Predikan i S:t Hans kyrka Midsommardagen den 20 juni 2015
Genesis (Första Mosebok) 1:1-13 * Apostlagärningarna 14:15-17 * Johannesevangeliet 1:1-5
skrev sitt evangelium sent i livet, på
J ohannes
sin ålders höst i staden Efesos, där han, vad
man kan förstå, var omgiven av ett större antal
lärjungar och teologer i en slags teologisk skola,
en ”Johannesakademi”. Maria bodde där; Paulus,
Lukas och andra hälsade på. Säkert talade man
ofta om Jesu jordeliv och vad Han gjort och sagt.
Man bad, funderade, samtalade, läste i Skriften.
Den Helige Ande påminde dem och lärde dem
sådant som inte Jesus hunnit med (Joh 14:25-26).
Jesus hade lärt dem att hela den Heliga Skrift –
alltså det som vi idag, lite slarvigt, kallar Gamla
testamentet – berättar om Honom. De såg att
Jesus uppfyllt löftena som finns där och de såg hur
Han anknutit till den heliga historien i Skriften, till
Psaltarens böner, till visdomsorden. De såg hur
Han fanns med i Guds handlande och i Guds ord
långt innan Han blev människa.
Jesus talade ibland om sina egna ord och
kunde säga: ”de ord jag har talat till er är ande och
liv” (Joh 6:63), eller ”jag talar Guds ord” (Joh 3:34),
eller ”himmel och jord skall förgå, men mina ord
skall aldrig förgå” (Luk 21:33). Och Petrus bekände: ”Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68).
När de då läste skapelseberättelsen, som om
och om igen säger att Gud skapar med sitt ord,
”Gud sade och det blev” återkommer hela tiden, då
insåg de att ordet som skapar och ger liv, Guds
eget ord som aldrig förgår utan är evigt, att det
ordet måste vara samma ord som Jesus talade,
och, i nästa steg, att det betyder att Jesus var med
när allting skapades, ja, att Hans ord är så förknippat med Guds eget ord att man kan kalla
Jesus själv för Ordet, ordet med stort O. I begynnelsen fanns Ordet Jesus, och Han fanns hos
Gud, och Han, Ordet Jesus, var Gud. Och skapelsen blev till när Gud talade, Guds ord verkade. Allt
blev helt enkelt till genom Jesus.
Det stämde med det som Maria berättade för
Johannes och andra, kanske i akademin i Efesos,
om himlen som öppnades när Jesus föddes, om
den himmelska hären som sjöng lovsång och om
stjärnkonstellationen som fick vise män i Österns
länder att räkna ut att den yttersta tidens världshärskare var född i Israel: allt vittnade om de kosmiska dimensionerna på Jesu födelse. Eller när
Johannes och de andra reflekterade kring läkedomsundren eller att Jesus befallde över vindarna
och bestämde att vattnet skulle bära Honom och
annat; insikten mognade att Jesus är så intimt och
på djupet förknippat med den skapade världen att
den blivit till genom Honom och också en gång ska
sammanfattas i Honom. De blev klara över att
Jesus är Ordet genom vilket allt har blivit till.
Det är överväldigande stort.
För oss betyder den sanningen att vi möter
skapelsens ursprung när vi möter Jesus. Hur
skapelsen började och vad den ska tjäna till – de
där existentiella frågorna om tillvarons mening och
mål – har inte Gud avslöjat för oss, kanske därför
att vi inte kan förstå dem. Men svaren finns, säger
kristen tro till stor tröst, hos den Jesus genom vilket allting har blivit till, den Jesus som vi möter i
tron, i bönen och gudstjänsten.
Det gäller också vårt eget ursprung. Jesus,
Ordet, vet varför just vi blev till, varför vi är skapade som vi är, vad det tjänar till att vi lever och vad
planerna är för vår framtid. Han känner oss alltigenom, som det står i Psaltaren. Det var Han som
skapade våra inälvor och vävde oss i moderlivet
(Ps 139:13-15).
Jesus är också den nya skapelsens herre. Han
blev en jordisk varelse (1 Tim 3:16) för att inifrån
det jordiska livet skapa nya himlar och en ny jord
(1 Petr 3:13). När Gud Fader på Påskdagens morgon uppväckte Jesus, sade Han ”Liv, blev till” och
det eviga livet blev till. Marias son, människan
Jesus, en jordisk varelse, dödlig och syndig, förvandlades i uppståndelsen till att vara odödlig och
oförgänglig. Då började den nya skapelsen, i alla
fall här på jorden, den som fullt ut kan bli vår efter
vår död. ”Jesus är den förstfödde från de döda till
att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta
all fullhet bo i Honom och att genom Hans blod på
korset stifta fred och försona allt med sig genom
Honom och till Honom, allt på jorden och allt i
himlen.” (Kol 1:15-20) som det står i Kolosserbrevet.
Det betyder att när vi möter Jesus möter vi det
mål för skapelsen som Gud har planlagt. Hur livet
ser ut där har Gud bara antytt för oss, just genom
Jesus. Tillvaron där torde övergå vårt förstånd.
Men målet för vår livsvandring på jorden, vår framtid efter döden och vårt hopp finns, säger kristen
tro till stor tröst, hos den Jesus, vars uppståndelse
öppnade för den nya skapelsen. En gång ska allt
sammanfattas i Honom och alla tungor bekänna
Honom som herre (1 Kor 15:27-28, Ef 1:9-10, Fil
2:11).
Inledningen till Johannesevangeliet om Ordet,
vari dagens evangelium ingår, har formen av en
liturgisk hymn. Man kan ana att den sjöngs eller
föredrogs i urkyrkan, kanske i varenda söndags
brödsbrytelse, den gudstjänst vi kallar högmässa. I
vers 14 berättar den om Jesu födelse, ”Ordet blev
människa och tog sin boning ibland oss”, ”slog upp
sitt tält” som det står mer ordagrant. Johannes och
de andra förstod att varje gång vi firar mässa tar
Ordet synlig gestalt, blir bröd och vin, och tar sin
boning i oss. Det är ingen slump att kalken är
klädd som ett tält.
Och det vidunderligt stora är att Ordet som
fanns i begynnelsen, i skapelsens början och samtidigt är det eviga livets Ord, vår framtid, att det
finns här. Eller personligt uttryckt: den som håller
mitt livs ursprung och mitt livs mål i sin hand, tar
synlig gestalt i mässans bröd och vin.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
