Lysekil 2007-10-12
Hej vänner!
Hoppas allt är väl med er och att ni med era hjärtans ögon kan se att Jesus är på tronen också
idag. Vi fortsätter med Elia ett par veckor framöver med en förhoppning att det vi hör också
ska bli vår bekännelse i ord och handling.
Allt gott!
Navigera 14
Vi vet att hela historien kommer att sluta med att ”alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och
under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.” (Fil 2:10f) Vi
kan alltså konstatera att slutmålet är att alla skall bekänna att Herren är Gud. Detta är, som vi började
studera i förra Navigera, Elias kallelse; att vända folkets hjärtan till Gud och bana väg för Guds
herravälde i Israel. Det som vi idag talar om som Guds rike. Eftersom vi tror att församlingen har en
Eliakallelse i Sverige idag så behöver vi bli påminda om den andliga princip som säger att vi först
måste ta emot och tro det, som vi sedan får förmedla. Gud verkar alltid utifrån centrum av människan
och det innebär att det måste passera genom vårt hjärta innan det kan bli verksamt och levande för
andra. Gud är en Gud som ser till hjärtat och vi tror att Gud vill vidga vår erfarenhet av Guds rike så
att vi kan tjäna i Guds rikes kraft. Vi fortsätter alltså att studera Elia och läser denna vecka 1 Kung.
17:8-24.
”Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon och stanna
där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.” (v.8f)
Här fördjupas Elias erfarenhet av Guds makt. Han får upptäcka hur Gud använder också de som inte
tror på honom eller tillhör hans folk att utföra hans befallningar. Det kanske är självklart men vi
behöver se hur människor och omständigheter tjänar Guds syfte och plan. Det visar konkret för oss hur
Guds mäktiga hand griper in och styr, men det ger också en grund för att förstå Guds omsorg om oss.
Vi tror att vi blivit påminda i veckan om att Gud behöver ge oss en större vision för våra sammanhang.
Vi hör från missionsfält och väckelsetider om hur Gud förser och förvandlar hopplösa omständigheter
till fantastiska under. Det är vardagsmat för många kristna idag att fientliga makthavare, som försöker
förfölja kristna och sätta käppar i hjulen för deras visioner, faktiskt blir till redskap för Guds planer.
”Kungens tankar är som vattenbäckar i Herrens hand, han leder dem vart han vill.” (Ordspr 21:1)
Detta behöver vi få tro för när det gäller vår stad och vårt land. Det är s.a.s. inte enklare för Gud att
handla på andra ställen än hos oss, för honom är ingenting omöjligt oavsett tid eller plats
Vi behöver få ett nytt sätt att tänka, för den andliga kampen utspelar sig ofta i vårt tankeliv och
handlar i mångt och mycket om våra tankesystem. Vi behöver alltså i motsats till den gängse
uppfattningen att all makt utgår från folket och att människan är den högsta auktoriteten förstå att det
är Jesus som har ”givits all makt i himlen och på jorden”
(Matt 28:18) och att det faktiskt är Gud som för historien fram enligt sin plan. Det ger vår kallelse en
annan dimension och förlöser tro och frimodighet hos Eliaförsamlingen. Gud har makten! Han gör vad
han vill! ”Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.” (Ps 104:4) Skulle vi då inte ha
tro för att Gud kan helt och hållet förvandla Sverige och med makt gripa in och visa vem som är
Herren. Först låter han detta bli profetens erfarenhet vår erfarenhet.
Änkan i Sarefat befinner sig i en situation av brist och nöd och har bara död att vänta. Många av oss
känner igen det som en verklig erfarenhet, inte bara en beskrivning. Just där börjar Gud att handla i
hennes liv. På samma sätt är det naturligtvis för oss. Vi hoppas och tror att det är just det som Gud gör
med oss nu. Det kommer att visa sig hur nära och konkret Guds rike är. Elia uppmanar änkan att ta den
”näve mjöl” som hon har och göra en brödkaka åt honom. Det är så litet att det ryms i hennes hand.
Det är gripbart. Så säger Jesus att det är med Guds rike. Det verkar så ynkligt litet det vi har i vår hand
så vi har ingen tro för att det gör någon skillnad. Men när vi öppnar vår hand och ger det vidare lovar
Gud att det räcker ända tills ”regnet kommer”. Det är tid nu när Gud börjar handla med vårt land att vi
ger det lilla vi fått vidare. Det är alltså inte tid att försöka samla mer, inte tid att tillreda den sista
måltiden och sedan ge upp, utan att ge.
När du ger av din gåva till främlingen, till den som Gud sänder i din väg, helande till den sjuke, bröd
till den hungrige osv så kommer det att växa och människor få se Guds under. Om vi som läser detta
bibelstudium gör det i veckan som kommer så leder detta trossteg till att vi får mer. Vi vet teoretiskt
sett att Gud ger oss det han lovar och att Gud ger kraft till det han kallar oss in i, så vi måste fråga oss
varför vi inte lever i det?
Vill vi hellre fortsätta att samla in ved och försöka behålla det vi fått av Gud än att se Guds rikes
förverkligat också genom oss? Guds löftet säger att det vi ger vidare av det vi fått kommer att bära
frukt hundrafalt.
Vi längtar efter att se oljekruset ständigt påfyllt och att mjölet skall ge mat åt våra barn och hela vårt
hushåll. Istället för uppgivenhet och kapitulation inför det onda så vill vi se Guds rike synligt ibland
oss. Vi vill se hur människor blir mäktigt befriade från det onda, hur sjuka blir helade vilket är några
av tecknen på Guds rikes närvaro, men också att döda uppstår och en ny ström av livskraft bryter fram.
(Matt 10:7ff)
När vi gör efter Guds vilja så kommer vi att möta ett kompakt andligt motstånd. Det kommer att bli en
andlig förvirring och vi kanske t.o.m. tror att det är Gud som sänder det onda som änkan resonerar i
vår text. Motståndet och anklagelsen kommer för att fienden darrar när vi går in i Guds plan och gör
hans vilja. Han vet att han inte har någon makt över oss när vi håller oss till Gud, när Jesus är Herren
för oss.
Vi har ofta svårt att se att det är ett yttre motstånd utan upplever att det är vår egen synd som orsakar
död och mörker och det jobbiga som drabbar oss. Ibland behöver Gud förstås påminna oss om vår
synd och då är det alltid för att vi skall bli fri ifrån den men när fienden gör det är det för att hindra oss
att göra Guds vilja. Anklagelsen gör oss uppgivna och ger oss skäl att inte lita på Guds ord.
Hela undret med mjölet och oljan tycks förgäves när änkans son plötsligt dör. Hur lätt skulle inte
denna historia kunna sluta i uppgivenhet och nederlag? Gud verkar också i motgången och gör
djävulens försök att hindra Guds vilja att istället passa in i hans plan. Vi vet ju att motgången här leder
till ännu ett under och till en ännu större manifestation av Guds rike. Resultatet blir en stärkt tro och ett
ännu större förtroende för Guds ord. ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun
är sanning.” (v.24) Elia och Änkan har genom detta fått se mer av Guds makt och Elia har fått en
större tro. Det gör honom nu redo att konfrontera kungen och hela den otro som finns i samhället för
att folket skall se att Herren är Gud.
