Tortyr gör ingen säker.
Försvara mänskliga rättigheter i ”kriget mot terrorismen”
Terrorism och ”kriget mot terrorismen”
Terrorism är ett angrepp på människors grundläggande mänskliga rättigheter. Amnesty har
fördömt de avskyvärda attacker som ägt rum de senaste åren och som resulterat i att
tusentals civila dödats och lemlästats. Vi vet alla vad som hänt: New York och Washington DC
september 2001, Bali oktober 2002, Casablanca maj 2003, Istanbul november 2003, Madrid
mars 2004, London juli 2005, Amman november 2005 och Bombay (Mumbai) juli 2006.
Amnesty fördömer alla avsiktliga angrepp på civila. Sådana angrepp är allvarliga brott mot
fundamentala mänskliga rättigheter och strider mot grundläggande humanitära principer. Att
avsiktligt angripa civila kan aldrig rättfärdigas och därför måste de skyldiga ovillkorligen ställas
till svars.
Amnesty uppmanar därför alla väpnade grupper att sluta använda våld mot civila för att uppnå
sina syften. Vi vänder oss direkt till ledarna för sådana grupper och kräver att de fördömer
brott mot de mänskliga rättigheterna – tortyr, gisslantagande och direkta eller urskiljningslösa
angrepp mot civila – samt vidtar åtgärder för att hindra att fler övergrepp begås.
Våld och terrorism föder mer våld och terrorism
Staterna är skyldiga att göra allt som rimligen står i deras makt för att förhindra terrorism och
för att ställa dem som utfört eller planerat sådana dåd inför rätta. Men stater kan inte bemöta
terrorism med tortyr. Samtidigt som Amnesty uppmanar väpnade motståndsgrupper att
upphöra med bombningar som drabbar civila utan förvarning och utan möjlighet att ta skydd,
uppmanar vi världens alla regeringar att respektera de mänskliga rättigheterna. Utan
undantag.
Med hänvisning till ”kriget mot terrorismen” har grundläggande mänskliga rättigheter fått stå
tillbaka de senaste fem åren. Internationella förbud mot tortyr och misshandel har ifrågasatts
av olika regeringar. Terrorismbekämpning rättfärdigar plötsligt godtyckliga frihetsberövanden,
”försvinnanden”, tortyr, bristfälliga rättegångar, förtryck av politiskt oliktänkande och
förföljelse av etniska grupper. USA har under en längre tid hävdat att internationella ramverk
kring lagar och överenskommelser inte längre gäller. Att ”kriget mot terrorismen” gör det
möjligt att neka människor det skydd de har rätt till i enlighet med Genèvekonventionerna,
tortyrkonventionen och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter är inte en lyx man tillåter sig när allt är bra. De måste alltid gälla, även
under fara och osäkerhet. Det enda sättet att skydda människor – både från stater och
självmordsbombare – är att respektera varje människas grundläggande rättigheter som ingen
någonsin kan ta ifrån dem.
Ett säkert samhälle är beroende av mänskliga rättigheter
Säkerhet och mänskliga rättigheter hänger ihop. Den ena fungerar inte utan den andra.
Mänsklig säkerhet handlar bland annat om att alla individer skyddas från våld och attacker på
den fysiska och psykiska integriteten. Regeringars och internationella institutioners fokus på
terrorismbekämpning och nationell säkerhet har inte bara resulterat i utbredd tortyr utan
skördar dessutom helt andra offer, i helt andra sammanhang. Mänskliga rättigheter över hela
världen har kommit i skymundan och i glömda konflikter drabbas varje dag allt fler människor.
Världens fattiga har försummats på ett upprörande sätt. Kvinnors mänskliga rättigheter har
drabbats eftersom grupper som motarbetar dessa rättigheter vunnit mark, medan omvärlden
ensidigt fokuserat på ”kriget mot terrorismen”.
Rätten att inte torteras eller utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling är en
av de viktigaste aspekterna i ett säkert och tryggt samhälle. Visst måste stater hitta en
fungerande balans mellan allas rättigheter – ibland måste man frihetsberöva någon för att
skydda andra. Sådana beslut fattas genom rättslig prövning och med stöd i lagen. I extrema
fall tillåter internationella människorättsnormer att stater kan begränsa grundläggande
frihetsprinciper. Det internationella terroristhotet kräver nya lagar, särskild teknik och expertis
och ett omfattande samarbete över gränserna. Men det finns en röd linje som ingen regering
får gå över – förbudet mot tortyr och misshandel. Alla stater har kommit överens om att detta
förbud aldrig får överskridas, oavsett hotets storlek.
Vad är tortyr?
Tortyr används i många länder som ett sätt att tvinga fram information eller bekännelser eller
för att hota, tvinga och bestraffa en person. Tortyr är ett medvetet, överlagt angrepp på en
enskild människas psyke, kropp och värdighet. Det innebär att utsätta en individ för olaglig
och oförsvarlig smärta och förödmjukelse. Män, kvinnor, gamla och barn - alla grupper kan
falla offer för tortyrens grymhet.
I konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning som antogs av FN 1984 definieras tortyr på följande sätt:
"I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta
eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften
som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa
honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller att hota eller tvinga
honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av
diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan
eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som
handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som
uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner."
Det finns ingen vattentät gräns mellan tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling. Men det spelar egentligen ingen roll. Alla former av tortyr och misshandel är
förbjudna under internationell rätt, inklusive i den humanitära rätten (krigets lagar). Det
handlar inte bara om vad som är lagligt eller inte. Det universella tortyrförbudet baseras på
internationell, etisk konsensus att tortyr eller misshandel är motbjudande och omoraliskt.
Om människor torteras för att man vill få fram information kommer vissa att tala. Andra gör
det inte. De som säger något, säger vad som helst för att få slut på smärtan – sanningar,
lögner, halvsanningar. Oavsett vad man får fram orsakar tortyr smärta, lidande, förnedring,
rädsla, ilska och hat hos den som torterats och från den torterades omgivning. Om regeringar
använder sig av tortyr och andra grymma och omänskliga metoder använder de själva
terrorismens taktik.
"Du kan få vem som helst att säga vad som helst,
men du kan inte lita på något som den personen säger.”
Mike Baker, f d CIA-agent
Tortyr i ”kriget mot terrorismen”
Att med berått mod angripa civila kan aldrig rättfärdigas. Men staternas metoder för att
bekämpa terrorismen är ofta lika oacceptabla som bombdåden. Efter andra världskriget
uppnåddes internationell enighet som resulterade i ett absolut tortyrförbud i alla lägen. Enligt
FN:s konvention mot tortyr får ingen utsättas för tortyr och misshandel. Även
Genèvekonventionerna som reglerar handlingar under väpnade konflikter förbjuder
uttryckligen tortyr av krigsfångar. Denna grundläggande princip om att tortyr aldrig får
förekomma är nu hotad. ”Kriget mot terrorismen” har inte bara lett till att regeringar använder
sig av tortyr och misshandel, utan att de dessutom försöker rättfärdiga sitt agerande. De
hävdar att förhörsmetoder som är liktydiga med tortyr och misshandel är både försvarliga och
nödvändiga. I ”kriget mot terrorismen” har gamla tortyrmetoder tagits i bruk igen och man
menar att ändamålet helgar medlen.
Stater har tillfogat terroristmisstänkta fångar obeskrivligt fysiskt och psykiskt lidande genom
metoder så vidriga och brutala att de sedan länge varit förbjudna enligt folkrätten. Bevisen på
de amerikanska styrkornas tortyr och misshandel i Abu Ghraib-fängelset och andra fängelser i
Irak och Afghanistan liksom på USA:s marinbas i Guantánamo Bay på Kuba chockade världen.
Hemliga dokument läcktes som tydde på att USA:s regering inte rättade sig efter det
internationella förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Metoder som förekommit bland annat på Guantánamo är simulerad drunkning och kvävning,
tvångsisolering, påtvingade sömnstörningar samt sexuellt förnedrande handlingar. Den
amerikanska administrationen har godkänt användandet av flera sådana metoder.
Det är det här som utgör själva kärnan i attacken på det absoluta tortyrförbudet: staters
försök att blanda bort korten genom att benämna övergreppen som ”pressande
förhörsmetoder” och hävda att de faller utanför förbudet. I själva verket är det fråga om grym,
omänsklig eller förnedrande behandling. De flesta av de här metoderna lämnar inga synliga ärr
men kan vara förödande för människors mentala hälsa.
Den nya toleranta inställningen till tortyr i ledande demokratier ger också en tydlig signal till
de länder som sedan länge använt tortyr att de kan fortsätta med det. I vissa länder har
strängare lagar och tortyrmetoder införts.
Tortyr leder till mer tortyr
Om det absoluta förbudet mot tortyr inte upprätthålls riskerar det att påverka attityderna inom
rättssystemet. Med tiden sprids åsikter som accepterar tortyr genom hela systemet. För tortyr
handlar aldrig om ”bara en gång”. När man en gång tillåtit tortyr i något sammanhang, till
exempel för att förhindra att en bomb ska explodera, används snart samma teknik på
människor som kanske kommer att placera ut en bomb, eller som kanske funderar på att
placera ut en bomb eller som kanske känner någon som kanske kommer att utföra ett
bombattentat.
Så småningom blir människor som misstänks för vanliga brott behandlade på samma sätt som
terrormisstänkta. En örfil som inte får fången att prata blir istället regelrätta slag. Fungerar
inte misshandeln måste man använda allt grövre våld för att nå resultat. När dörren väl
öppnats blir tortyr lätt en vana. Och när det händer går ingen säker.
"Renditions”
Vad är "renditions"?
”Rendition” innefattar vanligen ett flertal brott mot de mänskliga rättigheterna, till exempel
bortförande, godtyckligt gripande och fängslande samt olaglig överföring utan rättssäkerhet.
Offer för ”rendition” har ingen möjlighet att överklaga fängslanden eller godtyckliga beslut om
att överföra dem till ett annat land. Att i hemlighet överföra människor på detta sätt är olagligt
enligt folkrätten, eftersom man kringgår alla juridiska eller administrativa förfaranden som
tillämpas vid utvisning eller överförande av människor från ett land till ett annat.
Tortyr på entreprenad
”Rendition” är ett nyckelbegrepp i det globala systemet av hemliga transporter och godtyckliga
fängslanden. Detta system är utvecklat för att gripa människor, ofta för att få information från
dem, utan någon juridisk kontroll. USA-administrationen har erkänt att man använder
”renditions” och vidhåller att avsikten är att på detta sätt överföra terroristmisstänkta fångar
från landet där de tillfångatogs till deras hemland eller till annat land där de kan förhöras,
hållas i förvar eller ställas inför rätta. Amerikanska styrkor har med hjälp av andra stater
hämtat personer från olika delar av världen, hållit dem i hemligt förvar och utan stöd av lagen
transporterat dem mellan olika länder. I en del fall tycks de förhör under tortyr som sedan följt
ha varit huvudsyftet med överlämnandet. Den amerikanska och andra regeringar gömmer sig
bakom retoriska fraser om ”kriget mot terrorismen” för att legitimera sådana metoder.
Tortyr är orätt och olagligt var det än förekommer och vem som än utför den. Regeringar
undgår inte sitt ansvar enligt folkrätten genom att skicka tortyren på entreprenad och låta
andra länder utföra den. Amnesty uppmanar alla stater att sätta stopp för ”renditions” - ingen
ska tvångsförvisas till ett annat land i strid med lagen. Stater bör utreda brott mot de
mänskliga rättigheterna i samband med överlämnanden, ställa de skyldiga till svars samt
erbjuda offren och deras anhöriga kompensation.
Hemliga flygningar
Det har kommit rapporter att CIA, som ofta använder hemliga flygplan inhyrda av täckföretag,
har flugit människor till exempelvis Egypten, Jordanien, Marocko, Pakistan, Saudiarabien och
Syrien. De flesta av de länder dit USA överför dessa människor är ökända för att använda
tortyr och annan misshandel vid förhör. Det påstås att fångar har hotats av förhörspersonal i
USA att de ska skickas till sådana stater. Amnesty har analyserat flygdata över hela världen,
matchat dem med kända fall av ”renditions” och intervjuat offer. Resultaten publicerades i april
2006 i rapporten Below the radar: Secret flights to torture and "disappearances".
Länder såsom Pakistan och Jordanien tycks utgöra centrala nav i systemet av hemliga
transporter och godtyckliga fängslanden. Uppgifter som framkommit under åren indikerar att
Jordanien har haft en framträdande roll vad gäller att bistå USA i fall av "renditions", både vad
gäller överförande, fängslande och förhör av terroristmisstänkta personer. Flera personer som
utsatts för "renditions" uppger att de hållits fängslade i Jordanien av den militära
underättelsetjänsten, General Intelligence Department (GID), och att de torterats eller utsatts
för annan grym eller omänskling behandling. GDI är direkt kopplad till den jordanske
premiärministern, och är det huvudsakliga verktyget för misshandel och tortyr av politiska
fångar och för att tvinga fram”erkännanden”. Enligt en tidigare högt uppsatt person i den
amerikanska underättelsetjänsten finansieras GID i hemlighet av USA.
Men även europeiska stater är inblandade i hanteringen. I juni 2006 publicerade Amnesty en
rapport, Partners in Crime: Europe’s role in US renditions. Där avslöjades hur Bosnien och
Herzegovina, Italien, Makedonien, Storbritannien, Sverige och Tyskland samarbetat med USA i
sex fall av ”renditions”. De bundna offren fördes ombord på CIA-plan och skickades till
fängelser utomlands utan korrekt rättegångsförfarande. Alla säger sig ha torterats eller
misshandlats.
Såväl Europarådet som EU har utrett de europeiska staternas inblandning och roll i
"renditions". Deras rapporter bekräftar Amnestys slutsatser om att europeiska stater varit
delaktiga i och tillåtit att CIA-ledda "renditions" ägt rum i Europa.
"Black sites”
I det USA-ledda ”kriget mot terrorismen” gör sig amerikansk militär och andra allierade styrkor
skyldiga till allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, inte minst i Afghanistan och Irak.
Sedan 11 september 2001 har USA fängslat uppskattningsvis 70 000 människor utanför sina
gränser. I Afghanistan, Irak, Kuba och USA kvarhålls förmodligen mer än 10 000 människor i
fängelser eller läger under USA:s uppsikt. Ett okänt antal ”högprioriterade” fångar hålls i
hemliga fängelser och läger, så kallade "black sites”. De så kallade ”spökfångarna” har helt
enkelt ”försvunnit”. De flyttas runt i fängelset eller mellan olika fängelser så att internationella
organisationer och inspektioner inte ska hitta dem. Hemliga fängelser och läger är förbjudna
enligt internationell rätt av det enkla skälet att de lämnar fångar utan skydd från lagens sida.
Därmed ökar också risken för tortyr och andra allvarliga människorättskränkningar.
Vad händer med dem som drabbas av "renditions"?
De flesta personer som drabbats av "renditions" har blivit illegalt gripna och fängslade: några
bortfördes; andra fick inte tillgång till några rättsliga medel. Många offer för ”renditions” har
hållits eller hålls fortfarande godtyckligt fängslade för lång tid. Några har senare dykt upp i
officiella fångläger, till exempel i Guantánamo Bay. Andra har helt enkelt ”försvunnit” efter att
ha gripits av USA-agenter. Alla som utsatts för ”renditions” och som intervjuats av Amnesty
har uppgett att de torterats eller misshandlats.
"De slog mig, de sparkade mig [- - -]de sa ’Vi kommer att
döda dig om du inte erkänner vad du gjort’.”
Jannat Gul, afghan som hölls i amerikanskt militärfängelse i Gardez, Afghanistan,
samt 16 månader i Bagram, frigavs i mars 2005.
Diplomatiska försäkringar
Vissa stater har försökt försvara utlämningar och andra förflyttningar av personer till länder
där man vet att tortyr och misshandel förekommer genom att hänvisa till så kallade
diplomatiska försäkringar. Det betyder att regeringarna i dessa länder garanterar att
personerna kommer att behandlas på ett humant sätt. Det kan gälla enskilda individer eller
tillämpas på ett mer allmänt plan och uttrycks i ett samförståndsavtal mellan de båda
regeringarna eller i någon mindre formell typ av överenskommelse.
Försäkringarna är i praktiken värdelösa. Varför skulle man lita på en regering som redan ljuger
om förekomsten av tortyr i sina egna fängelser? Amnesty motsätter sig bruket av diplomatiska
försäkringar när dessa används för att kringgå staternas skyldigheter. Det är ett brott mot alla
staters folkrättsliga förpliktelser att lita på sådana uppgörelser när man försöker utvisa
människor till länder där de riskerar att bli utsatta för tortyr eller annan misshandel.
Amnesty har fört en kampanj mot diplomatiska försäkringar och riktat uppmärksamheten mot
länder som använt sig av eller försökt uppnå sådana försäkringar, bland annat Frankrike,
Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Turkiet, USA och Österrike.
Sverige bröt mot sin förpliktelse enligt FN
Två egyptiska asylsökande, Ahmed Hussein Mustafa Kamil ’Agiza och Muhammad Suleiman
Ibrahim El-Zari, deporterades från Sverige till Egypten i december 2001. Maskerade
amerikanska säkerhetsagenter stuvade in männen i ett plan som hyrts av amerikanska
regeringen. Enligt uppgift hade agenterna försett männen med huvor och bojor samt drogat
dem. De svenska myndigheterna sa att de fått diplomatiska försäkringar från de egyptiska
myndigheterna att männen inte skulle skadas. De hölls helt isolerade från omvärlden i fem
veckor innan svenska diplomater besökte dem. Enligt uppgift hade de torterats i häktet. ’Agiza
anmälde senare Sverige till FN:s kommitté mot tortyr, som ansåg att Sverige brutit mot sin
förpliktelse att inte återsända personer till länder där de riskerar tortyr.
Guantánamo
Den 11 januari 2007 har det gått fem år sedan den första fången anlände till Guantánamo
Bay. Fortfarande sitter mer än 400 personer från över 30 olika länder fängslade i lägret, utan
åtal eller rättegång. Flera fångar har försökt att begå självmord. Andra har inlett
hungerstrejker för att protestera mot de hårda förhållandena i lägret, men hållits vid liv genom
tvångsmatning.
I juni 2006 hittades tre fångar döda i sina celler, av allt att döma hade de hängt sig. Två av de
tre männen identifierades som medborgare i Saudiarabien, den yngste av dem var bara 17 år
när han frihetsberövades. Den tredje mannen kom från Jemen. Anhöriga till de tre personerna
har ifrågasatt omständigheterna runt dödsfallen. Efter händelsen i juni har det blivit svårare
att få information innefrån lägret. Röda Korset, den enda internationella organisationen som
tillåts besöka Guantánamo, har uttryckt oro över de intagnas försämrade psykiska hälsa.
Två kvinnliga marinsoldater som var placerade vid Guantánamo i september 2006, har vittnat
under ed om att fångvakter i lägret skrutit om hur man misshandlat fångarna och beskrivit det
som vanligt förekommande. De amerikanska myndigheterna har gett order om att
anklagelserna ska utredas. Enligt uppgift har The US Marine Corpsutfärdat en order där man
hotar att bestraffa marinsoldaterna om de fortsätter att tala offentligt om påstådda övergrepp.
Hundratals frigivna - hundratals fortsatt fängslade
Trots att den amerikanska administrationen gång efter annan brännmärkt fångarna på
Guantánamo som "terrorister" och "mördare", har många frigivits utan att åtalas. Enligt
uppgifter från USA:s försvarhögkvarter Pentagon har man förflyttat totalt 340 fångar från
Guantánamo. De har överförts till följande länder: Albanien, Afghanistan, Australien, Bahrain,
Belgien, Danmark, Egypten, Frankrike, Tyskland, Iran, Irak, Jordanien, Kuwait, Maldiverna,
Marocko, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Spanien, Sverige, Sudan, Tadzjikistan, Turkiet,
Uganda, Storbritannien och Jemen. Kvar i lägret finns nu, enligt Pentagon, omkring 435
fångar. En del av dem har hållits fängslade i närmare fem år.
I september 2006 uppgav president Bush att man överfört 14 "högprioriterade" fångar till
Guantánamo från hemliga CIA-fängelser. I sitt tal erkände president Bush också för första
gången förekomsten av sådana hemliga fängelser. I och med att dessa 14 personer nu
överförts, fanns inga personer kvar i hemliga amerikanska fångläger, enligt presidenten.
Ett rättsligt svart hål
De amerikanska myndigheterna valde att placera lägret på Kuba för att undvika att de
amerikanska domstolarna skulle ta sig an fångarnas fall. I juni 2004 fällde USA:s högsta
domstol avgörandet att federala domstolar har rätt att pröva de intagnas fall. Två år senare, i
juni 2006, kom utslaget från USA:s högsta domstol i fallet Hamdan v. Rumsfeld.
Fallet handlade om Salim Ahmed Hamdan, medborgare i Yemen, som tillfångatogs 2001 under
kriget i Afghanistan. Sedan juni 2002 hölls han utan rättegång i Guantánamo. Två år senare
ställdes han inför rätta i en militärdomstol.
Med fem röster mot tre fann Högsta domstolen att sådana militärdomstolar, som regleras
under en militär order signerad av president Bush i november 2001, är olagliga eftersom de
inte uttryckligen godkänts av kongressen, samt att de strider mot folkrätten och nationell
militär lagstiftning. Därmed stoppades administrationens planer på att ställa ett antal av de
utländska medborgarna som hålls på Guantánamo inför rätta i militärdomstolar.
Den amerikanska administrationen har, efter Högsta domstolens beslut, utarbetat en ny lag,
Military Commissions Act, som gör det möjligt att ställa fångarna på Guantánamo inför rätta i
speciella militärdomstolar, och som godkändes av kongressen i september 2006. Amnesty,
Röda Korset och många andra organisationer är djupt kritiska till lagen då den bland annat
innebär att:
•
bevisning framtvingad under tortyr kommer att tillåtas
•
den tilltalade inte ges möjlighet att pröva lagenligheten i sitt frihetsberövande
(habeas corpus)
•
det blir tillåtet med hemlig bevisning utan att den tilltalade får möjlighet att ta
del av bevisen
•
den tilltalade inte kan åberopa Genèvekonventionerna som rättskälla i domstol.
Internationella påtryckningar på den amerikanska administrationen har ökat under det senaste
året. USA:a allierade, FN:s tortyrkommitté, tidigare amerikanska presidenter och FN:s
generalsekreterare Kofi Annan återfinns bland dem som krävt att Guantánamo ska stängas.
Från amerikanskt håll svarade man till sist att man skulle vilja stänga Guantánamo om det
fanns något annat alternativ. I själva verket har man, genom Military Commissions Act,
kraftfullt försvarat sin policy och sitt agerande i "kriget mot terrorismen". När president Bush
skrev under den av kongressen godkända Military Commission Act i oktober 2006, gjorde han
klart att han tolkade den som ett klartecken till att CIA:s hemliga läger och förhörsprogram
kan fortsätta.
Amnesty kräver bland annat att:
•
•
•
•
•
•
•
•
Sverige tydligt tar avstånd från bruket av diplomatiska försäkringar samt att tortyr
införs som ett specifikt brott i svensk lagstiftning.
Länder som använt sig av diplomatiska försäkringar för att kringgå tortyrförbudet
omedelbart upphör med detta.
Stater som är inblandade i så kallade "renditions" omedelbart upphör med detta.
Europeiska stater, i samarbete med Europarådet och EU, utreder de fall av hemliga
transporter av fångar från ett land till ett annat som tidigare ägt rum.
USA stänger Guantánamolägret och antingen frisläpper fångarna eller ställer dem inför
rätta i rättvisa och opartiska rättegångar.
USA drar tillbaka Military Commission Act vilken allvarligt urholkar rättssäkerheten och
det absoluta förbudet mot tortyr.
Länder som använder sig av hemliga fängelser (”black sites”) omedelbart upphör med
detta samt öppnar samtliga sina fängelser för oberoende inspektion.
Internerade personer ges rätt att kontakta sina anhöriga och advokater.
Länkar:
Guantánamo
http://web.amnesty.org/pages/guantanamobay-background-eng
Human Rights Watch's sida om Couterterrorism:
http://hrw.org/doc/?t=ct
Military Commissions Act
http://web.amnesty.org/pages/stoptorture-060930-features-eng
Tortyr i ”kriget mot terrorismen”
http://web.amnesty.org/pages/stoptorture-index-eng
Lyssna på berättelser från guantánamofångar och deras anhöriga:
http://web.amnesty.org/pages/guantanamobay-cases-eng
