Europa från A till Ö

Europa
från A till Ö
En hand ol om
den europeiska integrationen
Werner Weidenfeld
Wolfgang Wessels
Institut für
Europäische Politik
Europeiska
Kommission
EUROPA FRÅN A TILL Ö
2
Innehållsförteckning
Förord
Europa i stöpsleven
Vägledning till Europa
Beslutsförfaranden
Budget
Ekonomisk politik
Ekonomiska och monetära unionen
Ekonomiska och sociala kommittén
Energi
Euro
Europaparlamentet
Europeiska gemenskapernas domstol
Europeiska investeringsbanken
Europeiska kommissionen
Europeiska monetära institutet
Europeiska monetära systemet
Europeiska revisionsrätten
Europeiska rådet
Europeiska unionen
Europeiska unionens råd
Europol
Fiskeripolitik
Folkhälsa
Forskning och teknisk utveckling
Fördrag
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
Industri
Informationssamhället
Den inre marknaden
Jordbrukspolitik
Konkurrenspolitik
Konsumentpolitik
Kultur
Kvinnornas Europa
Medborgarnas Europa
Medelhavs- och Mellanösternpolitiken
Media
Miljö
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Modeller för europeisk integration
Regeringskonferensen
Regionalpolitik
Regionkommittén
Rättsliga och inrikes frågor
Socialpolitik
Transporter
Utbildnings- och ungdomspolitik
Utveckling
Utvidgning
Yttre förbindelser
Europa-ABC i centrala begrepp
Den europeiska integrationen – kronologisk översikt
Förteckning över författar
Förteckning över förkortningar
3
EUROPA FRÅN A TILL Ö
4
Förord
De få åren fram till 2000-talet är fyllda av utmaningar för Europeiska unionen. En
reformering av institutionerna står 1997 överst på dagordningen, därefter följer de
avslutande etapperna av den ekonomiska och monetära unionen och slutligen
förbereds en utvidgning av unionen till de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa samt till Malta och Cypern. Samtidigt konfronteras många medborgare
i unionen med arbetslöshet och andra hot mot livskvaliteten. Globaliseringen av
ekonomin leder till att den europeiska samhällsmodellen sätts i fråga. Många
människor ser därför framtiden an med pessimism och skepsis.
På grund av dessa utmaningar förs i många länder en diskussion om den
europeiska integrationens mål och mening inför år 2000. Det nya årtusendet kan
uppfattas som en signal till en ny start, ett slut på det kanske blodigaste och
mörkaste århundrade som Europa upplevt, och ett inträde i en ny tidsålder, som
efter den historiska vändpunkten 1989 tycks utlova integration i stället för
splittring av kontinenten och fred i stället för krig. Men fred och välfärd uppstår
inte i och med ett nytt datum, hur symboliskt detta än må vara, utan bara genom
människornas eget aktiva engagemang i utformningen av samhället och
samlevnaden. För den sakens skull skapades under de fem decennierna efter andra
världskriget steg för steg Europeiska unionen, EU. Kontinentens medborgare
uppmanas nu att ta nästa steg, eller rent av att ta ny sats, för att utforma
integrationsarbetet efter sin vilja. Den demokratiska processen börjar med
opinionsbildning och åsiktsutbyte.
Med denna bok vill kommissionen tillsammans med oberoende Europaexperter ge
en beskrivning av EU:s uppgifter, organisation och politik ur olika synvinklar.
Författarna har haft i uppgift att skriva så kortfattat, åskådligt och sakligt som
möjligt om sina respektive fackområden, så att läsaren får tillgång till en handbok
som ger en lättillgänglig men ändå tillförlitlig överblick över EU. Efter uppsatserna
om Europa i uppslagsdelen finns en ordlista med korta förklaringar av EU-begrepp
(Europa-ABC). Alltså kan varje läsare av denna bok alltefter egen önskan skaffa sig
kortfattad sakinformation eller en mer omfattande överblick. Den som t.ex. vill
veta vad som döljer sig bakom beteckningen Sokrates får ett kort svar i
förkortningsordlistan. I Europa-ABC kan man sedan om man så vill i korthet läsa
närmare om detta utbytesprogram på högskoleområdet inom EU. Och för den som
vill ha ännu närmare besked finns uppsatsen om utbildnings- och ungdomspolitik,
där man får veta varför EU överhuvudtaget har ett sådant program och vilka
övriga viktiga insatser som görs inom detta område. Hänvisningar till andra avsnitt
EUROPA FRÅN A TILL Ö
gör det alltid möjligt att läsa vidare på ett målmedvetet sätt. Den kronologiska
översikten ger upplysning om viktiga data i den europeiska integrationen 19461996.
Förutsättningen för en opinionsbildning om de huvudfrågor inom den europeiska
politiken som antyds ovan är att det finns saklig information. Vi erbjuder läsaren
en möjlighet att ta del av informationen och diskussionen om Europa. I slutet av
boken finns hänvisningar till andra informationskällor från kommissionen som
redogör för dess inställning. De kan ses som ett komplement till den här boken.
Aktuell information som kompletterar boken (och mer än så) hittar man också på
Internet under http:\\europa.eu.int. I alla medlemsstater har kommissionen och
Europaparlamentet informationskontor. Adresserna till dem finns längst bak i
boken.
Denna upplaga av "Europa från A till Ö” bygger på en bok med samma titel, som
sedan flera år med stor framgång har getts ut av Institut für Europäische Politik i
Bonn. Ett varmt tack för deras medverkan i denna bok riktas till utgivarna av den
boken, professor Werner Weidenfeld, föreståndare för Centrum für angewandte
Politikforschung, München, professor Wolfgang Wessels, till föreståndaren för
Institut für Europäische Politik Mathias Jopp, till Gerhard Eickhorn, verkställande
direktör för Europa Union Verlag och till redaktör Nicole Schley från
forskningsgruppen Europa, som leds av Josef Janning vid universitetet i München.
5
EUROPA FRÅN A TILL Ö
6
Denna gemensamma grundinställning hindrade emellertid inte att två helt olika
integrationsidéer utvecklades efter Europarådets grundande den 5 maj 1949, idén
om ett statsförbund och idén om en förbundsstat.
Under efterkrigstiden var alltså tanken på Europas enande aldrig kopplad till ett
enda politiskt koncept eller en enda integrationsmodell. Under arbetet mot ett
enande kunde man alltså, utan att vara fixerad vid en sluten Europa-modell, allt
efter situationens förutsättningar gripa in på helt olika politiska områden – och
utifrån dem uppnå nya resultat. Denna strävan mot ett enande av Europa har
såtillvida under årtiondenas lopp utmärkts av en utpräglat pragmatisk
grundinställning.
Europarådet
Vid Europakongressen i Haag, den s.k. Haagkongressen, i maj 1948 framkom krav
på att ett Europaråd skulle upprättas. Det var i den stunden som Europarörelsen
föddes. Den kännetecknades från första stund av konflikten mellan federalister och
funktionalister, och kärnfrågan i denna konflikt var hur mycket av den nationella
suveräniteten som skulle avstås till gemensamma, europeiska organ. I en Ópolitisk
förklaringÓ ställdes krav på en politisk och ekonomisk sammanslutning av de
europeiska staterna med ett begränsat uppgivande av den nationella
suveräniteten. Dock angavs i denna ingenting om vare sig en europeisk
förbundsstat eller en europeisk författning. Likväl fick flera punkter i Haagresolutionen stor betydelse och förverkligades senare inom Europarådets ram.
Europeiska kol- och stålgemenskapen
På initiativ av den franske utrikesministern Robert Schuman (Schuman-planen av
den 9 maj 1950) undertecknades den 18 april 1951 Fördraget om upprättandet av
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Ursprungsidén kom från den franske
chefen för ekonomisk planering Jean Monnet. EKSG (även kallad Montan-unionen)
skulle skapa en gemensam marknad för kol och stål och därigenom möjliggöra
gemensam kontroll, produktionsplanering och exploatering av dessa basvaror och
deras produkter. De viktigaste motiven bakom detta förslag var tanken att
eliminera den gamla antagonismen mellan Tyskland och Frankrike och en önskan
att lägga en grund för en europeisk federation. Parisfördraget trädde i kraft den 23
juli 1952. Därmed hade man för första gången lyckats skapa en överstatlig
organisation på ett centralt politiskt område som i alla tider varit en nationell
angelägenhet. Denna långtgående ekonomiska integration inom kol- och
stålsektorn var tänkt att leda till en eventuell politisk union.
Den europeiska försvarsgemenskapen och det europeiska
politiska samarbetet
Den 27 maj 1952 undertecknade representanter för medlemsstaterna i EKSG ett
fördrag om upprättandet av en europeisk försvarsgemenskap. Impulsen till detta
initiativ kom från den dåvarande franske konseljpresidenten René Pleven, som ville
skapa en europeisk armé underställd en europeisk försvarsminister. Initiativet hade
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Europa i stöpsleven
Sedan ett antal år upplever Europa historiens gång i ett accelererat tempo. Vi lever
i en övergångstid full av konflikter men utan något övergripande och
genomgående mönster – på sätt och vis en epok utan namn. Vad som
kännetecknar dagens Europa med sina nya risker och osäkra konstellationer är på
en gång integration och sönderfall, internationalisering och regionalisering,
strävan efter jämvikt och nya maktanspråk. ÓDen andra sidanÓ existerade inte
längre som hjälp för att ta ställning. Europa måste ta ställning utifrån sina egna
förutsättningar. Vad är det för mening med att Europas nationer och folk binds
upp i ett gemensamt politiskt system? Och hur skall ett sådant politiskt system
utformas för att möta medborgarnas förväntningar?
Det nuvarande skedet av integrationen är resultatet av en utbyggnad av
gemenskapen som bildades av sex länder i Europa under 50-talet, visserligen med
nya förtecken men på samma logiska grund som den gången. Utvidgningen till 12
och sedan 15 medlemsstater har medfört en betydligt minskad handlingskraft.
Regeringskonferensen 1996/97 om revidering av Maastrichtfördraget måste
förbereda en europeisk union med 20 medlemsstater och på lite längre sikt 30
medlemmar.
Utgångsläget efter andra världskriget
I Europas mörkaste stund, bland andra världskrigets ruiner, formulerades det mest
kreativa svaret på Europas existentiella frågor. Svaret löd: integration.
Redan i Winston Churchills tal i Zürich den 19 september 1946 kort efter kriget
uttrycktes visionen om ett ÓEuropas förenta staterÓ, vars första steg skulle vara
bildandet av ett Europaråd. Churchill talade om en union under Frankrikes och
Tysklands ledning där alla stater i Europa som ville kunde delta. Mot bakgrund av
den allt allvarligare konflikten mellan öst och väst fick den Europarörelse som
började organiseras 1948 ett starkt uppsving. Upprättandet av organisationen för
europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) och genomförandet av Marshallplanen
visade dessutom tydligt, att den internationella situationen utgjorde en starkt
pådrivande kraft, som påskyndade processen mot ett europeiskt enande. Där fanns
en känsla av hot från kommunismen i och med att östblocket blev alltmer
etablerat. Där fanns också det amerikanska stödet för planerna på ett enat Europa
med förhoppningen om en avspänning i världspolitiken och om att nya stora
marknader skulle öppna sig, samt en ömsesidig önskan hos de västeuropeiska
staterna att utveckla närmare förbindelser för att omöjliggöra för enskilda
nationalstater att slå in på egna, farliga vägar.
7
EUROPA FRÅN A TILL Ö
8
stor betydelse för begreppet Ónationella rättigheterÓ, eftersom förfogandet över en
egen krigsmakt räknas till de grundläggande inslagen i en stats suveränitet.
Till följd av den lyckade integrationen på kol- och stålområdet och den planerade
försvarsgemenskapen började man omedelbart försöka uppnå en allmän
utvidgning till det politiska området enligt författningsmodellen. Den 10
september 1952 beslutade de sex utrikesministrarna i EKSG:s råd vid sitt första
sammanträde att rådet i utvidgad form och som en interimistisk församling skulle
utarbeta en författning för en europeisk politisk gemenskap. Den nya gemenskap
som man ville bygga upp skulle ha beslutanderätt på kol- och stålområdet och i
försvarsfrågor, och den skulle Ósäkerställa att medlemsstaternas utrikespolitik
samordnadesÓ. Utvecklandet av en gemensam marknad i medlemsstaterna, en
höjning av levnadsstandarden och ökad sysselsättning skulle vara andra
målsättningar för den europeiska politiska gemenskapen. Inom två år skulle den
redan genomförda kol- och stålgemenskapen och den planerade
försvarsgemenskapen vara integrerade i en europeisk politisk gemenskap.
I de förhandlingar mellan utrikesministrarna som sedan följde uppnådde man
emellertid ingen enighet om hur stort avkall som skulle göras på den nationella
suveräniteten. I augusti 1954 strandade den europeiska försvarsgemenskapen i
den franska nationalförsamlingen. För förslaget till en europeisk författning
innebar detta att själva grunden rycktes undan, och man gav upp planerna på en
europeisk politisk gemenskap.
1957
Den 25 mars 1957
Genom Romfördragen upprättas Europeiska
ekonomiska gemenskapen/EEG mellan
Tyskland, Frankrike, Benelux och Italien.
Romfördragen
Vid den konferens som EKSG:s utrikesministrar höll i Messina den 1-2 juni 1955
beslutades att förhandlingar skulle inledas om ett införlivande av två nya
områden. De grundläggande idéerna hade framförts i Spaak-rapporten, benämnd
efter den belgiske politikern Paul-Henri Spaak. Resultatet blev Romfördragen om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska
EUROPA FRÅN A TILL Ö
atomenergigemenskapen (Euratom), vilka undertecknades den 25 mars 1957. De
sex ursprungliga medlemsstaterna i EKSG eftersträvade en tullunion inom ramen
för EEG. Dessutom slog man fast att en gemensam marknad skulle upprättas med
fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Euratom skulle ha till uppgift
att främja uppbyggnaden och utvecklingen av kärnkraftsindustrin i de sex
medlemsstaterna. Inom ramen för en utfästelse om att använda atomenergin
enbart för fredliga ändamål skulle Euratom också säkerställa försörjningen med de
nödvändiga råvarorna. Genom fusionsfördraget av den 8 april 1965, som trädde i
kraft den 1 juli 1967, sammanfördes EKSG:s, EEG:s och Euratoms olika organ.
Tysk-franska vänskapsfördraget
Sedan Fouchet-planerna, som gått ut på en lösare politisk samordning av
medlemsstaterna, hade strandat blev 1963 års tysk-franska vänskapsfördrag nästa
stora steg på vägen mot integration. Fördraget utarbetades av Konrad Adenauer
och Charles de Gaulle i syfte att skapa ett nära politiskt samarbete, som de övriga
EEG-staterna i det långa loppet inte skulle kunna stanna utanför. Samgåendet
mellan Tyskland och Frankrike skulle bli den verksamma kraften för en europeisk
politisk union.
Svårigheterna när det gällde att förverkliga EEG-fördraget framstod tydligt under
60-talet. Eftersom vissa delar av den ekonomiska politiken hade lämnats åt sidan i
fördragen framkom krav på en ekonomisk och monetär union, som skulle kunna
förebygga och undvika nya kriser till följd av nationella särintressen.
Luxemburgkompromissen
Med den s.k. Luxemburgkompromissen 1966 uppstod ett betydande avbrott i den
europeiska integrationens segertåg. Efter en i fördraget fastställd övergångstid
skulle ministerrådet från den 1 januari 1966 övergå till att fatta beslut i frågor på
viktiga områden genom omröstning med kvalificerad majoritet. Denna övergång
försökte Frankrike förhindra med Óden tomma stolensÓ politik. Frankrike deltog
från den 1 juli 1965 inte längre i förhandlingarna i rådet. I
Luxemburgkompromissen av den 27 januari 1966 fastslogs därför att man i
kontroversiella frågor skulle eftersträva enhällighet. Men om detta inte kunde
uppnås utgick Frankrike från att den enskilda medlemsstaten skulle ha vetorätt,
om dess vitala intressen berördes. Därigenom rann många av rådets
utvecklingsinitiativ och idéer för en dynamisk integrationspolitik ut i sanden.
9
EUROPA FRÅN A TILL Ö
10
1973
Den 1 jnuari 1973
Danmark, Irland och Förenade kungariket
ansluts till EEG i enlighet med
anslutningsfördragen undertecknade i Bryssel
den 22 januari 1972.
Utvidgningen norrut
Toppmötet i Haag den 1-2 december 1969 ledde till nya integrationspolitiska
initiativ. Förutom om en utvidgning av gemenskapen norrut beslutade man att
införa en ekonomisk och monetär union (EMU) fram till 1980, att göra vissa
institutionella förändringar samt att utvidga Europaparlamentets befogenheter
och införa direkta val till parlamentet. De förhandlingar om anslutning som sedan
den 30 juni 1970 hade förts med Förenade kungariket, Danmark, Norge och Irland
kunde avslutas med att anslutningsfördragen undertecknades den 22 januari
1972. Det brittiska underhuset hade redan den 20 oktober 1971 med en majoritet
röstat för en anslutning till EG. Folkomröstningarna i Irland och Danmark
resulterade också i majoriteter för en anslutning. Det var bara norrmännen som
ställde sig avvisande till ett medlemskap i gemenskapen. Av besluten vid
toppmötet i Haag framgick det också att det var nödvändigt att reformera viktiga
EG-områden och förstärka integrationen.
Utredningar om reformer
Kriserna och stagnationen inom gemenskapen under 60-talet ledde till att man på
nytt tog upp vissa tidigare idéer om ett samarbete mellan regeringarna. Man
skapade det s.k. Europeiska politiska samarbetet (EPS), som skulle utgöra det
centrala organet för samordning av medlemsstaternas utrikespolitik. Den 27
oktober 1970 enades utrikesministrarna om principerna och rutinerna för det
närmare politiska samarbetet i enlighet med Davignon-rapporten. Osäkerheten
om målsättningarna gjorde att EG, i sin strävan efter att nå fram till en ÓEuropeisk
unionÓ, formulerade allmänna ramar, vars innehåll närmare skulle utformas i
Tindemans-rapporten. Enligt denna rapport skulle Europeiska rådet, en
vidareutveckling av stats- och regeringschefernas konferens, tilldelas rollen som
beslutande organ, och i rapporten framhävdes också nödvändigheten av att den
europeiska integrationen skulle ske i Ótvå hastigheterÓ om så krävdes.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Det första steget mot den ekonomiska och monetära unionen
Vid toppmötet i Haag och genom två beslut av rådet i mars 1971 och mars 1972
försökte man komplettera den gemensamma marknaden med en gemensam
ekonomisk och monetär politik, som fram till år 1980 skulle leda till förverkligande
av en ekonomisk och monetär union (EMU). Vad man eftersträvade var att få till
stånd den i Romfördragen föreskrivna fria rörligheten samt fasta växelkurser för
valutorna och oinskränkt konvertibilitet. Dessutom skulle medlemsstaternas
centrala ekonomiska och valutapolitiska befogenheter överföras på
gemenskapsorgan. Genomförandet av denna plan skulle ske i flera etapper. Dessa
etapper på vägen till EMU preciserades i oktober 1970 i Werner-planen, som fick
sitt namn efter den dåvarande premiärministern och finansministern i Luxemburg.
Principiella motsättningar beträffande de ekonomiska och integrationspolitiska
åtgärderna och den krisartade utvecklingen i medlemsstaterna lade emellertid
hinder i vägen för samordningen av den monetära och ekonomiska politiken och
det eftersträvade gemenskapssystemet med fasta växelkurser.
Den kamp mot inflationen som bedrevs i medlemsstaterna under andra hälften av
70-talet ledde senare fram till en utjämning av skillnaderna i den ekonomiska och
monetära politiken. Detta gynnade Helmut Schmidts och Giscard d´Estaings tyskfranska initiativ som syftade till grundandet av ett europeiskt valutasystem (EMS).
Kärnan i detta system var en gemensam mekanism för växelkurserna. Den 13 mars
1979 trädde EMS i kraft med retroaktiv verkan från den 1 januari 1979.
Växelkurserna skulle stabiliseras till gagn för den ekonomiska utvecklingen i EGländerna. Samtidigt ville man uppnå en sänkning av inflationstakten.
Läget vid slutet av 70-talet
Vid en objektiv bedömning av utfallet av den europeiska integrationsprocessen vid
slutet av 70-talet kan alltså framsteg och förtjänster likaväl som brister och
tillkortakommanden konstateras.
•
Utan tvivel hade gemenskapen i stor utsträckning förverkligat de
grundläggande friheter som slagits fast i Romfördragen. Betydande hinder för
det fria varuutbytet hade avskaffats och en gemensam tulltaxa hade införts. I
den gemensamma marknaden ingick också en harmonisering av lagstiftningen
som skulle undanröja hinder för handel och yrkesutövning. Men trots denna
positiva utveckling hade vissa målsättningar knappast eller inte alls
förverkligats, t.ex. i fråga om kvarstående tullformaliteter, den alltjämt
begränsade fria rörligheten och diverse indirekta skatter. Dessa brister krävde
en fortsatt utveckling av den gemensamma marknaden.
•
Trots all kritik av enskildheter kunde man konstatera, att man lyckats överföra
viktiga politiska områden till gemenskapsorganen, och att detta i icke
obetydlig utsträckning hade bidragit till ekonomiskt välstånd och demokratisk
stabilitet i Västeuropa.
11
EUROPA FRÅN A TILL Ö
12
•
Även kompletteringen av den gemensamma marknaden med en gemensam
politik för utrikeshandeln hade lyckats.
•
De av gemenskapen ingångna internationella preferens- och
associeringsavtalen stärkte dess internationella ställning och möjliggjorde en
mera aktiv utvecklingspolitik.
Å andra sidan hade man misslyckats med att nå fram till ett genombrott i EMUfrågan. Men det var tydligt att gemenskapen var beredd att samarbeta även
utanför de områden som fastställts i fördraget om det var nödvändigt för att nå
fram till målen. Så skedde särskilt genom inrättandet av nya instrument, som
delvis skapades vid sidan av men i nära anslutning till EG (t.ex. EPS, Europeiska
rådet och EMS). Detsamma gällde beträffande omläggningen av gemenskapens
finansiering, kompetensfördelningen inom gemenskapen (genom att
budgetbefogenheter överförts till Europaparlamentet) och beslutet om direkta val
till Europaparlamentet. I och med att man gick utanför huvudområdena i
Romfördragen uppstod emellertid nya integrationsproblem. Politik i
medlemsstaterna måste samordnas om de områden som ursprungligen inte
omfattades av samarbetet skulle kunna hanteras på gemenskapsnivå. Bland de
strategier som var tänkbara utkristalliserade sig två: överstatlig beslutanderätt
eller internationell samordning. Det tycktes som om tanken på internationell
samordning skulle vinna över strategin om överstatlighet.
Problemen vid början av 80-talet
Den ekonomiska kris som medlemsstaterna befann sig i sedan mitten av 70-talet
medförde en tendens till protektionistiska åtgärder och nationella särlösningar.
Världsekonomins ogynnsamma utveckling och de ekonomiska problemen inom
gemenskapen gjorde det svårare att förena gemenskapens och medlemsstaternas
intressen. Det var tydligt att solidariteten sattes i fråga. Problemen med EG:s
institutionella struktur minskade dessutom dess effektivitet. Varje enskild
institution inom gemenskapen stod inför ofantliga svårigheter. Kommissionen
hade under de gångna åren tappat mycket av sin politiska betydelse. Eftersom
rådet tillämpade principen om att besluten skulle vara enhälliga hade
kommissionens initiativrätt i stor utsträckning förlorat sin politiska betydelse.
Arbetet i rådet, som var EG:s centrala beslutsinstans, kännetecknades av bristande
effektivitet, och rådets verksamhet var svårbegriplig på grund av de invecklade
beslutsförfarandena. Europaparlamentets begränsade befogenheter gällde framför
allt budgetfrågorna. De rent parlamentariska inslagen förblev outvecklade.
Till 80-talets problem hörde också de besvärliga förhandlingarna i samband med
utvidgningen söderut. Ett växande motstånd bland medlemsstaterna – särskilt
Frankrike – försenade de nya medlemmarnas anslutning. Naturligtvis var en
utvidgning av den gemensamma marknaden en lockande tanke, liksom stärkandet
av den internationella ställningen, men mot denna lockelse stod konkreta negativa
konsekvenser, ökade utgifter på jordbruksområdet och för strukturfonderna samt
förändringar av fiskeripolitiken. På nytt uppstod också frågan om effektiviteten
EUROPA FRÅN A TILL Ö
hos gemenskapens beslutsprocesser, som ju hade utformats för en gemenskap med
sex medlemmar.
1981
Den 1 januari 1981
Grekland ansluts till gemenskapen i enlighet
med anslutningsfördraget undertecknat i
Aten den 28 maj 1979.
Utvidgningen söderut
Vid den andra utvidgningen den 1 januari 1981 införlivades Grekland med
Europeiska gemenskapen efter det att landet hade förvandlats från en
militärdiktatur till en demokrati. EG hade alltid även ifråga om diktaturerna i
Spanien och Portugal hävdat att en anslutning till gemenskapen skulle vara möjlig
så snart en demokratisk ordning hade införts i länderna. Det gällde att stå vid sitt
ord. I båda länderna på den iberiska halvön framhölls den europeiska dimensionen
uttryckligen i demokratiseringsprocessen.
När fördragen om Spaniens och Portugals anslutning undertecknades den 29 mars
1985 och trädde i kraft den 1 januari 1986 rådde feststämning trots alla
bekymmer och farhågor. De två anslutningarna uppfattades som ett av
Europapolitikens då sällsynta framsteg. Gemenskapens politiska profil förvandlades
genom denna utvidgning. Den gemensamma utvecklingen mot politisk union fick
ge vika för en mera ekonomiskt inriktad inställning. Integrationsprocessens
inriktning försköts och utvidgningen söderut flyttade den politiska tyngdpunkten
mot Medelhavet.
13
EUROPA FRÅN A TILL Ö
1986
14
Den 1 januari 1986
Portugal och Spanien ansluts till
gemenskapen i enlighet med
anslutningsfördragen undertecknade i
Lissabon och Madrid den 12 juni 1985.
Slutförandet av den europeiska inre marknaden
En av hörnstenarna i den fortsatta integrationen var Europeiska enhetsakten som
antogs vid stats- och regeringschefernas toppmöte i Luxemburg 1985 och som
trädde i kraft samtidigt med Spaniens och Portugals anslutning. Som främsta mål
angavs i enhetsakten upprättandet av den inre marknaden, som hade skrivits in
redan i grundfördragen. Det fanns viktiga skäl för att på nytt slå fast detta mål
och att ange ett bestämt datum för det, den 31 december 1992.
•
Gemenskapens ställning på världsmarknaden hade försvagats kännbart. De
tider var sedan länge förbi, då den kunde uppvisa världens högsta tillväxttakt.
•
Ett slöseri med resurser hade konstaterats på forskningsområdet och i fråga
om tillämpningen av dess resultat.
•
Ett årtionde med hög och brant stigande arbetslöshet ledde till tvivel på det
europeiska näringslivets effektivitet.
•
Efterhand ökade också insikten om hur dyrt det var att bibehålla en
splittrande uppdelning av marknaden.
Beslutet att skapa en marknad utan handelshinder var en lösning som borde ha
kommit långt tidigare. I och med slutförandet av den inre marknaden ökade antalet
frågor som skulle behandlas på europeisk nivå dramatiskt. Att säkerställa de politiska
ramarna för marknaden, som dittills i stor utsträckning varit en uppgift för de
enskilda staterna, hade alltmer överförts till gemenskapens politiska system. Frågan
om effektiviteten blev därmed ett centralt tema för gemenskapen under 90-talet.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
1990
Den 3oktober 1990
Tyskland återförenas och territorierna i f.d.
DDR upptas i unionen.
EG:s vidareutveckling till Europeiska unionen
De in- och utrikespolitiska konsekvenserna av den inre marknaden har kraftigt
ökat behovet av gemenskapens ställningstaganden i fråga om valutaunionen,
befogenheter på miljöområdet, utrikespolitiken samt den inre och yttre
säkerheten. Även gemenskapens institutionella organisation måste motsvara
förväntningarna genom effektiv politisk ledning, en öppen och kontrollerande
parlamentarism och en federalistisk struktur med maktfördelning.
Ett avgörande steg har gemenskapen utan tvivel lyckats ta i och med
vidareutvecklingen av valutapolitiken. Valutaunionen och därmed också den
europeiska centralbanken står åter på Europapolitikens dagordning. De sista
politiska etapperna på vägen dit var ÓPromemoria om skapandet av ett europeiskt
valutaområde och en europeisk centralbankÓ av den tyske utrikesministern HansDietrich Genscher (februari 1988), Europeiska rådets beslut i Hannover om att
tillsätta en kommitté med dåvarande ordföranden i EG-kommissionen Jacques
Delors som ordförande (juni 1988), den s.k. Delors-kommitténs slutrapport,
Spaniens anslutning till det europeiska valutasystemet den 19 juni 1989 och
beslutet vid toppmötet i Madrid (juni 1989) att inleda den första av de tre
etapperna i Delors-planen från och med den 1 juli 1990 och att påbörja
förarbetena för de nödvändiga fördragsändringarna.
Den slutrapport som Delors-kommittén lade fram den 17 april 1989 är en viktig
utgångspunkt för den europeiska politiska debatten om valutaunionen.
Kärnpunkten i Delors-planen är förslaget till en plan i tre etapper för
förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen, som i institutionellt
hänseende främst utmärks av att en europeisk centralbank skall upprättas.
Det fördrag om Europeiska unionen som beslutades och undertecknades i
Maastricht den 7 februari 1992 utgör en genomgripande reform av Romfördragen,
15
EUROPA FRÅN A TILL Ö
16
och det anger klart den fortsatta tidtabellen för den ekonomiska och monetära
unionen:
•
Den 1 januari 1994 inleddes den andra etappen, vars mål var att kvalificera så
många EU-medlemmar som möjligt för slutetappen och att förbereda
upprättandet av en europeisk centralbank.
•
Som kriterier för tillträde till den sista etappen angavs prisstabilitet,
budgetdisciplin, räntekonvergens och deltagande i det europeiska
valutasystemet.
•
Senast i slutet av 1996 skall stats- och regeringscheferna avgöra om en
majoritet av medlemsstaterna uppfyller kraven. Därefter kan de fastställa en
tidpunkt för förverkligandet av EMU.
•
Om man inte lyckas med detta, börjar slutetappen automatiskt den 1 januari 1999.
Toppmötet i Maastricht har också skapat förutsättningar för att ge den europeiska
utrikes- och säkerhetspolitiken ett nytt innehåll:
•
Medlemsstaterna har åtagit sig att utveckla en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik på alla områden (GUSP).
•
På grundval av enhälliga beslut i rådet kan åtgärder som följer av dessa nu
beslutas med kvalificerad majoritet. Därmed frångår gemenskapen för första
gången principen om enhällighet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
•
I säkerhetspolitiken tilldelas Västeuropeiska unionen (VEU) en ny roll. Den blir
på en gång en del av både EU och NATO.
I det sammanhanget beslutade toppmötet i Maastricht även om ett
unionsmedborgarskap och ett ökat samarbete inom inrikes- och utrikespolitiken,
men framför allt om att Europaparlamentet skulle ges ökade befogenheter:
•
Parlamentet skall godkänna kommissionens sammansättning.
Mandatperioderna för parlamentet och kommissionen skall samordnas.
•
Parlamentet får granskningsrätt och petitionsrätt.
•
Inom gemenskapslagstiftningen får parlamentet medbeslutanderätt i frågor
rörande den inre marknaden, konsumentskydd, miljön och samordnade
europeiska trafiknät.
Att få Maastrichtfördraget ratificerat bland medlemsstaterna visade sig vara
mödosammare och krångligare än väntat. Folkomröstningar om unionsfördraget
hölls i Danmark, Irland och Frankrike. I de båda sistnämnda länderna blev svaret
ett ja till fördraget, medan omröstningen i Danmark ledde till en kris: 50,7% av
danskarna röstade nej och hotade därigenom att blockera de viktiga reformerna i
Maastricht-besluten. 1992 - det magiska året för den inre marknadens
upprättande - blev känsloladdat. Visserligen kunde danskarnas nej med hjälp av
EUROPA FRÅN A TILL Ö
eftergifter förvandlas till ett ja. Men fördragets i det närmaste mytologiska
dunkelhet vad gäller den Europeiska unionen präglade även fortsättningsvis den
utdragna debatten, framför allt i Förenade kungariket och Tyskland. När det
brittiska parlamentet äntligen antog fördraget, och när överklagandena till
författningsdomstolen hade tillbakavisats i Tyskland, var de sista hindren
undanröjda. Alla medlemsstater ratificerade fördragstexten och deponerade sina
handlingar i Rom. Med nästan ett års försening kunde fördraget träda i kraft i
november 1993.
Efter Maastricht: fördjupning och utvidgning
Trots alla framsteg kan unionsfördraget inte motsvara alla de behov som finns av
att reformera Europapolitiken. Även om man vid Maastricht-mötet inte kunde
ställa upp en federalt organiserad union som mål i det nya fördraget, är likväl på
längre sikt en strikt federal struktur med en entydig maktfördelning, knuten till
subsidiaritetsprincipen, ofrånkomlig för gemenskapen. Dagordningen efter
Maastricht präglas av två aspekter på utformningen av den europeiska
integrationen, å ena sidan ökad effektivitet genom en fördjupning av unionen och
en intensifiering av den hittillsvarande politiken, å andra sidan bemästrandet av de
problem som den redan genomförda och den ännu återstående utvidgningen av
medlemskretsen medför.
Att det Ómagiska datumetÓ, den 1 januari 1993, för upprättandet av den inre
marknaden överskreds väckte i skuggan av Maastricht-krisen inte någon större
uppmärksamhet. Visserligen kan det tyckas vara en imponerande framgång att
95% av de planerade åtgärderna hade kunnat genomföras, men med tanke på de
ännu olösta problemen kunde någon europeisk feststämning svårligen uppstå.
Dessförinnan hade det i rapporten från en expertgrupp under ledning av den
tidigare EG-ledamoten i kommissionen Peter Sutherland klargjorts, att det
fortsättningsvis krävdes en politisk formel och ett nära samarbete för att den inre
marknaden skulle kunna fungera framgångsrikt. Maastricht och den inre
marknaden är uttryck för samma slags process. De bör båda uppfattas som försök
att öka gemenskapens handlingskraft, så att den med effektivare medel kan ta itu
med den oförminskat långa raden av uppgifter för Europapolitiken.
17
EUROPA FRÅN A TILL Ö
1995
18
Den 1 januari 1995
Österrike, Finland och Sverige ansluts till
unionen i enlighet med anslutningsfördragen
undertecknade på Korfu den 24-25 juni
1995.
Efter det att unionen den 1 januari 1995 utökats med EFTA-länderna Finland,
Sverige och Österrike och därmed omfattar 15 medlemsstater, uppkom på nytt
problemet med fördjupningen, och denna gång allvarligare än tidigare.
Grundtemat ÓhandlingsförmågaÓ kommer att få en ännu mer tillspetsad innebörd
med tanke på unionens ofantliga dragningskraft: från ursprungligen 6 till dagens
15 medlemmar, och under de närmaste åren vidare till en union med 21, 25 eller
28 stater och med cirka 500 miljoner invånare. Vid tanken på detta infinner sig
den avgörande frågan om hur en gemenskap överhuvudtaget skall kunna
organiseras mellan stater som präglas av extrema olikheter – politiskt, ekonomiskt
och kulturellt.
Den som uppmärksamt studerar Europas enande i historiskt perspektiv skall finna
att nyckeln till framgång har varit differentiering. Från första början har
organisationsformerna varierat, medlemskapen har sett olika ut och
genomförandet har skett i växlande takt. Den politiska unionen, den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken, den ekonomiska och monetära unionen och den
inre marknaden kommer i framtiden inte att ha samma omfattning. Ett
differentierat system med så komplicerad struktur blir möjligt att organisera
endast om man följer en noga utstakad kurs. En differentiering skulle kunna
åstadkommas genom att man gör avkall på integrationen. För detta finns tre
modeller:
•
En snabb sammansmältning till en kärna av länder på grundval av de beslut
som fattades i Maastricht om EMU.
•
Bildandet av en politisk union, oberoende av deltagande i EMU.
•
Bildandet av en politisk union mellan medlemsstaterna i VEU. Detta alternativ
ställer säkerhetsaspekten i centrum för den politiska fördjupningen.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
I Västeuropa skulle på så sätt flera ÓkärnorÓ kunna bildas efter fransk-tyskt
initiativ. Kraven på dem skulle vara höga nog att motverka en utveckling mot ett
ÓEuropa à la carteÓ. De skulle dessutom överlappa varandra och därigenom kunna
begränsa effektivitetsförlusterna.
Vi har en differentiering redan nu, det är ingenting nytt: det europeiska
valutasystemet, övergångsbestämmelserna vid alla utvidgningar, social- och
arbetsmarknadspolitiken, undantagsklausuler, tilläggsbestämmelser sådana som
Schengenavtalet, undantagsregler i miljöpolitiken, i fråga om arbetsmiljö, på den
inre marknaden. Kommande utvidgningar framtvingar dessutom institutionella
reformer:
•
I ett Europa med 20-30 medlemsstater kan inte alla medlemsstater vara
representerade i kommissionen.
•
Den hittillsvarande rotationsprincipen när det gäller ordförandeskapet kan
inte heller upprätthållas.
•
En fortsättning av den nuvarande röstviktningen och det antal som krävs för
kvalificerad majoritet skulle leda till att de större medlemsstaterna
automatiskt skulle kunna röstas ner av de mindre.
Europeiska unionen måste alltså ges en utformning som medger integration på en
hög men differentierad och varierande nivå. Endast därigenom kan unionen
fortsatt styras. Alla dessa reformer tillsammans skulle skapa ett nytt Europa och
Europas historia skulle få en framgångsrik fortsättning.
Skapandet av en gemenskap för hela Europa
När nu den ideologiska konflikten mellan öst och väst har upphört står Europa på
tröskeln till ett enande. En mängd samarbetsavtal med länderna i Central- och
Östeuropa, avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
anslutningsförhandlingarna, men även den förstärkta samordningen inom
Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa, Europarådet eller andra forum,
alla har de samma tema: ett nät av överenskommelser som skall trygga
stabiliteten i hela Europa och bidra till att påskynda den ekonomiska utvecklingen
i de nya reformerade staterna. Om integrationen stannar vid ett ramverk, om
handlingskraften inte motsvarar framtidstron, hotar tragedier. Traumat från kriget
i f.d. Jugoslavien kommer att förfölja den europeiska politiken länge än.
Europeiska unionen bär ett särskilt ansvar i sin egenskap av Europas
handlingskraftigaste aktör. Europeiska unionen kan inte undandra sig sitt ansvar
när det gäller alla förväntningar om fred, stabilitet, demokrati och ekonomiskt
välstånd. Den måste fullända sina beslutsmekanismer och målsättningar för att
kunna bli tagen på allvar och agera på den europeiska och världspolitiska scenen.
Den europeiska enhet som hittills har varit begränsad till Västeuropa är i grund
och botten en vision av en framtida gemenskap för hela Europa, ett Europa utan
19
EUROPA FRÅN A TILL Ö
20
gränser, ett Europa med ett fritt utbyte av åsikter, kapital och tjänster, ett Europa
där konflikter blir lösta på fredlig väg och inte med våld.
Både inåt och utåt, när befogenheter förs över till andra instanser liksom i den
fortsatta utvecklingen av institutionerna, står Europapolitiken inför ett helt nytt
behov av en grundläggande omprövning. Under flera årtionden har principerna för
och besluten om den europeiska integrationen burits upp av ett brett
opinionsstöd. I dag måste man vid varje steg på vägen räkna med att möta och
övertyga en skeptiskt inställd allmänhet.
Europa skall göra det som är till gagn för dess stater. Detta innebär framför allt att
man sörjer för en tryggad framtid med ekonomiskt välstånd, internationell
konkurrenskraft, att freden bevaras, att nya konfliktrisker förebyggs och att en
europeisk union skapas inom vilken Europas alla medborgare kan förverkliga sina
mål för framtiden.
Werner Weidenfeld
Artikeln återger författarens personliga uppfattning.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Vägledning till Europa
21
EUROPA FRÅN A TILL Ö
22
Beslutsförfaranden
Fördragsgrund: Artiklarna 137, 138b, 141 och 142 i EG-fördraget
(Europaparlamentet); artiklarna 145 och 148, 150-152, och 189a i EG-fördraget
(rådet); artiklarna 155, 189a i EG-fördraget (kommissionen); artiklarna 189-191 i
EG-fördraget. För särskilda beslutsförfaranden när det gäller gemensam utrikesoch säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor se artiklarna J
och K i Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichfördraget).
Berörda organ: Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska
unionens råd. Dessa institutioner bistås av Ekonomiska och sociala kommittén och
Regionkommittén vilka har en rådgivande funktion (artikel 4.2).
Beslut: EG:s rättsakter i enlighet med artikel 189 i EG-fördraget. Beslut som antas
inom budgetförfarandet (artikel 203 i EG-fördraget) och inom ramen för
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes
frågor (artiklarna J och K i Maastrichtfördraget) är av en särskild typ.
Beslut av Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen fattas med hjälp av en
rad olika förfaranden som regleras genom rättsakter; tillsammans utgör dessa
beslutsprocessen för —> Europeiska unionen (EU). Navet för beslutsprocessen är
gemenskapens lagstiftning. I teorin är den indelad i tre delar, nämligen initiativ,
samråd och beslutsfattande (lagstiftningens grundstruktur). Gemenskapens
lagstiftningsarbete följer dock ett antal olika förfaranden, vars närmare
utformning beror på ämnet (gemenskapspolitiken). Enligt den grundläggande
lagstiftningsmodellen samarbetar kommissionen, Europaparlamentet och
Europeiska unionens råd. Kommissionen har initiativrätt och utarbetar förslag,
Europaparlamentet debatterar förslaget offentligt, varvid de politiska partierna
som finns företrädda för fram sina åsikter och därefter utarbetas yttranden i form
av resolutioner. Både rådet och parlamentet kan själva anmoda kommissionen att
lämna förslag och genom motsvarande egna initiativ påverka dess förslagsrätt.
Även om den slutliga behörigheten att besluta fortfarande ligger hos rådet, i
egenskap av unionens ÓhuvudlagstiftareÓ, har även parlamentet genom
Maastrichtfördraget delvis fått en roll som lagstiftare (medbeslutandeförfarandet
enligt artikel 189b i EG-fördraget).
Vid lagstiftningsförfarandet måste gemenskapens institutioner följa ett fast och
bindande system av befogenheter. Detta system grundas på en fördelning av
uppgifterna, i vilka fall institutionerna har rätt att handla, vilka åtgärder de i så
fall kan vidta, vilken rättslig form dessa åtgärder måste ha och vilka
EUROPA FRÅN A TILL Ö
procedurregler som i så fall måste beaktas. Alla dessa frågor härrör ur de konkreta
bestämmelserna i fördraget, framför allt i EG-fördraget i dess lydelse enligt
Fördraget om Europeiska unionen. Beslut inom områdena —> gemensam utrikesoch säkerhetspolitik samt samarbete i —> rättsliga och inrikes frågor fattas genom
särskilda förfaranden (artiklarna J och K i Maastrichtfördraget).
Lagstiftningsförfaranden
Fördelningen av befogenheter mellan de tre institutionerna såsom fastställs i EGfördraget innebär i praktiken att alla grundläggande rättsinstrument måste antas
av rådet, eftersom det på grund av sin sammansättning utgör den politiska länken
till medlemsstaterna. Skapandet och utvecklingen av EG/EU har alltsedan
begynnelsen byggt på medlemsstaternas samtycke.
Lagstiftningen utgörs i första hand av förordningar och direktiv (gemenskapens
sekundärrätt) enligt artikel 189 i EG-fördraget. Förordningar har allmän giltighet;
de är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Direktiv å
sin sida är bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat endast vad gäller
det resultat som skall uppnås, och det överlåts åt medlemsstaterna att inom en
fastställd tid bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Enligt
artikel 191 i EG-fördraget träder gemenskapens instrument inte i kraft förrän de
har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (förordningar)
eller meddelats dem till vilka de är riktade (direktiv).
Samrådsförfarande
Enligt det allmänna ÓsamrådsförfarandetÓ utarbetar kommissionen i regel förslag
till lagstiftning i kraft av sin initiativrätt (artiklarna 155 och 190 i EG-fördraget);
rådet remitterar dessa till parlamentet för yttrande (artiklarna 137 och 190 i EGfördraget) innan ett slutgiltigt beslut fattas (artikel 145 i EG-fördraget). Enligt
artiklarna 152 och 138b i EG-fördraget får rådet och parlamentet anmoda
kommissionen att lämna vissa förslag. En åtskillnad bör göras mellan frågor som
kräver samråd med Europaparlamentet enligt fördragen och frågor där sådant
samråd är frivilligt. Denna åtskillnad är även viktig på grund av de rättsliga
konsekvenserna om rådet underlåter att samråda med parlamentet eller inte
uppfyller förfarandena i fördraget. Parlamentets föreskrivna samråd i de fall där
sådana är tvingande enligt fördraget är ett formellt krav, och enligt ett avgörande
av —> EG-domstolen år 1980 leder underlåtenhet av rådet att uppfylla detta krav
till att rådets åtgärd ogiltigförklaras.
Det viktigaste kännetecknet för samrådsförfarandet är att endast en behandling
äger rum i parlamentet. Förfarandet går till på följande sätt: rådet överlämnar
formellt kommissionens förslag till parlamentet för yttrande; parlamentets
ordförande remitterar förslaget till det ansvariga utskottet och, om så krävs, till
andra utskott för beredning. Slutsatsen från beredningen lämnas i plenum i form
av ett betänkande och antingen godkänns förslaget utan ändring eller så föreslås
ändringar. Parlamentets yttrande översänds till rådet och kommissionen så att den
senare, om så krävs, kan ändra sitt ursprungliga förslag i överensstämmelse med
23
EUROPA FRÅN A TILL Ö
24
parlamentets förslag. Kommissionen och rådet granskar parlamentets förslag till
ändringar och tar mestadels informell ställning till dem. De underrättar
parlamentet om huruvida de föreslagna ändringarna godtas eller inte. Slutligen
antar rådet rättsakten med tillämplig majoritet och vägning av röster (artikel
148.2 i EG-fördraget) och därmed avslutas förfarandet.
Vad innebär ”kvalificerad majoritet”?
De 15 medlemsstaternas regeringar har totalt 87 röster i rådet, fördelade efter
ländernas storlek. För kvalificerad majoritet krävs minst 62 av de 87 rösterna
(artikel 148 i EG-fördraget) om det i EG-fördraget föreskrivs ett beslut med
kvalificerad majoritet. Om däremot enkel majoritet är tillräcklig för att ett beslut
av rådet skall antas måste minst åtta av de 15 medlemsstaterna rösta för
förslaget.
Den nuvarande röstfördelningen ser ut på följande sätt:
Belgien
5
Frankrike
10
Österrike
Danmark
3
Irland
3
Portugal
Tyskland
10
Italien
10
Finland
Grekland
5
Luxemburg
2
Sverige
Spanien
8
Nederländerna 5
Förenade
kungariket
4
5
3
4
10
Samarbetsförfarandet rådet - Europaparlamentet
Det förlopp som beskrivs ovan var gemenskapens regelbundet använda
lagstiftningsförfarande från och med 1958 fram till 1987. Från och med den 1 juli
1987 infördes ett särskilt ÓsamarbetsförfarandeÓ mellan rådet och parlamentet
med deltagande av kommissionen för de rättsakter som i första hand berörde
upprättandet och genomförandet av —> den inre marknaden (se artikel 100a i EGfördraget). Målet var att dels säkerställa beslutsfattande genom kvalificerad
majoritet i rådet, dels att förstärka parlamentets medverkan vid beslut om den inre
marknaden. Det nya förfarandet krävde omfattande ändringar av bestämmelserna i
fördragen. Genom ändringarna infördes följande etapper i beslutsförfarandet vad
gäller den inre marknaden, som från och med år 1987 kräver två läsningar i
parlamentet och rådet. Såsom tidigare lämnar kommissionen ett förslag och
parlamentet tar ställning till det. Rådet prövar förslaget vid en första behandling
och utarbetar en Ógemensam ståndpunktÓ som överlämnas till parlamentet
tillsammans med en motivering. Parlamentet måste godkänna rådets utkast inom
tre månader, avvisa det eller föreslå ändringar. I de två sistnämnda fallen krävs en
absolut majoritet av dess ledamöter. Om parlamentet inkommer med
ändringsförslag, är det kommissionens uppgift att inleda nästa etapp i förfarandet
(inom en månad). Det finns två alternativ. För det första kan parlamentets
ändringar införlivas, varvid rådet endast behöver uppbåda kvalificerad majoritet
för ett slutgiltigt antagande av förslaget i enlighet med parlamentets ändringar.
Om rådet vill avvika från den ändrade texten krävs dock enhällighet. Om sådan
inte uppnås måste rådet godta parlamentets ändringar eller ställas till rättsligt
EUROPA FRÅN A TILL Ö
ansvar vid utebliven åtgärd (ett beslut måste fattas inom tre månader). För det
andra kan kommissionen avvisa parlamentets ändringar, varvid den bestämmelse
som tillämpas (inte begränsad till detta förfarande) är att rådet kan godta
kommissionens förslag med kvalificerad majoritet och endast avvika från det
genom ett enhälligt beslut. Förslag från parlamentet som avvisas av kommissionen
kan godtas av rådet, dock även i detta fall endast med enhällighet. Om ett förslag
avvisas av parlamentet kan rådet endast anta det med enhällighet.
Inom samarbetsförfarandet är parlamentets medverkan beroende av att rådet,
såsom föreskrivs i fördraget, i realiteten fattar majoritetsbeslut. Det är därför av
största vikt att medlemsstaterna avstår från att tillgripa den s.k.
ÓLuxemburgkompromissenÓ av den 29 januari 1966, vilken gjorde det möjligt för
medlemsstaterna att i praktiken, genom att åberopa vitala nationella intressen
lägga sitt veto och förhindra ministerrådet från att fatta majoritetsbeslut, vilket i
praktiken leder till en situation där alla beslut kräver enhällighet.
Medbeslutandeförfarandet
Genom artikel 189b i EG-fördraget infördes en ny typ av medverkan för
parlamentet vid gemenskapens lagstiftningsförfarande i form av parlamentarisk
rätt till medbeslutande när vissa rättsakter skall antas. Bland annat ger
medbeslutandeförfarandet möjlighet till en tredje behandling i parlamentet. Det
nya förfarandet är i bruk sedan den 1 november 1993. Medbeslutet bygger på
ÓsamarbetsförfarandetÓ, men sträcker sig längre på två viktiga punkter: För det
första äger ett förlikningsförfarande rum i händelse av meningsskiljaktigheter
mellan rådet och parlamentet inom ramen för en särskild förlikningskommitté, och
för det andra har parlamentet rätt att avvisa de föreslagna rättsakterna om en
överenskommelse inte uppnås trots förlikningsförfarandet. Detta kräver absolut
majoritet bland parlamentets ledamöter. Ingen rättsakt kan således komma till
stånd utan parlamentets samtycke. Vikten av medbeslutandeförfarandet
understryks av de områden som det berör - det är tvingande vid lagstiftning som
gäller kultur, utbildning, hälsa, konsumentskydd, transeuropeiska nät, forskning
och teknik samt miljöskydd.
25
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Medbeslutandeförfarandet
(artikel 189b i EG-fördraget)
26
Kommissionens förslag
Parlamentets yttrande (första behandlingen)
Rådets gemensamma ståndpunkt antagen med kvalificerad majoritet (första behandlingen)
Parlamentet (andra behandlingen)
Godkänner
Inget beslut
Avvisar med absolut
majoritet
Rättsakten antas efter
tre månader
Rådet sammankallar
förlikningskommittén
Europaparlamentets förslag
till ändringar med absolut
majoritet
Rådet godkänner (inom tre månader)
med kvalificerad majoritet
(om kommissionen
samtycker)
Rättsakten antas
med enhällighet
(om kommissionen
ej samtycker)
Rättsakten antas
Förlikningskommittén godkänner
inte det gemensamma utkastet
Europaparlamentet avvisar
med absolut majoritet;
rättsakten antas inte
Rådet godkänner inte
Sammankallande av
förlikningskommittén av rådets och
Europaparlamentets ordförande
Förlikningskommittén samtycker till
gemensamt utkast med kvalificerad
majoritet av rådets företrädare och en
majoritet av Europaparlamentets
företrädare
Rådet bekräftar den gemensamma
Rådet antar
Europaparlamentet
ståndpunkten från den första
(kvalificerad majoritet)
antar
läsningen med kvalificerad
(absolut majoritet)
majoritet (inom 6 veckor)
Avvisande av Europaparlamentet
inom 6 veckor (absolut majoritet)
Rättsakten antas
Europaparlamentet
avvisar inte
(båda parter måstesamtycka
inom 6 veckor)
Rättsakten antas
Rättsakten antas
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Samtyckesförfarandet
Detta förfarande tillämpas framför allt för ÓkonstitutionellaÓ rättsakter som
präglar EG/EU:s identitet och struktur. Förutom anslutnings- och associeringsavtal
vilka omfattas av samtyckesförfarandet sedan år 1987, krävs numera parlamentets
samtycke för slutande av viktiga internationella EG-avtal och för upprättande av
ett enhetligt förfarande vid val till Europaparlamentet. Utan parlamentets
samtycke har rådets beslut inte rättslig verkan.
Särskilda förfaranden
Utöver allmän lagstiftning och förfaranden för samarbete, medbeslutande och
samtycke, regleras även andra särskilda lagstiftningsförfaranden genom EGfördraget. Dessa rör huvudsakligen upprättandet av budgeten och slutandet av
gemenskapens internationella avtal, beslut om val till Europaparlamentet,
finansiella bestämmelser som reglerar gemenskapens egna medel och förfarandet
vid ändring av fördrag. Särskilda rättsakter är även unionsinstitutionernas
arbetsordningar, som de antar i kraft av sin rätt att bestämma sin organisation.
Beslut om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och beslut som antas
i enlighet med särskilda procedurregler som avses i artiklarna J och K i
Maastrichtfördraget är inte rättsakter inom ramen för EG-fördraget.
Ytterligare reformer
Å ena sidan är förfarandena för ohanterliga. Å andra sidan har det förekommit
kritik mot det faktum att parlamentet har för litet inflytande över europeisk
lagstiftning, vilket får till följd att rådets akter har otillräcklig legitimitet. De
förhoppningar som framför allt ställs på —> 1996 års regeringskonferens om
revideringen av Maastrichtfördraget, gäller därför en parlamentarisering och
demokratisering av gemenskapens lagstiftning såväl som en rationalisering och
förenkling av beslutsprocessen. I detta sammanhang har det även skapats en
möjlighet att bredda räckvidden för medbeslutandeförfarandet, som är i bruk
sedan 1993, på grundval av en ÓutvidgningsklausulÓ (artikel 189b.8 i EG-fördraget).
En grundläggande reform av unionens beslutsförfarande är en av EU prioriterad
uppgift och en kärnfråga för att en ny konstitution skall kunna upprättas inom EU,
och detta kommer att bli allt viktigare med tanke på unionens framtida
fördjupning och —> utvidgning.
Thomas Läufer
27
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/budg/en/info.htm
28
Budget
Fördragsgrund: Artiklarna 199-209a i EG-fördraget; Artiklarna J 11.2 och K 8.2 i
EU-fördraget; rådets beslut av den 31 oktober 1994 om systemet för
gemenskapernas egna medel.
Syften: Att finansiera unionens utgifter och verksamheter och dess politik; att
fastställa finansiella prioriteringar för unionens politiska verksamhet.
Instrument: Egna medel och andra av EU:s instrument för finansiering; unionens
allmänna budget och budgetens enskilda avdelningar; revisioner utförda av
revisionsrätten.
—> Europeiska unionens gemensamma budgetpolitik utgör grunden för dess
politiska verksamhet. Den definierar unionens finansiella handlingsmöjligheter och
ger samtidigt en fingervisning om den faktiska viljan att förverkliga integrationen
och uppnå unionens mål. I centrum för budgetpolitiken står det årliga
utarbetandet och det slutgiltiga fastställandet av den allmänna budgeten för
unionen, dess organ och institutioner. Inom ramen för budgetprocessen fastställs
budgetstrukturen och nivån på unionens kostnader för verksamhet och förvaltning
(användning av finansiella medel). Budgetprocessen är fast förankrad i unionens
finanssystem.
Europeiska unionens finanssystem
Unionen har genomgått flera stadier i utvecklingen av sitt finanssystem sedan
grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) år 1951 samt EEG och
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) år 1957 och efter
sammanslagningen av de tre gemenskaperna år 1967.
EEG och Euratom finansierades tidigare genom nationella bidrag. Detta system
ändrades gradvis genom införandet av Óegna medelÓ. År 1970 antog rådet ett
beslut om att medlemsstaternas finansiella bidrag skulle ersättas av
gemenskapernas egna medel, som trädde i kraft den 7 januari 1971 efter
ratificering av alla medlemsstater. Enligt detta beslut skulle de tidigare
budgetbidragen gradvis avvecklas till och med den 1 januari 1975 och ersättas av
ett system där gemenskapen helt och hållet skulle finansieras genom egna medel.
Denna tidsplan förlängdes med ytterligare fem år, varefter gemenskapens budget
blev helt självfinansierande från och med den 1 januari 1980.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Finansieringen av den allmanna budgeten ar 1988 och fran
1992 till 1996 (Beviljade anslag)
(i miljoner ecu)
90000
80000
70000
60000
50000
40000
30000
20000
10000
0
1988
Jordbruksavgifter
Tull
* Budget för 1996.
1992
1993
1994
1995
1996*
Moms
Fjärde inkomstkälla
Övrigt
Unionens egna inkomster
Termen Óegna medelÓ, förklaras inte närmare i artikel 201 i EG-fördraget, den
huvudsakliga rättsliga grunden för rådets beslut av år 1970. Inom denna breda
ram fastställdes tre huvudinkomstkällor år 1970 enligt följande:
•
Jordbruksavgifter (avgifter och tilläggs- eller utjämningsbelopp som införs på
handel med icke-medlemsländer).
•
Tullar på handel med icke-medlemsländer på grundval av gemenskapens
gemensamma tulltaxa och andra tullar.
•
Inkomst av mervärdesskatt som tas ut i medlemsstaterna, i början begränsad
till en sats på 1 %, genom ett enhetligt harmoniserat skattesystem som
tillämpas i alla medlemsstater.
Den största delen av unionens inkomster kommer från dess andel av
medlemsstaternas mervärdesskatt. Denna andel höjdes från 1 % till 1,4 % i
samband med utvidgningen av gemenskapen till tolv medlemsstater den 1 januari
1986 och ligger tills vidare kvar på denna nivå, även efter utvidgningen till 15
medlemsstater den 1 januari 1995. När momstaket höjdes, utgjorde andelen
mervärdesskatt 66 % av de egna medlen. År 1995 utgjorde den ca 54 %.
29
EUROPA FRÅN A TILL Ö
30
Reformering av finanssystemet
Gemenskapens finanser inplacerades i en ny, medelfristig ram år 1988 (efter det
att gemenskapen hade reformerats genom Europeiska enhetsakten år 1986) och
återigen år 1992 (med sikte på genomförandet av Fördraget om Europeiska
unionen). Den medelfristiga ramen hänger samman med fullbordandet av den —>
inre marknaden och genomförandet av en riktad strukturpolitik och säkerställer
budgeten till och med år 1999. Den 12 februari 1988 enades —> Europeiska rådet
i Bryssel om ÓDelors-paketetÓ, dvs. en serie samordnade budgetåtgärder avseende
—> jordbrukspolitik samt —> regional- och strukturpolitik. De huvudsakliga
faktorerna i det reformerade systemet för egna medel, som tillämpats retroaktivt
från och med den 1 januari 1988, är följande:
(I) Det generella taket för egna medel, inbegripet alla typer av egna medel,
fastställdes till 1,2 % av medlemsstaternas totala årliga
bruttonationalinkomst (BNI) till marknadspriser.
(II) Bindande mellantak fastställdes för årliga utgifter fr.o.m. år 1988 t.o.m. år
1992 för att förhindra att taket för totala egna medel skulle nås i förtid.
Finansieringen av den allmänna budeten för
1996 fördelat på medlemsstaterna
FIN: 1,5%
SE: 2,9%
UK: 10,8%
P: 1,5%
B: 3,8%
DK: 1,9%
A: 2,9%
D: 30,0%
NL: 5,8%
L: 0,2%
I: 12,1%
EL: 1,5%
IRL: 0,9%
E: 6,4%
F: 17,6%
(III) Som tillägg till de tre ursprungliga källorna fastställdes en fjärde resurs för
gemenskapens finansiering, som skulle baseras på medlemsstaternas totala
BNI till marknadspriser, baserad på en enhetlig beräkningsgrund.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
(IV) Den fjärde resursen utnyttjas som en tilläggsresurs endast om gemenskapens
finansiella behov inte kan täckas av de tre ÓtraditionellaÓ inkomstkällorna.
Liksom hittills (sedan 1986) utgörs medlemsstaternas andel av inkomsterna
från mervärdesskatt högst 1,4 %, dock med en viktig förändring. Enligt de nya
bestämmelserna får underlaget för momsberäkning, för finansiering av egna
medel, inte överskrida 55 % av landets BNI. Målet med denna bestämmelse
om Óatt sätta ett takÓ är att få till stånd en jämnare fördelning av den
finansiella bördan mellan medlemsstaterna.
Vid toppmötet i Edinburgh den 12 december 1992 enades Europeiska rådet om
ÓDelors II-paketetÓ som – på grundval av finansreformen år 1988 – skall
säkerställa unionens framtida finansiering till och med 1999, inom ramen för
Maastrichtfördragets fullständiga genomförande (inbegripet utveckling av
strukturstöd, åtgärder för att göra europeisk industri mer konkurrenskraftig och
finansiering av GUSP). Viktiga element i Delors II-paketet var följande:
•
Ändringar i strukturen av unionens egna medel från och med den 1 januari
1995 med syfte att minska momsinkomsternas betydelse och öka bidraget
från de BNI-baserade resurserna.
•
Ett uppdrag till —> Europeiska kommissionen att undersöka och rapportera
om eventuellt införande av en femte resurs senast år 1999.
Unionens egna medel inkasseras av medlemsstaterna och ställs till kommissionens
förfogande, varvid kommissionen genomför budgeten (artikel 205 i EG-fördraget).
Kommissionen har vissa inspektions- och kontrollbefogenheter.
Utöver egna medel får unionen dessutom låna för att finansiera investeringar
inom kol- och stålindustrin (EKSG-lån) och inom kärnkraft (Euratom-lån). Inom
det ekonomiska området får lån även användas för att finansiera gemenskapsstöd
och investeringar inom industri, forskning och teknik, energi och infrastruktur (EGlån), t.ex. genom det nya gemenskapsinstrumentet, som inrättades år 1979 för att
främja investeringsprojekt i medlemsstaterna och minska regionala skillnader i
gemenskapen.
Budgetstruktur
Sedan år 1967 har det funnits en enda övergripande budget för de tre
gemenskaperna, som nu har slagits samman under ett tak som en del av
Europeiska unionen. I den allmänna budgeten skall unionens inkomster och
utgifter tas upp. Den allmänna budgeten fastställs årligen. Den måste vara
fullständig och utvisa unionens alla inkomster och utgifter, som skall balansera
varandra (artikel 199 i EG-fördraget). Detsamma gäller för administrativa utgifter
enligt den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och
samarbetet inom —> rättsliga och inrikes frågor. Budgetåret börjar den 1 januari
och avslutas den 31 december.
31
EUROPA FRÅN A TILL Ö
32
På utgiftssidan täcker budgeten administrativa kostnader för unionens
institutioner och utgifter för Europeiska gemenskapens verksamhet (i synnerhet
jordbruksfonder, regionala fonder, sammanhållningsfonder och socialfonder) samt
Euratom (forskning och investeringar). Vissa typer av utgifter behandlas separat,
huvudsakligen EKSG:s verksamheter, EG:s in- och utlåningsverksamhet och
Europeiska utvecklingsfonden för AVS-stater som är knutna till gemenskapen
genom Lomékonventionen (—> utvecklingspolitik) och som finansieras genom
bidrag från medlemsstaterna. En åtskillnad görs mellan unionens utgifter för
åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden. Åtagandebemyndiganden
anger den finansiella ram inom vilken åtaganden för fleråriga program kan göras
under ett och samma budgetår. Betalningsbemyndiganden täcker faktiska
kostnader som uppstår genom bemyndiganden under det innevarande budgetåret
eller bemyndiganden som förs över från föregående budgetår. Sedan övergången
till ett självfinansierande system mellan åren 1975 och 1980, har
gemenskapens/unionens budget konstant ökat i volym. Mellan åren 1973
(anslutningen av Förenade kungariket, Irland och Danmark) och 1981
(anslutningen av Grekland) ökade gemenskapens utgifter med i genomsnitt 23 %
per år och denna uppåtgående trend fortsatte på liknande sätt påföljande år.
Budgeten för år 1986, den första som även omfattade Spanien och Portugal,
resulterade för första gången i en lägre tillväxttakt på ca 18 %. Mellan åren 1988
och 1992 ökade gemenskapens budget med i genomsnitt 4,8 % per år.
EG:s/EU:s budgetstruktur 1958-94 (miljoner beräkningsenheter/europeiska
beräkningsenheter/ecu)1
Totala utgifter
varav:
EUGFJ (jordbruk)
Socialfonden
Regionalfonden
Industri/FoU2
Förvaltning
Övrigt
1958
8,6
1960
28,3
1970
5 448,4
1980
16 057,1
1990
46 604,6
1994
70 013,5
8,6
0,0
23,4
4,9
5 228,3
64,0
114,7
41,4
11 596,1
502,0
751,8
212,8
938,3
2 056,1
27 233,8
3 212,0
4 554,1
1 738,7
2 298,1
7 567,9
40 222,0
5 819,0
7 701,9
2 593,0
2 428,0
11 249,6
Beräkningsenhet till och med 1970, Europeisk beräkningsenhet – 1980, ecu fr.o.m. 1990 (1 ecu = ).
1980 och 1990: industri, energiforskning; 1994; forskning och teknisk utveckling, industri.
1
2
Källa: Europeiska kommissionens årliga ekonomiska rapport för 1993, EGT L34, 1994
Strukturellt liknar de mål som satts för unionens budget nu åtminstone delvis de
uppgifter som utförs genom nationella budgetar, vilka kräver höga
investeringsbelopp (t.ex. regionalpolitik och främjande av forskning inom det
EUROPA FRÅN A TILL Ö
tekniska området). Finansiellt är dock den årliga volymen på unionens budget,
även om den är på uppåtgående, fortfarande relativt blygsam – 1995 års utgifter
för den utvidgade unionen med femton medlemmar uppgick till 77,2 miljarder ecu
i betalningsbemyndiganden – och kan knappast jämföras med volymen för en
nationell budget, vilken är avsedd att täcka alla utgifter och förverkliga
organisatoriska målsättningar i en modern industrination samt inom det sociala
välfärdssystemet. Kostnaden för —> jordbrukspolitiken och den gemensamma
organisationen av jordbruksmarknaderna står fortfarande för den största
utgiftsdelen och är det område där det sker flest förändringar. Mellan år 1968 och
1975 utgjorde jordbruksutgifterna mellan 72 och 93 % av budgeten. Efter år 1976
var dess andel mellan 60 och 75 %, och sänktes till omkring 57 % år 1992. Sedan
år 1992 har den del av budgeten som tillfallit jordbruket ytterligare minskat och
utgjorde 52 % år 1994.
Repartição das despesas europeias
1988
1996
59%
48%
18%
31%
2%
11%
2%
4%
3%
1%
4%
3%
3%
<1%
6%
5%
Jordbruk (EUGFJ-garanti)
Externa åtgärder
Stukturåtgärder
Administration
Forskning
Europeiska kol-och stålgemenskapen (EKSG)
Övrig intern politik
Europeiska utvecklingsfonden (EUF)
Förutom jordbrukspolitiken och unionens administrativa utgifter (omkring 5 % per
år), finns det fyra huvudsakliga politiska områden som finansieras genom den
allmänna budgeten (utom GUSP och rättsliga och inrikes frågor), nämligen
strukturpolitik, utvecklingssamarbete, —> forskning och teknisk utveckling samt
andra verksamheter (—> kultur, —> energi, —> industri, —> transport och —>
33
EUROPA FRÅN A TILL Ö
34
miljö). Om man inte räknar med jordbrukspolitiken går omkring 36 % av unionens
utgifter till andra områden, nämligen till skapande och framtidsinriktade
unionsverksamheter.
EU:s budgetprocess
Den allmänna budgeten upprättas med hjälp av ett förfarande som inbegriper
olika etapper och med deltagande av —> Europeiska kommissionen, —>
Europaparlamentet och —> Europeiska rådet. De enskilda etapperna i förfarandet
anges i artikel 203 i EG-fördraget. Tilläggs- och ändringsbudgetar, som är
nödvändiga för att kunna jämka oundviklig eller oförutsedd utveckling av utgifter,
upprättas på samma sätt. När gemenskapens finanssystem ändrades genom att
egna inkomstkällor infördes, reformerades även budgeten i två etapper i enlighet
med 1970 och 1975 års fördrag. Sedan år 1975 utgör parlamentet och rådet
gemenskapens (eller unionens) Ógemensamma budgetansvariga myndighetÓ med
kompletterande och sammanfallande beslutsbefogenheter.
Budgetprocessen går till på följande sätt: Kommissionen förelägger rådet och
parlamentet det preliminära budgetförslaget, vilket innehåller enskilda förslag från
parlamentet, rådet, kommissionen, —> EG-domstolen och —> Europeiska
revisionsrätten. Med detta som grund upprättar rådet budgetförslaget, som det
sedan förelägger parlamentet. Under påföljande etapper i förfarandet har
parlamentet olika befogenheter enligt följande:
1. Vid ÓobligatoriskaÓ utgifter, kan parlamentet lägga fram ändringsförslag hos
rådet, som har det slutgiltiga avgörandet. Obligatoriska utgifter definieras i
princip som utgifter vilka, i grunden eller till summan, utgör en rättslig
förpliktelse genom fördragen eller genom lagstiftning som uppkommit genom
fördragen (ÓsekundärrättÓ) eller genom åtaganden i enlighet med
internationell rätt eller privaträtt (huvudexemplet är jordbruksutgifter).
2. Vid fastställande av Óicke-obligatoriskaÓ utgifter (gemenskapens
strukturfonder och övriga skapande verksamheter, t.ex. forskning och teknik),
kan parlamentet ändra rådets förslag till utgifter, inom en årlig marginal som
beräknas av kommissionen och, med kvalificerad majoritet, få dem antagna
även om rådet opponerar sig. Eftersom skillnaden mellan obligatoriska och
icke-obligatoriska utgifter bestämmer huruvida rådet eller parlamentet har
det slutgiltiga avgörandet vid fastställande av utgiftsnivån, har det varit
föremål för motsättningar mellan de två institutionerna. De övriga etapperna i
förfarandet är följande:
(i) Rådet antar ett ändrat förslag, med beaktande av parlamentets ändringar och
ändringsförslag.
(ii) Inom ramen för ÓförlikningsförfarandetÓ, försöker rådet och parlamentet
fortlöpande att överbrygga klyftan mellan sina respektive ståndpunkter.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
(iii) Parlamentet granskar budgetförslaget vid en andra läsning och upprättar
budgeten i dess slutgiltiga form. Budgeten offentliggörs sedan i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
(iv) Parlamentet kan dock avslå hela budgetförslaget, om det har Óviktiga skälÓ till
det, och begära att få ett nytt förslag framlagt av rådet (artikel 203.8 i EGfördraget).
Om budgeten inte har antagits i början av budgetåret gäller de övergångsregler
som anges i artikel 204 i EG-fördraget, och föregående års budget används som en
referens.
Till budgetprocessen och samordnandet av budgetpolitiken hör även de olika
formerna av dialog mellan institutionerna. Dessa har utvecklats gradvis genom
gemenskapens/unionens övergång till ekonomiskt oberoende efter år 1970 och tar
sig olika uttryck, inbegripet samråd om rättsliga instrument med finansiella
konsekvenser, trepartssamtal om budgeten och de senaste åtgärderna för
budgetdisciplin, som även lade grunden för medelfristig finansplanering fram till
år 1999. Syftet med trepartssamtal och samordning mellan institutionerna är att
undvika eller dämpa konflikter mellan institutionerna vid fastställandet av
budgeten och att se till att budgetprocessen löper så smidigt som möjligt.
Genomförande av budgeten
När budgeten har fastställts, genomför kommissionen den under eget ansvar
(artikel 205 i EG-fördraget). Detta gäller i synnerhet för avdelning III, som
innehåller alla unionens viktiga driftsutgifter. Övriga institutioner genomför själva
sina egna budgetavdelningar. Inom varje institution övervakar en styrekonom alla
ut- och inbetalningar. Den oberoende Europeiska revisionsrätten kontrollerar
budgetens genomförande i dess helhet och beslutar huruvida den ekonomiska
förvaltningen har varit sund. Kommissionen måste varje år framlägga föregående
budgetårs bokslut för rådet och parlamentet. På rekommendation av rådet ger
parlamentet kommissionen ansvarsfrihet för budgetens genomförande. Förutom
kommissionens årsbokslut utgör revisionsrättens årsrapport samt organens
ställningstaganden grunden för ansvarsfrihet.
Utvärderings- och framtidsutsikter
Finanssystemet är inte bara en del av unionens uppbyggnad, utan är även ett
hjälpmedel för att kunna mäta framsteg på vägen till fullständig integration.
Unionens budget och finanser är därför nära knutna till den politiska och
institutionella utvecklingen och utgör en viktig länk i strävandena att driva
integrationen framåt.
Det är uppenbart att det kommer att bli mycket svårt att finansiera unionens
vidareutveckling med utgångspunkt från nuvarande struktur och avvägning av
budgetutgifter, i synnerhet mot en —> ekonomisk och monetär union samt politisk
union, på grundval av nuvarande system med egna medel och nuvarande
budgetvolym. Det var därför som Europeiska rådet i december 1992, på grundval
35
EUROPA FRÅN A TILL Ö
36
av Maastrichtfördraget, beslutade att ändra såväl unionens institutionella
strukturer som grunddragen i dess finanssystem (Delors II-paketet), i syfte att
anpassa den till kraven på ytterligare integration under åren fram till 1999.
Djupare integration kommer även att kräva större finansiell autonomi, dvs. nya
egna medel som skulle behöva flyta in direkt till unionen (t.ex.
skattebefogenheter). Unionens budget skulle dessutom behöva omstruktureras.
Den måste frigöra sig från jordbrukspolitikens hittillsvarande dominans, och
nyskapande åtgärder måste ges större utrymme vid fördelningen av utgifter. Delors
II-paketet, som förhandlades fram år 1992 är endast ett steg på vägen som enbart
kan tillämpas på den förutsedda planerade planeringsperioden mellan åren 1993
och 1999.
Nästa steg av reformen är regeringskonferensen 1996, av vilken parlamentet
förväntar sig en utvidgning av sina budgetbefogenheter och en ytterligare
granskning av unionens finanssystem. Det står redan klart att om Europeiska
unionen skall kunna utvidgas i framtiden och innefatta mer än femton
medlemsstater, så måste dess finanssystem radikalt ses över.
Thomas Läufer
Ekonomisk politik
Fördragsgrund: Artiklarna 2, 3, 3a och 4a, 102a–104c, 105–109, 109a–109d och
109e–109m i EG-fördraget.
Syften: Hållbar och balanserad tillväxt, höjning av levnadsstandarden, främjande
av konvergens och sammanhållning, hög sysselsättningnivå, stabila priser, sunda
offentliga finanser och monetära förhållanden samt en stabil betalningsbalans.
Instrument: Monetära kommittén med rådgivande ställning, Kommittén för
ekonomisk politik, Europeiska monetära institutet, Ómultilateral övervakningÓ.
Tredje etappen: ekonomisk och finansiell kommitté, Europeiska
centralbankssystemet.
De beslut som stats- och regeringscheferna fattade i Maastricht om den —>
ekonomiska och monetära unionen (EMU) i samband med Fördraget om
Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, har avgörande
betydelse för den ekonomiska politiken i gemenskapen, som utvidgades den 1
januari 1995 genom anslutningen av Österrike, Sverige och Finland.
Mål, ansvar och befogenheter enligt hittillsvarande
lagstiftning
Bestämmelserna i EEG-fördraget från 1957 (EG-fördraget sedan 1993) om den
ekonomiska styrningen enligt de gemensamma ekonomiska målsättningarna var
ett uttryck för en kompromiss mellan ekonomiska och integrationspolitiska krav
och det nationella motstånd som fanns mot att ge upp suveräniteten över den
ekonomiska politiken. De politiska målsättningarna för ekonomin var i sig inte
omstridda. I artikel 2 i EEG-fördraget (gemenskapens uppgifter) anges en
fortgående och balanserad utveckling av den ekonomiska verksamheten, en ökad
stabilitet, en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare
förbindelser mellan medlemsstaterna. I det särskilda avsnittet i fördraget om Óden
ekonomiska politikenÓ kompletteras genom artikel 104 målsättningen med
ytterligare mål: en hög sysselsättning, en stabil prisnivå och en betalningsbalans i
jämvikt.
De nationella regeringarna kunde enligt EEG-fördraget i stor utsträckning behålla
sina beslutsbefogenheter i fråga om den ekonomiska och monetära politiken.
Samtidigt ålades dock regeringarna att betrakta konjunktur- och
växelkurspolitiken som Óen fråga av gemensamt intresseÓ (artiklarna 103 och 107 i
EEG-fördraget) och att i enlighet med artikel 105 i EEG-fördraget samordna sin
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/emu/en/info.htm
37
EUROPA FRÅN A TILL Ö
38
ekonomiska och monetära politik, dvs. inrikta den mot det gemensamma målet.
Gemenskapen tog itu med samordningsproblemen genom att skapa institutionella
förutsättningar i form av kommittéer, t.ex. Monetära kommittén och kommittéer
för konjunkturpolitiken, för den ekonomiska politiken på medellång sikt och för
budgetpolitiken.
Otillfredsställande samordning
Medlemsstaternas alltmer skilda uppfattningar om stabilitetspolitiken, som inte
kunde behandlas inom ramen för kommittéerna, ledde till åtgärder som inte var
samordnade. Den upplösningsprocess som den ekonomiska och monetära
politiken befann sig i var oförenlig med kraven i EEG-fördraget, där en gradvis
tillnärmning av medlemsstaternas ekonomiska politik och upprättandet av en
gemensam marknad hade angetts som medel för att förverkliga målen.
Europeiska monetära systemet — ett nytt försök till
samarbete
Något nytt försök till ett närmare samarbete inom den ekonomiska och monetära
politiken kunde inte göras förrän de stabilitetspolitiska synsätten hade jämkats
samman och uppfattningen hade spritts, att man endast genom att skapa
prisstabilitet kan bidra till att lösa arbetslöshetsproblemen. Den större
samstämmigheten om hur målen skulle nås gjorde det slutligen möjligt att
upprätta —> Europeiska monetära systemet (EMS), som är ett system av fasta (och
samtidigt anpassningsbara) växelkurser och med klart fastställda regler för
intervention.
Den tyska marken tog över rollen som ledande valuta och blev därmed den
stabiliserande faktorn i systemet. EMS började utvecklas mot ekonomisk
konvergens, utgående från axeln Bonn–Frankfurt–Paris och med återverkningar på
de övriga staterna i EMS. Vissa medlemsstater i EMS bemötte till en början
inskränkningarna av sin ekonomiska rörelsefrihet med att behålla hinder för
kapitalrörelserna. Genom att kapitalrörelserna inom gemenskapen liberaliserades
från och med den 1 juli 1990 blev förlusten av den ekonomiska autonomin än
mera påtaglig. Det följer logiskt av principen om den —> inre marknaden att de
nationella ekonomiska och monetära befogenheterna på medellång sikt skall
försvinna och aktivt kompenseras genom en vidareutveckling av gemenskapen till
EMU med ett europeiskt system av centralbanker.
Den ekonomiska politiken i praktiken från
80-talet till början av 90-talet
I början av 80-talet var medlemsstaterna ännu inte överens om vilken medicin
som behövdes för att övervinna recessionen och bekämpa arbetslösheten. Den
faktiska tillväxten av bruttonationalprodukten var 1985 2,5 % och arbetslösheten
nästan 11 %, medlemsstaternas budgetunderskott låg på 5,2 % av BNP och
inflationstakten låg trots en betydande minskning i början av 80-talet på ca 6 %.
Det var mot denna bakgrund som —> Europeiska unionens råd 1985 beslutade om
en gemensam tillväxtstrategi för sysselsättningen – gemensam därför att den
EUROPA FRÅN A TILL Ö
skulle bygga på ett nära samarbete mellan regering, arbetsgivare och anställda,
men också mellan länderna. Denna strategi gick ut på att man skulle kombinera en
långsammare löneökningstakt med en stärkt efterfrågan och förbättrade
förutsättningar för varu-, kapital- och arbetsmarknaderna. En förbättrad
fördelning på marknaderna för varor och tjänster och därmed bättre
förutsättningar för tillväxt var dessutom tanken med 1993 års program för den
inre marknaden som kommissionen ( —> Europeiska kommissionen) presenterade i
sin vitbok i juni 1985.
Avsikten med samarbetsstrategin var att öka den genomsnittliga tillväxttakten av
BNP i gemenskapen från 2,5 % i mitten av 80-talet till 3,5 % och att minska
andelen arbetslösa till 8 % fram till 1990. Först i slutet av 80-talet uppnådde
man de tillväxttal som ansågs nödvändiga och antalet arbetslösa minskade från
tidigare som högst 10,8 % (1985) till 8,1 % (1990). Tillväxttakten i gemenskapen i
början av 90-talet kunde dock inte bibehållas för att mera bestående minska
arbetslösheten (tillväxt av BNP 1994: 1,5 %) och arbetslöshetstalet steg till 11 %
(1994). Inflationen sjönk och låg – efter en mindre tillbakagång i konvergensen
och en kort uppgång efter 1988 – på 3,3 %. I de tre nya medlemsstaterna
Österrike, Sverige och Finland var inflationen lägre än detta genomsnitt.
Det totala budgetunderskottet i medlemsstaterna minskade under den andra
hälften av 80-talet från 5,2 % av BNP (1985) till 2,6 % (1989) men har sedan
1990 ökat kraftigt igen (1994: 5,6 %). I många medlemsstater krävs avsevärda
ansträngningar för att uppnå konsolidering.
Den ekonomiska politiken under 90-talet
Besluten i Maastricht om EMU innebär långtgående konsekvenser för den
ekonomiska och monetära politiken. Genom en process i tre steg, vars första etapp
inleddes den 1 juli 1990, skall EMU, efter genomförandet av den andra etappen
som påbörjades den 1 januari 1994, införas senast den 1 januari 1999. Det är
intressant att mot bakgrund av de häftiga politiska kontroverser om
organisationen som pågått till helt nyligen konstatera att det konkurrensinriktade
marknadssystemet uttryckligen framhävs som unionens och medlemsstaternas
ekonomiska system (artiklarna 3a, 102 och 105 i EG-fördraget). Det återstår dock
att se i hur hög grad detta kommer att återspeglas i praktiken under de kommande
åren.
Medlemsstaternas ekonomiska politik skall bedrivas Ósom en fråga av gemensamt
intresseÓ och samordnas inom rådet i enlighet med en utvidgad förteckning över
principer och mål (artikel 103 i EG-fördraget). I fördraget anges som riktlinjer för
den ekonomiska och monetära politiken stabila priser, sunda offentliga finanser
och monetära förutsättningar samt en hållbar betalningsbalans (artikel 3a.3 i EGfördraget). Rådet utarbetar riktlinjer för medlemsstaternas och unionens
ekonomiska politik som efter diskussioner antas av Europeiska rådet som
rekommendationer till medlemsstaterna. För att främja och säkerställa den
ekonomiska konvergensen bygger man ut det nuvarande systemet för Ómultilateral
39
EUROPA FRÅN A TILL Ö
40
övervakningÓ. Om den ekonomiska politiken inte är förenlig med riktlinjerna kan
rådet rikta rekommendationerna till medlemsstaterna och i vissa fall låta
publicera dem som påtryckningsmedel.
Samordnings- och övervakningsåtgärderna gäller framför allt budgetpolitiken. Till
skillnad från finanspolitiken (i den tredje etappen) är den inte samordnad.
Medlemsstaternas budgetpolitik är dock underkastad en allt striktare
harmoniseringsprocess. Genom att förankra viktiga stabilitetsprinciper i fördraget
har man avsett att skapa garantier för att stabilitetspolitiken inte bara bygger på
finanspolitiken. Som gällande viktiga principer alltsedan 1994 kan särskilt nämnas:
att finansiering av den offentliga budgeten är förbjudet (artikel 104 och 104a i
EG-fördraget), att varje medlemsstat ansvarar för den egna statsskulden (artikel
104b i EG-fördraget) och att medlemsstaterna skall undvika alltför stora
budgetunderskott (artikel 104c i EG-fördraget). Med utgångspunkt i de fastställda
kriterierna – enligt vilka en medlemsstats budgetunderskott i princip inte får
uppgå till mer än 3% och dess samlade statsskuld inte till mer än 60% av
bruttonationalprodukten – övervakar kommissionen medlemsstaternas
budgetutveckling och prövar om det, med beaktande av ytterligare sunpunkter,
föreligger ett Óalltför stort underskottÓ. Skulle så vara fallet skall rådet i syfte att
minska underskottet inleda ett förfarande, som i slutskedet eventuellt kan
innebära även ekonomiska sanktioner. Monetära kommittén, som har
samordnings- och övervakningsuppgifter, kommer i början av den sista etappen –
när det inte längre finns någon nationell valutapolitik – att läggas ned och
ersättas med en ekonomisk och finansiell kommitté.
Enligt bestämmelserna om den monetära politiken i fördraget skall i slutetappen
ett europeiskt system av centralbanker (ECBS) upprättas och växelkurserna
fastställas innan det senast 1999 införs en enhetlig valuta i gemenskapen.
Centralbankssystemet, som består av Europeiska centralbanken (ECB) och de
nationella centralbankerna har ansvaret för att fastställa och genomföra den
finansiella politiken i gemenskapen. Under övergångsskedet är dock den finansiella
politiken fortfarande ett nationellt ansvarsområde. —> Europeiska monetära
institutet (EMI), som upprättades i början av 1994 i Frankfurt, har härvid ingen
finansiell kontrollfunktion utan liksom den nedlagda kommittén för
centralbankscheferna en samordnande funktion. Centralbankssystemet, vars
stadga i detalj fastställts i ett protokoll till fördraget, har i första hand som mål att
upprätthålla stabila priser. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS, som har en
oberoende ställning när det utför sina uppgifter, stödja den allmänna ekonomiska
politiken i gemenskapen.
Konvergenskriterierna är i sig inte oproblematiska. De är endast inriktade mot
relativ prisstabilitet. Vid underskott tas hänsyn till statsbudgeten, varvid
underskotten kan döljas i ÓskuggbudgetarÓ. Unionen måste visa att den kan
utveckla och fördjupa en ÓstabilitetskulturÓ som en absolut förutsättning för att
säkerställa en stabil sysselsättning och tillväxt.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Vitboken ÓTillväxt, konkurrenskraft och sysselsättningÓ som kom ut i december
1993 omedelbart efter ikraftträdandet av EU-fördraget var kommissionens svar på
unionens mest överhängande problem, nämligen den successivt stigande
arbetslösheten i medlemsstaterna. Av vitbokens undertitel ÓUtmaningar och vägval
på tröskeln till det tjugoförsta århundradetÓ framgår att den är avsedd att vara en
framåtsyftande strategisk plan för en minskning av arbetslösheten. Den ambitiösa
målsättningen är att skapa 15 miljoner arbetstillfällen fram till slutet av
århundradet. I vitboken anges en rad olika sätt att skapa de nödvändiga
förutsättningarna för tillväxt, däribland förbättrade makroekonomiska villkor,
investeringar i modern infrastruktur för att öppna nya marknader, skapande av
nödvändigt humankapital, intensifierad inre och yttre konkurrens, ökad
innovationstakt genom riktat stöd till forskning och utveckling, prisfördelar genom
sänkning av kostnader och avgifter och ett mer flexibelt utnyttjande av
arbetskraften. Dessutom behandlar vitboken förhållandet mellan resurser, miljö
och tillväxt. Även om vitboken på det hela taget inte innehåller någon slutgiltig
strategi och i många av sina uttalanden väcker politiska betänkligheter, är den
ändå ett viktigt diskussionsunderlag och en vägledning när det gäller de beslut
som skall fattas inom Europeiska unionen på olika nivåer och som kommer att
påverka EMU:s framgång.
Henry Krägenau
41
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/emu/en/info.htm
42
Ekonomiska och
monetära unionen
Fördragsgrund: Artikel 102a-109m i EG-fördraget.
Syften: Prisstabilitet, definitivt fastställande av EU-valutornas växelkurser fram till
1999, införande av en gemensam valuta: euron.
Instrument: Genomförande av en gemensam monetär politik, nära samordning av
den ekonomiska politiken, upprättande av ett europeiskt centralbankssystem.
Förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) är en av —>
Europeiska unionens mest ambitiösa men också mest kontroversiella
målsättningar. I och med undertecknandet av Fördraget om Europeiska unionen (—
> fördrag) och ratificeringen den 1 november 1993 fattades ett bindande beslut
om upprättandet av EMU. En gemensam valuta kompletterar inåt den
gemensamma —> inre marknaden och stärker utåt unionens ekonomiska
betydelse. Enligt Maastrichtfördraget skall växelkurserna definitivt fastställas för
de stater som deltar i EMU från och med den 1 januari 1999. Deras nationella
valutor blir sedan endast ett uttryck för den gemensamma valuta som enligt
fördraget snabbt skall införas i samband med anslutningen.
Behovet av ett nära valutapolitiskt samarbete beror framför allt på det starka
inflytandet från handeln med utlandet. Ju mer sammanflätade de ekonomiska
systemen är, desto mer störs de ekonomiska relationerna av fluktuationer i
växelkurserna. EU förväntar sig genom införandet av EMU därför i första hand en
förbättrad konkurrenskraft.
Gemenskapen har tidigare gjort flera försök med ett fördjupat valutasamarbete.
Werner-planen om en ekonomisk och monetär union gick under 1970-talet i
stöpet på grund av att medlemsstaterna inte var förberedda för en integration och
på grund av att man hade olika ekonomiska förväntningar. Därefter följde de
pragmatiska försöken att begränsa valutakursriskerna inom ramen för valutaormen
(1972) och —> Europeiska monetära systemet (1979). Det mål som man hela
tiden har skjutit framför sig, upprättandet av EMU, blev åter aktuellt, då den
nödvändiga grundvalen från mitten av 1980-talet skapades genom den fördjupade
integrationen, förverkligandet av den planerade inre marknaden och en ökad
samsyn på den ekonomiska politiken.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Delors-rapporten och Maastrichtfördraget
Bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen bygger i hög grad på Delorsrapporten. I denna rapport, som lades fram i april 1989 av en expertgrupp där
cheferna för de nationella centralbankerna ingick, föreskrivs en övergång till EMU
i tre etapper. Målen för den första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, var i
huvudsak att stärka det valutapolitiska samarbetet, att medlemsstaterna skulle gå
med i EMS, att den inre marknaden skulle förverkligas och att man skulle påbörja
arbetet med de fördragsändringar som skulle bli nödvändiga. Det viktigaste steget
i den andra etappen var upprättandet av ett europeiskt centralbankssystem med
inledningsvis begränsade befogenheter. I den tredje etappen sker övergången till
fasta växelkurser med en enhetlig valuta.
Redan 1989 beslutade Europeiska rådet vid sitt möte i Madrid att den första
etappen skulle inledas och enades om att sammankalla en regeringskonferens i
slutet av 1990. Inte minst för att knyta Tyskland, som då var helt inriktat på sin
nationella återförening, närmare till gemenskapen enades —> Europeiska rådet i
april 1990 om att sammankalla en andra regeringskonferens om den politiska
unionens institutionella utformning. Medlemsstaterna enades i den
valutapolitiska frågan om att EMU:s andra etapp skulle inledas den 1 januari
1994. Redan före sammankallandet av regeringskonferensen kunde man i
december 1990 besluta om en stadga för Europeiska centralbanken med i första
hand prisstabilitet som mål.
Vägen till den ekonomiska och monetära unionen
Maastrichtfördraget följer den historiska kontinuiteten i Europapolitiken genom
att sätta ett fördjupat ekonomiskt samarbete före den politiska integrationen. I
valutapolitiskt hänseende har Delors etapplan konkret uttryckts i en tidsplan där
de politiska åtgärderna anges i tidsmässig ordning. Därvid har det visat sig att
bestämmelserna om övergången till och utformning av den andra och tredje
etappen har varit besvärliga förhandlingsfrågor. Å ena sidan måste man undvika
oklara befogenhetsförhållanden mellan den nationella och den europeiska
monetära politiken i övergångsfasen och å andra sidan måste man uppnå en nära
koppling mellan de båda etapperna.
Medlemsstaterna har i den andra etappen visserligen kvar sina
beslutsbefogenheter vad gäller de finansiella besluten, men de måste ge sina
centralbanker en oberoende ställning (artikel 109e i EG-fördraget). Förberedandet
av EMU har institutionellt haft till följd att —> Europeiska monetära institutet
(EMI) upprättades den 1 januari 1994 som föregångare till Europeiska
centralbanken. Institutet skall stödja medlemsstaterna i deras strävan att skapa
förutsättningar för inträdet i den tredje etappen. Dessutom skall det utveckla
instrument och förfaranden för en enhetlig finansiell och monetär politik.
En värdebeständig gemensam valuta förutsätter en trovärdig stabilitetspolitik och
en hög grad av konvergens mellan de deltagande nationella ekonomierna. Medan
samtliga medlemsstater deltar i den andra etappen, förutsätter inträdet i den
43
EUROPA FRÅN A TILL Ö
44
tredje etappen att de s.k. konvergenskriterierna samtidigt är uppfyllda (artikel 109j
i EG-fördraget):
•
En hög grad av prisstabilitet; detta mål är uppnått då inflationstakten i en
stat med högst 1,5 % överstiger den genomsnittliga inflationstakten i de,
högst tre, medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten.
•
En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn; detta villkor är
uppfyllt om det årliga budgetunderskottet i en stat inte ligger över 3 % av
BNP och det sammanlagda budgetunderskottet inte ligger över 60 %. Här
finns dock ett visst bedömningsutrymme. Om en stats totala
budgetunderskott minskar och snabbt närmar sig de 60 % som krävs, anses
efter beslut av rådet kriteriet vara uppfyllt.
•
Växelkursstabilitet; kravet är att en valuta under minst två år utan devalvering
i förhållande till någon annan valuta skall hålla sig inom EMS
fluktuationsutrymme. Sedan fluktuationsutrymmet inom EMS vidgades 1993
kan man dock fråga sig om detta kriterium fortfarande är relevant.
•
Varaktighet i den konvergens som en medlemsstat uppnått och deltagande i
EMU. Detta villkor bedöms med utgångspunkt från den nominella långfristiga
räntenivån. Denna får inte med mer än två procent överstiga genomsnittet av
den långfristiga räntenivån i de, högst tre, länder som har den lägsta
inflationstakten.
Även om konvergenskriterierna är politiskt fastställda kan de ses som ambitiösa
mätare på kvalifikationerna för inträde i EMU. De visar också på stora skillnader
mellan medlemsstaterna när det gäller att uppfylla konvergensen. Från denna
synpunkt utgör Maastrichtfördraget en kompromiss mellan önskan om tillräckligt
långa övergångstider och en snabb och definitiv övergång till EMU vid en
fastställd tidpunkt.
I ett första steg skall —> rådet med kvalificerad majoritet ta ställning till EMI:s
och —> Europeiska kommissionens rapporter om hur konvergenskriterierna
uppfyllts. Rådet i form av stats- och regeringscheferna skall på grundval av dessa
rapporter senast i slutet av 1996 pröva om en majoritet av medlemsstaterna
uppfyller de nödvändiga förutsättningarna och sedan fastställa en tidpunkt då den
tredje etappen skall börja. Om en majoritet av medlemsstaterna eventuellt inte
uppfyller de nödvändiga villkoren, skall man i ett andra steg före den 1 juli 1998
på nytt pröva kvalifikationerna för EMU. För de stater som uppfyller villkoren
inleds den 1 januari 1999 den monetära unionen. Prövningsförfarandet skall
upprepas minst vartannat år. Alla medlemsstater som uppfyller de nödvändiga
villkoren för den tredje etappen måste delta. Genom särskilda bestämmelser är
dock Förenade kungariket och Danmark undantagna från den automatiska
skyldigheten att delta.
I artikel 105-109d i EG-fördraget har som komplement till stadgan för
centralbanken fastställts bestämmelser för den monetära politik som Europeiska
EUROPA FRÅN A TILL Ö
centralbankssystemet skall bedriva. Bestämmelserna har som förebild
bestämmelserna för den tyska centralbanken (Bundesbank) och i dem framhålls
prisstabilitet som det främsta målet. För att säkerställa detta mål får ECB inte ta
emot eller begära instruktioner (artikel 107 i EG-fördraget) och varje form av
finansiering av offentliga underskott är förbjuden. För att säkerställa konvergensen
skall medlemsstaterna enligt fördraget nära samarbeta om den —> ekonomiska
politiken under rådets tillsyn.
Genomförande och framtidsutsikter
I Fördraget om Europeiska unionen lämnades medvetet vissa EMU-frågor
oreglerade. Särskilt frågan om genomförandet kräver innan den tredje etappen
inleds ytterligare beslut. I en grönbok som kommissionen lade fram i maj 1995
skisserades flera scenarier för införandet av en gemensam valuta. Även EMI
presenterade sina idéer. Det framgår klart att den gemensamma valutan från och
med 1999 i första hand kommer att användas av centralbankerna och
affärsbankerna. Svårigheterna i samband med omställningen kommer att
underlättas av en tillräckligt lång övergångsperiod. Från och med den 1 januari
2002 kommer det att finnas sedlar och mynt i Europavaluta. Sex månader senare
upphör de deltagande nationella valutorna att vara giltiga som betalningsmedel.
På toppmötet i Madrid i december 1995 bekräftade stats- och regeringscheferna
sin vilja att inleda EMU 1999 och enade sig om ÓeuroÓ som namn på den nya
valutan. Senast i slutet av 1996 skall ECB:s finanspolitiska instrument fastställas.
För att EMU inte skall leda till en bestående uppsplittring av den inre marknaden
skall deltagarländernas (ÓinsÓ) valutor och valutorna i de länder som inte deltar
(ÓoutsÓ) knytas till varandra inom ramen för ett ÓEMU IIÓ. I stort sett ligger de
tekniska förberedelserna för EMU inom tidsplanen.
Maastrichtfördraget utlöste redan i samband med ratificeringen kritiska
reaktioner. Den offentliga debatten om den monetära unionen gällde utöver ett
principiellt avståndstagande framför allt att man inte samtidigt skulle kunna
förverkliga både en politisk och en ekonomisk och monetär union. Utan en
starkare politisk integration skulle den nödvändiga grunden för en monetär union
saknas. Vad gällde den gemensamma monetära politiken ifrågasattes dessutom
om enbart en samordning av den ekonomiska politiken skulle utgöra någon
garanti för att man inte skulle kunna smita undan skyldigheten att upprätthålla
stabila priser. Man ifrågasatte också konvergenskriteriernas egentliga innebörd.
Tveksamheten parades med en stark misstanke om att kriterierna ändå skulle
mjukas upp inför inträdet i den tredje etappen. Det är en grundläggande svaghet i
fördraget att konvergenskriterierna endast är tänkta som inträdesvillkor.
Visserligen föreskrivs i fördraget sanktioner vid olämpligt ekonomiskt beteende,
men dessa måste beslutas med kvalificerad majoritet. Det är inte otänkbart att
resultatet kan bli att den nuvarande tydliga inriktningen mot stabilitet kan komma
att tonas ned efter det att den tredje etappen har inletts.
45
EUROPA FRÅN A TILL Ö
46
I den Óstabilitetspakt för EuropaÓ som Tyskland föreslog i november 1995 tas
denna problematik upp. Huvudpunkten i förslaget är ett förfarande som föreskriver
en strängare budgetdisciplin också efter det att den tredje etappen har inletts. I
motsats till EG-fördraget föreskriver stabilitetspakten vid olämpligt ekonomiskt
beteende automatiska och avskräckande sanktioner med höga böter. I september
1996 förordade rådet i princip att den monetära unionen skulle säkerställas
genom ett sådant tillägg.
Den politiska viljan att starta EMU enligt tidtabellen har hela tiden bekräftats på
nytt. Bortsett från att man i vissa medlemsstater inte har löst problemen med
bristande godtagande av EMU, återstår dock att lösa viktiga och känsliga
konkreta frågor för genomförandet. Det ekonomiska värdet med den monetära
unionen ökar med antalet medlemmar. Trots alla ansträngningar att uppnå en
konsolidering kunde endast Luxemburg uppfylla konvergenskriterierna 1995. Alla
politiska aktörer avvisade dock enhälligt ett eventuellt uppskjutande av EMU,
eftersom risken då är alltför stor att den dynamik i integrationen som fungerar
disciplinerande går förlorad. Dessutom ansåg man att konvergenskriterierna under
inga omständigheter skulle ges en vid tolkning. Överenskommelsen om en
stabilitetspakt kan komma att bli ett viktigt inslag när det gäller att lösa dessa tre
problem utan att förlora i trovärdighet.
Olaf Hillenbrand
Ekonomiska och
sociala kommittén
Fördragsgrund: Artiklarna 4.2 och 193-198 i EG-fördraget.
Sammansättning: 222 medlemmar från de 15 medlemsstaterna, 24 från Tyskland,
Frankrike, Förenade kungariket och Italien vardera, 21 från Spanien, 12 från
Belgien, Grekland, Nederländerna, Österrike, Portugal och Sverige vardera, 9 från
Danmark, Finland och Irland vardera och 6 från Luxemburg (artikel 194 i EGfördraget). Kommittén väljer bland sina medlemmar ordförande och presidium.
Funktion: Att i institutionaliserad form företräda olika intressen i det ekonomiska
och sociala livet i medlemsstaterna, rådgivande funktion.
Instrument: Yttranden till rådet och kommissionen.
Budget: 1995: 26,3 miljoner ecu och dessutom 57,8 miljoner ecu för
organisatorisk infrastruktur som den förfogar över tillsammans med
Regionkommittén.
Ekonomiska och sociala kommittén upprättades enligt Romfördragen 1957 för att
företräda olika intressegrupper i det ekonomiska och sociala livet. Genom
kommittén får dessa grupper tillfälle att delta i förverkligandet av den —> inre
marknaden och därmed spela en roll i integrationsprocessen inom —>Europeiska
unionen (EU). De har också möjlighet att lämna synpunkter i form av yttranden till
—> Europeiska kommissionen och —> Europeiska unionens råd i alla frågor av
gemenskapsintresse.
Rättigheter och uppgifter
Kommittén kan inom ramen för —> beslutsförfarandet höras av rådet och
kommissionen, då dessa anser det lämpligt. I vissa fall är dessa institutioner enligt
fördraget skyldiga att höra kommittén innan de fattar beslut, bl.a när det gäller
åtgärder för att genomföra den fria rörligheten för arbetstagare (artikel 49 i EGfördraget), etableringsfriheten (artikel 54 i EG-fördraget), samarbetet på det
sociala området (artiklarna 118 och 121 i EG-fördraget), utbildningsfrågor
(artiklarna 126 och 127 i EG-fördraget), folkhälsa och konsumentskydd (artikel
129 och 129a i EG-fördraget) samt i miljöfrågor (artikel 130s i EG-fördraget) och
regional utveckling (artikel 130 i EG-fördraget). Kommissionen och rådet kan
utsätta en frist på minst fyra veckor inom vilken kommittén skall avge sitt
yttrande. Efter utgången av denna frist kan ett yttrande lämnas utan beaktande.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/ces/ces.html
47
EUROPA FRÅN A TILL Ö
48
Vidare kan kommittén efter ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen
på eget initiativ avge yttranden i sådana fall då den anser att det är lämpligt
(artikel 198 i EG-fördraget). I kommittén hålls varje år i regel tio sammanträden i
plenum och den tar (med enkel majoritet) årligen ställning till i genomsnitt ca 180
yttranden som utarbetats av facksektionerna, varav ca 10 % är egna initiativ.
Dessa yttranden överlämnas till rådet och kommissionen och offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Ekonomiska och sociala kommittén
Europeiska unionens rådgivande organ
222
företrädare för ekonomiska och sociala grupper
Politiska områden där kommittén måste höras av rådet och
kommissionen
Gemensam jordbrukspolitik
•
Transportpolitik
•
Bestämmelser för den inre marknaden
•
Socialpolitik
•
Främjande av utbildning
•
Kinsumentskydd
•
Miljöpolitik
•
Struktur-och regionalpolitik
•
Industripolitik
•
Främjande av forskning osv.
Struktur
Medlemmarna i Ekonomiska och sociala kommittén är organiserade i tre grupper,
arbetsgivare, arbetstagare och företrädare för olika intressen - fria yrken, jordbruk,
kooperativ, handelskamrar och konsumentorganisationer. De utses för fyra år
genom enhälligt beslut av rådet på förslag av de enskilda regeringarna och efter
EUROPA FRÅN A TILL Ö
det att rådet har hört kommissionen. Ledamöterna kan bli omvalda. Kommittén
väljer bland sina medlemmar ett presidium, som består av 30 medlemmar (10 per
grupp), för två år och vari ingår ordföranden och två vice ordförande som
omväxlande väljs från en av de tre grupperna. Ordföranden ansvarar för att
kommitténs arbete flyter smidigt. Tillsammans med presidiet är han ansvarig för
relationerna med tredje land. Ordförandens uppgifter består i första hand i att leda
och samordna arbetet i kommitténs enskilda arbetsgrupper och att fastställa
politiska riktlinjer för dem. Till dessa arbetsgrupper hör de nio facksektionerna som
omfattar alla kommitténs verksamhetsområden: ekonomiska, finansiella och
monetära frågor, yttre förbindelser, sociala frågor, miljöskydd och folkhälsa,
jordbruk och fiske, regional utveckling, industri och handel, transporter, energi,
kärnkraftsfrågor och forskning.
Slutsatser
På grund av Sociala och ekonomiska kommitténs rådgivande funktion har
ÓyttrandetÓ som är dess egentliga instrument begränsad betydelse i frågor om
genomförandet av de olika ekonomiska och sociala gruppernas intressen. Därför
väljer dessa grupper allt oftare att direkt påverka kommissionen, eftersom de då
lättare kan uppnå sina syften. Det är också därför som kommittén strävar efter att
utveckla sin hittills sidoordnade position i EU:s institutionella struktur, så att den
ges möjlighet att direkt påverka lagstiftningsprocessen på jämställd basis.
Sedan några år har kommittén i ökande grad också tagit på sig uppgifter som
ligger utanför dess skyldigheter enligt fördraget. Den har t.ex. med stöd av andra
europeiska institutioner genomfört många olika åtgärder för att förbättra
relationerna mellan medborgarna i unionen och dess organ. Därmed har
kommittén velat visa att den egentligen har andra uppgifter än att bara vara en
lobbygrupp för olika intressen.
Nicole Schley
49
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/ener/en/info.htm
50
Energi
Fördragsgrund: Särskilda bestämmelser för kol i EKSG-fördraget; särskilda
bestämmelser för kärnenergi i Euratomfördraget; allmänna bestämmelser i EGfördraget om avveckling av handelshinder (artiklarna 12-37) och om
konkurrensregler (artiklarna 85-94) samt artikel 3t.
Syften: Att garantera säkra, billiga, icke-hälsovådliga och miljömässigt
godtagbara energikällor; att utveckla nya energisystem; att förverkliga den inre
marknaden inom energiområdet.
Instrument: Interventionsinstrument, särskilt inom kol- och kärnenergisektorn;
program för kärnteknik och fusionsforskning; program och strukturella bidrag för
demonstrationsprojekt; förordningar om marknadsintegration för ledningsbunden
energi; förordningar om miljönormer för produktion och förbrukning av energi.
Olja utgör sedan mitten av 1960-talet den viktigaste energikällan för Europas
ekonomier. Gemenskapens beroende av olja nådde sin höjdpunkt år 1973 när oljan
utgjorde 67 % av energiförbrukningen. I slutet av 1980-talet stabiliserades siffran
vid 45 %. Mer än fyra femtedelar av den olja som förbrukas i unionen importeras
från tredje land. Proportionen kommer att stiga inom den närmaste framtiden när
oljereserverna i Nordsjön tar slut. År 1994 kom två tredjedelar av den importerade
oljan från OPEC-länderna. Importberoendet av naturgas uppgår till över en
tredjedel. Sedan 1980-talet har Ryssland varit den största leverantören. Tillgången
på kol är relativt stor i Europeiska unionen, men den är dyr att utvinna och har
därför svårt att konkurrera med billigt importerat kol. —> Europeiska Unionen är
självförsörjande endast i fråga om kärnenergi och vattenkraft, vilka tillsammans
svarade för 16 % av energibehoven 1994.
Huvudproblemet vad gäller energipolitiken är, under dessa omständigheter, hur en
tillräcklig, tillförlitlig och prisvärd energiförsörjning skall kunna åstadkommas.
Unionens beroende av att importera olja från den instabila regionen kring Persiska
viken utgör en hög säkerhetsrisk för det europeiska energisystemet. Ett av EU:s
viktigaste mål vad gäller energipolitiken är därför att försöka reducera denna risk
och att utveckla alternativa källor. Förutom de traditionella försörjningspolitiska
problemen har det under de senaste åren uppkommit nya problem som kräver ny
prioritetsordning vad gäller användning av energi. Härtill kommer såväl de
särskilda problemen med kärnenergi (riskerna för radioaktivt nedfall, socialt
godtagande och avfallshantering) som de påfrestningar på miljön, vilka hänger
samman med förbrukningen av fossila bränslen (kol, olja och gas) och som
EUROPA FRÅN A TILL Ö
tillsammans med risken för klimatförändringar genom atmosfäriska
koldioxidanhopningar (växthuseffekten) utgör ett allvarligt hot. Eftersom alla
länder i Europa står inför samma problem får EU en allt viktigare roll som ett
lämpligt forum för att lösa dessa.
PRIMÅRENERGI
EUR-15 1995 (%)
Förbruk
Råolja
23%
Konsumtion
Brunkol
12%
Nuclear energi
29%
Totalt: 690,6 miljoner
fat råolja (*)
Brunkol
13%
Stenkol
8%
Elektricitet
4%
Naturgas
24%
51
Stenkol
4%
Elektricitet
2%
Råolja
44%
Nuclear
energi
16%
Naturgas
21%
Total: 1 308,4 miljoner
fat råolja (*)
(*)Ammärkning: Fat råoljeenhet är en standardiserad energimängdenhet. Den motsvarar
energiinnehåallet i en tunna råolja med ett undre värmevärde på 41 868 kilojoule per kilogram.
Utveckling av den europeiska energipolitiken
När Europeiska gemenskapen grundades föreskrevs ingen gemensam energipolitik.
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) skapade den institutionella ramen för
kol år 1951 och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) gjorde samma sak
med avseende på kärnenergi år 1957. De övriga energikällorna omfattades av den
år 1957 upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), även om det inte
fanns någon direkt hänvisning till energipolitiken i fördraget. Några år senare stod
det dock klart att EKSG och Euratom inte skulle kunna infria förväntningarna.
Samtidigt visade sig EEG vara framgångsrikt i fråga om energi och integration.
Billig och riklig energiimport från tredje land spelade en viktig roll för Europas
ekonomiska tillväxt under 1960-talet. Men i och med oljekrisen år 1973, när priset
på råoljan fyrdubblades och när oljeexporterande länder i Mellanöstern hotade att
EUROPA FRÅN A TILL Ö
52
dra in leveranserna, blev Europa medvetet om riskerna med att vara beroende av
energikällor från tredje land. Europeiska regeringar försökte efter år 1973 att lösa
sig från oljeberoendet antingen genom nationella energiprogram (det viktigaste
var den kraftiga expansionen av Frankrikes kärnkraftsprogram) eller genom att,
tillsammans med andra industrinationer, bygga upp strategier för att bemöta
inflytandet från OPEC:s oljekartell. Alla industrinationer i väst gick med i
International Energy Agency (IEA) som grundades år 1974 inom ramen för OECD.
Organet förband sig att bygga upp en gemensam reserv som skulle användas om
oljeleveranserna skulle upphöra. EG spelade endast en biroll i detta sammanhang. I
november 1983 gav rådet för första gången gemenskapen befogenhet att
formulera sin egen energipolitik. Europeiska kommissionen svarade med att
sammanställa ett antal nya och gamla projekt i ett samlat program som
presenterades i dess rapport om den inre energimarknaden (maj 1988). Genom en
långtgående avreglering av den europeiska energimarknaden hoppas
kommissionen att tillväxten av gas- och elindustrin skall främjas, att det
europeiska energisystemets flexibilitet skall öka och att eventuella hinder som
motverkar integration på nationell nivå skall kunna avlägsnas. Samtidigt vill den
säkerställa att miljöfrågor får större utrymme när energipolitiken formuleras.
Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) bekräftade dessa mål men
det innehöll inte någon ny stomme för europeisk energipolitik.
Instrument, beslutsprocesser och särskilda program
Fördragen ger EU en lång rad av instrument som unionen kan använda för att
intervenera i medlemsstaternas energiindustrier. Dessa är konkurrensregler och
handelsnormer, prisregleringar och kvoter, tekniska normer, gränsvärden,
övervakningsbefogenheter och informationssystem, bidrag och
investeringskrediter. De direkta interventionsmöjligheterna är särskilt utpräglade
inom kol- och kärnenergisektorn. Genom medlemsstaternas medverkan dämpas
EU:s autonomi inom alla dessa områden.
EU:s beslutsförfaranden vad gäller energipolitiken är lika skiftande som själva
energiindustrin. I allmänhet har —> Europeiska kommissionen en stark ställning
inom områden som regleras av EKSG-fördraget och Euratomfördraget (dvs. koloch kärnenergi). I egenskap av överstatligt övervakningsorgan och gemenskapens
folkrättsliga företrädare intenationellt kan den handla direkt och autonomt. Inom
områden som regleras genom EEG-fördraget (olja, gas och elektricitet) begränsas
kommissionens befogenheter till fastställande av författningsenliga ramar, för
vilka det krävs samstämmighet med —> Europeiska unionens råd. Obeaktat
unionens formella krav innebär dock den intensiva politiseringen av många
energirelaterade frågor att långa diskussioner ofta krävs på alla nivåer inom EU:s
institutionella struktur innan en överenskommelse kan komma till stånd. Ända
sedan tidigt 1970-tal har Europarådet ofta framfört sina åsikter i energifrågor.
Sedan 1980-talet har —> Europaparlamentet visat ett ökande intresse för
energifrågor, i första hand i samband med miljö- och konsumentskydd.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
EU:s ansträngningar att utveckla nya energikällor har traditionellt inriktats på
kärnenergi (fission och fusion). Energibesparande åtgärder, främjande av rationell
och miljövänlig teknik och utveckling av förnyelsebara källor (sol, vind och
geotermisk energi) har blivit allt viktigare. I det fjärde ramprogrammet för
forskning och utveckling (1994-98) har 2 256 miljarder ecu öronmärkts för dessa
åtgärder, och i december 1994 antog Europarådet ett särskilt program för
finansiering av transeuropeiska energinätverk. Ett av målen var att bygga ut
nätverket för gas och elektricitet mellan medlemsstaterna och deras viktigaste
leverantörsländer.
Alla dessa olika åtgärder, program och instrument är dock inte tillräckliga för att
dölja det faktum att energin i EU:s totala budget spelar en lika marginell roll som
EU:s energipolitik jämfört med medlemsstaternas energipolitik.
Slutsatser
På längre sikt är utsikterna för den europeiska energipolitiken goda. Målet att
säkerställa säkra, billiga, icke hälsovådliga och miljömässigt godtagbara
energikällor för EU:s medlemsstater har i hög grad uppnåtts under de senaste
decennierna. Det finns dock ingen garanti för att denna utveckling skall fortgå.
När den inre marknaden är fullbordad måste vissa av de mer kontroversiella
ställningstagandena inom energipolitiken ses över och motiveras. Detta gäller
framför allt kärnenergi och vikten av att skydda miljön. Planerna på att införa en
europeisk energiskatt på växthusgasutsläpp misslyckades på grund av
medlemsstaternas motstridiga intressen. Den nya öppningen mot Central- och
Östeuropa, det långsiktiga säkerställandet av oljeförsörjning från Mellanöstern och
strävandet efter att komma överens med de konkurrerande industri- och
utvecklingsländerna inom energiområdet kommer att medföra nya utmaningar och
eventuellt nya konflikter. Detta kommer att kräva åtgärder utöver EU:s nuvarande
energipolitik. Med slutandet av Europeiska energistadgefördraget i december 1994
definierade de 45 undertecknande staterna målen och upprättade
förhållningsregler för energisamarbetet mellan Öst- och Västeuropa. Detta har
dock ännu inte börjat tillämpas.
Erwin Häckel
53
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://euro.eu.int/
54
Euro
Fördragsgrund: Artikel 102a–109m i EU-fördraget om EMU.
Syfte: Införande av euron som EU:s fasta valuta.
Fördraget om Europeiska unionen anger den 1 januari 1999 som datum för
förverkligandet av —> Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Vid den
tidpunkten skall en gemensam valuta, euro, stegvis börja införas i de länder som
har kvalificerat sig för EMU.
I Maastrichtfördraget hade ursprungligen beteckningen ecu (european currency
unit) angetts som namn på den nya valutan. Efter införandet av —> Europeiska
monetära systemet används ecu som beräkningsenhet mellan medlemsstaterna.
Den är en s. k. valutakorg som är sammansatt av de viktade värdena av de
nationella EU-valutorna. Därför har ecun under de gångna åren förlorat i värde
mot länder med stabil valuta. Eftersom den nya valutan inte kommer att ingå i
någon valutakorg och dessutom kommer att rätta sig efter de mest stabila
nuvarande valutorna – och inte minst för att den skall bli en symbol för den
europeiska identiteten – enades stats- och regeringscheferna i december 1995 om
namnet euro. En fördel med detta namn är att det är kort och att det kan skrivas
på samma sätt på alla EU-språk. Eurons mindre enhet skall heta cent – 100 cent är
en euro.
Omställningen av de europeiska valutorna till euron är en krävande uppgift. För att
i möjligaste mån begränsa de tekniska svårigheterna i samband med övergången –
t.ex. ändring av myntautomater – börjar EMU nu närmast och i ett första steg med
att en gång för alla fastställa fasta växelkurser mellan deltagarländerna. Varje
nationell valuta kommer därefter bara att vara ett sätt att uttrycka den
gemensamma valutan. Finanspolitiken skall enligt fördraget efter inträdet i EMU
fastställas av Europeiska centralbanken. Denna är oberoende av politiska direktiv
och i första hand inriktad på ett stabilt penningvärde.
Man räknar med att år 1998 kunna fatta beslutet om vilka länder som skall ingå,
och därefter skall man enligt nuvarande planer börja med produktionen av
eurosedlar och -mynt. Deltagarländernas växelkurser fastställs således definitivt
genom enhälligt beslut av ekonomi- och finansministrarnas råd (Ecofin) med
verkan från och med den 1 januari 1999. Vid den tidpunkten omräknas
obligatoriskt bara delar av den offentliga upplåningen. Men euron kan redan då
användas vid kontantlösa betalningar. Den 1 januari 2002 släpps de europeiska
kontanterna i omlopp. Under en tid av högst sex månader kan euron och de
EUROPA FRÅN A TILL Ö
nationella valutorna fortfarande användas parallellt. Från och med den 1 juli 2002
kommer sedan euron att vara det enda lagliga betalningsmedlet i EMU-länderna.
Införandet av euron är inte någon valutareform, som många befarat, utan ett byte
av valuta. Alla belopp kommer att räknas om (till den nya valutan), men deras
faktiska värde kommer att vara oförändrat. Alla gamla kontrakt och avtal –
alltifrån hyror till banklån – fortsätter att gälla på samma villkor som tidigare. Till
skillnad från tidigare kommer dock den år 1998 inrättade europeiska
centralbanken att ansvara för den gemensamma valutans värdebeständighet. Till
sin utformning och organisation är denna bank uppbyggd med den framgångsrika
Deutsche Bundesbank som förebild. Europeiska centralbanken kan emellertid på
ett helt annat sätt än en nationell centralbank utforma sin valutapolitik utifrån
situationen i hela valutaområdet. Centralbankens framtida finansiella instrument
förbereds av dess föregångare, Europeiska monetära institutet (EMI). Dessa
instrument är visserligen ännu inte till alla delar fastställda, men de nationella
centralbankscheferna i EMI-rådet har relativt likartade uppfattningar om hur de
skall se ut. När Europeiska centralbanken har inrättats kommer dess styrelse att
besluta om den finansiella planeringen och instrumenten liksom om hur sedlarna
skall se ut.
Innan EMU träder i kraft måste en lång rad tekniska åtgärder beslutas, t.ex. det
exakta förfarandet för fastställande av växelkurser på dagen för
valutaomläggningen eller införandet av rättsligt tvingande ramar för
omläggningen till euron, så att alla näringsidkare garanteras en så trygg planering
som möjligt. För att övertyga européerna om nyttan med den gemensamma
valutan är det nödvändigt både att informera om den och att se till att besluten
om den fattas med största möjliga insyn. Att medborgarna accepterar sina nya
pengar är emellertid bara en förutsättning för att den monetära unionen skall bli
framgångsrik. Euron måste också i längden kunna infria alla de löften som har
getts från olika håll.
Olaf Hillenbrand
55
EUROPA FRÅN A TILL Ö
56
De olika stegen på väg mot euron
Den 1 juli 1990
Den första etappen för att
förverkliga den ekonomiska och
monetära unionen inleds. Alla
hinder för fria kapitalrörelser
mellan unionens medlemsländer
avskaffas (Förutan
tidsbegränsande undantag)
Den 1 januari 1993
Genomförandet av den inre
marknaden.
Den 1 November 1993
Ecukorgens sammansättning fryses.
•Fördraget om Europeiska unionen,
som undertecknats i Maastricht,
träder i kraft.
Denandra etappen i förverkligandet
av den ekonomiska och monetära
unionen börjar.
Den 15-16 december
1995
Europeiska rådets möte i
Madrid.
•Beslut om att den
gemensamma valutan
skall heta «euro».
•Fastst¨llande av den tekniska
planen för införandet av euron
och tidsplanen för övergången
till den gemensamma valutan
som inleds 1999 (hela processen
skall vara avslutad 2002).
Den 31 december 1996
(ovillkortig tidsgräns)
•EMI preciserar den rättsliga,
organisatoriska och logiska
ramen för Europeiska
centralbankssystemets (ECBS)
verksamhet.
•Kommissionen, rådet och EMI
förbereder lagstiftningen
avseende ECB, ECBS och
införandet av den
gemmensamma valutan.
Den 1 januari 1999
Emu:s tredje etapp börjar.
•Rådet fastställer oåterkalleligen de
inbördes omr¨rkningskurserna
gentemot euron.
•Euron blir en självständig valuta
och den officiella ecukorgen upphör
att existera.
•Rådets förordning om de rättsliga
ramarna för införandet av euron
träder i kraft.
Frånoch med den 1 januari
1999
•ECBS utformar och genomför den
gemmensamma monetära politiken
i euro och styr
valuta-transaktionerna i euro.
•Medlemsstaterna ger ut nya
offentliga lån i euro.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
57
Den 1 Januari 1994
•Europeiska monetära institutet
(EMI) upprättas med säte i Frankfurt.
•Samordningen pa europeisk nivå av
medlemsstaternas ekonomiska politik
förstärks.
•Insatser mot «alltför stora
underskott» och för att främja
konvergensen mellan
medlemsstaternas ekonomier
Den 31 maj 1995
Kommissionen antar
grönboken om den
gemensamma valutan
(referensprogram för
övergången till den
gemensamma valutan).
1998
(så snart som möjligt
under året)
På grundval av
konvergenskriterierna och det
ekonomiska utfallet för 1997
fattar stats- och
regeringscheferna beslut om
vilka medlemsstater som skall
delta i valutaunionen redan från
starten.
Omedelbart efter
detta beslut
•Medlemsstaterna utser
ECB:s direktion.
•ECB och rådet beslutar om
datum för införande av sedlar
i euro.
•Rådet och medlemsstaterna
påbörjar utgivningen av
sedlar i euro.
•Rådet och medlemsstaterna
påbörjar präglingen av mynt i
euro.
Före den 1 januari 1999
Slutliga förberedelser inför starten av
verksamheten i ECB och ECBS.
•Rådet antar lagstiftningen
angående fördelningsnyckeln för
teckning av ECB:s kapital, insamling
av statistiska uppgifter,
minimireserver, ECB:s rådgivande
funktioner samt böter och viten som
kan ådömas kreditinstituten.
•ECB och ECBS förbereder den
operativa fasen: upprättandet av ECB,
antagande av den rättsliga ramen,
avstämning av den monetära
politiken osv.
Senast den 1 januari 2002
•ECBS sätter gradvis eurosedlar i
omlopp och löser in sedlarna i
nationell valuta.
•Medlemsstaterna sätter gradvis
euromynt i omlopp och löser in
mynten i nationell valuta.
Senast den 1 juli
2002
Övergången till euron
avslutas för de deltagande
medlemsstaterna.
Från och med den 1 januari
1999 till senast den 1
januari 2002
•ECBS växlar in nationell valuta till
parikurs enligt de oåterkalleligt låsta
omräkningskurserna.
•ECBS och medlemsstaternas
myndigheter övervakar övergången
till den gemmensamma valutan
inom bank och finanssektorn och
hjälper alla näringsgrenar att
förbereda övergången till den
gemensamma valutan.
... Processen fullföljer...
EUROPA FRÅN A TILL Ö
58
http://www.europarl.eu.int/
Europaparlamentet
Fördragsgrund: Artikel 137–144, 158 och 189b i EG-fördraget.
Sammansättning: 626 ledamöter från 15 EU-medlemsstater. Mer politiskt
betydelsefull är fördelningen på politiska grupper (se nedan).
Befogenheter: Samråd och kontroll (artikel 137). Misstroendevotum rörande
kommissionen (artikel 144). Dessutom (som ett resultat av ändringar i fördraget
och diverse överenskommelser) beslutanderätt (om icke-obligatoriska utgifter i
EG-budgeten enligt artikel 203 i EG-fördraget, anslutnings- och associeringsavtal
enligt artikel 238 i EG-fördraget och artiklarna N och O i EU-fördraget).
Deltaganderättigheter (samråd om lagstiftning enligt artiklarna 43, 100 och 130s i
EG-fördraget, samarbetsförfarande enligt artikel 189c i EG-fördraget, rätten att
utfråga kommissionen enligt artikel 140 i EG-fördraget). Deltagande som inte
fastställs i fördragen (konfidentiell information om handelsförhandlingar och
associeringsavtal, rätten att ifrågasätta GUSP-ordförandeskapet, formellt samråd
om utformning av lagstiftningen). Godkännande av utnämningen av en ny
Europeisk kommission (artikel 158 i EG-fördraget), rätten till medbeslutande om
vissa rättsakter (artikel 189b i EG-fördraget) och rätten att utse en ombudsman.
Röstningsförfaranden: I regel med enkel majoritet; i vissa viktiga frågor (t.ex.
misstroendevotum mot kommissionen, budgetbeslut) i enlighet med
bestämmelserna i EG-fördraget.
Europaparlamentet är EU:s parlamentariska institution. 1979 infördes direktval till
parlamentet. Dess föregångare var Europeiska kol- och stålgemenskapens
gemensamma församling.
Europaparlamentets roll var ursprungligen begränsad till att vara rådgivande till —
> Europeiska unionens råd och att övervaka —> Europeiska kommissionens
verksamhet. Dess befogenheter har sedan utvidgats i flera etapper, även om den
ännu inte har förvärvat befogenheter som är jämförbara med de nationella
parlamentens.
De som begär förstärkning av Europaparlamentet som institution pekar ofta på
vad de ser som behovet av ett starkare demokratiskt stöd för —>
beslutsförfarandet inom —> Europeiska unionen (EU). Tysklands
författningsdomstol fann i sitt utslag av den 12 oktober 1993 om Fördraget om
Europeiska unionen att demokratisk makt vid nuvarande integrationsnivå baseras
EUROPA FRÅN A TILL Ö
på återkoppling från de europeiska institutionerna till de nationella parlamenten.
Denna kompletteras emellertid genom den demokratiska makt som finns i
Europaparlamentet, där ledamöterna valts av medlemsstaternas medborgare.
Artikel 138 i EG-fördraget anger antalet ledamöter till 626 för femton
medlemsstater. Antalet ledamöter från ett visst land återspeglar inte alltid
befolkningsstorleken: varje tysk parlamentsledamot företräder t.ex. ungefär 800
000 medborgare, medan hans luxemburgska kollega endast företräder ungefär 60
000 invånare.
Fördelningen landsvis är mindre signifikant än fördelningen efter politisk grupp.
Dessa grupper anger de sätt på vilka olika europeiska politiska partier har ingått
allianser. Efter de europeiska valen år 1995 var fördelningen följande:
Tabell 1: Europaparlamentets sammansättning efter politisk
grupp och nationalitet
PSE
PPE
NL A
(october 1996)
B DK D
EL
E
F IRL
I
L
6
3
40
10
21
16
1
18
2
7
8
10
P FIN S UK
4
7
63
216
7
3
47
9
30
12
4
14
2
10
6
1
4
5
19
173
UPE
ELDR
6
GUE/NGL -
-
-
2
-
16
7
27
-
1
-
3
-
-
-
56
5
1
-
4
2
9
1
7
1
-
6
5
1
-
10
-
1
-
8
3
6
1
3
3
2
-
52
33
2
1
-
12 -
2
12
2
-
4
2
1
1
-
1
-
-
1
-
4
-
2
27
20
V
ARE
GEN
NI
-
4
-
-
-
12
-
-
-
2
-
-
-
-
-
18
3
-
-
-
-
11
-
11
-
-
5
-
-
-
1
31
TOTALT
25
16
99
25
64
87
15
87
6
31
21
25
16
22
87
626
Politiska grupper:
PSE: Europeiska socialdemokratiska partiets grupp; PPE: Europeiska folkpartiets grupp;
UPE: Gruppen Union för Europa; ELDR: Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets
grupp; GUE/NGL: Gruppen Europeiska enade vänstern-Nordisk grön vänster; V: Gruppen De gröna i
Europaparlamentet; ARE: Gruppen Europeiska radikala alliansen; GNE: Gruppen nationernas
Europa; NI: grupplösa
Källa: Generaldirektoratet för Information och presstjänst inom Europaparlamentet
Artikel 140 i EG-fördraget föreskriver att parlamentet skall välja sin ordförande
och sitt presidium bland sina ledamöter. Ordföranden företräder parlamentet på
internationell nivå och i förhandlingar med andra institutioner. Han kan delegera
dessa befogenheter. Parlamentet fattar beslut vid sina plenarsessioner sedan det
förberedande arbetet har utförts av 20 ständiga utskott:
59
EUROPA FRÅN A TILL Ö
60
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor
Utskottet för jordbruk och landsbygdsutveckling
Budgetutskottet
Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik
Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi
Utskottet för externa ekonomiska förbindelser
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt
Utskottet för socialfrågor och sysselsättning
Utskottet för regionalpolitik
Utskottet för transport och turism
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media
Utskottet för utveckling och samarbete
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor
Budgetkontrollutskottet
Utskottet för institutionella frågor
Fiskeriutskottet
Utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet
Utskottet för kvinnors rättigheter
Utskottet för framställningar
I princip agerar parlamentet genom en majoritet av sina medlemmar. I fråga om
viktiga beslut krävs dock enligt EG-fördraget att ett visst antal ledamöter är
närvarande för att parlamentet skall vara beslutsmässigt. Ett misstroendevotum
mot kommissionen kräver för att antas en majoritet av två tredjedelar av de
avgivna rösterna vilket måste representera en majoritet av parlamentets ledamöter
(artikel 144). Ändringar i eller avvisande av en gemensam ståndpunkt som har
antagits av rådet enligt samarbetsförfarandet kräver beslut med en kvalificerad
majoritet av ledamöterna (artikel 189b eller 189c). Ändringar i budgeten kräver
majoritetsbeslut av ledamöterna. Ändringar av obligatoriska utgifter vid första
behandlingen kräver en kvalificerad majoritet av avgivna röster. Ändringar vid
andra behandlingen (med vissa begränsningar) kräver majoritet och tre femtedelar
av avgivna röster. Avslag av budgeten kräver en majoritet av ledamöterna och två
tredjedelar av avgivna röster (artikel 203).
Uppgifter
Europaparlamentets uppgifter kan inte jämföras med dem som åligger
medlemsstaternas nationalförsamlingar, eftersom det inom EU inte finns någon
regering för parlamentet att utse och kontrollera. Parlamentet har endast
begränsad talan vid utformning av lagstiftningen. Europaparlamentets uppgifter
kan anses vara följande:
(i) Utformning av politiken, vilket omfattar samtliga parlamentariska
verksamheter som är avsedda att påverka gällande EU-politik. Detta kan gälla
EUROPA FRÅN A TILL Ö
initiativtagande, engagemang vid utformningen av lagstiftning och
övervakning av själva politiken.
(ii) Utformningen av EU-systemet, dvs. att få till stånd ändringar i
beslutsförfarandena och omfördelning av makten mellan EU och
medlemsstaterna.
(iii) Leda samspelet mellan parlamentsledamöterna och väljarna, vilket innebär att
ge uttryck för frågor som berör väljarna, förena skiljaktiga ståndpunkter och
mobilisera allmänheten i viktiga frågor.
Sedan det första europeiska valet år 1979 har parlamentet gjort mycket för att
utforma EU-politiken (särskilt genom att vara initiativtagare och genom sin
övervakningspolicy) och själva EU-systemet. Dess samspel med väljarna har
emellertid inte varit helt tillfredsställande.
Europaparlamentets medverkan avseende lagstiftningen
Samtycke
Medbeslutande
Unionsmedborgarrätt
•
Internationella överenskommelser
•
Formerna för Europaval
•
Uppgifter för Europeiska
centralbanken
•
Uppgifter för struktur- och
sammanhållningsfonderna
•
Utnämningar till Europeiska
kommissionen
Fullbordande av den inre
marknaden
•
Erkännande av utbildningsbevis
•
Hälsoområdet
•
Kultur/forskning
•
Samarbete inom
utbildningsområdet
•
Transeuropeiska nät
•
Konsumentskydd
•
Handlingsprogram för miljön
Samarbetsförfarande
Transportpolitik
•
Miljöpolitik
•
Arbetsmiljö
•
Samarbete med utvecklingsländerna
•
Främjande av yrkesutbildning
•
Genomförande av de sociala och
regionala fonderna
Budgetförfarande
Budget
Samråd
övriga frågor avseende
europeisk lagstiftning
61
EUROPA FRÅN A TILL Ö
62
Utformningspolitiken
Som en följd av de första europeiska valen år 1979 utvecklade parlamentet en rad
nya verksamheter. Parlamentet antog otaliga resolutioner om brott mot mänskliga
rättigheter över hela världen, frågor som berörde tredje världen och aktuella
händelser inom EU. Med hänsyn till dess brist på befogenheter förblev emellertid
dess inflytande på viktiga EU-beslut inom traditionella politikområden
otillfredsställande. Parlamentsledamöterna gav sig på att pröva krafterna
gentemot rådet i samband med budgetära och rättsliga förfaranden och drog sig
inte för att hänskjuta sådana frågor till —> Europeiska gemenskapernas domstol.
År 1980 och 1985 avslogs EG-budgeten med resultatet att ett system med
preliminär tolftedel användes tills en ny budget hade kunnat utarbetats. Enligt
detta system görs en tolftedel av föregående års budget tillgänglig varje månad.
Sedan 1979 har parlamentet utvidgat sin bevakningsroll genom att intensivt
utnyttja sin rätt att ställa frågor, genom att hålla närmare uppsikt över EUutgifterna (genom budgetutskottet) och genom att inrätta
undersökningskommittéer.
Parlamentets mångskiftande verksamheter, av vilka några är dåligt samordnade,
har lett till kritik av institutionen för att alltför lite koncentrera sig på väsentliga
EU-angelägenheter. Sedan Europeiska enhetsakten trädde i kraft i juli 1987 och
Fördraget om Europeiska unionen i november 1993 har situationen ändrats genom
att mer och mer av parlamentets tid upptas av dess engagemang i fråga om
utformning av lagstiftningen om den inre marknaden. Det samarbetsförfarande
som infördes genom artikel 189c i EG-fördraget och det medbeslutandeförfarande
som infördes genom artikel 189b har visat sig framgångsrika i praktiken, även om
de inte är någon ersättning för mer långtgående beslutsbefogenheter i fråga om
lagstiftningen. Både kommissionen och rådet är nu mer benägna att tillmötesgå
ledamöternas önskningar och krav. Europaparlamentet har kraftigt betonat de
sociala och ekologiska aspekterna i fråga om fullbordandet av den —> inre
marknaden.
Utformning av systemet
I diskussionerna om reformering av EU har Europaparlamentet en viktig dubbelroll.
För det första är parlamentet det centrala beslutsorganet i en demokratisk
gemenskap eftersom det är det valda organ som företräder medborgarna. För det
andra är parlamentet drivkraften för förändring. Detta blev tydligt redan före de
första europeiska valen år 1979. Parlamentet hade redan flera gånger tidigare lagt
fram planer för en mer demokratisk och effektiv gemenskap, dvs. dess
fördragsförslag om en ad hoc EKSG-församling år 1953, Pleven-rapporten om ett
fördragsförslag om upprättandet av en union av europeiska folk (1961) och
Bertrand-rapporten om Europeiska unionen (1975).
Efter de första europeiska valen i juni 1979 ökade parlamentet sina
ansträngningar för att reformera systemet genom att anta ett förslag till fördrag
EUROPA FRÅN A TILL Ö
om upprättandet av Europeiska unionen den 14 februari 1984. Detta förslag till
fördrag utgjorde den grundläggande ramen för en europeisk konstitution.
Parlamentet och rådet skulle ha lika befogenheter över utformningen av EUrättsakter. Det skulle finnas en klar ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och
unionen, varvid stor vikt skulle läggas vid subsidiaritetsprincipen. Förslaget antogs
aldrig men gav den väsentliga drivkraften till utarbetandet av Europeiska
enhetsakten.
När väl Maastrichtfördraget trätt i kraft i november 1993 kunde parlamentet spela
en långt mer märkbar roll. Det erhöll rätt att godkänna utnämningen av varje ny
Europeisk kommission, som i framtiden skulle ha samma mandattid som
parlamentet, och engagerades närmare i lagstiftningsprocessen tack vare det
ytterst komplicerade nya medbeslutandeförfarande som har införts genom artikel
189b i EG-fördraget. Enligt de nya arrangemangen kan parlamentet inrätta
undersökningskommittéer för att granska viktiga frågor (artikel 138c i EGfördraget). En ombudsman handlägger klagomål från unionens medborgare (artikel
138e). Parlamentets befogenheter i fråga om den —> gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och —> rättsliga och inrikes frågor är emellertid fortfarande
otillräckliga.
Regeringskonferensen som skall göra en översyn av Maastrichtfördraget är av
särskild betydelse för parlamentets institutionella ställning genom att
dagordningen tar upp frågan om översyn av medbeslutandeförfarandet. Väsentliga
inslag i detta förfarande är majoritetsbeslut i rådet och tre behandlingar i
parlamentet. I praktiken ger detta parlamentet nästan samma rättigheter som
rådet. Förfarandet kan emellertid användas endast i ett begränsat antal fall
(huvudsakligen i frågor rörande den inre marknaden).
Enligt parlamentets uppfattning bör medbeslutandeförfarandet bli regel i
framtiden, även om särskilt känsliga frågor (ändringar i fördraget, utvidgning, egna
medel, enhetliga röstningsarrangemang, ytterligare befogenheter enligt artikel 235
i EG-fördraget) fortfarande skulle kräva enhällighet inom rådet och/eller mellan de
olika nationella regeringarna.
I sin resolution av den 17 maj 1995 om 1996 års regeringskonferens behandlade
parlamentet i detalj fördelningen av befogenheter mellan EU och dess
medlemsstater. Det förordade att gemenskapen gradvis borde ta på sig ansvaret
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och för rättsliga och inrikes
frågor (andra och tredje pelarna), som hittills har förbehållits mellanstatligt
samarbete. Kommissionen och parlamentet skulle sålunda bli närmare engagerade
i dessa frågor i framtiden. Europeiska gemenskapernas domstol skulle ta på sig
ansvaret för att upprätthålla lagstiftningen inom dessa områden.
För den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har ett förfarande föreslagits
som skulle göra det möjligt för en kvalificerad majoritet av EU-medlemsstaterna
att utföra humanitära, diplomatiska eller militära aktioner som skulle anses utgöra
63
EUROPA FRÅN A TILL Ö
64
en gemensam åtgärd. Inget land skulle kunna tvingas att delta i sådana aktioner
mot sin vilja, men inget land skulle kunna hindra majoriteten från att genomföra
dem.
Enligt parlamentets åsikt bör kommissionen behålla sin viktiga roll och sitt
oberoende. Kommissionens ensamrätt att initiera lagstiftning ifrågasätts inte.
Detta skulle bara leda till att den europeiska politiken åter nationaliserades, med
risk för att viss initiativrätt då skulle tilldelas rådet. Denna inställning kan förklaras
med det faktum att parlamentets politiska betydelse väsentligen utgår från
kommissionens institutionella styrka, vid vars tillsättning parlamentet spelar en
nyckelroll.
Väljarnas relation till parlamentets politiska roll
Trots många försök har parlamentet fortfarande stora svårigheter med att göra
medborgarna i EU medvetna om dess roll och dess insatser. Enligt den
representativa undersökning som Europeiska kommissionen utförde våren 1994
hade endast 52 % av EU:s befolkning nyligen hört eller läst någonting om
parlamentet. Endast 44 % av de tillfrågade (jämfört med 52 % fyra år tidigare)
hoppades att få se en förstärkning av parlamentet som institution. Ungefär 55 %
uttryckte åsikten att nationella överväganden bestämde det sätt varpå folk röstade
i europeiska val. Allt detta skulle tyda på att Europaparlamentet hittills har
misslyckats med att göra sin institutionella roll tillräckligt tydlig för dem som
väljer dess ledamöter. En förklaring kan vara att varje ledamot av
Europaparlamentet statistiskt sett måste företräda ungefär 600 000 människor.
Parlamentets roll inom EU och allmänhetens uppfattning om parlamentet är i stort
resultatet av EU-systemets egenheter och parlamentets institutionella ställning i
detta system, men beror också på hur parlamentet utför sina uppgifter och vilka
prioriteringar man gör. En realistisk bild av Europaparlamentet skulle kunna vara
den av en institution som hjälper till att utforma politiken, eftersom parlamentet
på olika sätt är engagerat i EU:s beslutsförfaranden. Trots att parlamentet inte kan
fastställa det förfarande som skall följas i varje enskilt fall har det så många
befogenheter och instrument till sitt förfogande att de andra parterna i
beslutsförfarandet måste ta hänsyn till dess syften och intressen, även om
parlamentet saknar befogenhet att fatta beslut i enskilda fall.
Den mest rättvisa beskrivningen av parlamentets institutionella roll inom det
nuvarande EU-systemet är att det är ett organ som hjälper till att utforma
politiken. En sådan bild motsvarar emellertid inte väljarnas och
parlamentsledamöternas tidigare erfarenhet av de egna nationella parlamenten.
Europaparlamentet har ännu inte blivit en europeisk lagstiftande församling. Dess
ställning är trots det mer i linje med den klassiska maktfördelningsprincipen än
många nationella parlament är, eftersom det är Europaparlamentet som helhet
som övervakar den verkställande makten, och inte endast oppositionen som
ständigt är i minoritet.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Slutsatser
Under sin fjärde mandatperiod har Europaparlamentet inom gemenskapens
institutionella ram en ställning som vida överstiger den som har tilldelats den i de
ursprungliga fördragen. Det har ett tydligt urskiljbart inflytande över utformningen
av lagstiftningen om den inre marknaden. Det kan använda sina
budgetbefogenheter för att påverka väsentliga gemenskapsverksamheter och det
kan göra gemenskapsförfarandena mer förståeliga för allmänheten genom att
ställa frågor, inrätta undersökningskommittéer och tillfälliga kommittéer och
genom att hålla krisdebatter. Dessutom kan det på många sätt påverka
gemenskapens och dess femton medlemsstaternas politik i fråga om yttre
förbindelser.
Inget av detta kan emellertid dölja att det behövs ytterligare reformer. Parlamentet
saknar fortfarande väsentliga beslutsbefogenheter. Media fortsätter att visa föga
intresse för dess arbete och det är inte tillräckligt känt hos allmänheten. Framsteg
i detta avseende skulle kunna åstadkommas genom en ytterligare förstärkning av
parlamentets institutionella ställning, som går utöver de reformer som anges i
Fördraget om Europeiska unionen. Regeringskonferensen ger möjlighet till sådana
framsteg, eftersom den skall göra en översyn av de olika arrangemang som har
fastställts genom Maastrichtfördraget. Ytterligare reformer bör ge allmänheten
vägledning, förenkla rättssystemet och säkerställa ökad demokrati genom att
förstärka parlamentets status.
Otto Schmuck
65
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/cj/index.htm
66
Europeiska
gemenskapernas
domstol
Fördragsgrund: Artikel 165–188 i EG-fördraget; artikel L i EU-fördraget.
Syften: Domstolen skall säkerställa att lag och och rätt följs vid tolkning och
tillämpning av EG- och EU-fördragen.
Sammansättning: Femton domare och åtta generaladvokater (artiklarna 165 och
166 i EG-fördraget), utnämnda för sex år av medlemsstaternas regeringar i
samförstånd. Domarna skall bland sig välja domstolens ordförande för en tid av tre
år. Vart tredje år skall en del av tjänsterna som domare och generaladvokat
nytillsättas (artikel 167 i EG-fördraget). Domstolen har sitt säte i Luxemburg.
Röstningsförfaranden: I fråga om ärenden som har anmälts av medlemstaterna
eller europeiska instiutioner skall domstolen sammanträda i plenum om så begärs.
I annat fall får den inom sig upprätta avdelningar som består av tre, fem eller sju
domare (artikel 165 i EG-fördraget). Domstolens överläggningar är inte offentliga.
Domstolens beslut fattas genom majoritetsutslag. Ärendena föredras på EU:s
officiella språk. Arbetsspråket är franska.
Europeiska gemenskapernas domstol är en av gemenskapens fem
huvudinsitutioner (artikel 4.1 i EG-fördraget). Den inrättades ursprungligen genom
fördraget om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna av
den 25 mars 1957, som den enda domstolen för Europeiska gemenskaperna.
Generaladvokaterna skall granska ärendena inför domstolen samtidigt som
domarna, föra fram sina oberoende åsikter vid sessionen och, allra viktigast, lägga
fram sina yttranden med särskilda rekommendationer för domstolens beslut.
Generaladvokaterna är medlemmar av domstolen som institution men de deltar
inte i dess överläggningar eller röstning. Domstolens framträdande roll i
gemenskapssystemet och som auktoritet vid tolkning och tillämpning av
gemenskapslagstiftningen härrör huvudsakligen från det faktum att den fattar
majoritetsbeslut och enbart förlitar sig på sin egen förståelse av lag och rätt. I den
meningen är den en verkligt övernationell institution och påverkas inte av
medlemsstaternas intressen.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Uppgifter och ansvar
Som EU:s enda rättsliga kontrollorgan har domstolen givits ett antal uppgifter som
går långt över dess vanliga rättsliga funktion. Domstolen får också agera i
egenskap av
•
konstitutionell domstol vid klargörande av europeiska institutioners
rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och av det juridiska
förhållandet mellan medlemsstaterna och EU,
•
bevakningsfunktion vid kontroll av sekundärlagstiftningens förenlighet
(rättsakter som har antagits av —> Europeiska unionens råd och —>
Europeiska kommissionen) med fördraget och allmänna rättsliga principer,
•
förvaltningsdomstol och ge utslag i fråga om talan som väcks av fysiska eller
juridiska personer mot EU-åtgärder och klagomål som framförts av europeiska
tjänstemän i fråga om deras anställningsvillkor,
•
civil domstol och fastställa ansvar utanför kontraktsförhållanden och
undersöka skadeståndskrav, särskilt när offentliga myndigheters ansvar berörs,
•
skiljedomstol: om inte att parterna är överens om annat, är domstolen behörig
att genom skiljedom avgöra i vissa särskilda fall.
Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får också inhämta domstolens yttrande
över huruvida ett tilltänkt avtal mellan EU och tredje land eller internationella
organisationer är förenligt med EG-fördraget (artikel 228.6 i EG-fördraget). I detta
avseende har domstolen åtminstone delvis ansvar för övervakningen av
internationell lagstiftnings giltighet. Dessa uppgifter och detta ansvar har inte
ändrats genom de nationella parlamentens ratificering av Fördraget om Europeiska
unionen. I artikel L i det fördraget begränsas uttryckligen domstolens befogenhet
till vissa gemenskapsrättsakter (särskilt fördragsändringar och anslutningsfördrag).
Talan och förfaranden
Följande typer av talan kan väckas vid domstolen:
•
Ansökningar från EU-institutioner, medlemsstater eller – i vissa fall – enskilda
(artikel 173 i EG-fördraget) om upphävande av bindande rättsakter som har
antagits av gemenskapsinstitutionerna.
•
Talan som av kommissionen eller en medlemsstat väckts mot en annan
medlemsstat som man anser inte har uppfyllt de skyldigheter som följer av de
europeiska fördragen och den sekundärlagstiftning som antagits av europeiska
institutioner (artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget) eller av de fördrag som
har ingåtts av EU (t.ex. artikel 228 i EG-fördraget).
•
Talan som av EU-institutioner eller medlemsstater har väckts mot rådet eller
kommissionen i fråga om underlåtelse att vidta de åtgärder som krävs enligt
gemenskapslagstiftningen (artikel 175 i EG-fördraget).
67
EUROPA FRÅN A TILL Ö
68
•
tvister mellan EU och dess anställda (artikel 179 i EG-fördraget).
Domstolen har en uppgift förutom att döma i fråga om fördragets bestämmelser
eller EG-lagstiftningens giltighet, som begärs i allt större utsträckning, nämligen
att meddela förhandsavgöranden (artikel 177 i EG-fördraget), dvs. beslut om
tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten i ärenden vid domstolar i
medlemsstaterna som av dessa domstolar förts till EG-domstolen. Dessa
förhandsavgöranden är bindande vid de nationella domstolarna och utgör en viktig
förbindelse mellan EG-domstolen och medlemsstaternas domstolar.
Förhandsavgörandena säkerställer att gemenskapsrätten tillämpas enhetligt inom
EU och utgör en enhetlig samling europeisk rättspraxis.
Förstainstansrätten
Ett rådsbeslut av den 24 oktober 1988 föreskrev att en förstainstansrätt borde
knytas till domstolen. Förstainstansrätten har behörighet att som första instans
pröva och besluta (t.ex. i tvister mellan gemenskapen och dess anställda och i
konkurrensärenden), men dess domar kan överklagas till EG-domstolen. Grunden
för inrättandet av förstainstansrätten finns i Europeiska enhetsakten (artikel 168a
i EG-fördraget). Förstainstansrätten har femton ledamöter som både kan döma i
mål och utföra generaladvokatens uppgifter. Deras mandattid är sex år.
Förstainstansrätten påbörjade arbetet den 31 oktober 1989, och avlastade på det
viset EG-domstolen. År 1993/1994 blev förstainstansrätten behörig att pröva talan
som väckts av fysiska eller juridiska personer mot åtgärder som hade vidtagits av
europeiska institutioner. Detta var tänkt att göra det möjligt för de båda
europeiska domstolarna att handlägga det ökande antal mål som förs till
domstolen av enskilda och bör innebära en mer rättvis fördelning av arbetsbördan
mellan EG-domstolen och förstainstansrätten.
Rättspraxis
Domstolen har från början spelat en central roll vid formandet av EG till en
gemenskap grundad på lagstiftning. Den har upprepade gånger givit kraft åt
ytterligare utveckling av gemenskapsregler och ännu mer genomgripande
europeisk integration. Detta återspeglas särskilt i dess prövning av lagligheten hos
rättsakter som antagits av rådet (artikel 189 i EG-fördraget) och i dess tolkning av
gemenskapsrätten varigenom den konsoliderar sin rättspraxis och visar sin
politiska tyngd. De domar som avges av domstolen har täppt till många hål i
gemenskapsrätten, som alltid har setts som ett eget rättssystem helt oberoende av
medlemsstaternas och som vid tvivel bör tolkas till fördel för gemenskapen, dess
integrationsmål och dess enskilda medborgare.
Domstolen har särskilt ägnat sig åt uppgiften att skydda
gemenskapsmedborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter gentemot EG:s
suveräna makt. År 1977 undertecknade —> Europaparlamentet, rådet och
kommissionen en gemensam förklaring om skydd av mänskliga rättigheter i
gemenskapen. Domstolen hade emellertid redan vid många tillfällen dömt i frågor
angående grundläggande mänskliga rättigheter. De flesta av domstolens domar rör
EUROPA FRÅN A TILL Ö
det ekonomiska området och behandlar särskilt konkurrenslagstiftning och
genomförandet av EU:s gemensamma politik. Överträdelser av förfaranden enligt
artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget är särskilt vanliga, även om de under senare
år inte har ökat i antal. År 1993 initierade kommissionen 1 206 sådana
förfaranden. 44 fall kom till domstolen som avgav 35 domar som innebar att
skyldigheterna enligt gemenskapsrätten inte ansågs ha uppfyllts.
Domarnas rättsverkningar
Domstolens domar är i första hand bindande för rättegångens parter. De
offentliggörs i EG-domstolens rättsfallssamling. En sammanfattning av varje dom
återfinns också i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Om någon EG/EUrättsakt skulle förklaras ogiltig av domstolen är den senares beslut bindande för
alla berörda, men endast de domar som innebär att betalning måste ske och som
kan genomföras av medlemsstaterna kan i själva verket göras gällande. Innan
Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft utsträcktes EG-domstolens
behörighet endast så långt medlemsstaterna var villiga att underkasta sig dess
beslut. Sedan 1993 har domstolen emellertid kunna förelägga vite för enskilda
medlemsstater som har underlåtit att följa ett domstolsutslag (artikel 171 i EGfördraget).
Thomas Läufer
69
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://www.eib.org/
70
Europeiska
investeringsbanken
Inrättad: 1.1.1958.
Säte: Luxemburg.
Medlemmar: Samtliga EU-medlemsstater.
Fördragsgrund: Artiklarna 198d och 198e i EG-fördraget.
Organ: Bankens råd bestående av de 15 finansministrarna (utfärdar de allmänna
riktlinjerna för kreditpolitiken), styrelse (ansvarar för att banken förvaltas i
enlighet med fördragets bestämmelser, beviljar lån och lämnar garantier),
direktion, revisionskommitté.
Europeiska investeringsbanken (EIB) är både en bank och en oberoende institution
inom —> Europeiska Unionen (EU). Banken beviljar krediter och lämnar garantier
för finansieringen av investeringsprojekt som bidrar till en balanserad utveckling
av gemenskapen. I egenskap av bank följer den de vanliga ekonomiska och
bankmässiga principer som styr beviljandet av krediter och har ett nära samarbete
med andra finansiella institutioner. Den arbetar utan vinstsyfte. Räntan på lånen
täcker kostnaden för bankens egen upplåning plus en marginal på 0,15 %. Banken
har till uppgift att genom lån och garantier finansiera projekt (i allmänhet upp till
50 % av kostnaden för dessa) som överensstämmer med gemenskapens
ekonomiska syften. När banken väljer ut projekt försöker den att välja sådana där
investeringarna kommer att utnyttjas till ett resultat av bestående värde. Krediter
kan beviljas offentliga och privata låntagare för investering i infrastruktur och
energi samt i industri-, tjänste- och jordbrukssektorerna. För att det skall vara
möjligt att finansiera dessa projekt lånar EIB för det mesta på medlemsstaternas
kapitalmarknader och på de internationella kapitalmarknaderna. EIB:s kapital som
tecknas av medlemsstaterna har sedan 1 januari 1995 uppgått till 62 miljarder
ecu. Enligt bankens stadga får det sammanlagda beloppet för utestående lån och
krediter inte överstiga 250 % av kapitalet.
År 1994 beviljade EIB lån till ett totalt värde av 19,9 miljarder ecu av vilka 17,7
miljarder ecu var avsett för finansieringen av gemenskapens kapitalprojekt. År
1994 var huvuddelen av denna summa (72 %) öronmärkt för EIB:s viktigaste
uppgift, nämligen att utveckla ekonomiskt svagare regioner. Därmed stödjer
banken målet för strukturfonderna (—> regionalpolitik) och andra
finansieringsinstrument inom gemenskapen. Förutom regionala åtgärder för att
förbättra infrastrukturen innehåller listan över projekt som får stöd åtgärder som
EUROPA FRÅN A TILL Ö
avser utveckling av transport- och kommunikationsinfrastruktur, miljöskydd,
livskvalitet, strukturåtgärder för att förbättra tätortsområden samt åtgärder för att
garantera gemenskapens energiförsörjning och förbättra industrins internationella
konkurrenskraft och integrering på europeisk nivå, särskilt genom stöd till små och
medelstora företag.
Europeiska investeringsbanken bidrar genom sin verksamhet utanför gemenskapen
i hög grad till —> utvecklingspolitiken. Hittills har finansiella protokoll slutits med
12 Medelhavsländer. I samarbete med Världsbanken och andra institutioner har ett
miljöprogram för Medelhavsområdet utvecklats och backats upp. EIB har
sammanlagt utfört finansiella projekt i omkring 130 länder som har gemensamma
ekonomiska intressen med EU.
År 1990 bemyndigades EIB av bankens råd för första gången att bevilja krediter i
Polen, Ungern och tidigare DDR för finansiering av projekt inom de områden av
ekonomin där utveckling prioriteras. Sedan dess har denna möjlighet utvidgats till
tio länder i Central- och Östeuropa. Fram till 1997 får lån på 3 miljarder ecu
beviljas. År 1994 ökade åter graden av finansiering utanför gemenskapen, till
2,246 miljarder ecu. EIB tecknade 3 % av kapitalet i Europeiska banken för
återuppbyggnad och utveckling som inrättades år 1990 som EIB:s motsvarighet i
Östeuropa och som har sitt säte i London.
Europeiska investeringsbankens betydelse har fortsatt att öka så att den numera är
en av de största internationella aktörerna på bankområdet. Dess verksamheter
hindrar EU-staterna från att ekonomiskt driva isär. Genom sin flexibilitet kan
banken anpassa sig till gemenskapens mål. Som en följd av det tillväxtinitiativ som
—> Europeiska rådet fattade beslut om år 1992 och genom vitboken om tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning står EIB:s personal på ungefär 860 personer
inför nya uppgifter. Förutom 7 miljarder ecu i tillfällig kreditmöjlighet och
Europeiska investeringsfonden, som inrättades år 1994 för att finansiera
transeuropeiska nätverksprojekt, har EIB stött små och medelstora företag med
sysselsättningsskapande investeringar i form av räntesubventionerade lån på totalt
över 1 miljard ecu.
Olaf Hillenbrand
71
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/en/comm.html
72
Europeiska
kommissionen
Fördragsgrund: Artikel 155–163 i EG-fördraget; i samband med GUSP artiklarna J
5.3, J 6, J 7, J 8.3 och J 9 i EU-fördraget; i fråga om samarbete i rättsliga och
inrikes frågor, artikel K 3.2, K 6, K 4.2, K 9 i EU-fördraget.
Syften: Att säkerställa att den gemensamma marknaden fungerar och utvecklas
smidigt; att företräda gemenskapens intressen både internt och externt.
Medel: Förslagsrätt inom förfarandet för gemenskapslagstiftningen; befogenhet
att medverka vid tillkomsten, genomförandet och övervakningen av
gemenskapsrätten, internationell representation.
Budget: 2,7 miljarder ecu i förvaltningsanslag, 77,8 miljarder ecu (1996) i
operativa resurser.
Europeiska gemenskapernas kommission - för att ange den korrekta benämningen,
även om begreppet Europeiska kommissionen infördes som förenkling i november
1993 - består av de 20 kommissionärerna och det komplicerade
förvaltningsmaskineri, stationerat i Bryssel, som är under deras kontroll.
Administrationen består av 26 generaldirektorat och andra övergripande enheter
(generalsekreteraren, rättstjänsten, publikationsbyrån, statistikkontoret,
översättningstjänsten, gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser osv.)
som sysselsätter ungefär 16 500 personer genom fasta och tillfälliga anställningar
av vilka ungefär 11 % tillhör språktjänsten.
Historisk utveckling och verksamhet
Föregångaren till kommissionen var ÓHöga myndighetenÓ vid —> Europeiska koloch stålgemenskapen (EKSG), som genom EKSG-fördraget uttryckligen gavs en
överstatlig karaktär. Dess första ordförande, Jean Monnet (1952–55) inrättade en
liten och flexibel administrativ organisation för att lösa faktiska problem. Efter
undertecknandet av Romfördraget inrättades år 1958 Europeiska ekonomiska
gemenskapens kommission. Dess första ordförande var Walter Hallstein (1958–67).
Ministerrådet (—> Europeiska unionens råd) var avsett att företräda
medlemsstaternas intressen medan det var tänkt att kommissionen skulle bevaka
gemenskapens intressen. För detta ändamål instruerades den att utföra tydligt
angivna uppgifter (särskilt enligt artikel 155 i EEG-fördraget). Dessa kan
sammanfattas i följande tre rollbeskrivningar:
1) Kommissionen skall vara initiativtagare i beslutsförfarandet, vilket betyder att
rådet endast kan fatta beslut på förslag av kommissionen.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
2) Kommissionen har en lagstiftande funktion genom vilken den fattar bindande
beslut och ingår internationella avtal på grundval av sina befogenheter.
3) Kommissionen har också en administrativ och övervakande roll. Den
verkställer genomförandet av EG-lagstiftning och övervakar att
medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten på rätt sätt.
Genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, sammanfördes Höga
myndigheten, Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission och —>
Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) kommission till Europeiska
gemenskapernas kommission.
I och med utnämningen av Jacques Delors år 1985 till kommissionens ordförande
och antagandet år 1986 av Europeiska enhetsakten i syfte att upprätta en —> inre
marknad fram till år 1993 inleddes en dynamisk period för kommissionens del. Det
stora antalet instrument som i detalj angavs i vitboken om fullbordande av den
inre marknaden, tillsammans med införlivandet av nya politikområden i
gemenskapen (—> forskning och teknisk utveckling —> regionalpolitik —>
miljöpolitik) gjorde kommissionen till en viktig samtalspartner för
påtryckningsgrupper, företag, regioner och lokala myndigheter. Berlinmurens fall
och slutet på det kalla kriget gav kommissionen nytt handlingsutrymme i fråga om
gemenskapens —> yttre förbindelser. Denna utveckling såväl som Jacques Delors
dynamiska ledarskap mellan 1985 och 1995 förstärkte kommissionens roll i
följande två avseenden. För det första har kommissionens roll som medlare mellan
nationella regeringar blivit viktigare, i synnerhet som fler rådsbeslut har varit
majoritetsbeslut. För det andra har kommissionens internationella profil förstärkts
genom utvecklingen av handelsförbindelserna och de ekonomiska förbindelserna.
Sedan Jacques Delors den 1 januari 1995 ersattes med luxemburgaren Jacques
Santer har en ny era inletts som förväntas utmärkas av måttlighet och
konsolidering.
Kommissionen i beslutsförfarandet
Kommissionen är en av de viktigaste deltagarna vid förberedelse, utarbetande,
genomförande och övervakning av bindande beslut som fattats av —> Europeiska
unionen. I frågor som faller inom ramen för Europeiska unionens första pelare
deltar kommissionen i samtliga dessa fyra förfaranden. I fråga om förberedelsen av
beslut (med undantag av associering av icke-medlemsländer och —> utvidgning)
kan rådet endast anta lagstiftning på kommissionens förslag. Förslag upprättas i
särskilda kommittéer och arbetsgrupper (700–1 000 stycken) vilka består av
oberoende experter, företrädare för påtryckningsgrupper och tjänstemän från
medlemsstaterna samt tjänstemän från kommissionen. Efter det att ett utkast till
förslag formellt har framlagts för rådet kan kommissionen ändra eller dra tillbaka
det när som helst under beslutsförfarandet. Rekommendationer, yttranden och
andra officiella meddelanden från kommissionen (t.ex. vit- eller grönböcker om
särskilda politikområden) är informella sätt att ange ståndpunkter och inte
73
EUROPA FRÅN A TILL Ö
74
formella lagstiftningsförslag för rådet att ta ställning till. De kan emellertid ofta
ge impuls till efterföljande lagstiftning. I frågor om yttre förbindelser kan
kommissionen av rådet få mandat att inom en tydligt fastställd ram förhandla
med icke-medlemsländer eller internationella organisationer (t.ex. länder i
Central- och Östeuropa eller GATT).
Kommissionen deltar vid utarbetandet av beslut genom att högre tjänstemän
deltar i rådets arbetsgrupper (ungefär 250 stycken) och genom biträdande
generalsekreteraren vid Coreper. Kommissionens tjänstemän kan påverka de
nationella regeringarnas företrädare men har ingen rösträtt. I rådets möten deltar
även den berörda kommissionären som dock har mycket litet inflytande över
förhandlingarna mellan ministrarna. Kommissionen har sina egna befogenheter
rörande beslutsfattande som den kan utöva oberoende av rådet. Dessa avser först
och främst dess egen organisation, budgetlagstiftning och konkurrenslagstiftning
(t.ex. beslut om statsstöd eller företagsfusioner).
Artikel 205 i EG-fördraget gör kommissionen ansvarig för genomförandet av EUbudgeten (—> budgetpolitik). Inom ramen för de befogenheter som har tilldelats
kommissionen av rådet i fråga om genomförandet av rådets beslut kan
kommissionen utfärda direktiv, förordningar och fatta egna beslut – särskilt i
frågor rörande den inre marknaden och —> jordbrukspolitiken – som är lika
bindande för medlemsstaterna som rådets beslut. År 1994 utfärdade
kommissionen totalt 7 034 rättsakter av detta slag. Eftersom genomförandet av
rättsakter är ytterst viktigt, är medlemsstaterna engagerade i kommissionens
arbete på detta område genom ett högst komplicerat system med förfaranden som
berör ungefär 380 kommittéer av olika slag: rådgivande kommittéer,
förvaltningskommittéer och tillsynskommittéer. Under ledning av kommissionens
företrädare som ordförande i kommittéerna, diskuterar tjänstemän från
medlemsstaterna och beslutar om kommissionens genomförandeåtgärder. Den
grad av inflytande som medlemsstaternas tjänstemän har på kommissionens
verkställande befogenheter beror på vilken typ av kommitté det gäller. I en
rådgivande kommitté rådfrågas de endast, medan de i en förvaltningskommitté till
och med kan avvisa kommissionens åtgärder. Tillsynskommittéerna ger det största
utrymmet för nationellt inflytande. Det finns en variant av —> beslutsförfarandet,
allmänt känd som ÓsäkerhetsnätförfarandetÓ, som innebär att rådet kan
sammankallas om en kommitté röstar mot en åtgärd och med enkel majoritet
besluta att ingen genomförandeåtgärd skall vidtas. Även om kommittéförfarandet
tydligt har karaktär av övervakning har det visat sig fungera väl i praktiken som
ett rådgivande organ och som ett led mellan nationella regeringar och
kommissionens administration, så att rådet endast under exceptionella
omständigheter behöver ingripa.
Kommissionen övervakar genomförandet av beslut inom den ram som fastställs i
artikel 169 i EG-fördraget, som tillåter kommissionen att föra ärendet till —> EGdomstolen om en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt
EUROPA FRÅN A TILL Ö
fördraget, eller inte följt gällande EG/EU-rättsakter. Som en följd av detta är
kommissionen känd som fördragens övervakare. År 1995 inledde kommissionen
ungefär 1 000 sådana förfaranden. Domstolen dömde i 72 fall varav 36 utslag var
till kommissionens fördel. Sedan —> Fördraget om Europeiska unionen trädde i
kraft kan kommissionen enligt artikel 171 begära att ett vite fastställs om en
medlemsstat underlåter att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens
dom. Kommissionen kan också föra andra EG-institutioner inför domstolen.
I Fördraget om Europeiska unionen nämns kommissionen i beslutssammanhang
både i fråga om områdena —> gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP,
unionens andra pelare) och samarbete i —> rättsliga och inrikes frågor (unionens
tredje pelare). Kommissionens faktiska rätt till deltagande är emellertid långt mer
begränsad än i frågor som faller under den första pelaren, eftersom dessa områden
i själva verket kräver agerande på mellanstatlig nivå. Inom ramen för GUSP får
kommissionen lägga fram förslag för rådet enligt artikel J 8.3 i EU-fördraget.
Artikel J 9 anger att ÓKommissionen skall fullt ut delta i arbetet inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikenÓ. Samma sak gäller för
kommissionen i rättsliga och inrikes frågor (se artikel K 4 i EU-fördraget). Genom
artikel K 3 ges kommissionen rätt att lägga fram förslag för rådet i fråga om
särskilda aspekter av den tredje pelaren men den har inte ensamrätt att göra
detta.
Administrativ struktur och interna förfaranden
I stort sett består kommissionen av tre nivåer. Den första nivån omfattar
kommissionens 20 kommissionärer (inbegripet kommissionens ordförande vars roll
är att vara primus inter pares), som utses av medlemsstaterna för en femårsperiod
och godkänns av —> Europaparlamentet. De måste vara fullständigt oberoende när
de utför sina uppgifter och det kan krävas att de avgår om parlamentet röstar
igenom ett misstroendevotum (artikel 144 i EG-fördraget). Den andra nivån består
av personal från kommissionärernas kansli. Denna personal arbetar direkt för
kommissionärerna och utgörs av ett litet antal nära politiska rådgivare. Det finns
också 26 generaldirektorat och andra avdelningar som är hierarkiskt organiserade i
enheter på samma sätt som nationella ministerier. De är indelade i direktorat och
enheter. Kommissionen har dessutom sina egna företrädare i samtliga
medlemsstater såväl som 126 delegationer i icke-medlemsländer och
internationella organisationer. Kommissionens personal omfattas av Europeiska
gemenskapernas tjänsteföreskrifter och avlönas ur unionens budget. Det finns
också experter som är tillfälligt anställda och nationella statstjänstemän som är
utlånade till kommissionen för en begränsad tid.
Tjänstemännen utarbetar förslagsutkast, på initiativ inte endast av kommissionen
utan också av —> Europeiska rådet. Det generaldirektorat som har det
övergripande ansvaret för förslaget samarbetar med andra berörda
generaldirektorat antingen i tjänstemannagrupper eller vid sammanträden i
särskilda arbetsgrupper. Rivalitet kan uppstå i fråga om vissa politikområden, och
75
EUROPA FRÅN A TILL Ö
76
ÓstarkaÓ generaldirektorat (yttre förbindelser, jordbruk och inre marknaden) kan
försöka påtvinga ÓsvagaÓ direktorat sina önskemål. Rättstjänsten måste alltid
rådfrågas och dess godkännande ökar chanserna att få igenom ett förslag inom
administrationen. Kanslicheferna håller möten varje vecka vid vilka de bestämmer i
vilka frågor enheterna är överens. Dessa frågor benämns i allmänhet A-frågor. Det
finns också B-frågor, som kräver ytterligare diskussion och beslut från
kommissionärernas sida. På detta sätt kan kommissionärernas kanslier utöva ett
stort inflytande när förslag utarbetas och antas. Tidigare utnyttjades denna
maktställning framför allt av ordförande Delors kansli för att nå betydelsefulla
mål. Vid kommissionsmöten under kommissionsordförandens ledning fattas beslut
med enkel majoritet. I regel uppnås emellertid enhällighet innan röstningen sker.
För att minska kommissionärernas arbetsbelastning har två förfaranden införts,
nämligen delegering av beslutsbefogenhet och det skriftliga förfarandet.
Delegeringsförfarandet bemyndigar kommissionären att ensam besluta i tekniska
frågor (särskilt inom jordbrukspolitiken) även om kommissionen behåller sitt
kollektiva ansvar. Det skriftliga förfarandet ger generalsekreteraren möjlighet att
skriftligen underrätta enheterna och kommissionärernas kanslier i frågor som man
är överens om och därigenom uppfylla en viktig samordningsfunktion. Om inte
några invändningar har framförts eller ändringar gjorts inom en viss tid anses
förslaget ha godtagits.
Expertgrupp eller europeisk regering?
Den allmänna åsikten är att kommissionen är ett teknokratvälde som leds av
ÓeurokraterÓ. Vad som är föga känt är att beslut nås efter ett mycket nära
samarbete med påtryckningsgrupper, regioner och nationella regeringar. Denna
kombination av olika organisationer och deras möjlighet att snabbt sätta in
expertkunskap och ta fram förslag till problemlösningar ger kommissionen en
image av expertgrupp. En sak är klar: kommissionens profil har förstärkts, särskilt
under Delors ordförandeskap, och kommissionen har gått in på områden, som
minskning av arbetslösheten och utrikespolitik, som traditionellt har varit
förbehållna regeringarna. Det faktum att Europaparlamentets betydelse har ökat i
fråga om att utse kommissionen har inneburit ökad återkoppling till
parlamentsledamöterna och befolkningen som helhet, dock utan att
kommissionens grundläggande brist på demokratisk legitimitet därigenom har
övervunnits. Inför —> regeringskonferensen år 1996 diskuteras en minskning av
antalet kommissionärer och en reformering av kommissionsstrukturen men inte i
riktning mot en europeisk regering. Kommissionens roll kommer i framtiden att
bero på i vilken grad den kan bidra effektivt till att möta de specifika ekonomiska
och politiska utmaningar som unionen står inför.
Dietrich Rometsch
Europeiska monetära
institutet
Inrättat: 1 januari 1994.
Medlemmar: Heltidsarbetande ordförande och medlemsstaternas centralbanker
(EMI:s råd).
Fördragsgrund: Artikel 109f i Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, i dess ändrade lydelse av den 7 februari 1992 genom Fördraget om
Europeiska unionen. Protokoll om Europeiska monetära institutets stadga, bilaga
till Fördraget om Europeiska unionen.
Struktur: Ordförande, sekretariat, fyra direktorat.
Vid ikraftträdandet av den andra etappen av —> Ekonomiska och monetära
unionen inrättades Europeiska monetära institutet officiellt i början av januari
1994, fastän institutet faktiskt hade börjat fungera den 1 november 1993. Det har
sitt säte i Frankfurt. Belgaren Alexandre Lamfalussy utnämndes av EUmedlemsstaterna till institutets första heltidsarbetande ordförande.
EMI övertog Centralbankskommitténs uppgifter. Det är föregångaren till
Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska centralbanken, som
kommer att inrättas vid den tredje EMU-etappen under eller efter 1997.
EMI:s huvuduppgift är att förbereda denna etapp. Det betyder huvudsakligen att
utveckla de instrument och förfaranden som behövs för den gemensamma
monetära politiken vid slutet av 1996, men EMI skall också stärka samarbetet
mellan centralbankerna inom EU, stärka samordningen av nationell monetär
politik och förena denna med målet att säkerställa prisstabilitet. —> Europeiska
monetära systemet (EMS) skall övervakas av EMI, som skall bistå vid införandet av
—> euron. Institutet skall främja effektivitet i gränsöverskridande finansiella
transaktioner och övervaka de tekniska förberedelserna för framtida eurosedlar.
Det centrala beslutande organet är EMI:s råd, som består av de nationella
centralbankscheferna. Varje ledamot har en röst. EMI:s råd får inte begära eller ta
emot instruktioner från någon gemenskapsinstitution eller nationell regering.
Beslut fattas i allmänhet med enkel majoritet. Yttranden och rekommendationer
kräver två tredjedels majoritet och offentliggörande av dessa kräver enhällighet.
EMI har befogenhet att förbereda, rådgöra och samordna men inga verkliga
finanspolitiska befogenheter. Ingripande på utländska valutamarknader och
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/emi/emi.html
77
EUROPA FRÅN A TILL Ö
78
därigenom befogenhet att utöva verklig makt ingår inte. EMI är en institution
avsedd att verka under en övergångstid.
Eckard Gaddum
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Europeiska monetära
systemet
Inrättat: 13.3.1979 med retroaktiv verkan från den 1 januari 1979.
Medlemmar: Vad gäller sammansättningen av europeiska valutaenheten (ecu)
samtliga EU-medlemsstater. Grekland deltar inte i växelkursmekanismen. Förenade
kungariket och Italien är ännu inte medlemmar.
Fördragsgrund: Rådets förordning av den 18 december 1978 om Europeiska
monetära systemet och ändring av värdet på den beräkningsenhet som används av
Europeiska fonden för monetärt samarbete. Rådets beslut av den 21 december
1978 om inrättande av en mekanism för finansiellt bistånd på medellång sikt.
Avtal mellan de nationella centralbankerna av den 13 mars 1979 om EMS:s
funktionssätt. Beslut av de nationella centralbankerna av den 13 mars 1979 om
kortsiktigt finansiellt bistånd. Beslut av guvernörsrådet för Europeiska fonden för
monetärt samarbete av den 13 mars 1979.
Organ: Finansministerrådet. Monetära kommittén (två företrädare för varje
medlemsstat och för kommissionen). Guvernörsrådet för Europeiska fonden för
monetärt samarbete (kommissionen har endast observatörsstatus).
Europeiska monetära systemet (EMS) inrättades år 1979. Dess huvudsakliga
upphovsmän var den franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing och den tyske
förbundskanslern Helmut Schmidt.
Bakgrund
Monetärt samarbete spelade endast en mindre roll i de ursprungliga fördragen.
Det enda som fanns i denna fråga inom EEG var några få grundläggande regler,
men senare, år 1964, inrättades en monetär kommitté som följdes av
guvernörsrådet.
På initiativ av —> Europeiska kommissionen och genom en ståndpunkt från statsoch regeringscheferna (Haag 1969) formulerades Werner-planen i slutet av
sextiotalet (godkänd den 8 oktober 1970). I den förutsågs en trestegsplan under
tio år för att få till stånd —> Ekonomiska och monetära unionen. Planen
misslyckades som en följd av en försämring av de ekonomiska förutsättningarna
(kollapsen för Bretton Woods fasta växelkurssystem, oljekriser,
konjunkturnedgång). Men misslyckandet bottnade också i en grundläggande
begreppsmässig konflikt mellan förespråkarna för två motsatta teorier. Den ena
innebar att ekonomisk konvergens borde föregå och kulminera i en enda valuta
(huvudsakligen Tyskland och Nederländerna), den andra att en enda valuta borde
79
EUROPA FRÅN A TILL Ö
80
införas som ett medel för att skapa konvergens (huvudsakligen Frankrike, Belgien
och kommissionen).
Valutaormen, som inrättades år 1972 mellan centralbankerna, misslyckades också
som en följd av att dessa två angreppssätt var oförenliga. Länder med svag valuta
hade en tendens att överge samarbetet precis när de i stället borde anpassa
politiken till den relativt stabila tyska marken.
Inrättandet av EMS
Trots detta inrättades EMS år 1979. Under Giscard d'Estaings ledning valde
Frankrike en mer stabilitetsinriktad ekonomisk och monetär politik (—> ekonomisk
politik). Genom EMS-planen erbjöd Tyskland sin granne i väst en möjlighet att
rädda ansiktet genom att återgå till monetärt samarbete. EMS inkräktade inte på
något grundläggande sätt på medlemsstaternas monetära suveränitet. I EMStexterna sades mycket litet om utsikterna till framtida integration och det
ursprungliga målet att övergå till ett slutgiltigt EG-system efter två år var
oförändrat. EMS passade inte direkt in i gemenskapssystemet utan vilade på en
kombination av gemensamma och nationella rättsliga grunder. Först i och med att
Europeiska enhetsakten trädde i kraft år 1987 infördes en hänvisning till EMS i ett
gemenskapsfördrag, eftersom det åtminstone nämns i förbigående i artikel 102 i
EEG-fördraget.
Struktur och funktion
EMS består av tre delar – ecu (european currency unit), en växelkurs och ett
interventionssystem samt olika kreditmöjligheter.
a) Ecu (efterföljare till den tidigare europeiska beräkningsenheten) är ett
konstgjort betalningsmedel grundat på EU:s valutor - en konstgjord valuta i
själva verket. Den beräknas mot det viktade genomsnittsvärdet för alla
ingående valutor och återspeglar deras respektive ekonomiska styrka. Den
tyska marken är med 30,4 % vida starkast av de 15 enheterna i korgen. Den
franska francen utgör 19,3 % och det brittiska pundet 12,6 %. Ecuns
grundläggande funktion är att utgöra en betalnings- och beräkningsenhet för
växelkursen och interventionsmekanismerna och för utvecklingen av
kreditmekanismerna. Den är också ett begränsat reservinstrument. Vid
deponering av 20 % av sina guldreserver och 20 % av sina dollarreserver hos
Europeiska fonden för monetärt samarbete (FECOM) får de nationella
centralbankerna en motsvarande mängd ecu för att täcka sina internationella
betalningar (officiella ecu). Ecun kan också användas vid internationella
transaktioner och för emissions- och placeringsändamål på de internationella
kapitalmarknaderna (enskilda ecu).
b) Växelkurs- och interventionsmekanismen - kärndelen i EMS - fungerar via en
paritetsram. En central kurs för varje EMS-valuta fastställs i ecu och de olika
ingående valutorna vägs sedan mot varandra för att ge en fullständig
uppsättning bilaterala växelkurser. Dessa kan variera upp eller ner inom en
EUROPA FRÅN A TILL Ö
förutbestämd fluktuationsmarginal. Ursprungligen fastställdes marginalen till
2,25 % (uppåt eller nedåt), med tillfälligt utsträckta marginaler till 6 % (uppåt
eller nedåt) för Förenade kungariket, Italien och Spanien. I början av augusti
1993 utsträcktes dessa till 15 %. Om kurserna når extrema värden måste
centralbankerna omedelbart intervenera genom att köpa eller sälja på de
utländska valutamarknaderna för att jämna ut fluktuationerna. Efter
Basel/Nyborg-avtalet i september 1987 om reformering av EMS har
centralbankerna också befogenhet att intervenera inom
fluktuationsmarginalerna innan extrema kurser nås.
Den politiska betydelsen av denna struktur är att behovet av en samordnad
monetär och ekonomisk politik samt skattepolitik i EU:s medlemsstater blir
allt större när marginalerna blir snävare och som en naturlig följd av detta får
de nationella centralbankerna allt mindre handlingsutrymme. Marginalerna
avslöjar sålunda integreringen av de politiska kärnområdena i de berörda
länderna och visar hur beslutsamma de är i fråga om att uppnå en stabil
gemenskap. Detta förklarar varför vissa länder inte var redo att från början
delta i interventionsmekanismen (i slutet av 1994 var de utanförstående
länderna Förenade kungariket, Italien och Grekland).
Om de centrala kurserna spränger de övre eller undre
fluktuationsmarginalerna måste växelkursen justeras. Detta förbereds av
Monetära kommittén och kräver ett enhälligt beslut av finansministrarna. Den
politiska betydelsen av en växelkursjustering är att de grundläggande
ekonomiska faktorerna i det berörda landet inte längre återspeglar den
gällande procentsatsen. Devalvering är följaktligen ett slag mot regeringens
politiska prestige. Efter en rad växelkursjusteringar mellan 1981 och 1983
stabiliserades systemet så grundligt under resten av åttiotalet att det inte
förekom några sådana mellan början av 1987 och september 1992. Sedan kom
en ny serie justeringar.
c) EMI:s tre kreditmöjligheter skapades mellan 1970 och 1972 och utvidgades år
1979. Dessa innebär kredit på olika villkor. När en centralbank är tvungen att
ingripa men inte har tillräckliga reserver i utländsk valuta kan den erhålla
Ómycket kortsiktig finansieringÓ från Europeiska fonden för monetärt
samarbete. Det finns också möjlighet till kortsiktigt valutastöd mellan
centralbanker och stöd på medellång sikt mellan medlemsstaterna. Olika
villkor gäller för krediterna i fråga om varaktighet och räntor.
Utveckling och bedömning
EMS står nu i fokus för monetär samarbetspolitik och monetära transaktioner.
Under åttiotalet förekom regelbundna försök att gå vidare från EMS till en
gemensam valuta. Men den världsomfattande konjunkturnedgången i början av
nittiotalet tillsammans med kostnaderna för Tysklands enande (ökningen av
statsskulden påskyndade en försvagning av marken) gjorde det allt svårare att
samordna ekonomisk och finansiell politik och räntepolitik, särskilt mellan
Tyskland och Frankrike. Eftersom marknadens förtroende för ecun minskade
81
EUROPA FRÅN A TILL Ö
82
byggdes ett spekulationstryck upp mot valutor som ansågs riskera devalvering
(italienska lire, pund sterling, franska franc). EMS stod inför sin allvarligaste kris
någonsin. Efter en lång stabilitetsperiod utvidgade finansministrarna och
centralbankscheferna fluktuationsmarginalen till 15 % (uppåt eller nedåt) i
augusti 1993. Nationella valutor har åtnjutit större handlingsutrymme sedan dess.
Samordningsmekanismerna för EMS har inte dragits tillbaka. En återgång till en
snävare fluktuationsmarginal skulle inte kräva några grundläggande politiska
beslut, men något sådant förväntas inte inom en nära framtid. Det monetära
samarbetet har gått framåt tillräckligt smidigt.
Eckart Gaddum
Europeiska
revisionsrätten
Fördragsgrund: Artiklarna 4, 188a–188c och 206 i EG-fördraget.
Uppgifter: Att revidera Europeiska unionens och dess institutioners räkenskaper
och säkerställa underliggande transaktioners lagenlighet och korrekthet. Utröna
om EU:s ekonomiska förvaltning varit sund.
Medel: Efter budgetårets utgång skall revisionsrätten upprätta en årsrapport som
Europaparlamentet skall granska innan den beviljar kommissionen ansvarsfrihet.
Revisionsrätten skall också överlämna särskilda rapporter i specifika frågor.
Sammansättning: Femton ledamöter (en från varje medlemsstat), som för en
mandattid på sex år enhälligt har tillsatts av rådet efter samråd med
Europaparlamentet. Revisionsrättens ordförande väljs för tre år. Revisionsrätten
har sitt säte i Luxemburg.
Röstningsförfarande: Revisionsrätten är ett kollegialt organ och dess ledamöter
fattar vanligtvis majoritetsbeslut. De enskilda ledamöterna tilldelas vissa
ansvarsområden.
Revisionsrätten har vuxit med —> Europeiska unionen. Fördraget om Europeiska
unionen av den 7 februari 1992 upphöjde revisionsrätten till institution. Den
inrättades ursprungligen genom Fördraget om ändring av vissa finansiella
bestämmelser som undertecknades av medlemsstaternas regeringar den 22 juli
1975 och trädde i kraft den 1 juni 1977. Syftet var att utvidga och förbättra
kontrollerna av gemenskapsbudgeten och samtidigt förstärka Europeiska
gemenskapens finansiella bestämmelser och överföra egna medel till EG, vilket
man senare har inriktat sig ännu grundligare på vid fullbordandet av Europeiska
unionen, som ett resultat av de beslut som fattats av —> Europeiska rådet i
december 1992 (—> budget). Inrättandet av revisionsrätten gick hand i hand med
omfördelningen av budgetbefogenheterna och införandet (från 1975 och framåt)
av ett nytt budgetförfarande som har gett särskilt —> Europaparlamentet större
befogenheter över förslag till och antagande av gemenskapsbudgeten. Fördraget
av den 22 juli 1975 gav också parlamentet ensamrätt att bevilja —> Europeiska
kommissionen ansvarsfrihet i fråga om genomförandet av budgeten. I detta
sammanhang måste parlamentet arbeta tillsammans med revisionsrätten, som
lägger fram en årsrapport efter varje budgetårs utgång.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://www.eca.eu.int/
83
EUROPA FRÅN A TILL Ö
84
Revisionsrätten granskar gemenskapens och Europeiska unionens samtliga
inkomster och utgifter. Den har till uppgift att granska EG:s/EU:s samtliga finanser.
Detta började med granskningen av 1984, 1985 och 1986 års budgetar och
omfattar nu hela EU-budgeten och de tre gemenskaper som den omfattar. I
princip sträcker sig dess befogenhet också till de subsidiaritetsorgan som inrättats
av institutionerna själva. Revisionrättens viktigaste uppgift är att lägga fram
årsrapporter om EG:s budgetkonton, EKSG:s finansiella verksamheter och (ibland) i
fråga om subsidiära EU-organ. Dessa rapporter utgör emellertid endast en
retrospektiv revidering av budgetförvaltningen. För att säkerställa insyn och
öppenhet i genomförandet av budgeten används framför allt ett arrangemang
genom vilket revisionsrätten när som helst kan avge yttrande i särskilda frågor och
underkasta löpande räkenskapsprocesser en granskning vars resultat presenteras i
form av särskilda rapporter. Revisionsrätten kan göra detta antingen på eget
initiativ eller på uppmaning av andra europeiska institutioner.
Sedan 1977 har revisionsrätten utvecklats till ett självständigt inspektions- och
kontrollorgan vars auktoritet och kompetens är allmänt erkänd. Revisionsrätten är
emellertid institutionellt sett i ett svårt läge. Detta beror på att det finns en
naturlig spänning mellan Europaparlamentet, som är det andra organ som
ansvarar för budgetkontrollen och som revisionsrätten gör sitt mesta arbete för,
och kommissionen som parlamentet ger ansvarsfrihet i fråga om förvaltningen av
budgeten på grundval av revisionsrättens årsrapporter. Revisionsrätten har varit
särskilt aktiv i sina undersökningar av den —> gemensamma jordbrukspolitiken,
som den har anklagat för att misslyckas med att bevara balansen på marknaden
och med att fastställa effektiva regler för att registrera och bedöma lagren av
överskottsprodukter. Parlamentet har sedan någon tid försökt få till stånd
inrättandet av ett oberoende gemenskapsorgan för kontroll som skulle ha
befogenhet att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa bedrägeri, en fråga som
den europeiska allmänheten har visat ett stort intresse för.
Thomas Läufer
Europeiska rådet
Inrättat: 10 december 1974.
Fördragsgrund: Artikel D (gemensamma bestämmelser) i Fördraget om Europeiska
unionen.
Mötesfrekvens: Minst två men vanligen tre gånger om året.
Sammansättning: Medlemsstaternas stats- och/eller regeringschefer samt
Europeiska kommissionens ordförande, biträdda av utrikesministrarna och en
ledamot av Europeiska kommissionen.
Röstningsförfarande: Enhällighet.
Ingen annan institution har i så hög grad påverkat integrationsprocessen i
Västeuropa under 1970-, 1980- och första delen av 1990-talet som Europeiska
rådet, som består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Av särskild
betydelse har Europeiska rådets beslut varit i fråga om Europeiska enhetsakten,
Fördraget om Europeiska unionen och andra konstitutionella frågor som påverkar
EG/EU såsom olika utvidgningar och införlivandet av de fem nya tyska delstaterna
i EG.
Ur strikt rättslig synpunkt är Europeiska rådet inte en EG-institution. Till följd av
en regeringsöverenskommelse vid 1974 års toppmöte i Paris nämndes Europeiska
rådet först i artikel 2 i Europeiska enhetsakten, en juridiskt bindande text men inte
en del av EEG-fördraget. I Maastrichtfördraget återfinns det under Ógemensamma
bestämmelserÓ (artikel D) som ett organ som står över Europeiska gemenskapen
och följaktligen inte omfattas av de konstitutionella kontroller och avvägningar
som denna omfattas av.
Uppgifter och ansvar
Artikel D i EU-fördraget anger att ÓEuropeiska rådet skall ge unionen de impulser
som behövs för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer för
denna utvecklingÓ. Enligt artikel 103.2 i EG-fördraget har Europeiska rådet också
till uppgift att diskutera en slutsats Óangående de allmänna riktlinjerna för
medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politikÓ, medan artikel J 8.1 i
EU-fördraget kräver att Europeiska rådet Óskall bestämma principerna och de
allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikenÓ.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/inst/en/cl.htm#european
85
EUROPA FRÅN A TILL Ö
86
Faktisk roll
Europeiska rådets faktiska verksamhet är mer vittomfattande och varierad än vad
som anges ovan.
För det första agerar det som en Ókonstitutionell arkitektÓ. Under 70-talet var
Europeiska rådet mycket ovilligt att ta på sig denna roll, dvs. att ge allmänna
politiska impulser till byggandet av Europa och överlägga om de frågor som berör
det europeiska enandet. Det var inte förrän på 80-talet som Europeiska rådet tog
större initiativ som att sammankalla en regeringskonferens om Europeiska
enhetsakten, —> Ekonomiska och monetära unionen (Strasbourg, 1989) och
Politiska unionen (Dublin, 1990), och slutligen ingåendet av Fördraget om
Europeiska unionen i Maastricht år 1991.
På detta sätt har stats- och regeringscheferna avsevärt utökat räckvidden för sin
gemensamma verksamhet. De har vid upprepade tillfällen beskrivit de
västeuropeiska problemen som gemensamma uppgifter för EG och för nya former
av samarbete och de har angett metoder för att hantera dessa problem. En början
till detta var 1969 års toppmöte i Haag, som upprättade ramen för europeiskt
politiskt samarbete och ledde fram till ett godkännande av de väsentliga
punkterna i Europeiska enhetsakten och Maastrichtfördraget om Europeiska
unionen, vilket uttryckligen förde in nya politikområden inom räckvidden för
fördrag eller andra ÓpelareÓ i unionen.
En annan av Europeiska rådets funktioner är att fastställa allmänna riktlinjer i
ekonomiska och socialpolitiska frågor och utfärda meddelanden om
utrikespolitiken, vilka anses som särskilt betydelsefulla. Under senare år har
Europeiska rådets engagemang i utrikesfrågor ökat i betydande utsträckning.
Rådet har deklarerat sin ståndpunkt vid alla internationella kriser under 70-, 80och tidiga 90-talet (t.ex. i Sydafrika, Mellanöstern och i fråga om Sovjetunionens
sönderfall).
En funktion som varit av central betydelse för EG:s utveckling men som Europeiska
rådet säger mycket lite om gäller det faktiska antagandet av nyckelbeslut på
Europeiska gemenskapens vägnar. Särskilt i fråga om finansiella och institutionella
tvister har Europeiska rådet blivit gemenskapens centrala beslutsorgan, även om
rådet inte vid någon tidpunkt har antagit några juridiskt bindande beslut på
EG:s/EU:s vägnar. Den politik som har godkänts av regeringscheferna har givits
uttryck genom EG/EU-rättsakter som har antagits i enlighet med de normala
förfaranden som är fastställda i fördraget.
Beslutsförfaranden
Europeiska rådets beslutsförfaranden uppvisar ett antal genomgående drag. Ett är
förekomsten av ÓpaketöverenskommelserÓ. Endast stats- och regeringscheferna har
befogenhet att mot varandra väga medlemsstaternas olika krav och eftergifter
inom olika politikområden. Precis som Europeiska enhetsakten genom
fullbordandet av den —> inre marknaden har gjort vissa medlemsstaters intressen
EUROPA FRÅN A TILL Ö
förenliga med kraven från andra medlemsstater som har begärt ekonomiska och
sociala förbättringar, så har Europeiska rådet vid flera tillfällen framgångsrikt
banat väg för ytterligare utveckling av gemenskapen genom ÓkohandelÓ mellan
medlemsstaterna. Vid varje tillfälle tar processen mycket tid och förorsakar besvär
men gemenskapens framsteg beror i stor utsträckning på sådana förhandlingar vid
toppmöten, vilket man har visat genom att på detta sätt enas om väsentliga
avsnitt i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen. Vid just de förhandlingarna
var stats- och regeringscheferna t.o.m. tvungna att gå utanför sin ursprungliga roll
och brottas med specifika formuleringar. Deras försök att begränsa sig till
utfärdandet av allmänna politiska riktlinjer visade sig ineffektiva – det är ju ändå
så att det är först när tekniska detaljer faktiskt måste lösas som politiska
motsättningar visar sig och tuffa beslut måste fattas.
De större medlemsstaternas regeringschefer har mer inflytande över Europeiska
rådets diskussioner än i —> Europeiska unionens råd (rådet). Beroende på
diskussionsämnet kan emellertid ordföranden för —>Europeiska kommissionen
eller enskilda regeringschefer från mindre medlemsstater också spela en
betydelsefull roll. Andan vid förhandlingarna är mer direkt och personlig än inom
Europeiska unionens råd. Den nuvarande ordföranden för Europeiska rådet tar i
större utsträckning än inom rådet ansvar för förberedelse och utformning av
beslut.
Inflytande på andra EU-institutioner
När Europeiska rådet inrättades fanns det en berättigad oro för att ett sådant
organ på lång sikt skulle ändra den ursprungliga institutionella balansen inom
gemenskapen. Många väntade sig att regeringscheferna skulle undergräva
Europeiska kommissionens ensamrätt till initiativ, ge rådet en underordnad status
och kringgå de få befogenheter som var tillgängliga för —> Europaparlamentet. I
praktiken har Europeiska rådets inflytande varierat. Inom de områden där statsoch regeringscheferna engagerat sig direkt har de fattat de faktiska besluten (efter
vederbörlig förberedelse av kommissionen och rådet) och sålunda ofta förvandlat
de regler som fastställts i fördraget till formella ÓratificeringsförfarandenÓ. Inom
många andra områden har emellertid Europeiska rådet haft litet eller inget
inflytande på det normala institutionella samarbetet. Kommissionen och dess
ordförande har i själva verket fått ökad status som ett resultat av Europeiska
rådet, eftersom kommissionen är representerad vid dessa toppmöten och kan
använda Europeiska rådets slutsatser som ett ÓmandatÓ från en högre myndighet i
många av sina EU-verksamheter. Beslut som fattats av Europeiska rådet har
utsträckt kommissionens befogenheter till sådana mellanstatliga områden som
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och samarbete i rättsliga och inrikes
frågor.
Följderna för Europaparlamentet har emellertid varit mindre fördelaktiga. Även om
Europaparlamentets ordförande sedan någon tid tillåts ange huvuddragen i
parlamentets åsikter i början av varje möte med Europeiska rådet har parlamentets
87
EUROPA FRÅN A TILL Ö
88
faktiska befogenheter gentemot rådet ofta förblivit en formsak, eftersom det
senare organets ställning i förväg bestämts av Europeiska rådet så att det endast
finns litet utrymme kvar för förhandling enligt EG-förfarandena.
Ur konstitutionell synpunkt är Europeiska rådets ställning mer problematisk
utanför det system med kontroll och jämvikt som föreskrivs i Maastrichtfördraget.
Europeiska rådets verksamhet omfattas inte av någon prövning av Europeiska
gemenskapernas domstol (—> EG-domstolen, artikel L i EU-fördraget).
Bidrag till integration
Europeiska rådet har givit ett bestående bidrag till integrationen. Genom de
direkta ingripanden stats- och regeringscheferna har gjort (och fortsätter att göra)
tar dessa direkt ansvar för stabilitet, effektivitet och utveckling av EG och
Europeiska unionen. Europeiska rådet är inte endast en biprodukt av någon politisk
nyck hos några regeringschefer, utan snarare ett resultat av den grundläggande
västeuropeiska utvecklingen mot ett gemensamt utnyttjande av olika statliga
instrument, vilket leder till att olika institutioner slås samman.
Wolfgang Wessels
Europeiska unionen
Europeiska unionen har blivit det centrala begrepp som samhällsdebatten om
Europas framtid rör sig kring. Detta är ett typiskt exempel på den, möjligen
fruktbara, dubbeltydighet som har präglat (Väst)europas integrationsprocess från
första början. Det har alltid funnits en strävan efter att de begrepp som
kännetecknar idén om den europeiska enigheten skall uppnå syftena och formerna
för europeisk integrationspolitik genom fullständigt olika modeller (—> modeller
för europeisk integration).
Termens historia: konstruktiv dubbeltydighet
Termen Europeiska unionen formulerades av regeringscheferna som ett mål vid
toppmötet i Paris år 1972, där de angav Ódet huvudsakliga målet att .... med full
respekt för redan underskrivna fördrag, omvandla medlemsstaternas invecklade
förbindelser till en europeisk unionÓ. Denna tanke upprepades i ingressen till —>
Europeiska enhetsakten men utelämnades i —> Fördraget om Europeiska unionen.
Artikel A i EU-fördraget anger i stället: ÓDetta fördrag markerar en ny fas i
processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska
folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligtÓ. Unionen bör
därvid organisera förbindelserna mellan dess folk så att de ger uttryck för
sammanhållning och solidaritet.
Försök från både politiska och akademiska kretsar att närmare definiera detta
begrepp har haft begränsad framgång. Vetenskapliga försök att nå en högre
precisionsgrad genom att undersöka begreppet ÓunionÓ eller gemensamma syften
och mål har inte lett till politiskt samförstånd. Både i Stuttgartförklaringen 1983
och i ingressen till Europeiska enhetsakten 1987 angavs endast allmänna mål för
en sådan europeisk union, t.ex. de demokratiska grundprinciperna och respekt för
lagen och de mänskliga rättigheterna. Båda texterna anger huvuddragen i en
tvådelad strategi för utvecklingen av Europeiska unionen som fortfarande känns
igen, nämligen att medlemsstaterna är beslutna Óatt genomföra denna europeiska
union på grundval av, å ena sidan gemenskapernas agerande i enlighet med sina
egna regler och å andra sidan ett europeiskt samarbete med signatärstaterna ....
och att förse denna union med nödvändiga handlingsmöjligheterÓ. Dessa
formuleringar uttrycker idén om utveckling av gemenskapssystemet och anger de
befintliga formerna för integration och samarbete såsom varande de väsentliga
byggstenarna för en europeisk union. En liknande formulering återfinns i artikel A i
Maastrichtfördraget: ÓUnionen skall grundas på Europeiska gemenskaperna samt
den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördragÓ.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int
89
EUROPA FRÅN A TILL Ö
90
Andra politiska visioner i fråga om Europeiska unionen är av federalistisk natur. I
sitt fördragsutkast om inrättandet av Europeiska unionen från 1984 (ofta benämnt
Spinelli-utkastet) visade —> Europaparlamentet prov på federalistiska tankegångar
i sin formulering av principerna, syftena och de institutionella definitionerna för
en europeisk union. Detta klart uttryckta förslag har ännu inte blivit en bindande
modell.
Sedan undertecknandet av Maastrichtfördraget och de påföljande diskussionerna
om dess ratificering har en hel del kritik riktats mot begreppet federalism. Den
tyska författningsdomstolens beskrivning av Europeiska unionen som en
sammanslutning av stater i dess utslag om Maastricht i oktober 1993 framkallade
omfattande reaktioner och gav upphov till ett nytt begrepp i debatten vars djup
och räckvidd fortfarande återstår att undersöka. Det är ännu oklart om valet av en
ny vokabulär kommer att berika och sålunda revitalisera diskussionen eller om
gamla konflikter om formerna för integration kommer att flamma upp i ny
skepnad.
Maastrichtfördraget om Europeiska unionen
Vid toppmötet i Maastricht 1991 fastställdes formellt idén om en europeisk union
i ett nytt fördrag, som trädde i kraft den 1 november 1993, ett nytt datum av
historisk betydelse för efterkrigstidens Europa. ÓMaastrichtÓ är en kortform för
detta trappsteg i integrationsprocessen och dess faktiska betydelse och innebörd
debatteras våldsamt.
Den text som godkändes av —> Europeiska rådet är i grunden en sammanslagning
av flera olika rättsområden och kan som sådan vara svår att ge sig i kast med. Det
är kanske lättast att förstå den om den jämförs med ett tempel
EUROPA FRÅN A TILL Ö
91
Europeiska unionen
Europeiska
gemenskapen
tullunion, inre
marknaden,
gemensam
jordbrukspolitik,
strukturpolitik,
ekonomisk och
monetär union
Gemensam
utrikes- och
säkerhetspoli
tik
Samarbete
i rättsliga
och inrikes
frågor
De grundläggande delarna i Fördraget om Europeiska unionen är följande:
1. Gemensamma bestämmelser.
2. Ändringar till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
inbegripet bestämmelser om en —> ekonomisk och monetär union och
unionsmedborgarskap.
3. —> Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).
4. Samarbete i —> rättsliga och inrikes frågor.
5. Slutbestämmelser.
6. Protokoll, av vilka de viktigaste gäller ekonomisk och social sammanhållning
och —> socialpolitik samt förklaringar om GUSP och texter som har
framställts av medlemsstaterna i Västeuropeiska unionen (VEU) om VEU:s roll.
Unionens mål och subsidiaritetsprincipen
Unionens övergripande mål anger de områden som skall behandlas inom det
enhetliga institutionella ramverk som beskrivs ovan. Artikel B i EU-fördraget anger
att unionen har som mål att Ófrämja väl avvägda och varaktiga ekonomiska och
sociala framsteg, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att
stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och genom att upprätta en
ekonomisk och monetär union som på sikt skall omfatta en gemensam valuta.Ó
Unionens andra viktiga mål anges i artiklarna B och J i EU-fördraget, och innebär
att den skall hävda sin identitet i internationella sammanhang, och särskilt genom
EUROPA FRÅN A TILL Ö
92
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vilket på längre sikt kan inbegripa en
gemensam försvarspolitik. För det tredje anger artikel B syftet att stärka skyddet
av medlemsstaternas medborgares rättigheter och bevaka deras intressen genom
att införa ett unionsmedborgarskap. För det fjärde avser medlemsstaterna enligt
artiklarna B och K i EU-fördraget att utveckla ett nära samarbete i rättsliga och
inrikes frågor.
Även om unionen kan syssla med nästan alla allmänpolitiska ämnen har den inte
ensam befogenhet i detaljfrågor. I själva verket bestäms fördelningen av
befogenheter på många olika sätt. Inom några verksamhetsområden används
begreppet Ógemensam politikÓ t.ex. i fråga om —> transportpolitik (artikel 74 och
följande i EG-fördraget), men inom andra områden hänvisas endast till en ÓpolitikÓ,
t.ex. —> miljöpolitik (artikel 130r och följande i EG-fördraget) och socialpolitik
(artikel 117 och följande i EG-fördraget). Inom ytterligare områden t.ex. —>
utbildnings- och —> kulturpolitiken (artikel 126 och följande i EG-fördraget) är
ÓfrämjandeÓ eller ÓåtgärderÓ (energi, katastrofskydd, turism) termer som används
utan att det finns någon harmonisering av lagstiftningen eller någon administrativ
åtgärd från medlemsstaternas sida. Den rättsliga och institutionella ramen för den
ÓgemensammaÓ utrikes- och säkerhetspolitiken är sådan att den inte kan jämföras
med den ÓgemensammaÓ —> jordbrukspolitiken.
Syftet med subsidiaritetsprincipen är att hindra att Europeiska gemenskapen
skaffar sig alltför mycket inflytande. I enlighet med denna princip gäller att i
Óområden där gemenskapen inte ensam är behörig skall den .... vidta en åtgärd
endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför... bättre kan uppnås på
gemenskapsnivåÓ. (artikel 3b i EG-fördraget).
Behovet av reform: Europeiska unionen
är en pågående process
Den livliga ratificeringsdebatten förvandlade avgörande delar av fördraget till ett
slagfält. En av de huvudsakliga kontroverserna berör fortfarande förhållandet
mellan Europeiska unionen enligt Maastrichtfördraget och den konstitutionella
nationalstaten. Fruktan för en långtgående förskjutning av balansen i fråga om
olika befogenheter från nationell till europeisk nivå och motståndet mot den
tanken har framträtt mycket tydligt. Situationen beskrivs ofta som ett hot mot
nationerna och som en fara för den omfattande garantin för grundläggande
rättigheter. I vissa medborgares och partiers ögon har Europeiska unionen
omvandlats från förebild till fiende. Efter undertecknandet av Maastrichtfördraget
stod det därför klart att slutbearbetningen av fördraget återstod. På hösten 1992
kom stats- och regeringscheferna överens om ett åtgärds- och riktlinjepaket som
var avsett att öka insynen i Europeiska unionens strukturer och förfaranden.
I artikel N.2 i Maastrichtfördraget anges att en granskning av utvecklingen bör ske
vid regeringskonferensen 1996. Den utmaning det innebär om ytterligare länder
ansluter sig till unionen har ökat reformbehovet. Genom diskussioner har olika
EUROPA FRÅN A TILL Ö
möjligheter framkommit för hur man skall kunna förena emotsedda reformer, eller
som de ofta kollektivt kallas ÓfördjupningenÓ av EU med en förväntad —>
utvidgning så att de grundläggande ramarna för den fortsatta
integrationsprocessen kan fastställas.
En strategi syftar till att Óutvidga utan att fördjupaÓ Europeiska unionen, dvs.
antalet medlemsstater skall utökas medan status quo bör behållas i fråga om
politiska och institutionella aspekter. Det motsatta alternativet kräver Ófördjupning
före utvidgningÓ och innebär att unionen vidtar ytterligare steg mot integration
innan man tar in nya medlemsstater som då skulle gå med i en reformerad
Europeisk union. ÓUtvidga och fördjupaÓ-strategin tar sikte på en situation där
båda processerna löper parallellt och förstärker varandra. Strategin att Óutvidga
för att försvagaÓ integrationsprocessen skulle innebära att betydelsen av det som
uppnåtts genom gemenskapens regelverk och politik (acquis communautaire et
politique) skulle minska allteftersom antalet medlemsstater ökar och EU skulle i
allt mindre grad kunna driva frågan om integration. Alternativet Óetappvis
integrationÓ föreslår begränsade och etappvisa steg mot integration som först tas
endast av vissa medlemsstater, varigenom nya medlemmar erbjuds möjligheten att
stegvis komma i fatt. De övergripande målen skulle emellertid förbli gemensamma
och bindande för alla medlemsstater. ÓEuropa à la carteÓ-valet förespråkar att de
europeiska stater som berörs av ett problem inom ett visst område söker finna en
egen lösning på just det problemet i varje instans. Detta alternativ skulle göra det
omöjligt att behålla en enhetlig inriktning för den allmänna utvecklingen. ÓDen
hårda linjenÓ innebär att en relativt liten grupp stater uppnår en jämförelsevis hög
integrationsgrad. På detta sätt skulle de emellertid automatiskt distansera sig
själva från de andra medlemsstaterna.
Europeiska unionen håller på att bli alltmer kontroversiell, både till sin natur och
till den yttre formen. Utvecklingen tycks för närvarande gå mot en starkare
differentiering av integrationsprocessen. Detta kommer att leda till en ökad
spänning mellan å ena sidan den heterogenitet som finns bland medlemmarna och
å andra sidan unionens strävan att bevara en enhetlig institutionell ram samt en
modell som både vägleder och förpliktigar.
Wolfgang Wessels/Udo Diedrichs
93
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://ue.eu.int/angl/summ2.htm
94
Europeiska unionens råd
Fördragsgrund: Artiklarna 145-148 och 150-154 i EG-fördraget.
Befogenheter: Beslutsbefogenhet, samordning av den nationella politiken,
verkställande befogenheter.
Sammansättning: Varje medlemsstat har en företrädare på ministernivå.
Omröstningsförfarande: Beslut fattas med enkel eller kvalificerad majoritet eller
enhälligt.
Europeiska unionens råd är det organ som representerar medlemsstaterna. Rådet
har lagstiftande funktion och därutöver verkställande befogenheter. Det var från
början tänkt som en institution som skulle utföra sina uppgifter utan tillgång till
egen administrativ personal. Men gemenskapens snabbt växande arbetsuppgifter både kvalitativt och kvantitativt - ledde till en alltför stor arbetsbelastning för
rådet och till en utökning av antalet sektorer och därmed rådets sammansättning.
I dag sammanträder det i mer än 20 olika konstellationer. Redan 1958 inledde
Ständiga representanternas kommitté (Coreper) sitt arbete med att biträda rådet.
Under Coreper har arbetsgrupper med nationella tjänstemän inrättats och det
finns nu upp till 200 sådana grupper. Tillsammans med rådets generalsekretariat
utgör Ständiga representanternas kommitté och arbetsgrupperna en kraftigt
utbyggd administration.
Ministerrådet, som det kallades fram till ikraftträdandet av Fördraget om
Europeiska unionen den 1 november 1993, har historiskt sett präglats av bristande
beslutsförmåga, särskilt åren 1970 till 1985. Genom att inte tillämpa
möjligheterna enligt fördraget att företa omröstningar med kvalificerad majoritet
på flera områden, genom utvidgningen av gemenskapen 1973 och
medlemsstaternas oförmåga att efter förverkligandet av den gemensamma
marknadens mål (den —> inre marknaden) ena sig om ytterligare gemensamma
målsättningar hamnade rådet i en ÓbeslutsfällaÓ. Upprättandet av —> Europeiska
rådet (1974) bestående av stats- och regeringscheferna, som institutionaliserade
de tidigare från tid till annan förekommande toppmötena, utgjorde ett försök att
skapa en politisk auktoritet som skulle underlätta ministerrådets och de andra
gemenskapsorganens arbete genom tydliga prioriteringar och riktlinjer. I realiteten
förlorade rådet efter upprättandet av Europeiska rådet ytterligare i beslutsförmåga
och -auktoritet, eftersom det blev det normala att överlåta viktiga beslut på
stats- och regeringscheferna.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Rådets beslutsfattande blev mera dynamiskt i och med Europeiska enhetsakten
1986 och i och med att alla medlemsstater ställde upp på det gemensamma målet
att förverkliga den inre marknaden. I stället för att ge sig i kast med problemet
med medlemsstaternas vägran att tillämpa principen om majoritetsbeslut förenade
man i enhetsakten på ett skickligt sätt majoritetsprincipen med de beslut som
krävdes för att förverkliga den inre marknaden. I praktiken började det omkring
1986 visa sig att beslutsfattande i rådet påskyndats och att majoritetsbeslut blivit
en normal företeelse.
Genom Fördraget om Europeiska unionen upphävdes den skillnad som fortfarande
gjordes i enhetsakten mellan rådet och ministermötena inom ramen för —> yttre
förbindelser. Rådet har nu beslutsbefogenheter inom den —> gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och i fråga om samarbetet i —> rättsliga
och inrikes frågor, varvid det under vissa förutsättningar till och med blivit möjligt
att fatta beslut inom ramen för GUSP med kvalificerad majoritet. Att den —>
Europeiska unionens tre pelare fungerar tillsammans framgår i dag av den
officiella beteckningen ÓEuropeiska unionens rådÓ.
Uppgifter och ställning som institution
Rådets huvuduppgift är att företräda medlemsstaternas intressen på unionsplanet.
Det faktum att rådet samtidigt har allmänna beslutsbefogenheter visar att
medlemsstaternas intressen i allt väsentligt är avgörande för EU:s politik och
dominerar över det gemenskapsintresse som —> Europeiska kommissionen och —>
Europaparlamentet representerar.
Från början hade rådet ensamt beslutsbefogenhet på alla politiska områden inom
gemenskapen. Också de verkställande befogenheterna låg till övervägande del på
rådet. Utan att rådets ställning i det institutionella systemet i princip ändrats har
det efter hand tvingats delegera sina verkställande befogenheter till kommissionen
och dela sina beslutsbefogenheter med Europaparlamentet när det gäller —>
budget, associationspolitik och fördragen om en utvidgning av EU. I och med
införandet av ÓsamarbetsförfarandetÓ (artikel 189c i EG-fördraget) mellan rådet
och parlamentet genom Europeiska enhetsakten och ÓmedbeslutandeförfarandetÓ
(artikel 189b i EG-fördraget) genom Fördraget om Europeiska unionen har det
parlamentariska inflytandet på EG:s lagstiftning successivt kraftigt förstärkts. När
det gäller den —> ekonomiska och monetära unionen är rådet efter
rekommendation från kommissionen ansvarigt för samordningen och den
multilaterala tillsynen av den nationella budgetpolitiken.
Den dominerande ställning som rådet fortfarande har begränsas framför allt av att
det, bortsett från några smärre undantag, endast kan besluta om den
gemensamma EU-politiken efter förslag från kommissionen. Vid varje
sammanträde i rådet och i dess underordnade organ deltar företrädare för
kommissionen som vid varje tidpunkt har rätt att ändra eller dra tillbaka
kommissionens förslag. Eftersom rådet måste vara enhälligt för att kunna ändra
kommissionens förslag men vanligtvis kan anta förslagen med kvalificerad
95
EUROPA FRÅN A TILL Ö
96
majoritet, kommer rådet endast i sällsynta fall fram till beslut som inte
överensstämmer med kommissionens synpunkter. Inom ramen för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har dock både kommissionen och
medlemsstaterna initiativrätt (artikel J 8.3 i Maastrichtfördraget), medan det
framför allt är medlemsstaterna som har initiativrätt när det gäller samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor (artikel K 3.2 i Maastrichtfördraget).
Omröstningsförfaranden
Omröstningsförfarandena i rådet är inte reglerade på ett ställe utan anges i de
enskilda föreskrifterna. I varje enskild föreskrift i EG-fördraget finns bestämmelser
om i vilken form och med tillämpning av vilket omröstningsförfarande det enskilda
organet skall fatta beslut. Enligt fördraget skall beslut i rådet fattas med enkel
majoritet, om inte annat föreskrivs. Omröstningar med krav på en viss majoritet
(Ókvalificerad majoritetÓ) eller till och med krav på enhällighet är dock det
normala. För vissa beslut av konstitutionell betydelse krävs utöver ett enhälligt
beslut i rådet också ratificering av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser (t.ex när det gäller EG:s egna medel i enlighet med
artikel 201 i EG-fördraget).
Vid omröstningar med kvalificerad majoritet skall medlemsstaternas röster i
enlighet med bestämmelserna i artikel 148.2 i EG-fördraget viktas enligt följande:
Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien 10 vardera, Spanien 8, Belgien,
Grekland, Nederländerna och Portugal 5 vardera, Österrike och Sverige 4 vardera,
Danmark, Finland och Irland 3 vardera samt Luxemburg 2.
Kvalificerad majoritet uppnås när minst 62 av de sammanlagt 87 rösterna stödjer
ett beslut, medan 26 (29 %) av rösterna utgör en Ókvalificerad minoritetÓ.
Enligt EEG-fördraget skulle efter en övergångstid vissa beslut kunna fattas med
kvalificerad majoritet. Vid övergångstidens slut 1965 motsatte sig Frankrike detta
steg och lät dra tillbaka sin företrädare vid rådets möten (Óden tomma stolens
politikÓ). Rådet var på grund därav inte beslutsmässigt i nio månader fram till den
18 januari 1966 då den s.k. Luxemburg-kompromissen uppnåddes. I frågor som
berör en medlemsstats Óvitala nationella intressenÓ skulle man fortsätta att
försöka nå fram till en kompromiss till dess att den berörda medlemsstaten kunde
ansluta sig till det gemensamma beslutet. I praktiken ledde denna kompromiss till
att majoritetsbesluten i rådet mellan 1966 och 1985 med få undantag
begränsades till att gälla budgetfrågor. Den av medlemsstaterna accepterade
tolkningen av Luxemburg-kompromissen som en vetorätt mot varje misshagligt
beslut medförde att man i princip alltid eftersträvade enhällighet och innebar att
rådets beslut kunde förhalas av en enskild medlemsstat i åratal eller helt
förhindras.
Luxemburg-kompromissen avskaffades inte genom Europeiska enhetsakten men
man upphörde att använda sig av den. Vid förhandlingarna om EU:s utvidgning
med Finland, Sverige och Österrike motsatte sig Förenade kungariket och Spanien
EUROPA FRÅN A TILL Ö
länge en aritmetisk anpassning av de rösttal på 62 respektive 26 röster som krävs
för kvalificerad majoritet respektive minoritet. Båda länderna ville behålla den
gamla bestämmelsen om 23 röster för en blockerande minoritet för att kunna
bibehålla de ÓstoraÓ staternas inflytande och i Spaniens fall ett sydligt block. Den
lösning som man kom fram till i april 1994 liknar delvis en återuppstådd
Luxemburg-kompromiss. I princip utgör 26 röster en kvalificerad minoritet men
23-25 röster mot ett beslut gör att man skall förhandla vidare - men oklart hur
länge. Detta är ett tecken på den renationalisering av den europeiska politiken
som man kan se exempel på i flera fall.
Arbetssätt: Ett organ för samförstånd
Oberoende av vilket omröstningsförfarande som tillämpas fungerar rådet som ett
organ som strävar efter samförstånd mellan medlemsstaterna. Besluten fattas
inom denna ram på tre olika nivåer. En stor mängd arbetsgrupper med nationella
tjänstemän har till uppgift att gå igenom framför allt de tekniska aspekterna på de
förslag som utarbetats av kommissionen. Arbetsgrupperna skickar alla
genomgångna texter till Ständiga representanternas kommitté som fungerar som
ett andra ÓclearingställeÓ. På denna mer politiska nivå försöker man lösa de
intressekonflikter mellan medlemsstaterna som återstår och komma fram till ett
beslut som i vissa fall kräver endast kvalificerad majoritet. På båda nivåerna leds
förhandlingarna av en företrädare för den medlemsstat som innehar
ordförandeskapet i rådet. Den nära kopplingen mellan medlemsstaternas
förvaltningar och EU framgår av det faktum att det till övervägande del är samma
nationella tjänstemän som sitter i arbetsgrupperna som i de organ som
kommissionen samråder med inför utarbetandet av sina beslut. De ständiga
representanterna vid EU är den viktigaste förbindelselänken. De står alltid i nära
kontakt med kommissionen och de ständiga representanterna för de övriga
medlemsstaterna.
Rådets sammanträden är större tillställningar, där ministrarna biträds av
fackexperter och över 100 personer kan vara samlade. Rådet samlas i sina olika
konstellationer allt oftare till s.k. ÓinformellaÓ möten där bara ministrarna är
närvarande. För att lösa särskilt allvarliga problem hålls ibland s.k. Jumborådsmöten, i vilka två eller flera fackministrar från varje medlemsstat deltar. Efter
den debatt om öppenhet som fördes i samband med Maastricht började man
sedan 1993 även med sammanträden som är öppna för allmänheten.
Trots att man i rådet allt oftare utnyttjar möjligheten att fatta beslut genom
omröstning med kvalificerad majoritet är det i det praktiska arbetet på alla nivåer
vanligast att man försöker uppnå samförstånd. Också de medlemsstater som
företräder en majoritetsuppfattning vet att de själva i andra frågor kan hamna i
ett minoritetsläge och därvid bli beroende av vilken hänsyn den andra parten tar.
Dessutom präglas debatterna i rådet för det mesta av snabbt växlande koalitioner
mellan medlemsstaterna. Om några medlemsstater alltför snabbt blir isolerade är
det tänkbart att man senare inte kan uppnå en kvalificerad majoritet. I praktiken
97
EUROPA FRÅN A TILL Ö
98
fattas därför majoritetsbeslut endast i de fall då en eller flera medlemsstater är
ovilliga eller oförmögna att gå med på en kompromiss.
En av de viktigaste aspekterna på rådets funktionsduglighet är att
ordförandeskapet roterar var sjätte månad mellan medlemsstaterna. Ordföranden
har till uppgift att med hjälp av generalsekretariatet, institutionens ÓminneÓ,
förbereda rådets arbete, leda diskussionerna och lotsa fram medlemsstaterna till
kompromisser. I samband med den sistnämnda uppgiften samarbetar ordföranden
nära med kommissionen, eftersom det kan vara svårt att uppnå en kompromiss
utan dess hjälp.
Slutsatser
Frågan är om rådet i framtiden kommer att utvecklas i riktning mot ett europeiskt
förbundsråd eller en senat. Vad man realistiskt kan förvänta sig är dock att rådet
liksom hittills endast successivt kommer att dela med sig av sina befogenheter till
andra EU-organ, framför allt Europaparlamentet. Europeiska unionen kommer
också i framtiden att tydligare än i de klassiska statsförbunden präglas av den
dubbla legitimitet som medlemsstaterna i rådet och de folkvalda företrädarna i
Europaparlamentet ger. Det bör framhållas att rådet har omfattande befogenheter
inom ramen för de nuvarande gemenskapsfördragen och på icke
gemenskapsområden som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och
samarbetet om rättsliga och inrikes frågor och därmed för att unionens
verksamhet inom ramen för de olika pelarna hålls samman.
Christian Engel
Europol
Fördragsgrund: Artikel K 1.9 i EU-fördraget, Europolkonventionen.
Medlemmar och säte: Samtliga medlemsstater, Haag (Nederländerna).
Organ: Styrelse, direktör, gemensam tillsynsmyndighet för skydd av
personuppgifter, styrekonom, budgetkommitté.
Europol kallas den europeiska polisbyrå som infördes genom Fördraget om
Europeiska unionen den 7 februari 1992 i form av ett övernationellt organ.
Redan före ratificeringen av den internationella konventionen om Europol
påbörjade Europols narkotikaenhet i Haag sin verksamhet som förlöpare. I den
ingick s.k. sambandsmän från medlemsstaterna med direkt tillgång till
spaningsuppgifter och uppgifter i register i sina hemländer och som kunde utbyta
personuppgifter i narkotikaärenden på ett kontrollerat sätt. Narkotikaenheten
bidrog framgångsrikt till att internationella narkotikabrott klarades upp, särskilt
genom samordning av s.k. kontrollerade leveranser, dvs. genom att bevaka
narkotikatransporter utan att ingripa förrän vid det mest gynnsamma tillfället.
Under 1995 utväxlades ca 2 000 förfrågningar om uppgifter mellan de nationella
myndigheterna och antalet stiger. Man har inriktat analysarbetet på att samla in
statistiska uppgifter, undersöka narkotikapriserna på gatan i olika medlemsstater
och införskaffa uppgifter om nya smugglingsvägar.
Genom ett gemensamt beslut av den 10 mars 1995 utvidgades narkotikaenhetens
uppgifter till att gälla olaglig handel med radioaktiva och nukleära ämnen,
människosmuggling och olaglig handel med bilar. Verksamheten skall under 1996
ytterligare utvidgas till att avse människohandel. Europolkonventionen
undertecknades den 26 juli 1995 av medlemsstaterna. Enligt ett samtidigt
undertecknat protokoll överförs beslutanderätten i förhandsavgöranden om
tolkning av konventionen till Europeiska gemenskapernas domstol.
Konventionen innehåller i huvudsak följande: Europol skall inom ramen för
medlemsstaternas samarbete enligt artikel K 1.9 i Maastrichtfördraget stärka
samarbetet när det gäller att förhindra och bekämpa allvarligare former av
internationell brottslighet. Till att börja med omfattar detta ansvar narkotika- och
människohandel och olaglig verksamhet i fråga om handel med nukleära och
radioaktiva ämnen, människosmuggling och olaglig handel med bilar. Senast två år
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/en/agenda/europol.html
99
EUROPA FRÅN A TILL Ö
100
efter det att konventionen trätt i kraft skall Europols arbete också omfatta
terrorism och penningtvätt i samband med dessa typer av brottslighet.
Rådet kan genom ett enhälligt beslut utvidga Europols befogenheter till vissa
andra former av brottslighet, som är förtecknade i en bilaga till konventionen.
Inom ramen för denna målsättning har Europol till uppgift att underlätta
informationsutbytet mellan medlemsstaterna; att inhämta, sammanställa och
analysera information med hjälp av de nationella enheterna i varje medlemsstat;
att underrätta de behöriga myndigheterna om uppgifter som berör dem och
därmed underlätta utredningar i medlemsstaten, samt att ansvara för databaser.
Följande dataregister skall stå till Europols förfogande: a) Ett informationsregister
som innehåller uppgifter om personer som har dömts för brott inom Europols
ansvarsområde, som misstänks för att ha begått brott eller för vilka vissa
omständigheter ger anledning att anta att de kommer att begå sådana brott.
Utöver Europol har de centrala nationella enheterna och de till Europol knutna
sambandsmännen tillgång till detta register. b) Europol har också dataregister för
analysändamål. I dessa register med mindre strängt skyddade s.k. ÓmjukdataÓ
lagras namn på personer som kan komma i fråga som vittnen samt på faktiska
eller potentiella brottsoffer.
Av de rättsakter som kompletterar konventionen och som utgör en förutsättning
för att Europol skall kunna utöva sin verksamhet har man enats om
finansieringsregler och stadgan om sambandsmännens rättigheter och
skyldigheter. Ur rättslig och politisk synpunkt är framför allt
genomförandebestämmelserna om arbetsregistren och tjänsteföreskrifterna
betydelsefulla.
Europol är en juridisk person och har följande organ: 1) En styrelse som i princip
fattar alla viktiga beslut utom när det gäller Europols tekniska verksamhet.
Styrelsen består av en företrädare för varje medlemsstat. Den fattar – om inte
annat fastställs – beslut med två tredjedels majoritet. 2) En direktör som utses
genom enhälligt beslut av rådet efter styrelsens yttrande för en fyraårsperiod som
kan förnyas en gång. Han skall bl.a. ansvara för verkställandet av Europols
uppgifter och den löpande administrationen. Genom beslut av rådet med två
tredjedels majoritet kan han och hans båda biträdande direktörer entledigas. 3) En
gemensam tillsynsmyndighet för skydd av personuppgifter. 4) En styrekonom. 5) En
budgetkommitté.
Europol får inte förväxlas med Interpol (International Criminal Police Organisation)
som är en sammanslutning av polismyndigheter i för närvarande 177 länder med
säte i Lyon. Till skillnad från Europol är Interpol inte knutet till en viss politisk
gruppering av stater utan är en världsomspännande organisation.
Reinhard Rupprecht
Fiskeripolitik
Fördragsgrund: Artikel 38 i EG-fördraget.
Syften: Skälig levnadsstandard för personer sysselsatta inom fisket, stabila priser,
tryggad tillgång till varor till skäliga priser för konsumenterna, bevarande av och
skydd för fiskeresurserna.
Instrument: Gemensam organisation av marknaden, stöd till
producentorganisationer, fastställande av högsta tillåtna fångstkvoter i EU:s
territorialvatten och fördelning av kvoter till medlemsstaterna, tekniska
föreskrifter om nät och minsta storlekar, övervakning, avtal med tredje land,
strukturåtgärder.
Budget: 1996: 27,8 miljoner ecu (kostnad för marknadsorganisationen).
Det Óblå EuropaÓ som gemenskapens fiskeripolitik också kallas, är i rättsligt
hänseende ett relativt nytt område inom ramen för den europeiska integrationen. I
två EG-förordningar reglerades 1970 den fria och lika tillgången för alla fiskare till
gemenskapens fiskevatten, med undantag för vissa särskilt känsliga kustområden.
Gemenskapens utvidgning norrut 1973 medförde en avsevärd utökning av
fiskevattnen och fiskeripolitiken blev föremål för förhandlingar. Förenade
kungariket, Irland och Danmark uppnådde vissa enstaka eftergifter för sina
kustfiskare – sex- respektive tolvmilszonerna – som gällde fram till 1983.
Problemen med fördelningen av fångstkvoterna uppstod inte bara inom
gemenskapen utan också internationellt från och med mitten av 70-talet. På
Förenta nationernas tredje havsrättskonferens kunde man dock inte enas om
fiskerättigheterna. Många stater gjorde anspråk på en 200-milszon och
gemenskapen gjorde detsamma 1977.
De fria internationella fiskevattnen minskade därför ytterligare i omfattning.
Länder med intilliggande zoner blev därför tvungna att komma överens om hur de
skulle dela upp fiskerättigheterna. I samband med detta ingick gemenskapen
fiskeavtal med ett stort antal tredje länder. Resurserna bevarades genom att man
årligen fastställde högsta tillåtna fångster och storleken på de gällande kvoterna.
Genom utvidgningen söderut 1986 utvidgades gemenskapens fiskevatten
visserligen på nytt, men antalet fiskare fördubblades. Spanien och Portugal
beviljades övergångsbestämmelser fram till 1996 som reglerar den ömsesidiga
tillgången och begränsar fångsträttigheterna.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/fish/en/info.htm
101
EUROPA FRÅN A TILL Ö
102
Organisation av marknaden
Enligt artikel 38 i EG-fördraget skall de bestämmelser som gäller för jordbruket
och handeln med jordbruksprodukter även omfatta fisket. I samband med
utbyggnaden av organisationen av jordbruksmarknaderna utfärdade rådet (—
>Europeiska unionens råd) 1970 en förordning om den gemensamma
organisationen av marknaden för fiskeriprodukter, som ändrades 1976, 1981 och
1992. Först fastställdes gemensamma marknadsnormer om klassificering efter
kvalitet, storlek och vikt samt produktform, förpackning och etikettering. Syftet
var att öka insynen på marknaden och förhindra förekomsten av fisk av dålig
kvalitet. Producentorganisationerna har till uppgift att genomföra
marknadsnormerna. Orienteringspriser fastställs årligen för de olika fisksorterna.
Producentorganisationerna kan besluta om återtagspriser, under vilka de inte säljer
fisk som har landats av deras medlemmar, men ger dessa en ekonomisk
kompensation som delvis finansieras av Utvecklings- och garantifonden för
jordbruket (—>regionalpolitik).
Också icke-medlemmar kan åläggas att iaktta återtagspriserna (allmän förklaring
om bindande verkan). Återtagspriset för de viktigaste fisksorterna ligger på mellan
70 % och 90 % av orienteringspriset. Importen av fisk till EU är belagd med tull.
Dessutom fastställs referenspriser för olika fisksorter och av dessa beredda
produkter på grundval av producentpriserna under de tre närmast föregående
åren. Som villkor för import kan ställas att importpriset inte får understiga
referenspriset. För vissa produkter kan en utjämningsavgift som är lika med
skillnaden mellan referenspriset och priset fritt gränsen plus tull tas ut.
Exportbidrag kan beviljas för att utjämna skillnaden mellan priset i gemenskapen
och (det lägre) priset på vissa exportmarknader.
Strukturpolitik
I samband med den första förordningen om en gemensam marknadsorganisation
utfärdades den 20 oktober 1970 (omarbetad 1976) en förordning om en
gemensam strukturpolitik för fisket. Syftet var att säkerställa en balanserad och
harmonisk utveckling av fiskerinäringen och att främja ett rationellt utnyttjande
av de biologiska resurserna i hav, sjöar och vattendrag. För att samordna
strukturpolitiken åtog sig medlemsstaterna att årligen underrätta —>
kommissionen om vilka och hur omfattande åtgärder som planerades för det
kommande året och om sina fleråriga program. Kommissionen skall till —>
Europaparlamentet och rådet varje år lämna en rapport om fiskerinäringens
struktur, samordningen av strukturpolitiken på gemenskapsnivå, vilka åtgärder som
vidtagits och gemenskapens finansiering.
Efter långvariga förhandlingar antogs 1993 fleråriga program för en
omstrukturering av fiskeflottorna för tiden fram till och med 1996. Med
utgångspunkt från de tidigare kapacitetsmål som fastställts för 1991 föreskrivs en
reducering av kapaciteten för varje medlemsstat efter målfisksort och
fångstmetod. Minskningen uppgår till 20 % för trålning efter djuphavsfisk, där
EUROPA FRÅN A TILL Ö
bestånden redan är allvarligt hotade, och 15 % för fiske av plattfisk. Fiske efter
pelagiska fisksorter, där situationen när det gäller bestånden är bättre, och fiske
med fasta redskap, t.ex. förankrade nät, burar o.dyl., som anses selektivt och
skonande för bestånden, begränsas till nivåerna för basåret 1991. I motsats till
tidigare gemenskapsprogram fastställdes den övre gränsen för fiskeflottans storlek
både av fångstkapaciteten och tillfälliga fiskeaktiviteter, varigenom målen upp till
45 % kunde uppnås genom att minska tillfälliga fiskeaktiviteter. Eftersom tidigare
mål legat till grund för neddragningen, blev reduceringen av flottan i förhållande
till situationen vid programmets start i början av 1993 mycket olika i de enskilda
medlemsstaterna.
I samband med reformeringen av strukturfonderna upprättades Fonden för fiskets
utveckling (FFU) och gemenskapens tidigare stödprogram avvecklades den 31
december 1993. Ansvaret för ekonomiskt stöd kommer i framtiden i första hand
att ligga på medlemsstaterna inom ramen för de resurser som tilldelas dem och på
grundval av ett förenklat planeringssystem.
Bevarande och ett rationellt utnyttjande av fiskeresurserna
Den grundläggande tanken om ett enhetligt ekonomiskt område (—> en inre
marknad) innebär att dess fiskevatten bör vara tillgängliga utan diskriminering på
grund av nationalitet. Detta var i början inte fallet i praktiken, eftersom
medlemsstaternas fiskerinäringar skiljde sig åt i fråga om effektivitet och
kustfisket måste skyddas mot det effektivare industrifisket. Därför infördes för den
första femårsperioden exklusiva zoner på tre sjömil. Efter att fiskezonerna
utvidgats från 12 till 200 sjömil den 1 januari 1970 måste gemenskapen komma
fram till en lösning som skulle kunna säkerställa utnyttjandet och bevarandet av
fiskbestånden.
Mellan 1976 och 1982 krävdes stora ansträngningar av rådet när det gällde att
fastställa högsta tillåtna fångster, deras fördelning mellan medlemsstaterna och
tillgången till kustvattnen. Den 25 januari 1983 kunde konflikten lösas.
Medlemsstaterna fick tillstånd att under 20 år upprätta nationella exklusiva zoner
på 12 sjömil, under förutsättning att det traditionella fisket från fartyg från andra
medlemsstater så långt möjligt tilläts fortsätta. För de viktigaste fisksorterna
förnyades fångstkvoterna för de följande 20 åren men under förutsättning att de
fortlöpande anpassades med hänsyn till utvecklingen av bestånden.
I och med konkurrensen om de allt mindre fiskeresurserna har problemet med
kontrollen av efterlevnaden av kvoterna och av de gemensamt beslutade
begränsningarna av fångstmetoderna blivit allt viktigare. År 1993 beslutade rådet
om en rad principiella ändringar. Myndigheterna i medlemsstaterna är i enlighet
därmed skyldiga att vidta lämpliga åtgärder vid överträdelser mot gällande
bestämmelser, däribland åtal. De är också ansvariga för övervakningen.
Kommissionen har tillsyn över deras verksamhet och kan göra oanmälda
inspektioner, varvid den nya tekniken för positionsbestämning är till hjälp. Alla
fiskefartyg måste föra loggbok så att inspektörerna kan kontrollera om fångsterna
103
EUROPA FRÅN A TILL Ö
104
ombord motsvarar gemenskapens bestämmelser om fångsters sammansättning för
de typer av nät som använts.
Winfried von Urff
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Folkhälsa
Fördragsgrund: Artikel 129 i EG-fördraget, avtalet om socialpolitiken.
Syften: Hälsoskydd, förebyggande åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet.
Budget: 1996: Cancerbekämpning 12 miljoner ecu, aidsbekämpning 9,4 miljoner
ecu, hälsoskydd på arbetsplatsen 10,5 miljoner ecu, initiativ mot miljöföroreningar
och för folkhälsa 12,5 miljoner ecu, bekämpning av narkotikamissbruk 6,5 miljoner
ecu.
På toppmötet i Maastricht enades stats- och regeringscheferna om att i Fördraget
om Europeiska unionen säkerställa en Óhög hälsoskyddsnivåÓ i gemenskapens
medlemsstater. Det uttalade målet är att genom forskning och förebyggande
åtgärder bekämpa de stora folksjukdomarna, inklusive narkotikaberoendet.
Medlemsstaterna skall i samverkan med —> Europeiska kommissionen samordna
sin politik och sina program på dessa områden. För att förverkliga
folkhälsopolitiken antar —> Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet
rekommendationer eller stimulansåtgärder i enlighet med —> beslutsförfarandet i
artikel 189b i EG-fördraget. Medlemsstaterna har dock kvar sin
lagstiftningskompetens.
I grundfördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
fastställs inte uttryckligen någon gemensam hälsopolitik. År 1987 infördes genom
Europeiska enhetsakten i EEG-fördraget bestämmelser om samarbete om
folkhälsoskyddet i hela gemenskapen och en harmonisering av minimikraven i
fråga om arbetsmiljön (artiklarna 100a och 118a i EEG-fördraget). Det var först i
och med Fördraget om Europeiska unionen som folkhälsa definierades som ett
självständigt område i Europapolitiken under avdelning X. Bland de gemensamma
åtgärderna på folkhälsoområdet ingår som utgångspunkt för allmänt främjande
av hälsan en brett upplagd informations- och utbildningsverksamhet. Ytterligare
aspekter på folkhälsoskyddet regleras inom ramen för —> miljöpolitiken (artikel
130r i EG-fördraget) och —> konsumentpolitiken (artikel 129a i EG-fördraget).
Särskilda åtgärdsprogram
Ett av de första långsiktigt upplagda initiativen, ÓEuropa mot cancerÓ, togs av
stats- och regeringscheferna 1985. År 1987 utarbetade kommissionen särskilda
och sedan dess kontinuerligt utbyggda åtgärdsprogram. I dessa ingår
gemenskapsstöd till forskning och utbildning och till omfattande
informationskampanjer för att minska riskerna för cancer. ÓEuropa mot aidsÓ är ett
105
EUROPA FRÅN A TILL Ö
106
annat gemenskapsprogram som startade 1991 och vänder sig både till offren och
de icke smittade. För att kunna ta itu med kampen mot sjukdomen på ett
effektivare sätt beslutade ministrarna att inrätta ett system för utbyte av
information och erfarenheter i hela unionen. Den senaste åtgärdsplanen för
aidsbekämpning omfattar perioden 1995-1999.
Medlemsstaterna har också gått samman i kampen mot narkotikamissbruket.
Eftersom detta missbruk uttryckligen nämns i artikel 129 i EG-fördraget,
utarbetade kommissionen 1995 en första åtgärdsplan för tiden fram till år 2000.
Med tanke på problemets komplexitet är politiken också i detta fall framför allt
inriktad på förebyggande åtgärder, utbyte av information, erfarenheter och
utprövade metoder liksom på insamling av uppgifter på gemenskapsnivå. Åtgärder
som rådgivning, rehabilitering och social återanpassning för de narkotikaberoende
understöds också. Traditionellt engagerar sig gemenskapen i arbetarskyddsfrågor
och fram till slutet av århundradet pågår det tredje åtgärdsprogrammet, vilket
startade 1993. I detta program betonas särskilt säkerhet, ergonomi,
arbetsplatshygien och dialog mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. För
att i praktiken säkerställa en enhetlig skyddsnivå, verkar de europeiska
företagsråden för att arbetstagarna i de företag som arbetar på gemenskapsnivå
skall ges tillgång till information och möjlighet att yttra sig över gränserna.
Slutsatser
Den europeiska integrationsprocessen har för de hälsoskyddssystem som vuxit
fram i de enskilda länderna inneburit ett nytt incitament att lösa problemen. På
den gränslösa —> inre marknaden blir det allt viktigare att länderna går samman
om att bekämpa sjukdomar, bedriva forskning om deras orsaker och informera om
hälsofrågor. Genom Maastrichtfördraget har de hälsopolitiska frågorna fått en
större tyngd och förutsättningar skapats för skydd av folkhälsan i hela
gemenskapen.
Ralf Schmitt
Forskning och teknisk
utveckling
Fördragsgrund: Artikel 55 i EKSG-fördraget; artiklarna 2a och 4–11 i
Euratomfördraget; artiklarna 41 a och 130f–130p i EG-fördraget.
Syften: Att förbättra den industriella och tekniska konkurrenskraften hos den
europeiska industrin, särskilt inom framtida teknik. Detta innebär i första hand att
man måste enas om gemensamma FoU-mål. För att målinriktad ekonomisk
utveckling i Europeiska unionen skall kunna främjas måste FoU-politiken i
framtiden i högre grad koncentreras och samordnas. På lång sikt måste FoU-målen
anpassas till målen i 1993 års vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning.
Instrument: Ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration
(FTD); Gemensamt forskningscenter; Europeiska kommissionens särskilda
forskningsprogram; Eureka.
Budget: De medel som ställs till förfogande inom det fjärde ramprogrammet för
forskning, teknisk utveckling och demonstration för perioden 1994–1998 uppgår
till 12,3 miljarder ecu plus en reservsumma på 1 miljard ecu.
—> Europeiska kommissionen har sedan 1993 gett forskning och teknisk
utveckling högsta prioritet. Med tanke på de växande tekniska bristerna i
jämförelse med de amerikanska och japanska konkurrenterna anses en betydande
forskningsinsats nödvändig för den internationella konkurrenskraften. De
europeiska företagens svaghet på världsmarknaden är uppenbar, inte bara inom
den traditionella utan också inom den högteknologiska industrin. Bakgrunden till
åtgärderna från —> Europeiska unionens sida är svag tillväxt och ett strukturellt
betingat arbetslöshetsproblem, som i början av 90-talet har förvärrats av en
konjunkturnedgång över hela Europa. Uppenbarligen har inte tillräckligt gjorts i
fråga om detta. Formella ramar för en ny forsknings- och teknikpolitik
tillhandahölls genom 1986 års Europeiska enhetsakt och Fördraget om Europeiska
unionen och målet att stärka den ekonomiska och teknologiska grunden för den
europeiska industrin har fastställts i artikel 130f–130p i EG-fördraget. Såväl
Europeiska kommissionen som medlemsstaterna är därför angelägna om att bättre
utnyttja Europas potential. Som en konkret reaktion på det ekonomiska läget lade
kommissionen i slutet av 1993 fram sin vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning. Denna var menad som en tankeställare och vägledning för
ekonomiska utvecklingsåtgärder på lokal och nationell nivå och på
gemenskapsnivå, så att Europas ekonomier kan bereda sig på att möta den
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/rd/en/info.htm
107
EUROPA FRÅN A TILL Ö
108
internationella konkurrensen och skapa de miljontals arbetstillfällen som saknas. I
detta sammanhang fäster vitboken stor vikt vid såväl forskning och teknisk
utveckling som telekommunikation, som i framtiden kommer att bli än viktigare
och som måste utvecklas avsevärt som stöd för industrins konkurrenskraft.
Kommissionen redogör för sin inställning i det fjärde ramprogrammet för
forskning, teknisk utveckling och demonstration (1994–98), godkänt av —>
Europeiska rådet och —> Europaparlamentet i december 1993, genom vilket medel
på 12,3 miljarder ecu plus en reserv på 1 miljard ecu ställs till förfogande. Som
komplement till det tredje ramprogrammet (1990–94), för vilket medlen i
december 1992 utökades från 5,7 till 6,6 miljarder ecu, har därigenom de medel
som avsatts till forskning ökat till oöverträffade nivåer.
Utveckling
Med upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen har forskning och teknisk utveckling upphöjts till
gemenskapspolitisk nivå. Detta har varit av särskild betydelse på
kärnenergiområdet, där målet har varit att via gemenskapspolitiken om forskning
och uranförsörjning utveckla en kärnenergiindustri som är både konkurrenskraftig
och autonom på den internationella arenan. Därtill har ett gemensamt
forskningscenter och Euratoms försörjningsbyrå inrättats. Vid toppmötet i Haag
1969 enades stats- och regeringscheferna om att utvidga forskningspolitiken för
att minska konkurrensmässiga brister och beroende i tekniskt avseende. År 1974
införde Europeiska gemenskapen, enligt artikel 235 i EEG-fördraget,
forskningsprogram med gemensam finansiering från forskningscenter och
industriföretag. Antagandet av 1984 års Esprit-program (European Strategic
Programme for Research in Information Technologies) för att främja
grundforskning inom mikroelektronik var ett kvalitetsmässigt framsteg för den
europeiska forskningspolitiken. Under 80-talet ökade FoTU i betydelse till följd av
de allt snabbare tekniska framstegen och den världsomfattande konkurrensen. Allt
eftersom den —> inre marknaden närmade sig sitt förverkligande vann tanken på
en europeisk teknikgemenskap allt större uppmärksamhet. Trots delvis stora
skillnader i uppfattning mellan kommissionen och några av medlemsstaterna,
vilket å ena sidan resulterade i gemenskapsåtgärder och å andra sidan i
inrättandet av Eureka (på grundval av teknikinitiativ från både den privata sektorn
och enskilda medlemsstater), formaliserades politiken 1986 inom ramen för
Europeiska enhetsakten och 1993 i de delar av Maastrichtfördraget om Europeiska
unionen som avsåg gemenskapen i dess helhet. Redan 1984 samlades
gemenskapsåtgärderna och finansieringen genom ramprogrammen för forskning,
teknisk utveckling och demonstration.
Ny fokusering
Med sin nya fokusering inom ramen för det fjärde ramprogrammet och vitboken
om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning manar kommissionen mer än
någonsin till ansträngningar för att främja den internationella tekniska
utvecklingen. Syftet med det fjärde ramprogrammet är speciellt att åtgärda
EUROPA FRÅN A TILL Ö
svagheterna i den europeiska forskningen, vilka enligt Europeiska kommissionen
särskilt härrör från bristande finansiering och bristande samordning. Nyckeln till
Europas ekonomiska framtid är telekommunikation, informationsteknik och
innovation, och kommissionen ger dessa områden högsta prioritet genom en rad
olika initiativ, program och finansiella mekanismer. För att stärka den europeiska
industrins konkurrenskraft och säkra tillväxt och sysselsättning föreslår
kommissionen i sin vitbok att det upprättas transeuropeiska nät inte bara för
transport och energi, utan också för telekommunikation och information.
Innovationer i samband med etableringen av transeuropeiska telenät kommer att
medverka till att nya marknader öppnas. Syftet är att vidga det gemensamma
informationsområde som den europeiska inre marknaden verkligen är beroende av
för att vinna framgång.
Slutsatser
Den dramatiska utmaningen från snabba tekniska förändringar, internationell
konkurrens på high-techområdet och konkurrensmässiga brister har
nödvändiggjort en kvalitetsmässig omorientering av Europeiska unionens insatser
inom forsknings- och teknikpolitiken. Forna misstag, som misslyckandet med
JESSI-programmet (genom vilket Europas halvledartillverkning skulle utvecklas)
och HDTV-initiativet får inte upprepas och de små och medelstora företagen
måste i högre grad engageras i forskningsarbetet.
En annan viktig faktor ur gemenskapsperspektiv är att lovande forsknings- och
teknikpolitik stöds av politiska initiativ på andra områden, särskilt inom
konkurrens-, industri-, social- och arbetsmarknadspolitiken. Tyvärr uppstår politisk
irritation när åtgärder på dessa områden kopplas ihop. Vad som är avgörande är
att forsknings- och teknikinitiativ, som ofta anklagas för att vara ÓdirigistiskaÓ
industripolitiska åtgärder, inte är förenliga med marknadsekonomiska
grundövertygelser. Mot bakgrund av årtionden av tvister mellan förespråkare för
marknadsekonomi och förespråkare för styrd ekonomi finns det risk för att de
ansträngningar som krävs för att modernisera den europeiska ekonomin strandar i
gräl om subventioner, och att all målinriktning och dynamik går förlorad. Härav
följer att det som betyder mest är att stödja Europas tekniskt starka sidor med en
gemensam strategisk ansträngning, i vilken alla former av politiska åtgärder
verkligen samordnas med alla former av instrument.
Jürgen Turek
109
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/en/record/mt/top.html
110
Fördrag
Fördragsgrunder:
— EKSG-fördraget (ikraftträdande den 23 juli 1952)
— EEG-fördraget (ikraftträdande den 1 januari 1958)
— Euratomfördraget (ikraftträdande den 1 januari 1958)
— Fusionsfördraget (ikraftträdande den 1 juli 1967)
— Europeiska enhetsakten (ikraftträdande den 1 juli 1987)
— Fördraget om Europeiska unionen (ikraftträdande den 1 november 1993)
Grunden för den europeiska integrationen är de folkrättsliga fördragen mellan
Tyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna, dvs. Fördragen om Europeiska
kol- och stålgemenskapen (EKSG), Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Genom grundfördragen överfördes
visserligen endast vissa snävt begränsade befogenheter på de tre europeiska
gemenskaperna, men de lade likväl grunden för en rättsligt oavhängig
övernationell suveränitet - som sedan fått ett konkret innehåll, framför allt genom
EG-domstolens prejudicerande domar. Gemenskapens rättsordning gick alltså
redan från början utöver folkrätten. Det låg också en enorm integrationsdynamik i
fördragsgrunderna. Redan i ingressen till EEG-fördraget var parternas vilja att
skapa Óen allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folkenÓ inskriven. Det
långsiktiga målet att uppnå en omfattande politisk integration hörde redan från
början till det europeiska enandets grundidé och har satt sin prägel på dess
utveckling. Denna målsättning, att skapa en —> Europeisk union, uttrycktes
explicit av gemenskapens stats- och regeringschefer 1972. Inom EEG kom
integrationstanken starkast till uttryck. Utöver de ursprungliga målen att upprätta
en gemensam marknad, en gemensam —> jordbruks-, —> transport-, —>
konkurrenspolitik och —> ekonomisk politik har nya uppgifter successivt
tillkommit inom —> miljö-, —> social-, —> regional- och —> utbildningspolitiken
samt inom —> forskning och teknisk utveckling. Grundfördragen reviderades 1986
genom Europeiska enhetsakten och 1992 genom Fördraget om Europeiska
unionen,vilket ledde till att utvecklingen både i sak och institutionellt fick en
rättslig grund och att en fördjupning av integrationen kunde inledas. Samtidigt
betraktas fördragsgrunderna för Europeiska unionen i många avseenden som dess
författning och betecknas också så. Den övernationella unionens primärrätt skiljer
sig dock liksom tidigare i grundläggande avseenden från en stats författning, även
om man kan göra jämförelser vad gäller räckvidd, omfattning, tvingande verkan
och giltighet.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
EKSG, som på initiativ av Jean Monnet och Robert Schuman upprättades i Paris
1951 som den första övernationella organisationen, skulle genom att skapa en
gemensam marknad för kol och stål framför allt säkerställa freden i Europa och
lägga Óde första grundstenarna för en mera vidsträckt och mera djupgående
gemenskapÓ (ingressen). EKSG-fördraget, som trädde i kraft den 23 juli 1952, är
det enda av de tre grundfördragen som är tidsbegränsat till 50 år, dvs. till år 2002,
men det kommer därefter sannolikt att införlivas med EG-fördragen. Efter det att
den integrationspolitiskt ambitiösa planen att fortsätta integrationen med en
europeisk försvarsgemenskap och en europeisk politisk gemenskap hade strandat
1954, enades EKSG-staterna i mars 1957 i Rom om att upprätta EEG och Euratom.
Romfördragen trädde i kraft den 1 januari 1958. Samtidigt upprättades en
gemensam parlamentarisk församling och en gemensam domstol för alla tre
gemenskaperna. Slutligen fastställdes i fusionsfördraget från april 1965 att råden i
de tre gemenskaperna liksom EKSG:s höga myndighet och kommissionen för EEG
och Euratom skulle slås samman från och med den 1 juli 1967. Därpå följde två
decennier av kriser och diskussioner om reformer. Stats- och regeringscheferna
uttalade sig för skapandet av en europeisk union, bl.a. vid toppmötet i Paris 1972
och i den högtidliga förklaringen om den europeiska unionen från 1983, samtidigt
som det förekom mer eller mindre långtgående reformförslag, bl.a. Tindemansrapporten om upprättandet av en europeisk union (1975), Europaparlamentets
utkast till fördrag om upprättandet av en europeisk union (1984) och Doogerapporten om en reformering av gemenskapens institutioner. Slutligen utarbetade
en regeringskonferens som tillsatts i juni 1985 Europeiska enhetsakten, som i
februari 1986 undertecknades av den dåvarande gemenskapen med 12
medlemsstater och trädde i kraft den 1 juli 1987. Den innehöll ändringar och
kompletteringar till alla tre grundfördragen men tog framför allt upp
gemenskapens politiska och institutionella uppbyggnad.
Genom enhetsakten fastställdes att den —> inre marknaden skulle vara helt
förverkligad till slutet av 1992 och infördes ett samarbetsförfarande (—>
beslutsförfarande), genom vilket Europaparlamentet ges en mer aktiv roll i
lagstiftningsprocessen. Vidare stadfästes den rättsliga grunden för —> Europeiska
rådet, och gemenskapens befogenheter utvidgades respektive fastställdes officiellt
på vissa områden, bl.a. inom social- och miljöpolitiken samt inom forskning och
teknisk utveckling. Samarbetet inom den ekonomiska och monetära politiken gavs
en rättslig grund, och detsamma gällde det utrikespolitiska samarbetet, som
utanför ramen för fördragen utvecklats i form av Europeiska politiska samarbetet
(EPS). Beteckningen ÓenhetsaktenÓ hänför sig till att Europeiska gemenskaperna
och EPS, vilket fortfarande låg utanför dess ramar, genom enhetsakten fördes
samman inom en enhetlig rättslig ram.
Den andra, långt mer omfattande fördragsändringen infördes genom Fördraget om
Europeiska unionen, som beslutades i Maastricht i december 1991, undertecknades
i februari 1992 och trädde i kraft den 1 november 1993. Fördraget hade utarbetats
av två regeringskonferenser, en om den politiska unionen och en om den —>
111
EUROPA FRÅN A TILL Ö
112
ekonomiska och monetära unionen. Ratificeringen drog ut på tiden på grund av
ett i första omgången negativt resultat av folkomröstningen i Danmark och på
grund av flera författningsklagomål i Tyskland, vilka författningsdomstolen avslog
i oktober 1993. I och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget döptes EEGfördraget officiellt om till EG-fördraget. Det nya EG-fördraget som också
fastställer målet att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen fram till
1999, bestämmelserna om den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP) – en vidareutveckling av EPS – och samarbetet i —> rättsliga och inrikes
frågor bildar EU-fördragets respektive EU:s tre pelare. Maastrichtfördraget
innehåller institutionella nyordningar, bl.a. medbeslutandeförfarandet (artikel
189b i EG-fördraget), genom vilket parlamentets befogenheter ytterligare
förstärks. EG:s befogenheter avrundades respektive utökades på vissa områden.
Samtidigt skrevs subsidiaritetsprincipen in som en formel för en välavvägd
kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna (artikel 3b i EGfördraget). Vidare infördes ett unionsmedborgarskap. Maastrichtfördraget
innehåller anpassningar av texten till EKSG-fördraget och Euratomfördraget.
På det hela taget har det med tiden uppstått en ytterst komplicerad rättslig bild i
Europa, där olika förfaranden vad gäller den övernationella integrationen och det
mellanstatliga samarbetet förekommer samtidigt. I Maastrichtfördraget ingår
dessutom för första gången undantagsbestämmelser, t.ex. för Förenade kungariket
i fråga om bestämmelserna i det protokoll om socialpolitiken som är fogat till
fördraget.
Även i framtiden kommer lagstiftningen att spela en viktig roll i den europeiska
integrationsprocessen. Den är integrationens grundval, medel och bärare. Vid den
revidering av fördraget som skall göras i juni 1997 står man inför uppgiften att
lägga grunden för en fördjupning och en —> utvidgning av unionen, som för
närvarande har 15 medlemmar. Därvid gäller det att komma till rätta både med
EU:s nuvarande heterogenitet och att utforma en union som medborgarna kan
förstå och acceptera.
Anita Wolf-Niedermaier
Gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik
Medlemmar: Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen.
Fördragsgrund: Fördraget om Europeiska unionen, artiklarna B och C (mål,
gemensam institutionell ram, konsekvens), artikel J (bestämmelser om gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik), artiklarna L och P.2 (slutbestämmelser) och fyra
förklaringar som är fogade till fördraget. Avdelning I och avdelning III artikel 30 i
Europeiska enhetsakten av den 28 februari 1986 upphör därmed att gälla.
Syften: Att skydda grundläggande utrikespolitiska intressen, särskilt unionens
oavhängighet och säkerhet, med hänsyn till möjligheten till en gemensam
försvarspolitik och ett gemensamt försvar, att bevara freden och befästa
demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna.
Instrument: Gemensamma ståndpunkter och gemensamma åtgärder, samordnad
röstning och gemensamma ståndpunkter inom internationella organisationer och
på internationella konferenser, gemensam representation, gemensamma
utredningsuppdrag och sammanslagning av diplomatiska instrument och
gemenskapsinstrument.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) är ett enda
världsomfattande system för samarbete mellan medlemsstaterna i —> Europeiska
unionen (EU) i internationella politiska frågor. GUSP utgör den andra pelaren i
Europeiska unionen efter Europeiska gemenskapen (EG). Den är också ett viktigt
instrument för de berörda regeringarna för att skydda de nationella intressena i en
tidsålder med globalt ömsesidigt beroende. Syftet med GUSP är att skydda
Europeiska unionens identitet i internationella sammanhang. De viktigaste
fastställda målen är att etablera ett praktiskt och fortlöpande utbyte av
information och ståndpunkter i internationella politiska frågor, att anpassa
nationella ståndpunkter, särskilt genom att utveckla en gemensam grundsyn, och
att tillämpa dessa grundläggande ståndpunkter i praktiken genom gemensamma
åtgärder.
Betydande framsteg och brister under 70- och 80-talet
I början av 70-talet, om inte förr, visade det sig att det beslut som Europeiska
gemenskapens grundare hade fattat – att inte föra en samordnad, om än inte helt
integrerad gemensam utrikespolitik – blev allt mer orealistiskt. För det första hade
gemenskapen bara på grund av sin ekonomiska utrikespolitik blivit en aktör i
internationella sammanhang. För det andra började man i allt högre grad inse att
gemenskapen, som allt mer integrerades i världsekonomin, skulle bli beroende av
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/cfsp/en/info.htm
113
EUROPA FRÅN A TILL Ö
114
utvecklingen utanför de egna gränserna och att Västeuropa bättre skulle kunna
stå emot ett sådant internationellt tryck om det kunde enas om en gemensam
ståndpunkt. Den arabisk-israeliska konflikten 1973 var ett av de första, men inte
fullständigt framgångsrika, övningsfälten för det europeiska politiska samarbetet
(EPS). OSSE är ett annat område där medlemsstaterna av tradition har agerat
gemensamt, först som en gemenskap bestående av sex stater och numera, efter en
rad utvidgningsomgångar, som en union med femton medlemsstater. Även om
denna politik med offentliga deklarationer ofta kritiserades som alltför reaktiv och
passiv påverkade den sina målgrupper, t.ex. i konkreta fall av brott mot de
mänskliga rättigheterna. På egen hand visade sig dock EPS taktik vara alltför
selektiv och ineffektiv i vissa krissituationer. Gemenskapen insåg att den för att
kunna utöva något trovärdigt inflytande också måste kunna erbjuda – eller
återkalla – ekonomiskt och eventuellt militärt stöd. En koppling mellan EPS
diplomati och gemenskapens olika instrument föreföll oundviklig (t.ex. vid den
irakiska invasionen av Kuwait och kriget i Jugoslavien eller som reaktion på
upplösningen av det tidigare Sovjetunionen och demokratiseringsprocessen i
Central- och Östeuropa), något som oundvikligen hade följder för strukturerna och
förfarandena för beslutsfattande. Nya utrikespolitiska utmaningar, den nya
integrationsvågen genom programmet för den inre marknaden och debatten om
EMU 1990–91 utlöste en diskussion om principerna för en europeisk utrikes- och
säkerhetspolitik som resulterade i antagandet av bestämmelserna i artikel J i
Maastrichtfördraget, vilka trädde i kraft den 1 november 1993.
Grundläggande delar av GUSP och tidiga erfarenheter
Genom att inom ramen för GUSP införa allomfattande befogenheter på
säkerhetsområdet, Óinklusive utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik
som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvarÓ (artikel J 4 i
Maastrichtfördraget), var förhoppningen att unionens politik skulle bli mera
konsekvent och handlingskraftig. Dessa väsentligen utökade befogenheter
återspeglar en förändring i Västeuropas säkerhetspolitiska intressen, vilka inte
längre kan tillvaratas endast inom ramen för Atlantpakten. Institutionellt faller
denna uppgift på Västeuropeiska unionen (VEU), en institution som det sista
årtiondet har saknat betydelse. Som Óen viktig beståndsdel i utvecklingen av
Europeiska unionenÓ arbetar VEU på ÓuppdragÓ av Unionen med att utforma och
genomföra beslut och åtgärder med försvarspolitisk innebörd (t.ex. placeringen av
en polisstyrka för EU:s förvaltning i den bosniska staden Mostar). Liksom andra
GUSP-bestämmelser var artikel J 4 i Maastrichtfördraget resultatet av motsägande
nationella intressen och kunde därför tolkas på olika sätt i praktiken. VEU:s och
GUSP:s institutioner är alltså fortfarande oberoende av varandra, åtminstone till
dess att VEU-fördraget löper ut 1998, något som är ganska tveksamt ur
effektivitetssynpunkt, särskilt med tanke på att VEU håller på att utöka sina
operativa befogenheter på sådana områden som krishantering, där den kommer in
på EU:s ansvarsområden. För att minska eventuella negativa effekter har man
strävat efter att upprätta systematiska arbetsrelationer mellan VEU och EU sedan
Maastrichtfördraget trädde i kraft. Inledande försök att utvidga EU:s militära
EUROPA FRÅN A TILL Ö
dimension, som nu är förankrad i Maastrichtfördraget, har hittills visat sig
synnerligen kontroversiella. Säkerhetsbegreppet tolkades till en början i vid
bemärkelse utan att beröra de begreppsmässiga och operativa aspekterna på ett
gemensamt försvar, vilka anses som mycket känsliga. Bland de omstridda frågorna
ingår bl.a. skyldigheten att bistå de andra medlemsstaterna och att ge de
nuvarande och framtida medlemsstaterna säkerhetsgarantier, återverkningarna på
Atlantpakten och frågan om militär kapacitet med eller utan stöd av NATO.
Beslutet att överge samförståndsprincipen, vilket enligt den traditionella
diplomatiska uppfattningen var en ansenlig nyhet inom GUSP, och att inrätta ett
nytt instrument i form av gemensamma åtgärder med uttryckligen bindande
verkan för medlemsstaterna, syftade till att motverka den berättigade kritiken mot
de interna beslutsförfarandenas ineffektivitet och mot att unionen för omvärlden
framstår som oenhetlig och alltför reaktiv. Det är knappast förvånande att dessa
bestämmelser först efter en hård kamp har skrivits in i fördraget och att i
synnerhet Förenade kungariket vill tillämpa dem i så begränsad utsträckning som
möjligt. Majoritetsbeslut begränsas uttryckligen till gemensamma åtgärder och
även här endast då det gäller att genomföra dessa, varför rådet, som central
beslutsinstans i alla etapper i förfarandet, kan besluta om det är enhällighetseller majoritetsregeln som gäller.
Med tanke på dessa och andra institutionella brister (t.ex. vid omorganisationen av
expertkommittéer och arbetsfördelningen mellan den politiska kommittén och
Ständiga representanternas kommitté) har GUSP:s resultat i inledningsskedet varit
ganska blandade.
Även om medlemsstaterna – åtminstone en tid – snabbt reagerade med sina första
gemensamma åtgärder i oktober och november 1993 motverkades detta ofta av
att de beslut de fattade inte gav några tillfredsställande svar på internationella
frågor eller skapade oförutsedda problem, t.ex. frågan om finansieringen av
gemensamma åtgärder. Exempelvis var inte utsändandet av europeiska
valobservatörer till Ryssland något ordentligt genomtänkt och samordnat företag
eftersom det bara marginellt bidrog till att stabilisera den ryske presidentens
position och låg utom ramen för det långt viktigare partnerskapsavtalet mellan
Ryssland och Europeiska unionen. Inte heller hade unionens ansträngningar att
genom en gemensam åtgärd Óbättra påÓ sin svårt skamfilade image i fråga om
kriget i före detta Jugoslavien någon större inverkan på medierna och den
europeiska allmänhetens uppfattning. Unionens ställning komprometterades
ytterligare genom att —> rådet i månader kämpade för att komma till ett
principbeslut om hur de av GUSP:s kostnader som i artikel J 11 i
Maastrichtfördraget benämns driftskostnader skulle täckas. Eftersom
medlemsstaternas kassakistor var tomma föreföll förslaget att låta dessa
kostnader belasta gemenskapens budget attraktivt. Detta skulle dock, åtminstone
enligt de främsta integrationsförespråkarna, dvs. —> Europaparlamentet och —>
Europeiska kommissionen, också innebära att reglerna för gemenskapens
115
EUROPA FRÅN A TILL Ö
116
budgetförfarande skulle gälla, vilket i sin tur uppmärksammades av dem som
förespråkar en mellanstatlig syn på GUSP. Under 1994 enades man slutligen om
att gemensamma åtgärder skulle kunna finansieras antingen genom
gemenskapens budget eller genom nationella bidrag, som skulle beräknas efter
medlemsstaternas BNP. Unionens bidrag till operativa åtgärder har funnits med i
kommissionens budget (avdelning III B 8) sedan 1995, och kommissionen och
parlamentet är därför centrala aktörer inom GUSP. Rent administrativa utgifter,
t.ex. för GUSP-möten och tolkningstjänster, täcks av anslag från rådets budget och
parlamentet har därför inte något inflytande över dessa enligt gällande
interinstitutionella regler.
En annan av de tidigare gemensamma åtgärderna var den, som modell för
förebyggande diplomati, mycket lovordade stabilitetspakten. Målet med denna var
att genom en rad förslag till förfarande samt konferenser kanalisera eventuella
konfliktsituationer mellan länderna i Central- och Östeuropa till samtal i vilka
också företrädare för Europeiska unionen skulle kunna delta. Under idealiska
förhållanden skulle dispyterna kunna lösas genom överenskommelse innan en
konflikt bryter ut. Unionen har också inlett en gemensam åtgärd i ett försök att
upprätthålla sin närvaro i ett av sina traditionella verksamhetsområden, nämligen
Mellanöstern. Den har fastställt ramar för EU-stöd till ett belopp av ca 500
miljoner ecu för att konsolidera avtalet mellan Israel och PLO om självstyre av de
tidigare ockuperade områdena i Gaza och Jeriko. Den första serien av
gemensamma åtgärder gentemot Sydafrika har av GUSP:s medverkare och
observatörer bedömts som åtminstone en punktuell framgång. Unionens första
mål var att hjälpa till med förberedelserna för de första valen i Sydafrika år 1994,
med ett europeiskt arbetslag på mer än 450 personer med inriktning på tekniska
och organisatoriska frågor, rådgivning och utbildning för valfunktionärer och
information till allmänheten via medierna. Allteftersom demokratiseringsprocessen
fortskrider planerar unionen att genomföra befintliga stödprogram inom ramen för
gemenskapspolitiken, avskaffa återstående sanktioner och sluta ett omfattande
samarbetsavtal i vilket den nu sedvanliga säkerhetsklausulen om mänskliga
rättigheter och demokrati skall ingå.
Mer än en gång har diskussionerna på detta område, liksom vid unionens
ställningstagande i andra internationella frågor (t.ex. relationerna med Ukraina
och stöd till Rwanda), hindrats av dispyter om behörighetsområden som gått
utöver rent tekniska och juridiska frågor och återspeglar spänningen mellan dem
som förespråkar gemenskapsortodoxi, som fruktar att GUSP skall göra intrång i
den första pelaren, och dem som förespråkar den traditionella utrikespolitiska
linjen i den andra pelaren, och som anser att omfattande riktlinjer måste
fastställas inom ramen för GUSP.
Åren 1994 till 1996 antogs riktlinjer eller rättsakter för ytterligare gemensamma
åtgärder, vilka för första gången rörde säkerhetspolitik. Dessa åtgärder gällde
emellertid huvudsakligen förfarandefrågor, exempelvis förberedelser för
EUROPA FRÅN A TILL Ö
konferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen och upprättandet av en
gemenskapsordning för kontroll av unionens export av produkter som kan
användas för både civila och militära ändamål (varor med dubbla
användningsområden) till icke-medlemsstater.
GUSP:s struktur
Liksom det tidigare EPS är GUSP uppbyggt i fyra hierarkiska nivåer. I toppen finns
Europeiska rådet, som bestämmer de allmänna riktlinjerna (artikel J 8.1 i
Maastrichtfördraget), har det yttersta avgörandet vid oöverbryggbara
meningsskiljaktigheter mellan underställda organ, initierar reformförslag och
uttrycker gemensamma ståndpunkter gentemot omvärlden. På andra beslutsnivån,
som är den nivå som har den avgörande rollen i löpande ärenden, finns rådet, dvs.
en av Europeiska unionens institutioner (artikel J 8.2 i Maastrichtfördraget).
Tanken bakom denna sammanslagning är att uppnå större konsekvens och
effektivitet i beslutsförfarandet, men samtidigt rymmer ett sådant
tillvägagångssätt en ansenlig potential för konflikter och nya problem då det
gäller att fastställa befogenheter, vilket de första erfarenheterna redan har visat.
Det är därför inte förvånande att sammanslagningen av EPS- och EG-organ på
politisk nivå har påverkat byråkratin. Detta gäller särskilt verksamheten och
självuppfattningen hos den politiska kommittén, bestående av cheferna för de
politiska avdelningarna vid medlemsstaternas utrikesministerier. Även om
kommittén förväntas fortsätta att förbereda rådets faktiska arbete, antingen på
eget initiativ eller på rådets begäran, och övervaka genomförandet av GUSP har
dess forna EPS-roll som nyckelfigur mellan politiska och administrativa
myndigheter minskat i betydelse med ÓintrångetÓ av en ny aktör, nämligen
Ständiga representanternas kommitté (Coreper), ett ambassadörsorgan som också
är bemannat av höga företrädare från medlemsstaterna och som traditionellt
ansvarat för att förbereda och slutföra rådets arbete, inbegripet GUSP-ärenden.
Det förefaller som om den planerade grova ansvarsfördelningen mellan de båda
organen, nämligen att Politiska kommittén prövar innehållet i GUSP medan
Coreper mera fungerar som teknisk samordnare och bevakar de
gemenskapsrelaterade aspekterna, har medfört ett för båda parter godtagbart
modus vivendi, även om rivalitet och ineffektivt beslutsfattande inte kan uteslutas.
Politiska kommittén och Coreper bistås av mer än två dussin expertgrupper.
Europeiska korrespondentgruppen, som prövar och övervakar EPS/GUSP:s allmänna
organisation, har hittills intagit en särställning. Även denna funktion kan på lång
sikt komma att övertas av GUSP-sekretariatet, som genom Maastrichtfördraget
integrerats i rådets generalsekretariat, förutsatt att det får motsvarande
personaltillskott. En annan viktig del av denna den fjärde hierarkiska nivån utgörs
av vanligtvis månatliga möten mellan EU-medlemsstaternas ambassadörer i ickemedlemsstater samt internationella organisationer och konferenser.
Den inre förvaltningen av GUSP och dess representation i omvärlden beror i hög
grad på ordförandeskapet, vilket utövas i sex månader åt gången av varje
117
EUROPA FRÅN A TILL Ö
118
medlemsstat enligt den ordning som fastställs i artikel 146 i EG-fördraget. Detta
system har obestridliga fördelar men också ansenliga brister.
Ett annat exempel på hur GUSP:s och gemenskapens institutionella strukturer
märkbart närmat sig varandra är att kommissionen, som länge fruktades som
potentiell medlem i EPS, nu har med medlemsstaterna jämförbar initiativrätt i
GUSP. Genom denna rätt blir kommissionen en mera aktiv medspelare som Ófullt
ut deltarÓ i arbetet (artikel J 9 i Maastrichtfördraget). I praktiken innebär detta
exempelvis att kommissionens företrädare medverkar i presidiets alla
utrikeskontakter enligt trojkasystemet och är engagerade i samråd om GUSP
mellan medlemsstaternas ambassader i icke-medlemsstater. En annan nyhet är att
kommissionen måste hålla Europaparlamentet informerat om utvecklingen av
GUSP, en uppgift den delar med ordförandeskapet.
I princip, och särskilt enligt regeringarnas uppfattning, är Europaparlamentets roll
inom GUSP oförändrad. Genom artikel J 7 i Maastrichtfördraget bekräftas
parlamentsledamöternas ofta utnyttjade rätt att ställa frågor och presidiets
skyldighet att regelbundet rapportera till parlamentet. Man får dock inte glömma
att parlamentet har avsevärda möjligheter att ingripa på grund av sin rätt att ge
eller vägra att ge sitt godkännande åt alla viktiga unionsavtal med ickemedlemsstater och dess budgetbefogenheter, särskilt när gemenskapsmedel är
nödvändiga för att genomföra GUSP-beslut, samt att man avsiktligt använder
dessa möjligheter för att förbättra sin ställning inom GUSP.
Framtidsutsikter
Eftersom GUSP-bestämmelserna hittills har tolkats tämligen restriktivt och
medlemsstaterna har en tendens att hålla fast vid sedvanlig praxis ges inte mycket
spelrum för regeringskonferensen om översyn av fördragen. Särskilt Förenade
kungariket tycks insistera på att tillämpa den mellanstatliga metoden, men det
finns också en viss motvillighet från de nya medlemsstaternas och Frankrikes sida
att överge enhällighetsregeln. I Beneluxländerna och Tyskland anser man
uppenbarligen att ett sådant steg är av avgörande betydelse, särskilt i ett
framtidsperspektiv med en union som utvidgats till 20 medlemsstater eller fler. Det
finns betydande meningsskiljaktigheter mellan de femton medlemsstaterna och
inom Europaparlamentet om huruvida VEU skall införlivas i unionsstrukturen och
på vilket sätt detta skall ske, t.ex. som en fjärde pelare, med möjlighet till
sammanslagning med GUSP enligt en ännu inte fastställd etapplan. Kommissionen
och medlemsstaternas regeringar erinrar också om att GUSP:s analyserings- och
planeringskapacitet måste förbättras. Det föreslås därför att en enhet bestående
av företrädare för kommissionen, medlemsstaterna, rådets generalsekretariat och
VEU upprättas. Huruvida ett sådant organ skulle verka endast internt inom GUSP
eller ha en extern roll, hur det skulle passas in i GUSP:s hierarki och vem som
skulle leda det är ännu inte utredda frågor som är synnerligen kontroversiella.
Elfriede Regelsberger
Industri
Fördragsgrund: Huvudsakligen artikel 130 i EG-fördraget, inom de gränser som
fastställs i artikel 3b i EG-fördraget, och avdelning V (konkurrens).
Syften: Att stödja internationellt konkurrenskraftiga, effektiva och innovativa
företag genom att skapa en gynnsam miljö, särskilt för små och medelstora
företag; att stödja forskning och utveckling, samarbete mellan företag och
strukturanpassning inom ramen för Óett system med öppna och konkurrerande
marknaderÓ.
Instrument: Samråd och samordning mellan medlemsstaterna på Europeiska
kommissionens initiativ; stöd till särskilda åtgärder från medlemsstaterna efter ett
enhälligt beslut av rådet.
Budget: I 1995 års budgetförslag utgick endast 38,5 miljoner ecu direkt till
industripolitisk verksamhet. Stimulans utgår också från andra budgetrubriker (FoU,
utbildning, information och kommunikation, inre marknaden, transeuropeiska nät),
för vilka ett belopp på ca 3,7 miljarder ecu avsattes. År 1993 beviljade EIB lån
uppgående till 17,7 miljarder ecu, varav 4,2 miljarder ecu var avsedda för industrioch tjänstesektorerna, inklusive 1,5 miljarder ecu för små och medelstora företag
och 7,2 miljarder ecu för transeuropeiska nät.
I motsats till konkurrenspolitiken, som strävar efter att skapa lika, ickediskriminerande marknadsvillkor för alla företag, är industripolitiken inriktad på
selektiva ingripanden på marknaden, endera för att skydda gamla industrier som
hotas av import, för att främja samarbetet mellan små och medelstora företag i
det konkurrensneutrala produktionssteget (FoU, finansiering), för att stärka
moderna nyckelsektorer eller för att förbättra produktiviteten och sänka
kostnaderna generellt. För detta ändamål använder unionen traditionella
instrument som skattemässiga åtgärder, finansiellt stöd, offentliga kontrakt och
forskningsstöd i kombination med modernare instrument som institutioner för
tekniköverföring och teknikråd, som inrättas som forum för dialog mellan
affärsmän, ekonomer, tekniker och politiker. Den moderna industripolitiken är i hög
grad beroende av kunskaperna hos de strateger som har till uppgift att anpassa
den inhemska varuproduktionen och tillhandahållandet av tjänster till den
förmodade framtida utvecklingen. Det primära målet för dagens industripolitik är
omstrukturering.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/ind/en/info.htm
119
EUROPA FRÅN A TILL Ö
120
Fördragsgrund
I Paris- och EEG-fördragen fastställdes inga bestämmelser för någon gemensam
industripolitik i detta avseende. Stora delar i Fördraget om upprättandet av
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) innehåller däremot mycket bestämda
regler för den europeiska gruvindustrin liksom för de flesta av branscherna inom
kol- och stålindustrin. Även Euratomfördraget är inriktat på en bestämd industri
för att bl.a. Ófrämja forskning och säkerställa spridning av teknisk informationÓ och
Óunderlätta investeringarÓ på kärnenergiområdet.
Grundvalen för industripolitiken i EEG-fördraget var inte lika klart definierad. Ända
fram till det att EEG-fördraget avlöstes av EG-fördraget måste gemenskapens
åtgärder på detta område vara baserade på de allmänna målen i fördraget, varvid
artikel 235 i EEG-fördraget kunde användas. Med den nya artikel 130 i EGfördraget har gemenskapen uttryckligen fått industripolitiskt ansvar även om
subsidiaritetsprincipen (artikel 3b i EG-fördraget) och enhällighet i —> rådet
fortfarande gäller för att gemenskapen skall vara behörig att genomföra särskilda
åtgärder.
Genomförande av målen
Alltför länge har gemenskapens industripolitik kännetecknats av krishantering
inom bestämda sektorer, särskilt mellan 1975 och början av 80-talet, då —>
Europeiska kommissionen utarbetade strukturprogram för järn- och stålindustrin,
textilindustrin, varvsindustrin och skoindustrin. I fråga om järn och stål hade dessa
åtgärder ibland starkt dirigistiska drag, dvs. den fria konkurrensen upphävdes
temporärt för att en ordnad kapacitetsminskning skulle kunna uppnås vid alla
företag, och omgavs av yttre restriktioner. Allteftersom ekonomin återhämtade sig
mot slutet av 80-talet upphävdes eller nedtonades de flesta av dessa åtgärder.
I början av 90-talet antog kommissionen en ny taktik för industripolitiken. I ett
policydokument framhöll den betydelsen av konkurrens, öppna marknader och
ÓhorisontellaÓ åtgärder för att höja produktiviteten och uppmuntra till
innovationer, ett ställningstagande som till stora delar reglerades av
begränsningarna av industripolitiken enligt artikel 130 i EG-fördraget.
Kommissionens senaste industripolitiska initiativ skall uppfattas mot samma
bakgrund. Genom detta fastställs fyra prioritetsområden: att främja immateriella
investeringar, att utveckla det industriella samarbetet, att säkerställa rättvisa
konkurrensvillkor och att modernisera den statliga interventionen.
Det första prioritetsområdet är inriktat på förbättrad yrkesutbildning, nya metoder
för arbetsorganisation, genomgående kvalitetskontroll, ny teknik och
informationsnät. Forskningspolitiken skall bli mera marknadsinriktad.
På det andra området föreslår kommissionen att det utvecklas instrument för att
främja samarbete mellan privata initiativ i gemenskapens intresse och stärka de
europeiska företagens närvaro på geografiskt expanderande marknader.
Kommissionen anser att det bästa sättet att uppnå dessa mål är att avskaffa
EUROPA FRÅN A TILL Ö
rättsliga och skattemässiga hinder, att hålla ÓrundabordsdiskussionerÓ inom
industrin och att utveckla ett sammanhängande rättsligt tillvägagångssätt för att
gynna investeringar utomlands. Målregionerna för detta är framför allt Centraloch Östeuropa (där unionen delvis också vill ta över investeringsgarantierna),
Latinamerika, Medelhavsområdet och de snabbt växande ekonomierna i Asien, där
tyngdpunkten i hög grad ligger på tekniskt samarbete.
Det tredje prioritetsområdet har både interna och externa aspekter. Som punkter
på den interna dagordningen återfinns att genomföra full konkurrens på den —>
inre marknaden genom effektivare förvaltning av subventioner samtidigt som
hänsyn tas till —> regionalpolitiken och annan gemenskapspolitik med finansiell
verkan och att öppna hittills konkurrensskyddade sektorer som gas, elektricitet och
telekommunikation. På den externa sidan är ett av de viktigaste målen att skärpa
gemenskapens handelspolitiska instrument och utvidga dem till tjänstesektorn så
att reglerad konkurrens kan genomföras internationellt utöver resultaten av
Uruguayrundan inom ramen för GATT. Gemenskapen vill på ett effektivare sätt
kunna bemöta den utbredda uppkomsten av strategiska allianser på de globala
marknaderna och diskriminerande bilaterala avtal som t.ex. avtalet om halvledare
mellan Förenta staterna och Japan. En Óindustrial assessment mechanismÓ (Óen
industriell analysmekanismÓ) som hjälper till att avslöja dold diskriminering
kommer att upprättas mellan kommissionen och de icke-medlemsstater där den
europeiska industrin har svårt att få fotfäste trots sin starka konkurrensställning.
Slutligen är det viktigaste målet i det fjärde prioritetsområdet att fortsätta med
avregleringen, förenkla de administrativa förfarandena och förbättra samarbetet
mellan de enskilda staternas och gemenskapens myndigheter.
I vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning har kommissionen
försökt att ge gemenskapens industripolitik en arbetsmarknads- och
sysselsättningsdimension. Där ser man en tillväxt- och sysselsättningspotential
särskilt i tekniskt kunnande och kultur, hälsovård, bioteknik, miljön och
informations- och kommunikationsteknik. Innovationer på dessa områden skall
skyddas mot imitationer genom bättre upphovsrätts- och patentskydd. I vitboken
anses etableringen av transeuropeiska nät inom transport, energi och
telekommunikation vara av central betydelse inte bara för att förverkliga
informationssamhället utan också för att släppa loss den inre marknaden i dess
fulla potential, något som också innebär att dess räckvidd utvidgas till Centraloch Östeuropa. Det är kommissionens förhoppning att de investeringar som krävs
för dessa nät från och med nu och fram till slutet av århundradet, dvs. ca 370
miljarder ecu, inklusive 120 miljarder ecu som finansieras av gemenskapen,
kommer att få en synnerligen gynnsam effekt på arbetsmarknaden, både i
etableringsskedet och driftskedet.
Tvistefrågor
Industripolitiken har alltid varit omstridd i gemenskapen. Tyska nationalekonomer,
rotade i en strikt marknadsekonomisk tradition, ansåg att gemenskapens
121
EUROPA FRÅN A TILL Ö
122
industripolitiska memorandum och åtgärds- och strukturprogram fram till och
med den nyaste vitboken och försöken att upprätta sund konkurrens i
utrikeshandeln var inspirerade av den franska planekonomiandan och Colbertism.
Det var huvudsakligen fransmännen som påpekade den teknologiska klyftan i
förhållande till Förenta staterna och särskilt Japan, vars strategiska handelspolitik
hotade att lägga monopol på nyckeltekniker; kapitalets och teknikens växande
rörlighet på de globaliserade marknaderna, den nationella uppdelningen av
gemenskapsmarknaden och dess strukturproblem. De hävdade att anpassnings-,
moderniserings- och den oundvikliga koncentrationsprocessen inte kunde
överlämnas endast till marknadskrafterna om inte Europas ekonomiska ställning
skulle äventyras för gott.
Motsättningarna suddades ut allteftersom den inre marknaden tog form, Frankrike
vände sektorplaneringen ryggen och Tyskland utökade statssubventionerna och
deltog mera aktivt i industri- och teknikpolitiken. Industripolitiska idéer vann allt
mer terräng i Tyskland allteftersom avindustrialisering började hota hela regioner i
de östra delarna av landet. Initiativ till företagssamarbete och forskningsstöd
anses idag som viktiga i alla medlemsstater.
Trots detta har den gamla konflikten av en rad olika anledningar blossat upp igen.
För det första har kommissionen bara delvis lyckats lansera sitt nya
industripolitiska credo, nämligen att ett system med Óöppna och
konkurrenskraftiga marknaderÓ måste prioriteras. Detta visar sig genom att vissa
medlemsstater åsidosätter reglerna om stålsubventioner, det generösa stöd som
delats ut till andra grenar av ekonomin och politiseringen av rådets beslut om
regionalt stöd. Denna latenta konflikt mellan å ena sidan industri- och
regionalpolitiken och å andra sidan konkurrenspolitiken kommer att skärpas
allteftersom utgifterna för strukturpolitik och FoU ökar.
På senaste tiden har oenighet uppstått om transeuropeiska nät. Några av
medlemsstaterna anser att gemenskapen inte bör spela så stor roll vid
finansieringen av dessa nät, medan kommissionen och andra medlemsstater
framhåller vikten av att näten utvecklas som en allmän industripolitisk åtgärd.
Andra tvistefrågor är vidareutvecklingen av handelspolitiska instrument och frågan
om vem som skall företräda gemenskapen i den nya Världshandelsorganisationen
– medlemsstaterna eller kommissionen.
Fritz Franzmeyer
Informationssamhället
Fördragsgrund: Artiklarna 3, 52, 59, 85, 86, 90, 100a, 129a, b, c, d och 130 i EGfördraget.
Syften: Öka konkurrenskraften inom det europeiska näringslivet, stödja
ekonomiska och sociala strukturförändringar, höja kvaliteten på vetenskap och
utbildning.
Instrument: Att skapa rättsliga, politiska och tekniska ramar för
informationssamhället inom hela Europa, stimulera pilotprojekt och teknisk
förnyelse, säkerställa lika möjligheter genom konkurrens och tillgång till den nya
tekniken.
Information: Europeiska kommissionen: Europa och det globala informationssamhället (Bagemannrapporten), Bryssel 1994; Europas väg in i informationssamhället. En handlingsplan, Bryssel 1994; Forum för informationssamhällets första
årliga rapport till Europeiska kommissionen, Bryssel; Informationssamhällets
konsekvenser för Europeiska unionens politik - förberedelserna för nästa steg,
Bryssel.
WWW: Europeiska kommissionen; http://europa.eu.int; Information Society
Project Office; http://www.ispo.cec.be/
I begreppet informationssamhälle ryms sedan början av 1990-talet de många
utmaningar och möjligheter som uppstått i och med den snabba utvecklingen av
de moderna informations- och kommunikationsteknikerna inom näringsliv,
samhälle och politik. Kombinationen av digitaliserad teknik i fråga om data, texter,
bilder och ljud (multimedia) satte igång en bred användning av moderna
telekommunikationssystem, persondatorer och elektroniska informationstjänster
samt en kvantitativ tillväxt av traditionella medier. Internet, ett
världsomspännande datanät, etablerades som en global plattform för
kommunikation. Aktörerna i Europas industrisamhällen tvingas därigenom
ompröva hur den dagliga överföringen av information skall ske.
Möjligheterna är enorma: kommunikationsbegränsningar i tid och rum reduceras,
information kan snabbt och ändamålsenligt lagras och förmedlas, automatiserad
service blir billigare. Informationssamhällets entusiaster ser rentav möjligheten att
skapa virtuella samhällen, som en motvikt till splittringen i det industriella
samhället. Skeptikerna kritiserar däremot den växande kunskapsklyftan mellan en
informationselit och socialt eftersatta grupper, samt den tvivelaktiga kvaliteten på
uppgifter från de ständigt blockerade elektroniska motorvägarna. Individuell
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/infso/en/info.htm
123
EUROPA FRÅN A TILL Ö
124
kreativitet och de samhälleliga aktörernas investeringsvilja kommer därför att vara
avgörande för om informationssamhället kommer att medföra innovation och
effektivitet. För att allmänheten skall acceptera denna utveckling krävs utbildning
i mediakunskap och demokratisk tillgång till informationsutbudet.
—> Europeiska unionen har uttryckligen behandlat dessa utmaningar för
organisationen av nya arbets- och livsformer samt sysselsättningsskapande
möjligheter i 1993 års vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. År
1994 lade Europeiska kommissionen på rekommendation från Bangemannrapporten fram en åtgärdsplan kallad ÓEuropas väg in i informationssamhälletÓ. I
första hand föreslogs åtgärder för att skapa tekniska, rättsliga och politiska
normer och ramar för informationssamhället. Den eftersträvade regleringsfriheten
skall stimulera det privata näringslivet till investeringar inom en av Europas
viktigaste marknader: European Information Technology Observatory utgår från en
årlig tillväxttakt i Europa på över 8 % för informations- och
kommunikationsprodukter. Världshandelsvolymen överskrider redan ett värde av 1
miljard ecu.
För att främja utbyggnaden av en europeisk multimediaindustri avsattes inom det
fjärde ramprogrammet stöd på omkring 3,6 miljarder ecu för forskning och teknisk
utveckling (bl.a. Esprit, Acts, Telematik) under åren 1994-1998. Dessa medel
fördelas mellan tio initiativ relaterade till områdena distansarbete,
distansinlärning, forskningsnätverk, telematik, transport, flygsäkerhet, hälsa,
offentliga uppdrag och förvaltning samt nätverk för privathushåll. Media II tjänar
som stöd för den audiovisuella industrin (—> media). Utvecklingen av
multimediaprodukter genom små och nya företag främjas av det år 1996
fastställda programmet Info 2000. Eftersom telekommunikationsmarknaderna i
Europa kommer att liberaliseras fram till år 1998, har EU dessutom ansvaret för
att säkerställa en rättvis marknadsorganisation för kommunikationstjänster inom
ramen för konkurrenspolitiken.
Olika instanser stödjer kommissionen i dess överväganden om
informationssamhället: Det år 1995 bildade Information Society Project Office
utgör ett socialt centrum för idéer och kontakter. Forum för informationssamhället
som samlar över 100 företrädare för olika intressegrupper, utvärderar EU:s
åtgärder och formulerar strategiska alternativ. En expertgrupp har fått i uppdrag
att speciellt överväga vissa konsekvenser av de nya teknikerna och att komma med
förslag till hur dessa skulle kunna bemötas. En med rättsexperter från
medlemsstaterna tillsatt juridisk rådgivande grupp skall analysera juridiska frågor i
samband med den digitala tidsåldern - med tanke på den hotade upphovsrätten.
Impulser därifrån har redan utmynnat i olika grönböcker, som är vägledande för
diskussionen om sociala, ekonomiska och rättsliga utmaningar i
informationssamhället. Den enskilda människan sattes därvid år 1996 i centrum
genom grönboken ÓLeva och arbeta i informationssamhälletÓ.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
För att slutligen ge informationssamhället det nödvändiga globala perspektivet tog
EU 1995 initiativ till en sammankomst med G7-staterna i Bryssel och 1996 till
konferensen ÓInformationssamhälle och utvecklingÓ i Sydafrika. Därutöver
sammanträdde man 1996 i Rom med stater från Medelhavsområdet, och i Prag en
andra gång med företrädare för de stater som genomgår strukturförändringar i
Central- och Östeuropa, för att utarbeta tväreuropeiska strategier och strategier
grannländer emellan. Under de närmaste åren kommer det att bli nödvändigt att i
samarbete ge de vid dessa tillfällen formulerade förklaringarna till stöd för sund
konkurrens, främjande av privata investeringar och öppen tillgång till näten ett
konkret innehåll. Vissa utmaningar – t.ex. beträffande uppbyggnaden av en global
informationsinfrastruktur – kommer därvid att kräva särskilda ansträngningar.
Patrick Meyer
125
EUROPA FRÅN A TILL Ö
126
http://europa.eu.int/pol/singl/en/info.htm
Den inre marknaden
Fördragsgrund: Artikel 2 i EG-fördraget (upprättandet av en gemensam marknad),
artikel 3 a i EG-fördraget (avveckling av tullar, kvantitativa restriktioner och
åtgärder med motsvarande verkan), artikel 3 c i EG-fördraget (undanröjande av
hinder för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital), artikel 7a-c i EGfördraget (upprättande av den inre marknaden 1992, bestämmelser om
förfaranden och undantag), artikel 3 d och artikel 100c i EG-fördraget (personers
inresa till och rörlighet på den inre marknaden, enhetliga viseringsregler), artikel
8a i EG-fördraget (unionsmedborgarnas fria val av uppehållsort).
Även om den ÓofficiellaÓ tidpunkten för förverkligandet av den inre marknaden,
dvs. den 31 december 1992, passerats för länge sedan, är detta inte ett avslutat
kapitel i den europeiska integrationens historia. Det rör sig fastmer om en
fortlöpande process som går ut på att förverkliga de s.k. fyra friheterna (fri
rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) på den gemensamma inre
marknaden.
Efter upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) gjordes först
betydande framsteg i fråga om Ónegativ integrationÓ, dvs. avskaffandet av tullar
och kvantitativa restriktioner. Däremot har det gått långsammare att uppnå fri
rörlighet för varor inom ramen för en gemensam marknad och att säkerställa de
fyra friheterna. Den fria rörligheten för varor har t.ex. ofta hindrats av nationella
bestämmelser på konsument-, hälso- och miljöskyddsområdena, som endast till en
mycket ringa del kunnat harmoniseras genom det förfarande för tillnärmning av
lagstiftningen (artikel 100), som ursprungligen krävde enhällighet. Skillnader i
fråga om yrkesutbildningsbevis inskränkte fortfarande den fria rörligheten för
personer, olika kontrollbestämmelser och andra bestämmelser utgjorde ett hinder
för att kunna tillhandahålla tjänster över gränserna, och begränsningar av den fria
rörligheten för kapitalet snedvred investeringarna.
Kommissionens vitbok
När integrationssträvandena föreföll ha avstannat, och som en reaktion på att
konkurrenssituationen i förhållande till Japan och USA var eller befarades vara till
Europas nackdel, gav —> Europeiska kommissionen i juni 1985 ut sin vitbok om
fullbordande av den inre marknaden. Denna var ett detaljerat och exakt program
med noggranna tidsangivelser för 270 åtgärder vilka ansågs väsentliga för att
fullborda den inre marknaden. Vitboken är uppdelad i tre huvudkapitel:
EUROPA FRÅN A TILL Ö
avskaffande av fysiska, tekniska och skattemässiga (indirekta skatter)
handelshinder, varvid merparten av de åtgärder som krävdes avsåg tekniska
handelshinder. I förslagen ingick emellertid inte de områden som togs upp i
Maastricht och som är nära förknippade med den inre marknaden, t.ex. Ódet
sociala EuropaÓ, konvergens av den ekonomiska och monetära politiken och
harmoniseringen av de direkta skatterna.
Majoritetsbeslut
Att påskynda lagstiftningsförfarandet var också av central betydelse för det
konkreta förverkligandet av den inre marknaden. Enligt artikel 100a i EG-fördraget
skall _ Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet besluta om flertalet
rättsakter som rör den inre marknaden. Ofta räcker det med risken att bli
nedröstad för att enskilda medlemsstater skall visa sig mer kompromissvilliga.
Några av de viktigaste områdena för förverkligandet av den inre marknaden, t.ex.
vissa aspekter på den fria rörligheten och framför allt harmoniseringen av
skatterna är dock uttryckligen undantagna och kräver fortfarande enhälliga beslut.
Genom de nya formerna för —> beslutsfattande, ÓsamarbetsförfarandetÓ (artikel
189c i EG-fördraget) och ÓmedbeslutandeförfarandetÓ (artikel 189b i EGfördraget), har —> Europaparlamentets roll i —> Europeiska unionens
lagstiftningsarbete avsevärt förstärkts. Parlamentet kan nu med absolut majoritet
av sina ledamöter avvisa en gemensam ståndpunkt som antagits av rådet med
kvalificerad majoritet. I det fallet kan rådet inte sätta sig över parlamentets
avslag (189b i EG-fördraget) eller endast göra detta genom ett enhälligt beslut
(189c i EG-fördraget). På så sätt avslog t.ex. parlamentet i mars 1995 direktivet
om patentskydd för biotekniska uppfinningar, trots enighet i förlikningskommittén,
utan att rådet kunde motsätta sig det.
Kostnader och vinster
Den inre marknaden är beroende av kedjeeffekter på flera nivåer för att kunna
fungera. Ett avskaffande av gränskontroller och -formaliteter leder t.ex. till
omedelbara kostnadsbesparingar för företagen. Själva storleken på den inre
marknaden medför stordriftsfördelar. Den ökade konkurrensen mellan företagen i
EU leder till rationaliseringar och en större specialisering, vilket ökar EU:s
konkurrenskraft i förhållande till tredje land.
Kommissionen lade 1996 fram 39 delstudier som underlag för en omfattande
utvärderingsrapport om den inre marknadens effekter och för beslut om en Óny
dagordning för den inre marknadenÓ. Men redan i vitboken om tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning från 1993 redovisades vissa delresultat.
Förverkligandet av den inre marknaden har bl.a. lett till att 9 miljoner nya
arbetstillfällen skapats mellan 1986 och 1990, att BNP årligen ökat med en halv
procentenhet mer än den annars skulle ha gjort och att handeln på de dittills
ÓskyddadeÓ sektorerna fördubblats. Problemet med dessa beräkningar är dels att
det är omöjligt att hänföra de angivna siffrorna till en enda faktor,
Óförverkligandet av den inre marknadenÓ, dels att man också, utöver de nämnda
127
EUROPA FRÅN A TILL Ö
128
övergripande följderna av den inre marknaden, måste bedöma de regionala
fördelningeffekterna, de ekologiska följdkostnaderna och de sociala
konsekvenserna. Därför spelar politiken på angränsande områden och de stora
belopp som ställs till förfogande för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden
en avgörande roll när det gäller att kompensera eller åtminstone lindra de
negativa effekterna av den inre marknaden. Men inte bara finansiella överföringar
utan också det successiva ikraftträdandet av direktiv och införandet av
undantagsbestämmelser är viktiga för att stärka den ekonomiska och sociala
sammanhållningen.
Strategier
I programmet för den inre marknaden används två kompletterande strategier för
att skapa en stor gemensam marknad. Den ena strategin innebär att man avstår
från en ÓinstitutionellÓ harmonisering genom att begränsa tillnärmningen av EUrätten till ett minimum av grundläggande säkerhetsföreskrifter om skydd av
folkhälsan, miljön och konsumenterna - områden som hittills oftast tillhört
medlemsstaternas befogenheter. Den andra strategin innebär att man tillämpar en
ÓfunktionellÓ harmonisering genom att tillgripa principen om Óömsesidigt
erkännandeÓ, som vid flera tillfällen fastställts av —> Europeiska gemenskapernas
domstol.
Sedan slutet av övergångstiden har det på de områden som inte regleras av
gemenskapen funnits en intressekonflikt mellan å ena sidan de
beslutsbefogenheter som medlemsstaterna fortfarande har och å den andra
kravet på fri rörlighet för varor. Även om artikel 30 i EG-fördraget redan tidigare
förbjöd medlemsstaterna att anta Óbestämmelser som kan förhindra, direkt eller
indirekt, faktiskt eller potentiellt, handeln inom gemenskapenÓ (domstolens dom i
Dassonville-målet 1974), kan dock sådana åtgärder vara tillåtna som grundas på
hänsyn till folkhälso- och konsumentskydd, allmän moral, allmän ordning och
allmän säkerhet eller miljön. Att tillgripa artikel 36 i EG-fördraget, och därmed
bibehålla en nationell föreskrift som kan begränsa handeln, är dock möjligt endast
om dessa åtgärder inte innebär diskriminering, är nödvändiga och väl avvägda och
medför så små ingrepp som möjligt.
Ömsesidigt erkännande
Handeln mellan medlemsstaterna begränsas ofta av hinder som utges för att vara
säkerhetsföreskrifter. I tvisten om importen av den franska likören Cassis de Dijon
fann t.ex domstolen att importförbudet var en överdriven åtgärd för att uppnå det
avsedda syftet (konsumentskydd), och den fastslog att ett tydligt angivande av
alkoholhalten på etiketterna var tillräckligt. Med denna dom blev principen om
ömsesidigt erkännande vägledande för förverkligandet av den inre marknaden inte
bara på varuområdet. Principen gäller också för varor från tredje land när de väl
släppts ut på marknaden i en medlemsstat. Domstolen har bekräftat domen i
Cassis de Dijon-målet i flera senare mål, t.ex avseende renhetskrav för öl,
mjölkprodukter, korv och pasta av durumvete. Den har dock inte alltid prioriterat
EUROPA FRÅN A TILL Ö
varornas fria rörlighet utan vid några tillfällen åberopat tvingande krav (t.ex.
returglasdomen).
I de fall då principen om ömsesidigt erkännande inte kan tillämpas spelar den nya
metod för teknisk harmonisering och standardisering som kommissionen införde
1985 en avgörande roll. Enligt den antar rådet endast direktiv med grundläggande,
relativt allmänna säkerhetskrav avsedda att skydda folkhälsan, miljön och
konsumenterna, medan de tekniska detaljerna regleras genom Europeisk standard
(—> konsumentpolitik).
Europeisk standard
De båda europeiska standardiseringsorganen, CEN för allmän standardisering och
Cenelec för standardisering inom elområdet, består av representanter för de
nationella standardiseringsorganen. De fattar liksom rådet beslut med kvalificerad
majoritet och är, på samma sätt som medlemsstaterna i EG:s
lagstiftningsförfarande, skyldiga att dra in nationella standarder som inte är
förenliga med Europeisk standard. Enligt Óden nya metodenÓ utgår man från att en
produkt som framställts enligt Europeisk standard motsvarar de grundläggande
säkerhetskrav som tvingande fastställts i direktivet. En tillverkare behöver
visserligen inte följa Europeisk standard men i så fall blir bevisbördan omvänd, och
han måste kunna bevisa att hans produkt är säker. De standarder som CEN och
Cenelec fastställer är alltså - liksom de nationella standarderna - frivilliga och inte
rättsligt bindande. Nästan 300 tekniska kommittéer arbetar för närvarande med 10
000 standardiseringsprojekt.
För att förhindra att nya handelshinder uppstår och för att främja principen om
ömsesidigt erkännande har medlemsstaterna enligt direktiv 83/189, som
kompletterats flera gånger, åtagit sig att i förväg underrätta kommissionen om
alla förslag till tekniska föreskrifter och standarder.
Arbetet att förverkliga den inre marknaden
Beslut har fattats om alla lagförslag utom elva i kommissionens vitbok, dvs.
sammanlagt 259 åtgärder i form av 275 rättsakter. Samtidigt som man
framgångsrikt avskaffat de tekniska handelshindren och uppnått åtminstone en
tillfredsställande övergångslösning på problemet med skatterna, har man
fortfarande svårigheter när det gäller att helt undanröja de fysiska handelshindren.
Till framgångarna på de viktigaste områdena av den inre marknaden räknas utöver
de redan nämnda direktiven enligt Óden nya metodenÓ, liberaliseringen av
kapitalrörelserna, anbudsförfarandet vid offentlig upphandling av bygg- och
anläggningskontrakt (8 % av EU:s BNP) och utvidgningen av EU-lagstiftningen till
hittills undantagna sektorer (energi, vatten, transport och telekommunikation),
liberaliseringen av de finansiella tjänsterna (t.ex. bank och försäkring) och
transporttjänsterna (vägcabotage och lufttransport), det ömsesidiga erkännandet
av utbildningsbevis på högskole- och yrkesutbildningsområdet, det länge
emotsedda införandet av ett europeiskt typgodkännande av motorfordon och
129
EUROPA FRÅN A TILL Ö
130
upprättandet av Europeiska byrån för utvärdering av läkemedel i London och
Europeiska varumärkesbyrån i Alicante.
Provisorisk lösning av skattefrågorna
Vitbokens metod att avskaffa skattehinder på den inre marknaden visade sig vara
politiskt icke genomförbar på medellång sikt. Den innebar att såväl skatteuttag
som avdrag för ingående moms i samband med internationella transaktioner skulle
ske i ursprungslandet i stället för i destinationslandet, att marginaler skulle
fastställas för nationella skattesatser och att skatteinkomsterna fortsättningsvis
skulle fördelas enligt destinationsprincipen genom ett clearingsystem. För att göra
det möjligt att ändå avskaffa gränskontrollerna enligt tidsplanen infördes vissa väl
fungerande övergångsåtgärder för tiden fram till slutet av 1996. Enligt dessa
åtgärder skulle ursprungsprincipen tillämpas för privatinköp över gränserna (med
undantag av bilar), medan företagens gränsöverskridande handel även
fortsättningsvis skulle beskattas i destinationslandet på grundval av exportörens
och importörens leveransförteckningar. Också när det gäller särskilda punktskatter
fortsätter destinationsprincipen att gälla. Minimisatserna för de olika
punktskatterna och momsen har fastställts till 15 % som normalsats och 5 % som
reducerad sats.
Fysiska handelshinder: den sista barriären
Stora framsteg har gjorts när det gäller att avskaffa de fysiska hindren för den fria
rörligheten för varor. Transitanvisningen och det administrativa enhetsdokumentet
har avskaffats, ett nytt system har införts för insamling av statistiska uppgifter om
handeln inom gemenskapen, veterinärkontrollerna och kontrollerna av
motorfordon vid gränserna har ersatts med kontroller på produktionsstället
respektive inne i landet och frågan om de indirekta skatterna har tills vidare lösts.
Men de för avskaffandet av personkontrollen politiskt viktiga frågorna om kampen
mot terrorism, narkotikahandel och andra former av brottslighet liksom
invandrings- och asylpolitiken har bara delvis lösts, även om Dublin- och Europolöverenskommelserna (—> Europol) är positiva tecken. Detsamma gäller den fria
rörligheten för personer som infördes i mars 1995 inom Schengenstaterna och
som är högst påtaglig för vanliga människor, även om den genomförts utanför
ramen för EU:s rättssystem. För att en gång för alla undanröja de återstående
problemen lade kommissionen i juli 1995 fram tre förslag till direktiv om
förverkligandet av den fria rörligheten för personer.
Införandet av den allmänna rätten till bosättning, oberoende av
förvärvsverksamhet, för studenter, pensionärer och icke yrkesverksamma och
unionsmedborgarnas rätt att fritt uppehålla sig var de vill (artikel 8a i EGfördraget) är däremot av betydelse framför allt för —> Medborgarnas Europa.
Problem med genomförandet
I och med att man uppnått och passerat slutdatumet för förverkligandet av den
inre marknaden riktades uppmärksamheten i ökad utsträckning på problemen med
genomförandet och förvaltningen av denna. Gemenskapens åtgärder, i de flesta
EUROPA FRÅN A TILL Ö
fall direktiv, måste inom angivna tidsfrister och på ett innehållsmässigt korrekt
sätt införlivas med och tillämpas i den nationella lagstiftningen. I genomsnitt har
medlemsstaterna införlivat 92,9 % av lagstiftningen. Danmark och Nederländerna
leder ligan med 99,1 %, följda av Förenade kungariket, Sverige och Luxemburg,
medan Österrike, Finland, Italien och Tyskland intar bottenplatserna. Men en rent
kvantitativ bedömning blir missvisande, eftersom den inte tar hänsyn till bristerna
vid genomförandet och till att kommissionen som skall övervaka detta inte har
varit särskilt aktiv.
Medlemsstaternas införlivande av besluten om den inre marknaden
(Situationen: 16.9.1996)
NL DK UK
S
L
E
IRL
P
F
EL
B
D
I
FI
A
Anmälda
åtgärder
217 215 210 208 207 204 204 200 202 194 198 196 196 191 181
I procent
99,1 99,1 95,9 95,5 95,4 95 94,1 94,1 92,2 91,3 90,4 90,4 90,4 87,7 83,1
Ej tillämpliga
0
2
0
2
4
0
2
3
0
3
0
2
2
1
1
Undantag
0
0
0
0
0
0
0
3
0
3
0
0
0
0
0
Ej anmälda
åtgärder
0
0
3
8
5
5
6
6
8
16
10
14
14
21
31
1
0
2
1
0
5
2
0
4
1
2
2
0
6
6
1
2
4
0
3
5
5
7
5
2
3
5
7
0
0
Införlivande
delvis
Överträdelse
av fördraget
genomotillräckligt införlivande
275 åtgärder är i kraft/219 kräver nationellt införlivande
Källa: Kommissionen
Slutsatser
Faran med att skapa ett Óbefäst EuropaÓ, som man i tredje land ofta gav uttryck åt
i början av programmet om den inre marknaden, har i stort sett visat sig
överdriven. Upprättandet av den inre marknaden har i stället lett till att de ännu
förekommande luckorna i den gemensamma handelspolitiken har fyllts ut,
eftersom medlemsstaterna efter det att gränskontrollerna avskaffats inte längre
kan åberopa sig på skyddsklausulen i artikel 115 i EG-fördraget. Den sista luckan
av detta slag fylldes ut i och med införandet av den kontroversiella
marknadsordningen för bananer.
Redan före Maastricht stod det klart att den inre marknaden inte bara var ett mål
i sig, utan ett medel att gå vidare. Men det är först i och med att den inre
131
EUROPA FRÅN A TILL Ö
132
marknaden blivit trovärdig som vägen öppnat sig för ytterligare
integrationsåtgärder och upprättandet av en —> ekonomisk och monetär union.
Kristin Schreiber
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Jordbrukspolitik
Fördragsgrund: Artiklarna 38-47 i EG-fördraget.
Syften: Att höja produktiviteten inom jordbrukssektorn och på så sätt tillförsäkra
jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaderna, att
trygga försörjningen och tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga
priser.
Instrument: Gemensamma marknadsordningar med starkt prisskydd genom
intervention på den inhemska marknaden, importavgifter och (för mjölk och
socker) produktionsgränser, förbättring av produktionsvillkoren genom stöd till
jordbruk och åtgärder för flera jordbruk, förbättring av marknadsstukturen, bidrag
för att kompensera naturbetingade nackdelar, särskilda program för mindre
gynnade områden och Medelhavsområdet.
Budget 1996: 41 476 miljoner ecu (ca 48 % av EG:s totala budget) anslogs för
jordbrukssektorn (utom fiskesektorn).
I enlighet med artikel 38 i EEG-fördraget (sedan 1993 EG-fördraget) omfattar den
gemensamma marknaden även jordbruk och handel med jordbruksprodukter. I
artikel 39 anges målen för den gemensamma jordbrukspolitiken (se ovan), och i
artikel 40 föreskrivs den gradvisa utvecklingen av en gemensam jordbrukspolitik
och flera alternativ ges till organisering av jordbruks-marknaderna, av vilka endast
införandet av gemensamma marknadsordningar visat sig vara praktiskt
genomförbart. Följaktligen har jordbrukspolitiken och jordbruksmarknaden en
särställning i EG, som förblivit oförändrad genom Maastrichtfördraget. På grund av
de många regleringarna inom detta område, avser merparten av gemenskapens
lagstiftning jordbruksmarknaden. Höga kostnader och olika nationella intressen
har gång på gång gjort jordbrukspolitiken till ett krisområde. Försöket att
säkerställa en rimlig levnadsstandard inom jordbruket genom att först och främst
ge stöd till gemenskapspriserna så att dessa ligger över världsmarknadspriserna
har lett till att gemenskapen internationellt anklagats för protektionism, och till
ett ökande överskott. Trots stigande offentliga kostnader har målet att garantera
jordbrukarnas inkomster inte uppnåtts.
Marknads- och prispolitik
Genom jordbruksmarknadsordningarna som är navet för marknads- och
prispolitiken, avgränsas gemenskapens inre marknad från världsmarknaden. Detta
sker mestadels genom avgifter, t.ex. skatter som motsvarar skillnaden mellan det
133
EUROPA FRÅN A TILL Ö
lägre världsmarknadspriset och ett tröskelpris som sätts så att importerade varor
inte kan erbjudas till lägre priser än det riktpris eller målpris som fastställts för
gemenskapens inre marknad. Vid export utbetalas bidrag som beräknas på samma
sätt. —> Rådet fastställer årligen alla priser som tillämpas för gemenskapens
jordbrukspolitik. Kostnader som är förbundna med prisstöd betalas av
garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket.
Procentuell andel förvärvsarbetande inom jordbruket
Män och kvinnor
20,4
21
18
15
12,0
11,5
12
9,3
9
6
5,3
4,9
4,4
3,9 3,8
3,3
3,2
2,7
3
7,8
7,3
7,5
2,1
UK
S
FIN
P
A
NL
L
I
IRL
F
E
EL
D
DK
B
0
EUR 15
134
EUROPA FRÅN A TILL Ö
I stort sett kan de 21 marknadsordningarna indelas efter tre organisationsprinciper
enligt följande:
1. Marknadsordningar med prisstöd. För omkring 70 % av alla
jordbruksprodukter ger marknadsordningar en marknads- och prisgaranti,
samt yttre skydd. Detta täcker de viktigaste spannmålen, socker,
mejeriprodukter, kött, vissa typer av frukt och grönsaker samt bordsvin. Varor
som inte kan säljas till ett angivet pris, interventionspriset, köps upp av
statliga interventionsorgan. Interventionsmekanismen har luckrats upp inom
flera marknadsordningar på så sätt att agenturerna endast intervenerar när
marknadspriset underskrider vissa tröskelpriser, och hela interventionspriset
betalas inte längre. Marknadsordningar för mjölk och socker har dessutom
fortfarande kvoteringsregler, dvs. prisstöd ges endast för de
produktionskvantiteter som fastställts för varje enskilt jordbruk.
2. Marknadsordningar med gemensamt yttre skydd. Omkring en fjärdedel av alla
jordbruksprodukter skyddas endast mot konkurrens från tredje land, utan
någon prisgaranti för _ den inre marknaden. Denna grupp inbegriper ägg,
fjäderfäkött, vissa typer av frukt och grönsaker (såvida de inte tillhör grupp 1),
prydnadsväxter och andra slag av vin än bordsvin. I regel ges yttre skydd
genom tullar. Om anbudspriserna underskrider vissa tröskelpriser fastställs en
tilläggsavgift.
3. Marknadsordningar med direkt stöd. Före reformen av den gemensamma
jorbrukspolitiken skilde man mellan tilläggsstöd och fast stöd. Det första
skulle säkerställa en adekvat inkomst utan att konsumentpriserna höjdes.
Oljeväxter och baljväxter importeras tullfritt. Före reformen fick
bearbetningsföretagen stöd för den mängd som köptes från gemenskapens
produktion, och alltsedan reformen är det producenterna som får detta stöd.
För oliver, tobak och durumvete får producenterna stöd som tillägg till de
marknadspriser som får stöd genom yttre skydd och interventionsåtgärder.
Fast stöd ges för produkter som produceras i gemenskapen i endast små
mängder. Dessa inbegriper spånadslin och hampa, bomull, silkesmaskar,
humle, spannmål och torrfoder.
Ett allvarligt problem uppstår vid olika utveckling av valutakurserna. Eftersom
marknadsordningsspriserna fastställs i ecu, måste de sänkas i de nationella
valutorna vid revalvering och höjas vid devalvering. För att undvika olägenheter
vid sådana kraftiga förändringar, används andra omräkningskurser (grön paritet)
inom marknadsordningarna för jordbruk än i fråga om centralkurserna. I länder
som devalverar ligger de under centralkurserna och i länder som revalverar ligger
de över. Följden av detta blev att det i länder som revalverat infördes avgifter på
import och att bidrag utbetalades vid export. I länder som devalverat infördes
avgifter på export och bidrag utbetalades vid import. Med upprättandet av den
inre marknaden år 1993 blev avgifter och bidrag vid gränsen en omöjlighet. Nya
monetära avvikelser (skillnader mellan jordbruksväxelkurser och representativa
135
EUROPA FRÅN A TILL Ö
136
kurser) skulle byggas upp efter en fastställd plan, varvid ändringar i båda
riktningarna skulle vara möjliga vid flytande kurser medan prishöjningar i fråga om
kurser med fasta marginaler skulle vara möjliga endast i länder med svag valuta.
Efter beslutet den 2 augusti 1993 att utöka marginalerna till 15 % inom —>
Europeiska monetära systemet, infördes regeln att monetära avvikelser mellan två
länder inte skulle få överskrida 5 procentenheter. Det land som har en positiv
avvikelse kan avvakta och behöver inte reducera avvikelsen förrän de negativa
avvikelserna helt har reducerats.
Jordbruksstrukturpolitik
Genom riktlinjerna för strukturpolitiken från år 1972 infördes för första gången ett
gemenskapsprogram för jordbruksstrukturpolitiken, vars viktigaste mål var att
inskränka kapitalstödet till utvecklingsbara områden. Det utvidgades år 1975
genom riktlinjer för jordbruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden
med målet att upprätthålla jordbruksdriften även under ogynnsamma
förhållanden. Alla dessa åtgärder infördes år 1985 i rådets förordning om
förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (effektivitetsförordningen).
Gemenskapen bidrar till finansieringen med olika procentsatser som är högre i
inkomstsvaga länder än i inkomststarka. Bidraget kommer från
utvecklingssektionen i EUGFJ.
Inom ramen för 1988 års reform av strukturfonderna samordnades användningen
av resurser från EUGFJ med dem från Europeiska regionala utvecklingsfonden och
Europeiska socialfonden för mål 1 (ekonomisk utveckling i regioner med eftersatt
utveckling) och mål 5b (utveckling och anpassning av landsbygdsområden). Mål 5a
(anpassning av produktion och förädlingsstrukturer inom jordbruk och fiske) utgör
i stor utsträckning fortsättning på jordbruksstrukturpolitiken inom ramen för
effektivitetsförordningen. Det finansieras enbart genom utvecklingssektionen i
EUGFJ och är inte knutet till en speciell region. En särskild områdesbegränsning
gjordes för mål 5b, som täcker stora områden i Frankrike, Förenade kungariket och
Tyskland. Av de resurser som blev tillgängliga för utveckling, vilka fördubblades
mellan åren 1989 och 1993 till totalt 60 miljarder ecu, anslogs 3,4 miljarder ecu
till mål 5a och 2,8 miljarder ecu till mål 5b. Före slutet av stödperioden antog
rådet en tilläggsordning för åren 1994-1999, med en ytterligare fördubbling av
resurserna för planlagda åtgärder inom strukturpolitiken. De resurser som finns
tillgängliga för mål 5b ökades med 40 % och de stödberättigade regionerna växte
avsevärt.
Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken
Ökande finansiell belastning på grund av tekniska framsteg och obegränsade
marknadsgarantier tvingade fram en ändring av tillvägagångssättet. Som ett
första steg infördes år 1984 de första arrangemangen för garanterade kvantiteter i
fråga om mjölk. För övriga produkter höjdes marknadsorganisationspriserna inte
alls längre eller endast något, och interventionssystemet luckrades upp.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
På grundval av ett beslut av —> Europeiska rådet i februari 1988 vid det särskilda
mötet i Bryssel infördes stabilisatorer för spannmål, oljeväxter och proteingrödor,
vilket framkallade en automatisk sänkning av interventionspriset när de fasta
garantimängderna överskreds. Alla medlemsstater var tvungna att lägga fram ett
program för uttag av arealer från livsmedelsproduktion. Detta var dock endast
delvis framgångsrikt. Detsamma gäller ett förtidspensioneringsprogram som
medlemsstaterna har kunnat erbjuda sedan år 1988, varvid deltagande jordbrukare
som är 55 år eller äldre kan få förtidspension, om de avstår från
marknadsproduktion under minst fem år eller om de säljer sin mark till andra
expanderande gårdar.
För att förhindra nya oändliga jordbruksutgifter infördes år 1988 genom den s.k.
jordbruksriktlinjen ett tak för de obligatoriska utgifterna för garantisektionen i
EUGFJ. Med 27,5 miljarder ecu som utgångspunkt kan dessa utgifter öka med 74
% av tillväxttakten för gemenskapens bruttonationalprodukt.
En huvudpunkt i 1992 års antagna reform är minskning av prisstöd, vars effekt på
jordbruksinkomsterna i stor utsträckning skall utjämnas genom direkta
betalningar. Mellan 1993/94 och 1995/96 sänktes interventionspriset för
spannmål stegvis med 33 %. I gengäld får producenterna stöd, som stiger
proportionellt med prissänkningen till 207 ecu/ha (genomsnitt i EU), med
undantag av små producenter, dock endast om de tar ut en del av sin mark som
tidigare odlades med spannmål och oljeväxter från livsmedelsproduktion. Om så
sker utgår ett bidrag på 262 ecu/ha. För oljeväxter får producenten endast
världsmarknadspriset samt ett bidrag på i genomsnitt 384 ecu/ha. För nötkött
sänktes interventionspriset med 15 % under tre år. För de första 90 kreaturen per
jordbruk betalades ett bidrag på 180 ecu per djur.
Inom ramen för de angränsande åtgärderna uppmuntras extensifiering och
produktionsprocesser som särskilt skyddar miljön och naturresurserna. Uttag av
jordbruksmark från livsmedelsproduktion i syfte att skydda miljön kan stödjas
under en period av 20 år. Genom att höja gemenskapens medfinansieringsstöd har
man gjort det mer attraktivt att främja nyplantering av skog.
Avslutning av Uruguayrundan inom GATT-samarbetet
Efter sju års förhandlingar slöts Uruguayrundans Allmänna tull- och handelsavtal
den 15 december 1993 och trädde i kraft den 1 juli 1995. Vid förhandlingarna
framkom det att jordbruket var en synnerligen svår sektor, särskilt på grund av
intressemotsättningar mellan EU och USA. Lösningen kom i november 1992 med
Blair House-avtalet, som införlivades i slutakten med smärre ändringar.
Huvudpunkterna var:
a) Marknadsstödet minskas med 20 % med åren 1986-88 som grund för
beräkningen, med beaktande av minskningar som gjorts sedan 1986.
Kompensationsbetalningar från EU inom ramen för reformen av den
137
EUROPA FRÅN A TILL Ö
138
gemensamma jordbrukspolitiken berörs inte av denna minskning.
b) Alla yttre skyddsåtgärder skall omvandlas till tullavgifter och de skall senast år
2000 ha minskats med 36 % i genomsnitt, dock minst 15 % per produkt.
c) Utgifter för exportbidrag skall minskas med 36 % med åren 1986-90 som
grund senast år 2000, och de kvantiteter som exporteras med bidrag skall
minskas med 21 %. Under övergångsperioden 1995-2000 kan alternativt
1991-92 väljas ut som basperiod.
d) Från och med 1995 måste det finnas en minsta marknadsandel på 3 % för
inhemsk konsumtion med åren 1986-88 som grund, som skall ökas till 5 % av
den inhemska konsumtionen senast år 2000. Berörda tullminskningar måste
genomföras med utgångspunkt från minsta marknadsandel.
e) EU åtar sig att införa en basareal på 5 128 miljoner ha för oljeväxter
(odlingsareal 1989-91), av vilken samma procentsats som för spanmål, dock
minst 10 %, måste tas ut från livsmedelsproduktion.
f)
Om EU:s import av spannmålssubstitut stiger till mer än 19,2 miljoner ton och
import av foder till mer än 40,5 miljoner ton (import för åren 1990-92) måste
förhandlingar öppnas mellan EU och USA.
Resultaten av Uruguayrundan kommer att leda till extensiva restriktioner
inom vissa marknader (socker, nötkött, ost) som går längre än reformen av den
gemensamma jordbrukspolitiken.
Utvidgning av gemenskapen
Vid anslutningsförhandlingarna med Österrike, Sverige, Finland och Norge, som
avslutades den 1 april 1993, visade sig jordbrukssektorn vara ett särskilt svårt
område på grund av att den får relativt starkt stöd i dessa länder, inte minst av
regionalpolitiska skäl.
Ett av huvudproblemen är att upprätthålla jordbruk i arktiska och subarktiska
regioner i Skandinavien och i bergsområdena i Österrike efter anpassning till
gemenskapens stödnivå. Dessa nya medlemsländers önskan om övergångsregler
har inte uppfyllts, eftersom kompensation för anslutning och ytterligare
handelsmekanismer skulle innebära gränskontroll och detta skulle vara oförenligt
med principerna om den inre marknaden. Gemenskapen tillgodosåg den
regionalpolitiska frågan genom omfattande kompensationsbetalningar. I Sverige
och Finland identifieras de områden som är berättigade till stöd endast på
grundval av befolkningstätheten (färre än 8 invånare per km2). För att jordbruket
skall kunna anpassas till villkoren i den gemensamma jordbrukspolitiken erbjuder
gemenskapen de nya medlemmarna kompensationsbetalningar på 2,97 miljarder
ecu under perioden 1995-1998. För strukturkostnader till och med 1999
fastställdes en budgetram på totalt 8,89 miljarder ecu.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Slutsatser
EU måste anpassa vissa delar av sin jordbrukspolitik till de nya villkoren i GATTavtalet. I det långa loppet kommer frågan att uppstå om reformen av den
gemensamma jordbrukspolitiken har lett till definitiv stabilitet. Eftersom det kan
förväntas att tekniska framsteg även i framtiden kommer att äga rum, kommer
produktionen att fortsätta att växa och GATT-besluten kommer även att få en
begränsad verkan, vilket inte är fallet i dag. Gemenskapen kommer då återigen att
stå inför problemet om den skall vidta kraftigare åtgärder för att begränsa
produktionen eller tillåta prissänkningar. Frågan kommer med tiden även att bli
alltmer aktuell med tiden efter det att införandet av kompensationsbetalningar
har godtagits. Utrikespolitiskt måste den gemensamma jordbrukspolitiken ta sig an
uppgiften att integrera länderna i Central- och Östeuropa i Europeiska unionen
(—> utvidgning).
Winfried von Urff
139
EUROPA FRÅN A TILL Ö
140
http://europa.eu.int/pol/comp/en/info.htm
Konkurrenspolitik
Fördragsgrund: Artiklarna 4, 5, 65 och 66 i EKSG-fördraget, artiklarna 3 g, 5 och
85-94 i EG-fördrage
Syften: Att säkerställa ett ekonomiskt system som garanterar att konkurrensen
inte snedvrids mellan likvärdiga aktörer på marknaden.
Instrument: Förbud mot karteller och mot missbruk av dominerande ställning på
marknaden, kontroll av företagskoncentrationer, kontroll av statligt stöd.
Syftet med konkurrenspolitiken är att skapa och upprätthålla ett system som gör
att konkurrensen inte snedvrids inom en ekonomisk region. Enligt liberal
ekonomisk teori är konkurrenspolitikens syfte att säkerställa marknader med
fullständig konkurrens och att förhindra uppkomsten av monopol och oligopol som
kan bestämma priserna till konsumenternas nackdel. Endast i undantagsfall är
monopol tillåtna för att garantera tillhandahållande av varor eller tjänster av
betydande allmänt intresse. I Europa har det t.ex. funnits statliga monopol inom
områden som transporter, posttjänster och telekommunikation. Genom fördragen
har —> Europeiska unionen till sitt förfogande ett brett urval av
konkurrenspolitiska instrument för att förbjuda karteller inom den europeiska —>
inre marknaden, förbjuda missbruk av dominerande ställning på marknaden,
säkerställa lika behandling av offentliga och privata företag, göra det möjligt att
kontrollera företagskoncentrationer och övervaka nationella stödåtgärder. På
grund av ekonomins globalisering möter Europeiska unionen dock i ökad
utsträckning problem i fråga om att förena upprätthållandet av konkurrensen
inom den europeiska inre marknaden med europeiska företags konkurrenskraft på
världsmarknaden.
Principer
—> Europeiska kommissionen ser som sin uppgift att bevaka konkurrensen både
inom och utom Europeiska unionen. Dess interventionsbefogenheter inom dessa
två områden varierar emellertid stort. I de tre kapitlen som innehåller artiklarna
85–94, avdelning V i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
regleras olika frågor och förfaranden inom konkurrenspolitiken. Enligt dessa
bestämmelser skall kommissionen i princip intervenera inom de områden som
omfattas av fördraget när statsstöd, överenskommelser mellan företag,
sammanslagningar eller andra samarbetsformer kan äventyra konkurrensen.
Artikel 85 och 86 i EG-fördraget förbjuder dels sådana konkurrensbegränsande
avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, dels
missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden.
Kommissionen kan när den av företag underrättats om avtal, efter klagomål eller
på eget initiativ undersöka frågan och när det är nödvändigt fastställa rättsligt
EUROPA FRÅN A TILL Ö
bindande böter eller vite för konkurrensbegränsande beteende. Dessa två artiklar
är av central betydelse för europeisk konkurrenspolitik, eftersom de direkt påverkar
företagens beteende. Det totala antalet undersökta fall enligt artiklarna 85 och 86
i EG-fördraget har ökat betydligt under de senaste 15 åren. Antalet undersökta fall
under 1980 var t.ex. 299, men 1993 hade siffran stigit till 404. Artiklarna 85 och
86 i EG-fördraget föreskriver också undantag. Om europeiska oligopol måste
införas för att det skall vara möjligt att stå emot den intensifierade internationella
konkurrensen kan kommissionen samtycka till sammanslutningar i enskilda fall.
Vertikala avtal mellan företag kan också godkännas om de resulterar i ökad
effektivitet genom tillträde till nya marknader. Sådana avtal får emellertid inte
avse fastställande av priser eller dela upp marknader geografiskt. Sedan 1990 har
artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget kompletterats med förordningen om kontroll
av företagskoncentrationer (förvärvskontroll). I denna föreskrivs prövning av
samgående av företag som är av betydelse inom hela gemenskapen. Detta medger
aktivt ingripande i förväg vid ekonomiska koncentrationsprocesser, dvs. fusioner
kan godkännas eller förbjudas på förhand.
Av stor betydelse för konkurrenspolitiken är också statsstöd och bidrag som kan
snedvrida konkurrensen. Artikel 92–94 reglerar kommissionens förfarande för
övervakning av stöd; en verksamhet som man har varit tvungen att avsevärt utöka
sedan slutet av åttiotalet som en följd av att bidragen trappats upp. Kommissionen
vägrar emellertid inte i princip att godkänna nationella stödprogram förutsatt att
de uttryckligen syftar till att rätta till strukturella obalanser inom vissa
produktionssektorer. Kommissionen har t.ex. samtyckt till olika program för
omstrukturering av stålföretag som fått bidrag av Europeiska unionens
medlemsstater, men har i gengäld krävt en avsevärd kapacitetsminskning för en
sanering av denna sektor. Principen om kontroll av bidrag är att statsstödet måste
ha en strukturell påverkan, vara slutligt till sin natur och vara till fördel för hela
den berörda industrigrenen.
Förutom övervakning av konkurrensen strävar Europeiska kommissionen efter en
aktiv roll vid konkurrensreglering. Man tog t.ex. 1993 initiativet till att införa
konkurrens inom flera sektorer som dittills hade dominerats av få företag med en
monopolställning. För sektorer som transporter, energi eller telekommunikation
som är viktiga för europeiska företags konkurrenskraft följer Europeiska
kommissionen en liberaliseringspolitik för att säkerställa att dessa sektorer öppnas
för konkurrens i konsumenternas intresse. Kommissionen utfärdade t.ex. i april
1993 ett meddelande om tjänster inom telekommunikationssektorn, i vilket
föreslogs en fullständig liberalisering till 1998. Syftet är att skapa förutsättningar
för allomfattande tjänster till dess. Denna tidsfrist är avsedd att vara tillräcklig för
att de berörda företagen, som hittills haft exklusiva rättigheter, skall kunna
anpassa sig till de nya förhållandena.
141
EUROPA FRÅN A TILL Ö
142
Slutsatser
Europa både eftersträvar och undviker konkurrens. Denna uppenbara paradox
kännetecknar situationen inom Europeiska unionen, som står inför ett dilemma
som beror på att den europeiska konkurrenspolitiken är verksam på skilda nivåer.
Konkurrenspolitik inom Europeiska unionen gäller i första hand företag och stater
inom unionen och tar i otillräcklig utsträckning hänsyn till den ekonomiska
globaliseringen. I fråga om den inre marknaden har Europeiska unionen ett
rättssystem för att effektivt bestraffa konkurrensbegränsande beteende. Sådana
åtgärder har emellertid liten effekt i global skala. Åtgärder för att säkerställa
konkurrens kan följaktligen öka konkurrensen inom den inre marknaden, men
försvaga europeiska företags konkurrenskraft gentemot sina internationella
konkurrenter. Ett internationellt system för att reglera konkurrensen finns ännu
inte. Bildandet av oligopol eller monopol kan resultera i bristfälliga marknader på
världsomfattande nivå och hindra fri konkurrens. För att förhindra sådana
processer används industripolitik och handelspolitik som statliga regleringsmedel
för att skydda hemmamarknaden mot aggressiv internationell konkurrens. Det
finns en inbyggd konflikt mellan reglering av å ena sidan konkurrenspolitik och å
andra sidan industri- och handelspolitik. Både industri- och handelspolitik syftar
till att säkra optimala marknadsresultat, medan konkurrenspolitiken avser
optimala marknadsprocesser. Denna konflikt och de olika ståndpunkterna hos
unionens medlemsstater har resulterat i ett dödläge vad gäller regleringen, vilket
hindrar Europa från att vidta konsekventa åtgärder riktade både mot den
europeiska inre marknaden och mot världsmarknaden. Med hänsyn till
internationella ekonomiska tendenser behöver Europa emellertid i ökad
utsträckning en konkurrenspolitik som säkerställer både konkurrens på den
europeiska inre marknaden och europeiska företags konkurrenskraft på
världsmarknaden. För detta ändamål krävs särskilda ansträngningar på multilateral
nivå inom sådana internationella ekonomiska organisationer som OECD, G7, GATT
och WTO, Världsbanken eller Internationella monetära fonden för att rättsliga
regler för internationell konkurrens skall kunna uppnås som säkerställer fri
konkurrens mellan marknadsaktörerna.
Jürgen Turek
Konsumentpolitik
Fördragsgrund: Artiklarna 3 s och 129a i EG-fördraget.
Syften: Att skydda konsumenternas rättigheter i fråga om säkerhet och hälsa,
skadestånd, att skydda ekonomiska intressen, företräda konsumenterna, ge
upplysning och utbildning.
Instrument: Åtgärdsprogram och rättsakter.
Budget 1996: Konsumentupplysning 8 miljoner ecu; konsumentrepresentation
och konsumenternas tillgång till domstolsprövning: 6,15 miljoner ecu;
kvalitetskontroll och produktövervakning: 5,9 miljoner ecu. Summa: 20,05 miljoner
ecu.
På den —> inre marknaden i —> Europeiska unionen (EU) erbjuds ett enormt
sortiment av varor och tjänster. Trots att konsumentmarknaden växer är dess
genomblickbarhet på tillbakagång. Konsumenterna på den europeiska marknaden
har ofta svårt att behålla överblicken över hela det europeiska området. Det
åligger EU att genom åtgärdsprogram och rättsakter harmonisera handelsvillkoren
och produktkraven i hela unionen så att alla parter får en tillförlitlig grund för sina
affärstransaktioner. I syfte att säkerställa en Óhög konsumentskyddsnivåÓ för
unionsmedborgarna förankrades i Fördraget om Europeiska unionen, som trädde i
kraft i november 1993, genom artiklarna 3 s och 129a i EG-fördraget den
europeiska konsumentpolitiken för första gången som ett eget unionspolitiskt
område.
Konsumentskyddets utveckling
I ingressen till Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
är ett av målen Óatt fortgående förbättra levnads- och arbetsvillkorenÓ för
konsumenterna i medlemsstaterna. I artikel 2 i EEG-fördraget fastställdes Óen allt
snabbare höjning av levnadsstandardenÓ som ett mål. Syftet med —>
jordbrukspolitiken (artikel 39 i EEG-fördraget) är också att tillförsäkra
konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser. Och sist men inte minst
förbjuder gemenskapens konkurrensregler (artikel 86 i EEG-fördraget) alla former
av missbruk som är Ótill nackdel för konsumenternaÓ.
Allteftersom den europeiska integrationen framskridit har nödvändigheten av en
gemensam konsumentpolitik blivit alltmer uppenbar. År 1975 antog ministerrådet
(—> Europeiska unionens råd) ÓEuropeiska ekonomiska gemenskapens preliminära
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/cons/en/info.htm
143
EUROPA FRÅN A TILL Ö
144
program för konsumentskydd och konsumentupplysningÓ. Tyngdpunkten i detta är
skyddet av fem grundläggande rättigheter: 1. skydd av hälsa och säkerhet, 2. skydd
av konsumenters ekonomiska intressen, 3. rätt till tillförlitliga upplysningar, 4.
konsumenternas rätt till domstolsprövning och 5. konsumentrepresentation på
gemenskapsnivå och nationell nivå.
Ytterligare konsumentpolitikprogram antogs för åren 1981–86, 1990–93 och
1993–95. De utgjorde i stort sett en bekräftelse av kriterierna och målen i den
första handlingsplanen. Men trots fortskridande anpassning gick det till att börja
med trögt för konsumentskyddet i Europa. Alltför ofta kolliderade de ambitiösa
planerna med starka ekonomiska intressen. Konsumentskyddet tog ny fart i och
med att Europeiska enhetsakten antogs 1987. I den nya artikeln 100a.3 i EEGfördraget föreskrevs det att man vid utvecklingen av den inre marknaden på
områdena för hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd skulle utgå från en
Óhög skyddsnivåÓ. Sålunda stadfäste enhetsakten den konkreta rättsliga grunden
för konsumentskydd i Europa. I Maastrichtfördraget kompletteras denna
bestämmelse med Ósärskilda insatserÓ för att skydda konsumenternas hälsa,
säkerhet och ekonomiska intressen och ge god konsumentupplysning.
Genomförande av konsumentskyddet
Liksom tillväxten på den inre marknaden är genomförandet av konsumentskyddet
något som sker gradvis. Genom att harmonisera normerna försökte —> Europeiska
kommissionen säkerställa en enhetlig skyddsnivå i gemenskapen samtidigt som
den avskaffade handelshinder. Begränsningarna i konsumentpolitiken visade sig
dock snart: näringslivets lobby var alltför stark medan konsumentskyddets
rättsliga grund var alltför svag, och förfarandet för harmonisering av enskilda
varor var mödosamt och tidskrävande. Diskussionerna om europeiska direktiv och
förordningar drog ut i åratal på samma gång som kravet på att rådets beslut skulle
antas enhälligt ofta ledde till dödläge.
Med 1985 års vitbok om fullbordande av den inre marknaden antog kommissionen
en Óny metodÓ för konsumentpolitiken. Sedan dess antar rådet direktiv för skydd av
hälsa och säkerhet i klump för hela produktkategorier. Sålunda behöver de
nationella rättsföreskrifterna inte längre på ett tidsödande sätt likriktas i detalj för
varje enskild produkt. Experter vid de privata europeiska standardiseringsorganen
CEN och Cenelec har befogenheter att utarbeta tekniska standarder för
grundläggande säkerhetskrav för produkter. CEN-märkningen är en bekräftelse på
och garanti för en enhetlig lägsta skyddsnivå.
Generellt gäller sedan 1987 principen om ömsesidigt erkännande: vad som
lagligen tillverkas och marknadsförs i en av medlemsstaterna får säljas i alla de
andra. Detta stadfästes av —> EG-domstolen i dess prejudicerande utslag i ÓCassis
de DijonÓ-fallet. Förutom fördelen med ett större urval för konsumenten innebär
denna princip dock även nackdelar. Varorna kan nämligen släppas ut på
marknaden i hela Europa även om tillverkningsprocessen i de enskilda
medlemsstaterna anses otillåten. För att skydda konsumenterna finns det därför
EUROPA FRÅN A TILL Ö
vissa begränsningar för den fria rörligheten för varor: de enskilda medlemsstaterna
får anta strängare skyddsföreskrifter och i undantagsfall även förbjuda importen
av bestämda produkter. Det måste finnas viktiga skäl för detta – t.ex. hälsoskydd
för konsumenterna eller ekonomiska intressen. Ett fullständigt utförselförbud för
brittiskt nötkött bestämdes 1996 på grund av bovin spongiform encefalopati (BSE).
Parallellt med detta har EU beslutat om en plan för begränsning och utrotning av
sjukdomen.
Vilken nytta har uppnåtts för konsumenterna?
Genom ett europeiskt direktiv föreskrivs att alla livsmedel skall förses med
innehållsdeklaration och hållbarhetsmärkning. Genom bindande förteckningar och
renhetskriterier specificeras närmare vilka tillsatsmedel som är tillåtna och inte
tillåtna i livsmedel. Enligt ett förslag till en förordning skall genmanipulerade
produkter hädanefter omfattas av obligatorisk märkning om de bevisligen
förändrats i kemiskt avseende. För konservering av livsmedel genom bestrålning
gäller nationella bestämmelser. En unionsomfattande reglering saknas än så länge.
I juli 1994 genomfördes den gränsöverskridande försäkringsmarknaden i EU. Varje
försäkringsbolag som är godkänt i en av medlemsstaterna får marknadsföra sina
försäkringar i alla andra medlemsstater. På grund av särdragen i medlemsstaternas
nationella rättssystem har EU avstått från att försöka likrikta de olika
bestämmelserna fullständigt. För kunderna innebär detta att situationen ofta blir
komplicerad och förvirrande. Konsumentsammanslutningarna har därför ställt krav
på en harmonisering av den grundläggande lagstiftningen om försäkringsavtal.
Europeiska konsumentorganisationer har gång på gång gett impulser till
konsumentskyddspolitiken. Ett centralt krav uppfylldes 1985 genom antagandet av
direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. I händelse av
skada är det inte längre konsumenten som måste påvisa eventuella fel utan
tillverkaren som måste bevisa att hans produkt är felfri. Om han inte kan det
måste han betala skadestånd. Ett annat exempel är direktivet om hemförsäljning,
genom vilket köparen får en ångervecka, dvs. en veckas betänketid innan avtalet
blir juridiskt bindande. Försäljare i hela Europa är skyldiga att ge kunderna skriftlig
information om denna rätt att säga upp avtal. Gemenskapen har också antagit
många andra direktiv till förmån för konsumenterna, t.ex. direktiven om
säkerheten vad gäller leksaker, kosmetiska produkter, textilvaror och
byggprodukter samt om skydd vid postorderköp, vilseledande reklam och oskäliga
villkor i konsumentavtal. Det finns också enhetliga regler för paketresor,
konsumentkredit och flygresenärers rättigheter. För att hålla konsumenterna
informerade om den överväldigande mängden av beslut, förordningar och direktiv
som gäller vid handel i Europa har unionen upprättat europeiska
konsumentrådgivningscenter. Dessa informationskontor ser det som sin uppgift att
skydda medborgarna och ge dem råd om hur de skall undgå fällor när de är ute
och handlar. De upplyser också om var och hur man gör de bästa köpen i Europa.
145
EUROPA FRÅN A TILL Ö
146
Genom datanätet Coline får konsumentinformationskontoren snabb, exakt och
aktuell tillgång till gällande bestämmelser och föreskrifter i grannländerna.
Slutsatser
Genom Maastrichtfördraget fick konsumentskyddspolitiken ett uppsving, men
mycket återstår att göra för att konsumenterna skall få ut så mycket som möjligt
av den inre marknaden. Framförallt skiljer sig medvetenheten om
konsumentfrågornas relevans mycket från det ena landet till det andra. Än idag
varierar konsumentskyddets ställning i medlemsstaterna i både juridiskt och
organisatoriskt hänseende. Medan det i Tyskland och Förenade kungariket finns ett
tätt nät av lokala informationscentrum är rådfrågande konsumenter i t.ex.
Grekland mindre välförsedda. Det finns en klar nord-sydlig skiljelinje i fråga om
konsumentskydd. Åsiktsspridningen – från dem som försvarar en liberal politik till
förmån för industrin till dem som förespråkar sträng reglering – är lika skiftande
som Europeiska unionen i sig.
Ralf Schmitt
Kultur
Fördragsgrund: Artikel 128 i EG-fördraget, artikel 92.3 d i EG-fördraget.
Syften: Att förbättra kunskapen om och sprida kultur och historia; bevara
kulturarvet; icke-kommersiellt kulturutbyte; stödja konstnärligt och litterärt
skapande; utveckling av en europeisk kulturindustri.
Instrument: Kulturella aktiviteter och program, sysselsättnings- och socialpolitik.
Budget 1995: 15,2 miljoner ecu, dvs. omkring 0,02 % av EU:s budget.
Kulturpolitik i Europeiska unionen
Innan Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft fanns det ingen uttalad
fördragsgrund för kulturella frågor och kulturpolitik inom ramen för Europeiska
gemenskapen. Vissa medlemsstater hade konstitutionella eller politiska
invändningar mot att den allmänna kulturpolitiken ÓinordnadesÓ under
gemenskapspolitiken. Gemenskapens kulturella verksamheter baserades därför på
enskilda beslut fattade av —> Europeiska unionens råd. Sedan tillkomsten av
Fördraget om Europeiska unionen utgör artikel 128 i EG-fördraget en
fördragsgrund för kultur som ett verksamhetsområde, som dels kräver enhälliga
beslut av rådet, dels samråd med den nyligen upprättade —> Regionkommittén.
Inom unionen bidrar alla institutioner till kulturella frågor och kulturpolitik. —>
Europeiska rådet står för de avgörande impulserna för att utveckla kulturella
frågor. Allmänna aspekter på kulturpolitiken behandlas vid rådets möten där
ministrarna i kultur- och utbildningsfrågor deltar. —> Europeiska kommissionen
ansvarar för beredandet och genomförandet av rådets beslut. Ansvaret för
kulturverksamhet och kulturpolitik ligger idag på generaldirektorat X, som
ansvarar för information, kommunikation, kultur och audiovisuella medier. Genom
sina budgetbefogenheter utövar —> Europaparlamentet inflytande på storleken
hos de finansiella anslagen för kulturprogram. Det deltar även i beslutsförfarandet
enligt artikel 189b i EG-fördraget.
Unionen har i regel samma rättsliga möjligheter inom området för kulturfrågor
som inom andra områden av gemenskapspolitiken. Harmonisering av nationella
lagar eller andra författningar utesluts dock uttryckligen. Rådet begränsar sig till
sådana beslut och avgöranden till vilka medlemsstaterna har förbundit sig politiskt
snarare än rättsligt. Detta ger ändå kommissionen tillgång till viktiga verktyg med
vars hjälp programmen kan genomföras.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/cult/en/info.htm
147
EUROPA FRÅN A TILL Ö
148
Inom områdena —> ekonomisk politik och —> socialpolitik syftar EU:s
kulturprogram till att förbättra både den ekonomiska och sociala situationen för
personer inom kultursektorn och att utveckla en ÓkulturindustriÓ i Europa, ett mål
som även knyter an till fullbordandet av den —> inre marknaden. De viktigaste
frågorna här avser nationella bidrag och skatt på kulturell verksamhet och
kulturföremål, frågor om upphovsrätt och skydd av uppföranderätt, socialt
skyddsnät för kulturproducenterna, främjande av audiovisuell industri (—> media)
samt yrkes- och vidareutbildning inom kultursektorn.
I artikel 128 i EG-fördraget fastställs de allmänna målen för kulturpolitiken såsom
främjande och vid behov stöd och kompletterande av medlemsstaternas
verksamheter inom följande områden: förbättring av kunskap om och spridning av
de europeiska folkens kultur och historia; bevarande och skydd av det kulturarv
som har europeisk betydelse; icke-kommersiellt kulturutbyte; konstnärligt och
litterärt skapande, även inom den audiovisuella sektorn; samarbete med ickemedlemsstater och internationella organisationer, i synnerhet Europarådet.
Visserligen sammanfaller ibland ämnena för EU:s kulturprogram med Europarådets
arbete, men metoderna för att genomföra dem skiljer sig åt, särskilt med avseende
på utveckling och finansiering av praktisk verksamhet. Det finns många exempel
på detta, såsom konserter med ÓeuropeiskaÓ orkestrar (ungdoms-, barock- och
jazzorkestrar); poesifestivaler och kulturella evenemang mestadels organiserade av
arbetslösa artister inom ramen för programmet Kalejdoskop 2000; kompletterande
yrkesutbildning för unga kulturproducenter; bevarande av kulturarvet (Rafaelprogrammet); utveckling av och utbildning i att använda konserveringstekniker;
främjande av översättning av litterära verk genom Ariane-programmet, och
verksamheter i Óeuropeiska kultur(huvud)städerÓ.
Slutsatser
Bortsett från kulturell verksamhet av direkt ekonomisk betydelse inom vilka Ótuff
politikÓ förs, i synnerhet i unionen, syftar kulturpolitiken mer än något annat till
att så långt som möjligt främja privata kulturinitiativ. Den icke-kommersiella
kulturpolitiken infördes av stats- och regeringscheferna i Maastrichtfördraget,
men inväntar fortfarande det praktiska förverkligandet genom kommissionens
program och verksamheter - samtidigt som medlemsstaterna nogsamt ser till att
subsidiaritetsprincipen följs. Verksamheten på det europeiska kulturområdet
kommer dock att förbli en fråga om privata initiativ och kommer därför att
utvecklas på sitt eget sätt.
Bernd Janssen
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Kvinnornas Europa
Fördragsgrund: Artikel 119 i EG-fördraget; artiklarna 2 och 6 i EG-fördraget
(socialpolitik); olika beslut av EG-domstolen.
Syften: Jämställdhet mellan kvinnor och män inom det sociala, yrkesmässiga och
politiska livet; stöd till mindre gynnade kvinnor; åtgärder för att öka
medvetenheten.
Instrument: Europaparlamentets kommitté om kvinnors rättigheter; Europeiska
kommissionens enhet för jämställdhet mellan kvinnor och män; Rådgivande
kommittén för jämställdhet mellan kvinnor och män, Europeiska kommissionens
avdelning för jämställdhetsfrågor vid Generaldirektoratet för information,
kommunikation, kultur och audiovisuella medier.
Kvinnopolitik i egentlig mening är inte förankrad i —> Europeiska unionens olika
fördrag. Trots detta har Europeiska ekonomiska gemenskapen sedan grundandet år
1957 utvecklat en lång rad program som på ett eller annat sätt berör kvinnofrågor.
För Europeiska unionens del har dessa åtgärder två olika huvudmål: att lägga en
socialpolitisk dimension till de bestämmelser som avser ekonomisk politik, och att
vidta åtgärder för att mildra strukturkrisens konsekvenser inom arbetsmarknaden
för kvinnor. Det är dock även viktigt att hålla i minnet att kvinnornas sociala roll
har förändrats, eftersom det inte kan förnekas att kvinnor under årens lopp har
kommit in i ett ökande antal aktivitetssfärer och att kraven på dem har höjts i
enlighet därmed. Även kvinnors personliga behov har förändrats. Kvinnornas
karriärmönster kan inte jämföras med männens, eftersom kvinnor fortfarande slits
mellan familj och yrkesliv.
Starten: artikel 119 i EEG-fördraget
Kvinnofrågan behandlades indirekt redan i Romfördraget. Artikel 119 i EEGfördraget - nu EG-fördraget - gäller medlemsstaternas förpliktelse att säkerställa
att män och kvinnor får lika lön för lika arbete. Under den europeiska
integrationsprocessen har principen om lika lön för lika arbete utgjort grunden för
vidare diskussioner om jämställdhet och för att stoppa indirekt diskriminering av
kvinnor.
Under 1970-talet lämnade kommissionen ett antal förslag till direktiv som
reaktion på att vissa medlemsstater fortfarande misslyckades med att uppfylla
artikel 119 i EEG-fördraget och lämnade ett antal förslag till direktiv. Genom en
bred tolkning av ovannämnda artikel och konsekvent tillämpning av direktiven har
149
EUROPA FRÅN A TILL Ö
150
—> EG-domstolen visat sig vara en drivande kraft bakom begreppet jämställdhet.
Vid —> Europeiska rådets möte i Maastricht år 1991 undertecknades dessutom ett
avtal om social- och arbetsmarknadspolitik, vilket bifogats Fördraget om
Europeiska unionen, och utgör en rättslig grund för likabehandling och
jämställdhet mellan kvinnor och män inom arbetslivet. ÓLika lön utan
könsdiskrimineringÓ krävs enligt artikel 6 i det avtalet om socialpolitik. Det är dock
inte förbjudet för medlemsstaterna att upprätthålla eller anta åtgärder som ger
kvinnor särskilda fördelar (positiv särbehandling).
I 1994 års vitbok om europeisk socialpolitik lämnade —> Europeiska
kommissionen, mot bakgrund av strukturproblem på arbetsmarknaden, ett antal
förslag med syfte att förbättra kvinnornas möjligheter att förena familj- och
yrkesliv. Ett av förslagen var att utarbeta en årlig ÓjämställdhetsrapportÓ, med start
år 1996, som skulle tjäna som ett övervakningsinstrument för genomförandet av
politiken.
Arbetet i EU-institutionerna
Kvinnornas situation i Europa låg till grund för inrättandet av den första
undersökningskommittén i —> Europaparlamentets historia. Sedan år 1984 har
denna kommitté varit känd som Utskottet för kvinnors rättigheter. Dess
medlemmar utarbetar rapporter, genomför utfrågningar, företräder kvinnors
intressen vid samrådet i budgetfrågor och tar ställning till en rad olika ämnen som
direkt eller indirekt påverkar kvinnor.
Kommissionen har en jämställdhetsenhet som sorterar under Generaldirektoratet
för sysselsättning, arbetsmarknad och socialpolitik. Denna enhet övervakar
medlemsstaternas genomförande av EU-direktiven. Dess syfte är att stödja kvinnor,
främja EU-åtgärder som har inverkan på kvinnor, såsom yrkesutbildning,
anpassning till ny teknik, kvinnors startande av företag och utbildning för unga
kvinnor. År 1982 inrättades Rådgivande kommittén för jämställdhet mellan
kvinnor och män. Den sammanträder regelbundet och dess syfte är att samordna
åtgärder som vidtas av enskilda stater och att stödja kommissionens politik.
Dessutom har ett informellt ministerråd för kvinnofrågor sammanträtt sedan år
1988. Dess krav och mål är att uppnå större engagemang på europeisk nivå för
åtgärder som underlättar för kvinnor att förena familj och yrkesliv.
Framtida utmaningar
Kvinnor påverkas särskilt starkt och i ökande omfattning av strukturproblemen på
den europeiska arbetsmarknaden. En ny syn på arbetstidsförläggning, så som
förkortad arbetstid inom ramen för allmän omfördelning av arbete, kan utvecklas
åt två olika håll. Å ena sidan kan förkortad arbetstid, och därmed sänkta reallöner,
leda till att fler kvinnor söker sig till arbetsmarknaden för att höja familjens
inkomster. Å andra sidan trängs först och främst kvinnor undan, före män, från
arbetsmarknaden när det är dåliga tider, eller de tvingas godta deltidsarbete eller
Óatypiska sysselsättningsvillkorÓ, såsom tidsbegränsade tillfälliga arbeten. Mot
bakgrund av det ökande antalet ensamhushåll och ensamförsörjare är
EUROPA FRÅN A TILL Ö
skyddsnormer viktiga, särskilt de som rör försörjningen efter pensioneringen, och
de får inte endast vara ämnade för människor med heltidsarbete. Hittills har
många av de framställningar som gjorts av Europaparlamentet och de direktiv som
föreslagits av kommissionen och som syftar till att få grepp om denna fråga
misslyckats antingen av strukturella eller av innehållsmässiga skäl. De nya
medlemmarna i Europeiska unionen, särskilt Sverige, förväntas bidra med nya
synpunkter och nya impulser till debatten.
Genom moderniseringsprocessen ställs man i såväl Väst- som Östeuropa inför nya
utmaningar. Den tekniska utvecklingen går allt snabbare och fackkunskaper och
färdigheter föråldras i ännu snabbare takt. Detta får långtgående konsekvenser,
särskilt för kvinnor. Traditionell utbildning behöver ständigt kompletteras med
ytterligare kvalifikationer och sett utifrån den traditionella rollfördelningen mellan
män och kvinnor inom familj och yrkesliv utgör detta ett allvarligt problem.
Slutsatser
Europeiska unionens åtgärder för kvinnors rättigheter har hittills genomförts i fyra
etapper. För det första formulerades det socialpolitiska kravet att medlemsstaterna
skulle behandla kvinnor och män lika i lönefrågor. För det andra utvidgades
principen om jämställdhet till att omfatta andra politiska områden, varigenom en
rad arbetsrättsliga normer blev bindande. För det tredje ändrades kvinnornas roll
på så sätt att de från att ha varit objekt för politiska beslut blev subjekt, dvs. i
stället för att bestämmelser för kvinnor fastställs av andra har de blivit aktiva
deltagare i den politiska processen. Ökningen av antalet kvinnliga
parlamentsledamöter illustrerar denna nya utveckling, även om det fortfarande
finns en hel del att göra inom detta område. För det fjärde diskuteras, som en
konsekvens av strukturproblemen på arbetsmarknaden, frågor avseende fördelning
av arbete samt arbetstidsmodeller inom ramen för sysselsättningspolitiken och
inte inom socialpolitiken vilket tidigare var fallet. Dessa förändringar finner uttryck
i delar av kommissionens vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning,
även om specifika kvinnofrågor endast tas upp i korthet.
Vissa punkter behöver fortfarande förtydligas. Till att börja med finns det mycket
att göra för att öka medvetenheten om möjligheter, rättigheter och
framtidsutsikter på arbetsmarknaden, kvalifikationer för framtiden och
vidareutbildningsmöjligheter. Hittills har informationen mestadels varit inriktad på
yrkesarbetande kvinnor. Kvaliteten hos de bestämmelser som förbättrar kvinnans
situation är beroende av i vilken grad det finns en allmän medvetenhet om
behovet av utveckling av en sådan politik. Vad som är avgörande är att de berörda
frågorna får ett egenvärde och inte betraktas som sidofrågor till bestämmelser om
socialpolitik och sysselsättningspolitik. En tanke vore att fastställa principen om
jämställdhet i en förteckning över grundläggande rättigheter för Europeiska
unionen. Man kan dock inte bortse från intrycket att de åtgärder som vidtagits av
Europeiska unionen avseende kvinnofrågor hittills har haft ringa inverkan på
utvecklingen av sysselsättningssituationen och sysselsättningsutsikterna för
151
EUROPA FRÅN A TILL Ö
152
kvinnor. Det tycks vara hög tid att utvärdera EU:s åtgärder och deras
genomförande i medlemsstaterna samt de strukturer som finns tillgängliga för att
ta itu med kvinnofrågor.
Melanie Piepenschneider
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Medborgarnas Europa
Fördragsgrund: Inga särskilda fördragsgrunder, utan ett samlingsbegrepp för
åtgärder inom olika politiska områden med omedelbar verkan för medborgaren,
medborgarskap i unionen (artikel 8 i EG-fördraget) och artikel 8a-8d i EGfördraget, subsidiaritet (artikel 3b i EG-fördraget).
Syften: Etablerings- och uppehållsfrihet, minskning av integrationsprocessens
negativa effekter, uppbyggnad av en positiv image, identifiering med Europeiska
unionen, främjande av rörlighet.
Instrument: Instrument för tillämpliga politiska områden, offentlig information,
stödprogram.
Invånarnas förhållande till —> Europeiska unionen är inte lätt att förstå: å ena
sidan känner människor ett socialt och psykologiskt obehag inför en otillgänglig
s.k. superbyråkrati, vars handlingar tycks vara okontrollerbara och omöjliga att
styra i enlighet med ens egna intressen. Å andra sidan har man höga förväntningar
på Europeiska gemenskapens handlingsförmåga, som - att döma av vad man hitills
kunnat åstadkomma - inte alltid kan uppfyllas, vilket t.ex. konflikten i f.d.
Jugoslavien visar. Begreppsförvirring, opersonlighet och svårighet att härleda
ansvaret för gemenskapens verksamhet förstärker distansen till medborgaren. Det
verkar inte finnas någon framkomlig väg genom ÓEuropadjungelnÓ.
Nuvarande stämningsläge
Diskussionerna kring Fördraget om Europeiska unionen och problemet att finna
sammanhang i en värld som inte längre är präglad av polarisering har gjort att
stödet för en fortsatt europeisk integration minskar i medlemsstaterna. Det starka
stödet från och med mitten av 1980-talet, som delvis kan förklaras av den
omfattande informationen och de breda kampanjerna i samband med
förverkligandet av —> europeiska inre marknaden samt de gynnsamma
ekonomiska förhållandena, började avta i början av 1990-talet. Om denna
nedgång verkligen är ett uttryck för ett avståndstagande från integrationstanken och därmed en viktig vändpunkt för ytterligare ansträngningar mot europeisk
integration - eller endast en tillfällig svacka, kommer att med säkerhet visa sig
först om några år när trenderna i den allmänna opinionen har studerats. I
genomsnitt stöder över hälften av befolkningen en fortsatt europeisk integration.
(Källa: Eurobarometer.)
153
EUROPA FRÅN A TILL Ö
154
I början understöddes integrationsframstegen av fullt samtycke från
samhällseliten och ett grundläggande samtycke från folket. När den europeiska
integrationen fördjupades fattades allt fler omfördelningsbeslut och antalet
människor som berördes av gemenskapens bestämmelser ökade. Den ökande
lagstiftningen på gemenskapsnivå förstärkte behovet av att ge människor mer
detaljerad information om europeiska politiska beslut och mer inflytande över
dessa beslut. Den europeiska nivån sågs som den nivå varpå politiken utformades.
Olika ståndpunkter och meningar i den politiska debatten ledde till en mer
olikartad inställning till europeisk integration från allmänhetens sida. Detta är en
normal demokratisk process, en del av vår kultur där demokratin utformas genom
debatt vilket är nödvändigt för opinionsbildning och som i allt högre grad också
har en europeisk dimension.
Unionsmedborgarskapet
Vad får medborgaren ut av Maastrichtfördraget? Framför allt nya
rättigheter och friheter. Dessa utgör en del av "unionsmedborgarskapet", som tillkommer alla medborgare i medlemsstaterna:
Rätten att fritt välja sin bosättningsort inom hela EU förbättras
väsentligt.
Sedan år 1994 kan alla unionsmedborgare delta i val till
Europaparlamentet och ställa upp i val i det land i unionen där de
är bosatta. Även rätten att delta i kommunala val kommer så
småningom att bli verklighet.
I länder utanför Europeiska unionen kan alla unionsmedborgare få
diplomatiskt och konsulärt skydd från vilken som helst av EU:s
övriga medlemsstater, om den egna staten inte har någon
beskickning där.
Rätten att inlämna petitioner till Europaparlamentet och rätten att
vända sig till ombudsmannen är nu förankrad i fördraget.
.
Europeiska unionen måste beakta de grundläggande och mänskliga
rättigheterna i enlighet med Europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter och de gemensamma
författningstraditionerna.
Europeisk integration — för invånarens bästa från starten
Den europeiska integrationens historia är präglad av sökandet efter de mest
effektiva instrumenten och mekanismerna för en fredlig samexistens mellan
staterna och för de människor som lever där - särskilt i situationer där olika
EUROPA FRÅN A TILL Ö
intressen kolliderar. Idén om ett medborgarnas Europa var utgångspunkten vid
grundandet av Europeiska gemenskapen. Den ganska förenklade bilden av att EEG
i första hand skapades för att tjäna affärsvärlden förbiser det faktum att det i
grunden handlade om att skapa en stadig förbättring av levnads- och
arbetsvillkoren för den vanlige medborgaren. När de första stegen mot integration
hade fullbordats, gjordes ansträngningar för att uppnå ett medborgarnas Europa
även i form av lagar och bestämmelser. Tindemans rapport (1974), införandet av
direkta val till —> Europaparlamentet (1979), Adonnino-kommittén som
förberedde Europeiska enhetsakten, de många programmen för att främja rörlighet
och utbyte, idén om unionsmedborgarskap i enlighet med Maastrichtfördraget och
en lång rad bestämmelser för att säkerställa en viss skyddsnivå för invånaren (t.ex.
hälsoskydd, konsumentskydd osv.) utgjorde grundstenar.
Konkreta regler inom ramen för unionsmedborgarskap
Relationen mellan medborgarna och Europeiska unionen bygger på ömsesidigt
beroende. Det finns en lång rad bestämmelser i vilka förhållandet mellan unionen
och dess invånare definieras. Fri rörlighet för personer samt fri etablerings- och
uppehållsrätt kommer att införas senast med den inre marknaden - även om den
ännu inte har fullbordats. Med avsikt att skapa ett verkligt medborgarnas Europa
har befintliga bestämmelser systematiserats genom Maastrichtfördraget och vissa
nya aspekter har lagts till. I fördraget anges även vilka rättigheter som invånare i
Europa skall åtnjuta; rätten att bosätta sig var de vill (artikel 8a i EG-fördraget);
rätten att rösta och vara valbar vid val till Europaparlamentet och till kommunala
val oberoende av i vilket land man är bosatt (artikel 8b i EG-fördraget);
diplomatiskt eller konsulärt skydd i ett icke-medlemsland av annan medlemsstat i
unionen om den egna medlemsstaten inte har någon representation där (artikel 8c
i EG-fördraget); rätten att göra framställningar till Europaparlamentet i frågor
som hör till gemenskapens verksamhetsområden (artikel 8d i EG-fördraget); och
möjlighet att framföra klagomål till en ombudsman som utsetts av parlamentet i
frågor som rör unionens förvaltning (artikel 138e i EG-fördraget). Dessutom
upptas för första gången politiska partier i Fördraget om Europeiska unionen,
vilket bl.a. torde bidra till att skapa Óett europeiskt medvetandeÓ (artikel 138a i
EG-fördraget).
Införandet av begreppet unionsmedborgarskap i fördraget är ett försök att utan
onödiga omvägar skapa en länk mellan invånaren och unionen, som för denne ofta
är endast ett abstrakt begrepp. Nationellt medborgarskap är en förutsättning för
rätten till unionsmedborgarskap. Det är dock intressant att konstatera att endast
rättigheterna för unionsmedborgaren uttryckligen nämns och inte skyldigheterna.
Subsidiaritetsprincipen, vilken fastställts i Maastrichtfördraget (artikel 3b i EGfördraget), skall föra Europeiska unionen närmare dess medborgare.
Slutsatser: problemet med demokratisk legitimitet
Politik som inte lyckas ta hänsyn till folkets intressen har ingen legitimitet. En
politisk process som omfattar ett stort antal medborgare och med vida geografiska
155
EUROPA FRÅN A TILL Ö
156
och kulturella skillnader kommer dock att ha stort besvär med att skapa strukturer
som människor direkt kan relatera till. Till att börja med grundades Europeiska
unionens politiska system därför på medlemsstaterna som beslutsfattare.
Allteftersom integrationen ökade, i synnerhet under 1980-talet och 1990-talet,
försköts beslutsmakten till förmån för Europaparlamentet. I debatten om
Maastrichtfördraget framfördes framför allt klagomål över avsaknaden av
demokratisk legitimitet.
Beslut om europeisk politik har hittills byggt sin legitimitet på två grunder:
Europaparlamentet och nationella parlament. Europaparlamentet har valts direkt
av folket i unionen sedan år 1979. För närvarande har det dock endast begränsade
rättigheter vid beslut om europeiska rättsakter. Europaparlamentets ledamöter
rekryteras dessutom på grundval av nationella strukturer, och röstningen avspeglar
nationella frågor. Länkar mellan Europaparlamentets ledamöter och deras
valkretsar samt återkoppling mellan europeiska partifunktionärer och nationella
processer för beslutsfattande är också svåra att organisera, ofta på grund av
planeringen av plenar- och kommittémöten.
Europeiska unionens politiska verksamheter domineras i många fall fortfarande av
—> Europeiska unionens råd, dvs. den andra av de två demokratiska
legitimitetsgrunderna.
Ökningen av antalet områden inom vilka majoritetsbeslut kunde fattas i rådet och
följaktligen inom vilka medlemsstaternas företrädare kunde bli nedröstade, samt
de större beslutsbefogenheter som Europaparlamentet tilldelades, förstärkte
problemet med demokratisk legitimitet vid gemenskapsåtgärder (—>
beslutsförfarande). Frågan om hur nationellt valda företrädare ska kunna öka sitt
inflytande över gemenskapens lagstiftning och hur Europaparlamentet kan
förstärkas, är andra diskussionsämnen inför 1996 års konferens. Kontrollen över
europeisk politisk makt måste - åtminstone tills vidare - övervakas genom dessa
båda legitimitetspelare. Inom ramen för —> regeringskonferensen 1996 kommer
bl.a. en uppgift att vara att försöka uppnå en bättre balans mellan de pelare varpå
legitimiteten vilar.
Europeiska unionen är inne i en mellanperiod. Europaparlamentet har ännu inte
tillräckliga befogenheter i lagstiftningsprocessen för att kunna tillhandahålla den
europeiska medborgaren en direkt legitimitet och nationella parlament kan endast
anses göra detta indirekt. Dessutom finns det en helig demokratisk princip som
säger att Óutföra statens uppgifter och utöva statliga befogenheter är en nationell
frågaÓ (yttrande av den tyska författningsdomstolen vid diskussionerna om
Maastrichtfördraget). Försök att förstärka Europaparlamentets befogenheter
motarbetas delvis med argumentet att det ännu inte existerar något europeisk
folk.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Framtidsutsikter: invånaren fortfarande i centrum för
enandet
Maastrichtfördraget har lett till en intensivare debatt om relationen mellan
Europeiska unionen och dess invånare. De nuvarande diskussionerna kan indelas i
tre punkter enligt följande:
1. Hur kan Europeiska unionens beslutssystem bli öppnare, lättbegripligare och
på så sätt medge insyn för den vanlige medborgaren? Europeisk politik bör
göras mindre opersonlig. Fördelningen av ansvar på nationell eller europeisk
nivå behöver systematiseras.
2. Bör en förteckning över grundläggande rättigheter införlivas i en författning
eller liknande dokument för att garantera medborgarna vissa rättigheter?
3. De europeiska organen måste bli bättre på att informera. Integrationen
fortskrider stadigt, den europeiska politiken tränger in i människors vardagsliv
och integrationsprocessen differentieras, vilket också kräver olika former av
information.
Melanie Piepenschneider
157
EUROPA FRÅN A TILL Ö
158
Medelhavs- och
Mellanösternpolitiken
Fördragsgrund: Gemenskapens framtida relationer med Maghreb-länderna SEK
(92) 401, april 1992, De framtida förbindelserna och samarbetet mellan
gemenskapen och Mellanöstern, KOM (93) 375, september 1993, Förstärkning av
Europeiska unionens medelhavspolitik: upprättandet av ett partnerskap för Europa
- Medelhavsområdet, KOM (94) 427, november 1994, slutsatser från Europeiska
rådets möte i Essen 1994 och i Cannes 1995, i Europeiska unionens bulletin,
bilaga 2/95.
Syfte med Medelhavspolitiken: Att stödja fredsprocessen i Mellanöstern, politisk
och social stabilisering i det strategiskt viktigaste området efter Östeuropa.
Instrument: Finansiellt samarbete, uppbyggnad av stabila handelsstrukturer och
därmed ekonomisk utveckling.
—> Europeiska unionens (EU) Medelhavs- och Mellanösternpolitik går i sak tillbaka
till 70-talet. Efter det att Yom Kippur-kriget brutit ut mellan Israel och dess
arabiska grannar och efter det arabiska oljeembargot, uttalade sig
medlemsstaterna inom ramen för det europeiska politiska samarbetet i en
resolution i november 1973 för att Mellanösternkonflikten snabbt skulle avslutas.
De beslutade dessutom vid ett toppmöte i Köpenhamn i december 1973 att en
europeisk-arabisk dialog skulle inledas. Inom ramen för den Óövergripande
MedelhavspolitikenÓ slöts 1976/77 samarbetsavtal utan tidsbegränsning med alla
länder i södra och östra Medelhavsområdet. Till dessa fogades s.k. finansprotokoll
som vart och ett löpte i fem år. De finansiella överföringar som föreskrevs i dessa
skulle bidra till ekonomisk utveckling för de avtalsslutande parterna. Sammanlagt
har fram till och med 1996 fyra på varandra följande finansprotokoll genomförts.
År 1980 utfärdade —> Europeiska rådet den s.k. Venedigförklaringen, enligt vilken
dialogen mellan PLO och Israel skulle främjas och en kompromiss i konflikten
mellan de båda parterna eftersträvas.
Sedan början av 90-talet har det europeiska engagemanget i området ökat
kraftigt. Den tidvis dynamiska fredsprocessen mellan Israel och arabstaterna har
inneburit nya politiska och ekonomiska utvecklingsmöjligheter. För att understödja
processen har unionen främst medverkat i fredsprocessens multilaterala
EUROPA FRÅN A TILL Ö
sammanhang, som i denna form tog sin början i och med konferensen i Madrid
1991.
EU:s handel med tredje länder i Medelhavsområdet
(i miljarder ecu) 1994 - EUR-12
Import
Övriga
5%
Export
Marocko
10%
Övriga
11%
Turkiet
21%
Algeriet
16%
Malta
Cypern
5%
Marocko
10%
Algeriet
10%
Malta
Cypern
10%
Tunisien
8%
Tunisien
8%
Libyen
16%
Israel
11%
Egypten
8%
Turkiet
19%
Libyen
4%
Egypten Israel
8%
20%
Källa: Eurostat
Man kan dock konstatera att det finns nya anledningar till oro för Europas
säkerhet. Samhällsekonomin är i förhållande till Europa outvecklad - en jämförelse
av inkomsten per capita visar på en skillnad i storleksordningen 1:10.
Befolkningstillväxten är snabb, från 146 miljoner 1990 till sannolikt över 230
miljoner invånare 2010. Denna utveckling kan leda till sociala spänningar och
ytterligare stärka den islamiska fundamentalismen.
För att möta dessa utmaningar har EU utvecklat en ny Medelhavspolitik i tre
etapper: År 1992 ställde —> Europeiska kommissionen upp ett partnerskap mellan
EU och Maghreb som ett mål och ett år senare ett långsiktigt samarbete med
Israel och dess arabiska grannar inom Mashrek. Båda dessa initiativ har utmynnat
i ett program för ett omfattande partnerskap mellan EU och länderna i
Medelhavsområdet, inom ramen för vilket förhandlingar om associeringsavtal med
Israel, Marocko och Tunisien ingicks 1995. Den första framgången för programmet
om partnerskap blev konferensen i Barcelona den 27-28 november 1995, i vilken
samtliga EU-medlemsstater och i Medelhavsområdet samt Jordanien och det
palestinska självstyret deltog, med undantag av Libyen, Albanien och länderna i
f.d. Jugoslavien. Vid konferensen beslutades om ett omfattande program för en
159
EUROPA FRÅN A TILL Ö
160
nyorientering av relationerna mellan EU och Medelhavsländerna. Programmet vilar
på tre pelare. Den första pelaren skapar en grund för ett samarbete om säkerheten
mellan de deltagande staterna som skall leda till fredlig konfliktlösning,
rustningskontroll och andra principer. Den andra har som mål intensifierade
interregionala ekonomiska förbindelser. Det viktigaste inslaget här är upprättandet
av en gemensam frihandelszon till år 2010. Vid denna tidpunkt skall man tullfritt
kunna handla med industriprodukter över hela Medelhavsmarknaden som därmed
blir den största frihandelszonen i världen med över 600 miljoner potentiella
konsumenter. Genom den tredje pelaren slutligen utvidgas partnerskapet till att
omfatta sociala och kulturella inslag.
I det europeiska engagemanget ingår också ekonomiskt stöd på 4,6 miljarder ecu
för perioden 1995 till och med 1996. Därtill kommer långfristiga lån från —>
Europeiska investeringsbanken (EIB) i samma storleksordning. Syftet med det
ekonomiska stödet är att underlätta de ekonomiska och politiska strukturreformer
i de södra partnerskapsländerna som blir nödvändiga på grund av
frihandelsavtalet. År 1992 uppgick den genomsnittliga bruttonationalprodukten
per capita till ca 1 500 USA-dollar i länderna i det södra Medelhavsområdet och
till ca 20 000 i EU. För att konkret öka inkomsterna i partnerskapsregionen, måste
det ske en ekonomisk tillväxt på ca 6 % under de närmaste decennierna. EU
strävar efter att uppnå detta mål genom att minska den offentliga sektorn och
stärka den privata företagsamheten. Därtill kommer att EU genom särskilda
finansieringsinstrument och genom samarbetsavtal försöka främja den
interregionala handeln med varor, som hittills legat på ca 7 % av den regionala
handelsvolymen.
Sven Behrendt
Media
Fördragsgrund: Se artiklarna 59 och 60 i EG-fördraget (frihet att tillhandahålla
tjänster), artikel 130f-q i EG-fördraget (forskning och teknisk utveckling) och
artikel 128 i EG-fördraget (kultur).
Syften: Att skapa en europeisk mediamarknad, att främja och utveckla en
konkurrenskraftig programindustri, att införa en norm för högupplösande
television.
Enskilda program: Media II för att främja utvecklingen av europeisk audiovisuell
industri, Eureka 95 för att skapa en HDTV-standard, Eureka-audiovisuell för att
främja audiovisuell infrastruktur.
Massmedierna möjliggör kommunikation. Som huvudförmedlare av kultur,
underhållning och information har medierna en viktig social funktion. För alla
åtgärder inom medierna måste en mycket komplicerad balansgång mellan
ekonomi och kultur iakttas. Massmedieprodukter kan betraktas som varor med ett
handelsvärde och faller därför under de gemenskapens förordningar som reglerar
den —> inre marknaden. Kultur däremot är en nationell fråga. Kulturens roll i —>
Europeiska unionen (EU), som endast har haft en fördragsgrund, nämligen artikel
128 i EG-fördraget, sedan Fördraget om Europeiska unionen upprättades, innebär
framförallt att man i denna fråga har rätt att lämna gemensamma
rekommendationer och att komplettera och stödja medlemsstaternas verksamhet.
Vad gäller det tryckta ordet har principen om det fria informationsflödet tagits för
given i åratal och inte krävt någon gemensam förordning. Mot denna bakgrund
har EU:s mediapolitik nästan uteslutande inskränkt sig till audiovisuella medier.
Det finns få områden som har sett så många förändringar under de senaste tio
åren. Ursprungligen reglerade nationella förordningar och det knappa
frekvensutrymmet den trånga ramen för mediapolitiken. Sedan kom genombrottet
med kabel och satellit, som orsakade en veritabel explosion av antalet program
som kunde tas in, medan detta starkt begränsade räckvidden för en nationell
mediapolitik eftersom gränsöverskridande sändningar blev alltmer vanliga.
Parallellt med detta utvecklades, ur programmakarnas synvinkel, behovet av att
täcka stigande produktionskostnader genom utsändning till ett större område.
Europeisk film- och TV-produktion är vinstgivande endast i begränsad omfattning
- 80 % lämnar inte ursprungslandet. I synnerhet amerikanska produktioner täcker
sina kostnader inom hemmamarknaden och den europeiska marknaden
översvämmas av dessa till mycket låga kostnader.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/av/en/info.htm
161
EUROPA FRÅN A TILL Ö
162
Den europeiska mediamarknaden
Sedan början av 1980-talet har Europeiska gemenskapen försökt skapa en
mediemarknad. Grundidén har varit att, genom harmonisering av de förordningar
som reglerar leverantörernas verksamheter, säkerställa att gränsöverskridande
sändning av TV-program – som i praktiken knappast kan förhindras – inte kränker
lagstiftningen i de stater där programmen sänds.
Efter lång förberedelse antog —> Europeiska unionens råd den 3 oktober 1989 EGdirektivet om ÓTelevision utan gränserÓ, som gör det möjligt att sända
audiovisuella program fritt inom hela EU med iakttagande av minimiregler och
med hänsyn till kulturpolitiska mål. Direktivet innehåller dels begränsningar av
reklamtid, bestämmelser om skydd av minderåriga samt rätt till genmäle, dels
mycket kontroversiella bestämmelser som reglerar främjande, spridning och
produktion av europeiska TV-program, enligt vilka över 50 % av sändningstiden
eller programbudgeten skall reserveras för europeiska produktioner. Dessutom skall
minst 10 % av sändningstiden eller programbudgeten förbehållas verk av
oberoende producenter. Dessa kvoter skall tillämpas om det är praktiskt
genomförbart och går därför inte att juridiskt göra gällande. Tilläggsprotokoll ger
medlemsstaterna rätt att införa strängare bestämmelser för inhemska TVorganisationer.
—> Europeiska kommissionens strävan att vidareutveckla riktlinjerna för TV har
endast tjänat till att blåsa nytt liv i den grundläggande kritiken av dessa. Medan
framför allt Frankrike under åratal har agiterat för bindande kvoter för europeiska
produktioner för att åtminstone under en övergångsperiod stödja europeisk
filmindustri, anser andra medlemsstater att denna åtgärd vore ett exempel på
meningslös protektionism, och dessutom lätt att kringgå. I mars 1995 lade
kommissionen fram ett förslag om nya riktlinjer för TV. I detta föreskrivs bl.a. en
tidsfrist på tio år för en bindande kvotreglering. I motsats till Europaparlamentet
visade sig rådet inte kunna enas om detta. I juni 1996 godkände rådet en
gemensam ståndpunkt, i vilken tiden för den icke tvingande kvotregleringen
förlängdes med fem år. Genom en framtida revidering av riktlinjerna för TV skall
dessutom de enorma tekniska förändringarna inom den audiovisuella sektorn
(teleshopping) beaktas.
Dessutom har tvivel flera gånger framförts om EU:s befogenheter avseende frågor
som rör mediapolitiken. Unionen motiverar detta med att televisionen är en tjänst.
Upprättandet av kvoter är dock även ett ingrepp i programplaneringen, som i t.ex.
Tyskland är en fråga för de federala delstaterna.
Under de senaste åren har stödåtgärder ytterligare avgränsat den europeiska
mediamarknaden. År 1993 utfärdades två riktlinjer för harmonisering av lagen om
upphovsrätt vad gäller transnationella sändningar. Sedan utgivningen av
grönboken år 1992 har det förekommit häftiga diskussioner i hela unionen om
huruvida europeiska förordningar är en bra metod för att upprätthålla pluralism
EUROPA FRÅN A TILL Ö
inom media och förhindra organisationer från att få en dominerande ställning på
marknaden.
Främjande av audiovisuell infrastruktur
Inom unionen betraktas film- och TV-produktioner som synnerligen viktiga
instrument för spridning av kultur och i fråga om identitet. Med tanke på den
svåra marknadssituationen presenterade Europeiska kommissionen en grönbok år
1994 i vilken strategiska alternativ diskuteras för att förstärka programindustrin.
Dessa är tänkta att utmynna i en plan för konkurrenskraftig och
framtidsorienterande utveckling av media. Riktat stöd är avsett att dämpa
effekterna av den splittrade marknaden, samt inte minst betona den kulturella
mångfalden inom Europa. Detta är målet för Media-programmet som är igång
sedan år 1987. För att förbättra konkurrenskraften för den europeiska
produktionsindustrin har medel ställts till förfogande dels för
yrkesutbildningsprogram, dels för dubbning, samarbete, distribution och
marknadsföring. Media-programmet syftar till att skapa gynnsamma
omständigheter för europeisk filmproduktion utan att lägga sig i själva
produktionsprocessen. Eftersom det allvarligaste problemet med detta program har
visat sig vara bristen på pengar, kommer budgeten för den andra etappen av
Media (1996-2000) att fördubblas till omkring 400 miljoner ecu.
Enhetliga tekniska standarder
Förutom språkbarriärer tillkommer i Europa problemet med olika TV-system. Man
ville därför införa högupplösande TV med biokvalitet (HDTV) för att förenhetliga de
tekniska standarderna. Gemenskapens HDTV-politik blev dock ett industripolitiskt
misslyckande. Således misslyckades man med att föreskriva införandet av den
högupplösande TV som var tänkt som ett förstadium till mellanstandarden D2MAC. I stället för att fungera som en populär direktstrålande satellit visade den sig
bli kostsam och föga attraktiv för användare och producenter. Efter bittert
motstånd måste dessa icke marknadsanpassade planer dras tillbaka. Samtidigt
utvecklades, inom ramen för Eureka-projektet och med stor finansiell insats, ett
europeiskt HDTV-system som ursprungligen var tänkt att bli världsstandard. Trots
att ett digitalt och även med antenn mottagbart HDTV-system utvecklades i
Amerika, höll EG ända till slutet av år 1992 fast vid sitt eget analoga och därmed
tekniskt föråldrade system. Förenade kungarikets konsekventa motstånd ledde
slutligen till att projektet lades ner. År 1994 påbörjades arbetet med en digital
standard inom ramen för Eureka. Fram till införandet av högupplösande TV i 16:9format kommer därför flera standarder och format att konkurrera. Eftersom den
nya teknikens framgång till stor del är beroende av tillgången till program, fattade
rådet i juli 1993 ett beslut om en fyraårig åtgärdsplan med en budget på 228
miljoner ecu. För att uppmuntra produktioner i brett TV-format kommer
därigenom uppkomna merkostnader att ersättas.
163
EUROPA FRÅN A TILL Ö
164
Slutsatser
På tröskeln till den digitala tidsåldern utgör mediavärlden en av de största
europeiska framtidsmarknaderna. Interaktiva tjänster, enskilda program på
begäran och uppkoppling till globala datanät kommer att innebära nya
utmaningar för europeisk mediapolitik. I Bryssel betraktas steget mot det
multimediala informationssamhället som en stor möjlighet. Bortsett från
kommersiella aspekter bör medias identitetsskapande roll inte heller i framtiden
förbises. Trots gemensamma förordningar måste en europeisk mediapolitik
medverka till att upprätthålla Europas mångfald. Först då kan gemensamma
projekt, såsom den fyrspråkiga nyhetskanalen Euronews, den europeiska
kulturkanalen Arte, tillsammans med transnationella specialprogram bidra till att
säkerställa att den europeiska dimensionen blir lättbegriplig i vårt vardagsliv.
Olaf Hillenbrand
Miljö
Fördragsgrund: Artiklarna 2, 3 k och 130r 130t i EG-fördraget.
Syften: Att skydda miljön och förbättra dess kvalitet; att skydda människors hälsa;
att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt; att främja åtgärder på
internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem.
Instrument: Rättsakter, framför allt direktiv om kvalitetsnormer för miljön
(föroreningsnivåer), processnormer (utsläppsnormer, konstruktionsstandarder och
driftsstandarder) samt produktstandarder (högsta tillåtna föroreningsnivåer eller
utsläppsnivåer för en produkt); åtgärdsprogram för miljöskydd; stödprogram.
Budget: Ca 144 miljoner ecu (1995).
Genom Fördraget om Europeiska unionen har Europeiska gemenskapen antagit
miljöpolitiken som en av gemenskapens uppgifter (artikel 3 i EG-fördraget) och
kopplat målet om hållbar tillväxt till hänsynstagande till miljön (artikel 2 i EGfördraget). Genom detta fick den på 70-talet utvecklade gemensamma
miljöpolitiken ny rättslig status. Redan genom Europeiska enhetsakten år 1987
fastställdes det att ansvaret för miljöpolitiken skulle överföras till EG och att
hänsyn till behovet att skydda miljön skulle tas vid alla typer av
gemenskapsåtgärder. Denna tvärsnittsprincip, som inte förekommer någon
annanstans i EG-fördraget, ger miljöskyddet en särställning. Vägen från teori till
praktik är emellertid lång och präglas, särskilt i tider av konjunkturnedgång, av
konflikter mellan ekonomiska intressen och miljökrav. Detta visade sig särskilt
tydligt när gemensamma gränsvärden för bilavgaser för första gången fastställdes
1970 och sedan ändrades vid ett flertal tillfällen, senast 1994. Att ekonomisk
tillväxt baserad på relevanta politiska ramvillkor är förenlig med en utveckling som
inte skadar miljön och att miljöskydd inte nödvändigtvis inskränker
konkurrenskraften utan till och med kan förbättra den är fortfarande inte allmänt
erkänt.
Utvecklingen av EG:s miljöpolitik — från eftervård till
förebyggande åtgärder
Enligt 1957 års fördrag låg miljöpolitiken inte inom gemenskapens ansvarsområde.
Medlemsstaternas sätt att reagera på den tilltagande miljöförstöringen var att
anta nationella bestämmelser. Det gränsöverskridande miljöförstöringsproblemet
kan dock inte bekämpas effektivt enbart med nationell politik. Eftersom dessutom
miljöåtgärderna och de miljöinriktade produktstandarder som antagits av
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/env/en/info.htm
165
EUROPA FRÅN A TILL Ö
166
medlemsstaterna i allt högre grad sågs som handelshinder och därför oförenliga
med gemenskapens mål om fri handel uppstod ett skriande behov av miljöpolitiska
åtgärder. Kort efter FN:s första miljökonferens i juni 1972 anmodades
kommissionen (—> Europeiska kommissionen) vid ett EG-toppmöte i Paris att
utveckla ett åtgärdsprogram för miljöpolitiken. Den rättsliga grunden för denna
nya uppgift var artikel 2 i EEG-fördraget, i vilken Óen harmonisk utveckling av den
ekonomiska verksamhetenÓ och Óen fortgående och balanserad tillväxtÓ i
medlemsstaterna anges tillhöra gemenskapens uppgifter. Dessa mål kunde endast
uppnås om hänsyn togs till miljön. Även ingressen till fördraget åberopades, i
vilken målet Óatt fortgående förbättra levnads- och arbetsvillkorenÓ fastställs. De
rättsliga grunderna för miljöåtgärder ges i artikel 235 i EEG-fördraget, i vilken det
krävs tillnärmning av sådana bestämmelser i medlemsstaternas lagar och andra
författningar som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande
eller funktion. Rättsliga åtgärder baserade på dessa grunder kunde endast antas av
ministerrådet (—> Europeiska unionens råd) genom enhälligt beslut.
Redan i början av 70-talet erkändes det alltså att en gemensam miljöpolitik var ett
grundläggande och legitimt krav. EG:s miljölag utformades som föreskrifter och
förbud, med mer än 200 direktiv och förordningar som framför allt omfattar skydd
av vattenmiljön, begränsning av luftföroreningar, kemikalier, skydd av flora och
fauna, bullerstörningar och avfallshantering. Tyngdpunkten i den europeiska
miljölagstiftningen ligger på ekonomirelaterade miljölagar. Nya miljölagar
tillkommer ständigt. Effekten av EG:s miljölagar är beroende av medlemsstaternas
medverkan, dvs. i vilken utsträckning de säkerställer att direktiven införlivas i den
nationella lagstiftningen. De många fallen av överträdelseförfaranden, t.ex. i
anknytning till skydd av vattenmiljön, tyder på att det här finns utrymme för
förbättringar. Utöver miljölagstiftningen har gemenskapen också utvecklat
miljöpolitiska åtgärdsprogram i vilka huvudriktlinjer och mål fastställs. Redan
genom det tredje åtgärdsprogrammet 1983 försköts tyngdpunkten till de
grundläggande principerna om förebyggande och bevarande. Det fjärde
åtgärdsprogrammet (1987–1992) markerade övergången till en mera
förebyggande politik. Gemenskapen har också inrättat miljöskyddsinriktade
forskningsprogram som Step (vetenskap och teknik för miljöskydd) och Epoch
(Europeiskt program för klimatologi och naturkatastrofer).
Det var först då Europeiska enhetsakten antogs år 1987 som EG fick klara
befogenheter i fråga om miljöpolitiken (artikel 130r–130t i EEG-fördraget).
Därigenom fastställdes formellt sedan länge använda riktlinjer:
försiktighetsprincipen och principen om förebyggande, principen att Óförorenaren
skall betalaÓ och ÓkällprincipenÓ (att miljöskador företrädesvis bör hejdas vid
källan). En miljöpolitisk subsidiaritetsprincip lades till, till följd av vilken EG endast
vidtar åtgärder om de angivna målen kan uppnås bättre på gemenskapsnivå än på
nationell nivå. Det viktigaste instrumentet för att säkerställa att hänsyn tas till
miljökraven när EG-åtgärder fastställs och genomförs, vilket krävs i Europeiska
enhetsakten, är en bedömning av miljöpåverkan. Direktivet om bedömning av
EUROPA FRÅN A TILL Ö
miljöpåverkan trädde i kraft i juli 1988 efter 22 förslagsversioner. I detta föreskrivs
ett enhetligt förvaltningsförfarande vid planeringen av ekonomiska projekt så att
deras inverkan på människor, flora och fauna kan bedömas. I Europeiska
enhetsakten fastställdes det också att beslut i miljöfrågor måste vara enhälliga
och att Europaparlamentet i princip endast skulle få yttra sig.
Ministerrådet skulle endast vid senare beslut få rösta med kvalificerad majoritet
(—> beslutsförfaranden). Miljöskyddsåtgärder kunde därefter stödjas på den nya
artikeln 100a i EG-fördraget, förutsatt att de var av betydelse för genomförandet
av den —> inre marknaden. Under dessa omständigheter gällde
samarbetsförfarandet med parlamentet och detta gav utrymme för
majoritetsröstning med snabbare beslut som följd. Inte förrän Fördraget om
Europeiska unionen antogs blev majoritetsröstning principiellt möjlig och ett
större engagemang från parlamentets sida säkerställdes (förfaranden på grundval
av artikel 189b i EG-fördraget). Det finns dock viktiga områden som är
undantagna; exempelvis kräver förordningar om miljöskatter och åtgärder inom
energisektorn fortfarande enhällighet.
Gemensam miljöpolitik för 90-talet
Till följd av programmet för den inre marknaden fick miljöpolitiken större
uppmärksamhet och angelägenhet: i en studie som 1989 utfördes på uppdrag från
kommissionen varnades det uttryckligen för risken för ökade miljöföroreningar
inom den inre marknaden, framför allt på grund av den tilltagande vägtrafiken.
Genom att införa stränga miljönormer försöker kommissionen säkerställa en hög
skyddsnivå på den inre marknaden. Dessutom står det medlemsstaterna fritt att
anta egna miljöskyddsåtgärder (artiklarna 100a.4 och 130t i EG-fördraget).
Befintliga nationella skyddsåtgärder som går utöver den gemensamma
lagstiftningen får behållas. De får dock inte vara oproportionerliga och om de visar
sig utgöra ett dolt handelshinder inkräktar de på gemenskapslagstiftningen.
Framförallt i de nordiska länderna och Tyskland gäller relativt stränga miljönormer.
Förutom att gemenskapen vidareutvecklat sin miljölagstiftning har den vidtagit ett
flertal andra åtgärder. Syftet med strategin för det femte åtgärdsprogrammet, ÓFör
en hållbar utvecklingÓ, som antogs 1993, är att med medverkan från alla berörda
parter göra ytterligare framsteg på vägen mot förebyggande miljöskydd, särskilt i
fråga om transport och energi. Den gemensamma miljöskatten på energi/CO2, som
diskuterats sedan 1990, antogs inte heller 1994 och blir därmed en fråga för
nationella initiativ. Några av medlemsstaterna har redan infört en sådan skatt. År
1995 lade kommissionen härtill fram förslaget till ett ramdirektiv med
gemensamma parametrar vid frivilligt införande av denna skatt. Den gemensamma
politiken för minskning av växthusgaserna begränsas till ett system för
övervakning av koldioxidutsläppen som komplement till Altener-programmet (för
främjande av förnybara energikällor) och Save-programmet (för främjande av
energieffektiviteten). Medlemsstaterna skall genomföra nationella program för
minskning av utsläppen, men hittills är dessa vare sig fullständiga eller jämförbara.
167
EUROPA FRÅN A TILL Ö
168
Det är inte troligt att gemenskapens mål att senast år 2000 stabilisera
koldioxidutsläppen på 1990 års nivå kan uppnås på detta sätt.
Även på internationell nivå är klimatskydd en central fråga för miljöpolitiken. Som
svar på ett allt större tryck inifrån, t.ex. från miljöorganisationer, liksom från USA
enades EG:s miljöministrar i december 1990 om att produktionen och
konsumtionen av freoner skulle halveras till början av 1992 och att de skulle
förbjudas helt senast i mitten av 1997. Detta hade föregåtts av långdragna
internationella förhandlingar med början i slutet av 70-talet, vid vilka
gemenskapen (företrädd av kommissionen) – som världens största freonproducent
och -exportör – huvudsakligen på grund av franskt och brittiskt motstånd hade
visat sig mycket omedgörlig. Till följd av nya larmrapporter enades EG:s
miljöministrar i slutet av 1992 om att freonproduktionen skulle upphöra redan i
januari 1995.
Eftervård är fortfarande en aktuell fråga för den gemensamma miljöpolitiken. År
1993 gav kommissionen ut en grönbok för att stimulera en debatt om problemet
med sanering av miljöskador. I EG:s miljöpolitik ingår också finansiella
stimulansåtgärder för investeringar för förbättring av miljön, varvid finansieringen
tillhandahålls genom Life, ett finansiellt instrument för miljön, som för åren
1996–1999 förfogar över mer än 450 miljoner, eller
strukturfonderna/sammanhållningsfonden (—> regionalpolitik). Inom ramen för
regionalfonden inrättades i slutet av 1989 Envireg-programmet – ett
gemenskapsinitiativ för att skydda miljön och främja ekonomisk utveckling i de
ekonomiskt svagaste kustområdena i EU. Dessutom erbjuder —> Europeiska
investeringsbanken lån för byggande av t.ex. avfallsanläggningar och
avloppsreningsverk. Sedan sommaren 1993 kan vederbörligen provade produkter
tilldelas gemenskapens miljömärke och från och med 1995 kan företag efter en
miljörevision bli miljömärkta.
Europeiska miljöbyrån, som framför allt skall fungera som informations- och
dokumentationscentrum, inledde sin verksamhet i Köpenhamn i oktober 1993.
Rådet hade under de tre år som följde efter dess beslut i maj 1990 om inrättande
av Europeiska miljöbyrån och Europeiska nätverket för miljöinformation och
miljöövervakning inte kunnat enas om ett säte för dessa. Numera har varje EUmedborgare laglig rätt till allsidig information om miljöskydd och miljöförstöring
och obegränsat tillträde till berörda offentliga organ.
För att uppfylla sin förpliktelse om miljövänlig drift inom alla verksamhetsområden
måste EU också utöva sina miljöpolitiska funktioner i fråga om —> yttre
förbindelser, särskilt med Östeuropa och utvecklingsländerna. Löftet om att aktivt
bidra till genomförandet av FN:s handlingsplan för miljön som antogs i Rio har
dock ännu inte infriats. Att miljöproblem skulle bemästras genom internationellt
samarbete skrevs in i förteckningen över miljöpolitiska mål i Maastricht (artikel
130.1 i EG-fördraget). EG är själv part i olika miljöskyddsavtal. I EG:s egna avtal
med tredje land eller grupper av länder ingår redan en miljöskyddsklausul. I
EUROPA FRÅN A TILL Ö
samband med det ökade samarbetet med länderna i Östeuropa har särskilda
bilaterala samarbetsavtal slutits på miljöområdet. Europeiska unionen är på ett
avgörande sätt engagerad i 1993 års åtgärdsprogram för miljön i Central- och
Östeuropa och den tredje alleuropeiska miljöministerkonferensen hölls i Sofia
1995. Även Europeiska miljöbyrån är engagerad i samarbete med länderna i
Central- och Östeuropa.
Slutsatser
Jämsides med sin verksamhet på nationell och bilateral nivå har EU blivit en allt
viktigare miljöpolitisk aktör i Europa. EU har hittills antagit åtgärder på alla
miljöpolitiska områden. Ett försök till en lägesrapport om den europeiska
miljöpolitiken skulle dock ge motsägelsefulla resultat. Den tilltagande
verksamheten visar på växande miljömedvetenhet, men ju mera konkret och
effektiv den europeiska miljöpolitiken blir desto mer uttalade blir reservationerna
från de berörda industrisektorerna. Det är alltså en öppen fråga huruvida den
eftersträvade övergången till en hållbar ekonomisk utveckling kommer att lyckas.
Kommissionen håller på att utarbeta lämpliga strategier, av vilka ett exempel är
dess vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som utkom 1993. För
att uppnå en ekologisk nyorientering av ekonomin, tekniken och samhället krävs
det att det införs miljöskatter och miljöavgifter i kombination med en ekologiskt
inriktad reform av beskattningssystemen. I och med misslyckandet med den
gemensamma energiskatten är framtidsutsikterna inte särskilt ljusa. Det är heller
ännu inte klart vad den i allt högre grad politiskt motiverade
subsidiaritetsprincipen kommer att leda till för miljön – kommissionen har redan
dragit tillbaka några av de rättsliga åtgärder den planerat. Det är rentav möjligt
att EG:s miljönormer hotas av urholkning.
Prövostenen för Europeiska unionen blir om miljödimensionen på ett effektivt sätt
kan integreras med andra politiska områden. För att säkerställa att miljökraven
uppfylls på alla gemenskapens verksamhetsområden har kommissionen utsett en
ansvarig tjänsteman vid varje generaldirektorat och 1994 inrättade den också ett
allmänt samrådsforum för miljön. Den gemensamma miljöpolitiken kommer inte
heller i framtiden att kunna undgå intressekonflikter mellan ekonomi och ekologi.
Även några av de infrastrukturprojekt som EU stött och ansett nödvändiga går
stick i stäv mot miljöintressena. Vad den gemensamma miljöpolitiken i mitten av
90-talet framför allt behöver är nya impulser, och förhoppningsvis kommer här de
nya medlemsstaterna, t.ex. Österrike med sitt intresse för ekologisk
transportpolitik, att utöva sitt inflytande.
Anita Wolf-Niedermaier
169
EUROPA FRÅN A TILL Ö
170
Modeller för europeisk
integration
Eftersom EU avsiktligt har hållit frågan om den slutliga formen för samarbetet
inom gemenskapen öppen, är vikten av modeller för utveckling av —> Europeiska
unionen baserad på fyra faktorer. För det första sammanfattar modeller
deltagarnas förväntningar på integration i en löslig form som lätt kan anpassas till
nya förhållanden. De rättfärdigar även gemenskapsinstitutionernas roll i processen
för att bygga upp gemenskapen (detta gäller i synnerhet för —>
Europaparlamentet). De har en inverkan på den allmänna opinionen och gör det
möjligt för medborgarna att dra paralleller mellan —> Europeiska gemenskapens
utvecklingsstadium och sina egna politiska värderingar och förväntningar.
Slutligen är modeller ett uttryck för politiskt erkännande av
integrationsprocessens värde. De skänker betydelse åt europeisk politik och har en
stabiliserande effekt under perioder när europeiskt beslutsfattande är
kontroversiellt.
Både effekterna av och begränsningarna hos modellerna blev tydliga under
samhällsdebatten om ratificering av —> Fördraget om Europeiska unionen. I
Tyskland, liksom i andra medlemsstater, förvandlades idealet om en europeisk
statsfederation till en skräckvision av en ÓöverstatÓ. Samtidigt återkom andra
traditionella synsätt, ett EU bestående av suveräna stater, förnyad popularitet
främst - men inte enbart - i den brittiska EU-debatten om Europa. De gamla
modellernas vägledande funktion avtog i betydelse på grund av den ökande
osäkerheten och tveksamheten om EU:s framtida utformning, graden av
integration och förhållandet mellan integration och nation. Under stabila
förhållanden kan begrepp som Óeuropeisk unionÓ, som är öppna för tolkningar,
bidra till att förstärka samförståndet. Den grad av integration som uppnåddes i
Maastricht, och det faktum att det yttre trycket lättade efter slutet på konflikten
mellan öst och väst verkade ge motsatt effekt. I debatten om en fördjupning av
integrationen bidrog begreppet endast till att polarisera opinionen.
Den aktuella debatten om modeller för integrationsprocessen präglas av tre
grundidéer. Den första grundidén innebär ett gradvis avståndstagande från
modellen ÓEuropas förenta staterÓ och rör sig istället mot en sammanslutning av
nationer. Denna modell har fått mycket beröm och enligt den flätas nationell
suveränitet och överstatlig integration samman i ett unikt system. Den andra
grundidén hämtar intellektuellt bränsle ur EU-medborgarnas förändrade attityd
gentemot integrationsframstegen, dokumenterad genom opinionsundersökningar.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Det mottagande medborgarna gav Fördraget om Europeiska unionen anses visa att
de inte önskar någon längre gående integration. Vad som från en federalistisk
synvinkel för många människor verkade vara ett steg på vägen verkar nu mer eller
mindre vara slutet på resan.
I viss mån passar inte det tredje argumentet ihop med de två andra, eftersom det
behandlar frågan om det alleuropeiska värdet av en integrationsmodell. Utsikterna
till en —> utvidgning av Europeiska unionen österut innebär att principen om och
de organisatoriska formerna för västeuropeisk integration skulle behöva utvidgas
till att gälla för stora områden i hela Europa. De därmed förbundna kostnaderna,
den förväntade förskjutningen av den politiska maktbalansen och det politiska
samförståndet skulle i samband med de förutsebara konsekvenserna för den
institutionella strukturen kunna äventyra den tidigare utvecklingen av
integrationsprocessen. Det är mot denna bakgrund man får se debatten om ett
mera flexibelt och differentierat Europa, med Óvariabel geometriÓ och Óolika
hastigheterÓ eller till och med där det finns en ÓkärnaÓ av mer integrerade stater.
Dessa olika debattnivåer är egentligen många av de tidigare argumenten för
modeller för europeisk integration i en ny skepnad. Ingen av de gamla modellerna
tycks ha förpassats till historieböckerna, de bara återkommer i en ny form.
Förbundsstat — Sammanslutning av stater — Statsförbund
Sedan arbetet först påbörjades för att bygga upp en europeisk gemenskap i början
av 1950-talet, har idéerna om ett federalt Europa eller någon typ av
sammanslutning mellan Europas stater varit de två grundbegrepp som använts för
att beskriva slutgiltig integration. En organisation med överstatliga
beslutsbefogenheter, i form av något slags förbundsstat var idealet för EUpolitiken i framför allt Italien, Tyskland och Beneluxländerna. Detta i motsats till
den franska synen på ett Europa av nationalstater, såsom det uttrycktes av de
Gaulle, med regeringssamarbete mellan suveräna stater som grund för
integrationen.
Utvecklingen av Europeiska gemenskapen har gått längre än en enkel uppdelning
mellan dessa två modeller. Dess struktur uppvisar egenskaper från båda
modellerna. Även om brittisk Europapolitik under senare delen av 1980-talet
avsiktligt hemfallit åt de Gaulles retorik för att motivera avvisandet av den
monetära unionen, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller en gemensam
—> socialpolitik, har Margaret Thatchers och hennes efterträdare John Majors mål
snarare varit att begränsa överstatlig tillväxt än att minska den. Frågan om statens
natur är mer central i den aktuella debatten om gemenskapens slutgiltiga form.
Den federala tendensen i integrationsprocessen, som anges redan i Romfördragen,
finns beskriven med en rad olika termer. Under de senaste trettio eller fyrtio åren
har bilden av ett ÓEuropas Förenta staterÓ skisserats upp, och en parallell har varit
begreppet Förbundsrepubliken Europa. Modellen av förbundsstaten och dess olika
definitioner inbegriper tillämpning av de västliga demokratiernas konstitutionella
normer i integrationsprocessen. Idéerna om federalism och därmed om
ansvarsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna, det demokratiska
171
EUROPA FRÅN A TILL Ö
172
beslutsfattandet och säkerställandet av medborgerliga och enskilda rättigheter är
viktiga krav i den uppmålade bilden av en förbundsstat.
Sedan 1970-talet har begreppet ÓEuropeiska unionenÓ återfunnits i EU:s
kommunikéer och beslut som ett sätt att placera dessa modeller under ett och
samma tak. Olika försök att ge begreppet substans, t.ex. i Tindemans rapport eller
det författningsutkast som utarbetades av Europaparlamentet år 1984, har
misslyckats politiskt. Genom att upprätta Europeiska unionen uppnådde man med
Maastrichtfördraget, åtminstone på ytan, något som länge varit ett mål för
Europapolitiken. Unionens form har dock inte löst konflikten kring begreppet. Å
ena sidan har förändringar i fördraget, i synnerhet införandet av ett nytt —>
beslutsförfarande (medbeslutande) eller snarare subsidiaritet, lämnat den
europeiska modellen öppen för en mer federalistisk tolkning, medan å andra sidan
EU i ingressen till fördraget beskrivs som bland annat en Ósammanslutning mellan
de europeiska folkenÓ. Dessutom har inte EU samma folkrättsliga befogenhet som
Europeiska gemenskapen. Europeiska ekonomiska gemenskapen har blivit den mer
fullständiga Europeiska gemenskapen, även om indelningen av politiken i tre
pelare i Maastrichtfördraget understryker den parallella arten av överstatliga och
mellanstatliga strukturer. Den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
baseras på medlemsstaternas enhällighet. Möjligheten att fatta kvalificerade
majoritetsbeslut om gemensam verksamhet har ännu inte använts. År 1995 hade
ännu ingen permanent institution inrättats enligt fördragets tredje pelare, förutom
Europols narkotikaenhet, föregångaren till Europol. Införandet av
unionsmedborgarskap och rätten att delta i lokala och europeiska val där man är
bosatt har dock förstärkt idén om EU som en stat. Det klagomål som ofta framförs
av de som arbetar i EU:s institutioner, att ersättningen av termen ÓgemenskapenÓ
med termen ÓunionenÓ språkligt sett har fördunklat integrationsprocessens
gemensamma karaktär för världen utanför, är också en del av denna ambivalens.
Maastrichtfördraget och dess kontroversiella ratificering har inte åstadkommit
någon klart definierad modell. Gemenskapen är fortfarande delad i valet mellan
överstatlighet eller mellanstatlighet och detta utgör grunden för varje framtida
utveckling. Europeiska unionen kommer inte att sönderfalla med tusenårsskiftet,
men inte heller att utvecklas till Europas förbundsstat, såsom tidigare var tänkt.
Motiv
Sedan 1950-talet har det funnits fyra mål som har styrt bildandet av en
gemenskap, nämligen säkerhet, fred, frihet och välstånd. Dessa åtföljs av
föreställningen om ekonomisk tillväxt, önskan om balanserad konvergens i
ekonomiska och sociala frågor samt en önskan om att genom integrationen göra
det möjligt för en europeisk organisation ge ett bidrag till samhället. Till följd av
utvidgningen söderut under 1980-talet lade regeringarna till begreppen
ÓdemokratiÓ och Ópolitisk stabilitetÓ. Dessa mål, som fördragen grundar sig på och
som gäller traditionella områden inom statlig verksamhet, visar på ett av de
bakomliggande motiven för integration. Bevarandet av suveräniteten, i betydelsen
möjlighet att handla, tycks vara det grundläggande målet för medlemsstaternas
EUROPA FRÅN A TILL Ö
regeringar. Det är ett försök att, med beaktande av den försvagning den europeiska
politikens genomgått efter de två världskrigen, konfrontera invecklade
internationella problem på en ny kapacitetsnivå. Olika vinklingar av denna
motivering betecknas i mediavärlden som en önskan om ÓsjälvhävdelseÓ eller att
Ógöra Europa mer europeisktÓ. Begreppen Óden tredje maktenÓ mellan
supermakterna eller bilden av Ócivil maktÓ visade vägen. De motsvarade samtidigt
en önskan om en Óeuropeisk identitetÓ som skulle bli en följd av gemenskapens och
dess institutioners verksamheter. I andra grundläggande förklaringar uppfattas
Europas enande som en reaktion på upplösningen av och konflikten mellan
nationella stater. Efter år 1989 visade sig dessa förväntningar på integration vara
drivkraften för utrikespolitiken i många av det tidigare östblockets stater i Centraloch Östeuropa – baksidan på den magnetiska dragningskraften hos den västliga
integrationens ekonomiska och politiska framgång. Medlemskap i Europeiska
unionen blev den avgörande faktorn för Óåterkomsten till EuropaÓ.
I de europeiska regeringarnas reaktioner på de radikala förändringarna i Europa,
den tyska återföreningen och utsikten till utvidgning österut kan två olika motiv
skönjas. Dels har de radikala förändringarna förstärkt den fasta föresatsen att
Óföra den europeiska integrationen framåtÓ, i enlighet med ingressen till
Maastrichtfördraget, och följaktligen stärka de band som knyter alla
medlemsstater till integrationsprocessen och därigenom motverka de tendenser till
splittring som är följden av ÓblockensÓ upplösning. I ljuset av detta ses den
fortsatta fördjupningen av EU som en förutsättning för utvidgning.
Den europeiska enande processen
Samtidigt som de visar på mål och motiv fungerar även vissa begrepp i fråga om
förfarandet som modeller som visar riktningen för långsiktig verksamhet. Några av
de strategier som anges nedan visar att själva vägen kan bli målet för
föreningsprocessen. Detta gäller i synnerhet och är tydligast för själva
integrationsbegreppet.
I självanalyser av europeiska rörelser träffar man ofta på en normativt sett starkt
laddad uppfattning av integrationen, som ses som det enda möjliga nutida svaret
på ultranationalismens destruktiva krafter. Analytiskt motsvaras detta av
funktionalismen, som ser integration som ett problemrelaterat svar på en komplex
internationell struktur. Den dominerande betydelsen hos funktionell integration
ligger dock i prognoserna för Europa från funktionalismens anhängare, dvs. att
resultaten och erfarenheterna från vissa sammanflätade sektorer kommer att få en
överskottseffekt som skyndar på bildandet av en politisk gemenskap. Andra
begrepp i fråga om förfarandet har mer en stödjande funktion genom att göra de
uttalade målen mer rimliga. De blir således attraktivare när den pågående
integrationsprocessen stagnerar. I detta sammanhang är två förfarandestrategier
av särskild betydelse, av vilka båda räknas som begrepp.
Den pragmatiskt experimentella strategin, som är en politiskt administrativ
formulering snarare än en akademisk, pläderar för ett flexibelt närmande till
173
EUROPA FRÅN A TILL Ö
174
integrationspolitiken, vid behov utanför den rättsliga ramen, för att ta sig förbi
hinder i beslutsförfarandet. Europeiskt politiskt samarbete och —> Europeiska
monetära systemet framstår som lysande exempel på lyckade pragmatiska
experiment, vilket även gäller GUSP och samarbete inom —> rättsliga och inrikes
frågor, som dock håller sig inom ramen för Maastrichtfördraget.
I den andra strategin framhålls fördelarna med en integration, som genomförs
antingen i etapper eller av en del av gemenskapen, som en metod att komma över
stagnation som verkar vara rikare begreppsmässigt. ÓEtappvis integrationÓ avser
att undvika att gemenskapen förändras av yttre krafter men kan fördjupas av en
del av gemenskapen när tiden är mogen. Detta är den intellektuella basen för
begreppet ÓkärnaÓ av europeiska stater där man, med utgångspunkt från
gemenskapens första medlemmar, förutser en ring av mindre integrerade stater
kring en högt integrerad centralstruktur. Andra teorier gynnar ett graderat system
med gradvis ökad integration ju närmare mittpunkten staterna kommer
(Ókoncentriska cirklarÓ), en lösning grundad på konfederation kring EU eller
omstrukturering och omvandling av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) till ett sorts väntrum utanför fullt medlemskap i Europeiska unionen. Båda
dessa modeller försöker se utvidgningen och integrationen av Europeiska unionen
som parallella processer. På så sätt bibehålls integrationsprocessens dynamik,
oaktat de stora skillnaderna inom en europeisk union med så många stater som 25
eller till och med 30 stycken.
Josef Janning
Regeringskonferensen
Fördragsgrund: Artiklarna N.2 och B femte strecksatsen i EU-fördraget, artikel
189b i EG-fördraget, artiklarna J 10 och J 4 om översyn i EU-fördraget samt
förklaringarna nr 1 och 16 i bilagan till EU-fördraget.
Syften: Att effektivisera institutioner och beslutsförfarande, att skapa
medborgarnas Europa, att stärka unionens utrikes- och säkerhetspolitiska
handlingskraft och att vidareutveckla politiken när det gäller rättsliga och inrikes
frågor.
Vidareläsning: Europaparlamentet, Generaldirektoratet för forskning, Vitbok om
1996 års regeringskonferens, 3 volymer, Luxemburg 1996.
Regeringskonferensen om en revidering av Maastrichtfördraget inleddes den 29
mars 1996 av Europeiska rådet i Turin och kommer förmodligen att pågå under
större delen av 1997. Förhandlingar förs varje vecka av utrikesministrarnas
personliga företrädare och en gång i månaden av utrikesministrarna själva. —>
Europeiska rådet övervakar hur förhandlingarna fortlöper, om nödvändigt genom
att hålla särskilda möten. —> Europaparlamentet informeras kontinuerligt och kan
redovisa sina ståndpunkter.
Bakgrund
Regeringskonferensen går tillbaka på uppdraget i fördraget att under 1996
granska de nya förfaranden och den nya politik som införts. Därtill kommer förslag
från enskilda medlemsstater och den förteckning över reformer som Europeiska
rådet kommit fram till vid sina möten i Bryssel, Korfu, Madrid och Turin.
Regeringskonferensen har också samband med —> Europeiska unionens
kommande utvidgning, som måste föregås av en fördjupning av
integrationsprocessen.
Förberedelsearbetet har genomförts av en reflexionsgrupp som tillsattes av statsoch regeringscheferna (juli-december 1995) och som i sin rapport preciserade de
olika alternativen för en revidering av EU-fördraget. Som utgångspunkt fanns —>
Europeiska rådets och —> Europeiska kommissionens rapporter om hur EUfördraget fungerat samt två resolutioner från Europaparlamentet. Kommissionen
formulerade före regeringskonferensen tydligt sina förväntningar.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/en/agenda/igc-home/index.html
175
EUROPA FRÅN A TILL Ö
176
Huvudpunkter
Regeringskonferensen är inriktad på tre ämnesområden. Det första rör
medborgarna och Europeiska unionen. De frågor som här tas upp gäller en starkare
förankring av de medborgerliga fri- och rättigheterna i EU-fördraget, en ökad
insyn i EU:s förfaranden och en förbättrad inre säkerhet i unionen. Det andra
området gäller effektivisering av förfarandena genom eventuell utvidgning av
majoritetsröstningen, en revidering av röstviktningen i rådet (för att förbättra
balansen mellan större och mindre medlemsstater) och en förenkling av
förfarandena, med särskild hänsyn till Europaparlamentets medbeslutanderätt (—>
beslutsförfarande). Det tredje området avser ökad handlingskraft hos EU inom
utrikes- och säkerhetspolitiken genom inrättande av en planerings- och
analysenhet, eventuella ändringar av beslutssystemet, en förbättring av EU:s
utrikespolitiska representation och en vidareutveckling av försvarspolitiken. Under
senare tid har på grund av den höga arbetslösheten i unionen frågan om en
europeisk sysselsättningspolitik kommit i förgrunden. Ett annat möjligt
diskussionsämne har till grund ett tysk-franskt förslag om mera flexibla
förfaranden, vilket skulle innebära att en grupp medlemsstater kan välja att gå
vidare i integrationsprocessen.
Slutsatser
Hittills har regeringskonferensen endast gjort små framsteg. Inte bara den
nuvarande brittiska regeringens motspänstiga hållning har skapat särskilda
problem. Också bland de övriga medlemsstaterna är det en omstridd fråga hur
omfattande fördragsändringarna eller tilläggen skall vara, även om en klar
majoritet har likartade intressen av en reform. Med tanke på att det krävs en
ratificering av förhandlingsresultaten kan man i första hand förvänta sig att de
befintliga förfarandena och kompetensbestämmelserna konsolideras och försiktigt
vidareutvecklas.
Mathias Jopp
Regionalpolitik
Fördragsgrund: Ingressen, artiklarna 2 och 3, artikel 39, artiklarna 123-125 och
130a-e i EG-fördraget.
Syften: Att förstärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen,
särskilt med hjälp av regionala, strukturella och sociala åtgärder samt jordbruksoch arbetsmarknadsåtgärder.
Instrument: De tre strukturfonderna [Europeiska regionala utvecklingsfonden
(ERUF), Europeiska socialfonden (ESF) samt utvecklingssektionen vid Europeiska
utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ)], Fonden för fiskets
utveckling (FFU), Sammanhållningsfonden för medlemsstater vars BNP per capita
är lägre än 90 % av genomsnittet inom EG, för finansiering av projekt inom
områdena miljö och transeuropeiska transportnät, Europeiska investeringsbanken
(EIB), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG).
Budget: Planerad för 1994 (åtaganden): strukturfonder: 21,3 miljarder ecu (29 %
av EU:s budget), varav ERUF: 9,0 miljarder ecu; Socialfonden: 6,5 miljarder ecu;
utvecklingssektionen vid EUGFJ: 3,3 miljarder ecu; FFU: 0,4 miljarder ecu;
gemenskapsinitiativ: 1,7 miljarder ecu; andra åtgärder: 0,4 miljarder ecu;
Sammanhållningsfonden: 1,9 miljarder ecu (2,5 %); EIB (utanför EG:s budget): lån
inom gemenskapen år 1993: 17,7 miljarder ecu.
De ekonomiska och sociala skillnaderna inom —> Europeiska unionen är
betydande. Vad gäller strukturproblem dominerar de regionala obalanserna. Detta
visar sig i stora inkomstskillnader mellan Europeiska unionens regioner och i stora
arbetslöshetsproblem. Förutom regionala skillnader inom enskilda medlemsstater
kan det förekomma enorma skillnader i prestationsnivå mellan de berörda
nationella ekonomierna. När gemenskapen utvidgades söderut blev skillnaderna i
välstånd avsevärt större, eftersom det i de nya medlemsstaterna finns vissa
regioner som är väsentligt mindre ekonomiskt utvecklade. Sedan dess har även
Östtyskland, med sina stora ekonomiska och strukturella problem, anslutits till EU.
Finland, Österrike och Sverige, medlemmar av EU sedan år 1995, anses däremot
vara välståndsländer även om de har vissa strukturproblem. Som ekonomiskt
mindre utvecklade regioner räknas Grekland, Portugal, stora delar av Spanien,
södra Italien och Sardinien, Irland, Nordirland, Korsika, de franska utomeuropeiska
departementen och de nya tyska delstaterna. Problemet med regioner på
efterkälken i unionen försvåras genom de särskilda problemen i tidigare
framgångsrika områden som kämpar för att bemästra den nödvändiga
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/reg/en/info.htm
177
EUROPA FRÅN A TILL Ö
178
omstruktureringsprocessen att övergå från industrier på tillbakagång – såsom
kolbrytning, stålindustrin, skeppsbyggnad och textilindustrin – till industrigrenar
och tjänster med en ekonomisk framtid. De tre nya medlemsstaterna har däremot,
ur unionens synvinkel, endast i enstaka fall problem med mindre utvecklade
regioner.
Bruttonationalprodukt per invånare 1993 i fråga om köpkraft
Regioner vars
BNP överstiger
50% av
genomsnittet
i EU:s 15
medlemsstater
Hamburg
190
Bryssel
182
Ile de France
166
Darmstadt
164
Wien
161
100
EUR 15
Voreio Aigaio (Grekland)
Regioner med
Ipiros (Grekland)
mindre än
Madeira (Portugal)
hälfen av
genomsnittet
Azorerna (Portugal)
i EU:s 15
medlemsstater Alentejo (Portugal)
49
46
45
42
42
0
40
80
120
160
200
Motiv för gemenskapens verksamhet
Man insåg tidigt behovet av att dels mildra effekten av den ekonomiska
integrationen för arbetstagarna och särskilt drabbade ekonomiska sektorer, dels
uppnå en ekonomisk balans mellan framgångsrika och mindre gynnade regioner.
Redan i Romfördragen konstaterades att åtgärder bör vidtas för att motverka
negativa följder av integrationen inom det sociala området och jordbruksområdet.
Behovet av särskilda regionalpolitiska instrument tilltog med anslutningen av
Danmark, Irland och Förenade kungariket till gemenskapen år 1973 och ledde år
1975 slutligen till införandet av gemenskapens regionalpolitik.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Strukturpolitisk taktik
Gemenskapens strukturpolitik har till syfte att för det första erbjuda
stimulansåtgärder i form av bidrag och för det andra samordna medlemsstaternas
politik på olika områden. Inom området regionalpolitik skall även de nationella
bidragen kontrolleras för att säkerställa att det inte förekommer någon
snedvridning av konkurrensen. Strukturfonderna utgör den europeiska
strukturpolitikens kärna. Europeiska socialfonden (—> socialpolitik) inrättades
redan år 1960 och har under årens lopp blivit ett allt viktigare instrument för den
europeiska arbetsmarknadspolitiken. EUGFJ (—> jordbrukspolitik) tillkom år 1962
och dess utvecklingssektion har till uppgift att stimulera strukturell anpassning. År
1975 bildades Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), vars huvudsakliga
mål blev att förhindra att den nya medlemsstaten Förenade kungariket – en
importör av jordbruksprodukter som i motsats till andra länder inte har svåra
strukturproblem på jordbruksområdet – skulle sluta som en nettobidragsgivare till
en misslyckad jordbrukspolitik. Sedan dess har gemenskapen tillhandahållit
finansiellt stöd för utveckling av eftersatta regioner.
Utöver strukturfonderna finns det ett antal andra ekonomiska
gemenskapsinstrument för att genomföra strukturpolitiken:
sammanhållningsfonden för ekonomiskt svaga medlemsstater (sedan år 1993),
Fonden för fiskets utveckling (FFU) som tillkom år 1993 samt lån som
tillhandahålls av —> Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska kol- och
stålgemenskapen. Redan på ett tidigt stadium var dessa strukturpolitiska fonder i
mycket stor utsträckning oberoende av varandra och det var därför omöjligt att
säkerställa att bidrag inte fördubblades eller tog ut varandra. Under de senaste
åren har gemenskapen försökt att koppla samman alla strukturpolitiska åtgärder
för att skapa en ÓhomogenÓ strukturpolitik med tonvikt på det regionalpolitiska
målet.
—> Europeiska kommissionen skulle enligt 1986 års Europeiska enhetsakt lägga
fram ett lämpligt övergripande förslag om reformering av strukturpolitiken.
Ministerrådet (—> Europeiska unionens råd) godkände denna reform av
strukturfonderna efter samråd med —> Europaparlamentet och —> Ekonomiska
och sociala kommittén: detta beslut krävde enhällighet. I ljuset av senare
erfarenheter ändrades återigen bestämmelserna sommaren 1993, och tillsammans
med FFU skapades ett separat finansiellt instrument för —> fiskeripolitik. Enskilda
genomförandebeslut i fråga om bidrag från strukturfonderna läggs fram av
kommissionen i samarbete med Europaparlamentet och antas av ministerrådet
med kvalificerad majoritet.
I Fördraget om Europeiska unionen beslutade medlemsstaterna i februari 1992 att
till slutet av år 1993 upprätta en sammanhållningsfond till förmån för Spanien,
Portugal, Grekland och Irland. Genom att tillhandahålla bidrag för miljö- och
transportprojekt (i det senare fallet transeuropeiska nät) var det tänkt att den
regionala utvecklingen skulle främjas och förbindelserna till de centrala områdena
179
EUROPA FRÅN A TILL Ö
180
förbättras. Under våren 1993 inrättades fonden på grundval av en provisorisk
förordning. I fördraget återfinns även, i ett strukturpolitiskt sammanhang, en
uttrycklig rätt till samråd för den då ännu inte existerande —> Regionkommittén.
Arbetslöshet: Stora regionala skillnader
Arbetslöshetsnivån i unionens regioner (i %, 1994)
F
F
F
F
E
P
P
>14
<6%
10-14 %
Uppgifter inte tillgängliga
6-10 %
Källa: Eurostat
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Principerna för strukturpolitiken
Efter 1988 års reform av strukturfonderna i enlighet med de utökade
förutsättningar som fastställdes av rådet i juli 1993 för att täcka åren 1994-99,
fortsätter gemenskapens strukturpolitik att koncentrera sig på fem
prioritetsområden, även om några av målen har förändrats sedan år 1988: 1.
Stimulans av regioner med eftersatt utveckling. En region anses ha eftersatt
utveckling om BNP per capita är lägre än 75 % av genomsnittet i EG. 2.
Omställning av regioner, gränsområden och mindre områden som drabbats hårt av
industriell nedgång. Detta är fallet när den ursprungligen dominerande
industriverksamheten är på stark tillbakagång och arbetslösheten ligger över
genomsnittet i EG. 3. Bekämpning av långtidsarbetslöshet och underlättande för
unga människor och människor som riskerar utslagning att komma in på
arbetsmarknaden. 4. Underlättande av arbetstagarnas anpassning till industriell
omvandling och förändringar i produktionssystemen. 5. Stimulans av utvecklingen
av landsbygdsområden genom att påskynda anpassningen av jordbruksstrukturer
och genom att underlätta strukturanpassningen inbegripet anpassning av
fiskestrukturer. Villkoren för beviljande av stöd är härvid att området kännetecknas
av låg befolkningstäthet, en stor andel av arbetskraften är anställd inom
jordbruket, endast låga inkomstnivåer uppnås inom jordbruket och den totala
regionala ekonomin ligger under genomsnittet. Ett resultat av
anslutningsförhandlingarna med de fyra EFTA-länderna var att ett sjätte mål lades
till för att stimulera regioner med extremt låg befolkningstäthet. Detta kriterium
gäller när befolkningstätheten är lägre än 8 invånare per kvadratkilometer. De
berörda regionerna – i Skandinavien – skall stödjas på samma sätt som mål 1regioner. Detta mål kommer att ses över vid revideringen av förordningarna om
strukturfonder år 1999.
Gemenskapens verksamhet följer subsidiaritetsprincipen. Detta innebär att
åtgärderna endast får komplettera nationella, lokala och andra åtgärder och måste
begränsas till fall där initiativtagarens egna medel är otillräckliga.
Genomförande av antagna åtgärder
EG:s strukturpolitiska åtgärder måste vara förenliga med gemenskapens
tillämpliga stödramar. Gemenskapens stödramar fastställs av kommissionen vid
förhandlingar med nationella myndigheter och baseras, vad gäller mål 1, 2 och 5b,
på regionala utvecklingsplaner som läggs fram av nationella myndigheter i
samarbete med behöriga regionala och lokala organ. De måste innehålla analyser
av socioekonomiska effekter och miljöpåverkan för den berörda regionen eller
delregionen, den strategi som skall följas, en redogörelse för de viktigaste
aspekterna av åtgärderna och en utvärdering av de förväntade effekterna även i
fråga om sysselsättning och miljö, tillsammans med detaljer om hur de begärda
gemenskapsmedlen skall användas, uppdelat på olika finansinstitutioner. I fråga
om mål 1-regioner måste dessa även inbegripa detaljer om de nationella medlen.
Med avseende på mål 3 och 4 utgör de inhemska verksamhetsplaner som
fastställts av medlemsstaterna grunden för gemenskapens stödramar. Dessa planer
181
EUROPA FRÅN A TILL Ö
182
innehåller även en beskrivning av situationen, en översikt över lämpliga
arbetsmarknadspolitiska strategier, en beskrivning av hur de begärda medlen skall
användas och förväntade effekter. Gemenskapens stödramar täcker målen och
huvudpunkterna, arten av och löptiden för gemenskapens intervention och en
ekonomisk plan som visar omfattningen av gemenskapsmedlen och anger varifrån
finansieringen kommer. I de flesta fall sätts stödramarna i verket genom s.k.
verksamhetsprogram som inom sig rymmer en rad projekt - förutsatt att dessa
kompletterar varandra. Dessa program kan läggas fram av inhemska myndigheter
eller utvecklas på initiativ av kommissionen (gemenskapsinitiativ).
Gemenskapens stödramar kan dock även inbegripa enskilda stora projekt eller
kräva globala bidrag. I det senare fallet kan ett särskilt organ anförtros kontrollen
av genomförandet av vissa åtgärder.
Åtgärder
ERUF är delaktigt i synnerhet i produktiva investeringar och i ekonomiskt relevanta
infrastrukturprojekt bland annat när det gäller hälsa och utbildning, och
transeuropeiska nät för transport, telekommunikation och energi. I syfte att främja
den lokala utvecklingspotentialen i en bestämd region, att stimulera förnyelse och
turism och att tillhandahålla tjänster kan ERUF stödja små och medelstora företag
med både investerings- och verksamhetsbidrag och delta i forsknings- och
utvecklingsverksamheter. Europeiska socialfondens första prioritering är att
bekämpa arbetslösheten. Detta inbegriper åtgärder för att underlätta inträdet på
arbetsmarknaden, att främja lika möjligheter, att utveckla yrkeskvalifikationer och
skapa arbetstillfällen. I mål 1-regioner kan utbyggnad och förbättring av allmän
utbildning och yrkesutbildning – särskilt genom utbildning av lärare – även stödjas
finansiellt. Utvecklingssektionen vid EUGFJ främjar strukturåtgärder inom
jordbruket samt omställning av jordbruksproduktion och bisysslor för jordbrukare.
Som särskilda instrument för strukturpolitiken och i överensstämmelse med ett
förslag från kommissionen får tretton godkända gemenskapsinitiativ inom sju olika
problemområden stöd från strukturfonderna: interregionalt samarbete och
gränsöverskridande nätverk, utveckling av landsbygden, de mest perifera
regionerna, sysselsättning och förbättring av kvalifikationer, industriell
omvandling, tätorter med svåra problem och omstrukturering av fiske. Genom
sammanhållningsfonden stöder gemenskapen investeringar för att förbättra miljön
och för att bygga ut de transeuropeiska transportnäten i Grekland, Spanien, Irland
och Portugal. FFU stödjer inte endast särskilda strukturåtgärder inom själva
fiskeområdet, utan även vattenbruk och beredandet och saluförandet av berörda
produkter. Inom mål 1-områdena täcker strukturfonderna och FFU vanligtvis upp
till 75 % (i berättigade exceptionella fall upp till 85 %) av de totala kostnaderna
och minst 50 % av utgifterna inom den offentliga sektorn. I övriga regioner står
unionen för upp till 50 % av de totala kostnaderna, som dock måste utgöra minst
25 % av de offentliga utgifterna för stimulansåtgärder. Regionerna indelas efter
de regionala problemens svårighetsgrad och de ekonomiska resurser som finns
EUROPA FRÅN A TILL Ö
tillgängliga för den berörda medlemsstaten. EIB tillhandahåller lån för
infrastrukturinvesteringar, vanligtvis på marknadens villkor. På begäran av
kommissionen tillhandahåller EIB även lån från det nya gemenskapsinstrumentet
(nya gemenskapsinstrumentet —> budget) för vilka räntesubventioner även kan
tillhandahållas av kommissionen för att lånen skall bli billigare. ÓEdinburghkreditenÓ gjorde det nödvändigt med ytterligare medel för infrastrukturprojekt år
1993 och 1994 för att uppnå ett ekonomiskt uppsving i Europa, särskilt inom
områdena transport, telekommunikation och energi – företrädesvis för
transeuropeiska nät – och inom områdena miljöskydd och stadsförnyelse.
Finansiella resurser
Efter beslutet av —> Europeiska rådet i februari 1988 fördubblades gemenskapens
strukturmedel i faktiska siffror mellan åren 1987 och 1993. Vid toppmötet i
Edinburgh i december 1992 beslutades att ånyo kraftigt utöka dessa fonder mellan
år 1993 och 1999. Med 1992 års priser var det tänkt att strukturfonderna
(inbegripet FFU) skulle kunna binda 24 miljarder ecu år 1997 och 27,4 miljarder
ecu år 1999. Av detta är omkring 70 % avsett för mål 1-regioner. Härtill kommer
sammanhållningsfonden som förfogade över 1,5 miljarder ecu för år 1993 och som
kommer att förfoga över 2,5 miljarder ecu år 1997 och 2,6 miljarder år 1999. En
vägledning för fördelningen av medlen för strukturpolitiska åtgärder finns
tillgänglig för varje ändamål och medlemsstat. Denna fördelning visar att
problemet med regional underutveckling fortsättningsvis har störst prioritet.
Slutsatser
Det råder inget tvivel om att mer koncentrerade och bättre samordnade åtgärder
har skapat en effektivare strukturpolitik inom gemenskapen. Förfarandet för
beviljande har nyligen ytterligare förenklats något och kommissionen uppmuntrar
medlemsstaterna att utnyttja möjligheten att förenkla förfarandet genom ett
enhetsdokument som omfattar strategier och program. Den avsevärda ökningen av
fondmedel avspeglar problemets omfattning. Det finns dock växande tvivel på att
de mottagande regionerna kan tillgodogöra sig ytterligare bidragsmedel och att
den omfattande stödverksamheten ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ.
Kritik har även framförts om att kommissionen genom gemenskapsinitiativen
utövar allt större inflytande på regionalpolitiken vilket inkräktar på
subsidiaritetsprincipen, i synnerhet som en rad initiativ även skulle kunna
inbegripas inom den allmänna stödramen. Slutligen är man bekymrad över
upprättandet av allt flera nya fonder och finansiella instrument, eftersom detta
försvårar den strukturpolitiska verksamhetens överskådlighet. Dessutom löser det
inte EU:s huvudproblem i fråga om hela strukturpolitiken: det är ju när allt
kommer omkring en ersättning för ett effektivt system av allmän regional
finansiell utjämning. Ett sådant system skulle dock kräva en nivå av samförstånd
och politisk integration som troligtvis inte kan uppnås inom en överskådlig
framtid.
Bernhard Seidel
183
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/comreg/comreg.html
184
Regionkommittén
Fördragsgrund: Artiklarna 4.2 och 198a-198c i EG-fördraget.
Befogenheter: Att på begäran eller på eget initiativ avge yttranden till
kommissionen och rådet.
Sammansättning: 222 företrädare från EU:s regionala och lokala organ: 24
vardera från Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien, 21 från Spanien,
12 vardera från Belgien, Grekland, Nederländerna, Österrike, Portugal och Sverige,
9 vardera från Danmark, Finland och Irland, 6 från Luxemburg.
Budget 1995: 27 miljoner ecu.
Regionkommittén, som inrättades genom Maastrichtfördraget, har till uppgift att
företräda de regionala och lokala organens intressen i —> Europeiska unionen (EU)
och säkerställa deras deltagande i integrationsprocessen.
Regionkommittén består av 222 oberoende företrädare för regionala och lokala
organ samt lika många suppleanter, som på förslag av medlemsstaterna väljs
enhälligt för fyra år av rådet. Fördraget innehåller inga bestämmelser om
fördelningen av platserna inom medlemsstaterna eller om kommitténs interna
organisation. Fördelningen av platser gav i nästan alla medlemsstater upphov till
kontroverser, i vissa fall till häftiga dispyter mellan de olika myndighetsnivåerna.
Trots alla problem med fördelningen består Regionkommittén under sin första
period (1994-98) av omkring hälften regionala och hälften lokala företrädare.
Inom EU:s organisatoriska struktur är Regionkommittén rådgivande organ för
rådet och —> Europeiska kommissionen. Den skall tillvarata regionala och lokala
intressen och att införliva dem i —> beslutsförfarandet, och den skall särskilt
övervaka att EU-lagstiftningen är förenlig med regionala och lokala problem och
förvaltningspraxis. Regionkommittén ansvarar således för att EU-besluten kommer
närmare människorna och deras problem. För att kunna fullgöra sina uppgifter
måste den rådfrågas inom ett antal ÓtypiskaÓ regionalpolitiska områden (artiklarna
126, 128, 129, 129d, 130b, 130d och 130e i EG-fördraget) och kan dessutom
ombes att avge yttranden i alla övriga frågor eller själv besluta att göra det.
Regionkommitténs yttranden kan inte fördröja beslutsgången och är inte på något
vis bindande för de beslutsfattande organen. Den har därför ingen formell
möjlighet att få gehör för sina åsikter, och kan inte vidta rättsliga åtgärder mot
eventuella kränkningar av dess rådgivande befogenheter.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Regionkimmittén
Europeiska unionens rådgivande organ
222
Företrädare för ekonomiska och sociala grupper
Politiska områden där kommittén
måste höras av rådet och kimmissionen
Främjande av allmän utbildning och yrkesutbildning
•
Främjande av kultur
•
Hälsoområdet
•
Tanseuropeiska nät
•
Struktur- och regionalpolitik
KOMPLETTERANDE STÄLLNINGSTAGANDEN NÄR,
VID HÖRANDE AV EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN,
REGIONALA INTRESSEN BERÖRS.
Intern organisation
Kommitténs yttranden förbereds i åtta utskott och föreläggs sedan plenum för
antagande. Inför regeringskonferensen år 1996 har den, vid sidan av de
förstnämnda utskotten, upprättat ett särskilt utskott för Óinstitutionella frågorÓ.
Regionala respektive lokala politikers tid tas därför i anspråk av Regionkommittén
i ovanligt hög grad.
Samarbetet mellan Regionkommitténs ledamöter äger formellt rum inom ramen
för politiska grupper, av vilka fyra hittills har bildats (PPE, PSE, liberalerna och
ÓradikalernaÓ). I motsats till situationen i —> Europaparlamentet är den politiska
grupptillhörigheten inte specifikt knuten till medlemskap i motiverande nationellt
parti, utan i första hand ett individuellt medlemskap i gruppen i fråga.
I ledningen för Regionkommitténs förvaltning står en generalsekreterare (Dietrich
Pause, t.o.m. 1999).
185
EUROPA FRÅN A TILL Ö
186
Slutsatser
Regionkommittén började otvivelaktigt sin verksamhet under mycket svåra
betingelser. Den lyckades dock snabbt bli funktionsduglig och började avge
yttranden i frågor som ibland är synnerligen viktiga i ett regionalpolitiskt
perspektiv (t.ex. gemenskapsinitiativ inom ramen för strukturfonder, EUmedborgares rätt att rösta i kommunala val, grönboken om EU:s audiovisuella
politik). I framtiden kommer Regionkommittén framför allt att behöva befästa de
interna arbetsstrukturerna så snabbt som möjligt och, i fråga om arbetets innehåll,
förhindra risken för splittring och koncentrera sig på de av EU:s politiska frågor
som är av central vikt ur regional och lokal synvinkel. Med dessa förutsättningar
kan Regionkommittén utveckla sin egen institutionella ÓprofilÓ, och på så sätt bli
ett forum för en samförstånds- och gräsrotsinriktad europeisk politik.
Christian Engel
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Rättsliga och
inrikes frågor
Fördragsgrund: Artiklarna 7a, 8-8c och 100 i EG-fördraget; artiklarna K1-K9 i
Maastrichtfördraget.
Syften: Att utvidga unionsmedborgarskapet; fri rörlighet över de inre gränserna
utan kontroll; ökat samarbete mellan Schengenländerna och EU-länderna i frågor
som rör rättsliga och inrikes frågor, inbegripet inrättande av gemensamma
institutioner.
I staden Schengen där Tysklands, Frankrikes och Luxemburgs gränser möts,
undertecknade dessa tre stater år 1985, tillsammans med Belgien och
Nederländerna, en överenskommelse om att gradvis avveckla kontrollen av
persontrafiken över sina gemensamma gränser. I en ytterligare överenskommelse,
nämligen konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1990,
beslutades om följande säkerhetsåtgärder för att kompensera den förlust av
säkerhet som avskaffandet av gränskontroller medför:
•
Ett gemensamt automatiserat söksystem, Schengens informationssystem (SIS),
som möjliggör för medlemsstaterna att, i enlighet med klart föreskrivna
kriterier, fastställa och upprätthålla datafiler om personer och vissa föremål
(eldvapen, blankodokument, identitetshandlingar, numrerade sedlar och
motorfordon som har stulits, blivit föremål för obehörigt utnyttjande eller
förlorats). Polisstyrkor i andra medlemsstater kan på så sätt få samma tillgång
till filerna som nationella undersökningsavdelningar. En teknisk stödenhet i
Strasbourg ser till att datafilerna hålls aktuella.
•
Noggranna kontroller vid alla gränsövergångar i Schengengemenskapen (och,
om möjligt, vid alla yttre gränser i —> Europeiska unionen), som skall utföras
på ett så enhetligt sätt som möjligt.
•
Ökat samarbete mellan polisstyrkorna i regionen kring de inre gränserna
genom uppbyggnad av en kommunikationsstruktur, gemensamma övningar
samt gränsöverskridande observation och rätt att spana efter misstänkta
brottslingar.
•
Skyldighet att tillhandahålla övriga medlemsstater all information som kan
vara av betydelse för att förhindra brott.
•
Ökat samarbete i kampen mot narkotika och därmed förbunden kriminalitet.
187
EUROPA FRÅN A TILL Ö
188
•
Harmonisering av de lagar som reglerar rätten till vapeninnehav i
medlemsstaterna.
EU:s politik avseende rättsliga och inrikes frågor
ÓSchengenÓ betraktas som ett pilotprojekt för integration av rättsliga och inrikes
frågor i Europeiska unionen (EU). Fram till 1992 ägde allt samarbete mellan EGstaternas säkerhetsstyrkor rum inom ramen för informella möten inom TREVIgruppen med ministrar för rättsliga och inrikes frågor och hade ingen rättslig
grund i något multilateralt fördrag. Inom ramen för möten på ministernivå en
gång i halvåret och förberedande arbetsgrupper kunde framför allt
informationsutbytet intensifieras, samt samarbetet utökas i frågor rörande
terrorism, grov kriminalitet, civil luftfartssäkerhet, kärnkraftssäkerhet, bränder och
naturkatastrofer, polisteknik och utrustning. Maastrichtfördraget om Europeiska
unionen av den 7 februari 1992 innebar ett genombrott för integrationen av
rättsliga och inrikes frågor. Inom ramen för EU:s Óförsta pelareÓ beskrivs i artikel 7a
i EG-fördraget den —> inre marknaden, som upprättats i syfte att gradvis omfatta
Óett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och
kapital säkerställsÓ.
I den andra delen (särskilt artikel 8), införs unionsmedborgarskapet, som ger varje
unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas
territorier i enlighet med artikel 8a.1. Artikel 8b.1 ger även unionsmedborgare rätt
att rösta och kandidera vid kommunala val i den medlemsstat där de är bosatta.
I artikel 100c i EG-fördraget föreskrivs en gemensam viseringspolitik, enligt vilken
—> Europeiska unionens råd enhälligt på förslag av —> kommissionen och efter
att ha hört —> Europaparlamentet, skall fastställa de icke-medlemsstater vars
medborgare måste ha visum vid passage av medlemsstaternas yttre gränser.
Alla övriga frågor rörande rättsliga och inrikes frågor i Europeiska unionen
behandlas i artikel K i Maastrichtfördraget. Asylpolitik, de bestämmelser som
reglerar passage av yttre gränser, invandringspolitik och politik som avser
medborgare i tredje land betraktas som frågor av gemensamt intresse, liksom
bekämpning av illegal invandring samt illegalt uppehåll och arbete; bekämpning
av narkotikamissbruk och internationella bedrägerier; rättsligt samarbete i civila
frågor och kriminalfrågor; tull- och polissamarbete i syfte att förhindra och
bekämpa grova former av internationell brottslighet, inbegripet upprättande av en
europeisk polisbyrå – Europol.
Inom de ovan nämnda områdena kan rådet – i dess sammansättning med
medlemsstaternas inrikes- och justitieministrar – anta gemensamma
ståndpunkter, och även anta gemensamma åtgärder och utarbeta
överenskommelser under förutsättning att hänsyn tas till subsidiaritetsprincipen. I
princip fattas rådets beslut enhälligt. Dess möten förbereds av arbets- och
ledningsgrupper och, i enlighet med bestämmelserna i artikel K i unionsfördraget,
av en samordningskommitté. Till kommitténs uppgifter hör även att avge
EUROPA FRÅN A TILL Ö
yttranden samt, inom ramen för den Óförsta pelarenÓ, bidra till förberedandet av
rätts- och inrikespolitiken i enlighet med artikel 100c i EG-fördraget.
Kommissionen spelar en huvudroll inom de områden som omfattas av Ótredje
pelarenÓ. Europaparlamentet måste regelbundet informeras av rådets presidium
och kommissionen om de verksamheter som bedrivs och höras om de viktigaste
aspekterna avseende dessa verksamheter.
Den 8 februari 1993 antog rådet en förordning om upprättande av ett europeiskt
centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, som påbörjade sin
verksamhet i Lissabon år 1994. På grundval av en handlingsplan som lades fram av
kommissionen utarbetar rådet för närvarande en ny europeisk plan för
narkotikabekämpning, som inbegriper både förebyggande åtgärder och påföljder.
Med anledning av den kraftiga ökningen av antalet fordonsstölder förklarade sig
rådet i Essen år 1994 vara berett att undersöka metoder för att förse nya fordon
med en typ av stöldskydd som gör att bilen inte kan startas av obehöriga. Dessa
kommer att bli obligatoriska på alla nya modeller från och med år 1997 och på
alla nya fordon från och med år 1998.
Utlännings- och viseringspolitik
Till följd av det allt starkare invandringstryck som de flesta medlemsstater
upplever, betonas behovet av grundläggande restriktioner i Maastrichtrapporten
om harmonisering av invandring och asylpolitik. Förutom rätt till vistelse av
humanitära skäl, skall invandring i stort sett endast beviljas av familjeskäl.
Medborgare i tredje land som önskar inresa för att utöva yrkesverksamhet, vägras i
allmänhet detta (utom i fråga om tillfällig verksamhet i vissa fall). Egna företagare
kan resa in för att utöva sin verksamhet endast om värdlandet genom företagarens
investeringar, teknikförnyelse eller -överföring eller skapande av arbetstillfällen
ekonomiskt drar nytta av sådan inresa. En resolution av rådet har underlättat för
studenter från icke-medlemsländer att få resa in och skolbarn från ickemedlemsländer som uppehåller sig i en medlemsstat kan göra skolresor till andra
medlemsstater utan visum.
Cirefi, centrum för information, diskussion och utbyte i frågor som rör passage av
yttre gränser och invandring, har omarbetats till ett instrument för bekämpning av
illegal invandring och människosmuggling.
Framsteg har gjorts med att införa en gemensam viseringspolitik. Genom
förordning EG nr 2317/95 anges de tredje länder vars medborgare behöver visum i
EU-länderna. I förordning EG nr 1638/95 fastställs utformningen av ett enhetligt, i
hög grad förfalskningssäkert visum för medlemsstaterna. Den 23 november 1995
kom rådet överens om en rekommendation om samarbete med konsulat i frågor
om tilldelning av visum och fastställande av en gemensam förteckning över tredje
länder vars medborgare behöver transitvisa. Villkoren för ett visum som är giltigt i
189
EUROPA FRÅN A TILL Ö
190
alla medlemsstater kommer att fastställas i den överenskommelse om yttre
gränser som rådets organ fortfarande behandlar.
Den 23 november 1995 godkände rådet också en resolution om den rättsliga
ställningen för de tredje länders medborgare som är varaktigt bosatta i en
medlemsstat.
Flykting- och asylpolitik
Med anledning av det stora antalet asylsökande, flyktingar och emigranter från
länder med inbördeskrig har flyktingpolitiken varit den dominerande frågan vid
inrikesministrarnas möten de senaste åren. Efter flera års förhandlingar enades
rådet den 23 november 1995 om en gemensam ståndpunkt om definitionen av
flyktingbegreppet i artikel IA i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om
flyktingars rättsliga ställning.
I en resolution av den 20 juni 1996 uttalade sig rådet positivt till att i första hand
hjälpa flyktingar på ort och ställe i den region de kommer från, framför allt genom
att skapa skyddszoner. EU-staterna är överens om behovet av att skapa
bestämmelser som i nödsituationer möjliggör för flyktingar att snabbt och på en
jämlik grundval få resa in i medlemsstaterna. Någon överenskommelse har dock
ännu inte uppnåtts om huruvida den procent utlänningar som redan är bosatta i
medlemsstaterna eller antalet arbetslösa inom en viss stat skall tas med i
beräkningen när det beslutas om hur bördan skall fördelas. Centrum för
information, diskussion och utbyte i asylfrågor (Cirea) har utarbetat riktlinjer för
gemensamma lägesrapporter och ett gemensamt statistiksystem.
Bekämpning av rasism och främlingsfientlighet
Inom ramen för den europeiska integrationen har kampen mot rasism och
främlingsfientlighet blivit särskilt viktig under de senaste åren på grund av det
stora antalet våldshandlingar med främlingsfientliga motiv, av vilka några varit av
antisemitisk art, och andra lagöverträdelser. Enligt en undersökning som
genomförts av rådets arbetsgrupp för terrorism, rapporterades 25 dråp eller mord
med främlingsfientlig eller rasistisk prägel (varav 15 försök), 100 attentat och 468
fall av misshandel i EU:s medlemsstater år 1995.
Den rådgivande kommitté om rasism och främlingsfientlighet som inrättats av
rådet lade fram sina slutsatser i Cannes i juni 1995. Där ges bland annat 107
rekommendationer och förslag om utbildning, media, polisväsende och
rättssystem. Europeiska rådet har begärt att rådets instanser skall undersöka de
rättsliga och ekonomiska villkoren för att upprätta ett europeiskt
övervakningscentrum mot rasism och främlingsfientlighet samt frågan om vilken
typ av samarbete som bör etableras med Europarådet i denna fråga.
Rådet och medlemsstaterna har beslutat att förklara år 1997 som ÓEuropeiska året
mot rasismÓ och därigenom tydliggöra det hot som rasism, främlingsfientlighet
och antisemitism utgör mot respekten för grundläggande rättigheter och
EUROPA FRÅN A TILL Ö
sammanhållningen i gemenskapen. Dessutom skall nödvändiga
bekämpningsåtgärder i form av erfarenhetsutbyte diskuteras, och information
spridas om fördelarna med integrationsåtgärder inom de enskilda staterna. I de
planerade projekten under Europeiska året mot rasism ingår konferenser och
seminarier, informationskampanjer, sport- och kulturevenemang. Logotyper,
slogans och plakat skall upplysa om att alla projekt i de enskilda staterna är en del
av EU:s gemensamma åtgärd. Europeiska kommissionen vill utforma det
europeiska året så att det Ófastnar i huvudetÓ och fungerar förebyggande, inte
minst genom konkreta resultat som kan bidra till att det utvecklas effektiva
strategier i kampen mot rasism. Medan åtgärder på gemenskapsnivå genomförs av
kommissionen, som får stöd av en särskild grupp med företrädare från
medlemsstaterna, skall projekt på nationell nivå hos statliga och kommunala
myndigheter samt icke-statliga organisationer genomföras av en nationell
samordningskommitté.
Rättsfrågor
Före Maastrichtfördragets tillkomst hade försök redan gjorts för att öka
samarbetet mellan unionsstaterna i rättsfrågor. Konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet är ett lysande exempel. I Fördraget om Europeiska unionen
betraktas rättsligt samarbete i kriminalfrågor som ett gemensamt intresse. Sedan
dess har förhandlingar mellan EU-länder lett till framsteg vad gäller förenkling av
utlämningsförfarandet (utlämnandet underlättas om den person som eftersöks
samtycker) och bekämpning av bedrägeri som riktar sig mot Europeiska unionen.
År 1993 undertecknades en överenskommelse om skydd av ekonomiska intressen i
unionen.
Sammanfattningsvis går integrationsprocessen i fråga om rättsliga och inrikes
frågor långsamt. Det finns grundläggande skillnader i fråga om hur man skall tolka
Ósamarbete mellan staterÓ. Vissa medlemsstater ser i artikel K.1 i
Maastrichtfördraget ingen förpliktelse att förverkliga en gemensam
säkerhetspolitik, utan endast en möjlighet att dra nytta av unionens organisation
för att lösa problem av rättslig eller inrikes art. Det instrument som avses i artikel
K.8.2 i Maastrichtfördraget, varmed rådet enhälligt kan besluta att driftsutgifter
skall belasta Europeiska gemenskapernas budget, avvisas i regel av vissa
medlemsstater.
Framsteg kan förväntas om man vid regeringskonferensen år 1996 kan införliva
rättsliga och inrikes frågor mer fullständigt i gemenskapen sett ur procedurmässig
synvinkel och EU:s överstatliga befogenhet utvidgas inom detta område.
Reinhard Rupprecht
191
EUROPA FRÅN A TILL Ö
192
http://europa.eu.int/pol/socio/en/info.htm
Socialpolitik
Fördragsgrund: Ingressen, artiklarna 2 och 3 i, j och p, 48–51, 117–125, 130b och
130d i EG-fördraget, sociala protokollet.
Syften: Att förbättra levnads- och arbetsvillkoren, att stimulera sysselsättning och
jämställdhet, minimikrav för socialt skydd.
Instrument: Europeiska socialfonden, program, rättsliga åtgärder för anpassning
och komplettering av nationella lagar och andra författningar.
Budget: 6 233 miljoner ecu (1994), varav 5 819 miljoner ecu för Europeiska
socialfonden (totalt 9% av 1994 års EU-budget).
I anslutning till de socialpolitiska bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av
Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951) fastställdes en förbättring av
levnads- och arbetsvillkoren som ett integrationsmål även i Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det var meningen att
särskilt Europeiska socialfonden och samordning och samarbete i medlemsstaterna
skulle bidra till detta. Inom ramen för förverkligandet av fri rörlighet för
arbetstagare, vilket är ett av de centrala målen för den —> inre marknaden,
infördes redan före 1970 ett system som säkerställde socialförsäkringsförmåner för
personer som arbetar i en annan medlemsstat.
Utveckling
Fram till antagandet av det första Ósociala åtgärdsprogrammetÓ år 1974, som
utmärkte den egentliga början för EG:s socialpolitik, hade denna varit begränsad
till Europeiska socialfondens verksamhet. Socialpolitiken var efter mitten av 70talet inriktad på särskilda åtgärdsprogram för säkerhet och skydd i arbetet (—>
folkhälsa), ökad jämställdhet för kvinnor (—> kvinnornas Europa) och missgynnade
gruppers integrering i arbetslivet. Endast ett fåtal av dessa socialpolitiska
verksamheter kunde åberopa en bestämd rättslig grund. De socialpolitiska
programmen åberopade de allmänna behörighetsbestämmelserna (artiklarna 100
och 235 i EG-fördraget) och krävde alltid enhälliga beslut i —> Europeiska
unionens råd. Sedan 1974 har dock EG:s behörighet att utfärda socialpolitiska
förordningar principiellt accepterats.
Europeiska enhetsakten medförde inte någon betydande utvidgning av EG:s
socialpolitiska befogenheter: den nya artikeln 118a i EEG-fördraget avsåg endast
åtgärder för att skydda hälsan och säkerheten på arbetsplatsen, vilka rådet kan
anta med kvalificerad majoritet i samarbete med —> Europaparlamentet (—>
beslutsförfaranden). Ett tydligt tecken på att några av medlemsstaterna fortsätter
att vägra att ge EG större möjligheter att ingripa i sociallagstiftningen och
utveckla en europeisk socialpolitik var att artikel 100a i EEG-fördraget, som
EUROPA FRÅN A TILL Ö
syftade till att underlätta harmonisering av lagarna med sikte på ett snabbt
förverkligande av den inre marknaden och som också infördes genom Europeiska
enhetsakten, inte kom att gälla för bestämmelser om Óarbetstagares rättigheter
och skyldigheterÓ.
Under förhandlingarna om Fördraget om Europeiska unionen hotade
socialpolitiken att bli ett hinder för enigheten på grund av den brittiska
regeringens vägran att samtycka till en utökning av EG:s behörighet. —>
Europeiska rådet i Maastricht (december 1991) nådde slutligen en kompromiss om
att de socialpolitiska bestämmelserna i EEG-fördraget skulle behållas oförändrade
men att det i Maastrichtfördraget skulle läggas till ett bindande Óprotokoll om
socialpolitikÓ. Genom detta gavs de övriga medlemsstaterna befogenhet att
utnyttja fördragens organ, förfaranden och mekanismer för att uppnå en mera
omfattande gemensam socialpolitik utan Förenade kungarikets samtycke. I ett
avtal bifogat till protokollet fastställs målen för en socialpolitik utan Förenade
kungarikets medverkan, men dessa går endast i fråga om arbetstagarnas
rättigheter tydligt längre än målen i EG-fördraget. Stora områden i arbetsrätten
(förenings-, strejk- och lockouträtt) liksom löner är uttryckligen uteslutna. Beslut
om rättigheter och socialt skydd eller social trygghet för arbetstagare kunde inte
heller i fortsättningen fattas utan enhällighet. För första gången i gemenskapens
historia har genom tillämpningen av protokollet om socialpolitik en sekundär EGlagstiftning uppstått som endast gäller för en del av medlemsstaterna och
samtidigt skapar konkurrensfördelar för Förenade kungariket. Det första exemplet
på användning av sociala protokollet – direktivet om europeiska företagsråd,
antaget den 22 september 1994 efter ca 20 års häftiga kontroverser – visar dock
tydligt att de övriga medlemsstaterna har föresatt sig att utnyttja denna möjlighet
och på centrala områden skapa ett underlag av miniminormer för den europeiska
socialpolitiken.
Europeiska socialfonden
Enligt fördraget skall Europeiska socialfonden (ESF) bidra till att förbättra
arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter. ESF:s historia har varit mycket
turbulent: inrättad år 1960 tjänade den inledningsvis till finansiering av
omlokaliserings- och omskolningsåtgärder och gagnade framför allt de ÓrikareÓ
medlemsstaterna, som var skickligare på att fylla i ansökningshandlingarna; fram
till och med 1972 gick hälften av dess medel till Förbundsrepubliken Tyskland.
Längre fram – på 80-talet – lades det mesta av resurserna ned på att hjälpa
arbetslösa ungdomar att finna arbete. Stränga nationella kvoter har sedan 1972
använts för att se till att en stor del av fondmedlen går till de ÓfattigareÓ
medlemsstaterna.
I samband med genomförandet av den inre marknaden genomgick ESF omfattande
reformer. Enligt bestämmelserna i Europeiska enhetsakten – som knappast
ändrades alls genom Fördraget om Europeiska unionen – skall ESF tillsammans
med regionalfonden (—> regionalpolitik) och EUGFJ:s utvecklingssektion (—>
193
EUROPA FRÅN A TILL Ö
194
jordbrukspolitik) bidra till att Óstärka [...] ekonomisk och social sammanhållningÓ i
unionen (artikel 130b i EG-fördraget). Enligt de beslut som förts samman i
ÓDelors-paketetÓ (1988) och ÓDelors-paket IIÓ (1992) (—> budget) ökades
strukturfondsmedlen fram till år 1999 till årligen ca 27 miljarder ecu (med 1992
års priser). Under perioden 1994–99 innebar detta 141,5 miljarder ecu, varav ca 40
miljarder ecu tilldelades ESF. Enligt ramdirektivet om strukturfonderna, som antogs
i juli 1993, krävs det att ESF huvudsakligen inriktar sin finansiering på åtgärder
inom ramen för mål 3 (att bekämpa långtidsarbetslöshet och underlätta unga
människors integrering i yrkeslivet) och 4 (arbetstagarnas anpassning till
moderniseringsprocesser inom industrin) i strukturfonderna, men också på
finansiering av åtgärder inom ramen för mål 2 (förnyelse av traditionella
industriregioner). Dessa satsningar kompletteras med s.k. gemenskapsinitiativ som
omfattar vissa projekt eller grupper av personer.
Den inre marknadens
”sociala dimension” och ”sociala dialog”.
Uttrycket den inre marknadens Ósociala dimensionÓ syftar på ansträngningarna att
ge den inre marknaden och —> Europeiska unionen i dess helhet en humanare och
mera social prägel och att bekämpa den Ósociala utslagningÓ som fruktas av
fackföreningsrörelsen. Uttrycket omfattar därför inte bara grundläggande
integreringsaspekter utan också särskilda rättelseåtgärder.
En viktig beståndsdel i den Ósociala dimensionenÓ är den Ósociala dialogenÓ.
Förelöpare till försöket att få arbetsmarknadens parter på europeisk nivå att sätta
sig runt ett gemensamt bord och uppnå samförstånd var redan på 70-talet den
Óständiga kommittén för sysselsättningenÓ och den så kallade
ÓtrepartskonferensenÓ. Försöken att komma fram till ett samordnat handlande
misslyckades då på grund av bristande kompromissvilja och på grund av att varken
gemenskapen eller paraplyorganisationerna hade den behörighet som krävdes på
detta område.
Begreppet den Ósociala dialogenÓ infördes genom Europeiska enhetsakten (artikel
118b i EEG-fördraget) och definierades ytterligare genom artikel 3 i Maastrichts
sociala protokoll. Dess innebörd är att arbetsmarknadens parter skall samarbeta
vid genomförandet av den inre marknaden och ge den en social dimension. Vid
toppmötesliknande möten eller möten om separata politiska områden eller
ekonomiska sektorer mellan företrädare för europeiska paraplyorganisationer (EFS,
Unice, CEEP) och —> Europeiska kommissionen skall därigenom allmänna riktlinjer
för EU:s politik diskuteras och gemensamma prioriteringsområden formuleras.
Generellt kan den Ósociala dialogenÓ ses som ett försök att skapa ett slags Ósocialt
partnerskapÓ på europeisk nivå. Något sådant är emellertid okänt på nationell nivå
i många medlemsstater och förutsätter dessutom en i mycket högre grad
integrerad europeisk organisationsstruktur.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Sociala stadgan
Gemenskapens stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter,
antagen av Europeiska rådet i december 1989 trots att Förenade kungariket
röstade emot, var framför allt avsedd att bidra till att ge den inre marknaden en
Ósocial dimensionÓ. Det ambitiösa målet att upprätta en stadga med bindande och
lagligen verkställbara grundläggande rättigheter vattnades dock ur –
huvudsakligen på grund av det envisa brittiska motståndet – sedan —>
Ekonomiska och sociala kommittén i april 1989 lämnat in förslaget, och vid
förhandlingarna i rådet resulterade det endast i en icke-bindande politisk
avsiktsförklaring beträffande ett antal grundläggande sociala rättigheter. Dessa
sträckte sig från yrkesutbildning och föreningsfrihet till arbetstagarnas rätt till
information, samråd och medbestämmande
För att ändå kunna komma vidare med socialpolitiken lade kommissionen samma
månad fram ett åtgärdsprogram med 47 särskilda åtgärder för att genomföra
stadgan. Arbetet med dessa initiativ, som måste godkännas av rådet, är i stort sett
fullföljt. Initiativen omfattar bl.a. direktiv om kollektiva uppsägningar, bevis på
anställningsförhållanden, moderskapsskydd, ungdomsarbetsskydd och arbetstider.
De återstående åtgärderna kommer förmodligen att utarbetas delvis utan
Förenade kungarikets medverkan inom ramen för sociala protokollet.
195
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Socialt skydd: Stora skillnader mellan medlemsstaterna
Utgifter för det sociala skyddet, i % av bruttonationalprodukten (1993)*
196
B
26,34
DK
32,31
D
29,70
EL
15,48
E
23,20
F
29,18
IRL
20,44
I
24,53
L
24,00
NL
32,12
P
17,33
UK
26,75
27,52
EUR 15
0
5
10
15
20
25
30
35
* Provisoriska siffror, utom för Danmark. Uppgifter inte tillgängliga för Österrike, Finland
och Sverige.
Källa: Eurostat
På väg mot en social union?
Även om – huvudsakligen genom trycket från den inre marknaden – tydliga
framsteg har gjorts på väg mot en europeisk socialpolitik de senaste åren och
enskilda områden i den nationella lagstiftningen i allt större utsträckning ersatts
eller kompletterats med europeiska minimikrav är det fortfarande mycket långt
kvar till en Ósocial unionÓ. Viktiga delar av arbets- och sociallagstiftningen är
fortfarande rent nationella. Likaledes kommer en fortskridande
marknadsintegration, med större rörlighet hos arbetskraften och mindre skillnader
i levnadsvillkoren, endast på lång sikt att leda till harmonisering av de hittills rent
nationella utbildnings- och socialförsäkringssystemen eller rentav till lösningar
som tillämpas över hela Europa. Under tiden förmodas de olika systemen fortsätta
att konkurrera sinsemellan.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Diskussionen om den europeiska socialpolitikens framtid är emellertid i full gång.
Det samrådsdokument om denna som kommissionen lade fram i november 1993
och vitboken om den europeiska socialpolitiken som lades fram i juli 1994 på
grundval av motsvarande grönbok och de mer än 500 svaren på denna öppnar
spännande perspektiv, liksom vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning. Vad som är av betydelse här är inte bara frågeställningens globala
karaktär – frågorna sträcker sig från den primära uppgiften att bekämpa
arbetslösheten till välfärdsstatens framtid – utan även att existensen av och
framtiden för en europeisk samhällsmodell för första gången diskuteras öppet på
europeisk nivå. Att sätta igång en diskussion om dess fortbestånd på denna nivå är
ett viktigt steg på vägen mot en eventuell överenskommelse om målen och
räckvidden för en europeisk socialpolitik.
Christian Engel
197
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/trans/en/info.htm
198
Transporter
Fördragsgrund: Artiklarna 3 f och 3 n, 74–84, 129b–129d i EG-fördraget;
gemensam transportpolitik, upprättande och utveckling av transeuropeiska nät.
Syften: Övergripande politik för personers och varors rörlighet på Europas inre
marknad och till och från tredje land; optimering av tekniska och organisatoriska
transportarrangemang för att underlätta personbefordran och godstransporter
mellan alla regioner och över gränser; miljövänlig transport. Åtgärder krävs för att
förbättra transportsäkerheten, minska buller och föroreningar och främja
bevarandet av landsbygd, fauna och flora vid anläggningen av transportnät.
Instrument: Europeisk lagstiftning, finansiellt stöd, samordning av de enskilda
staternas politik och åtgärder, främjande av transportforskning och teknisk
utveckling, avtal med tredje land.
Budget: Årlig budget för transportsäkerhet ca 7 miljoner ecu och för främjande av
kombinerade transporter ca 4 miljoner ecu. Medellång finansiering (1995-99) för
finansiellt stöd till transportinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse ca 1,8
miljarder ecu och för främjande av forskning och teknisk utveckling 240 miljoner
ecu.
Den gemensamma transportpolitiken har sedan slutet av 80-talet till följd av
genomförandet av den —> inre marknaden gjort betydande framsteg när det gäller
målen. Sedan 1993 finns det en gemensam transportmarknad där
transportföretagen i —> Europeiska unionen (EU) överallt kan erbjuda sina tjänster
fritt utan gränsrestriktioner. Den europeiska integrationen på detta område gynnar
därför först och främst transportsektorn själv, som nu står för ca 7 miljoner
arbetstillfällen och 6 % av bruttonationalinkomsten. Integrationen bidrar också till
att den inre marknaden fungerar; fri rörlighet för personer, varor och tjänster i ett
område utan inre gränser kan endast säkerställas om passagerar- och
godstransporter till lands, till sjöss och med flyg fungerar tillfredsställande. Den
gemensamma transportmarknaden måste nu vidareutvecklas för att hålla de allt
större trafikvolymerna, i den mån de är oundvikliga, i rörelse och för att bevara de
boendes livskvalitet och den naturliga miljön. Från att ha undanröjt de ekonomiska
hindren måste man nu gå vidare med utvecklingen av integrerade trafiksystem för
unionen.
Den gemensamma transportmarknaden
De åtgärder som EU hittills har vidtagit för att etablera den gemensamma
transportmarknaden och få den att fungera har i första hand berört
transportväsendet i egenskap av ekonomisk verksamhet. Enligt principen om fri
EUROPA FRÅN A TILL Ö
rörlighet för tjänster har de kommersiella tjänsterna från vägtransportföretag,
järnvägar, inlandssjöfart, lufttrafikföretag och rederier befriats från diskriminering
på grund av nationalitet och omfattas nu av de gemensamma fria
marknadsförhållanden som transportlagstiftningen har skapat.
Innan den europeiska integrationsprocessen började utformade regeringarna i
många medlemsstater sin lagstiftning ur nationellt perspektiv. I målen ingick bl.a.
att skydda de statliga järnvägarna från den växande vägtransportnäringen, att ge
sysselsättning inom inlandssjöfarten, att gynna det egna landets havsgående
handelsflotta, att upprätthålla det nationella flygbolagets ställning på den
internationella marknaden, att främja landets basindustrier osv. Dessa nationella
system skyddade de inhemska marknaderna och gjorde internationella transporter
beroende av en mängd bilaterala och multilaterala avtal med omfattande
gränskontroller. Den därav följande diskrimineringen på grund av nationalitet var
redan i sig oacceptabel och ledde dessutom till ökade kostnader, dvs. hinder för
den gemensamma marknaden, något som måste avlägsnas. Därför valde EG/EU,
efter viss en tveksamhet i början, en taktik som var baserad på att avskaffa statlig
priskontroll och kvotrestriktioner (liberalisering). Unionen har alltså valt det fria
företagarinitiativet som den gynnsammaste lösningen för ekonomin i dess helhet,
anpassat regelverket därefter och begränsat dess räckvidd till frågor av egentligt
allmänt intresse: verkliga kostnader, internationell frihet för sjöfart, säkerhet,
tekniska standarder, socialt skydd för arbetstagare, fysisk planering för att
säkerställa tillräckliga transporttjänster, bullerskydd och annat miljöskydd. För att
säkerställa lika konkurrensvillkor har de nationella föreskrifterna gjorts mera
enhetliga (harmoniserats) och i och med upprättandet av den inre marknaden har
gränskontrollerna avskaffats.
Utöver detta tillkommer för transportmarknaden även de allmänna regler i EGfördraget som gäller för alla näringsgrenar: etableringsrätt, arbetskraftens fria
rörlighet, förbud mot kartellavtal och statligt stöd osv.
Den nya utmaningen: hållbar rörlighet
Allteftersom transportsektorn integrerats har det emellertid visat sig att enbart
liberalisering och harmonisering inte resulterar i ett effektivt helhetssystem för
passagerar- och godstransporter i Europa. De nedärvda bolagsstrukturerna, särskilt
inom järnvägssektorn och inlandssjöfarten, utgör ofta ett hinder för konkurrens.
Dessutom krävs det för optimal logistik inte endast konkurrens mellan
transportföretagen utan också ett nära samarbete för att bilda transportkedjor.
I den gemensamma transportpolitiken ingår därför olika strukturåtgärder, t.ex. för
inlandssjöfarten (skrotning för att undanröja överkapacitet) och järnvägarna
(separering av banägande och drift, vilket gör det möjligt att bilda privata och
överstatliga företag). Gemenskapen gynnar också kombinerade transporter, särskilt
mellan järnvägar och landsvägar, för att det skall gå att bättre utnyttja de relativa
fördelarna hos dessa transportmedel vid godsbefordran (järnväg för stora volymer
på långa sträckor, landsväg för lokal distribution). Syftet är att konkurrens skall
199
EUROPA FRÅN A TILL Ö
200
förekomma inte så mycket mellan transportmedlen utan i stället mellan
transportföretag som erbjuder ett stort urval tjänster med hjälp av olika
transportsätt för leverans från dörr till dörr.
Slutligen blir de problem som uppstår då trafiken överstiger kapaciteten i Europas
centrala transitomåden och storstadsregioner alltmer uppenbara, särskilt på
landsvägarna men också i luften. Siffrorna talar för sig själva: i EU:s 15
medlemsstater befordrades 1995 ca 70% av godstrafiken (i ton/km) och nästan
80% av passagerartrafiken (i personer/km) via landsväg. Denna lastbilarnas och
bilarnas dominans i dagens transportsystem förorsakar ständiga trafikstockningar
och är till skada för befolkning och miljö.
EU kan inte bortse från dessa problem. Unionen kompletterar medlemsstaternas
åtgärder om problemen är av gränsöverskridande karaktär. Detta gäller inte bara
för kommersiella transporter utan också för privat biltrafik. —> Europeiska
kommissionen har föreslagit en övergripande metod för en gemenskapsstrategi
som skall komplettera den inre marknaden och förbättra och skärpa ramvillkoren
även för privat rörlighet. Denna politik omfattar i första hand skattemässiga
åtgärder för omfördelning av infrastruktur- och miljökostnaderna och strängare
tekniska miljöstandarder för fordon. Den övergripande metoden omfattar
emellertid också åtgärder för utveckling av integrerade transportsystem över hela
Europa.
För utveckling av transeuropeiska transportnät verkar gemenskapen för samtrafik
mellan nationella system genom att undanröja flaskhalsar, etablera förbindelser
som har saknats och anpassa tekniska standarder (driftskompatibilitet). EU
subventionerar investeringar i infrastrukturprojekt av allmänt intresse, för vilka
budgetmedel och lån från —> Europeiska investeringsbanken står till förfogande.
Målet med detta är att integrera alla transportslag. I de centrala delarna av
Europa är EU:s finansiering inriktad på att ta igen det som järnvägar och
vattenvägar har förlorat till vägtransporter.
EU:s forskningsprogram (fjärde ramprogrammet 1994–98) stöder forsknings- och
utvecklingsprojekt i syfte att få hjälp med beslutsfattandet inom de nämnda
områdena eller för att med hjälp av ny teknik, i den mån rörlighet är önskvärd och
nödvändig, bidra till att överföra trafiken till miljövänliga transportmedel och
förbättra det allmänna trafikflödet. Bättre signalsystem och snabbare tåg kan
exempelvis öka järnvägarnas kapacitet. Telematiksystem (en kombination av
databehandling och telekommunikation) kan också användas för att undvika
trafikstockningar på motorvägar och i stadstrafik och för bättre planering av
resande och godsbefordran.
Den europeiska transportpolitiken har alltså inte nått sitt slut i och med att den
inre marknaden genomförts; den måste bidra till att bemästra trafikproblemen i
det moderna samhället, inte bara inom EU utan också i förhållande till
EUROPA FRÅN A TILL Ö
grannländerna, med vilka EU i sig och dess medlemsstater sluter avtal i allt större
utsträckning.
Jürgen Erdmenger
201
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/educ/en/info.htm
202
Utbildnings- och
ungdomspolitik
Fördragsgrund: Artiklarna 3 p, 126 och 127 i EG-fördraget, enstaka åtgärder även
i anslutning till artikel 235 i EG-fördraget.
Syften: Att bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet; att utveckla
den europeiska dimensionen inom utbildningsväsendet; att främja rörligheten
bland studerande och lärare; att verka för ömsesidigt erkännande av akademiska
examensbevis och studietider; att främja samarbete mellan utbildningsanstalter,
ungdomsutbyte och utveckling av distansundervisningen; att främja och förbättra
grundläggande yrkesutbildning, vidareutbildning och omskolning samt ett utbyggt
samarbete mellan utbildningsanstalterna i medlemsstaterna.
Instrument: Beslut (enligt förfarandet i artikel 189b eller artikel 189c i EGfördraget) om godkännande av åtgärdsprogram, rådets direktiv, resolutioner från
Europaparlamentet respektive rådets beslut, kommissionens meddelanden samt
grön- och vitböcker.
Budget: Allmän budgetrubrik B 3-1 i EG:s budget 1996: 418 miljoner ecu (ca 0,9
% av hela budgeten), i förekommande fall också andra budgetmedel (t.ex. från
Europeiska socialfonden).
Genom Maastrichtfördraget infördes nya bestämmelser för de gemenskapsprogram
och åtgärder som genomförts på yrkesutbildningsområdet och inom utbildningsoch ungdomspolitiken sedan upprättandet av EKSG. I den nya artikel 127
konkretiserades uppmaningen till rådet i artikel 128 i EEG-fördraget som infördes
genom enhetsakten om att fastställa allmänna principer för genomförandet av en
gemenskapspolitik på yrkesutbildningsområdet i enlighet med målsättningarna.
Samtidigt, och för att innehållsmässigt avgränsa det yrkesutbildningspolitiska
området, har en ny artikel 126 införts i Maastrichtfördraget vilken utgör den
rättsliga grunden för gemenskapens åtgärder när det gäller allmänna utbildningar
vid skolor och universitet och icke yrkesinriktade utbildningar utanför dessa m.m.,
samt gemenskapens ungdomspolitik. För denna icke yrkesinriktade utbildning skall
gemenskapens mål vara att bidra till god utbildningskvalitet och till att utveckla
den europeiska dimensionen i utbildningsväsendet, särskilt genom spridande av
kunskaper i medlemsstaternas språk, att främja rörligheten bland studenter och
lärare genom utbytesprogram och ömsesidigt erkännande av examensbevis, att
främja samarbete mellan utbildningsanstalter, ungdomsutbyte och
distansundervisning. Inom yrkesutbildningspolitiken är gemenskapens insatser
EUROPA FRÅN A TILL Ö
koncentrerade på att skapa en anpassning till de industriella förändringarna,
varvid insatserna främst är inriktade på att underlätta
sysselsättningsmöjligheterna genom att främja grundläggande och fortsatt
yrkesutbildning och omskolning, främja rörligheten för yrkeslärare och elever i
dessa utbildningar och att främja samarbetet mellan utbildningsanstalter och
företag. De åtgärder som kan vidtas i enlighet med artiklarna 126 och 127 i EGfördraget begränsas av att medlemsstaterna fullt ut har kvar ansvaret för
utbildningens innehåll och organisation. Gemenskapsorganens handlingsförmåga
är kraftigt beskuren genom dessa innehållsmässiga begränsningar. Varken artikel
126 eller 127 ger gemenskapen befogenheter att harmonisera utbildningspolitiken
mellan medlemsstaterna.
Rådet skall besluta om gemenskapsåtgärder inom utbildnings- och
ungdomspolitiken med kvalificerad majoritet; när det gäller utbildnings- och
ungdomsfrågor med stöd av artikel 189b i EG-fördraget och när det gäller
yrkesutbildningsfrågor med stöd av artikel 189c i EG-fördraget.
Genomförandet av utbildnings- och ungdomspolitiken
Gemenskapens åtgärder ledde under 1994 och 1995 till en omfattande revidering
av de befintliga gemenskapsprogrammen inom utbildnings- och
undgdomspolitiken. Med åtgärdsprogrammet Sokrates (budget: 850 miljoner ecu
fram till och med 1999) slogs de tidigare högskoleprogrammen Erasmus, Lingua,
Eurydice, NARIC och Arion samman och kompletterades med det nya
skolprogrammet Comenius samt åtgärder för distansundervisning och den
europeiska dimensionen i vuxenutbildningen. Utbytesprogrammet Ungdom för
Europa III (budget: 126 miljoner ecu fram till och med 1999) utgör en fortsättning
på de tidigare åtgärderna. Slutligen omfattar programmet Leonardo da Vinci, som
beslutats i enlighet med artikel 127 i EG-fördraget (budget: 620 miljoner ecu fram
till och med 1999), följande gemenskapsåtgärder på yrkesutbildningsområdet:
Comett, Force, Petra, Eurotecnet och Iris. Alla tre programmen utgör en viktig del
av gemenskapens strategi, nämligen att knyta samman målsättningen att skapa en
likvärdig och god tillgång till allmän utbildning och yrkesutbildning med en
strävan att utveckla inte bara en utbildningsstandard av hög kvalitet och med
internationell konkurrenskraft, utan också att förebygga social utslagning genom
möjligheterna att vidta både sysselsättnings- och utbildningspolitiska åtgärder
inom EG. I detta sammanhang fattade —> rådet på grundval av —> Europeiska
rådets slutsatser vid dess möte i Cannes (juni 1995) beslut om hur
utbildningsväsendet skulle möta problemen med rasism och främlingsfientlighet.
—> Kommissionen presenterade inför —> parlamentets och rådets utropande av
ÓEuropaåret för livslångt lärandeÓ en vitbok ÓLära och lära ut: På väg mot
kunskapssamhälletÓ, vars genomgående tema är kampen mot
ungdomsarbetslösheten och för ungdomars och vuxnas fortlöpande integrering i
förvärvslivet, och som lämnar förslag till hur detta skall genomföras.
Kommissionens utbildningspolitiska strategi går allt mer ut på att göra
unionsmedborgarna och utbildningsinstitutionerna medvetna om behovet av att
203
EUROPA FRÅN A TILL Ö
204
tillägna sig språk och nya kunskaper, öka sitt individuella kunnande, sin kompetens
och sina kvalifikationer samt att skapa nya förfaranden för bedömning och
tillgodoräknande av kunskaper. I den åtgärdsplan som lades fram av
kommissionärerna Édith Cresson, Martin Bangemann och Pádraig Flynn ÓAtt lära i
informationssamhälletÓ (—> informationssamhället) anges också som en viktig
punkt i programmet att främja att grund- och gymnasieskolor i gemenskapen
länkas samman i ett elektronisk nätverk för att uppnå en ökad spridning av
multimedia i undervisning och läromedel.
Slutsatser
På det hela taget är bedömningen av gemenskapens nya program och
åtgärdsstrategier på utbildnings- och ungdomsområdet positiv. Man bör dock inte
underskatta de farhågor som enstaka utbildningsinstitutioner hyser för att
kommissionen skall få ett direkt och enligt deras uppfattning alltför stort
inflytande på den innehållsmässiga och organisatoriska utformningen av
utbildningen. I sin egen bedömning och analys av de påbörjade programmen på
utbildningsområdet pekar kommissionen i sin grönbok ÓAllmän utbildning,
yrkesutbildning och forskningÓ på olika delvis svåra hinder för rörligheten över
gränserna för studenter och lärare. Nämnas kan problem som hör samman med
den rättsliga ställningen för praktikanter, skatter och avgifter i samband med
forskningsstipendier, att studiebidrag knyts till utbildningar i det land som beviljar
dem, och att examensbevis från andra länder inte alltid godkänns. På grund av
kompetensfördelningen på utbildningsområdet och medlemsstaternas olikartade
intressen kan dessa hinder bara undanröjas successivt.
Andreas Mauer
Utveckling
Fördragsgrund: Artikel 131-136 i EG-fördraget (associering av utomeuropeiska
länder och territorier), artikel 238 i EG-fördraget (Lomékonventionerna), artikel
113 i EG-fördraget (handelspolitik), artikel 43 i EG-fördraget (livsmedelsbistånd).
Genom Maastrichtfördraget infördes omfattande befogenheter för gemenskapen
på området för utvecklingssamarbete (artikel 130u-y i EG-fördraget).
Instrument: Associeringsavtal med grupper av stater liksom handels- och
samarbetsavtal, generellt preferenssystem, finansiellt stöd, livmedelsbistånd och
katastrofbistånd, samordning och harmonisering av nationell utvecklingspolitik.
Budget: 1995: 2,651 miljarder ecu, eller ca 3,4 % av EU:s budget; ca 2,5 miljarder
ecu/år för Lomésamaarbetet.
—> Europeiska unionen har sedan mitten av 70-talet alltmer ägnat sig åt
utvecklingspolitik. Utan att ha klart definierade befogenheter har den successivt
utvecklat en rad utvecklingspolitiska instrument och finansiella ramar som
motsvarat medlemsstaternas verksamhet. Det var först i och med ikraftträdandet
av Maastrichtfördraget i november 1993 som EU fick ett klart definierat ansvar
att vidta åtgärder som komplement till medlemsstaternas åtgärder. Det finns inga
planer - i varje fall inte för närvarande - på att överföra ännu mera omfattande
befogenheter på EU när det gäller utvecklingspolitiken. Ett uttalat mål är dock att
stärka samordningen mellan EU:s och medlemsstaternas insatser.
Även om EU inte hade egna befogenheter inom utvecklingspolitiken förrän i början
av 1990-talet, utvecklade den en rad olika aktiviteter i fråga om samarbetet nordsyd. Av främst jordbrukspolitiska skäl deltar unionen sedan 1969 i internationella
livsmedelsöverenskommelser, och sedan 1971 beviljar den utvecklingsländerna
ensidiga handelsfördelar inom ramen för systemet för allmän förmånsbehandling.
På grundval av en rad beslut av rådet som antagits i enlighet med artikel 235 i
EG-fördraget har EU också sedan mitten av 70-talet lämnat ekonomiskt stöd och
katastrofbistånd. Därvid samarbetar den delvis mycket nära med (privata)
internationella hjälporganisationer.
Genom Maastrichtfördraget har den rättsliga grunden för gemenskapens
utvecklingspolitik stärks avsevärt. Med artikel 130u-y har en ny avdelning
ÓutvecklingssamarbeteÓ införts i fördraget, som anger tre mål: främjande av
ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, integration i
världsekonomin av dessa och kamp mot fattigdomen. Det sägs uttryckligen att
gemenskapens utvecklingsamarbete skall vara ett komplement till
medlemsstaternas politik.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/dev/en/info.htm
205
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Bistånd till tredje världen
Offentliga bistånd från de främsta givarna (i miljoner dollar, 1992)
33 776
35 000
30 000
25 000
15 000
11 151
11 709
20 000
2 515
97
973
1 273
451
5 000
(a) Unionen och medlemsstaterna
(b) varav Saudiarabien, Förenade arabemiratet
(c) varav Kina, Indien, Korea, Taiwan, Venezuela
Nya Zeeland
Australien
Kanada
Norge
0
(c)Andra
utvecklings länder
(b) Arabländer
JAP
USA
1 054
10 000
(a) EUR 15
206
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Mål och medel
I början av 80-talet skedde en nyorientering av gemenskapens utvecklingspolitik. I
ÓPisani-promemorianÓ från oktober 1982 fastställde —> Europeiska kommissionen
på anmodan av det första direktvalda —> Europarlamentet (1979) nya
målsättningar som sedan omarbetats vid ett flertal tillfällen. Utöver ett antal
övergripande överväganden - framför allt om världsfred - har sex konkreta mål
prioriterats: stöd till utvecklingsländernas egna satsningar, främjande av
självförsörjning på livsmedelsområdet med tonvikt på landsbygdsutveckling,
utveckling av de mänskliga resurserna och hänsynstagande till den kulturella
dimensionen, utveckling av egen kompetens inom grundforskning och tillämpad
forskning, systematiskt utnyttjande av alla tillgängliga naturtillgångar,
återställande och bevarande av den ekologiska balansen. Dessa prioriteringar har
också i ökad omfattning använts vid fördelningen av medel. Kommissionen gav i
september 1992 ut ett meddelande om utvecklingen av samarbetspolitiken fram
till år 2000, där den förtydligar konsekvenserna av Maastrichtfördraget. I
samarbetet läggs idag särskild vikt även vid respekten för mänskliga rättigheter
och en fungerande förvaltning (Ógood governanceÓ).
Bland instrumenten för EU:s utvecklingspolitik ingår handels-, associations- och
samarbetsavtal med utvalda grupper av stater och enskilda stater och en mångfald
internationellt inriktade instrument. Till dessa hör systemet för allmän
förmånsbehandling som gör det lättare för de stater som gynnas att få tillgång till
EU-marknaden, livsmedels- och katastrofbiståndet samt det finansiella stödet till
Asien och Latinamerika.
Lomékonventionerna
Lomésamarbetet utgör kärnan i EU:s utvecklingspolitik. Den första
Lomékonventionen slöts mellan de dåvarande nio medlemsstaterna och 46 AVSländer. Den var en efterföljare till Yaoundékonventionen. I december 1989
undertecknade företrädare för de dåvarande tolv medlemsstaterna och 69
utvecklingsländer den fjärde konventionen (Namibia tillkom 1990). Lomé IV gäller i
tio år (från mars 1990 till och med februari 2000) med bestämmelser om
omförhandlingar av det finansiella stödet 1995. I sak innebär kapitlet om
handelspolitiken att 99 % av alla AVS-produkter får införas tullfritt på den
europeiska marknaden. Känsliga produkter, som omfattas av reglerna för
gemenskapens jordbruksmarknader, är dock fortfarande till stor del uteslutna från
det fria tillträdet till gemenskapsmarknaden. Det omvända förhållandet gäller för
AVS-staterna, som får lägga tull på importen från EU, förutsatt att EU-importen
inte därigenom diskrimineras jämfört med andra industrinationer.
Ett av de viktigaste instrumenten i EU-AVS-överenskommelsen är det system för
stabilisering av exportinkomster (STABEX) som utvecklats inom ramen för
Lomésamarbetet. Detta har erkänts internationellt som en beprövad, om än
begränsad metod. STABEX-systemet avser mer än 40 jordbruksråvaror och
garanterar ersättning från Bryssel vid sjunkande försäljning inom ramen för en
207
EUROPA FRÅN A TILL Ö
208
fastställd maximisats och under förutsättning att gällande villkor är uppfyllda. Ett
liknande system förekommer sedan 1987 även för de fattigaste länderna i Asien
och Latinamerika.
Andra kapitel i fjärde Lomékonventionen handlar om skuldsättningsfrågan,
miljöskyddet och mänskliga rättigheter. De ekonomiska resurserna ökade i
jämförelse med Lomé III från 9 miljarder ecu till 12,6 miljarder ecu. Efter segslitna
och och från vissa medlemsstaters sida hårda förhandlingar enades man vid
Europeiska rådets möte i Cannes 1995 om att tilldela Europeiska
utvecklingsfonden 13,3 miljarder ecu för perioden 1996-2000.
Resultaten av Lomésamarbetet hittills har ingalunda varit tillfredsställande. AVSandelen av EU:s handel har minskat under flera år. I början av 90-talet hade den
minskat till mellan 4 % och 5 % jämfört med 7 % före 1975. Härtill kommer
sjunkande råvarupriser och en växande skuldsättning för Loméstaterna. Enligt en
särskild rapport från —> revisionsrätten i juli 1995 har STABEX årliga delbelopp
varit otillräckliga under vart och ett av de tre första åren av Lomé IV. Mellan 1990
och 1992 kunde endast 40,7 % av de stödberättigande ansökningarna finansieras.
Livsmedelssituationen är fortfarande en källa till bekymmer. Trots de delvis
otillfredsställande resultaten, men även på grund av att det saknas realistiska
alternativ, är AVS-staterna angelägna om en fortsättning på Lomésamarbetet.
Slutsatser
EU:s utvecklingspolitiska profil vid mitten av 1990-talet utmärks av att
gemenskapen som nationsövergripande sammanslutning understöder i första hand
regionala integrationsprojekt, t.ex. gränsöverskridande infrastrukturprojekt.
Sedan 1990 ställer unionen medel till förfogande för humanitärt bistånd. Däri
ingår då delar av gemenskapens livsmedelsbistånd, flyktinghjälp,
rehabiliteringsåtgärder efter kriser och krisförebyggande åtgärder. Mellan 1990
och 1994 utökades medlen för detta ändamål successivt från 114 miljoner ecu till
764 miljoner ecu. Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd (ECHO)
upprättades för att förvalta den tekniska sidan av saken. Bortsett från vissa smärre
medgivanden inom ramen för Lomésamarbetet har EU hittills inte nämnvärt
bidragit till att lösa skuldproblemet. Unionen anser sig inte ha befogenheter i
denna fråga.
Otto Schmuck
Utvidgning
Fördragsgrund: Ingressen, artikel O i Maastrichtfördraget, artikel F 1 och artikel
3a.1 i EG-fördraget.
Ansökningar om anslutning: Från 10 stater i Central- och Östeuropa: Ungern
(31.3.1994), Polen (5.4.1994), Rumänien (22.6.1995), Slovakien (27.6.1995),
Lettland (27.10.1995), Estland (28.11.1995), Litauen (8.12.1995), Bulgarien
(14.12.1995), Tjeckien (17.1.1996), Slovenien (10.6.1996) och ytterligare fyra
stater: Turkiet (14.4.1987), Cypern (3.7.1990), Malta (16.7.1990) och Schweiz
20.5.1992).
—> Europeiska rådet deklarerade vid sitt möte i Madrid i december 1995 att en
—> utvidgning av Europeiska unionen var en politisk nödvändighet och en
historisk möjlighet. För närvarande har fjorton länder, däribland tio associerade
länder från Central- och Östeuropa, lämnat in ansökningar till rådet. Medan —>
Europeiska kommissionen redan den 20 december 1989 avgav sitt preliminära
negativa yttrande över Turkiets ansökan, ligger hos rådet sedan den 30 juni 1993
positiva yttranden över Cyperns och Maltas ansökningar. Vidare finns Schweiz
ansökan om anslutning som dock inte har fullföljts efter det negativa resultatet i
folkomröstningen om anslutningen till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
EES (december 1992). För närvarande förbereder kommissionen preliminära
yttranden över ansökningarna från de länder som har Europaavtal och som står i
centrum för den nu aktuella utvidgningspolitiken. Den första fasen i
förhandlingarna med de central- och östeuropeiska länderna skall - som
Europeiska rådet ånyo betonade vid sitt möte i Florens i juli 1996 - inledas med
förhandlingar med Cypern, sex månader efter det att regeringskonferensen
avslutats. —> Regeringskonferensen skall förbereda —> Europeiska unionen på de
institutionella konsekvenserna av en utvidgning av EU till 20-25 medlemsstater,
genom att reformera —> beslutsförfarandena och institutionernas
sammansättning i enlighet med principerna om effektivitet, handlingskraft och
legitimitet.
För staterna i Central- och Östeuropa är anslutningen till EU viktig ur säkerhetsoch förnyelsesynpunkt för att övergången till demokrati och marknadsekonomi
skall kunna påskyndas och stödjas. EU:s politiska intresse av att västländernas
politiska och ekonomiska principer förankras i dess omedelbara närhet är större än
dess ekonomiska intresse av en utvidgning av den inre marknaden. I och med det
kalla krigets slut har EU:s kollektiva ansvar ökat när det gäller kraftfulla insatser
för uppbyggnaden av en gemensam säkerhet som bygger på välstånd, social
utjämning och demokrati. Med tanke på Ryssland bör de säkerhetspolitiska
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/en/agenda/newmem.html
209
EUROPA FRÅN A TILL Ö
210
konsekvenserna av en utvidgning österut övervägas. Utvidgningen österut kräver
enighet om integrationspolitiken samtidigt som den utsätter förmågan till
reformering hos gemenskapens femton medlemsstater för en svår påfrestning. EU
kan varken möta utmaningen genom att tillgripa modeller från de föregående fyra
anslutningsrundorna eller undvika den genom en förhalningsstrategi enligt vilken
en så långt som möjligt fördjupad integration framhålls som en förutsättning för
utvidgningen österut. EU har därför anvisat ett parallellt förfarande. Det syftar till
att beslut om huvudpunkterna i Agenda 2000 (avslutandet av
regeringskonferensen 1996/97, nya bestämmelser för EU:s system med egna
medel, reformeringen av sammanhållnings-, struktur- och jordbrukspolitiken,
inträdet i den tredje etappen av —> den ekonomiska och monetära unionen,
Västeuropeiska unionens framtid) skall samordnas i tiden med den s.k.
tillnärmningsstrategin och förhandlingarna om anslutning av de nya
demokratierna. Självklart kommer utvidgningen österut att skärpa de latenta
konflikterna om fördelningen mellan de s.k. sammanhållningsländerna och de
länder som är nettobetalare i EU och göra det nödvändigt att genom strategiska
beslut precisera graden av pragmatism och flexibilitet i fråga om
integrationspolitikens slutmål. Utvidgningen österut kommer också att leda till en
ökad diskussion om hur flexibel och differentierad den europeiska integrationen
skall vara och om förskjutningen av unionens politiska och ekonomiska
tyngdpunkt.
Samtidigt rör sig de central- och östeuropeiska staterna i riktning mot en EUanslutning på fyra sinsemellan förenade vägar: 1) Genomförande av
bestämmelserna i de bilaterala Europaavtalen och utnyttjande av möjligheterna
till samarbete och dialog. 2) Genomförande av de nationella
anpassningsprogrammen i enlighet med vitboken om de central- och
östeuropeiska staternas integration i den inre marknaden. 3) Aktiv medverkan i de
relationer med unionens organ som upprättats och som kan beröra politiken och
åtgärderna inom EU:s samtliga pelare. I denna multilaterala dialog deltar de tio
associerade staterna i Central- och Östeuropa liksom vid vissa tillfällen Malta och
Cypern. 4) Genom det konkreta offentliga anslutningsförfarande som inleds i
samband med ansökan.
Rättslig grund och allmänna förfaranden vid en anslutning
Från och med upprättandet har Europeiska gemenskaperna byggt på idén om den
öppna organisationen. Redan enligt artikel 87 i Parisfördraget kan varje europeisk
stat ansöka om anslutning. Detsamma gäller enligt artikel 237 i EEG-fördraget och
artikel 205 i Euratomfördraget. I och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget
ersattes artikel 237 i EEG-fördraget med den nästan likalydande artikel O i
Maastrichtfördraget, där den avgörande formuleringen är ÓVarje europeisk stat får
ansöka om att bli medlem i unionen.Ó Den geografiska bestämningen, att det
måste röra sig om en europeisk stat, är emellertid inte det enda villkoret. Enligt
den i Maastrichtfördraget nyinförda artikel F krävs att den stat som ansluts har ett
styrelseskick som bygger på grundläggande demokratiska principer. Dessa villkor
EUROPA FRÅN A TILL Ö
fastslogs av Europeiska rådet redan 1978 i dess demokratiförklaring. Därutöver
skall medlemsstaterna och gemenskapen enligt artikel 3a.1 i EG-fördraget bedriva
en —> ekonomisk politik enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri
konkurrens. De stater som uppfyller samtliga villkor kan dock inte göra något
rättsligt anspråk på att bli anslutna. Beslutet om anslutning är en politisk
bedömning som ankommer särskilt på rådet och medlemsstaterna. För övrigt har
medlemsstaterna enligt artikel N i Maastrichtfördraget oinskränkt rätt att ändra
fördraget, inbegripet anslutningsvillkoren. Det allmänna förfarandet vid en
anslutning av nya medlemmar såsom det under åren utvecklats i praktiken är långt
mer komplicerat av vad som antyds i artikel O i Maastrichtfördraget.
En europeisk stat som vill ansluta sig skall först inlämna en ansökan till rådet.
Denna ensidiga viljeförklaring kan fram till deponeringen av
ratifikationshandlingen tas tillbaka av den ansökande staten, såsom fallet var med
Norge 1994. Kommissionen analyserar i sitt preliminära yttrande till rådet de
allmänna förutsättningarna och problemen med anslutningen. Därefter fattar
rådet med enkel majoritet beslut om att inleda förhandlingar i enlighet med artikel
O. Förhandlingarna leds på medlemsstaternas vägnar av EU:s ordförande, biträdd
av kommissionen. Först i avslutningsfasen tillämpas det i artikel O i
Maastrichtfördraget angivna förfarandet. Därefter inhämtar rådet kommissionens
slutliga yttrande över ansökan, som dock inte är bindande för rådet. Rådet beslutar
enhälligt om en ansökan om anslutning skall beviljas. Däremot beslutar
medlemsstaterna enligt artikel O i ett anslutningfördrag (inklusive den omfattande
anslutningsakten) tillsammans med den anslutande staten om det konkreta
tillvägagångssättet, dvs. hur anslutningen skall gå till. I villkoren för anslutningen
ingår övergångsbestämmelser, som endast medger den anslutande staten
tidsmässigt begränsade undantag från fördraget. Nödvändiga anpassningar är
framför allt sådana ändringar av EG-fördraget som krävs på grund av
anslutningen, t.ex. vad gäller föreskrifterna om institutionerna. Under
förhandlingarna informeras Europaparlamentet om hur diskussionerna framskrider.
Parlamentet måste med absolut majoritet av sina ledamöter rösta för ett
upptagande av en ny medlem. Först därefter kan rådet fatta beslut efter att ha
tagit del av det framförhandlade anslutningsfördraget. Anslutningsfördraget är ett
folkrättsligt fördrag och kräver ratificering av alla fördragsslutande stater enligt
deras konstitutionella bestämmelser. I och med att ratifikationshandlingen
deponeras är anslutningsförfarandet avslutat. I och med att anslutningsfördraget
träder i kraft är den anslutande staten ur folkrättslig synpunkt part i alla
Europeiska gemenskapens fördrag. Den inträder i de rättigheter och skyldigheter
som en medlemsstat i unionen har. Trots utvidgningen fortsätter EG att vara
samma juridiska person. Från och med anslutningen gäller hela primär- och
sekundärrätten (gemenskapens regelverk) för den nya medlemsstaten.
211
EUROPA FRÅN A TILL Ö
212
Förutsättningar, etapper och alternativ för utvidgningen
österut
Med tanke på utvidgningen med de associerade central- och östeuropeiska
länderna klargjorde Europeiska rådet redan vid sitt möte i Köpenhamn i juni 1993
vilka kriterier för en anslutning som kommissionen skulle beakta vid utarbetandet
av sitt preliminära yttrande. Köpenhamnskriterierna återspeglar de ekonomiska
och politiska förutsättningarna för ett medlemskap, dock utan att erbjuda en
detaljerad checklista eller en konkret mall. De innebär att följande fem kriterier
skall vara uppfyllda: 1) Stabil demokrati med stabila demokratiska institutioner
(rättsstat, flerpartisystem, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter, pluralism
etc.). 2) En fungerande marknadsekonomi, som kan klara av trycket från
konkurrensen på —> den inre marknaden. 3) Förmåga att ikläda sig rättigheter och
skyldigheter som följer av de rättsliga egendomsförhållandena i EU. 4)
Accepterande av målen för den politiska unionen och den ekonomiska och
monetära unionen (EMU). Det femte kriteriet rör 5) EU:s förmåga att ta upp nya
medlemmar utan att integrationsdynamiken går förlorad. Utan tvivel återspeglar
det sistnämnda kriteriet intresset hos majoriteten i unionen av att skydda
egendomsförhållandena i gemenskapen och att som ett realistiskt perspektiv
hävda en mer fördjupad integration. EU:s principiella ÓjaÓ till utvidgningen österut
är alltså på många sätt villkorat.
Europeiska rådet hänvisade vid sitt möte i Madrid till att det var nödvändigt att
skapa förutsättningar för en successiv och harmonisk integration av de
associerade länderna, framför allt genom utveckling av marknadsekonomin,
anpassning av förvaltningsstrukturerna i dessa länder och upprättande av stabila
ekonomiska och monetära ramar. I den EU-strategi för en tillnärmning som
beslutades i december 1994 för att förbereda de associerade länderna på
anslutningen har man - t.ex. inom ramen för Phare-programmet eller det s.k.
vitboksförfarandet - sammanfört olika stödåtgärder för återuppbyggnad och
anpassning.
I varje enskilt fall bedömer kommissionen kandidatlandets förmåga att genom en
harmonisering av lagarna överta gemenskapens regelverk på alla unionens
verksamhetsområden och i praktiken genomföra den på alla nivåer. Kommissionens
yttrande avslutas med en rekommendation om huruvida förhandlingar bör inledas.
Det man tar ställning till är inte så mycket frågan om att direkt ta upp
förhandlingar utan vilka framsteg som man förväntar sig av det ansökande landet
före anslutningen, både när det gäller att införliva unionens regelverk och när det
gäller den politiska och ekonomiska situationen. Yttrandena kommer att
offentliggöras tidigast under det andra halvåret 1997 efter det att —>
regeringskonferensen avslutats. Man kan räkna med att
anslutningsförhandlingarna inleds under 1998.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
EU - Europas - kraftcentrum
Europeiska unionen (EU)
Inlämnat ansökan om anslutning
Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Malta(1), Polen, Romänien, Slovakien,
Schweiz(1), Tjckien, Turkiet, Ungern e Cypern.
Slutit Europaavtal
Slovenien (samt övriga länder som har inlämnat ansökan om anslutning)(2).
Ansökan är för närvarande vilande.
Utom Cypern, Malta, Schweiz och Turkiet (Malta har ett asocieringsavtal med Europeiska
unionen sedan 1971 och Cypern sedan 1973. Sedan den 31 december 1995 finns en
tullunion mellan Europeiska unionen och Turkiet).
(1)
(2)
När kommissionen utarbetar sitt yttrande stöder den sig huvudsakligen på
uppgifter från kandidatlandet. Den viktigaste källan är de skriftliga svar på
frågeformuläret ÓNödvändiga uppgifter för beredande av yttrande över ansökan
213
EUROPA FRÅN A TILL Ö
214
om anslutning till Europeiska unionenÓ som lämnades in fram till slutet av juli
1996 och som fortlöpande kompletteras av ansökarländerna. Som komplettering
till kommissionens ingående muntliga frågor lämnas i formulären detaljerade
upplysningar om det enskilda landets profil. På uppdrag av Europeiska rådet vid
dess möte i Madrid skall kommissionen dessutom utarbeta flera rapporter och
andra underlag inför utvidgningen. Det rör sig främst om utförliga Óimpact
studiesÓ för utvärdering av utvidgningens konsekvenser för gemenskapspolitiken,
främst den gemensamma —> jordbrukspolitiken och strukturpolitiken
(—> regionalpolitik). Till de viktigaste faktorerna hör den mycket stora betydelse
som jordbruket har ur arbetsmarknadssynpunkt och ekonomisk synpunkt i de tio
central- och östeuropeiska länderna (7,8 % av BNP och 26,7 % av de
yrkesverksamma mot 2,5 % respektive 5,7 % i EU), ett beräknat ytterligare krav på
12 miljarder ecu vid en oförändrad jordbrukspolitik samt ofantliga utgifter om en
oförändrad struktur- och sammanhållningspolitik skall tillämpas på de nya
medlemmarna, eftersom de tio ansökarstaterna för närvarande genomsnittligt når
upp till endast 30 % av BNP per capita av genomsnittet i EU.
Kommissionen arbetar vidare på ett samlat dokument om utvidgningen, som skall
utgöra en analys av övergripande frågor, t.ex. vilka övergångsregler som behövs
och hur länge samt hur tillnärmningsstrategin skall vidareutvecklas inom ramen
för ett strategiskt helhetsperspektiv. Så snart regeringskonferensen avslutats skall
kommissionen dessutom ge ut ett meddelande om unionens framtida finansiella
ramar, varvid utvidgningen skall beaktas. För EU:s del är översynen av de
bestämmelser som löper ut år 1999 den svåraste uppgiften när det gäller
anpassningen till utvidgningen, med tanke på nettostödmottagarnas oro för
egendomsförhållandena och de stora budgetunderskotten. Takten när det gäller
utvidgningen österut kommer inom ramen för en paketlösning att vara beroende
av de politiska och ekonomiska möjligheterna till kompensation och av
maktförhållandena inom gemenskapen.
Rådet skall utifrån kommissionens samlade meddelanden och resultaten av
regeringskonferensen ungefär sex månader efter det att regeringskonferensen
avslutats fatta de nödvändiga besluten om att inleda anslutningsförhandlingarna.
Dit räknas också beslut om vilka länder i Central- och Östeuropa som skall ingå i
den första förhandlingsomgången. Det finns i huvudsak två alternativ. För det
första att samtliga länder behandlas Ói klumpÓ, varvid förhandlingarna med de tio
central- och östeuropeiska länderna inleds samtidigt men avslutas vid olika
tidpunkter. För det andra det politiskt känsliga men för ledningsgruppen enklare
alternativet, som innebär att förhandlingar inleds och avslutas endast med några
av de tio central- och östeuropeiska länderna. De länder som inte ingår i den
första omgången inleder förhandlingar med EU om anslutningen i en eller flera
därpå följande förhandlingsomgångar. Med detta alternativ, som tydligast tar
hänsyn till de ansökande ländernas olika förutsättningar för en anslutning och till
EU:s begränsade förmåga att ta upp nya stater, måste dock riskerna för ett
bakslag för reform- och stabiliseringsprocessen och de politiska och ekonomiska
EUROPA FRÅN A TILL Ö
kostnader för EU som detta kan leda till beaktas. Båda alternativen och deras
tänkbara varianter handlar om kravet på en differentiering utan diskriminering av
enskilda ansökande stater. Principen om likabehandling enligt enhetliga kriterier
som kan förstås och accepteras måste följas. Med tanke på hur lång tid
förhandlingarna kan ta, på den tid som krävs för ratificeringen och på den nära
kopplingen till Agenda 2000 kan nästa utvidgning förväntas ske först omkring år
2005.
Barbara Lippert
215
EUROPA FRÅN A TILL Ö
http://europa.eu.int/pol/ext/en/info.htm
216
Yttre förbindelser
Fördragsunderlag: Artiklarna 3b, q, r, 9, 18-29, 110, 113, 115, 130u-y, 131-136a,
228, 228a-231, 238 i EG-fördraget; artikel O i Maastrichtfördraget.
Syften: Upprättande och genomförande av en gemensam handelspolitik baserad
på en gemensam tulltaxa som avser icke medlemsstater, framställande av
gemensamma utrikeshandelsintressen vid internationella handelsförbindelser,
fortsatt avreglering av den internationella ekonomin, utveckling av speciellt nära
ekonomiska och handelspolitiska förbindelser med vissa stater eller grupper av
stater, främjande av utveckling i tredje världen genom samarbete inom handel och
ekonomi.
Med Óyttre förbindelserÓ menas i EU-sammanhang —> Europeiska unionens
förbindelser med icke-medlemsstater och internationella organisationer i
ekonomiska frågor och handelsfrågor. Trots sin stora utrikespolitiska betydelse
skall Óyttre förbindelserÓ både i praktiken och rättsligt åtskiljas från —> Gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), som behandlar aktuella politiska förbindelser
mellan Europeiska unionen och icke-medlemsstater och internationella
organisationer. De yttre förbindelserna, vars huvudsakliga beståndsdelar är den
gemensamma handelspolitiken, associeringspolitiken och —> utvecklingspolitiken,
utgör, tillsammans med GUSP, grunden för en europeisk utrikespolitik. De baseras
på EU:s gemensamma tulltaxa, de externa befogenheter som EU:s institutioner
har, förfaranden som fastställs i fördragen, gemenskapens omfattande
sekundärrätt och ett ständigt växande nätverk av bilaterala och multilaterala avtal
med tredje land.
Ursprung och rättsliga grunder
EU:s gemensamma marknad (—> inre marknad) och den tullunion som den omges
av skulle inte ha kunnat överleva utan enhetliga import- och exportbestämmelser
och en enhetlig intressesfär gentemot tredje land. Redan från början krävdes
genom grundfördragen att de sex ursprungliga staterna i Europeiska
gemenskaperna gav institutionerna befogenheter att upprätta enhetliga yttre
handelsförbindelser, i motsats till utrikespolitiska förbindelser vilket förblev en
fråga för medlemsstaterna. I förgrunden för denna grundläggande skillnad stod
målet att utveckla den gemensamma handelspolitiken (artikel 113 i EG-fördraget)
som, i enlighet med fördraget, gemenskapen skulle få ensamrätt över efter
utgången av övergångsperioden år 1970.
Dessutom kan gemenskapen sluta avtal med icke-medlemsstater inom andra
politiska områden där de inte uttryckligen har externa befogenheter, om de är
bemyndigade att lagstifta inom dessa områden inom gemenskapen, t.ex. i fråga
EUROPA FRÅN A TILL Ö
om —> fiskeripolitik eller —> forskning och teknisk utveckling. Dessa s.k.
implicerade fördragsslutande befogenheter erkändes i —> EG-domstolens AETRdom år 1971 och är ännu en viktig rättslig grund för de yttre förbindelserna. Det
har dock alltid förekommit meningsskiljaktigheter i fråga om fördelningen av
befogenheter mellan EG och medlemsstaterna. Detta löses och har ofta lösts
genom att både gemenskapen och medlemsstaterna tillåts vara med i
internationella överenskommelser (s.k. blandade överenskommelser). Det faktum
att gemenskapen representeras av delegationer från —> Europeiska kommissionen
i de flesta länderna utanför EU och internationella organisationerna är även viktigt
för utvecklingen av de yttre förbindelserna, liksom det faktum att praktiskt taget
alla länder har diplomatisk representation vid EU i Bryssel.
Bland de många formerna av yttre förbindelser spelar den gemensamma
handelspolitiken fortfarande en central roll, inte endast på grund av att den är den
mest integrerade politiken utåt, utan även därför att den har särskild politisk
betydelse som en yttre aspekt av den inre marknaden och eftersom den är den
största handelspakten i världen.
Autonom handelspolitik
Den autonoma handelspolitiken omfattar alla åtgärder som unionen vidtar för
import och export av varor, inte inom ramen för fördragsförpliktelser till ickemedlemsstater, utan ÓautonomtÓ. Häri ingår gemensamma export- och
importbestämmelser, antidumpningsåtgärder, åtgärder mot subventionerad import
eller illegala handelsmetoder samt kvantitetsbegränsningar (kvoter) och
utrikespolitiskt motiverade handelsförbud (embargon, handelssanktioner).
Autonoma åtgärder är av särskild vikt för att skydda gemenskapens ekonomi mot
skador som kan orsakas av import från tredje land. Härigenom kan man skilja på
fyra typer av åtgärder enligt följande:
1) ÓAntidumpningsåtgärderÓ kan införas av kommissionen i form av tillfälliga
antidumpningstullar på begäran av den sektor av industrin som drabbats efter
prövning och efter samråd med medlemsstaterna. Dessa kan därefter ändras
genom enkel majoritet i —> rådet till definitiva antidumpningstullar.
Förutsättningen är, såsom för andra skyddsåtgärder, att bestående eller
hotande skador för den berörda industrin kan fastställas.
2) ÓAntisubventionsåtgärderÓ är, i motsats till antidumpningsåtgärder, inte
riktade mot bristande affärssed hos utländska industrier, utan mot
subventionerad export från tredje land och kan leda till införandet av
tillfälliga eller definitiva utjämningstullar på berörda produkter. Såväl
antisubventions- som antidumpningsåtgärder är förenliga med GATTbestämmelserna.
3) ÓSkyddsklausulåtgärderÓ kan vidtas om Óallvarlig skadaÓ uppstår för en
gemenskapsindustri genom en väsentlig ökning av import från tredje land och
genom avsevärda prisdumpningar. Dessa åtgärder består av importövervakning
217
EUROPA FRÅN A TILL Ö
218
och kvoter. På grund av de mycket restriktiva GATT-bestämmelserna inom
detta område har gemenskapen hittills endast utnyttjat denna möjlighet i
begränsad omfattning.
4) Sedan år 1984 förfogar gemenskapen även över det Ónya
handelsinstrumentetÓ som gör det möjligt att relativt snabbt reagera över
bristande affärssed hos tredje land vid import från gemenskapen. Detta
innebär först och främst användning av internationella samråds- och
förlikningsförfaranden men kan även leda till allvarligare åtgärder såsom
tillbakadragande av handelskoncessioner, ökade tullar på import från berörda
länder och kvantitativa begränsningar. En särskild form av autonom
handelspolitik består av utrikespolitiskt motiverade handelssanktioner, t.ex. de
handelsembargon som riktats mot Irak och Serbien. Denna typ av sanktioner
kan, i enlighet med artikel 228a i EG-fördraget, antas av rådet med
kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen inom ramen för GUSP.
En viktig grundval för både den autonoma och fördragsgrundade handelspolitiken
är den i artiklarna 9 och 18-29 reglerade gemensamma tulltaxan, som ger
gemenskapen en gemensam tulltaxa gentemot tredje land. Rådet kan när som
helst på förslag av kommissionen besluta om autonoma ändringar i den
gemensamma tulltaxan.
Handelsbalans
Procentuell andel av världshandeln
(utom handeln mellan EU-länderna)
Värde i miljarder ecus - 1995
Viktigaste importländer 1995
Världen
48,2
Viktigaste exportländer 1995
Världen
45,8
EU 15
18,5
EU 15
20,2
USA
20,0
Ryssland
1,2
Kina
3,4
Japan
8,7
USA
15,9
Ryssland
2,1
Kina
4,0
Japan
12,0
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Handelspolitik grundad på fördraget
Den fördragsgrundade handelspolitiken omfattar alla de EU-avtal med tredje land
som avser import och export av varor. Dessa avtal kan begränsas till vissa tredje
länder eller grupper av tredje länder, men kan även ha en global dimension till
exempel i fråga om resultaten av den senaste förhandlingsrundan i GATT,
Uruguay-rundan, som avslutades i december 1993.
Inom ramen för den fördragsgrundade handelspolitiken har kommissionen
monopol, inte endast på förslag, utan även på förhandlingar. Kommissionens
förhandlingar underställs dock en sträng kontroll av medlemsstaterna genom
rådet, som lämnar ringa handlingsutrymme. Vid förhandlingarna, under vilka
medlemsstaterna har observatörer närvarande, måste kommissionen hålla sig till
rådets detaljerade riktlinjer (s.k. förhandlingsmandat) och samråda med en särskild
rådskommitté om framsteg och problem vid förhandlingarna (artikel 113.3 i EGfördraget). Avtalen sluts (ÓratificerasÓ) även av rådet på förslag av kommissionen.
—> Europaparlamentet skall konsulteras när övriga typer av avtal skall slutas (i
enlighet med artikel 222 i EG-fördraget), och vid associeringsavtal och andra
viktiga avtal måste parlamentet t.o.m. lämna sitt samtycke, men när
handelspolitiska avtal skall slutas är rådet inte förpliktigat att överhuvudtaget
konsultera parlamentet. Parlamentet skall dock, via sina behöriga kommittéer,
hållas underrättat om förhandlingarnas gång och om innehållet i avtalen.
Gemenskapen har slutit många olika handelsavtal med tredje land. Några av dessa
avtal täcker samtliga handelsförbindelseområden, många andra gäller endast vissa
produkter eller produktgrupper. I avtalen ingår bl.a. tredje lands självpåtagna
begränsningar vid import till gemenskapen och garantier för handelsförmåner
genom gemenskapen. Under de senaste tio åren har gemenskapen utnyttjat sina
handelspolitiska möjligheter för att utveckla och närmare integrera sin
omedelbara ekonomiska omgivning, dvs. Central- och Östeuropa och
Medelhavsområdet.
De fortlöpande omfattande GATT-förhandlingsrundorna, som har ägt rum sedan
1960-talet är av särskild betydelse. Trots att gemenskapen inte formellt är en
avtalsslutande part till GATT eller dess efterföljande organisation,
världshandelsorganisationen (WTO), företräder den medlemsstaterna där som
förhandlare. Vid Uruguay-rundan förordade gemenskapen framgångsrikt
ytterligare avsevärda minskningar av importtullarna, införandet av handel med
tjänster i det internationella handelssystemet, miniminormer för skydd av
immateriell egendom, en tydligare definition av GATT:s författningsenliga uppgift
och ett reformerat förlikningsförfarande vid handelstvister. Gemenskapen
tvingades till eftergifter särskilt inom —> jordbrukspolitiken, där den var tvungen
att godta väsentliga nedskärningar av exportbidragen, subventionerad export och
den inre stödnivån, samt inom textilsektorn, där man gick med på en stegvis
minskning av de kvoter som tillåts enligt multifiberavtalet, som upphörde att gälla
år 1994, för skydd av textil- och beklädnadsindustrin. Olösta problem återstår,
219
EUROPA FRÅN A TILL Ö
220
särskilt inom tjänste- och stålsektorerna, där det fortfarande finns en betydande
risk för konflikt mellan gemenskapen och USA.
Nya initiativ i förbindelserna med USA och Asien
Såväl USA, gemenskapens viktigaste enskilda handelspartner med en nyckelroll i
världsekonomin, som de ekonomier i Asiens industriländer som utvecklas snabbt
som nya expansiva marknader och handelsmakter med stora framtidsmöjligheter
är av central betydelse för gemenskapens utrikeshandel. Gemenskapen har nyligen
tagit viktiga nya initiativ i förbindelserna med båda dessa parter.
I december 1995 enades gemenskapen och USA om en gemensam Ótransatlantisk
agendaÓ för att skapa ett intensivt politiskt samarbete och även förstärka
samarbetet för att genomföra resultaten av Uruguay-rundan, och vidare gradvis
upprätta en Ótransatlantisk marknadÓ genom undanröjande av ännu befintliga
bilaterala handelshinder samt bygga upp en omfattande dialog mellan parternas
privata näringssektorer. Samarbetet för att undanröja tekniska handelshinder och
harmonisera förutsättningarna för att officiellt godkänna produkter har nyligen
utvidgats och den transatlantiska affärsdialogen har redan lett till de första
konkreta rekommendationerna till regeringarna om harmonisering av
konkurrensregler och produktnormer. Att agendan på ett framgångsrikt sätt
omsätts i praktiken är inte minst av betydelse med tanke på de handelspolitiska
motsättningar som fortfarande ofta överskuggar förhållandet till USA.
Vid mötet i Essen i december 1994 enades - Europeiska rådet om en ny
Asienstrategi, som syftar till en avsevärd utbyggnad av förbindelserna med de
asiatiska länderna inom handel, industriellt samarbete och investeringsfrämjande
samarbete, företagssamarbete samt forskning och utveckling såväl bilateralt som
inom bredare regionala ramar. Vid det första toppmötet Europa-Asien i Bangkok i
början av mars 1996 kunde de första större framstegen uppnås. Gemenskapen och
de tio ekonomiskt viktigaste länderna i Asien enades vid detta tillfälle om en
marknadsekonomisk plan och vidare om icke-diskriminerande liberalisering av
handeln genom öppna regionala samarbetsformer som underlag för ett förstärkt
partnerskap mellan Europa och Asien och om ett förstärkt samråd inom ramen för
världshandelsorganisationen samt konkreta handlingsprogram inom områden som
t.ex. främjande av investeringar och förenkling av tullförfarandet.
Slutsatser
Ända sedan starten har gemenskapen, inom ramen för sina yttre förbindelser,
lyckats med att skapa en hel rad instrument med stor räckvidd för yttre ekonomisk
politik och ett starkt nät av globala avtal. Den senaste GATT-rundan har ännu en
gång visat att gemenskapen, tillsammans med USA, spelar en nyckelroll i fråga om
internationella ekonomiska förbindelser som inte delas av någon annan ekonomisk
makt – inte ens Japan. Gemenskapen förfogar därför över en utomordentlig
potential i världspolitiken, men på grund av den – i jämförelse med de ekonomiska
yttre förbindelserna – mycket ringa utvecklade utrikespolitiska
handlingsmöjligheten, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som är,
EUROPA FRÅN A TILL Ö
och kommer att förbli, otillräckligt utnyttjad. I det långa loppet behöver även yttre
ekonomiska förbindelser en effektiv gemensam utrikespolitik för att kunna
stabiliseras och vidareutvecklas. Så länge som detta saknas måste dock de yttre
ekonomiska förbindelserna och deras huvudinnehåll, den gemensamma
handelspolitiken, uppväga denna brist så långt som möjligt. Genom att utveckla de
handelspolitiska instrumenten i linje med dynamiken i de internationella
ekonomiska förbindelserna och genom att sluta nya och fördjupade avtal kan man
ytterligare stärka och utvidga Europeiska unionens internationella position.
Jörg Monar
221
EUROPA FRÅN A TILL Ö
222
Europa-ABC i
centrala begrepp
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Europa-ABC i
centrala begrepp
av Olaf Hillenbrand
Adapt:
Ett gemenskapsinitiativ för att främja tillväxt och sysselsättning och stärka
företagens konkurrenskraft. Programmet omfattar yrkesutbildningsåtgärder och
stöd till industrisektorer under omställning. Det handlar främst om
medfinanisering av projekt av gränsöverskridande karaktär i alla regioner. Adress:
Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049, Bryssel.
Tfn (32-2) 29 940 75.
Antidumpnings- och utjämningstullar:
En antidumpningstull tas ut om varor importeras till ett lägre pris än de betingar
på hemmamarknaden i exportlandet. Om varorna subventioneras i exportlandet
tas utjämningstullar ut. Dessa tullar har fått allt större betydelse i takt med den
omfattande tullavvecklingen under senare år. De tas ut om vissa företag eller
produktionssektorer gynnas på ett sätt som inte är förenligt med den
gemensamma marknaden eller att konkurrensen snedvrids (—> inre marknad).
Ariane:
Detta program syftar till att utvidga tillämpningsområdet för —> EU:s pilotprojekt
ÓBöcker och läsningÓ, särskilt vad gäller översättning. Framför allt skall
översättningar av samtida litteratur främjas, med särskild hänsyn till mindre
utbredda språk. Ariane erbjuder dessutom stipendier till översättare och stödjer
inrättandet av nät mellan översättare (—> kulturpolitik). Adress: Europeiska
kommissionen, GD X, avdelning D.1, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2)
29 99 251.
ASEAN (Association of South East Asian Nations):
Mellan ASEAN-staterna (Brunei, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore,
Thailand och Vietnam) och —> EU finns sedan 1978 ett politiskt samarbetsavtal
som vartannat år förnyas genom en konferens för utrikesministrarna i ASEAN- och
EU-staterna. Förutom ministerkonferensen bedrivs fortlöpande samarbete genom
ett flertal kommittéer samt ett permanent kontaktkontor (ASEAN Brussels
Committee/ABC). Handeln har stor betydelse; EU är trots allt ASEAN-staternas
näst största exportmarknad (—> yttre förbindelser).
Avreglering:
Undanröjande av sådana befintliga nationella inskränkningar i fråga om varors,
tjänsters, betalningars och kapitals rörlighet över gränserna som motverkar fri
konkurrens mellan olika stater. Avregleringen är längst framskriden i EU:s
223
EUROPA FRÅN A TILL Ö
224
medlemsstater och hade i stort uppnåtts till 1992, men även andra mellanstatliga
organisationer, särskilt GATT, OECD och Internationella valutafonden eftersträvar
avreglering.
AVS-staterna:
Totalt 70 utvecklingsländer i Afrika, Västindien och Stilla havet vars partnerskap
med EU regleras i den fjärde Lomékonventionen (—> utvecklingspolitik).
Barcelonakonferensen:
Vid en gemensam konferens i november 1995 enades EU-staterna och tolv stater
runt Medelhavet om Barcelonaförklaringen. I syfte att säkra stabiliteten i
Medelhavsområdet behandlades sammanlagt tre områden. Det första området
avser planerna på ett politiskt och säkerhetspolitiskt partnerskap som innebär att
mänskliga rättigheter och grundläggande politiska friheter upprättas. På det andra
området eftersträvas inrättandet av ett frihandelsområde Europa-Medelhavet fram
till år 2010. Förklaringens tredje område avser främjandet av sociala och kulturella
aspekter, bland annat ömsesidig respekt för kultur och religion.
Barcelonakonferensen blev därigenom upptakten till fördjupade förbindelser
mellan EU och grannarna i söder (—> Medelhavs- och Mellanösternpolitik).
BC-Net/Business Cooperation Network:
Detta rådgivningsnät för företagssamarbete som inrättades 1988 är en
sammanslutning för ca 600 företagskonsulter från den offentliga och privata
sektorn. De är förbundna genom ett centralt datasystem på kontoret för
företagssamarbete i Bryssel och bistår med förmedling av samarbetspartners till
små och medelstora företag i EU-staterna och i några tredje länder. Genom detta
gränsöverskridande samarbete blir det möjligt för små och medelstora företag att
trots begränsad kapacitet delta i EU:s program för forskning och utveckling.
Adress: Business Cooperation Center, rue d'Avlon 80, B-1040 Bryssel.
BEUC (Bureau Européen des Unions de Consommateurs):
Den europeiska sammanslutningen för nationella konsumentföreningar som på
EU-nivå tar till vara konsumenternas intressen. Adress: Avenue de Tervuren 36, bte
4, B-1040 Bryssel.
BRE – Centrum för företagssamarbete:
BRE gör det möjligt att med hjälp av en enkel blankett söka efter företagspartner i
över 60 länder. Mer än 500 godkända informationscentrum (i EU och övriga
världen) sprider och vidarebefordrar förslag till Bryssel. Adress: Europeiska
kommissionen, GD XXIII, avdelning B.2, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (322) 29 65 003.
Cabotage:
Tillhandahållande av transporttjänster inom ett land, utan några gränsövergångar.
Detta var tidigare i allmänhet endast tillåtet för inhemska företag. Inom området
för vägtransporter innebär cabotagetillstånd att en speditör från någon EU-
EUROPA FRÅN A TILL Ö
medlemsstat under två månader får tillgång till godstransportmarknaden i en
annan medlemsstat. År 1990 tilldelades de första cabotagetillstånden. På grund av
olika skatteregler i medlemsstaterna kunde cabotageverksamheten inte avregleras
helt före den 1 januari 1993. Efter det att rådet enats om införandet av en
regional märkning samt om beskattningen av tunga lastbilar, fastställdes antalet
cabotagetillstånd till 30 000 år 1994, med en ökning på 30 % varje år. Från och
med 1998 kommer speditörer att kunna transportera gods i övriga medlemsstater
utan restriktioner. Cabotage inom luftfart håller också på att avregleras i etapper
och avregleringen beräknas vara avslutad 1997.
Cecchini-rapporten:
Cecchini-rapporten, som lades fram 1988, är en undersökning av den —> inre
marknaden fram till år 1992 som gjordes på uppdrag av kommissionen. I rapporten
analyseras den inre marknadens ekonomiska konsekvenser och den innehåller en
långsiktig prognos över EG:s ekonomiska tillväxt och konkurrensfördelar. Vid
avskaffande av alla hinder (gränskontroller, tekniska handelshinder, skattehinder
osv.) kan enligt rapporten kostnadsbesparingar på ca 200 miljarder ecu göras.
Följden av detta blir lägre konsumentpriser och ökad tillväxt och dessutom skapas
minst 1,8 miljoner arbetstillfällen inom loppet av några få år.
Cedefop (Centre européen pour le
développement de la formation professionelle):
Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildningen. Centrets uppgift är att
stödja det europeiska samarbetet i yrkesutbildningsfrågor. Adress: Cedcfop, P.O.
Box 27, GR-55102 Thessaloniki (Finikas), Tel. (3031) 490 111, fax (3031) 490 102.
Celex:
Celex är en databas på flera språk som fortlöpande uppdateras. Vid sidan av de
officiella rättsakterna innehåller databasen en rad andra dokument till en
omfattning av 50 000-60 000 sidor per språk, bl.a. förslag från kommissionen,
frågor från Europaparlamentet och yttranden från revisionsrätten.
CEN/Cenelec:
CEN (Europeiska standardiseringskommittén) och Cenelec (Europeiska kommittén
för elektroteknisk standardisering) utgör tillsammans det europeiska
standardiseringsorganet. Det har sitt säte i Bryssel och är en sammanslutning för
de nationella standardiseringsorganen inom EU och EFTA. Inom EU fastställer
kommissionen och rådet kravkriterierna för olika produkter (t.ex. gemensamma
regler för säkerhets- och hälsokrav, lägsta krav för konsumentskydd) vilka de
europeiska standardiseringskommittéerna därefter införlivar. Genom att de
nationella normerna ersätts med europeiska normer fortskrider harmoniseringen
av produktföreskrifter.
Central (valuta)kurs:
Den centrala kursen avser valutorna i det —> europeiska monetära systemet (EMS)
och hänför sig till respektive valutas värde i ecu. I takt med att valutorna skiljer sig
225
EUROPA FRÅN A TILL Ö
226
åt avlägsnar de sig från den centrala kursen. Om en valuta blir 2,25 % högre eller
lägre än den centrala kursen, träder EMS interventionsmekanism i kraft för att
påverka den i den centrala kursens riktning. Den centrala kursen kan också ändras
enligt gemensam överenskommelse mellan samtliga EMS-deltagare. Eftersom
detta inte hade gjorts utsattes EMS hösten 1992 för starkt tryck upprepade
gånger. Efter den djupaste krisen godtog rådet i augusti 1993 att valutorna skall
kunna avvika med upp till 15 % från den centrala kursen utan att någon
intervention behöver göras.
CERN (Conseil européen pour la recherche nucléaire):
Den mellanstatliga europeiska organisationen för kärnforskning som inrättades
1954 har sitt säte i Genève. Syftet är samarbete mellan de europeiska staterna i
fråga om grundläggande och tillämpad vetenskaplig kärnforskning samt annan
forskning med anslutning därtill. Adress: CH-1211 Genève 23.
COPA (Comité des organisations professionnelles agricoles):
Denna kommitté är inom EU ständig företrädare för EU:s jordbruksorganisationer.
COPA är en av de största intressegrupperna inom gemenskapen. Kommittén har
fortlöpande kontakt med EU:s institutioner och avger yttranden om utvecklingen
av gemenskapens —> jordbrukspolitik. Huvudsyftet har sedan inrättandet 1958
varit att trygga jordbrukarnas levnads- och arbetsförhållanden samt att förbättra
deras inkomster. Adress: Rue de la Science 23-25, B-1040 Bryssel.
COST (European Cooperation on Scientific and Technical
Research):
Europeiskt samarbete inom vetenskaplig och teknisk forskning mellan över 20
stater. Grundtanken är att gemensamt planera forskningsprojekt som finansieras
av enskilda stater på områdena informationsteknik, telekommunikation,
havsforskning, metallurgi och materialteknik, miljöskydd, meteorologi, jordbruk,
livsmedelsteknik, medicinsk forskning samt hälsovård.
Danmarks särskilda undantag:
Efter det att danskarna röstat nej till Fördraget om Europeiska unionen (2 juni
1992) beslutades vid Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992 att Danmark
skulle få ratificera fördraget efter en andra folkomröstning i maj 1993.
Undantaget innebär att Danmark inte är skyldigt att 1) delta i den tredje etappen
av —> den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och införandet av en
gemensam valuta, 2) delta i förberedelserna inför och genomförandet av en
gemensam försvarspolitik, 3) inskränka det nationella medborgarskapet inom
ramen för det planerade unionsmedborgarskapet. 4) Om befogenheterna i fråga
om —> rättsliga och inrikes frågor överförs till gemenskapen krävs vidare antingen
att det danska folketinget röstar ja med fem sjättedels majoritet eller en ny
Delors-paket I:
Delors-paket I är det reformpaket som kommissionen lade fram 1987. Förslagen
avsåg en reform av EG:s finansieringssystem, begränsning av
EUROPA FRÅN A TILL Ö
jordbrukskostnaderna, inrättandet av EG:s strukturfonder samt nya regler för
budgetförvaltningen. De utgjorde grunden för de beslut som fattades vid
Europeiska rådet i Bryssel i februari 1988 och var tillsammans med Europeiska
enhetsakten en viktig förutsättning för genomförandet av programmet för den
inre marknaden.
Delors-paket II:
Efter undertecknandet av Fördraget om Europeiska unionen presenterade
kommissionen i februari 1992 Delors-paket II med EU:s finansieringsplan på
medellång sikt. De mål som framför allt skall eftersträvas är konkurrenskraft,
ekonomisk och social sammanhållning mellan medlemsstaterna (kohesion) samt
utvidgning av EU:s internationella åtaganden. Paketet godkändes vid Europeiska
rådet i Edinburgh i december 1992. Det innehåller bland annat en gradvis ökning
av EU:s egna medel från 1,2 till 1,27 % av BNP fram till år 1999, en ytterligare
ökning av strukturfonderna samt inrättandet av en sammanhållningsfond.
Destinationsprincipen:
Om moms tas ut enligt destinationsprincipen befrias varan från moms vid export,
dvs. momsen i ursprungslandet bortfaller och varan blir momspliktig i
destinationslandet. Europeiska kommissionen strävar, inom ramen för
fullbordandet av den inre marknaden, efter en övergång från denna hittills
gällande princip till ursprungsprincipen fram till år 1997. Denna princip innebär
att momsbefrielse och momsplikt vid export respektive import avskaffas och att
momsen i ursprungslandet gäller, oavsett destinationsland. Momsintäkterna skulle
då fördelas mellan EU-staterna efter varuomsättningen via en
momsutjämningscentral (”clearing central”).
Direktiv:
Ett direktiv är en typ av rättsakt genom vilken rådet eller kommissionen kan
anmoda medlemsstaterna att ändra eller anta nationell lagstiftning inom en viss
tidsfrist i syfte att uppnå de mål som fastställs i direktivet.
folkomröstning. Dessutom klargjordes att varje land får behålla sin egen
inkomstpolitik, sina miljöskyddsmål och sin sociala trygghet.
Diskrimineringsförbud:
Diskrimineringsförbudet innebär att särbehandling på grund av nationalitet inte
godtas inom EG-fördragets tillämpningsområde. Som komplement till
etableringsfriheten utgör förbudet en grundläggande förutsättning för
upprättandet av den inre marknaden. Dessutom förstärker det européernas känsla
av jämlikhet och samhörighet, vilket främjar uppbyggnaden av en europeisk
identitet.
227
EUROPA FRÅN A TILL Ö
228
ECHO:
År 1992 inrättades Europeiska gemenskap ens humànitära byrå (ECHO) som är —>
EU:s organ för humanitärt bistånd. Dess uppgift är att bistå människor som
drabbats av naturkatastrofer eller krig. ECHO erbjuder utan kostnad bistånd i alla
ECIP (European Community Investment Partners):
ECIP-programmet syftar till att främja investeringar från —> EU i Asien, i tredje
land i Medelhavsområdet samt i Latinamerika. ECIP-programmet stöder fyra typer
av tillvägagångssätt som kompletterar varandra: undersökning av lämpliga projekt
och samarbetspartner, upprättande av samriskföretag, finansiering av nödvändigt
kapital samt utbildning för och stöd till ledningen för samriskföretaget. För detta
ändamål ställs under perioden 1992–1997 cirka 300 miljoner ecu till förfogande.
Adress: Europeiska kommissionen, GD I, ECIP-programmet, rue de la Loi 200, B1049 Bryssel. Fax: (32-2) 299 02 04.
Ecu (European currency unit):
Ecu är den europeiska beräknings- och valutaenheten. Enheten är en valutakorg
som beräknas på grundval av (enhälligt) fastställda andelar av medlemsstaternas
valutor. Ecu är en central beståndsdel i det europeiska växelkurssamarbetet (ERM)
och tjänar som referensvärde vid beräkning av kursrörelser mellan gemenskapens
olika valutor. Ecu utgör dessutom en beräkningsenhet i fråga om krediter och
förpliktelser och används av medlemsstaternas riksbanker för att utjämna
handelsbalansen och som valutareserv. Vidare används ecu för budgetändamål och
fonder, för att fastställa priserna på jordbruksprodukter samt för uppbörd av tullar
och andra avgifter. Ecu kan också användas av privata företag. Risken för
växelkursändringar minskas genom att ecun beräknas på medelvärdet av valutorna
inom EU.
EEG-fördraget:
Den 25 mars 1957 undertecknades i Rom Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen av
Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken
Tyskland. EEG-fördraget, som är det viktigaste och mest omfattande avtalet, utgör
kärnan i den europeiska gemenskapen. Genom Europeiska enhetsakten (1986) och
Fördraget om Europeiska unionen (1992) har avtalet undergått två stora reformer.
I och med ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen den 1 januari 1993
döptes EEG-fördraget om till EG-fördraget.
EEIG (Europeisk ekonomisk intressegrupperi):
Sedan den 1 juli 1989 förfogar företag inom gemenskapen över ett första
instrument för transnationellt samarbete för sin verksamhet. EEIG:s verksamhet
skall vara inriktad på de egna medlemmarna och inte på tredje part som i fråga
om affärsföretag. Den får sin rättsliga status från och med inrättandet i den
medlemsstat där organet har sitt säte (vilket också offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
EFTA:
Som ett gensvar på EEG upprättades 1960 Europeiska frihandelsammanslutningen
(EFTA) i syfte att förebygga risken för ekonomisk diskriminering. Under årens lopp
utvecklades nära ekonomiska förbindelser mellan de båda organisationerna, och
dessa resulterade år 1994 i inrättandet av Eurpeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). På grund av att flera medlemsstater i omgångar anslutit
sig till gemenskapen har EFTA förlorat i betydelse. Efter Finlands, Sveriges och
Österrikes anslutning till EU (1995) omfattar EFTA numera bara Island,
Liechtenstein, Norge och Schweiz.
Erasmus:
(European Community action scheme for the mobility of university students) är ett
program som sedan år 1987 bedrivs i syfte att främja rörlighet på
högskoleområdet inom EU. Bland annat främjas utbyte av högskolestudenter och lärare samt samarbete mellan europeiska högskolor. År 1994/95 utnyttjade ca 127
000 studenter inom EU möjligheten att bedriva en del av studierna i en annan
medlemsstat (—> utbildnings- och ungdomspolitik).
Etableringsfrihet:
Etableringsfrihet innebär att alla EU-medborgare har rätt att slå sig ner i en annan
medlemsstat för att där driva företag eller jordbruk eller utöva verksamhet som
egenföretagare (artikel 52–58 i EG-fördraget). Men trots att inskränkningar i
etableringsfriheten är förbjudna sedan den 1 januari 1970 finns sådana i praktiken
på grund av olika nationella yrkesregler och varierande krav på kvalifikationer.
Genom harmonisering och ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och
andra behörighetsbevis hade vid utgången av 1992 dessa hinder undanröjts på de
flesta områden (—> inre marknaden).
EU:s egna medel:
Fram till år 1970 finansierades gemenskapens utgifter uteslutande med bidrag
från medlemsstaterna. Därefter ställdes finansieringen av EG gradvis om till egna
medel. Systemet med egna medel ger EG en viss finansiell självständighet i
förhållande till medlemsstaterna och underlättar genomförandet av övergripande
europeiska mål under eget ansvar. Sedan den 1 januari 1971 överför EG:s
medlemsstater jordbruksavgifter och tullintäkter (sedan 1975 till 100 %) till EG:s
budget, och sedan 1979 kompletteras finansieringen av EG:s budget med en andel
av medlemsstaternas momsintäkter. Finansieringskrisen inom EG avhjälptes år
1988 genom de beslut som inom ramen för Delors-paketet fattades vid Europeiska
rådet. Besluten innebar att en årligen beräknad andel av EG-ländernas BNP skulle
utgöra en fjärde inkomstkälla. I december 1992 beslutades vid Europeiska rådet i
Edinburgh att ytterligare öka de egna medlen genom att höja andelen av BNP från
1,2 % till 1,27 % fram till år 1999 (Delors-paket II).
EU:s officiella språk:
EU:s institutioner har genom en enhälligt fastställd förordning från rådet numera
elva jämställda officiella språk: danska, engelska, finska, franska, grekiska,
229
EUROPA FRÅN A TILL Ö
230
italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska. Eftersom det
egna språket har stort symbolvärde vill inget land avstå från sitt språk. Alla EU:s
rättsakter översätts till samtliga officiella språk. Mer än var femte EU-anställd
arbetar inom språktjänsten. På ministernivå är arbetsspråken engelska och franska
samt i allt högre grad tyska. —> EG-domstolen i Luxemburg har uteslutande
franska som arbetsspråk.
Eurathlon:
Ett program för stöd till idrottsverksamhet som syftar till att sammanföra Europas
medborgare, särskilt ungdomar och kvinnor, inom ramen för fritidsverksamhet och
folkidrott. Dessutom främjas åtgärder på området utbildning för idrottsutövare
och funktionärer (övningsledare, tränare, lagledare, domare) inom ramen för
gemensamma utbildningar. Till Eurathlon är också knutet programmet ”idrott för
funktionshindrade” med särskilda åtgärder för att aktivera funktionshindrade i
olika idrotter. Adress: Europeiska kommissionen, avdelning X.B.5 ”sportsektorn”,
programmet Eurathlon/programmet ”Idrott för funktionshindrade”, rue de la Loi
200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) 29 566 59.
Eureka (European research coordination agency):
Eureka, som inrättades 1985, är ett europeiskt initiativ för att förstärka
samarbetet inom forskning och teknologi. Genom ett intensifierat industriellt,
tekniskt och vetenskapligt samarbete skall Europas konkurrenskraft i framtiden
förbättras på centrala områden. Europeiska kommissionen, de 15 medlemsstaterna
och ytterligare sju länder medverkar i Eureka. Projekten – sammanlagt 700 – är
helt civila och fastställs av industrin, vetenskapskretsar och regeringarna
tillsammans. De organiseras privat och kan få stöd med upp till 50 % av
kostnaderna (—> forskning och teknisk utveckling).
Eurochambres:
Denna sammanslutning för europeiska industri- och handelskammare inrättades
1958 och omfattar 24 medlemsorganisationer. I Bryssel representerar
organisationen över 1 200 industri- och handelskammare, vilka i sin tur företräder
mer än 13 miljoner medlemmar i Europa. Adress: Rue Archimède 5, boîte 4, B1040 Bryssel.
Eurocontrol:
Denna europeiska organisation för luftfartskontroll med säte i Bryssel inrättades år
1960 genom den internationella konventionen om samarbete för säker luftfart. Vid
sidan av EU:s medlemsstater deltar Cypern, Malta, Norge, Schweiz, Turkiet och
Ungern. Eurocontrol dirigerar och övervakar civil och militär luftfart på höjder över
7 500 meter, utanför nationellt luftrum.
Euroinfocentrer:
Dessa är informationscentrer som inrättats särskilt för företag och andra
näringsidkare för att tillhandahålla information om den inre marknadens funktion,
gemenskapens program för forskning och teknisk utveckling, gemenskapens
EUROPA FRÅN A TILL Ö
strukturfonder, unionens yttre förbindelser och reglerna för offentlig upphandling.
Dessutom främjar euroinfocentrerna samarbete och företagskontakter inom
Europa (via BC-Net). Adress: Europeiska kommissionen, GD XIII,
euroinfocenterprojektet, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) 29 613 50.
Europaavtal:
De associeringsavtal som sedan 1991 sluts mellan EU och länderna i Central- och
Östeuropa kallas Europaavtal. De skall göra det möjligt för dessa stater att helt
och fullt delta i den europeiska integrationsprocessen i fråga om politik, ekonomi
och handel. Avtalen innehåller bl.a. planer på inrättandet av ett frihandelsområde
för industriprodukter inom den närmaste tioårsperioden. I fråga om handelsutbytet
avvecklar EU sina handelshinder som upprättats till skydd för den egna industrin
tidigare än respektive avtalspart. EG slöt de första Europaavtalen med Polen,
Ungern och Tjeckoslovakien i december 1991. Europaavtalen med Polen respektive
Ungern trädde i kraft den 1 februari 1994. Den 1 februari 1995 tillkom avtal med
Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Slovakien. Avtal slöts med Estland, Lettland och
Litauen den 12 juni 1995 samt med Slovenien den 10 juni 1996 ( —> utvidgning).
Europarådet:
Europarådet inrättades 1949 av 16 europeiska stater i syfte att främja enighet och
samarbete i Europa. Numera är 39 stater medlemmar i Europarådet, som har sitt
säte i Strasbourg. Europarådet har profilerat sig särskilt på områdena mänskliga
rättigheter, sociala frågor, utbildning och kultur. De viktigaste instrumenten är de
konventioner som Europarådet upprättar. Eftersom Europarådets organ inte kan
utfärda bindande rättsregler, krävs det att de enskilda medlemsstaterna ratificerar
besluten. I syfte att säkerställa att Europarådets konvention om mänskliga
rättigheter iakttas har Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter samt
Europadomstolen för mänskliga rättigheter inrättats.
Europasymboler:
Genom symboler kan människor lättare känna samhörighet med en komplicerad
politisk verklighet. Europasymbolerna är ett sätt att få medborgarna att identifiera
sig med Europa och Europeiska unionen. Sedan 1986 använder sig EG/EU av den
blå fanan med tolv guldfärgade stjärnor i cirkel som övertagits från Europarådet.
Antalet stjärnor motsvarar inte antalet medlemsstater utan symboliserar ett större
sammanhang. Från Europarådet har man också lånat ”Hymn till gläden” (”Ode an
die Freude”) ur Beethovens nionde symfoni. Andra Europasymboler är den årliga
utdelningen av europeiska priser, införandet av Europa-skyltar i stället för
tullskyltar vid de inre gränserna, det europeiska passet, det gemensamma körkortet
och den 9 maj som Europadag.
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom):
Euratom upprättades samtidigt med EEG den 1 januari 1958. Syftet är utveckling
av och forskning om kärnenergi, upprättandet av en gemensam marknad för
kärnbränsle, kontroll av kärnkraftsindustrin för att förhindra missbruk av
231
EUROPA FRÅN A TILL Ö
232
kärnenergi samt hälsoskydd. Sedan 1967 har Euratom, EKSG och EEG
gemensamma institutioner.
Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling:
Denna bank (Östeuropabanken) med säte i London inrättades den 14 april 1991
och stöder, liksom EIB, privata initiativ och företagarinitiativ samt infrastruktur
som främjar övergången till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa. Bankens
totala finansiella resurser är 10 miljarder ecu. Europeiska unionen och dess
medlemsstater innehar i egenskap av bankens grundare 51 % av aktierna. År 1994
finansierade banken 91 nya åtgärder till ett värde av 1,87 miljarder ecu.
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES):
Enligt EES-avtalet, som undertecknades 1992, omfattar samarbetsområdet EU och
EFTA-länderna. I detta område, med sammanlagt 380 miljoner invånare, kan varor,
tjänster, kapital och arbetskraft röra sig fritt på en inre marknad utan gränser. I
detta syfte har cirka 80 % av de EG-föreskrifter som avser den —> inre marknaden
genom EES-avtalet blivit tillämpliga på EFTA-länderna. Efter det att befolkningen
sagt nej i en folkomröstning kunde Schweiz inte ansluta sig till EES.
Ratificeringsprocessen försenades därför, och EES-avtalet trädde i kraft den 1
januari 1994. I och med att tre EFTA-länder ett år senare blev medlemmar i EU har
EES-avtalets betydelse minskat.
Europeiska energistadgefördraget:
51 stater har anslutit sig till detta fördrag, som ingicks i Haag år 1991. Fördraget
innebär en uppförandekod och principer för utarbetandet av rambestämmelser för
ett europaomfattande samarbete i energifrågor. Syftet med samarbetet är att
uppnå målen ökad försörjningssäkerhet och främjandet av en stor europeisk
energimarknad som beaktar miljökraven. Efter över tre års förhandlingar
undertecknades Europeiska energistadgefördraget i Lissabon den 17 december
1994 ( —> energi).
Europeiska enhetsakten:
Genom Europeiska enhetsakten, som ratificerades 1987, utvidgades och ändrades
Romfördragen (—> fördrag). Enhetsakten innebar att gemenskapens befogenheter
på många områden utvidgats och att beslutsförfarandet förfinats. Bland annat var
införandet av beslut med kvalificerad majoritet inom ramen för
samarbetsförfarandet en grundläggande förutsättning för fullbordandet av den —>
inre marknaden, som är det centrala målet för gemenskapens politik. Dessutom
innebar enhetsakten att det europeiska politiska samarbete som bedrivits sedan
1970 kom att vila på fördragsgrund. Den fördjupningsprocess som inleddes i och
med Europeiska enhetsakten har fortsatts genom Maastrichtfördraget.
Europeiska fackföreningskonfederationen (ETUC)
(European Trade Union Confederation):
ETUC, som har sitt säte i Bryssel, inrättades 1973. I konfederationen ingår 41
fackförbund från 23 europeiska länder samt 16 branschorganisationer. ETUC:s
EUROPA FRÅN A TILL Ö
syfte är dels att företräda de europeiska arbetstagarnas sociala, ekonomiska och
kulturella intressen, dels att övervaka demokratins upprätthållande och
förstärkning i Europa. Företrädare för ETUC är ledamöter i flera av EU:s och EFTA:s
kommittéer. Adress: Rue Montagne aux Herbes Potagères 37, B-1000 Bryssel.
Europeiska företagsråd:
I september 1994 kunde Europeiska unionens råd efter flera års motstånd ena sig
om ett direktiv om inrättande av europeiska företagsråd. Företag med fler än 1
000 anställda som sysselsätter minst 150 personer i minst två medlemsstater
måste inom tre år efter det att direktivet införlivats i den nationella lagstiftningen
inrätta ett europeiskt företagsråd som omfattar hela företaget. Företagsråden har
rätt att yttra sig och skall informeras om viktiga företagsbeslut. I enlighet med
bestämmelserna i sociala stadgan gäller inte dessa regler Förenade kungariket,
Europeiska högskoleinstitutet:
Det europeiska högskoleinstitutet, beläget i Fiesole i närheten av Florens,
inrättades av medlemsstaterna 1976. Syftet med institutet är att bidra till att
utveckla och främja EU:s kulturella och akademiska arv genom forskning och
undervisning i humaniora och samhällsvetenskap. Cirka 200 stipendiater med
högskoleexamen studerar vid de fyra fakulteterna i historia och kulturhistoria,
ekonomi, juridik samt statskunskap och samhällsvetenskap. Adress: Via dei
Roccettini, Badia Fresolana, I-50016 San Domenica di Fiesole.
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG):
EKSG var den första europeiska gemenskap som upprättades 1951 mellan
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Benelux-staterna.
Upprättandet av en gemensam marknad för kol- och stålprodukter syftade bland
annat till att integrera Förbundsrepubliken Tyskland i Europa efter kriget samt att
säkerställa freden i Västeuropa. Genom det så kallade fusionsfördraget (—>
fördrag) inrättades gemensamma institutioner för EKSG, EEG och Euratom år
1967.
Europeiska investeringsfonden (EIF):
I en situation med försämrad ekonomi och ökande arbetslöshet beslutade
Europeiska rådet i december 1992 om ett initiativ för tillväxt och sysselsättning.
Under kommissionens ledning inrättades därför i juni 1994 Europeiska
investeringsfonden. I syfte att stimulera medlemsstaternas ekonomi skall fonden,
med 2 miljarder ecu i eget kapital, främja utbyggnaden av transeuropeiska
infrastrukturer och genom lånegarantier bidra till små och medelstora företags
utveckling.
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter:
Konventionen undertecknades av medlemmarna i Europarådet den 4 november
1950, varvid de avtalsslutande parterna åtog sig att tillvarata de grundläggande
rättigheterna kollektivt. Dessa är bl.a. rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, rätt
till opartisk rättegång, rätt till respekt för privat- och familjelivet, rätt till
233
EUROPA FRÅN A TILL Ö
234
tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, yttrande- och föreningsfrihet samt
förbud mot tortyr, slaveri och tvångsarbete. Var och en har rätt att överklaga
överträdelser av dessa rättigheter till en nationell myndighet. Europeiska
kommissionen för mänskliga rättigheter och Europadomstolen i Strasbourg
övervakar beaktandet av de mänskliga rättigheterna.
Europeiska miljöbyrån:
Rådet beslutade den 7 maj 1990 att inrätta en europeisk miljöbyrå och ett
europeiskt nät för miljöinformation och -övervakning, vilket avspeglar
miljöskyddets ökade betydelse inom EU. Miljöbyråns främsta uppgift är att ta fram
mer detaljerade och relevanta miljöuppgifter, vilket är en förutsättning för en
effektiv miljöpolitik. Efter flera års oenighet om var byrån skulle ligga kunde den
till sist påbörja arbetet i Köpenhamn år 1994. Adress: G Kongens Nytorv, DK-1050
Kobenhaven, Tel. (45) 33 14 50 75, fax (45) 33 14 65 99.
Europeiska patentbyrån:
Detta är ett mellanstatligt organ med huvudkontor i München. Genom att tilldela
och skydda patent enligt ett enhetligt förfarande som gäller i alla medlemsstater
som är parter i Europeiska patentkonventionen bidrar patentkontoret till att göra
patentskyddet i Europa enhetligt. Patentbyrån är inget EU-organ, men de
dåvarande nio medlemsstaterna undertecknade 1975 en konvention om
gemensamma patent som avser dessas giltighet på den gemensamma inre
marknaden. Det räcker med att lämna in en enda patentansökan för att få patent i
samtliga 17 stater som är parter i konventionen. Adress: Erhardtstrasse 27, 80298
München.
Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF):
ERUF syftar till att utjämna skillnaderna mellan regionerna inom gemenskapen.
Fonden, som inrättades 1975, ger finansiellt bistånd till utvecklingen av eftersatta
regioner. I fråga om finansiella resurser är ERUF med god marginal EU:s största
strukturfond.
Europeiska rymdorganisationen (ESA)
(European Space Agency):
ESA inrättades år 1975 för att samordna samarbetet mellan de europeiska
staterna när det gäller rymdforskning och rymdteknik samt i fråga om samarbetet
med det amerikanska rymdforskningsorganet NASA. Organet verkar uteslutande
för fredliga ändamål och har lyckats väl på området satellitteknik, med
utvecklingen av den europeiska bärraketen Ariane och rymdlaboratoriet Spacelab.
De 14 medlemsländerna i ESA är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland,
Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Förenade kungariket, Sverige,
Tyskland och Österrike. Adress: 8-10 Rue Mario Nikis, F-75738 Paris Cedex 15, Tel.
(33) 1 53 69 76 54.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Europeiska socialfonden (ESF):
ESF, som inrättades 1960, är det viktigaste instrumentet för EG:s socialpolitik.
Fonden syftar till att främja åtgärder i fråga om yrkesutbildning och omskolning
samt till att skapa arbetstillfällen. Cirka 75 % av anslagen används för att
bekämpa ungdomsarbetslösheten. I samband med de ökade budgetresurserna
enligt Delors-paket II har socialfondens inriktning förändrats. En ny tonvikt läggs
vid att få arbetsmarknaderna att fungera bättre liksom att återinlemma arbetslösa
i arbetslivet. Andra pågående åtgärder syftar till att skapa lika möjligheter och att
hjälpa arbetstagarna att anpassa sig till omställningen av industrin och de
förändrade produktionssystemen (—> socialpolitik).
Europeiska utvecklingsfonden (EUF):
EUF, som inrättades 1957 av EG och finansieras av medlemsstaterna, bidrar till
åtgärder avsedda att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i AVSstaterna. Förutom ekonomiska och sociala investeringsprojekt finansieras åtgärder
för tekniskt samarbete, program för att underlätta marknadsföring och försäljning
vid export samt nödbistånd. Dessutom används en del av EUF-medlen för att
stabilisera exportintäkterna från vissa produkter inom ramen för STABEX-systemet.
Varje fond har en löptid på fem år, och den sjunde fonden under perioden
1990–1995 uppgick till 10,7 miljarder ecu.
Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket
(EUGFJ):
Fonden används till finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Syftet är
att ge marknadsstöd och främja omstruktureringar inom jordbruket. EUGFJ har två
sektioner. Garantisektionen ansvarar för finansieringen av prisstödsåtgärder och
exportbidrag som garanterar jordbrukarna fasta priser, medan
utvecklingssektionen inriktas på bidrag för rationalisering, modernisering och
strukturförbättringar inom jordbruket (—> jordbrukspolitik).
Europeisk miljömärkning:
Miljömärkningen, som tilldelades första gången 1994, är tänkt att bidra till att
konsumenterna medvetet köper miljövänliga produkter och därmed till att öka
efterfrågan på dessa. EU har fastställt kriterierna för tilldelning av
miljömärkningen, men det är de behöriga nationella myndigheterna som tilldelar
det. Symbolen är en blomma med stjärnformade kronblad.
Europeiskt körkort:
Det europeiska körkortet infördes den 1 juli 1996. Förutom en förändring av
behörighetsklasserna (A – motorcykel, B – personbil, C – lastbil, D – buss, E –
släpfordon över 750 kg) skall förarna genomgå en hälsoundersökning vart tionde
år. Körkortet behöver inte ändras vid flyttning till en annan EU-medlemsstat.
Europeiska politiska samarbetet (EPS):
EPS har från och med 1970 varit medlemsstaternas system för samarbete och
samordning på det utrikespolitiska området. Genom fortlöpande mellanstatlig
235
EUROPA FRÅN A TILL Ö
236
samordning eftersträvar medlemsstaterna största möjliga enighet i utrikespolitiska
frågor. EPS införlivades i fördraget år 1987 och utvidgades i och med Fördraget om
Europeiska unionen till den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP).
Europeiskt ungdomscentrum:
(Europeiskt ungdomscentrum) inrättades av Europarådet i Strasbourg som ett
internationellt forum för utbildning och sammankomster. Där hålls seminarier och
kurser för europeiska ungdomsorganisationer i syfte att göra det möjligt för dessa
att organisera sig på europeisk nivå, att samarbeta, utbyta information och
framföra åsikter. Adress: Europeiskt ungdomscenter, Rue Pierre de Coubertin 30, F67000 Strasbourg Wacken.
Europeiskt ungdomsforum:
EU:s europeiska ungdomsforum, som inrättades 1978, är en sammanslutning av
gemenskapens ungdomsorganisationer. Det tjänar som dessa organisationers
politiska plattform gentemot EU:s institutioner och verkar för ungdomens
delaktighet i EU:s framtida utveckling. Medlemmar är medlemsstaternas nationella
ungdomsorgan och internationella ungdomsorganisationer som uppfyller de villkor
som föreskrivs i stadgan. Adress: Europeiskt ungdomsforum, rue Joseph II 112, B1040 Bryssel.
Eurostat:
Eurostat är Europeiska gemenskapernas statistikkontor. Där framställs
databaserade analyser och prognoser som offentliggörs regelbundet. Eurostat ger
EU-organen uppgifter att basera beslut och åtgärder på och informerar nationella
myndigheter och allmänheten om förhållanden i unionen som går att uttrycka
med hjälp av statistik. Som central institution samordnar och integrerar Eurostat
så långt det är möjligt varierande nationell statistik till ett enhetligt och
jämförbart system. Adress: Eurostat Information Office, JMO, B3/089, L-2920
Luxemburg.
Eurovision:
Eurovision är organisatoriskt och tekniskt centrum för Europeiska radiounionen,
som inrättades 1950. Syftet är att främja samarbete mellan radio- och TVstationer och utbyte av program och sändningar. Det kostnadsbesparande
programutbytet har tilltagit avsevärt med tiden. Tonvikten ligger på överföring av
nyhets- och sportsändningar.
Eurydice:
Eurydice är sedan 1980 EU:s permanenta informationsnät som möjliggör för
nationella myndigheter och gemenskapsorgan att utbyta frågor och svar och
därigenom bidra till en uppgiftsbas om de många olika utbildningssystemen (—>
utbildnings- och ungdomspolitik).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Exportbidrag:
Vid export av jordbruksprodukter till tredje land beviljas jordbrukarna av EU ett
exportbidrag, som motsvarar skillnaden mellan det höga försäljningspriset inom
EU och det låga priset på världsmarknaden. De differentierade exportbidragen
garanterar jordbrukarna ett minimipris och gör det också möjligt att avsätta EU:s
överskott av jordbruksprodukter på världsmarknaden. Exportbidragen motsvarar de
jordbruksavgifter som tas ut vid import av jordbruksprodukter till EU (—>
jordbrukspolitik).
Externa tullar:
Genom uppbyggnaden av EEG:s tullunion till och med 1968 upprättades gradvis
ett gemensamt tullområde av de tidigare separata tullområdena. Därigenom
ersätts de tidigare importtullarna av en gemensam taxa för externa tullar. Sedan
1975 redovisas de gemensamma uttagen av externa tullar i EG:s budget.
FFU (Fonden för fiskets utveckling):
Gemenskapens instrument för fisket är sedan år 1994 samlade i Fonden för fiskets
utveckling (finansieringsinstrument för fiske). Fonden kommer till användning i
alla kustregioner. FFU:s främsta uppgift är att förstärka konkurrenskraften i
företagsstrukturen, att utveckla livskraftiga företag inom fiskesektorn samt att
eftersträva bestående jämvikt mellan tillgängliga resurser och fiskekapaciteten (—
> fiskeripolitik).
Force:
Force är ett av EU:s åtgärdsprogram för att främja vidareutbildning.
Kontaktadress: Bundesinstitut für Berufsbildung, Fehrbelliner Platz 3, 10707 Berlin.
Fri rörlighet för kapital:
Detta innebär att kapital kan flyttas fritt mellan länder med olika valutor. På grund
av återverkningarna på betalningsbalansen och därmed på ett lands
valutastabilitet är kapitalrörelser mellan de flesta stater underkastade
inskränkningar. Ministerrådet beslutade år 1988 om en fullständig avreglering av
kapitalrörelserna mellan EG:s medlemsstater före den 1 juli 1990. Kapitalrörelser
mellan EU-stater och tredje land skall enligt gemenskapens önskemål avregleras i
största möjliga utsträckning (—> inre marknaden).
Fri rörlighet för personer:
Arbetstagare och egenföretagare från EU-staterna har rätt att utan inskränkningar
på grund av nationalitet och på samma villkor som inhemska arbetstagare arbeta,
bedriva verksamhet och bosätta sig i andra EU-länder och åtnjuta samma sociala
förmåner som invånarna där (artikel 48 i EG-fördraget). I och med fullbordandet
av den —> inre marknaden kan varje unionsmedborgare bosätta sig, arbeta eller
leva som pensionär var som helst inom EU. För att undvika missbruk av de tills
vidare gällande, nationellt reglerade sociala trygghetssystemen gäller rätten till fri
rörlighet inte personer som är beroende av socialbidrag. Denna icke-diskriminering
237
EUROPA FRÅN A TILL Ö
238
av EU-medborgare innebär också att de har obegränsad rätt till inresa i samtliga
medlemsstater.
Fri rörlighet för tjänster:
Fri rörlighet för tjänster är en av de fyra grundläggande friheter som enligt EGfördraget förverkligas i och med införandet av den —> inre marknaden (artikel 59).
Den fria rörligheten gör det möjligt för medborgare i EU att tillhandahålla
gränsöverskridande tjänster utan inskränkning på grund av nationalitet. Med
ÓtjänsterÓ avses alla tjänster som tillhandahålls av egna företagare eller inom
ramen för näringsverksamhet, jordbruksverksamhet eller fri yrkesverksamhet.
Fri rörlighet för varor:
Den fria rörligheten för varor är en av de grundläggande fyra friheter som är
nödvändiga för att den gemensamma marknaden skall fungera. Fri rörlighet för
varor över EU-gränser kräver dels harmoniserade tull- och skattesatser, dels
enhetlig reglering i fråga om hälso-, konsument- och miljöskydd samt
undanröjande av alla kvarvarande handelshinder. Gemenskapen har i och med
fullbordandet av den —> inre marknaden i stor utsträckning genomfört målet med
fri rörlighet för varor. Trots det kvarstår vissa undantags- och övergångsregler på
några områden. Sedan 1993 genomförs de kontroller som är nödvändiga inte
längre vid gränserna utan direkt i företagen.
Frihandelsavtal:
Ett avtal om att helt avskaffa tullar och förbjuda kvantitativa restriktioner mellan
de avtalsslutande parterna. År 1972/73 slöt Europeiska gemenskapen sådana avtal
med vissa EFTA-stater.
Frihandelsområde:
En grupp på minst två tullområden mellan vilka tullar och andra
handelsbegränsande åtgärder avskaffas. Till skillnad från en tullunion, genom
vilken de deltagande länderna upprättar en gemensam tulltaxa, behåller de stater
som ingår i ett frihandelsområde sina nationella exporttullar gentemot tredje land.
Exempel på frihandelsområden är EFTA i Europa och NAFTA i Amerika.
Fusionsfördraget:
Fusionsfördraget, som undertecknades den 8 april 1965, innebar inrättandet av
gemensamma institutioner för Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska
kol- och stålgemenskapen och Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den 1 juli
1967 trädde Fördraget om inrättandet av ett gemensamt råd och en gemensam
kommission för Europeiska gemenskapen i kraft. Europaparlamentet och EGdomstolen har varit gemensamma institutioner för alla tre gemenskaperna sedan
upprättandet av EEG och Euratom.
Förfarande för fördragsändringar:
I syfte att åstadkomma ändringar av fördragstext får medlemsstaterna eller
Europeiska kommissionen lägga förslag till rådet (artikel N i Maastrichtfördraget).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Efter samråd med Europaparlamentet och, i tillämpliga fall kommissionen, kan
rådet sammankalla en regeringskonferens mellan medlemsstaterna som fastställer
ändringarna. En fördragsändring måste ratificeras av samtliga medlemsstater i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Den 7 februari 1992
undertecknades Fördraget om Europeiska unionen i Maastricht. Jämte Europeiska
enhetsakten är Maastrichtfördraget den andra stora reformen av Romfördragen.
Enligt artikel N i Maastrichtfördraget hölls år 1996 ännu en regeringskonferens i
syfte att se över eller vidareutveckla bestämmelserna i Fördraget om Europeiska
unionen.
Förfarande vid underlåtenhet att fullgöra en skyldighet enligt
fördraget:
Talan om en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra en skyldighet enligt
fördraget prövas vid —> EG-domstolen. Om en överträdelse anses ha begåtts kan
talan anhängiggöras antingen av en medlemsstat eller av kommissionen
(artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget). Fördraget om Europeiska unionen ger
domstolen nya befogenheter att förelägga en medlemsstat vite om den underlåter
att följa domstolens dom (artikel 171 i EG-fördraget).
Förordning:
Förordningen är den mest kraftfulla typen av rättsakt i gemenskapens lagstiftning.
En förordning är allmänt tillämplig, till alla delar bindande och direkt tillämplig i
alla medlemsstater.
Förordning om handelshinder:
Den nya förordningen om handelshinder från december 1994 ger —> EU:s
näringsliv och medlemsstaterna möjlighet att, om tredje land inför eller bibehåller
handelshinder, kräva att EU ingriper för att de internationella handelsreglerna skall
iakttas. Begreppet Óotillåtet handelsbrukÓ, på vilket det nya handelspolitiska
instrumentet – förordningens föregångare – grundade sig, har ersatts av den nya
förordningen (—> yttre förbindelser).
GATT (General Agreement on Tariffs and Trade):
GATT är ett allmänt tull- och handelsavtal, och de 123 stater som för närvarande
anslutit sig till det står för 90 % av den internationella handeln. GATT-avtalet
syftar till en avveckling av handelshinder. Efter sex multilaterala
förhandlingsrundor med målet att sänka tullarna lyckades man under Tokyorundan också enas om att avveckla de icke-tariffära handelshindren. År 1986
inleddes Uruguayrundan. Förutom förhandlingar om avveckling av handelshinder
och andra företeelser som snedvrider handeln tillkom nya frågor som handel med
tjänster, investeringsfrågor med anknytning till handeln samt förbättrat skydd av
immateriell äganderätt. Efter flera års förhandlingar avslutades Uruguayrundan
den 15 december 1993. Uppföljaren till GATT är Världshandelsorganisationen
(WTO), som inledde arbetet i början av år 1995 och som i framtiden kommer att
ansvara för alla handelsfrågor.
239
EUROPA FRÅN A TILL Ö
240
Gemensam ståndpunkt:
Vad gäller de två av Europeiska unionens pelare som inte omfattas av
gemenskapen – den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt —>
rättsliga och inrikes frågor – samarbetar medlemsstaterna på regeringsnivå.
Utöver ömsesidig information och rådgivning kan medlemsstaterna besluta om
gemensamma ståndpunkter och åtgärder. En gemensam ståndpunkt uttrycker ett i
möjligaste mån samordnat förhållningssätt från EU:s sida som också är förenligt
med medlemsstaternas nationella politik (GUSP: artikel J.2 i Maastrichtfördraget,
rättsliga och inrikes frågor, artikel K.3 i Maastrichtfördraget).
Gemensam åtgärd:
I frågor med anknytning till den —> gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
som beslutats inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen skall
medlemsstaternas intressen tas till vara genom gemensamma åtgärder (artikel J.3
i Maastrichtfördraget). Ministerrådet beslutar enhälligt om tillvägagångssättet för
åtgärderna, deras omfattning och syfte samt förfarandena och villkoren för deras
genomförande. För att säkerställa att unionen agerar samordnat är dessa
ståndpunkter bindande för medlemsstaterna i fråga om deras förhållningssätt och
uttalanden i utrikespolitiska frågor.
Gemensamma forskningscentret (GFC):
För fredlig användning av kärnenergi inrättades Gemensamma forskningscentret
av Euratomstaterna 1957. Centret omfattar åtta institut på orterna Ispra (Italien),
Geel (Belgien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna) och Sevilla (Spanien),
och sedan 1983 även en storskalig försöksanläggning för termisk kärnfusion (JET) i
Culham (Storbritannien). EU bedriver inom ramen för det gemensamma
forskningscentret egen forskning, och tonvikten ligger i dag på industriteknik,
miljöskydd, energi och standardisering. GFC:s budget uppgår till 900 miljoner ecu
(1995–1999).
Gemenskapens stödramar:
Detta är begreppet för samordningsförfarandet i fråga om —> EU:s regionala
åtgärder. Stödramarna inbegriper såväl de fyra strukturfonderna (ERUF, ESF, EUGFJ
och FFU) som EIB. Projekten skall dock under alla omständigheter införlivas i de
planer som nationella och regionala myndigheter samt partner inom näringslivet
utarbetat (—> regionalpolitik).
Gemenskapsinitiativ:
Gemenskapsinitiativ är stöd- eller åtgärdsprogram som inrättas för att
komplettera åtgärder inom ramen för strukturfonderna på vissa problemområden.
Initiativen utarbetas av kommissionen och samordnas och genomförs därefter
under nationellt överinseende. År 1994 föreslog kommissionen riktlinjer för totalt
15 gemenskapsinitiativ under perioden 1994–1999 med sammanlagt 13,45
miljarder ecu i finansiering från strukturfonderna. Initiativen omfattar
gränsöverskridande samarbete (Interreg, Regen II), landsbygdsutveckling (Leader
II), de mest avsides belägna regionerna (Regis II), mänskliga resurser (Now,
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Horizon, Youthstart), industriell omställning/sysselsättning (Adapt), industriell
omställning (Rechar II i kolgruveområden, Resider II i stålindustriområden, Konver
avseende försvarsindustri under omställning, Retex i textilregioner, den
portugisiska textilindustrin), främjande av små och medelstora företag,
krisområden i tätorter (Urban) samt fiske (Pesca).
Godkännandeförfarande:
En rättsakt som antas enligt godkännandeförfarandet träder i kraft först när
Europaparlamentet antar den med majoritet. Förfarandet tillämpas bland annat i
fråga om unionsmedborgarskap, strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, regler
om direkta val, internationella överenskommelser samt vid nya medlemmars
anslutning till unionen ( —> beslutsförfarande).
Grundläggande fyra friheter:
EEG-fördragets främsta syfte var att undanröja de ekonomiska hindren mellan
medlemsstaterna och att därmed ta det första steget på vägen mot större politisk
enhetlighet. Därför föreskrivs i fördraget att det inom gemenskapen skall
upprättas en gemensam marknad med följande fyra grundpelare: fri rörlighet för
varor, personer, tjänster och kapital. Efter nästan 30 år hade detta mål fortfarande
inte uppnåtts, varför kommissionen år 1985 lade fram sin ÓVitbok om fullbordande
av den inre marknadenÓ med en konkret tidsplan för upprättandet av en —> inre
marknad fram till den 31 december 1992. Vid den tidpunkten hade också tre av de
fyra grundläggande friheterna förverkligats. I fråga om fri rörlighet för personer
kunde tidsfristen inte hållas.
Gränskontroller:
På grund av skillnaderna i fråga om nationella rätts-, skatte-, hälso- och
säkerhetsföreskrifter är det nödvändigt med varu- och personkontroll mellan de
olika staterna. Enligt planen för fullbordandet av den —> inre marknaden skulle
EG:s medlemsstater harmonisera sina regelverk eller ömsesidigt godkänna
varandras så att gränskontrollerna mellan länderna kunde avskaffas senast den 1
januari 1993. I fråga om varuutbytet uppnåddes målet, men på grund av
nationella förbehåll och olösta säkerhetsproblem avskaffades personkontrollen
först den 26 mars 1995, och då enbart i fråga om parterna i Schengenavtalet (—>
rättsliga och inrikes frågor, —> Europol).
Haagkongressen:
I Haagkongressen, som anordnades av en kommitté för europeisk enighet i maj
1948, deltog 750 politiker från nästan alla europeiska stater. I kongressens
slutresolution uppmanades länderna att verka för ett enat, demokratiskt Europa.
Uppmaningen fick stort gensvar och ledde till förhandlingar som ett år senare
resulterade i inrättandet av Europarådet. Den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (som förverkligades av
Europarådet), Europadomstolen för mänskliga rättigheter och en europeisk
parlamentarisk församling, hade sin grund i resolutionen från Haag-kongressen,
som också gav upphov till den europeiska rörelsen.
241
EUROPA FRÅN A TILL Ö
242
Haagmötet:
Haagmötet år 1969 var en milstolpe i den europeiska integrationsprocessen. De
sex EG-staternas stats- och regeringschefer redovisade då målen för EG:s vidare
utveckling. De beslutade enhälligt dels om en utvidgning norrut, dels om ett
närmare ekonomiskt och politiskt samarbete mellan EG-medlemmarna genom en
—> ekonomisk och monetär union, EMU.
Handelshinder:
Att undanröja tullar och kvantitativa restriktioner i handelsutbytet mellan EG:s
medlemsstater var ett viktigt steg på vägen mot den —> inre marknaden. Det fria
handelsutbytet kan dock även begränsas av indirekta (icke-tariffära)
handelshinder, bl.a. importavgifter och tekniska handelshinder på grund av
skillnader i lagstiftning eller kvalitetskrav mellan EG-staterna, t.ex. i fråga om
livsmedel och läkemedel. Genom harmonisering, gemensamma normer och
tillnärmning av lagstiftning mellan gemenskapens medlemsstater kunde de
kvarstående handelshindren avskaffas före fullbordandet av den gemensamma
marknaden mot slutet av år 1992.
Harmonisering:
Samordning mellan eller anpassning av medlemsstaternas ekonomipolitiska
åtgärder samt rättsliga och administrativa regler, i syfte att undvika störningar på
den gemensamma marknaden.
Harmonisering av tullbestämmelser:
I och med upprättandet av tullunionen var det nödvändigt för EG att harmonisera
tullbestämmelserna i syfte att säkerställa att den gemensamma tulltaxan skulle
tillämpas enhetligt. I detta syfte inrättades en ny tullkodex och nya, gemensamma
regler för att utestänga varor från tredje land som skulle kunna innebära en
överträdelse mot immateriella rättigheter (varumärken etc.).
Helios II:
Program för funktionshindrade personers integration socialt och ekonomiskt.
Programmet Helios II (1993–1996) är avsett att bidra till erfarenhetsutbyte genom
seminarier, studiebesök och utbildningspraktik, vilka anordnas årligen med olika
teman. Inom ramen för samarbetet med icke-statliga organisationer
medfinansierar kommissionen åtgärder på områdena medicinsk rehabilitering,
integration i systemet för allmän utbildning och yrkesutbildning samt för att ge
funktionshindrade möjlighet till ett självständigt liv (—> socialpolitik). Adress:
Europeiska kommissionen, GD V, avdelning E.3, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel.
Tfn (32-2) 29 605 61.
Horizon:
Programmet Horizon riktar sig till arbetssökande som ofta möts av fördomar, t.ex.
funktionshindrade, långtidsarbetslösa, drogberoende, invandrare och hemlösa.
Initiativet innebär stöd både till åtgärder för att förbättra kvaliteten på
utbildningen av dessa målgrupper och till åtgärder som direkt leder till
EUROPA FRÅN A TILL Ö
arbetstillfällen för de berörda personerna (—> socialpolitik). Adress: Europeiska
kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2)
29 528 70.
Högtidlig förklaring om Europeiska unionen:
Europeiska rådets högtidliga förklaring i Stuttgart i juni 1983 var ett steg på
vägen mot Europeiska unionen. Förklaringen uttryckte ett tilltagande intresse för
närmare utrikespolitisk samordning inom ramen för det europeiska politiska
samarbetet. Det beslutades om förbättrade institutionella förfaranden och
samarbete för en tillnärmning av lagstiftning och konkreta mål för den
ekonomiska integrationen under de kommande åren fastställdes.
INFO 92:
INFO 92 är en av de över 40 databaser som EU inrättat. Den innehåller information
om den inre marknaden som uppdateras fortlöpande och kan nås på olika sätt,
bl.a. via modem (mot avgift).
Interreg:
Interreg är ett gemenskapsinitiativ för gränsregionerna vilket främjar
gränsöverskridande samarbete i fråga om infrastrukturprojekt, samarbete mellan
offentliga organ samt gemensamma åtgärder av företag och kooperativ på
miljöområdet.
Interventionspris:
Inom ramen för EU:s jordbrukspolitik kan priserna på de viktigaste
jordbruksprodukterna bara sjunka inom en viss marginal till en fastställd undre
gräns, interventionspriset. Mekanismen innebär en prisgaranti för dessa produkter,
eftersom de offentliga interventionsorganen är skyldiga att köpa upp alla
kvantiteter som bjuds ut till försäljning till interventionspriset (—>
jordbrukspolitik).
Jean Monnet-projektet:
Projektet Jean Monnet avser stöd till högskoleundervisning om den europeiska
integrationsprocessen. Detta stödprogram, som syftar till inrättandet av ordinarie
undervisningsprogram på området EG-lagstiftning, europeisk ekonomi, politik och
historia, finansierar inom och utanför EU lärartjänster vid universitet och
högskolor. Vid sidan av lärosätena inom ramen för projektet Jean Monnet främjas
forskningsprojekt, kurser och studieprojekt med anknytning till integrationsfrågor,
och doktorandstipendier delas ut (—> utbildnings- och ungdomspolitik). Adress:
Europeiska kommissionen, GD V, avdelning C.6, Jacqueline Lastenouse Bury, rue de
la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) 299 94 53.
Jessi (Joint European submicron silicon):
Jessi är ett forskningsprojekt inom ramen för Eureka som bedrivs fram till år 1997.
I projektet deltar olika forskningsorgan och företag från Frankrike, Storbritannien,
243
EUROPA FRÅN A TILL Ö
244
Italien, Nederländerna och Tyskland. Syftet med projektet, som har 3,8 miljarder
ecu i anslag, är att vidareutvecka chipsteknologin för integrerade kretsar.
JET (Joint European Torus):
Ett projekt inom ramen för forsknings- och utbildningsprogrammen på området
kontrollerad kärnfusion. JET är den största försöksansläggningen för experimentell
fusionsforskning.
Jordbruksavgifter:
Dessa är ett slags importtullar på jordbruksprodukter från tredje land. Genom att
ta ut avgifter vid EU:s yttre gränser fördyras importen med den prisskillnad som
föreligger mellan de låga världsmarknadspriserna och priserna på
jordbruksprodukter inom gemenskapen. Jordbruksavgifterna är således en variabel
tull som fluktuerar med prissituationen på världsmarknaden. De garanterar
jordbrukarna inom EU höga avsättningspriser och är en viktig inkomstkälla för
unionen. Motsvarigheten till dessa avgifter vid export är exportbidrag, som jämnar
ut prisskillnaden i andra riktningen.
Joule (Joint opportunities for unconventional or long-term
energy supply):
Joule är ett forsknings- och utvecklingsprogram för icke-kärnenergi och rationellt
energiutnyttjande. På detta område planeras för perioden 1994–1998 ett anslag
på 967 miljoner ecu.
Kalejdoskop:
Programmet Kalejdoskop, som inrättades år 1990, skall särskilt bidra till
förbättrade kunskaper om och spridning av kultur samt främja konstnärligt och
kulturellt samarbete mellan yrkesverksamma på området. Det omfattar tre
åtgärder inom vilka tre slags projekt för stöd:
1. Konstnärliga och kulturella evenemang med europeisk inriktning.
2. Främjande av konstnärligt och kulturellt skapande (åtgärder för utbildning och
vidareutbildning).
3. Kulturellt samarbete via nät (informationsutbyte mellan kulturinrättningar i
Europa).
(—> kultur).
Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049
Bryssel. Tfn (32-2) 299 94 19.
Klausul om mest gynnad nation:
Enligt denna klausul skall ett land, som tillerkänner ett annat land status som
mest gynnad nation, bevilja det landet alla de handelspolitiska fördelar som det
ger andra stater. Detta är en grundläggande beståndsdel i GATT-avtalet och andra
handelsavtal.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Kommittéförfaranden (”kommittologi”):
Enligt EG-fördraget är det i allmänhet —> Europeiska kommissionen som svarar
för de beslut som —> Europeiska rådet fattar (artikel 145 i EG-fördraget). Rådet
övervakar kommissionens verksamhet med hjälp av kommittéer bestående av
nationella experter som, beroende på hur känslig den berörda sektorn är, kan vara
rådgivande kommittéer, förvaltnings- eller tillsynskommittéer. Rådgivande
kommittéer kan endast avge icke bindande yttranden. En förvaltningskommitté
däremot kan hänskjuta kommissionens genomförandeåtgärder till rådet. Om rådet
inte fattar något beslut inom en viss tidsfrist verkställer kommissionen
genomförandet. En tillsynskommitté kan upphäva kommissionens åtgärder och
hänskjuta frågan till rådet. Om rådet inte fattar beslut inom tidsfristen kan
kommissionen genomföra åtgärderna, förutsatt att rådet inte uttryckligen
motsätter sig dessa, vilket kan ske med enkel majoritet. Till kommissionens förtret
förefaller rådet föredra förfarandet med en tillsynskommitté, vilket rådet enligt
beslutet av den 18 juli 1987 (beslut om kommittéförfaranden) kan tillämpa
närhelst det önskar. Begreppet ÓkomittologiÓ brukar användas om rådets restriktiva
förhållningssätt när det gäller kommissionens verkställande befogenheter.
Kontroll av företagskoncentrationer:
I september 1990 trädde förordningen om kontroll av företagskoncentrationer i
kraft. Enligt förordningen är planerade sammanslagningar av företag, som har en
sammanlagd omsättning i hela världen på (inledningsvis) 5 miljarder ecu,
underkastade kontroll från kommissionens sida. Syftet med åtgärden är att
undvika överdriven koncentration inom enskilda näringssektorer.
Företagssammanslagningar under den gränsen omfattas av nationell lagstiftning.
Konvergenskriterier:
De konvergenskriterier som fastställs i Maastrichtfördraget är inträdesvillkoren
inför den planerade europeiska —> ekonomiska och monetära unionen, EMU. En
stat kan endast delta i EMU om den 1) kan påvisa varaktig prisstabilitet, 2) inte
har ett alltför stort budgetunderskott, 3) inte har orsakat några
växelkursspänningar i det europeiska valutasamarbetet under två år och 4) den
långa marknadsräntan ligger högst 2 % över räntesatsen i de mest prisstabila
länderna. De stränga inträdeskraven är avsedda att säkerställa stabiliteten hos den
planerade europeiska valutan (artikel 109j i EG-fördraget).
Konvertibilitet:
Med konvertibilitet avses att valutor är fritt utbytbara mot varandra. En valuta är
konvertibel om valutamyndigheterna tillåter utlänningar att lösa in den egna
valutan mot guld eller utländsk valuta och sina egna medborgare att växla den
mot utländsk valuta. Valutorna i EU:s medlemsstater är konvertibla i hela världen.
Kvalificerad majoritet:
—> Europeiska unionens råd fattar beslut antingen enhälligt eller med enkel
respektive kvalificerad majoritet. Genom Europeiska enhetsakten och Fördraget om
Europeiska unionen utökades användningen av kvalificerad majoritet för att stärka
245
EUROPA FRÅN A TILL Ö
246
gemenskapsintressenas legitimitet i förhållande till de nationella intressena. I
fråga om beslut med kvalificerad majoritet har enligt artikel 148 i EG-fördraget
Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien vardera tio röster, Spanien
åtta, Belgien, Nederländerna, Grekland och Portugal vardera fem, Österrike och
Sverige vardera fyra, Danmark, Finland och Irland vardera tre samt Luxemburg två
röster. Beslut kan fattas när minst 62 (av 87) röster är ja-röster. I fråga om den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken krävs dessutom att minst tio av
medlemsstaterna röstar ja. Vid ett informellt möte i Ioannina år 1994 enades
utrikesministrarna om att man vid en mycket knapp kvalificerad majoritet skulle
göra allt för att få större majoritet. Genom denna kompromiss kunde tvisten om
det nya sättet att beräkna kvalificerad majoritet efter utvidgningen biläggas.
Kvoter:
För att reglera utbudet används kvoter för att begränsa kvantiteterna vid import
och export. Förutom varukvoter förekommer också valutakvoter, som begränsar
beloppet i utländsk valuta vid köp av vissa typer av produkter.
Leader:
Ett gemenskapsinitiativ för landsbygdsutveckling inom ramen för
strukturfonderna. Leader syftar till att främja landsbygdssamhällenas ekonomiska
utveckling i gemenskapens minst gynnade regioner. Tonvikten ligger på
organisation av landsbygdsutveckling, överföring av ny kompetens, främjande av
landsbygdsturism, stöd till små och innovativa företag samt främjande av
högkvalitativa jordbruksprodukter. Den andra etappen av initiativet har fått anslag
på 1,4 miljarder ecu (1994–1999).
Leonardo da Vinci:
Sedan 1995 är gemenskapens program för yrkesutbildning samlade inom ramen
för programmet Leonardo da Vinci. Programmet, med en föreslagen budget på 620
miljoner ecu (1995–1999), skall bland annat ersätta följande program när de
upphör: Comett (samarbete mellan högskolor och näringsliv i fråga om utbildning
och vidareutbildning), Petra (inledande yrkesutbildning), Force (fortsatt
yrkesutbildning) och Eurotechnet (innovation i fråga om undervisningsmetoder) (—
> utbildnings- och ungdomspolitik).
Life:
Genom en förordning av den 18 maj 1992 inrättades ett enhetligt
finansieringsinstrument för miljöfrågor, Life. Detta innebar en samordning av de
dittillsvarande finansieringsinstrumenten (GUA, Medspa, Norspa, Acnat) på
miljöområdet. Life är avsett att finansiera prioriterade miljöåtgärder inom
gemenskapen och inom ramen för internationellt samarbete. För perioden
1991–1995 anslogs 400 miljoner ecu till dessa (—> miljö).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Lingua:
Ett EU-program avsett att främja undervisning i främmande språk. Målet är att
förbättra möjligheterna till kommunikation inom Europeiska unionen. Stödet avser
endast EU:s officiella språk, särskilt de mindre använda språken.
Lomékonventionen:
Lomékonventionen består av multilaterala handels- och utvecklingsavtal mellan
EU och de 70 AVS-staterna. Därmed är AVS-länderna associerade till EU:s
medlemsstater och beviljas, förutom finansiellt bistånd, avsevärda
handelsförmåner i fråga om export av varor till EU. Avtalet utgör kärnan i EU:s —>
utvecklingspolitik. Den första Lomékonventionen slöts 1975 med en löptid på fem
år, därefter följde den andra Lomékonventionen (1980), den tredje
Lomékonventionen (1985) och slutligen år 1990 den fjärde Lomékonventionen
med en löptid på tio år och finansiella ramar på 13,2 miljarder ecu under de första
fem åren. Tonvikten ligger främst på de deltagande tredje ländernas utveckling på
sikt. Efter beslutet om den fjärde Lomé konventionen har även överenskommelser
om skydd av mänskliga rättigheter och demokratisering införlivats.
Luxemburgkompromissen:
Se Europeiska unionens råd.
Majoritetsbeslut:
Europeiska unionens råd fattar många beslut enhälligt. För att inte all
vidareutveckling av gemenskapen skall blockeras på grund av särintressen
föreskrivs det dock i Romfördragen också om beslut med enkel eller kvalificerad
majoritet. Tidigare fattades emellertid efter Luxemburgkompromissen – fram till
antagandet av Europeiska enhetsakten – de flesta beslut enhälligt. I fråga om
beslut som avser fullbordandet av den inre marknaden föreskrivs uttryckligen
sedan Europeiska enhetsakten – med få undantag – majoritetsbeslut, vilket också
tillämpas i praktiken. Genom Fördraget om Europeiska unionen utvidgades de
områden i fråga om vilka beslut kan fattas med kvalificerad majoritet (—>
beslutsförfarande).
Marshallplanen:
Ett program för Europas återuppbyggnad efter andra världskriget som år 1947
lanserades av USA:s dåvarande utrikesminister George C. Marshall (European
Recovery Program). Fram till 1952 fick 18 västeuropeiska stater ca 14 miljarder
USA-dollar i krediter, icke-återbetalningspliktiga lån, material samt
livsmedelsbistånd. Marshallplanen hade en avgörande betydelse för
återuppbyggnaden av den västeuropeiska ekonomin, särskilt Västtysklands.
Politiskt sett kompletterade planen den amerikanska strategin mot kommunismens
inflytande.
Med:
Program för decentraliserat samarbete med Medelhavsländer som inte är anslutna
till EU. EU finansierar utöver de traditionella ramarna för bilateralt samarbete
247
EUROPA FRÅN A TILL Ö
248
genom dessa program åtgärder för företagsutveckling i Medelhavsområdet (MedInvest), regionala projekt för infrastrukturförbättringar (Med-Urbs),
samarbetsåtgärder mellan universitet och inom forskning (Med-Campus och MedAvicenne) samt samarbete inom media (Med-Media) (—> Medelhavs- och
Mellanösternpolitik).
Medbeslutandeförfarande:
Det medbeslutandeförfarande som infördes genom Fördraget om Europeiska
unionen (artikel 189b i EG-fördraget) innebär att —> Europaparlamentets
befogenheter utvidgats. Ny lagstiftning antas efter ett förfarande i flera led
mellan —> rådet och parlamentet. Om oenighet fortfarande råder mellan de båda
institutionerna efter den andra behandlingen i parlamentet kan rådet kalla in en
förlikningskommitté som består av lika många företrädare för båda sidor. Om man
inte heller därigenom lyckas ena sig kan inte någon rättsakt utfärdas mot
parlamentets vilja. Förfarandet enligt artikel 189b tillämpas vid lagstiftning
avseende den inre marknaden (artikel 100a i EG-fördraget), fri rörlighet,
etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, inom utbildnings-, kulturoch hälsovårdspolitiken och konsumentskydd samt vid antagandet av riktlinjer
eller program på områdena transeuropeiska nät, forskning och miljö (—>
beslutsförfarande).
Media (Measures to encourage the development of the
audiovisual industry):
Program för utveckling av den audiovisuella industrin inom Europeiska unionen i
syfte att bygga upp konkurrenskraftiga strukturer. Genom programmet beviljas
stöd till utbildning och vidareutbildning av arbetstagare inom filmindustrin, till
utveckling av filmprojekt och till distribution av program (—> media) i hela Europa.
Messinakonferensen:
Vid en konferens i Messina den 1-2 juni 1955 beslutade EKSG:s sex
utrikesministrar att inleda förhandlingar om integration av ytterligare sektorer
efter modellen för kol- och stålunionen. Resultatet blev Romfördragen om
inrättandet av EEG och Euratom som undertecknades den 25 mars 1957.
Monitor:
Monitor är ett gemenskapsprogram för strategiska analyser, prognoser och
utvärdering i fråga om —> forskning och teknisk utveckling. Det omfattar följande
tre åtgärdsområden: SAST – Strategisk analys av effekterna av utvecklingen inom
vetenskap och teknologi; FAST – Långsiktiga europeiska prognoser för växelverkan
mellan vetenskap, teknologi, ekonomi och samhälle; SPEAR – Metodik och
effektivitet vid social och ekonomisk utvärdering av forskning och utveckling.
Nettofinansiär/nettomottagare:
EU:s finansiering sker visserligen genom egna medel och syftar till att främja de
europeiska målen, men skillnaden mellan den andel med vilken ett land bidrar till
EU-finansieringen, och den andel som samma land får av EU-medlen är ett
EUROPA FRÅN A TILL Ö
ständigt bekymmer för politikerna. Eftersom jordbruksbudgeten fortfarande tar
den största delen av budgeten i anspråk gynnas jordbruksländerna. Tyskland är
som industriland det land som betalar mest netto – enligt beräkningar betalade
Tyskland år 1994 cirka 25 miljarder ecu mer till budgeten än landet fick tillbaka. I
egenskap av exportland tillhör dock Tyskland också de länder som gynnas mest av
den gemensamma marknaden.
Now:
Programmet New opportunities for women, Now, är avsett att underlätta
kvinnornas inträde i arbetslivet. Now syftar emellertid inte bara till att hjälpa
kvinnor ur arbetslöshet utan också till att underlätta deras tillträde till
framtidsbranscher och till chefsjobb. Åtgärder som skall bidra till detta är bl.a.
utbildning till arbeten i företagsledande ställning samt för startande av små och
medelstora företag och kooperativ samt utbildning av personal till
förtroendeposter. Främst gränsöverskridande åtgärder gynnas. Under perioden
1994–1999 står 470 miljoner ecu till Nows förfogande (—> Kvinnornas Europa).
Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049
Bryssel. Tfn (32-2) 29 63 114.
Nytt gemenskapsinstrument:
Ett av EG:s finansieringsinstrument. Gemenskapen tar lån i syfte att i nära
samarbete med Europeiska investeringsbanken i form av lån kunna finansiera
strukturpolitiska mål genom investeringar på områdena energipolitik,
regionalpolitik, omstrukturerings- och omställningsåtgärder och för att stimulera
den ekonomiska tillväxten.
OECD (Organization for Economic Cooperation and
Development):
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling grundades 1961 för
mellanstatligt samarbete mellan marknadsekonomiskt organiserade industriländer.
Huvudsyftet är att samordna den ekonomiska politiken, handelspolitiken och
utvecklingspolitiken. Alla EU-stater finns bland OECD:s 24 medlemsstater.
Ombudsman:
Enligt artikel 138e i EG-fördraget utser —> Europaparlamentet för varje valperiod
en ombudsman som tar emot klagomål över missförhållanden i fråga om
gemenskapens organ eller institutioner från alla EU-medborgare. Vid välgrundade
klagomål kan ombudsmannen inleda en undersökning och överlämna en rapport
till parlamentet och det berörda organet. I juli 1995 valdes finländaren Jacob
Magnus Södermann till Europaparlamentets ombudsman. Adress: Palais de
l'Europe, F-67006 Strasbourg Cedex.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE):
Sedan den 1 januari 1995 fortsätter OSSE det arbete som påbörjades vid
konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (ESK) på 1970-talet. ESK har en
viktig funktion vid uppbyggnaden av en europeisk avspänningspolitik. I och med
249
EUROPA FRÅN A TILL Ö
250
Parisstadgan omvandlades ESK i grunden och fick konkreta verksamhetsfunktioner.
OSSE:s verksamhet avser tre ”korgar” enligt olika teman: Frågor om säkerhet i
Europa (korg 1), samarbete på områdena ekonomi, vetenskap, teknik och miljö
(korg 2), samarbete i humanitära frågor och på övriga områden (korg 3). OSSE har
sammanlagt 57 medlemsstater, däribland USA och Kanada.
Passivitetstalan:
Om —> rådet eller —> Europeiska kommissionen underlåter att handla och
därigenom begår en överträdelse mot fördraget (artikel 175) kan talan väckas vid
—> EG-domstolen. Varje medlemsstat eller EU-organ och varje fysisk eller juridisk
person kan väcka talan om institutionen i fråga inte har agerat inom två månader
efter att ha mottagit en anmodan om att göra det. Exempelvis konstaterade
domstolen år 1985 i målet Europaparlamentet mot rådet (transportministrarna)
att rådet underlåtit att genomföra friheten att tillhandahålla transporttjänster,
vilket föreskrivs i fördraget.
Petersbergförklaringen:
Petersbergförklaringen av den 19 juni 1992 var en etapp i Västeuropeiska
unionens (VEU) utveckling till att bli Europeiska unionens försvarsorganisation och
den europeiska pelaren i NATO. I förklaringen från VEU:s ministerråd konstaterades
bland annat att VEU i framtiden inte bara kan genomföra ”fredsbevarande”
insatser på uppdrag av FN eller ESK/OSSE utan också, under vissa omständigheter,
kan genomföra ”fredsskapande” stridsuppdrag. Som förberedelse för aktiva
försvarsuppdrag beslutades om inrättandet av en militär planeringsenhet.
Petra:
Petra är gemenskapens åtgärdsprogram för yrkesutbildning av ungdomar och
förberedelse av deras inträde i vuxen- och arbetslivet. Syftet med programmet,
som löper sedan 1989, är att med avseende på den gemensamma marknaden höja
kvaliteten på utbildning och möjliggöra för ungdomar att skaffa sig en kvalificerad
yrkesutbildning. För detta ändamål har ett nät av utbildningsinitiativ inrättats (—>
utbildnings och ungdomspolitik).
Phare:
Beslutet om ett stödprogram för den ekonomiska omställningen i de central - och
östeuropeiska länderna fattades 1989 av 24 länder (EG, EFTA, USA, Kanada,
Australien, Turkiet, Nya Zeeland, Japan). Samordningen anförtroddes
kommissionen. Phare-programmet omfattar en mångfald enskilda projekt och
åtgärder. EU och dess medlemsstater svarar för ca 50 % av resurserna. Stöd ges till
insatser som främjar den ekonomiska reformprocessen i central- och östeuropa.
EU och Phare-staterna utarbetar årliga program med grundläggande mål och
inriktningar. Programmets genomförande åvilar i allmänhet Phare-staterna.
Grundprincipen är att stödåtgärderna framför allt skall gynna privat
näringsverksamhet. Genom ett beslut av rådet i november 1992 införlivades
Phare-programmet i en flerårig strategi som är knuten till Europaavtalen och
EUROPA FRÅN A TILL Ö
övriga stödåtgärder. År 1994 genomfördes 125 program för sammanlagt 963,3
miljoner ecu (—> utvidgning).
Preferensavtal:
En överenskommelse som innebär att de avtalsslutande parterna beviljar varandra
ömsesidiga förmåner i handelsutbytet.
Race (Research and development in advanced communication
technology for Europe):
Detta är EU:s största program på telekommunikationsområdet. Ett viktigt mål är
utveckling av teknik för bredbandskommunikation, dvs. samtidig överföring av ljud,
bild och uppgifter (—> informationssamhället).
Ramprogram för vetenskap och teknik:
Ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling har sedan 1984 utgjort
grunden för den gemensamma forsknings- och teknikpolitiken. Genom
programmen fastställs målen, prioriteringarna och omfattningen av EU:s
forskningsfinansiering för fem år i taget, vilket förstärker planeringssäkerheten på
detta område.
Romfördragen:
Romfördragen är fördragen om inrättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) med
tilläggsprotokoll. De undertecknades den 25 mars 1957 av Belgien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.
Tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), som hade bildats
några år tidigare, utgör fördragen Europeiska gemenskapen. Det viktigaste
fördraget är EEG-fördraget – sedan år 1993 omdöpt till EG-fördraget – i vars
inledning de viktigaste målen har formulerats (bl.a. större samhörighet mellan de
europeiska folken, ekonomiska och sociala framsteg i medlemsländerna, ständigt
förbättrade levnads- och arbetsförhållanden, bevarande av fred och frihet).
Romfördragen trädde i kraft den 1 januari 1958 (—> fördrag).
Rättsakter från gemenskapens institutioner:
Rådet och kommissionen beslutar om rättsakter av olika slag: Förordningar är
bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Direktiv förpliktar
medlemsstaterna att anta lämpliga regler, varvid de själva fastställer formerna och
metoderna för att nå målet. Beslut avser enskilda fall och vänder sig till
medlemsstaterna, företag eller enskilda personer och är direkt tillämpliga. Varken
rekommendationer och yttranden eller rådets resolutioner är bindande.
Samarbetsförfarande:
Samarbetsförfarandet enligt artikel 149 i EEG-fördraget är en ny form av
samarbete mellan gemenskapens institutioner som infördes i och med Europeiska
enhetsakten 1987. Europaparlamentet fick därigenom en större roll i
beslutsprocessen. Förfarandet tillämpas framför allt i fråga om beslut inom ramen
251
EUROPA FRÅN A TILL Ö
252
för genomförandet av den inre marknaden. En avgörande faktor för
Europaparlamentets större inflytande var införandet av en andra behandling både i
parlamentet och i rådet. Genom Fördraget om Europeiska unionen utvidgades
användningen av samarbetsförfarandet, vilket numera behandlas i artikel 189c i
EG-fördraget (—> beslutsförfarande).
Sammanhållningsfonden:
Enligt artikel 130d i EG-fördraget är syftet med Sammanhållningsfonden, som
inrättades 1993, att finansiera åtgärder på områdena miljöskydd och
transportinfrastruktur. Fonden är endast avsedd för de fyra fattigaste
gemenskapsländerna (Irland, Grekland, Spanien, Portugal) och eftersträvar att
minska de ekonomiska skillnaderna mellan EU-medlemsstaterna. År 1994
finansierades 51 projekt. Under perioden 1993–1999 kan inom ramen för
Sammanhållningsfonden årligen mellan 1,5 och 2,6 miljarder ecu – sammanlagt
15,1 miljarder ecu – anslås.
Save (Specific actions for vigorous energy efficiency):
Programmet skall bidra till ett bättre utnyttjande av Europeiska unionens
energiresurser och samtidigt iaktta miljöskyddet. Områden för investeringar är
framför allt teknisk undersökning för utarbetande av normer och tekniska
föreskrifter, åtgärder för att främja utveckling av infrastrukturer för förnybara
energikällor, stöd till inrättandet av informationsnät för bättre samordning mellan
enskilda staters och gemenskapens åtgärder samt åtgärder för effektivare
elutnyttjande (—> energi). Adress: Europeiska kommissionen, GD XVII, avdelning
C.2/Save, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) 29 600 23.
Schengenavtalet:
Detta avtal, som slöts i Schengen (Luxemburg) 1985, avser en stegvis avveckling
av kontrollerna vid de inre gränserna mellan medlemsstaterna. Ett tilläggsavtal
reglerar behandlingen av asylansökningar och gränsöverskridande samarbete
mellan polismyndigheterna. Den ursprungligen fastställda tidpunkten för
öppnandet av gränserna för persontrafik (1990) fick skjutas upp flera gånger. Efter
inrättandet av ”Schengens informationssystem” (SIS), som underlättade den
gränsöverskridande brottsbekämpningen, beslutades den 26 mars 1995 om en
fullständig avveckling av gränskontrollerna mellan i första hand sju länder –
Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.
Italien, Grekland och Österrike skall ansluta sig senare. Förenade kungariket,
Irland, Danmark, Sverige och Finland har inte anslutit sig till Schengenavtalet (—>
rättsliga och inrikes frågor).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
EUROPA UTAN GRÄNSER
253
Schengenavtalet
No personal controls
vid de inre gränserna, förstärkt kontroll vid de yttre gränserna samt vid hamnar
och flygplatser
Visum- och uppehållspolitik
delvis harmoniserad Enhetligt visum för alla Schengenstater Gemensam asylpolitik
Polisiärt samarbete
”Schengen Information System” (SIS) - gemensamt dataspanings- och
informationssystem ”Polisspaning”- Polisjakt över gänserna för att förfölja
brottslingar
NORGE
ISLAND
SUOMI
FINLAND
SVERIGE
DANMARK
NEDERLAND
DEUTSCHLAND
BELGIË
BELGIQUE LUXEMBOURG
FRANCE
ÖSTEREICH
ITALIA
PORTUGAL
ESPAÑA
Undertecknare av Schengenavtalet
Schengenavtalet i kraft
Samarbetsavtal
EUROPA FRÅN A TILL Ö
254
Schumanplanen:
Den 9 maj 1950 lade den franske utrikesministern Robert Schuman fram en plan
om delvis integration som startade den process som ledde till inrättandet av
Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952. Detta tillgodosåg flera olika intressen:
Frankrike hade intresse av att ställa den tyska kol- och stålindustrin under
gemensam kontroll i syfte att kunna utesluta risken för framtida krig, och den
ännu icke suveräna Förbundsrepubliken Tyskland fick tillfälle att erkännas som
jämställd medlem bland de sex medlemmarna samt att utnyttja den möjlighet till
försoning som samarbetet erbjöd. För att högtidlighålla detta har den 9 maj
utsetts till Europadag.
Skatteharmonisering:
Olika skattesatser utgör ett hinder för den —> inre marknaden. I EG-fördraget
föreskrivs det om harmonisering av indirekta skatter (artikel 99). Därigenom skulle
alla skattegränser inom gemenskapen bortfalla, varvid de olika skattesatserna
måste utjämnas för att undvika snedvridning av konkurrensen. Det främsta
exemplet är momsen. Ju mer momssatserna inom EU närmar sig varandra desto
lägre blir det kompensationsbelopp som krävs. På området direkta skatter skulle en
harmonisering av företagsbeskattningen innebära lika konkurrensvillkor för alla.
Men en skatteharmonisering innebär avsevärda inskränkningar i den nationella
suveräniteten och stöter därför på stora svårigheter. I oktober 1992 utfärdade
ministerrådet direktiv om en tillnärmning av moms- och punktskattesatserna och
skapade därigenom förutsättningar för att avskaffa gränskontroller av resande
privatpersoner. Genom skattekompromissen planeras en övergång till
ursprungsprincipen inom handeln under 1997. Fram till dess skall de kontroller
som fortfarande är nödvändiga på grund av olika skattesatser i medlemsstaterna
ha lagts om från gränserna till företagen själva.
Slusspris:
Inom ramen för EU:s prissystem för jordbruksprodukter utgörs slusspriset av
självkostnadspriset för förädlingsprodukter (ägg, fjäderfä, griskött) tillsammans
med jordbruksavgifter och tilläggsavgifter. Utöver jordbruksavgifterna tillkommer i
fråga om dessa produkter vissa skyddsåtgärder, vilkas syfte är att vid import från
tredje land motverka försäljningspriser som är lägre än självkostnadspriset.
Slusspriset beräknas på grundval av de genomsnittliga produktionskostnaderna på
världsmarknaden. Genom tilläggsavgifter bringas försäljningspriser som ligger
under dessa i nivå med slusspriset.
Små och medelstora företag:
Åtgärdsprogram för små och medelstora företag i syfte att stärka tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning. Programmet inrättades för perioden
1993–1999 med 112,2 miljoner ecu i anslag. Det omfattar delprogrammen
”Partnerskap” och ”Information”, pilotprojekt samt delprogrammet ”Finansiering”.
Programmet genomförs i nära samarbete med bl.a. Europeisk ekonomisk
intressegruppering (EEIG).
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Sociala stadgan:
För att beakta den sociala dimensionen av den inre marknaden, som huvudsakligen
präglas av ekonomiska hänsyn, beslutade Europeiska rådet den 9 december 1989
om en gemenskapsstadga om de grundläggande sociala rättigheterna i vilken
miniminivåerna fastställs i 30 punkter som avser fri rörlighet, lika behandling,
social trygghet och rättvisa löner för alla EU-medborgare. Trots att fördraget inte
är bindande röstade Förenade kungariket emot det (—> socialpolitik).
Social dialog:
Med social dialog avses möten mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå.
Den har sitt ursprung i mitten av 1980-talet då Europeiska fackliga
samarbetsorganisatonen (EFS), arbetsgivarorganisationen Unice och Europeiska
centrumet för offentliga företag började sammanträffa under kommissionens
beskydd. Inför fullbordandet av den inre marknaden avsåg sociala dialogen framför
allt att bidra till fastställandet av lämpliga allmänna bestämmelser för arbetslivet.
Sockerprotokollet:
Sockerprotokollet är ett tillägg till Lomékonventionen inom ramen för EU:s —>
utvecklingspolitik. I syfte att säkerställa intäkterna för de utvecklingsländer som
huvudsakligen är beroende av jordbruk garanterar EU att köpa upp en
överenskommen kvantitet rörsocker årligen till EU-priser, som är avsevärt högre än
världsmarknadspriserna.
Sokrates:
EU:s båda utbildningsprogram Erasmus och Lingua är sedan början av år 1995
samlade under namnet Sokrates och har utvidgats med ytterligare åtgärder (—>
utbildnings- och ungdomspolitik). Budgeten på 850 miljoner ecu (1995–1999)
används till följande tre huvudmål: 1) Åtgärder för högskoleutbildning (t.ex.
studentutbyte, erkännande av studier i utlandet, den europeiska dimensionen). 2)
Åtgärder för förskole-, grundskole- och gymnasieutbildning (t.ex. gemensamma
skolprojekt, vidareutbildning för lärare). 3) Övergripande åtgärder (t.ex.
framställning av läromedel, vidareutbildning av språklärare).
Spaakrapporten:
I Spaakrapporten till utrikesministrarna i EKSG-staterna uppmanades i april 1956
till inrättandet av en europeisk ekonomisk gemenskap och en europeisk
atomenergigemenskap. Vid utrikesministrarnas konferens i Messina 1955 bildades
en expertgrupp under ledning av den belgiske utrikesministern Paul-Henri Spaak
med uppgift att söka vägar för att utveckla den ekonomiska integrationen.
Spaakrapporten utgjorde grunden till Romfördragen, som slöts den 25 mars 1957.
STABEX:
STABEX-systemet är en av hörnstenarna i EU:s utvecklingspolitik. EU garanterar
AVS-staterna minimiintäkter i fråga om ca 40 jordbruksprodukter som är dessa
utvecklingsländers viktigaste exportprodukter. Om intäkterna sjunker i förhållande
255
EUROPA FRÅN A TILL Ö
256
till genomsnittet av tidigare år utjämnar gemenskapen förlusten antingen med
övergångslån eller icke-återbetalningsbara bidrag (—> utvecklingspolitik).
Stabilisatorer:
Europeiska rådet beslutade 1988 att införa stabilisatorer för att bromsa
utgiftsökningarna inom jordbrukspolitiken. Stabilisatorerna innebär att de
garanterade priserna på vissa jordbruksprodukter minskas följande år om
föregående års produktionstak överskridits. Detta bidrar till att minska
överproduktionen (—> jordbrukspolitik).
Standardisering:
För en fullbordad inre marknad krävs europeiska normer i stället för de
hittillsvarande nationella. De europeiska standardiseringsorganen CEN och Cenelec
utarbetar europeiska normer i enlighet med EU:s harmoniseringsdirektiv. Med hjälp
av gemensamma normer kommer en rad handelshinder att undanröjas.
Statligt stöd:
Statligt stöd är stöd som de offentliga myndigheterna beviljar företag till vissa
ändamål, i form av t.ex. direkt finansiellt stöd eller skattebefrielse. Statligt stöd
kan t.ex. beviljas för att företag eller hela näringssektorer skall överleva, för
anpassning till nya förutsättningar, för att främja ökad produktivitet och
inrättandet av nya företag eller näringssektorer. Inom EU är statligt stöd som
snedvrider konkurrensen förbjudet. Undantag avser förbättringar av den sociala
situationen eller den struktur- eller regionalpolitiska situationen i EU. Eftersom
statligt stöd hindrar frihandel eftersträvas över hela världen, t.ex. inom ramen för
GATT, en avveckling av statligt stöd.
Stegvis integration:
Stegvis integration är en integrationsprocess med olika hastigheter. Konceptet
”Europa i två hastigheter” innebär att den fördjupade gemenskapen i första hand
endast kommer att omfatta de medlemsstater som har förutsättningar att delta i
den. Fördelen med denna modell är att integrationshastigheten inte är beroende
av de långsammaste medlemsstaterna eller de medlemsstater som mest motsätter
sig integration. Samtidigt innebär en stegvis integration att det finns risk för att
den gemensamma vägen mot integration splittras. Exempel på stegvis integration
förekommer (inom ramen) för den —> ekonomiska och monetära unionen (EMU)
samt —> socialpolitiken. Den ekonomiska och monetära unionen är en gemensam
målsättning till vilken endast vissa medlemsstater ansluter sig från början, och
Förenade kungariket har undandragit sig bestämmelserna i fråga om
socialpolitiken. En variant på stegvis integration är konceptet med en kärna av
europeiska stater som innebär att en viss grupp medlemsstater går vidare mot
fördjupad gemenskap.
Strukturfonder:
EU:s strukturfonder, som förvaltas av kommissionen, finaniserar gemenskapens
strukturstöd. Fonderna är Europeiska utvecklings- och garantifonden för
EUROPA FRÅN A TILL Ö
jordbruket, Europeiska regionala fonden för strukturstöd till regionala åtgärder,
Sociala fonden för socialpolitiska åtgärder och den nya Fonden för fiskets
utveckling (FFU). Sammanhållningsfonden, som inrättades år 1993, tjänar också
gemenskapens strukturpolitiska mål. Det finansiella stödet från strukturfonderna
går huvudsakligen till de minst gynnade regionerna för att stärka unionens
ekonomiska och sociala sammanhållning så att den inre marknadens krav kan
tillgodoses överallt inom EU. Åtgärderna koncentreras på sex huvudsakliga mål.
Lejonparten avser mål 1, utveckling och strukturanpassning i regioner med
eftersatt utveckling. Strukturfondernas budget har sammantaget fyrfaldigats
under de senaste åren och uppgår 1993–1999 till över 161 miljarder ecu.
Ständiga representanternas kommitté (Coreper):
De ständiga representanternas kommitté är ett organ som är underordnat —>
rådet. Kommittén är sammansatt av medlemsstaternas företrädare på
ambassadörsnivå eller deras ställföreträdare. Kommittén ansvarar enligt artikel
151 i EG-fördraget för förberedelsen av rådsmöten och för genomförandet av de
uppgifter som rådet delegerar till den. Under kommittén sorterar sammanlagt 250
arbetsgrupper som granskar de rättsakter som skall behandlas.
Subsidiaritetsprincipen:
Genom Fördraget om Europeiska unionen infördes subsidiaritetsprincipen i EGfördraget (artikel 3b). Principen innebär att gemenskapen bara får vidta åtgärder
på områden som inte omfattas av dess exklusiva befogenheter ”om och i den mån
som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning
eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå”.
SYSMIN:
SYSMIN-systemet är avsett att stabilisera AVS-ländernas intäkter från
gruvindustri. Bland annat beviljas dessa länder inom ramen för SYSMIN särskilda
lån för att finansiera vissa gruvprojekt. Om malmproduktionen eller exporten
minskar på grund av tekniska eller politiska svårigheter är stödåtgärderna avsedda
att bibehålla lönsamheten i gruvindustrin och därmed förhindra en nedgång i
exportintäkterna inom denna sektor.
Tacis
(Technical assistance for the Central Independent States):
Detta EU-program inrättades år 1990 för att ge tekniskt bistånd till de oberoende
staterna i f.d. Sovjetunionen samt Mongoliet.
Telematiksystem:
EU:s forskningsprogram om telematiksystem omfattar programmen Aim, Delta,
Drive och Eurotra. Syftet är att bygga upp grunden för ett gradvist införande av
europeisk kommunikationsnätteknik inom administration, transport, hälsovård,
utbildning, bibliotek och lingvistik.
257
EUROPA FRÅN A TILL Ö
258
Tempus:
Tempus är det transeuropeiska programmet för rörlighet i fråga om
universitetsstudier. Som gensvar på Central- och Östeuropas öppnande inrättade
EU Tempus-programmet för att tillgodose de särskilda behoven i de berörda
länderna. Programmen bedrivs enligt samma riktlinjer som befintliga
gemenskapsprogram för utbildning och yrkesutbildning. Tempus ger ekonomiskt
stöd till gemensamma projekt som genomförs av organisationer i EU-länderna
med partners från länderna i Central- och Östeuropa. Programmet omfattade
inledningsvis Ungern, Polen, Tjeckoslovakien respektive Tjeckien och Slovakien, f.d.
Jugoslavien och Bulgarien. Programmet koncentreras främst på specialområden
som är av särskild betydelse för att den ekonomiska och socialpolitiska
omställningsprocessen i Central- och Östeuropa skall framskrida. Under
programmets andra etapp (1994–1998) omfattas också staterna i f.d.
Sovjetunionen av Tacis-programmet.
Thermie II:
Program för finansiellt stöd till demonstrationsprojekt i fråga om nyskapande
energiteknik. Projekten är i första hand avsedda att demonstrera
funktionsdugligheten hos nya teknik och ny teknologi som visserligen lämnat
forskningsstadiet men vars användning begränsas av större tekniska risker än
traditionella projekt (—> energi). Adress: Europeiska kommissionen, GD XVII –
Energi, Demonstrationsprojekt, energibesparing och alternativa energikällor, rue de
la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) 296 04 36.
Tillnärmning av lagstiftning:
Tillnärmning av lagstiftning görs för att undvika sådana störningar på den
gemensamma marknaden som uppstår på grund av nationella lagar och andra
författningar. I artikel 100a i EG-fördraget föreskrivs tillnärmning av sådana
bestämmelser som syftar till upprättandet av en fungerande inre marknad. I
allmänhet utfärdar rådet tillnärmningsföreskrifter i form av direktiv.
Tillväxtinitiativ:
För att blåsa liv i den europeiska ekonomin fattade stats- och regeringscheferna
vid mötet i Edinburgh i december 1992 ett beslut ett tillväxtinitiativ för
kommande år. Initiativet omfattade inrättandet av ett tillfälligt kreditinstrument
på 8 miljarder ecu som förvaltas av Europeiska investeringsbanken och en
Europeisk investeringsfond på 2 miljarder ecu för att ge garantier för privata och
offentliga investeringar. Tillsammans bör detta uppmuntra till investeringar på
sammanlagt över 30 miljarder ecu. I kombination med den nyligen inrättade
sammanhållningsfonden och nationella åtgärder är detta ekonomiska
återhämtningsprogram avsett att generera sund tillväxt, bidra till att skapa
bestående arbetstillfällen och främja Europas konkurrenskraft.
Transeuropeiska nät:
I syfte att helt och fullt utnyttja den —> inre marknadens potential bidrar
gemenskapen till utvecklingen av transeuropeiska nät (artikel 129b–d i EG-
EUROPA FRÅN A TILL Ö
fördraget), dvs. gränsöverskridande infrastrukturer på områdena transport, energi,
telekommunikation och miljö. Syftet med åtgärderna är att främja
driftskompatibilitet mellan nationella nät och tillträdet till dessa. År 1994
beslutade Europeiska rådet att ge stöd till 14 prioriterade transportprojekt samt 10
projekt på energiområdet.
TREVI (Terrorisme, radicalisme, extrémisme, violence
internationale):
Detta är beteckningen på det informella samarbetet som inrättades år 1975 och
påbörjades 1976 mellan EU:s ministrar för rättsliga och inrikes frågor för att
bekämpa internationell terrorism och narkotikahandel. De ministrar som ansvarar
för säkerheten inom gemenskapen sammanträffar på denna nivå två gånger per år.
TREVI samarbetar också med tredje land. Samarbetet mellan medlemsstaterna i —
> rättsliga och inrikes frågor regleras i artikel K i Fördraget om Europeiska
unionen.
Tröskelpris:
Tröskelpriset är det lägsta pris till vilket jordbruksprodukter får importeras till EU.
Priser som ligger under tröskelpriset för jordbruksprodukter höjs genom
jordbruksavgifter eller tullar så att de når tröskelpriset. Syftet med åtgärden är att
skydda de inhemska jordbrukarna från billigare konkurrenter i tredje land.
Tullkvoter:
Införandet av tullkvoter är ett sätt att tillåta import av begränsade kvantiteter av
vissa varor tullfritt eller till nedsatt tull. Genom att tillämpa tullkvoter kan EU eller
enskilda medlemsstater säkerställa tillförseln av nödvändiga varor utan att minska
sitt tullskydd utöver det belopp som omfattas av kvoten.
Tullunion:
En tullunion är en sammanslutning av flera tullområden till ett enda. Tullarna
mellan medlemmarna upphävs. Till skillnad från ett frihandelsområde får
medlemmarna inte ta ut egna tullsatser på import från tredje land. I stället införs
en gemensam yttre tulltaxa. EG kunde fullborda tullunionen för industrivaror den
1 juli 1968, ett och ett halvt år före tidsplanen, och de slutliga förfarandena för
jordbruksprodukter fullbordades den 1 januari 1970. De länder som anslutit sig till
EU senare har beviljats en övergångsperiod innan tullunionen tillämpas fullt ut
inom deras territorier.
Undersökningskommitté:
Genom Fördraget om Europeiska unionen gavs Europaparlamentet den nya
befogenheten att inrätta undersökningskommittéer för att undersöka överträdelser
av gemenskapens lagstiftning. Enligt artikel 138c får dessa tillfälliga kommittéer
inrättas på begäran av en fjärdedel av parlamentets ledamöter.
259
EUROPA FRÅN A TILL Ö
260
Ungdom för Europa:
Ungdom för Europa III är ett åtgärdsprogram som syftar till att främja det
internationella ungdomsutbytet inom Europeiska unionen. Den tredje
projektperioden (1995–1999) har fått ett anslag på 126 miljoner ecu och innebär
inte bara en fortsättning av det hittillsvarande ungdomsprogrammet utan
integrerar också projekt inom ramen för Petra och Tempus. Över 400 000
ungdomar i åldrarna 15–25 år, även från länder utanför EU, kan under dessa fem
år delta i programmet, som förvaltas decentraliserat av enskilda nationella organ
(—> utbildnings- och ungdomspolitik).
Ungdom för Europa III:
Detta åtgärdsprogram skall främja ungdomsutbytet inom EU, Island, Norge och
Liechtenstein. Det riktar sig till ungdomar och unga vuxna i åldern 15 till 25 år.
Intresserade bistås vid förberedandet av internationellt ungdomsutbyte och de ges
ekonomiskt stöd. Dessutom erbjuds utbildningsprogram för ungdomsgruppledare
och organisatörer (—> utbildnings- och ungdomspolitik). Adress: Europeiska
kommissionen, GD XXII – Utbildning och ungdomsf rågor, rue de la Loi 200,
B-1040 Bryssel.
Unice (Union des confédérations de l'industrie et des
employeurs d'Europe):
Sammanslutningen för europeiska industri- och arbetsgivarförbund, som
grundades år 1959, är en intresseorganisation för medlemsförbund i EU och EFTA.
Unice samordnar deras ståndpunkter i europeiska frågor och framför deras
synpunkter, särskilt till de europeiska institutionerna. Adress: Rue Joseph II 4a,
boîte 4, B-1040 Bryssel.
Unionsmedborgarskap:
Enligt artikel 8 i EG-fördraget är alla som är medborgare i en av EU:s
medlemsstater också unionsmedborgare. Medborgarskapet innebär följande
rättigheter: frihet att röra sig och uppehålla sig inom EU, rätt att rösta och
kandidera i lokala och europeiska val på bosättningsorten, rätt till diplomatiskt
och konsulärt skydd av andra medlemsstaters beskickningar i tredje land samt rätt
att ge in petitioner till Europaparlamentet. Dessutom utser parlamentet en
ombudsman som från unionsmedborgare tar emot klagomål om hur gemenskapen
förvaltas.
Ursprungsprincip:
Ursprungsprincipen reglerar tullbehandlingen av och statusen på importerade
varor. Enligt denna princip omfattas import av de regler som överenskommits med
ursprungslandet. Principen är dock inte tillämplig på beskattning. De indirekta
skatterna inom EU har ännu inte harmoniserats. I handelsutbytet mellan två
medlemsstater undantas de varor som exporteras från skatt vid gränsen och
beskattas vid import – med andra ord beskattas de i destinationslandet. I och med
avvecklingen av gränskontroller den 1 januari 1993 måste ett rapporteringssystem
inrättas i syfte att överföra kontrollen till företagen. Efter år 1996 kommer
EUROPA FRÅN A TILL Ö
momsen på de flesta varor att tas ut i ursprungslandet. Privata konsumenter
kommer då att kunna köpa de flesta varor på de villkor som gäller i
ursprungslandet och därefter importera dem.
Ursprungsregler:
Eftersom det ofta är svårt att fastställa vilket land som är ursprungsland för en
vara som framställs i flera produktionsled i olika företag, avgörs produktens
ursprungsland enligt ursprungsreglerna. EU strävar genom ursprungsreglerna efter
att förhindra att företag i tredje land försöker ”smita förbi” den gemensamma
marknadens yttre gränser genom att förlägga vissa produktionsled inom
gemenskapen.
Utjämningsbelopp:
Utjämningsbelopp kan inom EU tas ut vid import av vissa jordbruksprodukter. De
utjämnar inom gemenskapen de prisskillnader som orsakas av
växelkursfluktuationer och stabiliserar därmed den gemensamma prisnivån.
Utvidgningen söderut:
På 1970-talet lämnade Grekland (1975), Portugal (1977) och Spanien (1977) efter
återinförande av demokratiskt styre in ansökningar om inträde i EG. Med
utvidgningen söderut avses dessa tre staters anslutning (Grekland 1981, Portugal
och Spanien 1986). Detta innebar nya problem för EG på grund av de avsevärda
skillnaderna i struktur och välfärd mellan de gamla och nya medlemsstaterna. Det
var främst politiska skäl – förväntningar om att medlemsskapet skulle främja den
inhemska stabiliteten – som blev utslagsgivande, trots farhågor om de ekonomiska
konsekvenserna.
Vitbok:
Enligt EU-terminologi är en vitbok en officiell uppsättning förslag på vissa
åtgärdsområden. Grönböcker, däremot, är förslag som är avsedda som
diskussionsunderlag på vägen fram till ett beslut.
Vitbok om fullbordande av den inre marknaden:
Denna vitbok, som presenterades av kommissionen och godkändes av rådet 1985,
innehåller 282 förslag och åtgärder för att undanröja de praktiska, tekniska och
skattemässiga hinder som stod i vägen för den —> inre marknaden. Varje år
avlägger kommissionen rapport till rådet och Europaparlamentet om vilka åtgärder
som genomförts. Den 1 januari 1993 hade beslut fattats om cirka 95 % av
åtgärderna i vitboken.
Vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning:
Denna vitbok, som presenterades i december 1993 av Europeiska kommissionen,
innehåller strategiska förslag, bland annat om hur arbetslösheten i Europeiska
unionen skall avskaffas. Vitboken uppmanade till en marknadsinriktad ekonomisk
politik, förbättrad infrastruktur genom upprättandet av transeuropeiska nät och
sysselsättningsåtgärder som främst skall genomföras av medlemsstaterna själva.
261
EUROPA FRÅN A TILL Ö
262
Kommissionen hoppas att på detta sätt kunna halvera arbetslösheten fram till
sekelskiftet.
Världshandelsorganisationen (WTO):
Efter avslutandet av Uruguayrundan inom ramen för GATT-förhandlingarna
inrättades år 1995 en självständig världshandelsorganisation som alla
dittillsvarande GATT-medlemmar anslutit sig till. WTO skall fördjupa
handelsförbindelserna mellan de avtalsslutande parterna och bland annat utgöra
ett forum för de framtida multilaterala handelsförhandlingarna.
Västeuropeiska unionen (VEU):
VEU inrättades 1954 och hade sina rötter i Brysselpakten (1948), som upprättades
som ett försvar mot Tyskland. VEU:s uppgifter är främst skyldigheten att
tillhandahålla omfattade bistånd vid angrepp på Europa och att säkerställa fred
och säkerhet i Europa. VEU ansågs under lång tid vara ett bihang till NATO, trots
att unionens förbindelser till olika fördragspartner går vida utöver NATO-avtalen.
Inom ramen för diskussionerna om en europeisk pelare för försvarspolitiken fick
VEU nytt liv: I en förklaring inom ramen för Maastrichtfördraget föreskrivs en
stegvis utveckling av VEU som EU:s förvarsorgan.
Youthstart:
Programmet Youthstart är ett viktigt instrument i kampen mot
ungdomsarbetslösheten. Det inriktas på ungdomar under 20 år. Målet är att inom
hela —> EU tillhandahålla en lägsta utbildnings- och kvalifikationsnivå, att
upprätta förbindelser mellan utbildning och arbetsmarknad, att främja oberoende
rådgivning och stödjande infrastrukturer.
Adress:
Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel.
Tfn (32-2) 29 940 73.
Ömsesidigt erkännande:
Erkännande av likvärdighet mellan sådana föreskrifter eller kvalifikationer i de
olika EU-staterna som avser samma ändamål. Enligt denna princip avgjorde EGdomstolen i målet Cassis de Dijon att en produkt som framställts lagenligt och
släppts ut på marknaden i en medlemsstat får säljas överallt inom gemenskapen. I
strävan efter att fullborda den inre marknaden är ömsesidigt erkännande ett
flexibelt alternativ till den omständliga och byråkratiska processen med
harmonisering av olika föreskrifter.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Den europeiska
integrationen –
kronologisk översikt
263
EUROPA FRÅN A TILL Ö
264
Den europeiska
integrationen –
kronologisk översikt
av Michael Matern
19.9.1946
8-10.5.1948
5.5.1949
9.5.1950
24.10.1950
18.4.1951
27.5.1952
10.8.1952
10.9.1952
10.2.1953
1.5.1953
30.8.1954
1-2.6.1955
I ett tal i Zürich uppmanar Winston Churchill till upprättandet av
”Europas förenta stater”.
Samordningskommittén för europeiskt enande anordnar
Haagkongressen. Kongressen uppmanar i sina resolutioner till ett
enat, demokratiskt Europa och till inrättandet av Europarådet.
Europarådet grundas i London och får sitt säte i Strasbourg.
Den franske utrikesministern Robert Schuman föreslår att
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upprättas.
Frankrikes premiärminister René Pleven föreslår upprättandet av
en integrerad europeisk armé.
Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen (Parisfördraget) undertecknas av Belgien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och
Nederländerna.
Fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen
undertecknas av de sex medlemsstaterna i EKSG. Den franska
nationalförsamlingen vägrar dock 1954 att ratificera fördraget.
Med Jean Monnet som ordförande inleder Höga myndigheten,
EKSG:s verkställande organ, sitt arbete.
De sex EKSG-staternas utrikesministrar ger EKSG:s
generalförsamling i uppdrag att utarbeta ett förslag till fördrag
om upprättande av en europeisk politisk gemenskap. Förslaget
presenteras den 10 mars 1953.
En gemensam marknad för kol, järnmalm och skrot upprättas.
En gemensam marknad för stål upprättas.
Den europeiska försvarsgemenskapen och den därtill knutna
europeiska politiska gemenskapen avvisas av den franska
nationalförsamlingen.
De sex EKSG-staternas utrikesministrar beslutar vid
Messinamötet att arbeta vidare med integrationen. En
mellanstatlig kommitté inrättas med Paul-Henri Spaak som
EUROPA FRÅN A TILL Ö
25.3.1957
1.1.1958
1.1.1959
21.7.1959
1.1.1961
10.2.1961
9.7.1961
31.7.1961
9.8.1961
10.8.1961
8.11.1961
14.1.1962
17.4.1962
30.4.1962
14.1.1963
22.1.1963
29.1.1963
20.7.1963
12.9.1963
8.4.1965
10.5.1967
11.5.1967
1.7.1967
ordförande.
EKSG:s sex medlemsstater undertecknar i Rom fördrag om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och
Euratom (Romfördraget).
Romfördraget träder i kraft. Walter Hallstein utses till EEGkommissionens förste ordförande medan Louis Armand blir
ordförande för Euratom-kommissionen.
En första sänkning med 10 % av tullarna i EEG genomförs.
Sju medlemsstater i Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete (OEEC) – Danmark, Förenade kungariket, Norge,
Portugal, Schweiz, Sverige och Österrike – beslutar att upprätta
EFTA (Europeiska frihandelssammanslutningen). Fördraget träder
i kraft den 3 maj 1960.
EEG-staternas nationella tullar anpassas för första gången
partiellt, med målet att uppnå en enhetlig yttre tulltaxa.
EEG-staternas stats- och regeringschefer beslutar om ett
närmare politiskt samarbete. En tjänstemannakommitté under
ledning av Christian Fouchet utarbetar en plan i detta syfte.
Associeringsavtalet med Grekland undertecknas.
Irland ansöker om anslutning till EEG.
Förenade kungariket ansöker om anslutning till EEG.
Danmark ansöker om anslutning till EEG.
Anslutningsförhandlingarna med Förenade kungariket inleds.
Ministerrådet enas om de första fyra förordningarna om en
gemensam marknad för jordbruk, den första budgetförordningen
samt den första förordningen om konkurrensregler.
Förhandlingarna om en europeisk politisk union avbryts eftersom
man inte kan uppnå enighet om Fouchet-kommitténs förslag.
Norge ansöker om anslutning till EEG.
Frankrikes president de Gaulle inlägger veto mot Förenade
kungarikets anslutning till EEG.
Det tysk-franska vänskapsfördraget (Elyséefördraget)
undertecknas i Paris.
Förhandlingarna om Förenade kungarikets anslutning till EEG
avbryts.
EEG:s associeringsavtal med 17 afrikanska stater samt
Madagaskar undertecknas i Yaoundé (Yaoundékonventionen).
EEG undertecknar associeringsavtalet med Turkiet.
Fördraget om upprättande av ett gemensamt råd och en
gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (EKSG,
EEG, Euratom) (fusionsfördraget) undertecknas.
Förenade kungariket ansöker för andra gången om anslutning.
Även Irland ansöker på nytt.
Danmark ansöker för andra gången om anslutning.
Fusionsfördraget av den 8 april 1965 träder i kraft. Jean Rey blir
265
EUROPA FRÅN A TILL Ö
266
24.7.1967
28.7.1967
1.7.1968
8.11.1968
4.3.1969
29.7.1969
1-2.12.1969
1.1.1970
21.4.1970
30.6.1970
2.7.1970
8.10.1970
27.10.1970
5.12.1970
1.7.1971
22.1.1972
21.3.1972
22.3.1972
10.5.1972
13.7.1972
22.7.1972
den förste kommissionsordföranden för alla tre gemenskaperna
(EKSG, EEG, Euratom).
Norge ansöker för andra gången om anslutning.
Sverige ansöker om anslutning till EG.
Tullunionen genomförs och gemensamma yttre tullar införs.
I syfte att förverkliga en gemensam arbetsmarknad inom EG
säkerställs fri rörlighet för arbetstagare.
Associeringsavtalet mellan EG, Tunisien och Marocko
undertecknas.
Den andra Yaoundékonventionen undertecknas, för att träda i
kraft den 1 januari 1971.
EG:s stats- och regeringschefer möts i Haag. De frågor som
behandlas är den inre marknaden, fördjupad integration och EG:s
utvidgning. De beslutar att påskynda integrationen och det
politiska samarbetet genom att stegvis införa en gemensam
ekonomisk och monetär union fram till år 1980. Dessutom
beslutas att anslutningsförhandlingar skall inledas med
Danmark, Förenade kungariket, Irland och Norge.
Ansvaret för utrikeshandelspolitiken överförs från
medlemsstaterna till EG.
Ministerrådet beslutar att EG skall ha egna inkomster. Efter 1975
skall EG förfoga över egna medel.
Den andra rundan i anslutningsförhandlingarna med Danmark,
Förenade kungariket, Irland och Norge inleds i Luxemburg.
Franco L. Malfatti utses till EG-kommissionens ordförande.
Werner-planen, uppkallad efter Luxemburgs premiärminister, om
ett stegvis genomförande av den ekonomiska och monetära
unionen läggs fram för rådet och kommissionen.
Luxemburg-rapporten (Davignon-rapporten) om det europeiska
politiska samarbetet (EPS) överlämnas av EG:s utrikesministrar
till stats- och regeringscheferna.
Associeringsavtalet med Malta undertecknas.
Gemenskapen beslutar om ett system med allmän
förmånsbehandling i handeln med 91 utvecklingsländer.
Anslutningsfördragen mellan Danmark, Förenade kungariket,
Irland, Norge och EG undertecknas.
”Valutaormen” införs. Rådet och medlemsstaternas regeringar
enas om att växelkurserna för EG:s medlemsstaters valutor får
avvika från varandra med högst 2,5 %.
Sicco L. Mansholt utses till EG-kommissionens ordförande.
Irlands befolkning röstar i en folkomröstning ja till EGanslutning.
Det brittiska underhuset uttalar sig positivt om EG-anslutningen.
EG:s frihandelsavtal med de övriga EFTA-staterna Island,
Portugal, Schweiz, Sverige och Österrike undertecknas.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
25.9.1972
2.10.1972
19-20.10.1972
19.12.1972
1.1.1973
11-12.3.1973
14.5.1973
23.7.1973
26-27.7.1973
5.10.1973
21.1.1974
9-10.12.1974
28.2.1975
10-11.3.1975
18.3.1975
11.5.1975
5.6.1975
12.6.1975
16.9.1975
1-2.12.1975
16.2.1976
27.7.1976
20.12.1976
Norges befolkning röstar i en folkomröstning nej till EGanslutning.
Danmarks befolkning röstar i en folkomröstning ja till EGanslutning.
Det utvidgade EG:s stats- och regeringschefer beslutar i Paris om
att EG skall omvandlas till Europeiska unionen och beslutar om
en ny tidsplan för genomförande av den ekonomiska och
monetära unionen (EMU).
EG och Cypern undertecknar ett associeringsavtal.
EG:s utvidgning till nio medlemsstater träder i kraft. EG får
ensam ansvaret för den gemensamma handelspolitiken.
Förenade kungariket, Irland och Italien ställer sig utanför
valutasamarbetet. EG:s finansministrar beslutar att låta sina
valutor flyta mot dollarn med fasta växelkurser sinsemellan.
Frihandelsavtalet med Norge undertecknas.
EG:s utrikesministrar beslutar i Köpenhamn om den andra EPSrapporten (Köpenhamnsrapporten).
Konferens i Bryssel mellan EG och 46 länder i Afrika, Västindien
och Stilla havet (AVS-staterna) om utformningen av de
ömsesidiga förbindelserna.
Frihandelsavtalet med Finland undertecknas.
Arbetsmarknads- och socialministrarna beslutar om
gemenskapens socialpolitiska program. EG skall vara aktivt på tre
områden: Sysselsättningsfrågor, harmonisering av levnads- och
arbetsförhållanden samt arbetsmarknadens parters deltagande i
EG:s social- och ekonomipolitiska beslut.
EG:s stats- och regeringschefer beslutar i Paris att i framtiden
sammanträffa regelbundet som Europeiska rådet.
Den första Lomékonventionen med 46 AVS-stater om handels-,
finans- och teknikfrågor undertecknas i Lomé.
Stats- och regeringscheferna sammanträffar för första gången
som Europeiska rådet i Dublin.
Ministerrådet beslutar om inrättande av Europeiska regionala
utvecklingsfonden.
Samarbetsavtalet mellan EG och Israel undertecknas.
Den brittiska befolkningen röstar i en folkomröstning nej till att
lämna EG.
Grekland ansöker om anslutning till EG.
Officiella förbindelser upprättas mellan EG och Kina.
Europeiska rådet i Rom beslutar om införande av ett europeiskt
pass och deltagande i dialogen nord-syd.
Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd (CMEA) föreslår ett
avtal mellan sina medlemmar och EG.
Anslutningsförhandlingarna med Grekland inleds.
Roy Jenkins utses till EG-kommissionens ordförande.
267
EUROPA FRÅN A TILL Ö
268
28.3.l977
1.7.1977
28.7.1977
6-7.7.1978
5.9.1978
17.10.1978
5.2.1979
13.3.1979
28.5.1979
7-10.6.1979
17-20.7.1979
31.10.1979
7-8.3.1980
2.4.1980
12-13.6.1980
28.7.1980
6.10.1980
1.1.1981
6 och
20.1.1981
6.1.1981
13.10.1981
4.1.1982
19.2.1982
23.2.1982
30.6.1982
25.1.1983
17-19.6.1983
Portugal ansöker om anslutning till EG.
Tullavvecklingen mellan EG:s nio medlemsstater genomförs.
Spanien ansöker om anslutning till EG.
Europeiska rådet i Bremen beslutar att inrätta ett europeiskt
monetärt system (EMS) och en europeisk valuta (ecu).
Fiskeriförhandlingarna mellan EG-staterna inleds.
Anslutningsförhandlingarna med Portugal inleds.
Anslutningsförhandlingarna med Spanien inleds.
Det europeiska monetära systemet träder i kraft med retroaktiv
verkan fr.o.m. 1.1.1979.
Greklands anslutningsakt undertecknas i Aten.
De första allmänna och direkta valen till Europaparlamentet hålls
i de nio medlemsstaterna.
Det direktvalda Europaparlamentets första session i Strasbourg.
Simone Veil väljs till parlamentets första ordförande.
Den andra Lomékonventionen mellan EG och 58 AVS-stater
undertecknas i Lomé.
Samarbetsavtalet mellan EG och ASEAN-staterna undertecknas.
Samarbetsavtalet mellan EG och Jugoslavien undertecknas.
Europeiska rådet i Venedig avger en förklaring om konflikten i
Mellanöstern.
Samarbetsavtalet mellan EG och Rumänien undertecknas.
Kommissionen konstaterar krisen inom järn- och stålindustrin
och begär att rådet skall godkänna införandet av
produktionskvoter.
Grekland blir den tionde medlemsstaten i EG.
Tysklands och Italiens utrikesministrar föreslår en förstärkning av
det europeiska politiska samarbetet (Genscher/Colomboinitiativet).
Gaston Thorn utses till EG-kommissionens ordförande.
Vid Europeiska rådets möte i London antas London-rapporten om
förbättrat europeiskt politiskt samarbete.
Vid en särskild konferens om situationen i Polen fördömer
utrikesministrarna införandet av krigslagar i landet.
Pieter Dankert väljs till Europaparlamentets andra talman sedan
direktvalen infördes.
Grönlands befolkning röstar i en folkomröstning för utträde ur
EG.
En gemensam förklaring från Europaparlamentet, kommissionen
och rådet om åtgärder för att förbättra budgetförfarandena.
EG:s medlemsstater enar sig efter sex års förhandlingar om en
gemensam fiskeripolitik.
Europeiska rådet undertecknar vid mötet i Stuttgart en
”Högtidlig förklaring om Europeiska unionen”.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
14.2.1984
14-17.6.1984
25-26.6.1984
24.7.1984
26.9.1984
8.12.1984
7.1.1985
29-30.3.1985
12.6.1985
14.6.1985
28-29.6.1985
2-3.12.1985
1.1.1986
17 och
28.2.1986
1.1.1987
20.1.1987
14.4.1987
1.7.1987
11-12.2.1988
29.3.1988
Ett förslag till fördrag om Europeiska unionen som utarbetats av
kommittén för institutionsfrågor under ledning av Altiero Spinelli
antas av Europaparlamentet.
Andra direktvalet av ledamöter till Europaparlamentet.
Europeiska rådet gör i Fontainebleau framsteg på viktiga
problemområden: man enas om inrättandet av Doogekommittén för institutionella frågor och Adonnino-kommittén
för ett ”medborgarnas Europa”.
Pierre Pflimlin väljs till Europaparlamentets tredje talman efter
införandet av direkta val.
Avtalet om handelspolitiskt och ekonomiskt samarbete mellan
EG och Kina undertecknas.
Den tredje Lomé konventionen mellan EG och 65 AVS-stater
undertecknas.
Jacques Delors utses till ordförande för EG-kommissionen.
Europeiska rådet enas i Bryssel om det integrerade
Medelhavsprogrammet som innebär att alla hinder för Spaniens
och Portugals anslutning undanröjs.
Spaniens och Portugals anslutningsakter undertecknas.
EG-kommissionen lägger fram vitboken om fullbordandet av den
inre marknaden.
Europeiska rådet beslutar i Milano med kvalificerad majoritet om
sammankallande av en regeringskonferens för ändring av
Romfördragen i enlighet med artikel 236 i EEG-fördraget.
Europeiska rådet enas i Luxemburg om en reform av det
institutionella systemet, om utvidgade befogenheter för
gemenskapen samt rättsliga ramar för det utrikespolitiska
samarbetet. Fördragsändringarna fastställs genom Europeiska
enhetsakten.
I och med Spaniens och Portugals anslutning har EG tolv
medlemsstater.
Europeiska enhetsakten undertecknas av de tolv
medlemsstaternas regeringar.
Sekretariatet för Europeiska politiska samarbetet (EPS) i Bryssel
inleder sitt arbete.
Sir Henry Plumb väljs till Europaparlamentets fjärde talman efter
införandet av direktval.
Turkiet ansöker om anslutning till EG.
Europeiska enhetsakten träder i kraft.
Europeiska rådet godkänner i Bryssel Delors-paket I som innebär
en reform av finansieringssystemet och den gemensamma
jordbrukspolitiken samt en fördubbling av EG:s strukturfond.
Kommissionen lägger fram Cecchini-rapporten om kostnaderna
för marknadsuppdelningen (”The Cost of non-Europe”) i vilken
269
EUROPA FRÅN A TILL Ö
270
26.9.1988
15-18.6.1989
26-27.6.1989
29.6.1989
17.7.1989
26.7.1989
19.9.1989
15.12.1989
19.12.1989
9.5.1990
19.6.1990
25-26.6.1990
1.7.1990
4.7.1990
16.7.1990
21.8.1990
3.10.1990
8.10.1990
29.3.1991
24.6.1991
25.6.1991
1.7.1991
9-10.12.1991
fördelarna med den inre marknaden kvantifieras.
EG:s avtal om handel och samarbete med Ungern undertecknas.
Det tredje direktvalet till Europaparlamentet.
Europeiska rådet i Madrid beslutar att sammankalla en
regeringskonferens om införandet av EMU i tre etapper enligt
”Delorsplanen”, som utarbetats av centralbankernas chefer under
ledning av kommissionens ordförande Jacques Delors.
Spanien ansluter sig till valutasamarbetet.
Österrike ansöker om anslutning till EG.
Enrique Barón Crespo väljs till den femte talmannen för
Europaparlamentet efter införandet av direkta val.
Handelsavtalet om ekonomiskt samarbete mellan EG och Polen
undertecknas.
Den fjärde Lomé konventionen undertecknas av EG och 68 AVSstater.
Förhandlingar inleds mellan EG och EFTA:s medlemsstater om ett
förstärkt samarbete och upprättandet av ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES).
Handels- och samarbetsavtalet mellan EG och Bulgarien
undertecknas.
Det andra Schengenavtalet undertecknas i Luxemburg.
Europeiska rådet i Dublin enas om att sammankalla en
regeringskonferens om genomförande av EMU samt ytterligare
en regeringskonferens om en politisk union.
Den första etappen av den europeiska ekonomiska och monetära
unionen (EMU) träder i kraft.
Cypern ansöker om anslutning till EG.
Malta ansöker om anslutning till EG.
Kommissionen godkänner ett åtgärdspaket för DDR:s införlivande
i EG.
I och med att fördraget mellan förbundsrepubliken Tyskland och
DDR träder i kraft förenas de båda länderna. De fem nya tyska
delstaterna ingår därmed i EG.
Förenade kungariket blir den tionde medlemmen i
valutasamarbetet.
Polen och de stater som anslutit sig till Schengenavtalet enas om
att upphäva visumtvånget med verkan från och med den 8 april
1991.
Finansministrarna når ett genombrott i fråga om
harmoniseringen av moms och punktskatter på alkohol, tobak
och mineralolja. Från och med år 1993 skall en moms på 15 % i
regel inte underskridas.
Spanien och Portugal ansluter sig till Schengenavtalet.
Sverige ansöker om anslutning till EG.
Europeiska rådets toppmöte i Maastricht. Stats- och
EUROPA FRÅN A TILL Ö
16.12.1991
13.1.1992
7.2.1992
18.3.1992
5.4.1992
2.5.1992
20.5.1992
2.6.1992
20.9.1992
25.11.1992
6.12.1992
11-12.12.1992
22.12.1992
1.1.1993
12.1.1993
1.2.1993
17.3.1993
18.5.1993
2.8.1993
4.10.1993
12.10.1993
29.10.1993
regeringscheferna enas om utkastet till Fördraget om Europeiska
unionen.
Företrädare för EG och Tjeckoslovakien, Polen samt Ungern
undertecknar Europaavtalen i Bryssel.
Egon Klepsch (PPE) väljs till den sjätte talmannen för
Europaparlamentet sedan införandet av direkta val.
Fördraget om Europeiska unionen undertecknas i Maastricht.
Finland ansöker om medlemsskap i EG.
Den portugisiska valutan tas med i valutasamarbetet.
EG:s och EFTA-staternas utrikesministrar undertecknar i Porto
avtalet om upprättandet av ett Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).
Schweiz ansöker om medlemsskap i EG.
50,7 % av den danska befolkningen röstar i en folkomröstning
nej till Fördraget om Europeiska unionen.
51,05 % av franska folket röstar i en folkomröstning ja till
Maastrichtfördraget.
Norge ansöker om medlemsskap i EG.
I en folkomröstning röstar en majoritet av Schweiz befolkning
mot EES-avtalet.
Europeiska rådet i Edinburgh godtar Danmarks önskemål att inte
delta i en enhetlig valuta och i Europeiska unionens
försvarspolitik. Vidare beslutar man om Delors-paket II för
finansiering av EG fram till år 1999 samt om ett tillväxtinitiativ.
I Bryssel undertecknar företrädare för EG och Bulgarien ett
Europaavtal.
Den inre marknaden till stor del fullbordad.
I och med Islands ratificering har alla EFTA-länder – med
undantag av Schweiz – ratificerat EES-avtalet.
Europaavtalet mellan EG och Rumänien undertecknas.
EG och EFTA-staterna möjliggör EES-avtalets ikraftträdande
genom ett tilläggsprotokoll efter Schweiz avhopp.
Sedan undantagsreglerna för Danmark godkänts röstar 56,8 %
av danskarna i en folkomröstning ja till Fördraget om Europeiska
unionen.
Efter stor turbulens inom valutaormen ökar ekonomi- och
finansministrarna tillfälligt de tillåtna växelkursskillnaderna
mellan medlemsstaternas valutor från 2,25 % till 15 %.
Omförhandlade Europaavtal undertecknas av EG och tidigare
Tjeckoslovakien – Tjeckien respektive Slovakien.
Tysklands författningsdomstol beslutar till förmån för Fördraget
om Europeiska unionen och därmed har alla EG-stater ratificerat
fördraget.
Vid ett särskilt möte i Bryssel fastställer Europeiska unionens
stats- och regeringschefer var de nya EU-institutionerna skall ha
271
EUROPA FRÅN A TILL Ö
272
1.11.1993
10-11.12.1993
1.1.1994
16.3.1994
1.4.1994
8.4.1994
9-12.6.1994
12.6.1994
24-25.6.1994
19.7.1994
16.10.1994
3.11.1994
27-28.11.1994
9-10.12.1994
1.1.1995
9.1.1995
19.1.1995
23.1.1995
26.3.1995
12.6.1995
22.6.1995
26-27.6.1995
27.6.1995
18.7.1995
sina respektive huvudkontor: Europeiska monetära institutet i
Frankfurt, Europol i Nederländerna och Europeiska miljöbyrån i
Danmark.
Fördraget om Europeiska unionen träder i kraft.
En central fråga för Europeiska rådet i Bryssel är den ekonomiska
situationen inom Europeiska unionen. Kommissionens ordförande
Delors presenterar vitboken ”Tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning”.
Den andra etappen av den ekonomiska och monetära unionen
träder i kraft.
Efter Finland, Sverige och Österrike avslutar också Norge
anslutningsförhandlingarna.
Ungern ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
Polen ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
Det fjärde direktvalet till Europaparlamentet.
Österrikes befolkning röstar i en folkomröstning ja till anslutning
till EU med 66,4 % av rösterna.
Vid Europarådets möte i Korfu undertecknar EU och Ryssland ett
partnerskapsavtal.
Klaus Hänsch (PSE) väljs till den sjunde talmannen för
Europaparlamentet sedan införandet av direkta val.
I en folkomröstning röstar 57 % av den finska befolkningen ja till
anslutning till EU.
I Sverige röstar 52,2 % av medborgarna ja till EU-anslutning.
52,2 % av de norska väljarna röstar nej till EU-anslutning.
Europeiska rådet i Essen beslutar om en strategi för att närma
staterna i Central- och Östeuropa till EU och godkänner
kommissionens nya strategi för Medelhavsområdet.
Finland, Sverige och Österrike ansluter sig till EU.
Österrike ansluter sig till EMS.
Efter livlig debatt godkänner Europaparlamentet den nya
Europeiska kommissionen.
Europeiska Kommissionen påbörjar sin femåriga mandatperiod
under ledning av ordförande Jacques Santer.
Schengenavtalet träder i kraft. Mellan Tyskland, Beneluxländerna, Frankrike, Spanien och Portugal görs inte längre
personkontroll.
Associeringsavtalen mellan EU och Estland, Lettland respektive
Litauen undertecknas.
Rumänien ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
Europeiska rådet i Cannes tillsätter en ”reflexionsgrupp” som
skall förbereda 1996 års regeringskonferens om översyn av
Fördraget om Europeiska unionen.
Slovakien ansöker om anslutning till EU.
Tunisien och EU undertecknar det första associeringsavtalet
EUROPA FRÅN A TILL Ö
inom ramen för EU:s nya politik för Medelhavsområdet.
I Sverige äger för första gången val till Europaparlamentet rum.
Lettland ansöker om anslutning till EU.
EU och Israel undertecknar ett associeringsavtal.
EU och staterna i Mellanöstern och Nordafrika överenskommer
vid Medelhavskonferensen i Barcelona om ett långsiktigt
partnerskap. Ett av målen är upprättandet av ett
frihandelsområde ”Europa-Medelhavet” fram till år 2010.
28.11.1995
Estland ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
2.12.1995
I Madrid undertecknas en ny ”transatlantisk agenda”. Genom
denna förklarar sig Europeiska unionen och USA redo för
utvidgad handel och intensivare samarbete för att lösa
internationella problem.
8.12.1995
Litauen ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
14.12.1995
Bulgarien ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
15-16.12.1995 Europeiska rådet fastställer vid mötet i Madrid namnet ”euro”
som beteckning på den framtida europeiska valutan. Den
planerade tidsplanen för införandet av den ekonomiska och
monetära unionen skall iakttas. Från och med år 2002 skall
euron vara det enda betalningsmedlet i de stater som deltar i
EMU. Ett frihandelsavtal med Mercosur-staterna undertecknas.
1.1.1996
Tullunionen mellan EU och Turkiet träder i kraft.
17.1.1996
Tjeckien ansöker om anslutning till EU.
29.2.1996
Ryssland blir Europarådets 39:e medlem.
27.3.1996
Efter det att brittiska vetenskapsmän bevisat att
nötkreaturssjukdomen BSE (bovin spongiform encefalopati) kan
överföras till människor genom förtäring av nötkött, utfärdar
kommissionen ett globalt förbud mot export av brittiskt nötkött
samt brittiska nötdjursprodukter.
29.3.1996
I Turin öppnas under högtidliga former regeringskonferensen om
översynen av Maastrichtfördraget. Inom ett år skall förslag om
rättsliga och inrikes frågor, medborgarnas Europa, insyn och
effektivisering av institutionernas arbete samt förbättrade
utrikespolitiska beslutsstrukturer utarbetas.
3.6.1996
EU:s arbetsmarknads- och socialministrar godkänner riktlinjerna
för anställdas placering i utlandet. Arbetstagare, som av sina
företag sänds till andra EU-stater, skall arbeta på de villkor som
gäller i värdlandet.
10.6.1996
Slovenien ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
20.6.1996
EU:s energiministrar enas om en riktlinje för avregleringen av
energimarknaderna inom EU.
21-22.6.1996
Europeiska rådet i Florens godkänner Europolkonventionen.
13.10.1996
I Österrike genomförs för första gången val till
Europaparlamentet.
14.10.1996
Finland ansluter sig till valutasamarbetet.
17.9.1995
27.10.1995
20.11.1995
27-28.11.1995
273
EUROPA FRÅN A TILL Ö
274
20.10.1996
6.11.1996
24.11.1996
I Finland genomförs för första gången val till Europaparlamentet.
Kroatien blir Europarådets 40:e medlem.
Den italienska liran tas åter med i växelkursmekanismen inom
ramen för valutasamarbetet.
13-14.12.1996 Europeiska rådet i Dublin enas om en stabilitets- och tillväxtpakt
för EMU. De framtida eurosedlarna presenteras för allmänheten.
Stats- och regeringscheferna ger EU i uppdrag att skärpa
kampen mot den internationella brottsligheten.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Förteckning över
författare
Sven Behrendt - Centrum für angewandte Politikforschung (Officiellt namn:
Center for Applied Policy Research), universitetet i München.
Udo Diedrichs - Institut für politische Wissenschaft und Europäische Fragen,
universitetet i Köln.
Dr. Christian Engel - Staatskanzlei i Nordrhein-Westfalen, Düsseldorf.
Dr. Jürgen Erdmenger - Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för
transporter, Bryssel.
Dr. Fritz Franzmeyer - Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, Berlin.
Dr. Eckart Gaddum - ZDF-Landesstudio, Thüringen.
Prof. Erwin Häckel - Deutsche Gesellschaft für Auswärtige Politik, Bonn.
Olaf Hillenbrand - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for Applied
Policy Research), universitetet i München.
Josef Janning - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for Applied
Policy Research), universitetet i München.
Bernd Janseen (†) - Zentrum für Europäische Bildung, Bonn.
Dr. Mathias Jopp - Institut für Europäische Politik, Bonn.
Henry Krägenau - HWWA-Institut für Wirtschaftsforschung, Hamburg.
Dr. Thomas Läufer - Deutscher Bundestag, talmannens kansli, Bonn.
Barbara Lippert - Institut für Europäische Politik, Bonn.
Michael Matern - Landeszentrale für politische Bildung Rheinland-Pfalz, Mainz.
Andreas Maurer - Institut für Europäische Politik, Bonn.
Patrick Meyer - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for Applied
Policy Research), Universitetet i München.
Prof. Jörg Monar - Centre for Federal Studies, universitetet i Leicester.
275
EUROPA FRÅN A TILL Ö
276
Dr. Melanie Piepenschneider - Konrad-Adenauer-Stiftung, St. Augustin.
Dr. Elfriede Regelsberger - Institut für Europäische Politik, Bonn.
Dietrich Rometsch - Institut für Europäische Politik, Bonn.
Reinhard Rupprecht - Inrikesministeriet, avdelningen för inre säkerhet.
Nicole Schley - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for Applied
Policy Research), Universitetet i München.
Dr. Peter-W. Schlüter - Europeiska monetära institutet, Frankfurt am Main.
Ralf Schmitt - Badisches Tagblatt, Wirtschaftsredaktion, Baden-Baden.
Dr. Otto Schmuck - Vertretung des Landes Rheinland-Pfalz beim Bund, Bonn.
Kristin Schreiber - Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för industri,
Bryssel.
Dr. Bernhard Seidel - Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, Berlin.
Jürgen Turek - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for Applied Policy
Research), universitetet i München.
Prof. dr. Winfried von Urff - Institutionen för jordbrukspolitik, universitetet i
München-Weihenstephan.
Prof. dr. Wolfgang Wessels - Institutionen för statskunskap och europeiska frågor,
universitetet i Köln.
Prof. dr. dr. h.c. Werner Weidenfeld - Geschwister-Scholl-Institut für Politische
Wissenschaft, universitetet i München.
Anita Wolf-Niedermaier - forskare vid Mannheimer Zentrums für Europäische
Sozialforschung.
Redaktion: Nicole Schley - Centrum für angewandte Politikforschung (Center for
Applied Policy Research), universitetet i München.
EUROPA FRÅN A TILL Ö
Förteckning över
förkortningar
ASEAN
AVS-stater
Benelux
BNI
BNP
CAP
Cedefop
CEN
Cenelec
Comett
COPA
Coreper
COST
EBRD
ECB
Ecofin-rådet
ecu
EEG
EES
EFS
EFTA
EG
EIB
EKSG
EMI
EMS
EMU
Envireg
Sydostasiatiska nationers förbund (Association for South East
Asian Nations)
Länder i Afrika, Västindien och Stilla havet som genom
Lomékonventionen är associerade till EG
Ekonomisk union mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg
Bruttonationalinkomst
Bruttonationalprodukt
Gemensam jordbrukspolitik
Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildningen (Centre
européen pour le développement de la formation professionelle)
Europeiska standardiseringskommittén
Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering
Gemenskapsprogram för samarbete mellan universitet och
företag om teknisk utbildning
Organisationen för jordbrukets näringslivsorganisationer i
Europeiska ekonomiska gemenskapen (Comité des Organisations
Professionelles Agricoles de la CEE)
Kommitté för nationella regeringars ständiga representanter vid
EG (Ständiga representanternas kommitté - Comité des
Représentants Permanents)
Europeiskt samarbete inom vetenskaplig och teknisk forskning
Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling
Europeiska centralbanken
Rådet sammansatt av ekonomi- och finansministrarna
Europeisk valutaenhet (European Currency Unit)
Europeiska ekonomiska gemenskapen
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Europeiska fackliga samarbetsorganisationen
Europeiska frihandelssammanslutningen (European Free Trade
Association)
Europeiska gemenskaperna
Europeiska investeringsbanken
Europeiska kol- och stålgemenskapen
Europeiska monetära institutet
Europeiska monetära systemet
Ekonomiska och monetära unionen
Regionalt handlingsprogram inom miljöområdet
277
EUROPA FRÅN A TILL Ö
278
EP
EPS
Erasmus
ERUF
ESA
ESF
ESK
Esprit
EU
EUF
EUGFJ
Euratom
Eureka
Europol
FFU
FN
GATT
GFC
GTT
GUSP
HDTV
Interreg
JET
Leonardo da
Vinci
Lingua
Media
NET
OSSE
Petra
Phare
Race
SIS
Sokrates
Sprint
Tacis
Europaparlamentet
Europeiska politiska samarbetet
Europeiskt handlingsprogram för att främja rörlighet på
högskoleområdet
Europeiska regionala utvecklingsfonden
Europeiska rymdorganisationen (European Space Agency)
Europeiska socialfonden
Ekonomiska och sociala kommittén
Europeiskt strategiprogram för forskning om informationsteknik
(forsknings- och utvecklingsprogram)
Europeiska unionen
Europeiska utvecklingsfonden
Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket
Europeiska atomenergigemenskapen
Organ för samordning av europeisk forskning (European Research
Coordination Agency)
Europeiska polisbyrån
Fonden för fiskets utveckling
Förenta nationerna
Allmänna tull- och handelsavtalet-inom ramen för Förenta
nationerna (General Agreement on Tariffs and Trade)
Gemensamma forskningscentret
Gemensamma tulltaxan
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Högupplösningstelevision (High-Definition Television)
Gemenskapsinitiativ för gränsregioner
Joint European Torus-Forskningsprojekt om kontrollerad
termonukleär fusion
Det tidigare programmet Petra i ändrad form
Program för främjande av språkutbildning i EG
Handlingsprogram för att främja den europeiska audiovisuella
industrin
Next European Torus (projekt om kärnfusion)
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
Handlingsprogram för yrkesutbildning av un och deras
förberedelse för arbets- och vuxenlivet.
Gemenskapsprogram för stöd till central- och östeuropeiska
länder
Forskning och utveckling av avancerad kommunikationsteknik i
Europa
Schengens informationssystem
Det tidigare Erasmus-programmet i förändrad form
Strategiskt program för innovationer och teknologiköverföring
Gemenskapsprogram för stöd till de nya oberoende staterna och
EUROPA FRÅN A TILL Ö
TARIC
Tempus
TREVI
Unice
VEU
WTO
Mongoliet (Technical Assistance för the Community of
Independent States)
EG:s integrerade tulltaxa
Gemenskapsprogram för studentutbyte mellan högskolor inom
gemenskapen samt Central- och Östeuropa
Samarbetet inom ramen för EU:s tredje pelare
Europeiska samarbetsorganisationen för nationella
arbetsgivarföreningar och industrieförbund (Union des
Confédérations de l'Industrie et des Employeurs d'Europe)
Västeuropeiska unionen
Världshandelsorganisationen (World Trade Organization)
279