EN BRA LEKTION

Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
EN BRA LEKTION
Några elevers syn på elevaktiv lärandeprocess
Tatjana Trivic
Uppsala, 2008.
1
Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
INLEDNING
Förmåga att lära är förunnat alla människor. Att vara lärare är, bland annat, att hjälpa människor förvalta
denna förmåga på rätt sätt. Visserligen sker lärande kontinuerligt, ”av sig självt” så fort lilla barnet
öppnar ögonen och tar sitt första andetag och livet ut, men vi människor har förstått att ju mer kunskap
om världen medvetandegörs, desto bättre behöver vi någon som kan leda oss genom denna underbara,
tjocka skog av information. Dessutom vet vi också att vi är många gånger starkare i grupp än ensamma på
färden, så även på lärandets väg.
Illeris (2007), skriver i sin bok ”Lärande” så här: ” Lärande kan framstå som något positivt eller negativt,
med det har för den enskilde alltid ett eller annat syfte som handlar om att klara tillvaron med dessa
utmaningar.” Denna mening talar om hur stort och komplext detta med lärande är och även hur viktigt
det är för oss alla. Jag uppfattar hans ord som gällande för allt lärande, inte bara den delen som sker
under organiserade former i skolorna. Inte desto mindre vill jag fokusera på lärande som sker i skolan.
Det har varit min vardag under nästan hela mitt liv, med lite olika utgångspunkter – som barn till två
grundskolelärare, som elev och studerande själv, som yrkesarbetande lärare och som förälder.
Hur gör man som lärare för att eleverna ska lära sig på det optimala sättet? Jag vet att både mina
föräldrar, mina egna lärare, min sons lärare och jag och mina kollegor ställde och ställer denna fråga till
sig själv mycket ofta. Som tur är, har vi till hjälp kloka människor som ger oss teorier om lärandet och
hjälper oss genom vår egen tjocka skog.
Scherp och Scherp (2007) i boken ”Lärande och skolutveckling” presenterar två teorier om lärande, den
behavioristiska och den konstruktivistiska. Enligt den behavioristiska teorin (…)”Lärande sker när
företeelser, som tidigare inte varit förknippade med varandra kopplas samman. (…) Läraren har i
huvudsak en kunskapsföreskrivande roll, där han förmedlar vetenskapligt baserade sanningar och
lösningar på problem inom olika ämnesområden” (…) ”En framgångsrik elev i detta system är duktig på
att konsumera, memorera och kunna återge det som läraren och läromedlen presenterat.”
Enligt den konstruktivistiska teorin (…)” lärande initieras av att individens föreställningar eller förståelse
inte räcker till för att förklara, förstå eller hantera de nya erfarenheter som hon gör. Inre obalans blir
motorn för ett sökande efter kunskap…”(…) ”För att vara en framgångsrik elev i en skola byggd på
konstruktivismen behöver man ha en god förmåga att se likheter och skillnader, att kunna urskilja, bygga
upp och analysera mönster utifrån en komplex verklighet samt att utifrån detta kunna dra slutsatser om
de fenomen man studerar.”
Den behavioristiska teorin var helt dominerande i skolan under tiden mina föräldrar arbetade som lärare
och när jag själv var liten. Jag vill gärna tro att det är konstruktivismens idéer som är grundläggande för
oss i skolan idag.
Ett antal forskare berättar för oss på vilka sätt vi hjälper en elev att bli framgångsrik enligt
konstruktivismen. Wehrner-Godée (2006) skriver följande ord i boken ”Att fånga lärandet”: ”Eleven lär
genom att göra saker, vara aktiv, kommunicera, skapa, konstruera, utforska, experimentera och gestalta i
konstnärliga uttrycksformer” (min kursiv).
Illeris (2007) skriver:”(…) Det handlar i betydligt högre grad om att tillägna sig en generell beredskap att
förstå, att följa med vad som sker i och kritiskt förhålla sig till omvärlden. I detta sammanhang blir
reflektion, i betydelsen eftertanke och omvärdering, allt viktigare för lärandet”.
Scherp och Scherp (2007) skriver: ”Lärare som i huvudsak utgår från konstruktivistisk teori om lärande, får
en mycket aktiv handledande roll (…) Två uppgifter i handledarskapet är särskilt viktiga. Den ena är att
utgå från eller knyta an till elevernas erfarenhetsvärld och de frågor och problem eleverna bär med sig.
(…) Den andra uppgiften är att delta i problemlösningsarbetet…”
2
Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
Elevaktiva arbetssätt, reflektion och handledning uppfattar jag som den röda tråden mellan dessa olika
citat. Enligt min uppfattning av läraryrket är dessa element beroende av varandra och behövs för att
verkligen arbeta konstruktivistiskt.
Reflektion är ett begrepp som har fått mer och mer fäste i vår lärarvärld. Handal (1996) beskriver läraren
som en reflekterad praktiker och lyfter fram lärarnas professionalitet. Han skriver:” (…) reflekterad
praktik är en yrkespräglad verksamhet, där utövarna var för sig – och inte minst gemensamt –
reflekterar över sin individuella och gemensamma praxis. Det gör de på ett kvalificerat sätt (…) och drar
kontinuerligt handlingsmässiga konsekvenser av reflektionen för fortsatt praxis.” Av erfarenhet vet vi att
man funderar över lektioner, hur man har tänkt sig från början och hur det till slutet blev och varför.
Vill man då arbeta konstruktivistiskt är det ännu viktigare att reflektera över sitt arbete.
Handledarrollen och elevaktiva arbetssätt går hand i hand ännu mer påtagligt. Är man inte den
förmedlande läraren som ”ger” kunskap till passiva elever, då har man tagit en handledarroll i sina försök
att aktivera elever, väcka deras tankar och ställa dem inför utmaningar och frågor.
Scherp och Scherp (2007) beskriver dock i sin bok en verklighet som inte alltid stämmer med teorier och
goda intentioner. Vi lärare tror, enligt författarna, många gånger att vi arbetar elevaktivt medan i själva
verket det inte alls är så. De skriver så: ”Huruvida ett arbetssätt kan sägas vara elevaktiv eller inte är
beroende av det sammanhang i vilket arbetssätt används. Det är lärprocessen som är mer eller mindre
elevaktiv.” De menar att man kan använda sig av traditionella pedagogiska metoder lika väl som de
moderna metoderna och ändå skapa en elevaktiv process som rimmar rätt med konstruktivismen. Det
gäller att väcka tankar, förbrylla, få eleven att ifrågasätta och reflektera.
Med utgångspunkter i dessa tankar, började jag fundera över vad eleverna tycker, hur de upplever en
bra lärande situation, vad det är som gör att de känner sig nöjda med en lektion, att de har lärt sig något
nytt. Stämmer elevernas tankar med våra ”vuxna” förståelser av en elevaktiv lärande process? Vad kan vi
vuxna lära oss om konstruktivismen i praktiken av våra elever?
GENOMFÖRANDE AV INTERVJUER
För att få åtminstone en liten bild av elevernas syn på mina funderingar, genomförde jag intervjuer med
tre elever. Jag använde mig av föreställningskarta. Utgångspunkten var några frågor som jag ställde och
eleverna skrev korta svar på post-it lappar. Alla elever använde sig av bara tre stycken post-it lappar var,
trots att jag erbjöd dem fler. Sedan ritade jag upp kartan under intervju som jag drev på med hjälp av
förståelsefördjupande frågor. Jag valde en pojke i åk 7, en flicka i åk 8 och en pojke i åk 9.
Efter en lång fundering bestämde jag att inte intervjua mina egna elever för att undvika eventuella tankar
av typen ”Vad vill fröken att jag ska svara”? Det kändes på något sätt mer objektivt och mer juste mot
eleverna att inte sätta dem i en eventuell obekväm situation. Mitt intresse var ändå inte att undersöka
mitt eget arbete utan elevernas syn på sitt skolarbete generellt. Man kan nog säga att urvalet av elever
var så när som helt slumpmässigt.
Vi samtalade i ett grupprum, intervjuer pågick i ca 40 minuter, en A-3 pappersark med en växande
föreställningskarta låg på bordet mellan oss. Eleverna var positiva till samtalet och ville gärna berätta vad
de tyckte. Efter en något stel början, slappnade de av och det var inte svårt att få svar på frågorna.
Jag hade förberett följande frågor:
1. Hur ser en bra lektion ut för dig?
2. När känner du att du har lärt dig något nytt på lektionen?
Förutom dessa, ställde jag följdfrågor och förståelsefördjupande frågor.
3
Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
Efter samtalet erbjöd jag eleverna en kopia på deras respektive karta, men alla tre avböjde.
RESULTAT
Följande svar fick jag på mina frågor från eleven i åk 7:
”När jag kan hålla min koncentration hela lektionen.”
”När vi pratar om något intressant”.
”När jag kommer ihåg det vi pratade om flera dagar efteråt”.
Dessa svar skrev han på sina post-it lappar. Han menade att alla tre moment var lika viktiga för att en
lektion ska vara bra. I samtalet menade han att han inte hade något emot att läraren bestämmer vad man
ska prata om (”Det är ju därför han är läraren och inte jag.”), däremot ska läraren göra sitt ämne så
intressant att man vill lära sig och komma ihåg. På min fråga hur läraren ska göra för att det ska bli
intressant svarade han: ”Antigen ska han ställa frågor så att jag måste tänka eller så får jag göra något
roligt, som typ på kemi när vi blandar ämnen och det blir något helt nytt, eller så får han berätta en
historia och kanske visa film – men inte för lång, för då kan man tappa koncentration.” Annat som
fungerade bra var att måla, bygga eller rita samt att ibland sitta och läsa lite själv, men ”väldigt sällan”.
På min fråga om vad han tyckte om att söka kunskap själv eller i grupp svarade han att ”Det där är det
värsta jag vet. Det är bara inte min grej. När jag ska söka fakta själv, vet jag inte var jag ska börja. Om jag
ska jobba i grupp då vill jag göra något konkret, inte bara sitta och skriva för då är det alltid någon annan
som tar över.” Efter att han har sagt denna mening, kretsade resten av vårt samtal kring detta. Jag
försökte både få en djupare förståelse själv och kanske hjälpa honom fördjupa sin egen. Jag frågade
honom om han brukar be läraren, eller kanske klasskamraten, om hjälp när han känner att han har svårt
att komma igång eller har fastnat. Det gjorde han, men han menade att han oftast inte fick den hjälpen
han behövde, då kom frustrationen och den tappade koncentrationen. Han menade att det han behövde
var att någon kanske skrev en massa frågor eller stödord åt honom när han skulle söka information och
skriva, och det var bara en lärare som brukade göra så. Annars blir det ”för flummigt”, tyckte han.
I slutet av samtalet kunde jag inte låta bli att uppmuntra honom att prata med sina lärare och berätta det
han sa till mig. Han såg lite tveksam ut, men han verkade vara nöjd och ”lyssnad på”.
Följande svar fick jag från eleven i åk 8:
”När jag får lära mig något jag vill.”
”När jag får jobba i min egen takt.”
”När lektionen är rolig.”
Det stod på hennes post-it lappar. Det viktigaste, enligt henne, var att lektionen är rolig. Hon beskriver
en rolig lektion när de får titta på en kort film och sedan diskutera i grupp, eller när de får göra
experiment, titta i mikroskop, dissekera djur och liknande. Ibland är det kul att lyssna på när läraren
berättar, men ibland är det jättetråkigt. På min fråga vad är det som är skillnad hade hon lite svårt att
formulera svar. Hon svarade i stilen men ”Ah, om jag är trött eller har annat i tankarna kan inte ens den
bästa läraren vara rolig”. Jag försökte få henne att fokusera mer på hur läraren gjorde, inte sin egen
dagsform och då sa hon att ”det blir bättre om läraren ger exempel och gör så att man förstår”.
Att få lära sig vad man vill gör man ibland men oftast är det lärare som bestämmer vad man ska kunna.
Det, tyckte hon, var OK så länge man inte stressas fram utan får jobba i egen takt. Hon ger exempel på
följande bra lektion: ”Vi ska prata om alkohol. Läraren säger till oss att skriva ner frågor vi vill ha svar
på. Sedan berättar han eller vi söker information själva.” Hon menade också att man ska ”kunna fråga
läraren om hjälp när man behöver den, men att läraren inte ska komma med svar för snabbt, för då lär
man sig inte”. Om allt detta uppfylls, lär man sig nytt och blir glad efter lektionen.
4
Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
Följande svar fick jag från eleven i åk 9:
”När vi jobbar med något intressant och/eller nytt”
”När vi har grupparbete.”
”När läraren ställer bra frågor”
Dessa var svar på hans post-it lappar. Det viktigaste enligt honom var att arbeta med något intressant.
Det kan vara nya saker eller något man han jobbat med förut, fast på ett nytt sätt. Som exempel berättar
han om en lärare som fick dem att mäta och räkna fram formel för cirkelns omkrets (i stället att bara
berätta hur man gjorde som alla de andra före henne har gjort). Bra frågor från läraren är de frågor som
sätter igång diskussion, som får honom att vilja lära sig mer, helst i grupp med andra klasskamrater.
Han tycker om att jobba praktiskt och tycker att man får jobba på olika sätt men menar att han som elev
får styra för lite över vad man ska jobba med. På min fråga hur han menade, svarade han att läraren
kanske kunde ge en massa uppgifter inom, till exempel religion, och så skulle man kunna själv välja vad
man vill lära sig. Det händer att lärarna gör så, men alldeles för lite. Och så sa han att det är viktigt att
”det riktiga livet ska synas i undervisningen. Då slipper man undra varför man måste lära sig en massa
onödiga saker ibland”. Om allt detta stämmer har man haft en bra lektion.
DISKUSSION
Mitt första intryck är att jag hade tur i val av elever. De var lätta att prata med och hade många tankar
vilket gav mig ett riktigt smörgåsbord av information att analysera och förhoppningsvis lära mig något.
Vissa svar genomsyrar alla tre elevers tankar. Intresset och motivationen är viktiga liksom att det ska vara
roligt. Jag kan inte säga att det förvånar mig att jag fick de svaren. Därför försökte jag få ungdomarna att
vara mer konkreta i hur läraren gör när det är roligt. De svaren jag fick bekräftar, tycker jag de teorierna
jag nämnde tidigare i inledningen.
Eleverna vill gärna jobba praktiskt och vara aktiva på lektionerna antigen genom diskussion där tankarna
aktiveras med frågor som väcker tankar och stimulerar reflektion eller genom någon form av skapande.
(Det var väldigt tröstande att som NO-lärare höra elever berätta att de uppskattar de praktiska inslagen i
undervisningen, det är något som man lätt kan ta för givet ibland i stället för att inse vidden av
möjligheter till en elevaktiv lärprocess enligt spelets alla regler!)
Scherp nämnde att vi som lärare fokuserar oftast på att metoden ska vara elevaktiv medan det handlar
om att lärandeprocessen ska vara elevaktiv. Det tror jag bekräftas när eleverna menar att man kan ha en
bra lektion även när läraren berättar, förmedlar kunskap, om man då gör det på rätt sätt – genom att
väcka nyfikenhet och nya tankar hos elever.
För all tre elever är det viktigt att hela tiden få en koppling till sin egen verklighet, att få en förankring
som ger mening åt lärande. Även detta bekräftar såväl Scherps som Illeris tankar.
När det gäller den formen av arbete som vi i skolan oftast betraktar som elevaktiv, nämligen eget arbete
med kunskapssökande eller grupparbete, skiljer sig elevernas tankar något, i första hand då pojken i åk 7
som har andra åsikter än de andra två elever. För honom fungerar inte riktigt dessa arbetsformer, han
upplever sig inte särskilt ”elevaktiv” i dessa situationer. Jag tror att han inte alls är så ovanlig i detta
avseende. Min erfarenhet är att elever med läs- och skriv svårigheter ofta behöver mycket mer struktur
än de får vid eget arbete och tycker inte att det är särskilt meningsfullt. Min intervjuelev har dock inga
sådana problem, har jag fått veta. Det måste då betyda att han inte har fått rätt handledning vilket,
tyvärr, bekräftar även Scherps tankar om att vi lärare ofta har fel uppfattning om vår handledarroll i
elevaktiva lärprocesser. Eleven nämner en kollega som verkar ha hittat en metod som fungerar även för
denna pojke. Den läraren måste ha kommit på hur hon ska göra efter att ha funderat (reflekterat) igenom
5
Elevers medskapande i lärprocessen, 7,5 p
situationen, kanske efter samtal med någon kollega. Det är gissningar, men rätt så kvalificerade, skulle
jag tro.
Grupparbete med andra klasskamrater ses som ett bra arbetssätt av eleven i åttan och i nian. Det
bekräftar lärandets sociala dimension som lyfts fram av i princip alla teoretiker jag har kommit i kontakt
med genom studierna.
Jag vill inte ens försöka generalisera på basis av tre intervjuer, men jag kan ändå inte blunda inför faktum
att eleverna har en syn på bra undervisning som stämmer mycket väl med konstruktivismen. Det är
trevligt att höra att de faktiskt får en hel del bra lektioner och att de känner att de lär sig. Jag kan inte
hjälpa att tänka på hur mycket vi lärare har att vinna genom att ha seriösa, lärande samtal med elever om
skolan, om lärande och lärprocesser.
Det är ytterst tillfredsställande för en lärare att höra dessa unga människor formulera sina tankar och
berätta mycket som är klokt… Det måste ha kommit någonstans ifrån, eller hur? Kanske till en del med
hjälp av en och annan engagerad lärare och en och annan bra lektion…
SAMMANFATTNING
Konstruktivismen som dominerande teori om lärande förespråkar elevaktiva lärprocesser som aktiverar
elevernas tankar, frågor och väcker nyfikenhet, som ger läraren en handledarroll och lyfter fram
reflektion som ett viktigt verktyg. I mitt samtal med tre högstadieelever på min skola fick jag bekräftat
mycket av det teorierna tar upp. Ur sitt elevperspektiv beskriver alla tre elever en god lektion som en
lektion i konstruktivismens anda.
LITTERATUR
•
•
•
•
Brusling, C. & Strömqvist, G. (red). (1996). ”Reflektion och praktik i läraryrket”,
Studentlitteratur
Illeris, K. (2007). ”Lärande”, Studentlitteratur
Scherp H-Å. & Scherp G-B. (2007). ”Lärande och skolutveckling. Ledarskap för demokrati och
meningsskapande”, Karlstad University Studies
Weher-Godée, C. (2000). „Att fånga lärandet“, Liber AB
6