Kärlekens väg
Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: "Vi går nu upp till
Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i
uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa
honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom,
och på den tredje dagen skall han uppstå."
Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för
dem, och de kunde inte förstå vad han sade.
När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde.
Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man
talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han:
"Jesus, Davids son, förbarma dig över mig." De som gick främst sade åt
honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma
dig över mig."
Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom
närmare frågade Jesus: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han
svarade: "Herre, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Du kan se igen.
Din tro har hjälpt dig." Genast kunde han se, och han följde med Jesus och
prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.
(Luk 18:31-43)
Idag är vi samlade här i Guds hus för att fira fastlagssöndagen. Fastlagssöndagen
är en brytpunkt mellan två årstider i Kyrkans år. Bakom oss ligger julen och
trettondagstiden, när vi mitt i vår mörkaste del av året har fått se hur Frälsaren
föds med ljus och hopp till vår värld. Nu på fastlagssöndagen har ljuset växt, och
Jesusbarnet har vuxit upp och står med oss på tröskeln till en ny tid, fastetiden.
Nu får vi se hur han ska ta itu med vårt mörker när han styr sina steg upp mot
Jerusalem. Han vandrar Guds viljas väg, korsets väg, kärlekens väg. Detta temat
för vår gudstjänst: Kärlekens väg.
VAD ÄR KÄRLEK?
Var går kärlekens väg? Hur ser kärlekens väg ut? Vad är kärlek, hur ska vi få
reda på vad kärlek är? Bibeln och Kyrkan manar oss, som alltid, att fästa vår
blick på Jesus: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna
kärleken” (1 Joh 3:16). Och han säger själv: ”Ingen har större kärlek än att
han ger sitt liv för sina vänner… vänner kallar jag er” (Joh 13).
2
Jesus kommer till oss med en utsträckt hand – men vi hör i evangelietexten om
vilket motstånd han fick möta, hur korsets skugga börjar sträcka sig över hans
liv när han förutsäger allt som kommer att drabba honom och som profeterna har
skrivit: utlämnad åt hedningarna, hånad och skymfad och bespottad, pryglad och
till slut dödad.
Hur kunde det bli så, när han kommer till oss på kärlekens väg? Ett sätt att se på
det finns i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen, där han skriver om
korsfästelsen som att ”en kille blev uppspikad på ett träd för att han antytt hur
fint det skulle vara om alla var lite trevliga mot varandra för omväxlings skull”.
Men då har man inte kommit i närkontakt med Kristi kärlek. Han kom inte för
att servera oss lite moralkakor. Han sade: ”Människosonen har kommit för att
söka upp och frälsa det som var förlorat.” Han kommer på kärlekens väg för
att söka upp din och min själ, vårt hjärta, vår inre människa som vi har tappat
kontakten med och gömt djupt inom oss – rädda, vilsna, med ett krampaktigt
grepp om makten över våra liv som vi känner är det enda vi har. Och för att
slippa släppa greppet och möta sanningen, bli sårbar och kanske sårad, så kan vi
såra först – som Jesus skulle få möta i Jerusalem.
Och Jesus känner våra hjärtan, han visste vad som väntade på honom i
Jerusalem, på kärlekens väg. Han delade sin nöd med sina närmaste, men de
fattar ingenting och ger inget stöd.
Ibland har jag undrat hur det kändes för Jesus när han vandrade här på jorden.
Evangelierna ger oss yttre skildringar av kraft i ord och gärning, men det finns
en bibeltext i Hebréerbrevet 5 som ger oss en sällsynt inblick i vår Herres
känsloliv: ”Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när
han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han
blev bönhörd och tagen ur sin ångest.” (Heb 5:7)
Det kostade att leva så som Jesus levde, på kärlekens väg. Han vet vad ångest
och tårar och ropande bön är, när hjärtat känner ”min Gud, min Gud, varför har
du övergivit mig” men viljan ändå väljer trons och kärlekens och förlåtelsens
väg. För att det är sant. För att det är rätt. För att det är vad Gud vill.
HERRE FÖRBARMA DIG
Så han går med fasta steg upp mot det väntande korset. Och då hör han från
vägkanten: ”Herre, förbarma dig! Kristus, förbarma dig!” En blind, ensam
tiggare. Inga pengar, inga vänner, inget liv. Föraktad i världens ögon. Om vi var
Jesus undrar jag om inte många av oss skulle ha sagt: ”Men snälla du, har inte
3
jag nog med problem? Jag kommer att bli ihjältorterad om en vecka. Visst, det
är trist att du har det så där, men stör inte mig med dina problem.”
Nej, så talar inte vår Herre. Vår Herre vandrar kärlekens väg, han tycker inte
synd om sig själv. Han är som mamman som stiger upp från sin sjukbädd för att
barnen måste ha mat. När Jesus hör ett ”Herre förbarma dig!” från en av sina
dyrt älskade skapelser, då är han där direkt. Det gällde blinde Bartimaios i Jeriko
en gång, det gäller så mycket mer dig och mig som genom dopet är inlemmade i
Kristi kropp. Hans egen kropp. Från honom som är huvudet går det ner
nervbanor i var och en av oss, rakt ner i ditt hjärta. Du behöver inte undra om
Kristus vet hur du känner det. Han är förenad med ditt hjärta, genom tron. (Så
var det när Paulus förföljde de kristna, då sade Jesus: ”Saul, Saul, varför
förföljer du mig?” Det är som i psalm 769: ”Gud, du känner ondskan i din egen
kropp, att du delar smärtan ger mig hopp.”)
VAD VILL DU?
Så när Bartimaios ropar i sitt mörker, då är Jesus totalt närvarande. Herren är vår
läkare (2 Mos 15:26), men han är ingen stressad läkare som fattar beslut över
huvudet på den handikappade för att spara tid. Nej, han möter Bartimaios öga
mot öga, i total närvaro, och kallar fram de djupaste skikten i hans personlighet.
Han söker upp den själ som blivit undanträngd, föraktad och så innerligt ensam,
och kallar fram hans vilja: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
Orden hänger där i luften. De gällde Bartimaios i Jeriko, de rullar genom
tvåtusen år av livsöden i Kyrkans famn, och de gäller även dig här idag: ”Vad
vill du att jag ska göra för dig?” Vad vill du djupast i ditt liv? Vet du vad du vill
med ditt liv? Många av oss lever utan att riktigt vara i kontakt med sin vilja, det
är att gräva ner sin talent och hoppas att någon annan ska ta ansvar för mitt liv.
Men Gud vill ha en riktig relation, med hela dig. Han kallar oss ut ur mörkret
och ut i ljuset, till att vi skriver vårt livs berättelse tillsammans med honom, och
därför frågar kärleken: Vad vill du?
Sedan vet vi att Gud inte är någon tomte. Bibeln säger att Gud kan göra långt
mycket mer än allt vi kan be om eller ens tänka oss (Ef 3:20), men Gud är inte
någon himmelsk springpojke eller bönesvarsautomat. Att Jesus frågar efter vår
vilja innebär inte att han har avskaffat bönen ”ske din vilja, så som i himmelen,
så ock på jorden”.
Nej, men han vill gå in tillsammans med dig i ditt hjärta, ner i stillheten under
alla flackande ytbegär efter berömmelse och trygghet och självhävdelse, och
4
tillsammans med dig lyssna fram vad du vill innerst inne. Den djupvilja som han
har lagt ner i dig, längst inne i ditt hjärta, där din ande möter Guds helige Ande
och renas i det mötet. För Bibeln säger, i Filipperbrevet 2: ”Ty Gud är den som
verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” (Fil
2:13)
VÅRT GENSVAR
Och när Bartimaios får göra det mötet med Sanningen, som är Jesus, då vaknar
hans längtan: han vill se. Han vill se och förstå vad som händer i hans liv, vad
som verkligen är viktigt. Och det är en god längtan, för Jesus säger på ett annat
ställe: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Joh
8)
Och därför säger Jesus: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig” – eller om vi ska
få fram hela rikedomen i grundtextens ord, ”Din tro har frälst dig”. Bartimaios
vänder sig till Jesus, han erkänner honom som sin Herre och litar på hans godhet
– och då konstaterar Jesus att Bartimaios har en frälsande tro, en tro som
upprättar både honom och oss till gemenskap med Gud, både i detta livet och i
det kommande. Det är till den tron vi är döpta, den är den tron vi ska bekänna nu
strax, och sedan få näring till den i den heliga nattvarden.
Men jag vill till sist lägga märke till det sista i evangelietexten: vad är det yttre
kännetecknet på den frälsande tron? Vad ser vi att Bartimaios gör efter att han
fått möta Jesus? Vi läser att han ”prisade Gud” och ”följde Jesus”. Det är
tacksamhetens väg och kärlekens väg. Han var upprättad, nu gick han med Jesus
på kärlekens väg för att upprätta andra.
Detta är det gensvar som Jesus vill ha: att vi vågar tro att han faktiskt tar emot
oss, att han ser ditt ansikte och älskar dig personligen, lika sant som det heter
”Kristi kropp, för dig utgiven”. Och sedan: att vi lär våra rädda hjärtan att älska
vår nästa med samma kärlek som han älskar oss båda med. Det är det gensvar
som Jesus vill ha. Det är det enda som bär. Det är kärlekens väg.
