Seminarium: Kulturen som kraft i samhällsbygget Mod att låta oss påverkas Det är inne med kultur. Igen! Kulturen i bred bemärkelse lyfts fram som näring, som en viktig del i friskvård och välbefinnande, som attraktion, upplevelse och som konsumtion. En tillväxtfaktor som alltså bör kunna mätas för att ha betydelse. Och det behöver ju inte vara fel! Bara vi vågar se att kulturen i all sin bredd och innehållsrika mångfald också är en svårdefinierad obändig kraft, som ruskar om och ger oss oväntade insikter och tankar. Insikter som kan leda till handlingar vi inte tänkt oss och som kan ge effekter vi inte planerat. Som kan locka fram kreativa lösningar, obekväma förslag och djärva satsningar i såväl stort som smått. Som kanske kan ge både tillväxt och långsiktig hållbarhet om vi hittar vägar att se, lyssna och ta tillvara på kreativa sätt. Det handlar inte nödvändigtvis om våra vanliga så kallade konstformer, utan också om kreativitet och utövande av många andra slag. Att våga låta denna kreativa kulturkraft få svängrum lokalt i en kommun eller i en region, att ge plats för den som kraft i samhällsbygget, det kräver mod från beslutsfattare och politiker, från alla verksamhetsföreträdare. De vanliga vägarna leder inte alltid rätt; de oväntade stigarna kan berika mera. Men om detta ska påverka vår samhällsplanering och arbete krävs det nya metoder, ny samverkan och planering med aktörer och partners vi kanske inte brukar arbeta tillsammans med i våra verksamheter – och då syftar jag inte enbart på de organisationer och institutioner vi har skapat för att arbeta med kulturfrågor och bidragsgivning! Om detta ska vi tala under vårt seminarium idag. Färdiga svar och lösningar finns inte, i alla fall inte vid detta seminarium. Min förhoppning är att vi kan ge varandra en kick att våga skapa nya vägar för kulturen i och emellan våra verksamheter och kanske hitta tänkesätt och metoder som hjälper till. För att vi ska våga vara modiga nog att skapa svängrum för kulturens kraft, behöver vi öva oss i samarbete och samverkan. Och för att det i sin tur ska fungera, behöver vi starta i att fundera över våra respektive organisationers kultursyn och kulturpolitiska uppdrag. Hur uttrycks de i styrdokument och i vår praxis? Hur kan det tolkas? Och hur skulle vi kunna samverka utifrån våra olika respektive uppdrag för att locka fram och ta tillvara kulturens kraft, lokalt i våra kommuner och regionalt? I ett sådant gemensamt arbetssätt ska våra olikheter och roller vara berikande – inte hindrande. För vem vet vad vi skulle kunna få ut av det hela? Tillväxt – en ny sorts tillväxt ‐ är nog bara förnamnet! Kultur och hållbarhet Det övergripande temat för denna konferens är Framtidens hållbara livsmiljöer. Vår diskussion under detta seminarium om kulturen som kraft, vill jag därför relatera till hållbarhetsbegreppet. Begreppet hållbarhet också är inne att använda och det finns lite olika tolkningar. Den tolkning jag använder här visar hållbarhetens tre dimensioner, där den ekologiska dimensionen är den viktigaste, den vi måste förhålla oss till för att överleva. Sedan kommer den sociala, hur vi bygger vårt samhälle. Och den minsta dimensionen är den ekonomiska, hushållningen. Hur förhåller sig kulturbegreppet till den bilden? När vi talar om kultur, säger vi ofta att det handlar om växande, att kulturen ingår i allt och vi vill se den som kraft i samhällsbygget och som näring. Alla dimensionerna i hållbarhetsbegreppet finns alltså representerade även i våra förhållningssätt till begreppet kultur och vi kan välja att betona dem på olika sätt vid olika tillfällen. Ett hållbart samhälle, en hållbar livsmiljö där kulturen är en kraft – hur kan vi hitta vägar att bygga det? I en samverkan, en förutsättningslös lokal dialog om kulturen i samhällsbygget med olika aktörer, kommer alla många olika synsätt och dimensioner att finnas representerade. En sådan dialog är inte enkel att föra eller hantera! Därför måste man hitta ett gemensamt fokus att hålla fast vid. Mitt förslag är att man ser individen, den enskilda, som ett gemensamt fokus, den centrala biten att bygga vårt pussel kring. Individens växande, lärande, möjligheter och näring. Hur ska det se ut i en kommun och vilka pusselbitar har olika verksamheter att bidra med? Vi säger alla att vi har individfokus, eller hur? Det är enkelt att säga, men mycket svårt att verkligen hålla! Jag återkommer till det lite senare. Kraft att förändra Varför ska vi tala om hållbarhet och ett hållbart samhälle i samband med kultur? Jag är övertygad om att det är nödvändigt därför att vi inte kan skapa hållbara livsmiljöer utan kultur! Om vi tror att kultur har kraft att åstadkomma förändring, måste vi låta kulturen och dess redskap – kreativitet, skapande och nyfikenhet – överraska oss. Visa oss komplexa skeenden och olika sammanhang vi inte annars skulle upptäckt och kanske ge oss insikter att förändra samhället ur ett hållbarhetsperspektiv. Det är en överlevnadsfråga! Ett tydligt och roligt exempel på hur kreativitet kan ge oss nya insikter är ett experiment med allvarligt syfte. Ni kan hitta det på YouTube, från engelska BBC. Experimentet vill visa oss hur mycket kraft det går åt att producera den energi en vanlig familj i en villa gör av med i sina vardagsbestyr hemma under ett dygn. Det gör man genom att – familjen ovetande – låta 80 cyklister med sitt trampande på motionscyklar, producera energin. ”Bang Goes the Theory”, heter TV‐serien där experimentet ingick. Världen förändras i en lång och långsam process. Vi vaknar inte plötsligt en morgon till en förändrad värld! Vi hinner förändra, bygga om och skapa nytt! Men för att vi ska kunna det, måste vi förstå samhällets byggstenar. Om begreppet tillväxt signalerar att något ska öka, säger begreppet hållbarhet att något ska hålla på lång sikt. Om den ekonomiska tillväxten förväntas gå i en ständigt stigande kurva, medan de ekologiska systemen inte växer till utan i stället planar ut, ja då har vi mycket stora problem att ta hand om! Det räcker inte med ingenjörer, naturvetare eller för den delen ekonomer! Det räcker inte med ökad matematik i skolan! Det krävs andra krafter. Min övertygelse är att kultur i alla dess former ka ge oss de insikter och den kreativitet som behövs för att vi ska kunna frigöra kraft att faktiskt förändra! Om vi hittar metoder, mötesplatser och mod att plocka fram den! När jag på 90‐talet arbetade som bibliotekarie för grundskolan, träffade jag alla nya ”ettor”, för att säga till dem att nyfikenheten och klurigheten var deras viktigaste redskap. Redskap de redan ägde i sig själva att använda för att lära sig, att våga pröva nya tankar och saker, att ifrågasätta och att tänka. Alltsammans helt nödvändigt för att ta hand om den värld vi vuxna inte varit särskilt bra på att förvalta. Vi vet faktiskt inte hur framtiden ser ut! Vi lappar och lagar – mera matte, mera historia, mera prov och mer sortering och val. Som om det var det som är det viktiga! Hur lämnar vi plats för svängrummen där nyfikenheten växer? De kreativa utrymmena? Jag har inte svaret, men jag vill väcka tanken! Kultur i skolan är en stor, statlig satsning. Vilken kraft tror vi kan finnas i att skolbarn får skapa och ta del av kultur i olika former? Kan det ge oss vuxna nya tankar för samhällsbygget? Leda till fantastiska uppfinningar, smarta innovationer? Berika våra liv? Ja, om vi låter oss påverkas och verkligen vill ha någonting tillbaka, inte enbart för skolan utan för hela samhället! Kraft i att blanda kompetenser Den danske arkitekten Jan Gehl diskuterade tillsammans med sin fru och sina vänner, den humana sidan av arkitekturen. Olika kompetenser – arkitekter, psykologer och andra – möttes i samtal i deras hem, med samma fokus‐ individen, men med olika kunskaper, kompetenser och synsätt. Resultatet blev ett helt framväxande koncept: Städer för människor, med oväntade och nyskapande lösningar, en stadsplanering med arkitektur anpassad för människors kynne, kreativitet och behov. Platser för möten och samtal i hörn och på torg. Ett återerövrande av våra gemensamma utrymmen. Ni hittar exempel på nätet om ni googlar på hans namn. Tänk vad som skulle kunna komma ut av en så modig stadsplanering! Oväntade tankar kan födas och ge varandra näring på olika sorters mötesplatser. Kreativa idéer! Och säkert en och annan kampanj, många projekt som slår väl eller slår fel men som ger kraft. Hållbar tillväxt! Den italienske kulturekonomen Pier Luigi Sacco har arbetat med kultur/kulturbegreppet för EUs strukturfoner och vid olika tillfällen också arbetat tillsammans med svenska kulturorinstitutioner. Han har jämfört en rankning mellan EU‐länders innovationskraft (Innovation Scoreboard 2008) och samma EU‐länders invånares aktiva deltagande i kultur (Eurobarometer 2007). Han fann ett förvånansvärt positivt samband som är värt att fundera lite extra över! Om innovationskraft påverkas positivt av att man sjunger i kör, spelar teater, läser, målar… vad kan vi dra för slutsatser av det när vi planerar våra verksamheter och gör våra kulturplaner i ett eget stuprör? I landstingets kulturplan 2012‐2014 för Sörmlands län är det två uttalanden jag framför allt fäster mig vid. Det första handlar om att vi här i Sörmland har ett rikt kulturliv. Det finns kultur ”i varenda buske”. Det andra konstaterar att vi vet för lite om varandra. Olika kulturutövare känner inte till varandra ens lokalt. Vi har alltså ett rikt kulturliv utan att egentligen veta om det, skulle man kunna säga. Jag vill påstå att lokalsamhället är den perfekta platsen att hitta varandra, att bygga visioner och att skapa tillsammans. Att vara innovativa, modiga och kreativa. Då måste vi lära känna varandra. Mötas i gemensamma samtal om samhällsutveckling och om hur den bäst ska se ut hos oss. Nu är det inne att bygga stora arenor för idrott och för kulturkonsumtion. Kanske är det inte där i första hand som krativa möten och innovativa samtal kan ske. Utan ute i bygdegårdar, på bibliotek, på fiket, puben, torget…. De många små arenorna för kreativa möten av alla slag är oerhört viktiga i en stadsplanering! Dem får vi inte minska på för att ha råd med publiksamlarna! Kulturpolitik och silos Men måste vi inte först definiera begreppet kultur för att kunna föra sådana samtal? Blir det inte luddigt annars? Det kan vi resonera länge om och jag tror att definitioner – till exempel i konstformer ‐ i vissa fall kan skapa stuprör så vi missar kreativiteten. Men vi kan behöva veta något om hur synen på kultur och kulturpolitik förändrats över tid och vilket synsätt vår egen organisation eller vi själva, bekänner oss till. En mycket grov historisk indelning kan – utan att göra anspråk på att vara fullständig eller exakt – visa oss hur det sett ut. Kultur tolkas som bildning för den stora massan fram till mitten av 40‐talet, då Sveriges Kommunistiska Parti SKP gör ett kulturpolitiskt program – det första i Sverige. Kulturen ses som något estetiskt, det finns normer för vad som är rätt eller fel, fint eller fult. Kulturbegreppet breddas och debatteras och 1974 antas gemensamma kulturpolitiska mål och Statens kulturråd bildas. Synen på kultur blir mer individualistisk, användaren är uttolkaren, kan man säga. Efter det har kulturen bland annat setts som verktyg för regional utveckling och inte ådragit sig särskilt stort intresse. I mitten av 90‐talet växer synsättet på ett rikt kulturutbud som en viktig faktor för att locka människor och företag. Och hur ser det ut nu 2012? Låt oss diskutera det en stund. Kulturen definierad i konstformer, som tillväxtfaktor, upplevelse, friskvård, turism och näring – alla delar ni lyft fram nu, finns och måste vara med i våra lokala och regionala samtal. Vi har en jätteresurs, en jättekraft i att ta vara på kultur i alla dess former! Tyvärr har vi byggt in kulturen i egna institutioner och konstområden, vilket gör att vi dels skapat spärrar inom själva kulturverksamheterna och dels missar möjligheten att naturligt och löpande integrera kultur i andra viktiga områden som utbildning, hälsa, boende, miljö…. Vi är bra på att skapa institutioner, silos, för olika verksamheter som hindrar oss från fruktbar samverkan. Enligt Benny Hjern, professor i statsvetenskap, är en institution i princip en död organisation. Vi startar med en organisering, där lika tankar, gemensamma aktiviteter möts och samspelar. För att underlätta vårt samarbete, utvecklar vi det till en organisation, som sedan i nästa steg blir erkänd, får status och blir en institution – en stelnad form. Arbete ”på tvärs” mellan dessa institutioner belönas inte, eftersom det inte omfattas av de mätsystem som den enskilda institutionen har. Arbete på tvärs blir obekvämt och tar resurser från arbetet mot mål. Det är svårt att skapa nya arenor för kreativa dialoger! Att lägga pusslet inifrån och ut – hur gör vi? Så vad kan vi göra i vårt lokalsamhälle, i vår region? Hur kan vi frigöra den kraft och kreativitet som vi så väl behöver för att växa som människor och för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle? Hur startar vi dialogerna? Mellan institutioner, organisationer, aktörer i civilsamhället och näringsliv, enskilda konstnärer, entusiaster, intresserade. Jag tror vi måste lägga ett pussel! Med individen i centrum bokstavligen! En kommuninvånare – låt vara fiktiv – runt vilken vi samtalar. Hur ska vårt kulturlandskap och vårt samhälle se ut runt denna individ, från det lilla barnet till den äldre senioren? Och då handlar det inte om kända kulturaktörers dialog med den kommunala kulturinstitutionen. Nej det handlar om att hitta och göra en ny sorts karta över alla de platser, alla de möjligheter och utbud som finns, kända och mindre kända, och ge sig in i ett samtal om hur det gemensamma pusslet kan se ut, just hos oss, hos er. Bjud in skolan, puben, Science Park, biblioteken, fiket, bion, studieförbunden, idrottsplatser, lokaltidning, torget, fritidsgården, församlingen. Ge dem små arenor för att mötas, arbeta och samtala på egna villkor, delta själv och våga låta vilda tankar och idéer komma fram! ”Kulturen kan lyfta fram gruppers och individers kollektiva krafter. Den kan vara en katalysator som kan skapa kreativa mötesplatser”, säger professor och kulturdebattören Sven Nilsson. Hur ser du själv/din organisation på kulturens roll i samhällsbygget ur de perspektiv vi nu talat om? Vad krävs för att sådana här kreativa dialoger ska kunna föras i de sammanhang du verkar? Finns de många små mötesplatserna? Vilka skulle vinsterna kunna bli om du lyckas? Det finns en oerhörd kraft i att hitta ett gemensamt fokus! Det kan vi samla oss till genom gemensam diskussion där vi observerar vad vi har, talar om vad det betyder, drar slutsatser och skapar oss en bild av världen där vi ger oss handlingsutrymme. Då kan stora saker hända! Ett exempel som jag själv arbetat med sedan hösten 2009 är den nationella kampanjen för ökad digital delaktighet, Digidel2013. Den startade som en dialog nationellt mellan folkbibliotek och folkbildning. Med ett tydligt individfokus blev vi snabbt överens om att det är en demokratisk rättighet för varje individ att kunna vara digitalt delaktig i vårt samhälle idag. Vi såg en stor potential i den gemensamma styrkan vi kunde få genom att arbeta tillsammans med denna fråga. Samma sorts samtal startade lokalt i kommuner och regionalt med regionförbund, länsbibliotek och bildningsförbund. Snabbt växte vårt nationella nätverk och omfattade våren 2010 ett 30‐tal organisationer och myndigheter. Ur detta nätverk byggdes kampanjen Digidel2013 som fortfarande drivs i nätverksform. Ett unikt arbetssätt i sin storlek. Och det går bra! Vi lyckas hålla vårt fokus tack vare ett enkelt och tydligt gemensamt mål och våra respektive uppdrag och roller berikar oss. Såklart ställer det till trassel emellanåt! Det är enklare om någon tar ansvaret att besluta och vara överst i en skapad organisation. Nu har vi valt en annan väg – att lägga ett pussel runt individens behov av att vara digitalt delaktig. Var och en bidrar med sina pusselbitar och tillsammans förändrar vi. Det är fullt möjligt! Ann Wiklund [email protected] 2012‐05‐07
