Användandet av privata militära organisationer i humanitära

advertisement
Användandet av privata militära organisationer
i humanitära interventioner
En C-uppsats i praktisk filosofi av Johan Albinsson,
Göteborgs universitet, Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Handledare: Joakim Sandberg
HT2011
Innehåll
Inledning.................................................................................................................................................. 2
Bakgrund ................................................................................................................................................. 2
Beskrivning av PMO:er ........................................................................................................................... 3
Pattisons ståndpunkt ................................................................................................................................ 4
Pattisons fyra invändningar. .................................................................................................................... 5
Orealistiskt förslag (i).......................................................................................................................... 5
Olämpligt motiv (ii)............................................................................................................................. 6
Avsaknad av demokratisk kontroll (iii) ............................................................................................... 9
Avsaknad av juridisk kontroll (iv)..................................................................................................... 10
Ett mer omfattande problem .................................................................................................................. 12
Pålitlighet och erfarenhet................................................................................................................... 12
Slutsats .................................................................................................................................................. 14
Referenslista: ......................................................................................................................................... 16
1
Inledning
Den 29 april 2004 chokades världen av ett antal bilder, tagna i det ökända Abu Ghuraybfängelset strax utanför Bagdhad, blev kända för omvärlden. Bilderna föreställde Irakiska
fångar som på olika sätt blivit förnedrade och torterade av amerikanska soldater. 11
amerikanska soldater åtalades, varav ett par dömdes till fängelse. Men det var inte bara
amerikansk militär som jobbade i fängelset. På plats fanns även personal som inte var
anställda utav den amerikanska försvarsmakten, utan personal som var inhyrd från privata
militära företag. Efter att skandalen i Abu Ghurayb uppdagades lämnades även flera
anmälningar in mot de två företag som framför allt var inblandade i skandalen, Titan
Corporation som bistod med översättning och tolkning samt CACI International som bistod
med förhörspersonal. 6 personer från dessa två organisationer betraktades som i högsta grad
inblandade i skandalen men ingen av de personer som var privat anställda åtalades.1 USA har
satt upp lagar som förhindrar att privata aktörer åtalas i bland annat Irak. En smidig lösning
såklart, då dessa trupper kan användas för att utföra uppdrag som inte alltid är helt rumsrena.
Min frågeställning kommer att gälla detta: Är privata militära organisationer något som det
internationella samfundet bör använda sig av i humanitära insatser?
Bakgrund
Irak är dock inte någon humanitär insats på samma sätt. När ett land på något sätt kränker sitt
folks mänskliga rättigheter eller på annat sätt utgör ett hot kan FN ta ett beslut att en stat eller
en koalition av stater får tillåtelse att, eller till och med bör, ingripa för att stävja situationen i
landet och befria dess invånare från förtryck. Dessa ingripanden är FN-sanktionerade och kan
innebära flera saker. Bland annat att med militär hjälp framtvinga att de mänskliga
rättigheterna efterföljs. Dessa insatser består oftast i att en eller flera stater tillsammans hjälps
åt att få bukt med problemen. Det är dock upp till varje land att besluta huruvida de vill stödja
dessa insatser, och i vilken omfattning. Sverige har till exempel just nu ca 500 personer i
Afghanistan som är anställda av svenska försvarsmakten för att hjälpa den afghanska
regeringen i sin konflikt mot talibanerna med att försöka stävja det förtryck och den
kriminalitet som finns där. Nyss har det tagits ett beslut om att dessa trupper succesivt skall
minskas fram till år 2014, då de ska vara helt borta. Den största aktören just nu är USA, som
är det land som har absolut flest trupper i landet, ca 100 000 statligt anställda är på plats.
Men detta är bara den officiella siffran. I själva verket finns där ett stort antal människor som
kämpar på USAs sida, men som inte är anställda direkt av försvarsmakten. Dessa soldater är
anställda av privata företag vars tjänster köps in av nationerna. Anledningarna till detta är
flera. Det verkar för det första ofta en bra ekonomisk lösning för de inblandade
militärmakterna, men det ger också ett plus i statistiken, då de omkomna från dessa trupper
1
http://www.humanrightsfirst.org/wp-content/uploads/pdf/Saleh_v_Titan.pdf
2
inte behöver räknas med i nationens förluster. En tredje anledning är att till exempel Sverige,
som bara har mandat för 500 man, kan hyra in personal ifrån dessa privatägda företag, som
likt vanliga civila bemanningsföretag åtar sig uppdrag att fixa fram den personal som fattas,
vilket gör att försvarsmakten inte behöver ”slösa” militära mandat och personal på
befattningar som tillexempel kockar, vakter och sophämtare. En smidig lösning så klart, både
ekonomiskt och politiskt.
Att använda legoknektar eller köpta soldater är något som nästan alltid har funnits. Stora
fältherrar har betalat folk för att strida på deras sida. I moderna tider har konceptet
legosoldater förändrats och blivit till en stor industri, och har också på många sätt lyckats
undgå just stämpeln legosoldater, vars användning enligt flera överenskommelser, däribland
Genèvekonventionerna, är reglerade. Från att tidigare bara vara individer eller trupper av
soldater som erbjudit sina tjänster i krig och beskydd, till det nuvarande konceptet med stora
multinationella företag som erbjuder allt från stridande styrkor till logistiska lösningar,
soldatutbildningar, underrättelsetjänster och minröjningar, har branschen gjort stora framsteg
och är nu en oerhört lukrativ marknad2. En av skillnaderna på vanliga legoknektar och
PMO:er är att vinstintresset har skiftat från ett individuellt sådant, till ett vinstintresse på
företagsnivå.
Men det finns naturligtvis, vilket framgår i inledningen inte endast positiva effekter med dessa
PMO:er. Jag kommer till viss del försöka att reda ut vilka för-, och nackdelar som uppstår när
man använder sig av dessa inhyrda soldater. Jag kommer att gå igenom och diskutera varför
och när man bör, eller inte bör använda sig av dem. Uppsatsen kommer till stor del utgå ifrån
James Pattisons artikel ”Outsourcing the responsibility to protect: humanitarian intervention
and private military and security companies” från 2010, där han menar att det finns tillfällen
då det är moraliskt försvarbart att använda sig av dessa organisationer. Jag kommer att
ifrågasätta vissa av hans resonemang och skriva under på andra.
Beskrivning av PMO:er
Privata militära organisationer, eller PMO:er (som jag har valt att kalla den typ av företag som
jag refererar till) kan, beroende på vilka typer av tjänster de bistår med, generellt delas upp i
tre olika sektioner3, även om många av de stora företagen har falanger som arbetar med alla
olika grenar. Den första och mest tydliga, även den som mest liknar klassiska legosoldater är,
så kallade försörjningsfirmor (Military provider firms), det vill säga de företag som bistår med
stridande trupper, i olika utformning. Det kan vara stridande piloter, infanterister eller, i
många fall, vakter. Personer som är beväpnade på ett eller annat sätt, och den personal som
krävs för att dessa ska operera. Den andra typen är konsulterande firmor (Military consulting
firms). Dessa typer av företag bistår, som namnet påpekar, med kunskap av olika sorter.
Framför allt hjälper de till att träna trupper eller hjälper till med taktiska lösningar. Rent
konsulterande firmor har alltså inga direkt stridande enheter, utan bistår med träning och
rådgivning, logistiska lösningar, underättelse, tolkning eller strategi. Den tredje och sista
typen av PMO:er, och kanske även den som är minst direkt inblandad i den stridande
2
3
Singer, P.W. (2003)
Jag har här valt att använda mig av samma indelning som Singer gör I sin bok.
3
konflikten är de så kallade understödsfirmor (Military support firms). Dessa typer av företag
bistår med de tjänster som behövs för att ett basläger över huvud taget skall kunna fungera.
De antar sig helt vanliga civila uppgifter, sådant som behövs i varje litet eller stort samhälle.
Uppgifter som de kan bistå med är bland många andra: brandkår, postutdelning,
kraftförsörjning, försörjning av mat och vatten, sophantering och alla diverse tjänster som ser
till att baslägret fungerar så smidigt och smärtfritt som möjligt.
Det är ganska tydligt att alla olika typer PMO:er inte är föremål för alla typer av kritik som
riktas mot dem. Det är sällan som tillexempel en understödsfirma anklagas för brott mot de
mänskliga rättigheterna. Man ska alltså inte direkt dra alla dessa företag över en kam, just för
att de bistår med privata militära tjänster. Men ett genomgående problem är att det, oavsett
vilka typer av tjänster som erbjuds, ofta finns ett eller annat skelett i garderoben, vilket
kommer att framgå senare.
Pattisons ståndpunkt
Pattison argumenterar i sin uppsats för att trots avsaknad av effektiv reglering och insyn, så
finns det fall där det skulle vara okej att lägga humanitära interventioner, eller delar av dem,
på entreprenad. Han undersöker fyra centrala invändningar mot att anställa privata företag för
att göra detta. Dessa fyra invändningar är att (i) förslaget är orealistiskt, (ii) PMO:er saknar
rätt motiv, (iii) anställa PMO:er underminerar den demokratiska kontrollen, och (iv) det är
svårt att hålla PMO:er juridiskt ansvariga, och de bryter därför oftare mot krigslagarna. Men
istället för att undersöka huruvida dessa argument är giltiga, ser han istället till vilken vikt som
bör läggas vid dessa argument. Han menar att trots den kritik som lyfts fram så kan det finnas
anledning att hyra in privata företag om två villkor möts. Dessa är (a) när man svarar på en
allvarlig humanitär kris där de värsta moraliska felen begås och (b) när det är högst troligt att
de kommer att lyckas.
Pattison säger i stora drag att: Även om det saknas effektiv reglering, om det uppstår ett
scenario där (a) de värsta moraliska felen begås (dvs mord, våldtäkter, etnisk rensning osv) i
en massiv skala, där stater erkänner att dessa fel begås men där (ii) trots att företagen har
tvivelaktiga motiv, (iii) även om användandet av PMO:er underminerar den demokratiska
kontrollen, (iv) trots att de själva då och då kränker mänskliga rättigheter, så är det moraliskt
berättigat privata militära organisationer om (b) sannorlikheten för att de lyckas och/eller är
högst effektiva (eller mer effektiva än statliga styrkor) är övervägande stor.
För att det skall vara moraliskt försvarbart att använda sig av PMO:er så krävs det att PMO:er
har den erfarenhet och kunskap som krävs för att sannolikheten ska vara övervägande stor, så
(moraliska) kostnaden blir betydligt lägre än (moraliska) vinsten.
Vad jag vill göra är att visa att detta scenario är en omöjlighet. Detta genom att:
(1) trycka hårdare på de invändningar Pattison själv tar upp för att ge dem en större vikt vid
själva övervägandet så det ska bli svårare att acceptera dem. (2) Lägga till ytterligare
argument under Pattisons fyra invändningar som kommer försöka visa att (a) kvaliteten på
PMO:ers militära arbete sämre än den övriga militärens, på grund av vinstintresset, (b) det
finns en överhängande risk för att PMO:er kan börja strida för andra aktörer än det
4
internationella samfundet, och (c) PMO:er saknar legetimititet i allmänhetens ögon, på grund
av vinstintresset. (3) Försöka påvisa att invändning (i) som Pattison förkastar, endast kan
förkastas genom att acceptera (ii)-(iv), och därmed ge en ännu högre vikt till (ii)-(iv), bland
annat genom Pattisons egna argument om erfarenhet och effektivitet, vilka som anställs av
PMO:er, tidigare meriter och rykte. Helt enkelt att man inte bara kan räkna in de
konsekvenser som blir av just den intervention som enligt Pattison är moraliskt försvarbar,
utan att allting som föregår den också måste inkluderas.
Pattisons fyra invändningar.
I detta stycke kommer jag att redogöra grundligare för de invändningar som Pattison själv tar
upp, men jag kommer också lägga till argument som jag tycker att han har missat. På så vis
blir det i sig inte en klassisk redogörelse, utan snarare en ny version av hans argumentation.
Orealistiskt förslag (i)
Ett av de vanligaste argumenten mot att använda sig av PMO:er i någon form av humanitära
interventioner anses enligt Pattison av många vara ett orealistiskt förslag. Vem ska till
exempel betala för uppdragen? Många stater redan problem med att acceptera att västvärlden
”lägger sig i”, och inkräktar på deras territorier för att försvara deras civila. Att istället en
privat, ekonomiskt driven organisation inkräktar på deras territorium är för många ännu
svårare att acceptera. Att detta skulle kunna var genomförbart anser vissa vara utopi skriver
Pattison. Men faktum är att det finns exempel där PMO:er redan har används i dessa typer av
interventioner. Pacific A&E har vid ett flertal tillfällen varit med och understött både AU och
FN med logistik och transporttjänster. Att Executive Outcomes 1995, då det anställdes av
Sierra Leones regering, lyckades häva Revolutionary United Fronts (RUF) belägring av
Freetown och förstöra RUF:s högkvarter är ett annat exempel.4 Dessutom används PMO:er
frekvent som icke-stridande element för att till exempel bygga baser och ta hand om allt
vanligt civilt arbete som krävs för att ett högkvarter eller en militärbas skall fungera. Ett
exempel på detta är understödsfirman Brown & Root Services (BRS)5. Dick Chaney, före
detta vicepresident och tidigare också VD för BRS har sagt6:
”The first person to greet our soldiers as they arrive in the Balkans and the last one to wave good-bye is
one of our employees”.
Sedan 1992 har BRS bistått USA:s försvarsmakt med personal i flera av deras insatser
utomlands, däribland i Afghanistan, Kosovo, Kuwait och Somalia. Att PMO:er kan
genomföra uppdrag är det därför ingen tvekan om, menar Pattison. Att de har lyckats med
uppdrag tidigare menar han är ett skäl till att förkasta invändningen om ett orealistiskt förslag.
Understödsfrimor behöver inte på samma sätt som de andra delarna, bli accepterade av
befolkningen i den stat som de opererar, eftersom de sällan syns utåt. De befinner sig till
största delen på de baser som byggs upp, och har ingen direkt kontakt med lokalbefolkningen
4
RUF hade gjort sig skyldiga till att våldta, mörda och stympa tusentals människor.
BRS har bytt namn vid ett flertal tillfällen och kallar sig nu KBR (Kellog, Brown & Root)
6
Singer, P.W. (2003:136)
5
5
på samma sätt som de stridande trupperna, vilket gör att de inte är föremål för något hot på
samma sätt.
Det verkar uppenbarligen som om den privata militärindustrin har stor kapacitet att
åtminstone helt eller delvis understödja statliga försvarsmakter (så som den Amerikanska),
men även utföra vissa stridande åtaganden. Det finns många exempel på tillfällen där PMO:er
har gjort korta, skarpa ingripanden, bland annat gisslanfritagning och aktioner mot rebeller.
Men de goda exemplen från mer omfattande insatser av försörjningsfirmor lyser med sin
frånvaro. Detta kan dock bero på flera orsaker. Kanske är det så att det inte finns några bra
exempel, eller så är det så att de bra exempel som finns inte kommer fram, utan att de likt
många fall med domare inom idrotter världen över, märks som minst när de är som bäst, och
det oftast är misslyckanden som belyses.
Men för mig känns det inte riktigt som Pattison inser vidden av problemet. Det finns många
problem som framför allt omfattar de stridande styrkorna som gör att jag inte är helt
övertygad om att de faktiskt är kapabla att genomföra en humanitär insats. Detta är något som
kommer framgå tydligare i del (v).
Olämpligt motiv (ii)
Det finns många invändningar mot krig och konflikter i stort, men de flesta är relativt överens
om att militära aktioner många gånger är ett nödvändigt ont. Men att direkt tjäna pengar på en
väpnad konflikt känns för många intuitivt fel. En invändning mot PMO:er är just den
kantianska tanken att göra rätt saker av rätt skäl. Att inte ha rätt motiv är i sig fel. Men att vara
ekonomiskt motiverad behöver inte alltid anses som moraliskt fel, men när det kommer till
militära aktioner och åsamka skada på andar personer för att tjäna pengar, så blir motivet
direkt lite mer suspekt.
Men även om man inte tycker att motivet i sig är fel, så finns det andra mer praktiska problem
med att bedriva militär verksamhet med vinstintresse som primär motivationsfaktor. För det är
det som PMO:er oftast, om inte alltid, har. Det är därmed inte säkert att den ekonomiska
motivationen är den enda motivationen i varje fall, men att det finns anledning att tro att det
oftast är den främsta.7 Det faller sig då också naturligt att anta att den ekonomiska vinningen
är en av de främsta anledningarna till varför en PMO och dess soldater överhuvudtaget åtar
sig ett uppdrag. Detta innebär därmed att anledningen till att en PMO antar sig ett uppdrag
antagligen beror på hur mycket pengar de kan komma att tjäna, snarare än den sympati de
känner för de som drabbas av konflikten, eller omfattningen och seriositeten av brotten mot de
utsatta.8
Dock har PMO:er ett rykte att nå upp till, för utan ett rykte får de heller inga uppdrag att
utföra. Man kan därför inte dra slutsatsen att en PMO inte bryr sig om vad de gör, så länge de
tjänar pengar. Att de vill ha en image är alltså inget att tveka om, men det finns andra
problem. Singer skriver att
”private companies as a rule are more interested in doing well than good.”
7
8
Pattison (2010)
Singer, P.W. (2003:217)
6
Med det menar han att det finns en stor risk att de privata företagen snarare vill visa upp bra
resultat än att åstadkomma något gott. Ett exempel på detta är att PMO:er som ägnar sig åt
minröjning fått kritik för att de endast röjer de största vägarna, då detta är både lättare och ger
ett intryck av en lyckad operation, men ignorerar mer lantligt belägna stigar och områden,
eftersom detta innebär en mycket högre risk, trots att det är minst lika viktigt, eftersom det
ofta är där civilbefolkningen, och framförallt barn rör sig. 9 Så att ett företag försöker skaffa
sig ett gott rykte, är ingen garanti för att de kommer att lämna ett uppdrag väl utfört.
Till skillnad från staters försvarsmakter, som i de allra flesta fall finns till för att om möjligt
motverka krig, eller försvara sig ifall en konflikt skulle uppstå, så är PMO:er direkt beroende
av att krig och konflikter faktiskt existerar. Därför finns det också andra anledningar för dessa
företag att inte utföra sina uppdrag på absolut bästa sätt. Om PMO:er är högst effektiva i sitt
arbete, så kommer de göra sig själva arbetslösa. Att fullt ut lösa en konflikt skulle innebära att
PMO:en ganska snart står utan jobb. Vad som är optimalt för företagen är att se till att det är
mer eller mindre riskfritt att operera i landet, men att konflikten ändå är tillräckligt
närvarande, så deras tjänster fortfarande behövs. Vad som är bäst för företaget är alltså inte
synonymt med det som är bäst för mänskligheten. Det bästa för en PMO är alltså inte att vara
så effektiva som möjligt, utan endast tillräckligt effektiva för att bibehålla sitt förtroende.10
Medlemmar ur Executive Outcomes vittnade bland annat om hur man efter man drivit ut RUF
ur Freetown istället för att följa efter rebellerna in i skogen, vilket hade varit det militärt bästa
taktiska beslut, valde att åka ut och vakta gruvindustrins områden.11 Man kan likna
förfarandet med ett läkemedelsföretag, där det bästa för företaget är att hitta ett piller som
maximalt antal personer måste ta så ofta som möjligt, så länge som möjligt (som är fallet med
vissa hjärtmediciner). Men det bästa för mänskligheten hade varit ett piller som helt botar en
sjukdom av så få doser som möjligt. Vinsten för företagen varierar enormt mellan dessa två
fall. Det faktum att det inte ligger i företagens bästa att göra så bra ifrån sig som möjligt är
också en invändning mot Pattisons förnekande av (i). Även om PMO:er skulle ha kapaciteten
att genomföra en humanitär insats, så ligger det inte i deras intresse att fullt ut lyckas med
uppgiften.
En annan del av invändningen behandlar frågan om vilka sidor PMO:er kan tänkas strida för.
Ett faktum är att det har hänt att båda sidor av en konflikt har rekryterat inhyrda soldater som
kämpar på dess sida. Ett exempel på detta är konflikten mellan Etiopien och Eritrea 19971999, då etiopiska myndigheter hyrde in en liten men komplett flygflottilj. De ryska piloterna
anklagades för att inte fullt ut fullfölja kriget som de var involverade i. Den ryska enheten var
villiga att bomba civila mål, men det var mycket sällan som de anföll det Eritreanska
flygvapnet. Anledningen till detta tros bero på att det ryktades att Eritrea hade anställt ryska
och ukrainska piloter på sin sida. Bekymmer med att landsmän har kämpat på båda sidor av
en konflikt och varit ovilliga att anfalla sina egna landsmän är tyvärr inte unikt och har
uppstått vid flera tillfällen.12 I fallet ovan är det personer som har varit anställda hos olika
företag, kanske med olika motivation och olika sympatier. Ett problem som uppstår här är att
9
Singer, P.W. (2003:157)
Singer, P.W. (2003:157)
11
Singer, P.W. (2003:158)
12
Singer, P.W. (2003:158)
10
7
företagen i allra högsta grad bidrar till att konflikten drabbar ett mycket större antal civila än
vad de hade gjort utan inhyrd armé. Uppenbarligen hade ingen av de stridande sidorna ett
komplett flygvapen, och med hjälp av PMO:er så infördes denna enhet till båda sidor. Att en
firma anställs på ena sidan öppnar ett behov och arbetsmöjligheter för andra firmor på andra
sidan.
Men i vissa fall är den ekonomiska drivkraften än starkare, och stora företag går ännu längre
för att försäkra sig om att inkomsten blir så stor som möjligt. Att en och samma organisation
jobbar för två sidor i en konflikt är inte alls lika vanligt. Men det har hänt. Det påstods att
firman Lifeguard försåg rebeller i Sierra Leone med vapen. Men detta inträffade då Lifeguard
huvudsakligen var anställda av landets gruvindustri för att skydda deras verksamhet mot
rebellattacker. Det har hävdats att ett av villkoren för vapenförsäljningen till rebellerna var att
gruvindustrin skulle kunna fortsätta obehindrat i området. Lifeguard var i konflikten
samarbetspartners med Sandline, som i sin tur var anställda av landets regering för att kämpa
ner dessa rebeller. Samtidigt rapporterades det om att Sky Air Congo som bistod med
luftburna leveranser till statens regering och Sandline, som ett led i kontraktet, också försåg
samma rebeller med vapen. Sandline, Lifeguard och Sky Air Congo hade därmed inkomst
från båda sidor i en stridande konflikt, allt för att försäkra sig om att den ekonomiska
vinningen blev stor nog, utan tanke på varken civilbefolkning eller några etiska motiv13.
Att många företag kan gå väldigt långt för att tjäna pengar framgår tydligt. Men det är inte
bara ute på slagfältet. Även understödsfirmor har en historia av att fuska med ekonomin. 1999
gjorde USA ett försök att privatisera en av sina baser i Bosnien, där de anlitade BRS för att
utföra uppdraget. Utan att ens rådfråga det högsta befälet på basen bestämde företaget att de
skulle behövas en personalstyrka på 116 personer för att driva basen, medan armén menade
att det endast behövdes 66 personer för att driva basen. När befälet för USA:s brigad i
Bosnien beslutade sig för att granska företaget närmare upptäckte han att 85 procent av
arbetsstyrkorna var övertaliga och att 40 procent inte hade några arbetsuppgifter alls14.
Eftersom BRS blev betalda beroende på antalet anställda, så anställde de så många personer
de möjligtvis kunde, så kallade ”skuggarbetare”; ett vanligt trick, enligt Singer. Eftersom
många organisationer har denna ekonomiska drivkraft framför andra, innebär det att de oftare
prioriterar hur mycket pengar de kan tjäna istället för att fokusera på hur duktiga deras
arbetare är. DynCorps kontrakt med USA:s luftunderstöd är ett annat bra exempel på detta. En
anställd flygmekaniker från DynCorp uttrycker sig såhär:
”We have people who are working on aircraft with absolutely no aviation experience nor ground-equipment
skills. … The management here is looking at the bottom line, and they surely do not seem to care what kind of
person works on the helicopters.”
Enligt Singer bestod personalen som jobbar med att underhålla luftfarkosterna bland annat av
personer vars enda tidigare arbetserfarenhet var som servitriser säkerhetsvakter, kockar och
expediter. DynCorp-personal säger att antalet störtade farkoster som inte blivit nedskjutna av
finendeeld mycket väl kan bero på den oerfarna personal som arbetat med dem.
13
14
Singer, P.W. (2003:158)
Singer, P.W. (2003:157)
8
Så även om dessa understödsfirmors girighet framförall drabbar staternas plånböcker, och inte
direkt några personer (förutom då förstås personer i de kraschade flygplanen), så är detta ännu
ett exempel på hur långt många företag kan gå för att tjäna extra pengar under konflikterna.
Men det ekonomiska motivet drabbar även pålitligheten hos soldater på marken och inte bara
på företagsnivå. Ryska myndigheter har haft problem med sina kontraktsanställda soldater i
den tjetjenska konflikten, där upp emot 30 procent av de kontrakterade soldaterna har lämnat
sina ämbeten utan att fullfölja kontraktet. De tjetjenska rebellerna hävdar att de inhyrda
soldaterna är de som är minst benägna att strida tillbaka när de blir anfallna, och att de
dessutom är de som är absolut lättast att muta15. Pattison lägger fram ett resonemang
angående att det också finns anledning att se till de anställdas motiv och anledningar till att
bidra i konflikter. Han menar att i en stats armé så har de anställda ingen talan när det bestäms
i vilken konflikt de ska bidra, till skillnad från PMO:ers soldater. De ingår nästan alltid
kontrakt från fall till fall. Det är alltså de jure de själva som bestämmer var och när de ska
arbeta, och därför kan man anse att det bör läggas en större vikt vid deras motiv. Att PMO:er
ändå lyckas få ihop personal till att strida i orättfärdiga konflikter, vilket man kan anse att
konflikter där ett företag strider på båda sidor ändå är, antyder att så ofta inte är fallet.
Avsaknad av demokratisk kontroll (iii)
En annan invändning mot att anställa PMO:er är att de inte anlitas genom samma
demokratiska processer som den statliga armén. Eftersom det inte är statens armé, är det
heller inte lika naturligt att beslutet att anställa PMO:er är demokratiskt (i demokratiska stater
då förstås). Att processen är kortare har både bra och dåliga konsekvenser. Pattison
argumenterar för att det finns både instrumentella och intrinsikala argument för att
användandet av militärmakt ska vara demokratisk. Intrinsikalt är att statens trupper är folkets
trupper, då staten ytterst är till för att tjäna sina invånares syften. Användandet av PMO:er kan
användas för att kringgå befolkningens kontroll över vilka konflikter som staten militärt
engagerar sig i. Det krävs färre demokratiska processer för att anlita dessa, om ens några
överhuvudtaget. Att det finns en demokratisk process bidrar till att användningen av militära
trupper är mer genomtänkt. Fördelen med en avsaknad av denna demokratiska process
härstammar från sammafenomen som nackdelen. Det är betydligt smidigare och (bör gå)
betydligt snabbare att anställa PMO:er (eftersom detta ofta är en del av affärsidén), vilket kan
vara väldigt smidigt vid akuta situationer. USA använde sig tillexempel av PMO:er när
stormen Katrina sköljde över New Orleans 2008.16
Men sen finns det en hel del instrumentella konsekvenser som i sig inte alltid är önskvärda. På
grund av avsaknaden av demokratisk kontroll finns även en stor avsaknad av insyn i
branschen. Percy17 menar att vanliga uppgifter om branschen, så som dess storlek, eventuella
ekonomiska besparingar, antalet döda och skadade kontraktörer och annan information är
ibland näst intill omöjlig att få tag på. Detta beror på det mer eller mindre hemliga sätt som
stater skriver kontrakt med dessa organisationer. Detta gör också att stater, på gott och ont (ur
demokratisk synpunkt ofta ont), kan genomföra operationer som annars skulle vara omöjliga.
15
Singer, P.W. (2003:158)
Singer, P.W. (2003)
17
Percy (2006:21)
16
9
Ett tydligt exempel på detta ger Singer när han skriver om hur USA använder privata trupper i
sitt krig mot droger och FARC-gerillan i Colombia. USA hyr officiellt in tjänster från
DynCorp för träning av piloter och tekniskt understöd till Colombianska enheter. Men efter
att en Colombiansk helikopter störtat 2001 gick en enhet från DynCorp in och gjorde en
uppenbart offensiv insats där de även hade fyra egna attackhelikoptrar till understöd, vilket
ansågs vara underligt för ett officiellt icke-stridande uppdrag. Företagets talesman ville inte
uttala sig om incidenten, och hänvisade till ”kontraktuella förpliktelser”. Ett väldigt
annorlunda svar mot vad en anställd från USAs regering skulle ha gett, påpekar Singer.
Ett led i avsaknaden av demokratisk kontroll är att det också kan utsätta oskyldiga människor
för hot, eller försvåra arbetet för andra inblandade i rådande konflikter. När ett amerikanskt
privat företag anställs för att hjälpa till i konflikter, tillexempel mot de colombianska
drogkartellerna, utan det amerikanska folkets godkännande, så innebär det också att det
amerikanska folket, i synnerhet den amerikanska militären, blir klassade som fiender hos (i
detta fall) de colombianska kartellerna. De kan (eller vill) inte se någon skillnad på inhyrda
privata företag och den amerikanska armén. För dem är alla ”Yankees”. Detta försvårar också
naturligtvis för amerikanska trupperna när de ska utföra andra uppdrag. Det samma gäller i
andra mer öppna konflikter utomlands. Invånarna i ett land ser inte skillnad på om trupperna
är inhyrda eller statliga. Om vissa arméer inte håller sig till de förhållningssätt som finns,
skadar det förtroendet för många andra enheter, som i sin tur, om de haft en bra förtroende hos
lokalbefolkningen, hade kunnat uträtta större nytta. Detta gäller naturligtvis inte bara för
PMO:er, utan för alla som är inblandade i konflikter över lag. Men eftersom PMO:er oftast
inte anställs efter en demokratisk process, kan förtroenden försämras och hotbilder utvecklas
mot en personer som inte alls haft något finger med i spelet från första början. Genom en
demokratisk process däremot är det minst en majoritet av (den röstberättigade) befolkningen
som, genom direkt eller representativ demokrati, beslutar i vilka konflikter soldaterna ska
delta, och därmed också de som tar riskerna för de hot som deltagandet i konflikten möjligtvis
bidrar till.
Ett annat problem som uppstår är att genom att lägga militära aktioner på entreprenad, så
tappar man en viss kontroll över dessa styrkor, och hur styrkan används under insatserna. Den
hierarkiska kedjan blir på ett sätt otydlig eftersom de kontrakterade soldaterna svarar till sina
arbetsgivare, snarare än staten som har hyrt deras tjänster. Detta innebär att soldaterna snarare
lyder sina arbetsgivares order än de som kommer från befälhavarna från den anställande
staten, vilket kan få konsekvenserna att soldaterna arbetar för företagets bästa, snarare än det
allmänt bästa.18
Trots att Pattison grundligt går igenom detta argument, känns det för mig som att han inte har
insett vidden av problemet.
Avsaknad av juridisk kontroll (iv)
Ett av de stora generella problemen med PMO:er är att de ofta faller utanför de lagar, stadgar
och normer som annars gäller för personer involverade i strid. Generellt sett är det
privatpersoner som är anställda av företag i krigssituationer, ofta utanför sin egen nations
18
Pattison (2010)
10
gränser. De omfattas alltså inte av de lagar som vanliga statliga militärer opererar under,
heller inte alltid de civila lagar som finns. Vilket blir ett problem framför allt i länder som inte
har någon fungerande regering, som har möjlighet att åtala de som begår felaktigheter enligt
sina civila lagar. Problemet förstärks av att de stater som anställer PMO:er ofta saknar
förmågan, och även ibland viljan, att åtala kontraktörer som begått felaktigheter. I vissa fall
har till och med regler satts upp som givit PMO:er och dess anställda personal mer eller
mindre immunitet i konflikterna (som till exempel i fallet Abu Ghurayb-fängelset). Risken
med PMO:er är alltså att de hamnar i situationer där de kan använda övervåld eller anfalla
icke-stridande trupper, helt utan risk för någon direkt reprimand. När Executive Outcomes
anklagades för brott mot mänskligheten i Sierra Leone, resulterade det endast i att kontraktet
revs och inga utredningar startades. Och eftersom företagen ofta har sitt rykte att tänka på, för
att få ytterligare uppdrag, kan detta resultera i att företagen snarare försöker mörklägga
potentiella brott, snarare än att rapportera dem. Det saknas alltså juridiska institutioner både
för företaget som sådant, och för individen som arbetar för dem.
Vidare kan man också fundera på vad som händer när ett företag löses upp som, trots
avsaknaden av den juridiska kontrollen, står inför rätta? Många PMO:er opererar som
virituella företag, likt e-handelsföretag.19 I stället för att ha en stående armé, sitter de på stora
personal-databaser, där de kan kontakta och anställa personal från fall till fall. Förutom att
detta naturligtvis är ett bra sätt att spara in på utgifter är det också en stor fördel när det
kommer till juridiska problem. När företagen ställs inför dessa potentiella juridiska problem,
så som ett stundande åtal eller då regler och lagar i ett land ändras, kan de snabbt lösas upp
och återuppstå någon annan stans, under annat namn eller annan ledning. Att insynen i
branschen är så bristfällig som den är, och att de kontrakt som skrivs oftast omges av stor
sekretess och hemlighetsmakeri gör att det blir ännu lättare att försvinna, då det sällan finns
några officiella uppgifter på varken vem som har kontrakterats eller på vad.
Många hävdar dock att eftersom många av de som anställs av PMO:er anställs just för att de
har en grundlig utbildning i bagaget, stor erfarenhet av konflikter och är många gånger
mycket duktiga på vad de gör, besitter de en mycket högre kompetens än vad många andra
aktörer i lokala konflikter har, och det är därför mer osannorlikt att de begår dessa brott. Men
samtidigt skriver också Singer att i många konflikter har en stor del av de som anställs ett
tidigare förflutet hos hänsynslösa enheter från sovjet och apartheid-regimer. Dessa personer
har agerat utan omtanke för mänskliga rättigheter förut, och kan absolut göra det igen.
Men när PMO:er vid tillfällen är anställda av det internationella samfundet för att hjälpa till i
rådande konflikter, så har de ändå ögon på sig. Eftersom de opererar i en öppen konflikt, där
världen har ett intresse om vad som sker i konflikten, innebär det en stor risk för företagets
image om några oförrätter skulle komma ut. Man kan tycka att de därför har en anledning att
efterleva de regler som finns. Men mycket av deras verksamhet är inte på uppdrag av det
internationella samfundet. Det innebär också att det finns en riska att många PMO:er tar
anställning under regimer som bedriver orättfärdiga krig. Som jag har skrivit tidigare, så
verkar det allt som oftast som om några etiska värderingar inte spelar så stor roll, när det ställs
19
Singer, P.W. (2003:75)
11
emot att tjäna stora pengar. Om det dessutom kan ske utan någon större risk att bli granskade
verkar sannolikheten ännu större.
Men faktum är att avsaknaden av juridisk kontroll gör att det inte helt och hållet går att kolla
upp alla misstankar som finns. De privata arméer som är inhyrda har ingen anledning att själv
anmäla några oegentligheter. Så länge inte den anställande staten själva bedriver en
undersökning, så finns det heller inget kontrollorgan som följer upp eller rapporterar de
företeelser som sker, så vad som händer eller inte händer, vilka anklagelser som är sanna eller
inte är sanna är oerhört svårt att veta. Eftersom branschen och företagen är så flytande, och
företag växer i och med att de köper upp andra företag, de byter namn och nationalitet, så är
det oerhört svårt att se vem och vilka som är ansvariga för de oförrätter som har begåtts,
eftersom det också blir en fråga om identitet och ansvar. Vilket företag är det som är
ansvarigt? Är det företaget som existerade tidigare, eller företaget i dess nuvarande namn?
Eller är det så att det företag som upphandlar, också köper de oförätter som har begåtts i
historien? Detta gäller naturligtvis för alla typer av företag, företag som lurar personer på
fakturor eller där hantverkare utan tillräcklig kompetens anlitas. Men skillnaden är att det
oftast handlar om en felaktigt uppsatt kakelvägg eller en bluff-faktura på tio tusen kronor.
Men i denna fråga handlar det om mänskliga rättigheter, lidande, liv och död. Men de fakta
som finns, tillsammans med just det faktum att det finns misstankar och rivna kontrakt som
aldrig någon gått till botten med, samt svårigheten i att reda ut vem och vilka som är
ansvariga kanske är anledning nog att ifrågasätta användandet och den juridiska kontrollen?
Ett mer omfattande problem
Del (i)-(iv) är de delar som Pattison själv tar upp i sin artikel. Men för mig ter sig problemet
mycket mer omfattande än vad han uppfattar det. Detta beror framför allt på två faktorer. För
det första finns det en avsaknad av pålitlighet hos PMO:erna, som Pattison inte nämner mer
än i förbifarten i sin artikel, en avsaknad som genomsyrar i stort sett varje del av argumenten.
För det andra så räknar Pattison i sin slutsats inte med alla konsekvenser som med rimlighet
måste föregå denna möjliga intervention som Pattison pratar om kan inträffa, den där
kränkningen mot de mänskliga rättigheterna är så omfattande att det faktiskt kan vara
moraliskt försvarbart att använda sig av privata militära organisationer.
Pålitlighet och erfarenhet
En konsekvens som uppstår när det finns en avsaknad av reglering, när det demokratiska
inflytandet är begränsat och när verksamheten drivs av ett starkt ekonomiskt motiv är att
pålitligheten hos de företag som är inblandade blir starkt påverkad. Vi har organisationer som,
trots att de enligt Pattison kan, har all anledning att inte utföra de uppdrag de blir anställda att
göra på bästa sätt, till skillnad från trupper från demokratiska stater, där politikerna har sina
egna huvuden att tänka på. Så även om politiker har ett personligt vinstintresse av att inte på
allmänt bästa sätt utföra ett uppdrag, så gör den demokratiska processen att de ändå inte helt
och hållet kan tjäna sina egna syften. Det väljande folket kan om de vill se till att deras vilja
går igenom, politiker i demokratiska är trots allt förtroendevalda. Det spelar dessutom ingen
12
roll hur mycket de privata organisationerna lovar, eftersom vi20 ändå inte har någon direkt
insyn i branchen, och en väldigt begränsad möjlighet att driva en juridisk process om vi, trots
allt, skulle få reda på saker som har inträffat. Den ekonomiska motivationen gör dessutom att
vi inte ens kommer att kunna vara säkra på at företagen bara strider för det internationella
samfundet. Historien visar att organisationer vid flera tillfällen har stridit orättfärdiga krig,
ibland har olika organisationer stridit för flera sidor i en konflikt, där de har uppvisat ett
ointresse av att beskjuta varandra, men samtidigt inte varit sena att anfalla civila mål. De har
visat upp tendenser att snarare främja andra organisationers ekonomiska intressen, istället för
att göra det som vore taktiskt riktigt. En och samma organisation har dessutom vid ett par
tillfällen stridit på olika sidor i samma konflikt, vilket har resulterat i att de simultant har
tjänat pengar på båda sidor, utan att själva vara direkt involverade i konflikten. Vilka garantier
har vi för att de inte gör samma sak även i ett fall av humanitära insatser? Många av de bra
och dåliga exempel som tidigare nämnts härstammar inte från humanitära insatser, utan från
konflikter i övrigt, både rättfärdiga och orättfärdiga. Men det visar också att många av dessa
organisationer med största sannolikhet inte motiveras av de moraliska förpliktelser som kan
förväntas av de personer som mot pengar ska genomföra en humanitär intervention.
Pattison själv tar upp problemet med att en stat kan bli beroende av en PMO eftersom, om de
lägger vissa funktioner på entreprenad, så riskerar de att förlora nödvändig erfarenhet för att
genomföra samma uppgifter själva i framtiden. Jag anser att ett motsatsförhållande måste
gälla här. För att ett företag överhuvudtaget skall kunna vara kapabla att genomföra en
intervention, och framför allt då sannolikheten att de lyckas eller är högst effektiva är stor, så
krävs det en stor erfarenhet framför allt hos företaget, men också bland personalen. Och hur
får företagen erfarenhet, om inte från tidigare genomförda operationer eller uppdrag? Det
innebär att dessa tidigare genomförda uppdrag, enligt Pattisons eget förslag, är omoraliska.
Även om det finns stor kompetens på framför allt högre poster inom dessa företag, så består
personalen på marken (inte nödvändigtvis helt och hållet), men ofta delvis av personal från
tidigare ”hänsynslösa enheter från sovjet och apartheid-regimer”, av servitriser, kockar och
annan personal som saknar erfarenhet inom sitt arbetsområde. Trots att Pattison argumenterar
för att PMO:erna anställer personer från fall till fall, och att vi därmed har anledning att anta
att deras motiv är av ädlare sort, så är det ett faktum att många som jobbar inom PMO:er
tidigare har varit legosoldater, och många fortsätter vara det även efter sin anställning. Vi har
därför en ganska stark anledning att tro att ett stort antal av de soldater som ska genomföra de
interventioner vi vill att de ska göra, kommer att göra detta med tvivelaktiga motiv, och utan
respekt för krigslagar, mänskliga rättigheter och rättvisa. Men om det finns befäl med rätt
motiv, och respekt för de mänskliga rättigheterna, kan inte de stävja situationen? Statliga
trupper är tränade till att handla på ett vist sätt, och framför allt lyda sina befäl. Men eftersom
det nästan alltid saknas juridisk kontroll inom den privata branschen och soldaterna har ingen
annan anledning än sina kontrakt att strida för, så har heller inte befälen så mycket att säga till
om. Befälen sitter i samma båt, de har ingen anledning att anmäla sina soldater om de inte
följer lagarna, eftersom företagen många gånger själva inte vill veta av några nedsvärtningar.
Historiskt sett vill de dölja missöden snarare än att rapportera dem. Soldater kan därför handla
utan någon överhängande risk för att de ska bestraffas, i alla fall av sina egna. Dessutom är
20
”Vi” i detta fall avser det internationella samfundet
13
det ett gäng soldater som även här, historiskt sett, har en sämre stridsmoral och som med
största sannolikhet har gett sig in i konflikten med målet av att tjäna pengar, och därför också
är lättare att muta.
Om vi vill behålla någon typ av legitimitet, och inte använda oss av företag som har skaffat
sig erfarenhet genom omoraliska konflikter, finns det något annat sätt, utan att vi riskerar att
slänga in ett gäng oerfarna mekaniker och apartheid-soldater? Ja, det finns det. Samma modell
som statliga arméer har. Om de tränar tillsammans i ett par månader innan de skickas till en
insats, så det finns en chans att träna upp, övervaka och analysera de soldater som finns, för
att se att de är kapabla att genomföra konflikter med en minimerad risk för att bryta mot de
lagar som finns. Finns det dessutom ett juridiskt system som straffar de som begår brott mot
krigslagarna, så minskar vi risken för att även de som tidigare har begått brott mot
mänskligheten gör det igen. Problemet är att privata militära organisationer tjänar pengar på
att inte ha dessa system. En väldigt stor del av inkomsten hos PMO:er beror på just det faktum
att de inte utbildar, tränar och drillar sina trupper. Det är också den främsta anledningen till att
deras lönenivåer kan ligga så pass mycket högre än statliga soldaters. De behöver heller inte
finansiera rättegångar, militärpoliser, lärare eller annan personal; många av de institutioner
som med för säkerhet.
Slutsats
För mig är det uppenbart att endast använda sig av privata militära organisationer i en
humanitär intervention är helt uteslutet. Men i vilka scenarion skulle det vara moraliskt
försvarbart för demokratiska stater att använda sig av PMO:er som ett tillskott i en humanitär
intervention?
Det finns säkert tillfällen där PMO:er verkligen har gjort ett gott arbete, men faktum är att det
verkar som det oftast är icke-demokratiska stater, andra företag och endast ett fåtal stater i det
övriga internationella samfundet som öppet använder sig av dessa privata företag. Det är
möjligt att det finns flera fall där det är moraliskt försvarbart för dessa aktörer att anställa
PMO:er. Men när mutlinationella företag och icke-demokratiska stater avnäder sig av PMO:er
så attackeras de inte fullt ut av samma argument som den demokratiska staten, även om vissa
av argumenten är starka även här.
Jag är övertygad om att vissa delar av den privata marknaden faktiskt är användbar, även i
humanitära interventioner. Framför allt den understödjande, som hjälper interveinerande
militärmakter att bygga upp sina militära samhällen och baser, men endast om marknaden är
öppen, både för konkurrens och kontroll. Lika så med vissa delar av underättelsefirmor, de
som arbetar med icke-stridande förfaranden, så som träning och rådgivning, givet samma
kriterier: att marknaden är öppen för kontroll och konkurrens. Men att sätta vapen i händer på
människor som ska strida i demokratin och rättvisans namn, som bygger på en bransch som
aktivt utesluter dessa värden känns för mig fel. När det internationella samfundet skall gå in
och övertyga en främmande stat att de relger och riktlinjer som de själva har satt upp är något
värdefullt och bra, så måste vi vara väldigt noga med att allt sköts på rätt sätt. I en konflikt
som handlar om demokratiska värderingar och rättslig säkerhet, vilket det nästan alltid gör i
14
fall där mänskliga rättigheter kränks, så kan vi inte ha soldater och enheter som springer
omkring och inte själva omfattas av dessa värderingar. Vi måste leva som vi lär.
PMO:erna har ingen egentlig anledning att på bästa sätt utföra de uppgifter som tilldelas dem.
Så länge det finns en avsaknad av effektiv reglering kommer deras pålitlighet att
underminderas av ett stort antal faktorer som dessutom adderas till de problem som kan
påverka, och ofta också påverkar, statliga militärer som är involverade i strider. Jag anser att
alla fragment av branschen som involverar att företag tjänar pengar på direktkontakt med
fienden, framför allt försörjningsenheter och vissa konsulterande tjänster, snarare är något
som det internationella samfundet helt borde fördöma.
15
Referenslista:
Böcker:
Percy, S. (2006), Regulating the Private Security Industry, Adelphi Chapter: IISSs and
Routledge.
Singer, P.W. (2003), Corporate Warriors: the rise of the privatized military industry, New
York: Cornell University Press.
Artiklar:
Pattison, J. (2010), Outsourcing the responsibility to protect: humanitarian intervention and
private military and security companies, Cambridge University Press.
Länkar:
http://www.humanrightsfirst.org/wp-content/uploads/pdf/Saleh_v_Titan.pdf
16
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Create flashcards