Vi är större än oss själva, men vi vet inte om det
Om andlig vägledning och kontemplativt lyssnande
Vi lever i en dimension som vi kanske anar men inte kan greppa. Vad kan då detta betyda?
Våra liv i det moderna samhället är fyllda till bristningsgränsen och intill utbrändhet av det
som vi upplever som absolut nödvändigt. Och vi tror kanske ibland att ju mer vi tar på oss, ju
fler roller och ”måsten” vi accepterar, desto större blir vi som personer – ända tills vi
bokstavligen går in i väggen, och då blir det tvärstopp. Eller vi kan berövas en eller flera roller
som bygger upp vår självbild. Då uppstår ett tomrum, ett hål. Hur kan vi handskas med det?
Kanske som Kerstin Anér skrev för rätt länge sedan: ”Stoppa världen, jag vill hoppa av!”
Detta är till en del en karikatyr, men inte helt.
Det finns flera sätt att handskas med situationen: massor av olika terapier, en hel del ”I’m OK,
you are OK”, hälsokurer – och allt det här har sannolikt något för sig och kan föra en bit på
väg. En svårighet kan vara att man i desperation griper efter allt man möter. För några år
sedan fanns en tv-serie med två unga män som ville skapa en helt ny religion utan anknytning
till existerande religioner och livsåskådningar. Jag minns inte hur det lyckades, men kanske är
de unga männen typiska för många människor idag, och allt sökande måste tas på allvar och
mötas även om man själv tycker annorlunda.
Men allt det här kanske visar på något väsentligt: det är en slags känsla av att söka något, att
gripa efter något som man tror/hoppas finns och som skulle kunna ge tillvaron en mening.
Men man kan inte definiera det.
Alla stora religioner och livsåskådningar tycks mig ha något gemensamt som just handlar om
det desperata och till synes planlösa sökandet, och jag tror att det rör det djupaste i sökandet:
vad är en människa och finns det någon mening med och för henne? Jag kan naturligtvis inte
ge något tillfredsställande svar på en fråga som har ställts så länge människor funnits och som
sannolikt kommer att ställas till världens slut, men jag kan reflektera över – inga recept - en
livsattityd att ha.
Så jag kommer tillbaka till början: människan är större än sig själv, och för att man skall
kunna bli medveten om detta är nyckelordet LYSSNA. Vi hör en massa saker utan uppehåll,
men tar vi oss tid, har vi förmåga till att verkligen lyssna till det vi hör?
För mig är lyssnandet något som tar hela människan i anspråk: en hel människa lyssnar till en
annan hel människa, inte bara med öron utan med ögon, hjärna, hjärta, kroppsrörelser och
känslor. Så det handlar inte bara om en aktivitet, utan en livsattityd som engagerar en hel
människa. En attityd som kan öppna ett ”inre öga” (i olika livsåskådningar också kallat det
tredje ögat, hjärtats öga mm). Ett öga som låter oss ana en större dimension, om vi lyssnar.
Man kan säga att det gäller att lyssna på flera nivåer. Jag lyssnar till
- mig själv
- andra
- den större verklighet som man kanske anar eller i varje fall
längtar efter och som jag själv kallar GUD.
Det handlar om att
- lyssna till vad som sägs
- lyssna till vad som inte sägs
- lyssna till vad som eventuellt ligger bakom orden
- lyssna mellan raderna
- lyssna till vardagslivets händelser
I andligt vägledningssammanhang talar vi om KONTEMPLATIVT LYSSNANDE.
Kontemplation är ett stort ord som många förknippar med helgon, ökenfäder och andra stora
och ouppnåeliga personligheter. Och ändå är människan skapad till kontemplation. Hör ett par
definitioner: det är att se på Gud och se på världen med Guds ögon (Thomas av Aquino);
kontemplation är barnets förmåga till förundran (sagt av en nutida dominikan). Kanske kan
man också tala om en intensiv närvaro, nu.
I ett samtal mellan två personer som verkligen försöker lyssna till varandra händer det
mycket. Det är inte ett passivt hörande, det sker något mellan två personer i samtal och
relation. Man talar om ”ett stort öra och stängd mun”. En människa som inte blir hörd eller
sedd ”finns inte”. Man lyssnar till en historia, men man måste inte förstå allt, veta allt, ge svar
på allt. Lyckligtvis, utan du kan lyssna till berättelsens melodi och ta in den i ditt hjärta.
En amerikansk författare skriver: ”Holy listening, heligt lyssnande, är ömsesidig lydnad.”
Lydnad är ofta ett ord som för tanken till ofrihet, men att vara lydig är att lyssna, att höra och
innebär följsamhet. De som samtalar lyssnar uppmärksamt och respektfullt. Respektfullt för
att alla människor är skapade till Guds avbild. Alla.
Att lyssna är att vänta tålmodigt, kanske i mörker som den unge Samuel i templet. Han hörde
Gud kalla om natten, men kände inte igen rösten utan trodde att det var hans läromästare Eli
som kallade. Tre gånger skickades han tillbaka till sin säng innan han kunde svara. Han
väntade i mörkret och fann ett svar.
Jag vill vara en ”holy listener” – men också mig själv. Jag skall inte ”göra” något med mitt
lyssnande utan ”åsidosätta” mig själv, bli ödmjuk, vilket betyder att se och erkänna min plats i
Guds skapelseordning. Men framför allt ska jag vara respektfull, för jag har i mina händer
något dyrbart och ofta sprött: någons tillit. Vi lyssnar i ömsesidig sårbarhet, man delar smärta,
mod, hopp, glädje och helighet.
Att arbeta med människor, ja egentligen varje relation, kräver en attityd av respekt – hopp –
kärlek – närvaro. En sammanfattning av allt detta är för mig en Kristusbild från kapellet på
Johannesgården i Göteborg. I koret hänger en Kristus utan kors, han själv är korset med
famnen öppen mot alla. Jag kallar honom den öppna famnens Gud.
Genom kontemplativt lyssnande skapas något i en relation, skapas på nytt en människa.
Det här kan väl låta som vackre drömmar, och till en del är det väl också så, men där finns en
verklighet att arbeta på, att söka sig fram mot, att som andlig vägledare med all kraft söka
förverkliga. Och samtidigt, ”det finns ingen som har tid, det finns ingen som har lust att lyssna
på mig”. Nej, det kan nog vara sant, men var och en har också att ta ansvar för sitt eget liv, sin
egen attityd till livet, människorna och händelserna. Andlig vägledning är en gemensam
vandring, en relation mellan två vuxna och ansvarstagande människor. Svårt? Ja, utan tvivel,
men glöm inte att ”Gud såg att det var mycket gott”. Det han såg var vi.
Det första, men också det svåraste, är att börja lyssna till sig själv för att ha en grund att stå på
i mötet med andra. Den heliga Katarina av Siena talar om ”självkännedomens inre cell”, det
tysta rum inom henne där hon ser sig själv i ”Guds spegel” med gott och ont, med skuggor
och dagrar. Man skulle kunna tro att hon då faller ihop i självkritik och sorg över sin litenhet.
Man nej, hon brister ut i lovsång över att Gud kan göra stora ting med det skraltiga material
som vi människor erbjuder.
Jag hoppas att den andliga vägledningen kan förmedla att
vi är större än oss själva!
Sr Monica Bexell OP
