förbättras när nya
insikter erhålls. Reaktorerna blir därför kontinuerligt modernare och säkrare allteftersom delar
byts ut eller renoveras även om själva byggnaderna bibehåller sitt utseende. Inga reaktorer
kommer därför ”att falla för åldersstrecket” av tekniska skäl. Vad som däremot till sist
kommer att hända är att kraftföretagen av ekonomiska skäl avstår från ytterligare
renoveringsåtgärder och i stället bygger nya kraftverk. Företagen har ekonomiska motiv att
sprida ut sina investeringar i nya kraftverk över en lång tidsperiod. Reaktorernas storlek
skiljer sig väsentligt åt. Rent ekonomiskt blir det naturligt att börja stänga de minsta först
eftersom renoveringskostnaden relativt sett är störst för dessa reaktorer.
I rådslaget redovisas besparingsåtgärder, där 40 miljoner nya fönster i alla våra bostäder
skulle spara in 15 TWh el motsvarande tre reaktorer av Forsmarks typ. Det visar på stor
okunskap om energifrågor. För det första är en mindre del av bostäderna eluppvärmda och för
det andra producerar de tre reaktorerna i Forsmark mycket mer el än 15 TWh (23 TWh år
2004). Men det väsentliga är att politiskt initierade sparåtgärder är ett dyrt sätt att avveckla
kärnkraften. Om exempelvis alla fönster byts ut och ersätts av fönster med dagens bästa
energiteknik, dröjer det länge innan man kan utnyttja ny framtida fönsterglasteknik. Det man
vinner till stor kostnad idag förlorar man således senare. Det bästa är alltså att byta fönster när
man ändå ska göra andra renoveringsåtgärder. Att byta fönster i förtid skulle vara
misshushållning och kommer inte att fungera som ett gott exempel för andra länder.
Vi anser att tillväxtkongressens beslut utgör en god grund för en ödmjuk och
verklighetsbaserad diskussion i vårt parti kring det rådslaget helt rätt kallar ”Klimatet – en
avgörande fråga för mänskligheten”. Denna fråga har sådan dignitet att vårt parti måste sluta
snegla på vad andra partiet kan tänkas anse. Det avgörande för ett ansvarskännande parti
måste vara att fokusera på vad vårt land kan bidra med för en bättre global miljö.
Kommunalråd/oppositionsledare,
medlemmar i (s)-nätverket för orter med energiintensiv industri
Tommy Nyström, Gällivare
Robert Forsberg, Kalix
Mårten Ström, Luleå
Peter Roslund, Piteå
Bert Öhlund, Skellefteå
Lilly Bäcklund, Lycksele
Lennart Holmlund, Umeå
Ulla-Maj Andersson, Nordmaling
Christer Nilsson, Kramfors
Sig-Britt Ahl, Härnösand
2
Sten-Ove Danielsson, Ånge
Ewa Lindstrand, Timrå
Ewa Back, Sundsvall
Eva Tjernström, Söderhamn
Mats Ågren, Gävle
Stefan Hedin, Sandviken
Marie-Louise Dangardt, Hofors
Jonny Gahnshag, Falun
Jan Stagenmark, Hedemora
Åke Johansson, Avesta
Leif Nilsson, Smedjebacken
Nils Persson, Hagfors
Claes Pettersson, Arvika
Lars Jonsson, Sunne
Per Gruvberger, Filipstad
Eva WennStröm, Kristinehamn
Frank Lassen, Grums
Siw Gidlöf, Hammarö
Jan Andersson, Säffle
Pentti Supponen, Hällefors
Anders Ceder, Lindesberg
Robert Mörk, Degerfors
Bo Trygg, Askersund
Nils Erik Hed, Fagersta
Agneta Ivemyr, Hallstahammar
Lars Skytt, Älvkarleby
Bengt-Olov Ericsson, Tierp
Håkan Jonsson, Norrtälje
Benita Vikström, Oxelösund
Gunvor Andersson, Munkedal
Stig Nilsson, Lysekil
Bo Pettersson, Stenungsund
Sven-Åke Gustavsson, Bengtsfors
Johnny Stücken, Mellerud
S Anders Larsson, Vänersborg
Madeleine Dahlgren, Lilla Edet
Inga-Lill Andersson, Ale
Stig Andersson, Finspång
Mattias Ottosson, Norrköping
Per-Arne Larsson, Boxholm
Conny Karlsson, Kinda
Jana Nilsson, Varberg
Jennie Nilsson, Hylte
Joakim Pohlman, Markaryd
Åke Axelsson, Uppvidinge
Monica Widnemark, Lessebo
Bo Bergman, Hultsfred
Kerstin Beckman-Danielsson, Mönsterås
Sven-Åke Svensson, Karlshamn
Åke Hammarstedt, Bromölla
Lars Svensson, Perstorp
3
