DEN MAGISKA ROTATIONEN
Jag har valt titelns Den magiska rotationen av flera skäl. Ett är att ordet används ofta men
aldrig definieras och därigenom blir en aning mystiskt. Ett intryck som förstärks av utsagor
som följande ur en kommentar till bilder av Ernie Els: “Eftersom kroppen roterar inifrån
måste klubban komma från samma håll som kroppen för att få ut maximal centrifugalkraft”.
En annan orsak är att man har varit så förhäxad av den kraft som skapas av samverkan mellan
höftförskjutningen mot vänster och den samtidiga ryggradsvridningen att man totalt glömt att
det förutom kraft även behövs fart. Jag var själv förhäxad av den kraften. Tills jag tänkte efter
på allvar.
Att ryggradsrotationen ger ett förhållandevis litet tillskott till svingkraften, har jag utförligt
behandlat i bilagan Vad Newton skulle ha sagt. Definitioner på alla de rotationer som
golfsvingen består av har jag gett i bilagan Promojet. Här skall jag ta upp vilka nackdelar en
för stark ryggradsrotation kan medföra.
Den andra stora kroppsrotationen, utöver ryggradsvridningen, är den som förorsakas av att
höfterna drivs åt vänster och därigenom böjer kroppen. Denna böjning ger en rotation i
vertikalplanet. Den tar sin kraft från högra foten från vilken högerbenet driver höften åt sidan.
Reaktionskraften skapar ett tryck i fotfästet riktat i slagriktningen.
Kraften i ryggradsrotationen kommer av en vridimpuls från fötterna. Denna ger
reaktionskrafter i fotfästena som är vinkelräta mot slagriktningen. De två rotationerna kan
alltså sägas konkurrera om den tillgängliga kraften i fotfästena.
Det kan vara en lustig poäng att notera att om spelaren följer Golfskolans rekommendation
och för över kroppsvikten på höger fot, så kommer han inte att ha tillräcklig friktionskraft
under vänster skosula för att kunna genomföra den ryggradsrotation som Golfskolan lägger så
stor vikt vid.
Det händer att man slinter med vänster fot. Jag har råkat ut för det några gånger på Ulriksdal.
Gummimattorna på tee blir grusiga och då räcker inte friktionen till, eftersom den kraft som
tas frän högerfoten till svingen leder till att trycket på vänster minskar. Även utan
viktöverföring.
Vridimpulsen från fötterna vidarebefordras via knän och bäcken upp till ryggraden och
axlarna. För att sätta igång rotation av axlarna fordras därför att man också sätter hela den
övriga kroppen i rörelse. Dessutom är det lång väg från fötterna upp till axlarna. Rörelsen kan
därför inte bli särskilt snabb. Man kan konstatera att såväl axlarnas egenrotation som armar är
mycket snabbare. Snabbare är säkert också den ryggradsböjning, som högerbenet driver fram
baserat på höger fotfäste.
Ryggradsvridningen bidrar alltså inte stort till svingkraften. Den kan även komplicera och rent
av hindra svingrörelsen. Nedanstående figur är avsedd att belysa detta. Höfterna är ritade med
dubbla linjer sedda uppifrån. Benen som små krokar vid sidan. Från läge 1 kan höftpartiet
vridas till läge två med starkt påskjut av kraften P från högra benet. Det är när vi gör detta vi
känner den där enorma kraften som har förhäxat oss att tro att detta är det viktigaste i svingen.
I läge nummer 3, som motsvarar läget vid slutet av en skolsvings baksving, har vi faktiskt inte
detta gynnsamma hävstångsläge. Tvärtom motverkar benets mot vänster riktade kraft genom
sin hävstångsverkan svingrotationen.
Spelarna kan tydligen kompensera detta genom att övergången från läge 3 till 1 och 2 sker
mycket snabbt. En förutsättning är dock att vridningen inte har gått så långt som i läge 4.
I detta läge har höger höft lämnat sitt neutrala läge och vridits bakåt. Kraften från högerbenet
kommer därför att riktas snett åt vänster och ännu starkare motverka bäckenet motursrotation.
När så sker blockeras ryggradsböjningen samtidigt som svingplanet vrids åt höger. Spelaren
måste invänta att bäckenet hinner rotera tillbaka, innan han utlöser den stora svingkraften.
Det är ett vanligt misstag att vrida bäckenet för långt och Golfskolan uppmuntrar faktiskt till
detta. Jag läser bland annat om hur viktigt det är att vrida upp till det läge där axlarna pekar
mot bollen. Är man för stel för detta så får man hjälpa till med underkroppen. Det vill säga
med knävridning.
Bilderna nedan är klippta ur Svensk Golf och kommentator är Matz Evenson. Märk hur han
berömmer rotationen, dock utan att definiera vilken rotation. Det är
den mystiska, magiska odefinierade rotationen. Tror man på mitt resonemang
ovan, så förefaller det dock som om alla dessa spelare gör den överrotation, som medför att
svingen blockeras. Jag dristar mig att tro att de alla skulle tjäna på att begränsa sina
baksvingar. Hogans recept: Håll högerbenet stabilt i samma läge hela baksvingen! Apropos
höger: Spelaren till höger är vänsterspelare. Övre bilden visar mitten av baksvingen och den
nedre toppen.
Hogan hade en speciell rekommendation, som har bäring på detta. Han ville att man i
adresseringspositionen stod med vänster tåspets utåtvriden. Jag fattade aldrig förr i världen
hans argumentation, men jag har insett nu vilken verkan tricket hade. Det gjorde det nästan
omöjligt att lyfta hälen och det gjorde det svårare att överrotera. Ett tips till Golfskolan. Och
till alla de damer som tror att de kan hämta mera kraft där bakom ryggen. Det får man inte.
Man tappar kraft i stället. Och så får man mycket svårare att träffa bollen.
Ryggradsrotationen är alltså långsam, den är komplicerad genom att engagera hela kroppen
och den är svår att koordinera med de andra rotationerna. Bäckenrotationen sker i
horisontalplanet och länkas över till överkroppens visserligen lutande men relativt upprätta
plan. Den från högerfoten initierade kroppsböjningen sker i vertikalplanet, som ligger mycket
närmare svingplanet. Armarnas rotation runt axlarna och axlarnas egenrotation, (se definition
i boken!), följer, i själva verket riktar, svingplanet. Att kombinera dessa rotationer är svårt,
Därför bör ryggradsrotationen elimineras ur baksvingen.
Detta innebär inte att man eliminerar ryggradsvridningen helt och hållet. Det vore omöjligt.
Man kan inte - åtminstone inte jag - genomföra en baksving upp till toppen utan att
ryggradsvridning av sig själv uppstår i slutet av den. Bara om man gör som bandyspelaren,
starkt förkortar baksvingen. En viss ryggradsvridning är en ofrånkomlig del av golfsvingen,
även om man följer Sacke Frondelius idéer. Men det är mycket stor skillnad på om man sätter
in den tidigt eller sent under svingen.
Golfskolans formuleringar om “den grafiska triangeln” eller om “bröst och armar rör sig som
en enhet” tycks mig säga att man vill att eleven skall starta ryggradsvridningen från början av
baksvingen. Jag menar att detta är fel och tror att det har förstört svingen för många. Det
borde vara enkelt att förändra denna del av golf´pedagogiken.
Låt mig spekulera vidare på temat. Hur kan man få dessa rörelser att utnyttja PDS-tekniken.
Det blir ju fråga om tre olika muskelsystem, som skall samarbeta: Höger- och vänster
arm-axelsystem samt ryggrads- och benmusklerna. Redan när man övar kortspelet, som jag
beskriver i boken, träffar man på problemet att de båda händerna inte samarbetar.
Jag tror att det förhåller sig så att evolutionen har lärt oss kasta med PDS-teknik. Vare sig vi
kastar med vänster eller höger, så tillämpar vi PDS. Om vi skulle kasta en boll eller sten rakt
fram med armarna parallella, så skulle vi automatiskt köra PDS. Men anta att vi kastar stenen
åt sidan med två händer! Då kommer inte riktigt samma muskler att engageras i vänster
respektive höger hand. Fungerar den nedärvda känslan för PDS lika bra då? Jag är benägen att
svara nej på den frågan.
När jag gör olika hårda hammarslag, så bestämmer hjärnan vid slagets början snabbhet och
längd på baksvingen, varefter musklerna i armen känner av när det är dags att vända svingen
och hur stark nedsvingen skall vara. När jag gör en chip med bara en hand, fungerar det
ungefär likadant. Men det är stor skillnad på vilka muskler, som sköter jobbet, om jag väljer
den andra handen.
Evolutionen lärde oss kasta med en hand. Men den lärde oss inte att hantera en golfklubba
med två händer. Och framförallt inte att använda ryggradsvridning för operationen.
Vi kan alltså inte eliminera ryggradsvridning ur svingen. För att slå riktigt långt behöver vi
dessutom dess medverkan. Vad skall vi då tänka på för att koordinera de tre muskelsystemen?
Vilka muskler kan fungera som svingstopp?
Det här måste man nog “känna fram” och jag är för gammal och stel för att känna riktigt bra.
Här hoppas jag att andra kan intresseras av mina spekulationer och känna efter med yngre och
mjukare muskler.
Låt mig i alla fall få försöka. Det vänstra arm-axelsystemet har tveklöst ett robust svingstopp i
vänster sida och skuldra. Det känns omedelbart. Det högra arm-axelsystemet tycks mig inte ha
ett lika självklart svingstopp. Jag måste låta torrsvingen fjädra ut litet mera för att det skall
kännas. När det känns, så verkar det vara i armhålan, som musklerna spänns. När jag känner
efter litet mera, så känner jag också ett tydligt tryck i högra handens handflata. Klubban
kommer ju att vila här just vid svingvändningen.
De två arm-axelsystemen tycks ha robusta svingstopp, som bör reagera samtidigt och lika.
Hur är det då med ryggradsvridningen? Svårt att säga. Jag känner ett tydligt svingstopp i
vänstra sidan, strax ovan midjan, men reaktionen på det är snarare att skjuta höfterna åt
vänster än att rotera dem.
Ryggradsvridningen har naturligtvis också den en gräns, där musklerna inte vill längre, men
det förefaller mig som om denna gräns är mindre distinkt än för de andra muskelsystemen.
Jag undrar om inte den här konkurrensen mellan muskelsystemen är orsaken till att golfare
ibland känner att “i dag funkar det inte!” Den där oförklarliga känslan´. Dagen efter känns allt
perfekt, men spelaren har inte en aning om varför. Kanske kan man genom att känna efter hur
svingstoppen fungerar påverka denna osäkerhet. Ni unga och spänstiga kan ju pröva. Jag kan
bara spekulera.
Då och då ges vi rådet att “pausa” på toppen. Jag ogillar termen även med citattecken.
Elitspelarna gör ju inget stopp däruppe. Svingplanet bygger ju på att spänningen i musklerna
skall rikta klubban rätt på återvägen. Så vad betyder egentligen “pausa”.
Min egen erfarenhet får mig att tro att det rör sig om att man låter själva svingvändningen ta
litet längre tid, så att säga “sjunka in”. Man låter musklerna tänjas ytterligare någon grad.
Och jag framlägger nu hypotesen att vi därigenom koordinerar PDS-en i de två
arm-axelsystemen med PDS-en i ryggradsvridningen. Ingen lär kunna göra några mätningar
som verifierar eller falsifierar denna hypotes, men den kan kanske vara trevlig att ha i minnet,
när man prövar på att “pausa”. Och så har jag kanske lyckats göra rotationen aningen mera
magisk.
