Predikan i S:t Hans kyrka Annandag Påsk den 6 april 2015
Hesekiel 37:1-10 * Apostlagärningarna 10:34-43 * Lukas 24:13-35
D
e ”vandrade i tro”, kan man säga om de båda
lärjungarna på väg till Emmaus, Kleopas och
hans vän. Deras vandring berättar om hur det är att
tro på Jesus och leva som kristen. Inte så att allt finns
med i vandringsberättelsen, men så att det som finns
där är typiskt för kristen tro.
Också Hesekiel levde i Jesus-tron kan man säga,
fast med den saken är det lite mer komplicerat. Den
dramatiska händelsen när den stora mängden med
förtorkade ben rasslande(!) sattes ihop till skelett, fick
senor, bäddades in i kött och hud och sedan fylldes
av Ande och fick liv, den händelsen är ytterst en berättelse om livet tillsammans med Honom som lades i
en grav, men fick liv igen när Gud Fader sände
Anden till Hans döda kropp och reste Honom upp
fylld av odödligt himmelskt liv. Så sker med alla döda
som dör med Jesus. Gud ska fästa senor på de dödas ben, bädda in dem i kött och dra hud över, fylla
kropparna med Ande och ge liv. Det sker mer eller
mindre bokstavligt i den andra skapelsen, för övrigt i
en parallell till den första skapelsen när Gud satte
samman människan av jord från marken och sedan
blåste in sin Ande och kroppen fick liv, blev människa
och började leva (1 Mos 2:7).
Jag vet inte, men kanske tillhörde den texten de
texter som Jesus påminde Kleopas och hans vän om
på vandringen till Emmaus. De var uppfostrade i judisk tro och sannolikt kunniga i den Heliga Skrift och
kände rimligen till texten om de förtorkade benen –
och ett antal andra texter som mer eller mindre tydligt
berättar om att Guds Son, Messias, skulle lida, dö,
läggas i en grav, få liv igen, resas upp och fyllas med
livsande, denna gång med det livs ande som inte mer
kan dö.
Det är just ett typiskt drag i kristen tro att man
läser och hör de heliga texterna i Bibeln och lyssnar
på vad Jesus säger om dem, Han och den Helige
Ande som lär och påminner oss om vad Jesus sagt
och säger.
Denne Guds Helige Ande finns där människor ber
och firar gudstjänst. Anden finns i de nådemedel som
Jesus inrättat i sin kyrka, ytterst för hela världens
frälsnings skull. Till nådemedlen hör Bibeln och predikan och prästämbetet. Får Gud komma till, använder
Jesus och Anden alltså predikan och lärandet i församlingen till att förklara vad det står om Jesus överallt i Skrifterna, så att vi kan vandra i tro. Att predikan
är ett nådemedel betyder för övrigt att Guds Ande
gärna använder det mer än vad prästen själv förmår
och själv förstår.
Nå, begrep lärjungarna vad Jesus sade? Det står
faktiskt inte. Däremot står det att de efteråt begrep att
deras hjärtan brann när Jesus talade till dem på
vägen och utlade skrifterna för dem.
Det är också typiskt för kristen tro, detta att när
Jesus finns i närheten, talar eller handlar, händer det
viktiga saker - mer än man ser och förstår. Människor
som ber, firar gudstjänst, läser Bibeln, lyssnar på
predikan märker alltså inte vad som händer i sina
hjärtan. Det kan kännas torrt och tråkigt med Bibeln
och predikan, det kan kännas lite meningslöst och
dött med bön och gudstjänst; inte alls som att hjärtat
brinner.
Och ändå gör det det. Kleopas och hans vän
märkte det – efteråt. Jag vet inte, men det kan ju
tänkas att de då tackade Gud för att de hade brytt sig
med att fråga om Jesus och att de lyssnat till bibelgenomgången, fast de då inte begrep vem som
talade eller förstod att deras Jesus hade uppstått.
Och det är alltså typiskt för kristen tro.
När de tre vandrarna kom fram till Emmaus,
ställde sig Jesus som om Han skulle gå vidare. De
”höll kvar Honom” står det, fast det var nog mer än
så. I grundtexten står det att de ”tvingade Honom att
stanna”. Jesus var nödbedd.
Tänk om de inte hållit Honom kvar. Då hade de
missat upplösningen, missat att få se Jesus sådan
Han är, missat att Han uppstått, missat att Han segrat
över liv och död och verkligen visat sig vara Guds
Messias.
Varför betedde sig Jesus som om Han skulle gå
vidare, varför är Han nödbedd? Tänk så många fler
som skulle vara kristna och tro på Jesus, sin Frälsare,
om Han i stället för att vara nödbedd tydligt visade
vem Han är.
Men Han gör inte så. Han är nödbedd; man måste
hålla Honom kvar. Nog är nåden att bli salig och
Guds barn, att få förlåtelse och att komma till himlen
och leva för evigt, alldeles gratis. Men nödbedd är
den; man får truga och tvinga Honom att stanna och
ta in i sitt hjärtas hem, ta sin boning i sitt hus och där
dela måltidsgemenskapen och vardagslivet.
De firade mässa, Jesus och Hans lärjungar.
Kristna gör det, ofta, minst varje söndag, och gärna
också däremellan. Detta var den första mässa Jesus
firade efter sin uppståndelse, första gången Han
drack av vinträdets frukter efter döden på korset. När
de firade mässa, öppnades deras ögon. Det är också
typiskt: påfallande ofta är Jesu närvaro extra tydligt
och trons frågor får extra mycket svar just när vi firar
mässa.
Fast framför allt är berättelsen om mässan i
Emmaus en berättelse om att när vi kommer hem till
himlen en gång och får vara med i den himmelska
måltiden – den som mässorna vi firar här på jorden är
förbundna med – att när vi i himlen bryter brödet med
Jesus, då ska vi se Jesus sådan Han verkligen är.
Och förvandlas i ljus till Hans likhet, som det står i
sista versen psalmbokens nr 172: ”De skall möta den
levande Herren, de skall se Honom sådan Han är och
förvandlas i ljus till Hans likhet. Deras hopp Han var,
deras liv Han är. De skall sjunga, sjunga, ja sjunga en
ny levande sång.”
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
