Tortyr i Nigeria- En sammanfattning

AFR 44/005/2014
Tortyr i Nigeria- En sammanfattning
Amnesty hyser allvarlig oro över det ökande bruket av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning i Nigeria. De utredningar Amnesty nyligen gjort tyder på att polis och militär
rutinmässigt använder tortyr och annan misshandel för att tvinga fram information och ”erkännanden” samt
för att straffa och trötta ut fångar. I strid mot nationella lagar och internationella rättsregler accepteras
rutinmässigt information som framtvingats genom tortyr och misshandel som bevis vid domstolar. De
nigerianska myndigheterna uppvisar en uppenbar brist på vilja att rätta sig efter sina internationella
människorättsförpliktelser.
Denna rapport baseras på Amnestys utredningar och på enskilda fallstudier. Av rapporten framgår att:
•
•
•
•
•
•
Rapporter om tortyr ökar allteftersom nigerianska säkerhetsstyrkor inriktar sig på människor som
anklagas för samröre med den väpnade islamistiska gruppen Boko Haram.
Två år efter att ett lagförslag om kriminalisering av tortyr hade inlämnats till Naionalförsamlingen
hade det ännu inte debatterats.
Enligt uppgift används ett stort antal tortyrmetoder, bland annat misshandel, bruk av skjutvapen,
utdragning av naglar och tänder samt våldtäkt och andra sexuella övergrepp.
Fångar förvägras ofta kontakt med sina anhöriga och juridiskt biträde samt tillgång till hälso- och
sjukvård.
Det nigerianska rättsväsendet förhindrar inte tortyr; fångar torteras och misshandlas för att
framtvinga ”erkännanden” och måste tillbringa långa perioder i fängsligt förvar utan att ställas inför
rätta.
De allra flesta anmälningar om tortyr leder överhuvudtaget inte till någon utredning .
De nigerianska myndigheterna måste omedelbart agera, vilket bland annat bör innebära följande: omgående
vidta åtgärder för att sätta stopp för bruket av tortyr och all annan misshandel, omedelbart låta misstänkta
och frihetsberövade få kontakta sina anhöriga och advokater samt se till att de får hälso- och sjukvård, att
ge alla som torterats eller misshandlats omfattande gottgörelse, inleda grundliga, oberoende och opartiska
utredningar av anklagelser om tortyr som polis och militärpersonal gjort sig skyldiga till, bevilja
människorättsövervakare obehindrat tillträde till alla former av fängsligt förvar och kriminalisera bruket av
tortyr genom att anta lagförslaget om tortyr.
Tortyr kan aldrig rättfärdigas. Det är olagligt. Det är barbariskt. Det är omänskligt.
Det är dags att stoppa tortyren i Nigeria.
Bakgrund
I många år – och sedan 2007 allt mer regelbundet – har Amnestys utredare besökt polisstationer och
fängelser över hela Nigeria. De har dokumenterat hundratals anklagelser om tortyr eller misshandel i polisoch militärhäkten.
Redan 2007 bekräftade FN:s särskilde rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande
behandling och bestraffning att i Nigeria ”förekommer tortyr och misshandel i stor omfattning i polishäkte och
det är särskilt systematiskt på brottsutredningsvdelningar.”
Han betonade att ”tortyr ingår till stor del i polisens arbete i landet.”
Mycket lite har förändrats sedan dess. Efter att de nigerianska styrkorna plötsligt ökade de operationer som
inriktade sig på den väpnade islamistiska gruppen Boko Haram i norra delen av landet, har rapporter om
tortyr och misshandel ökat. Under dessa operationer har tusentals människor som anklagats för samröre
med Boko Haram gripits av Joint Task Force (JTF), en enhet som består av officerare och manskap från
säkerhetstjänsten, armén, flottan, polisen och Department of State Security Services (SSS) samt av polis
och militär.
Av Amnestys utredningar framgår att under 2013 greps uppskattningsvis 3 000 människor och hölls
fängslade på framför allt tre anläggningar: Giwa militärkaserner i Maiduguri i delstaten Borno, Sector Alpha i
Damaturi i delstaten Yobe (lokalt kallad ”Guantánamo”) och Specialgruppen för rånbekämpning (Special
Anti-Robbery Squad. SARS) i Abuja (även kallad ”slakthuset”). Majoriteten av de frihetsberövade har aldrig
ställts inför rätta. De flesta hindras från att kontakta sina advokater och anhöriga. Till och med när familjer
lyckats få ihop pengar för att gå till domstol ignorerar polisen och militären domstolsbeslut att fångarna ska
friges.
Flera nigerianska och internationella organisationer har rapporterat om det omfattande bruket av tortyr som
polisen och andra säkerhetsorgan gör sig skyldiga till. Den nigerianska människorättsorganisationen Access
to Justice (Tillträde till rättvisa) meddelade 2005 att den nigerianska poliskåren använde tortyr som ”en
institutionaliserad rutinmetod i sin brottsutredningsprocess.” Under den periodiska granskning som FN:s råd
för mänskliga rättigheter genomförde 2013, framförde människorättsorganisationer, baserade både inom och
utom Nigeria, liknande uppgifter om det fortsatta bruket av tortyr och andra former av misshandel i Nigeria.
Under granskningen samtyckte den nigerianska delegationen i oktober 2013 till att vidta alla nödvändiga
åtgärder för att förhindra och ta itu med tortyr och andra former av misshandel. Amnesty får dock alltjämt
rapporter om övergrepp på olika håll i hela landet. Trots uppmaningar från Amnesty och andra nationella
och internationella organisationer som uppmanar de nigerianska myndigheterna att kriminalisera tortyr och
annan misshandel tycks inga åtgärder av vikt ha vidtagits.
Det rättsliga läget
Nigeria har undertecknat flera regionala och internationella människorättsfördrag som förbjuder bruk av tortyr
och annan misshandel. Bland dessa fördrag kan nämnas: Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (ICCPR) Konventionen mot tortyr (CAT) och dess tilläggsprotokoll (OPCAT), Konventionen
angående skydd av alla människor mot påtvingat försvinnande och Afrikanska stadgan om mänskliga
rättigheter och folkens rättigheter. Nigeria har också undertecknat och ratificerat Konventionen om all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW) och Konventionen om barnets rättigheter (CRC). Endast 24 av de 36
delstaterna i Nigeria har dock undertecknat CRC och införlivat den i sin lagstiftning. De tolv delstater som
inte undertecknat den ligger samtliga i norra Nigeria.
Den nigerianska författningen förbjuder också tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling.
Paragraf 34 (1) stadgar att: ”Varje individ har rätt till respekt för sin egen värdighet och följaktligen (a) skall
ingen person utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling”. Paragraf 17 (2)(b) tillägger att
”[...] mänsklig värdighet skall upprätthållas och stärkas”.
Nigerias strafflagar förbjuder inte uttryckligen användningen av tortyr och andra former av misshandel för att
få fram information, men bruket av tortyr strider mot författningen.
Efter att ha signerat och ratificerat CAT och OPCAT tillsatte Nigeria den 27 juli 2009 en kommitté, the
National Committee Against Torture (NCAT) vilket ingick i landets förpliktelse att skapa nationella preventiva
organ. Enligt uppgift har kommittén ännu inte fått några ekonomiska bidrag och har inte kunnat utföra något
effektivt arbete. Den är inte heller juridiskt eller funktionsmässigt oberoende och samtliga medlemmar är för
närvarande frivilliga. Den status kommittén nu har begränsar allvarligt dess möjligheter att arbeta. Många
människor vet inte ens att den existerar.
År 2012 inlämnades ett förslag som skulle debatteras i Nationalförsamlingen om att i lag förbjuda och
kriminalisera tortyr som utövas av polisiär personal. Nu, två år senare, har lagförslaget ännu inte debatterats
och har alltså inte kommit närmare att antas som lag. Ett liknande förslag om inrättandet av en
Antitortyrkommission har tidigare avvisats av Nationalförsamlingen.
Bestämmelse 237 i Nigerias polisstadga bidrar till det ständigt pågående bruket av tortyr och annan
misshandel. I strid mot internationella normer om bruk av våld tillåter denna bestämmelse poliser att skjuta
misstänkta och frihetsberövade som försöker fly eller undgå gripande – vare sig den frihetsberövade utgör
en fara för livet eller inte. Det hänvisas ofta till bestämmelse 237 för att rättfärdiga bruk av skjutvapen om en
polis har möjlighet att använda ett vapen och sedan hävda att det var nödvändigt eftersom en fånge försökte
fly.
Tortyrmetoder
”Armén utför alla sorters tortyr och använder de medel som råkar finnas till hands. De hänger upp människor
och låter dem ibland hänga kvar tills de dör. De slår människor med gevärskolvar eller käppar. De skjuter
människor i benen och lämnar dem att förblöda. De binder människors händer bakom ryggen på dem med
ett rep så att många inte kan använda händerna sedan de släppts. En del dör till och med efter att de
släppts.”
En nigeriansk arméofficer berättade detta för Amnesty på villkor att han fick vara anonym. Vi har hört många
liknande historier då vi har intervjuat hundratals personer som gripits av polis eller militär.
Nigerianska människorättsorganisationer rapporterar att på de större polisstationerna finns tortyrkammare
med en ansvarig polis kallad ”O/C Torture” (polisen som är ansvarig för tortyr). Bland de tortyrmetoder och
andra former av misshandel som enligt uppgift används, kan nämnas:
Slag. De allra flesta av dem som varit frihetsberövade har berättat för Amnesty att de blev slagna eller
piskade av poliser som använde tillhyggen, bland annat gevärskolvar, machetes, batonger, käppar, spön,
kablar och andra hårda föremål. Innan fångarna blir slagna, klär man ofta av dem, antingen helt eller ovanför
midjan, binder deras händer och sätter huvor på dem – en metod som kallas ”ashasha”.
Nagelutdragning. Fångars tå- och fingernaglar dras ofta ut, varvid man använder tänger, saxar och andra
verktyg.
Våldtäkt och sexuella övergrepp. Amnesty har fått samstämmiga rapporter om att poliser våldtagit kvinnor
eller utsatt dem för sexuella övergrepp. Enligt dessa rapporter kan övergrepp ha skett på offentliga platser
och då kvinnor förts till polisstationer samt när de besökt manliga fångar i polishäkte. I syfte att framtvinga
erkännanden och annan information använder poliser även våldtäkt och andra former av sexuellt våld,
bland annat genom att föra in flaskor eller andra föremål i en kvinnas vagina.
Bruk av skjutvapen. Amnesty har intervjuat ett stort antal före detta fångar och människor som fortfarande
var fängslade. De sa att de hade skjutits i benen, foten eller handen under polisens eller militärens förhör.
Många sa att de fick ligga och blöda i timmar utan att få läkarvård eller behandling.
Att sitta på vassa föremål. Ett antal fångar rapporterade att de tvingats sitta på en bräda som var full av
spikar, piggar och andra vassa föremål. Detta brukar ske efter att fångarna har misshandlats och nästan inte
kan stå på sina ben.
Svält. Många före detta fångar har berättat för Amnesty att de inte fick tillräckligt med mat då de var i poliseller militärhäkte. En del uppger att de bara fick mat en gång om dagen och att maten, som var usel, lades
på deras handflator.
Upphängning av fångar i fötterna. Många före detta fångar – särskilt de som hållits i polishäkte – har
beskrivit hur de hängts upp och ner med fötterna bundna i en fläkt i taket. Där kunde de få bli hängande i
flera timmar utan vare sig vatten eller mat.
Upphängning av fångar på ett rör eller en stång. Flera före detta fångar har också beskrivit hur de
tvingats lägga sig med ansiktet mot golvet, med böjda knän, anklarna bundna, armarna uppsträckta och
handlederna bundna. Ett rör eller en stång, fäst vid ett rep som hänger från taket, förs in mellan benen och
armarna och fången hissas upp och får hänga i luften.
”Tabay.” Före detta fångar och personer som tjänstgör inom den nigerianska armén och polisen har beskrivit
det utbredda bruket av ”tabay” för Amnesty. Vid denna form av tortyr binds fångarnas armbågar på ryggen
och sedan får de antingen hänga från en stång eller tvingas sitta på marken i obekväma ställningar.
Tandutdragning. Den nigerianska polisen är känd för att med våld dra ut fångars tänder för att framtvinga
information.
Vattentortyr. Amnesty har intervjuat före detta fångar som uppger att man hällde hett eller kallt vatten över
deras nakna kroppar, antingen medan de sov eller efter att de misshandlats – när såren var oläkta eller
fortfarande blödde.
Före detta fångar har också beskrivit andra tortyrmetoder som kan strida mot det absoluta förbudet mot tortyr
och annan misshandel. Bland sådana metoder kan nämnas skenavrättningar samt att fångarna tvingas
bevittna (Tog bort riktiga för vad är oriktiga....?) utomrättsliga avrättningar. En man berättade för Amnesty
att han och andra fångar i ”slakthusfängelset” i Abuja tvingades se en kvinna föda ett barn i en cell i
närheten. Varken kvinnan eller barnet fick någon läkarvård och fångarna tvingades se hur barnet dog strax
efter födelsen.
Gripen, torterad och frihetsberövad utan åtal.
Suleiman Ali (inte han riktiga namn) var 15 år när han greps av soldater i norra Nigeria och fördes till Sector
Alba i Damaturu i delstaten Yobe – ett fängelse som lokalt kallas Guantánamo.
Suleiman har berättat för Amnesty att han blev slagen med gevärskolvar, batonger och machetes och att
man hällde smält plast och kallt vatten på honom. Han berättade också att han tvingades se hur andra
fångar avrättades utomrättsligt. Han tvingades även gå och rulla över sönderslagna flaskor.
Suleiman var en av de 50 personer, de flesta i åldern 13 till 19, som greps mars 2013, misstänkta för att
tillhöra den väpnade islamistiska gruppen Boko Haram. Gripandena skedde efter att en soldat hade dödats
av okända beväpnade män. Suleiman hölls frihetsberövad i tre veckor utan att åtalas. Han hindrades också
från att kontakta sin advokat och sina anhöriga.
I april 2013 släpptes Suleiman tillsammans med 31 andra fångar. Inom en vecka hade 30 av dem dött.
Suleiman behövde intensivvård och var psykologiskt traumatiserad, men han överlevde. Amnesty har talat
med anhöriga till några av dem som inte överlevde. De ansåg att dödsorsaken var tortyr och bristfällig
läkarvård.
Ett rättsväsen som inte förhindrar tortyr
Rättsväsendet i Nigeria är fördärvat av korruption, och brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer ofta
och i stor utsträckning. Ett stort antal rättigheter som är garanterade enligt internationella rättsregler och
nigerianska lagar upprätthålls i ringa omfattning eller inte alls. Bland dessa rättigheter kan nämnas att
omgående ställas inför domstol, rätten att söka juridiskt biträde, rätten att kontakta sina anhöriga, rätten att
ifrågasätta lagligheten i gripandet, rätten att bli tilltalad på ett språk man kan förstå och rätten att bli betraktad
som oskyldig tills det bevisats att man är skyldig.
Ett exempel är att säkerhetsstyrkorna rutinmässigt satsar på planlösa, svepande polispådrag i speciella
områden eller mot grupper i stället för att inrikta sig på enskilda individer då det finns fog för misstanke.
Misstänkta uppmanas ofta att betala för att friges. De som inte har råd att göra det riskerar att etiketteras
som ”väpnade rånare”. Misstänkta som inte har pengar har mindre möjlighet att få kontakta advokat och
löper större risk att torteras för att framtvinga erkännanden.
I syfte att få fram snabba ”erkännanden” i avvaktan på utredning torterar ofta de poliser som har speciellt
ansvar för fångarna misstänkta och kvarhåller dem i fängsligt förvar under förhållanden som kan betecknas
som dålig behandling; människor hindras från att söka läkarvård och kontakta anhöriga och advokater.
Med stöd av dessa ”erkännanden” kvarhålls många som misstänks för väpnat rån eller mord i fängelse i
avvaktan på rättegång även om polisen slutligen inte kan lägga fram tillräckliga bevis för att väcka åtal. I
januari 2014 väntade 30 000 av landets samtliga 55 000 fångar på rättegång. De flesta av dem är för fattiga
för att anlita advokat och Nigerias rättsväsen är alltför otillräckligt för att kunna hjälpa dem.
Dessutom saknar den av regeringen finansierade Rättshjälpen (Legal Aid Council) både kapacitet och
resurser för att kunna fullgöra sina konstitutionella uppgifter. Nigeria upphävde lagen om rättshjälp 2011och
införde en ny lag samma år. Den nya lagen har enligt justitieministern breddat omfattningen av Rättshjälpens
mandat i syfte att använda paralegals, personer med viss juridisk utbildning, som ger service på
gräsrotsnivå. Fortfarande har dock tusentals människor inte tillgång till Rättshjälpens tjänster. Skälen
varierar: brist på kunskap och tillit samt advokaters ovilja att ta upp rättshjälpsfall som gäller fattiga offer.
Ett stort antal människor har berättat för Amnesty att de har inlämnat rapporter om tortyr eller misshandel till
en domare omedelbart efter att de förts till fängelse, men sådana rapporter utreds nästan aldrig.
Rättsväsendet fungerar också mycket långsamt och fångar får därför ofta vänta i veckor eller månader i
polishäkte innan de ställs inför rätta. Människor måste betala för mat och läkarvård då de är fängslade. Tröga
rättegångsförhandlingar innebär att människor ofta tillbringar längre tid i fängelse i avvaktan på rättegång än
de skulle ha gjort om de snabbt hade fått en dom och ett normalt straff.
Information och uttalanden som framtvingats under tortyr brukar också accepteras som bevis vid domstolar,
trots att det åligger åklagaren att bevisa att alla uttalanden som åberopas vid domstolen har gjorts frivilligt. I
paragraf 28 i Nigerias lag om bevisprövning sägs uttryckligen att information som framkommit under tvång
eller hot om våld inte kan åberopas vid domstol: ”Ett erkännande som gjorts av en anklagad person är
irrelevant vid domstolsförfarande, om domstolen finner att erkännandet gjorts till följd av tvång, hot eller
löfte... ” Trots detta är ofta sådana erkännanden det enda ”bevis” som framläggs vid domstol.
Slagen, tvingad att erkänna, dödsdömd
Moses Akatugbas historia är en brutal anklagelse mot Nigerias rättsväsen.
Han greps i november 2005 då han var 16 år, misstänkt för väpnat rån, en anklagelse han alltid har avvisat.
Moses säger att när han greps sköt soldater honom i handen och slog i honom i huvudet och på ryggen.
Han har berättat att under de första förhören i en militärkasern uppmanade soldaterna honom att identifiera
en död man. När han sa att han inte kände igen mannen blev han slagen och fördes sedan till polisstationen
i Ekpan i delstaten i Delta.
Han fick tillbringa tre månader i polishäkte och säger att under den tiden slog poliser honom med machetes
och batonger. Han uppger också att han blev bunden och fick hänga upp och ner i flera timmar. Han hävdar
också att poliser drog ut hans finger- och tånaglar och att han sedan tvingades skriva under två
”erkännanden” som polisen hade skrivit.
I mars 2006 ställes Moses inför rätta som vuxen och fängslades för väpnat rån. Sju år senare, i november
2013, dömdes han till döden. Domen baserades på hans framtvingade erkännande och på rånoffrets
vittnesmål. Hans advokat talade om för Amnesty att den polis som utredde fallet inte var närvarande i
domstolen. Advokaten har överklagat domen till högre instans.
Fortsatt straffrihet för torterare
Bruket av tortyr förekommer i hela landet och det kommer ett stort antal rapporter om tortyr, men de flesta
anmälningar om tortyr som säkerhetsstyrkorna har gjort sig skyldiga till, utreds inte. Människorättsövervakare
hindras också från att besöka vissa fängelser.
Nigerias Statliga människorättskommission (the National Human Rights Commission of Nigeria, (NHRC)
inrättades för att övervaka fängelser i hela landet. Enligt lagen som reglerar NHRC har kommissionen
befogenhet att bedöma förhållandena i fängelser och häkten och kan inlämna förbättringsförslag. Amnesty
befarar dock att NHRC:s övervakare inte har tillträde till en del av de fängelser som drivs av militären och
speciella polisförband.