Kinesisk film. Jag tänkte göra några axplock från det

advertisement
Kinesisk film.
Jag tänkte göra några axplock från det kinesiska filmområdet.
På senare år har ju faktiskt en del filmer hittat hit och lyckats ganska bra.
Men även tidigare har det givetvis gjorts många bra filmer. Och det vore väl märkligt om det
inte fanns historier att berätta om ett land med 1,3 miljarder människor.
Det gjordes ganska mycket film i Kina på 20 och 30-talen. Shanghai var filmcentrum.
!937 ockuperades stora delar av Kina av Japan. Filmindustrin flydde söder ut och de flesta
hamnade i Hong Kong, där dom också blev kvar. För strax efter andra världskrigets slut kom
kommunisternas maktövertagande.
Det gjordes film även efter det, men mycket av det var vad vi skulle kalla propagandafilmer.
Socialrealistiska filmer som skulle visa hur socialismen och kommunismen ständigt
förändrade landet till det bättre för det arbetande folket. Censuren var hård och det var inte
mycket konstnärlig frihet som gavs till filmarbetarna. En del av de som försökte göra något
annorlunda fick yrkesförbud.
Under kulturrevolutionen 1967 till 77 gjordes nästan inga filmer alls i Kina. Då skulle
konstnärer och intellektuella ut på landet och lära sig att delta i jordbruksproduktionen.
Det var en så omvälvande tid i Kinas nutidshistoria att man inte riktigt gjort upp med den
tiden ännu. Många filmer i Kina idag behandlar tiden under kulturrevolutionen och försöker
förstå vad som egentligen hände.
Kulturrevolutionen kallas inte så i dagligt tal, utan dom tio förlorade åren.
På senare år har regimen släppt tyglarna för vad som får göras och man har även tillåtit
utländskt kapital komma in för att delfinansiera projekt. Man har väl upptäckt att det kan vara
en god inkomstkälla.
Men fortfarande kan censuren vara ganska hård och filmarbetare kan fortfarande få
yrkesförbud om deras filmer är för utmanande. Och reglerna ändras ofta och ganska nyckfullt.
Det som var ok. igår behöver inte vara ok. idag. Så det är väldigt svårt att veta var gränserna
går.
Egentligen finns det två myndigheter som behandlar filmcensur. En som granskar manusen
innan filmen görs och en som granskar den färdiga filmen.
Några regissörer har helt fräckt lämnat in ett manus och fått det godkänt för att sedan spela in
en film på ett helt annat manus. Filmen har sedan nått resten av världen genom att deras
utländska samproducenter har lyckats få ut en kopia eller rent av negativen till filmen.
Fler filmer hittar i alla fall ut från Kina de senaste åren och fler lär det förhoppningsvis bli.
Men ett problem med det, tycker jag, är att dom här filmerna inte når den kinesiska publiken.
Dels är det ju trotts allt dom som har betalat för dom. Och dels tror jag dom har ett större
behov av dom än vad vi har, även om det är intressant för oss utanför Kina att se vad som
händer där.
Den första kullen regissörer som började på filmhögskolan i Peking, när den öppnade igen
efter kulturrevolutionen 1978, har verkligen fått fart på det hela igen. Dom kallas den femte
generationens filmregissörer.
Dom två mest lysande namnen är Chen Kaige och Zhang Yimou.
Zhang Yimou drabbades som sextonåring av kulturrevolutionen då han tvångsförflyttades ut
på landet för omskolning, som det kallades, alltså för att jobba i jordbruket.
Efter några år blev han förflyttad till en textilfabrik där han började fotografera, och till och
med filma lite.
Han var enligt reglerna egentligen för gammal för att börja på filmhögskolan trotts att han
bara var 27 år. Men när han visade vad han gjort tidigare var dom ändå så imponerade att han
fick börja sin utbildning till filmfotograf. Han filmade bland annat sin kollega Chen Kaiges
filmer Den gula jorden och Den stora paraden. Han spelade till och med i Chen Kaiges A
terracotta warrior.
1987 debuterade Zhang Yimou som regissör med Det röda fältet.
Han har ofta återvänt till landsbygden för att göra film om den vanliga, ofta fattiga
människan. Han har också velat visa hur kapitalismens intåg i Kina påverkat vanligt folk.
Säga vad man vill om kommunisterna, men när dom tog över makten så svalt miljontals
människor. Dom lyckades se till att alla fick mat för dagen. Den här politiken kallades för
”The iron ricebowl”, alltså en risskål av järn, som skulle symbolisera att mat för dagen var en
ovillkorlig rättighet. Men landet var så fattigt att resurserna inte heller räckte till mycket mer
än så. Och människor hade inte stora möjligheter att tjäna bättre även om dom jobbade mer.
Så ”the iron ricebowl” fick en effekt man kanske inte hade räknat med. Folk resonerade att det
spelar ju ingen roll om jag jobbar eller inte, jag får ju bara mat för dagen i alla fall. Bland
annat det här skapade en ineffektivitet i produktionen. Och visst hade man skapat en
ekonomisk jämlikhet. Alla var lika fattiga.
Idag har man en märklig blandning av kommunistisk planekonomi och kapitalism. Och nu
finns möjligheten för den enskilda människan att tjäna pengar. Men som på så många andra
ställen har den rikedomen bara gynnat några få som blivit ofantligt rika, även med våra mått
mätt. Och samtidigt så har tiggare dykt upp på Pekings gator igen. Den chockterapi som
ekonomerna har lovordat som medicin för alla gamla kommunistdiktaturer har nog, för dom
flesta kineser, blivit mer chock än terapi.
Zhang Yimou anser att folk känner sig som förlorare i den här förändringen. Det växer fram
en egoism där pengar är det viktigaste och där den gamla kulturen och den folkliga
sammanhållningen håller på att försvinna.
Zhang Yimou har sagt att han föredrar att ha kvinnliga karaktärer för dom gestaltar, enligt
honom, konflikter och motsatsförhållanden på ett mer reallistiskt sätt.
Hans kvinnor är ofta starka och kämpar mot fördomar, byråkrati och förlegade kulturella
konventioner.
En skådespelerska han ofta använt sig av, och som han också varit gift med, är Gong Li.
Mest kända bland Zhang Yimous filmer är väl Juo do. Förbjuden kärlek från1990.
Underbart vackert filmad. Om en kvinna som lever med en hård och grym man i sekelskiftets
Kina. Trotts att mannen är oförmögen att få barn så blir hon gravid, men med mannens
brorson. Men hon tvingas uppfostra sonen i detta känslokalla hem. En tragisk men vacker
historia. En annan film som gjort Zhang Yimou kännd i väst är Den röda lyktan från1991.
Men det finns ju fler kinesiska regissörer och den nya unga generationen kallas för den sjätte
generationens filmskapare.
Dom har inte lika mycket minnen från kulturrevolutionen, utan vill beskriva Kina idag.
Zhang Yuan är en av dom mest kända. Han är känd för att gå sina egna vägar och att inte bry
sig så mycket om dom regler och konventioner som gäller. En av hans första filmer, Bejing
Bastards, gjordes helt utan dom tillstånd såm man måste ha för att få göra film.
Han har också gjort filmer om ämnen som är helt tabu i Kina, som t.ex. handikapp och om
alkoholism. Men även om homosexualitet som inte existerar i Kina enligt myndigheterna. En
film på det temat som kom till Sverige 99 är Det förbjudna palatset. Den skulle haft
världspremiär i Cannes 1997, men dom kinesiska myndigheterna vägrade släppa ut en film
med det temat. Då smugglades filmen ut och visades i alla fall. Då straffade myndigheterna
andra filmare istället. Zhang Yimous film Keep cool, som skulle visats i Cannes, släpptes inte
ut. Dessutom har man mer aktivt försökt kontrollera filmandet i Kina. Presidenten Jiang
Zemin har i ett tal sagt att filmregissörer är ett av dom yrken som är farligast för staten.
Det förbjudna palatset syftar på två toaletter i en av Pekings största parker där homosexuella
i smyg brukar träffas. Filmen handlar om en ung homosexuell författare som blir tagen av
polisen och om förhöret på polisstationen. Egentligen mest om mötet och samtalen mellan
författaren och polismannen.
Huvudrollen spelas av Si Han som faktiskt bor här i Göteborg numera.
Ingen av regissören Zhang Yuans filmer har visats i Kina.
Zhou Xiaowen t.ex. har regisserat filmen Ermo. Om en kvinna i en liten by som blir besatt av
tanken av att köpa en Tv. Hon ska ha den största Tv som går att köpa. Inte ens dom mest
välbärgade i byn har råd med en 29” Tv. Men det ska Ermo ha. Hon ska bräcka alla,
framförallt grannkärringen som hon hatar och som har en liten Tv som Ermos son brukar titta
på.
Filmen handlar sedan om hur hon jobbar och sliter, dag och natt för att förverkliga sin dröm.
Vilket i och för sig kan vara possitivt, men här handlar det mer om girigheten.
Zhou Xiaowen vill visa hur viktiga pengar har blivit i kinesernas medvetande. Förr var pengar
nästan nånting fult. Nu är alla fångade av Mammon.
Kvinnans situation och ställning i det kinesiska samhället är något som många regissörer tar
upp. Och det faktum att man fortfarande på dom flesta håll i Kina inte får föda mer än ett
barn. Och hur viktigt är att det barnet ska vara en pojke. Vad skapar det för syn på flickor.
I filmen kan Ermo, även om hon inte har någon Tv, alltid mobba grannkärringen med att
hennes barn i alla fall har en snopp. Det har inte hennes unge.
Download
Random flashcards
Create flashcards