Puniska krigen

Puniska krigen
Julia Winberg
Sebastian Söderlund
Max Söderlund
Puniska krigen
Alla puniska krig utkämpades mellan Karthago (ligger nära nuvarande Tunisien) och romarna.
Romarnas namn på fenicierna var punier, varav krigens namn har kommit. Det var sammanlagt tre
puniska krig.
Första puniska kriget 264 – 241 f.Kr.
Kriget började när marmetinerna, dvs. legosoldater från Italien blev de nya ledarna över Messana (nu
Messina) på Sicilien. Legosoldaterna använde messana som en krigsbas. De ville ta över resten av
Sicilien. Syrakusa, en stark stad på Sicilien, ledd av en grym diktator Hieron II anföll marmetinerna..
Marmetinerna bad hjälp av Karthago, men ångrade sig och bad också hjälp av romarna. Romarna tog
över Messana och Syrakusa ställde sig på romarnas sida.
260 f.Kr. Vann Rom en stor seger, men Karthagerna fortsatte envist att överleva, för att de försörjde sig
på havet och hade många städer under sig. Det här leder till att Rom rustar upp sin flotta.
256 f.Kr. Vinner Rom i slaget vid Kap Eknomos. Romarna skickar Marcus Atilius Regulus till Afrika.
Han blir tillfångatagen av den spartanske generalen Xanthippos. Därefter koncentreras kriget till
Sicilien.
Kriget avgörs i slaget vid Egadiska öarna. Karthago fick betala skadestånd i form av Sicilien, Sardinien
samt 32oo talenter (vilket var mycket pengar på den tiden.)
Andra puniska kriget (218–202 f.Kr.)
Det var kriget som handlade om kriget mellan Karthago och Romerska riket.
Medan romarna nämnde kriget "kriget mot Hannibal".
Det andra puniska kriget började då Kartago skulle lämna Hannibal Barkas, men Kartago vägrade.
Detta fick fäljderna att Hannibal bestämde sig för att annfalla Rom norrifrån med 30 000 man 37
krigselefanter, av dem var
afrikanska och en asiatisk elefant vilken hette "Surus" och var Hannibals personliga favorit.
Alla elefanterna var ganska små vilket var bra då de skulle anfalla.
Hannibals march till Rom började över Spanien och Sydfrankrike, men problemet var att elefanterna
skulle fraktas över Rhone på stockflottar och liknande, det var då en del av elefanterna fick panik då de
träffades av vågor. Alla elefanterna kom ändå iland på andra sidan, en del simmande, men en del av
soldaterna drunknade.
Sedan skulle de upp i bergen var de träffades av en snöstorm, de skulle alltså över Appeninerna, och in
i Arnodalen.
Där fanns det till motgångar eftersom det fanns en massa smältvatten i dalen och armen blev tvungna
att vandra blöta i träsk i drygt 4 dagar. Därmed dog det en hel del elefanter och soldater p.g.a
infektioner, sjukdomar eller så drunknade de.
Hannibal misste endast synen i ena ögat men inget värre.
Det ända bra med att elefanterna dog var det att de blev föda till soldaterna.
Efter dessa alla motgångar hamnade Hannibal med sin arme i krig med Romare vid floden Tribia, det
slutada med att Hannibal segrade fasst han förlorade sina 7 sista elefanter och en massa soldater. Det
sägs att Hannibal ändå fick sin favorit elefant "Surus" med sig i liv.
I tio år fortsatte Hannibal ännu kriga i Italien med romare, men han förlorade ändå till slut vid slaget
vid Zama.
Fasst han hade en hel elefant arme med hela 80 krigselefanter. Då tvingades han skriva på ett
fredsfördrag och ge upp sina återstående elefanter, detta var slutet av det andra puniska kriget.
Hannibal själv klarade sig i liv efter slaget men han
begic självmord 20 år efter detta.
Hannibal
Det tredje puniska kriget (149 – 146 f.Kr.)
Efter att det andra puniska kriget så blev Hannibal fångad och det tog 15 år före han slapp hem till
Karthago. Det tredje puniska kriget var det minsta och handlede främst om ett slag, slaget om
Karthago. Det slaget ledde dock till hela staden Karthago förstördes. Kriget ledde till att Rom tog över
hela det område karthago hade styrt och att hela karthagos befolknng blev dödat elller blev
slavar.Slaget ledde till att hela Karthagos självstyre försvann.
Karthago återhämtade sig efter det andra puniska kriget och började återigen blomstra som handelsstad.
I Rom blev Köpmän oroade över Karthagos blomstrande. Därför började Cato den store att föra en
kampanj i senaten att få ner karthagianerna. Han slutade alla sina tal med att säga:"förövrigt tycker jag
att karthago bör förstöras". Senaten blev övertygad av propagandan och bestämde sig fört att karthago
skall förstöras.
När romarna landsteg i Karthago 149 f.Kr. Gav karthagerna upp direkt. De gav tillbaka krigsfångar och
de skänkte också vapen till romarna. Romarna nöjde sig inte med detta, utan de ville jämna staden med
marken. Karthagerna protesterade naturligtvis mot detta och började försvara staden, bakom dess
murar. Bakom murarna tillverkades mängder av vapen varje dag, 300 svärd, 500 spjut, 140 sköldar och
1000 katapultprojektiler. Romarna fäste en belägring nära staden.
År 146 f.Kr. Lyckades romarna komma in i staden, men Kartagerna hade gjort varenda ett hus till en
stark fästning och de kämpade envist och förtvivlat. Varje karthag hade ett eget vapen. Romarna måste
strida mot varje hus i staden skilt för sig. Till slut gav sig ändå Karthago. 50 000 karthager såldes som
slavar av romarna. Jorden runt omkring karthago delades upp mellan romerska, italienska och
karthagiska bönder.
Enligt en myt så brändes hela staden och markena plöjdes upp och beströddes med salt så det
aldrigmera skulle växa där, dessa teorier har dock på senare tid visa sig att det nog inte stämmer. Det
har på senare tid ansetts att romarna till och med startade en bosättning på det stället Karthago var.
Röda pricken är Karthago
Caesar
Man har sedan renässansen
ansett Julius Caesar vara en hjälte. Men han framställs inte med
samma beundran i de klassiska källorna. Det råder ingen tvivla
om
att Caesar var en enastående person, men var enastående på ett
hänsynslöst sätt, med sin enorma våghalsighet och skoningslösa
tyrann. De här egenskaperna gjorde honom till den han var, inte
hans
militära skicklighet.
Julius Caesar föddes i
stadsdelen Subura i Rom ca 100 f.Kr. När han var en ung man
åkte
han till Aten, eftersom det var det man brukade göra om man
kom från
en rik familj. I Aten ville han höra filosofernas tankar. Caesar
var
en romersk statsman, soldat och författare. Caesar ville bli
politiker, som sin far. För att stöda saken övade han både latin
och retorik, som hans far var utbildad i.
Under sin livstid deltog
Caesar i många krig, och fick pris för sin tapperhet. Han var så
rik att han fick sova i en kunglig säng. Därefter började han
bjuda på fina middagar och tog emot hjälpsökande, för att få ett
ämbete, eftersom man var tvungen att vara populär. Och för att
bli
populär behövdes mycket med pengar, som behövdes bl.a. för
att
köpa röster i valen.
Caesars första ämbete
gjorde honom till senator, då han fyllt 30 år. Arbetet innebar att
se till att brödsäden till de fattiga kom fram. Caesar började
bjuda på makalösa cirkusföreställningar till folket och Senaten
blev misstänksam. Statens pengar räckte inte så kollegerna fick
hjälpa till. Samtidigt fanns det också två andra män som ville
göra karriär, Pompejus som var Roms främsta fältherre och
Crassus
som var en rik husförsäljare. En liten tid senare slog sig alla tre
män ihop sig. Caesar blev med sin rikedom och popularitet en
mäktig
konsul.
Caesar fick barn med
Kleopatra efter att hon charmat honom. Det var en riktig
storromans.
Han dog 15 mars år 44 f.Kr av att ha fått en dolk i magen med
en
man han talat med i senaten. Före hans död hade han
testamenterat
all sin egendom till romarna och till hans närmaste släkting
Octavianus. Hans alla trädgårdar vid Tibern fick också delas
jämt
mellan romarna.
Grupp 2
Jean Schultz, Niklas Åström,
Freja Åkerlund
Källor
http://home.swipnet.se/~w-68207/roman/caesar.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Julius_Caesar
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185801151
Rom år 0
Augustus var Kejsare i Rom vid den här tiden. Man känner också honom som Octavius, Julius Caesars
systerbrorsson. Han hade varit med i triumviratet år 43 f. Kr, för att slåss mot Cassius och Brutus som
hade mördat Julius Caesar år 44 f. Kr. Marcus Antonius hade också varit med i triumviratet. Efter
slaget med Cassius och Brutus reste Marcus till Egypten. Då han var borta blev det konflikter mellan
Octavius och Lepidus (Caesars medarbetare). Marcus återvände hem från Egypten och han och
Octavius blev härskare över sina egna områden i romarriket. På grund av att det här börjar det bli
konflikter mellan Marcus och Octavius och det ledde till strid. Slaget befann sig i Actium år 31 f. Kr.
Marcus hade fått i slaget av Kleopatra men han märkte att Octavius var oslagbar. Marcus och Kleopatra
flydde till Egypten. Octavius bestämde sig för att resa efter dem. I Egypten ville varken Marcus eller
Kleopatra övergå på Octavius sida. År 30 f. Kr gjorde de båda självmord. Och så blev Octavius en
härskare och ändrade namnet till Augustus.
Augustus var Kejsare då Jesus föddes (ca 7-4 f. Kr) och han ville att alla i världen skulle skattskriva si,
han dog ca 12 e. Kr. Jesus föddes i Betlehem som hörde till Judéen. Judéen var ett av de tre områden
som bildar dagens Israel. De tre områdena var Galiléen, Samarien och Judéen. Dessa tre områden
styrdes av en ledare som hette kung Herodes. Kung Herodes var en administratör och krigsman men
han var mycket enväldig att han kunde låta mörda sina familjemedlemmar. Då Jesus föddes, befann sig
tre herdar ute på en äng. Det uppenbarade en stor grupp med änglar och änglarna berättade att en
konung har fötts. De tre herdarna, vandrade till Jerusalem för att fråga om det var sant att en konung
har fötts. Tre vise män for iväg till Betlehem för att se på den nyfödda konungen De hämtade med sig
guld, rökelse och myrra. När kung Herodes fick höra att en konung har fötts, blev han misstänksam och
rasande och han lät alla nyfödda spädbarn dödas. Jesus och hans föräldrar, Josef och Maria, flydde till
Egypten och de klarade sig. De återvände först när kung Herodes hade dött. Herodes dog 4 f. Kr, hans
tre söner delade på områdena som Herodes hade varit ledare för. Herodes Àntipas blev ledare för
Galiléen, Herodes Filippos blev ledare för Itureen och Herodes Archelaos blev ledare för Judéen,
Samarien och Idumeen. Jesus och hans föräldrar flyttade till Nasaret för att de undvek att leva under
kung Herodes son Herodes Archelaos styre.
När kung Herodes hade dött ville Archelaos inte först ta emot hans testament, därför blev Archelaos
bara härskare över Judéen, Samarien och Idumeen. Archelaos bror Herodes Antipas regerade över en
tredjedel av Kung Herodes den stores rike. Deras bror Herodes Filippos blev härskare över nordost
delen som de ärvt av sin far.
Pontius Pilatus levde var en romersk ståthållare under kejsar Tiberius tid. Pontius Pilatus beslöt om
Jesu korsfästelse ca år 30 f.Kr. Judas Iskariot var en av Jesus tolv lärjungar som förrådde honom så att
de romerska makterna kunde gripa Jesus och korsfästa honom. Kejsar på den tiden var kejsar Tiberius
som var kejsar Augustus adopterade son. Augustus lät Tiberius ärva hans plats som kejsare. Man
känner kejsar Tiberius som en kejsare som haft dåliga äktenskap. hans far, kejsar Augustus hade
tvingat honom att gifta sig med Augustus dotter Julia och äktenskapet var olyckligt. Han flydde därför
till Rhodos år 6 f. Kr, men kom tillbaka efter åtta år för att göra militärtjänst mot germanerna, som är
var ett folk som levde i norra Europa. Kejsar Tiberius dog år 37 e. Kr.
Camilla Silfverberg, Filip Åberg och Terho Seppälä, 08E
Romarrikets penningekonomi
Den ekonomiska blomstringstiden i romarriket var i början av kejsartiden och
under fredsperioden ”Pax romana”. De första mynten som kom till Rom, kom vid
perioden 290-240 f.Kr. Romarriket var ett mycket civiliserat folk eftersom de hade
ett skattesystem. I romarriket använde alla samma mynt och det underlättade
mycket handelsföringen, också slavar och djur såldes i riket.
I Rom producerade man en liten del råvaror, men man importerade kött och
ylletyger från Gallilen och från Spanien importerades järn, koppar, silver och
olivolja i stora mängder.
En orsak varför romarriket föll var de svåra ekonomiska problemen som kom
under fredsperioden. Roms ekonomi klarade inte av de stora byggnadsverken som
byggdes i Rom eller det kejsarliga hovlivet som slukade en massa pengar.
Romarna var intresserade i pengarnas cirkulation runt hela medelhavet.
Pengatillverkningen var också ett politisk sätt att visa kejsarens makt. Mynterna
bestod av aurelier (guld) , denarer (silver) och sesterier (brons). Denarer och
sesterier var det vardagliga mynten, medan aurelier togs först i bruk senare. För att
romarriket skulle klara dens ekonomiska problem måst kejsarna blanda ut silvret i
mynten med olika oädla metaller. År 200 var denarens silverhalt ännu 50%, 60 år
senare var det bara 5% och då var denaren bara en försilvrad kopparslant. Då blev
det stark inflation som hade liknande följder för Rom som den har haft under
1900-talet. Silvermynt började tillverkas i Rom omkring 269 f.Kr. Silverdenaren
tappade sitt värde i 300-talets början när kejsar Konstantin gav ut ett nytt
guldmynt. Byteshandel blev allt vanligare. Hantverkarna kunde inte mera sälja
sina produkter och övergick därför till andra yrken.
Grupp 6 : Theo & Nea & Jensen
Kristendomens ursprung
Kristendomen föddes i Palestina dvs. den judiska staten som idag kallas Israel. Palestina var vid tiden
för kristendomens framträdande en del av det romerska riket. Under Jesu livstid, spreds aldrig
kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter korsfästelsen så började lärjungarna
sprida den till de kringliggande länderna. De mest kända missionsresorna som man känner till gjordes
av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även
upp ett antal församlingar. Ganska snart efter Jesu död startades församlingar i bland annat , Tyatira,
Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa församlingar kallas de sju församlingarna i
mindre Asien. Senare grundades församlingar både i Asien och i flera delar av Romarriket.
De första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt en viss tradition så var Petrus den första aposteln
att besöka Rom, men det finns inga bevis för detta. Enligt fakta sägs det att Paulus besökte Rom år 63.
Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna. Paulus fördes som fånge till
Rom efter att han predikat till kejsaren vid ett tillfälle då de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat
honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.
Efter ett tag så började Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var
sannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska
kejsarna som förföljde de kristna är kejsar Nero (37-68). År 64 startade Nero en stor brand i Rom,
vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes att det var kejsaren själv som hade startat
branden för att få en anledning att avrätta de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av
de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var stor,
men än så länge till största delen begränsade till huvudstaden. Efter Neros tid så fortsatte förföljelserna
och vidgades även till resten av Romarriket. Under Neros tid fram till 313 då kristendomen blev
förklarad till statsreligion, avrättades tiotusentals kristna, och bland dem flera biskopar och andra ledare
inom kristendomen.
Som en följd av förföljelserna så levde de kristna under jorden i Rom. De firade gudtjänst i hemmen,
och fick inte bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad i Rom är
mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser. De kristna ansåg att man skulle
begrava de döda hela i marken och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes .
Med tidens gång blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av de rikare. Detta innebar att
förföljelserna inte längre var lämpliga och de upphörde med tiden. År 313 förklarade kejsar Konstantin
kristendomen till statsreligion, och de kristna kunde därmed leva mer öppet. Detta fick till följd att
mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket. Även kejsare Konstantin blev
kristen. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som börjar förfölja andra oliktänkade.
År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten.
Grupp 7:
Handledande lärare: Niklas Andersson
Niklas Vuorinen
Milla Vainio
Aleksis Tapper
Orsaker till Roms fall
Det finns många olika orsaker till romarrikets fall, dessutom är största delen av
dem hypoteser.
Det sägs att det romerska riket föll 476 e. Kr. Men det finns olika teorier till
årtalet. Vissa säger att det föll redan då staden delades in i öst-och västrom. För
att Rom ännu ännu existerar säger vissa att de aldrig föll. Utan snarare bara
anpassade sig.
Kristendomen kan ha varit en av orsakerna, eftersom kristendomen omvandlade flera
romare till pacifister. Som i sin tur ledde till att det var svårare att försvara sig
emot det barbariska anfallarna. Även pengar gick åt för att bygga kyrkor, fast
pengarna skulle ha kunnat användas åt till riket.
Romarnas moral var dålig. Det fanns ca 32 000 prostituerade i Rom, gatorna i de
större städerna var fyllda med kriminalitet som våld, det fanns gladiatorska
slagsmål i platser som Colosseum, och allmänt bara var befolkningens hälsa dålig.
Epidemier spreds av dödligheten.
Politik spelade en stor roll här, en av det svåraste valen var att välja en ny
kejsare. Det romerska imperiet hade 37 olika kejsaren, var av 25 avgick pga.
Attentat.
Arbetslöshet och inflation påverkade också. De rika använde guldet till lyxprodukter
vilket gjorde att det fanns mindre guld att använda som pengar, pengarna blev
mindre värda. Till sist betalade man skatt med grönsaker och frukt.
Under det 400 åren av det Romerska imperiet var romarna mycket dedicerade till
teknik och organisationen av offentlig betjäning. De byggde märkvärdiga vägar,
broar och akvedukter. Men eftersom romare litade så mycket på människo och
djurslaveri misslyckades de med att uppfinna maskineri som producerade saker och
ting mer effektivt. Alltså de kunde inte förse tillräckligt med gods för deras
växande befolkning.
En annan av huvudorsakerna var att ekonomin i romarriket föll samman. Det här
hände på grund av korruption, ett försämrat styrelsesätt och höga kostnader av
armens uppehåll. För att romarriket var så stort behövdes en mycket stor arme.
När riket inte mera expanderade måste armen försvara gränser och det uppslukade
en massa pengar.
Klyftan mellan de rika och de fattiga växte enormt stor, vilket ledde till uppror mot
de rika. Slavar som ännu fanns protesterade med.
En stor del av roms inkomster kom från ockuperade länder som ”krigsbyte”. Alltså
kan man säga romarriket plundrade alla erövrade områden och koncentrerade
pengarna till huvudstaden Rom. Förtroendet till pengarna försämrades och handeln
upphörde nästan helt.
På 200-talet var riket i uppror och kaos. Man kunde jämföra det till inbördeskrig.
De Fattiga och stora mängder slavar protesterade mot styrelsen och de rika.
Kejsaren återställde freden med hjälp av armen och därefter hade inte bara
kejsaren makten utan också armen, närmare sagt ledarna för armen.
När trycket från fiender utanför växte band det mer och mer soldater till gränsen
till försvar. Oroligheterna inne i riket och utanför blev större och romarriket
krympte.
Olika folkslag tryckte på gränserna så hårt att romerska soldaterna måste dra sig
undan från gränserna. Egypten förlorades till vandaler, vilket ledde till att
tillgången till billig vete och andra odlingsväxter upphörde. Detta ledde till att
handeln kollapsade. Sakta men säkert blev riket mindre och mindre. Hunner, Kelter,
Germaner och vandaler trängde sig in i riket. Germanerna som intagit romerska
områden, delade dem sinsemellan och styrde dem. De erkände kejsaren som
överhuvud men denne kunde inte påverka Germanerna det minsta. Del efter del
spred sig det nya folket över det nuvarande Italien och tillslut avsattes kejsar
Augustinus av den nya germanska kungen. Därmed var romarrikets berättelse slut.
Källor: WIKIPEDIA.ORG; GOOGLE.COM By: Robin Sundman, Ellen Syrjälä och Julius Tapper