Extended Spectrum BetaLactamase (ESBL)
Annan benämning: Gramnegativa tarmbakterier som bildar enzym ”Extended
Spectrum Beta-Lactamase”.
ESBL-produktion påvisades först hos bakterien
Escherichia coli men har sedan kunnat påvisas
hos många andra gramnegativa tarmbakterier,
främst inom släktena Klebsiella och
Enterobacter men även hos Proteus och
Pseudomonas. Dessa bakterier är ett växande
antibiotika-resistensproblem
främst
inom
sjukvården men även inom t.ex. äldreboenden.
ESBL är enzymer som medför resistens både
mot de traditionellt betalaktamasresistenta
penicillinerna men också mot de flesta
betalaktamasresistenta
cefalosporinerna.
Det finns många olika ESBL enzymer. ESBLproduktionsförmåga är ofta lokaliserade på s.k.
plasmider, vilka kan överföras mellan olika
släkten av gramnegativa bakterier (s.k.
smittsam resistens).
Screening sker på laboratoriet med bland annat
cefadroxil lapp och en carbapenem lapp.
Resistenta isolat undersöks vidare med både
cefotaxim och ceftazidim lappar.
Konfirmation av ESBL produktion kan göras
med instrument för art och resistensbestämning eller vanlig MIC-bestämning på
agarplatta, så kallat E-test. För definitiv
bestämning av ESBL typ utföres PCR.
Mikroorganismer som kallas för ESBL delas
idag upp i 3 grupper ESBL-A (plasmid ampC),
ESBL-M (klassiska ESBL) och ESBLcarba.
När man misstänker någon av ovanstående
ESBL mekanismer utförs MIC bestämning av
de
penicilliner,
cefalosporiner
och
carbapenemer som man är intresserad av för att
se om de kan vara känsliga och kan användas i
kliniken. Med ESBL-A och ESBL-M
fungerade det ofta med carbapenemantibiotika.
Men även detta alternativ försvinner som
behandlingsalternativ
om
bakterien
är
carbapenemresistent.
ESBLcarba utbrott har noterats utomlands och
kan bli ett stort problem i Sverige också då de
flesta möjligheterna till antibiotikabehandling
försvinner på grund av resistens.
Det finns ett tydligt samband mellan ett högt
antibiotikatryck, framför allt hög användning
av cefalosporiner och kinoloner, och
utvecklingen/spridningen av ESBL-resistens.
Patienter med kvarsittande urinkateter (KAD)
är överrepresenterade i flertalet ESBL-studier.
Spridningsvägarna
för
ESBL-bildande
bakterier sker på samma sätt som för andra
tarmbakterier. Det handlar främst om
kontaktsmitta – främst indirekt, till exempel
via vårdpersonals händer. Vid bristande
följsamhet av basala hygienrutiner kan
förorenade händer och kläder föra smittan från
en patient till nästa. Direkt smitta mellan
patienter kan också förekomma. Dåligt
rengjord
sanitär
utrustning/instrument,
undermålig städning, överbeläggningar etc.
bidrar till smittspridningen.
Bakteriestammar som bär på ESBL är mycket
vanliga utomlands, i många länder mycket
vanligare än i Sverige. Under senare år har
flera rapporter om sjukhusutbrott rapporterats
(så kallade nosokomiala utbrott), till exempel
från brännskadeavdelningar, rehabiliteringsavdelningar, urologiska avdelningar och
nyföddhetsavdelningar.
Antibiotikaremsor med ett cefalosporin åt ena hållet och
cefalosporin plus hämmare åt andra hållet. "Gitarrmidja" som ses
på bild är typiskt för ESBL (Extended spectrum betalactamase).
Foto: Miriam Carlsson
LARS JONSSON
Bitr. verksamhetschef laboratoriemedicin
Södra Älvsborgs Sjukhus (mikrobiologi)
