Mot ett nytt krig
Du har nu lärt dig om hur det politiska och ekonomiska läget var i Europa och USA
under mellankrigstiden, och om hur Adolf Hitler och nazistpartiet kom till makten i
Tyskland. Vi ska nu läsa om hur ett nytt krig startades i Europa, och vi ska börja med
att berätta om pakter. Kommer du ihåg hur pakter gjorde att land efter land drogs in i
krig under det som skulle bli första världskriget? Hur länder hade lovat varandra att
hålla ihop om någon tänkte bråka? Så var det strax före andra världskriget också.
Axel-makterna
I Italien styrde en diktator som hette Benito Mussolini. Han var ledare för ett parti som
kallades för fascisterna, och de hade ungefär samma idéer som nazisterna om
mycket, till exempel om hur en stat kunde styras. 1936 gick Italien i allians med
Tyskland, denna allians fick namnet axel-makterna. Att det kallades axelmakterna
berodde på att Mussolini tyckte att det gick en linje, eller en axel mellan Rom i Italien
och Berlin i Tyskland. Japan gick också så småningom med i denna allians. Både
Tyskland och Japan hade sovjet som fiende, men ändå skulle Tyskland komma att
skapa en pakt även med Sovjet. Mer om det senare. Nu ska vi lära oss om livsrum.
Större livsrum!
Hitler tyckte att Tyskland hade rätt till större livsrum, mer plats i världen, helt enkelt.
Han menade att det var det tyska folkets öde att vara stort och mäktigt, och att
storhet låg i den tyska naturen. Han menade att Tyskland skulle få styra över större
områden. Därför ville Hitler erövra andra länder, och först på tur stod länder öster om
Tyskland. Under andra världskriget hade Tyskland erövrat land från Ryssland som
de hade blivit tvungna att lämna tillbaka när de förlorade kriget. Detta ville nu
Tyskland ha tillbaka, och mer därtill.
Hitler ville gärna att Österrike skulle bli en del av Tyskland. Hitler var själv född i
Österrike och befolkningen var ju tysktalande. Självklart skulle det då tillhöra
Tyskland, tyckte Hitler. Det tyckte inte Österrikes ledare däremot, som försökte
protestera. Till ingen nytta, för Hitler hotade genast med att skicka in soldater i
Österrike om den där ledaren skulle envisas med att trilskas. Ledaren, som också
kallades kansler, valde att avgå, och en av Hitlers kompisar, eller anhängare, tog
över. Den nye ledaren ville genast att tyska soldater skulle komma och hålla ordning
på saker och ting i Österrike, och det gjorde de. Det Österrikiska folket höll tydligen
inte alls med sin gamle ledare som inte ville bli tysk, utan vid en folkomröstning
svarade hela 99, 75% av befolkningen JA på frågan om de ville att deras land skulle
bli en del av Tyskland. Det var nog ett rätt smart sätt att få folket i Österrike med sig,
att låta dem rösta om saken…
Hitler var dock inte riktigt nöjd än. Visst hade Tyskland nu lite mer livsrum, men Hitler
hade redan planer för nästa steg, vilket var Sudetlandet som låg i västra
Tjeckoslovakien. Här bodde en del tysktalande, och Hitler uppmanade dem att kräva
självständighet från Tjeckoslovakien och istället bli en del av Tyskland, och så
skedde. Frankrike och Storbritannien ville absolut inte att det skulle bli ett nytt krig, så
de tvingade helt enkelt Tjeckoslovakien att lämna ifrån sig det område Hitler ville ha.
Men inte var Hitler nöjd inte. Han ville istället ha HELA Tjeckoslovakien. Nu började
ledarna för Frankrike, Storbritannien och Italien att bli lite nervösa inför Hitlers
framfart, och i ett nytt försöka att förhindra krig kallades de samman till ett möte.
Mötet hölls i München, år 1938. På mötet gick Frankrike och Storbritannien med på
Hitlers krav. Hitler lovade nämligen att om han bara fick som han ville med
Tjeckoslovakien, så skulle ha vara nöjd sen. Han hade inte fler anspråk på mer
områden, sa han. Chamberlain, Storbritanniens ledare, var mycket nöjd. Han kallade
Münchenöverenskommelsen med Hitler en garanti för ”Peace in our time”. Han hade
fel. Det här sättet från Frankrike och Storbritannien att inte hindra Hitler i sina krav,
kallas också ”eftergiftspolitik”. Det betyder att man ger efter för någons krav.
Nya krav från Hitler
Hitler hade inga planer på fred. När han fått hela Tjeckoslovakien ville han ha en del
av Polen. Han trodde inte att det skulle bli några problem, han hade ju fått som han
ville förut. Men den brittiske premiärministern Chamberlain hade fått kritik för att han
varit så mesig mot Hitler och låtit honom få som han ville, så nu lovade Chamberlain
att han skulle skydda Polen om Hitler skulle göra allvar av sina krav. Och det gjorde
Hitler.
Han tänkte helt enkelt ta det han ville ha med våld! Han planerade krig mot Polen.
Det fanns dock ett litet problem. Hitler och hans generaler ville inte gärna kriga mot
två håll samtidigt. De var rädda att de skulle behöva kriga mot både Sovjet i öster
och mot Frankrike och Storbritannien i väster på en och samma gång. Hitler visste
förstås att han skulle dra på sig krig mot dessa om han invaderade Polen. Han hade
rätt. Sovjet hade försökt få med sig Frankrike och Storbritannien i en pakt, för han var
rädd att Tyskland skulle anfalla Sovjet. Men Stalin, sovjets ledare, kunde inte komma
överens med västmakterna. Så när Hitler föreslog en pakt, för att undvika
tvåfrontskrig, tyckte Sovjet att det var en ypperlig idé. Speciellt med tanke på att
Stalin skulle få Polen och Baltikum när de vunnit kriget tillsammans med Hitler.
Precis de länder Sovjet hade velat ha om de skulle gått i allians med Storbritannien
och Frankrike! En annan sak som gjorde Stalin nöjd med pakten, var förstås att nu
behövde inte Sovjet vara rädd för ett anfall från Tyskland. Trodde han, ja.
Nåväl, den 1 september 1939 anföll tyska trupper Polen. Kort efteråt förklarade
Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Kriget hade börjat.
