Predikan i S:t Hans kyrka Sjätte söndagen efter Heliga Trefaldighet den 15 juli 2012 Leviticus (Tredje Mosebok) 19:1-2,13-18 * Första Petrusbrevet 1:13-16 * Matteus 5:20-26 I evangeliet sade Jesus att himmelrikets rättfärdighet är något mycket mer än de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet. Fariséerna och de skriftlärda var ändå noga med att följa inte bara tio Guds bud utan också dess tillämpningar i den konkreta vardagsverkligheten; vi hörde några exempel på sådana i den gammaltestamentliga texten. Det lät som om Jesus i dagens evangelium skärpte tillämpningarna av tio Guds bud ytterligare ett par steg. Om femte budet ”Du ska inte dräpa” betyder att man inte ska bära agg mot sin landsman, inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i sitt folk – som det stod där i Tredje Mosebok – så säger Jesus dessutom att den som säger ”din dåre” eller något annat elakt till en annan människa, att den som förbannar, blir arg eller har något ouppklarat med någon bryter mot det budet. Ni känner säkert till också andra exempel från samma predikan: vänd vänstra kinden till när någon slår dig på den högra, ge bort din mantel till den som vill ta din skjorta, redan den som ser på en kvinna med åtrå begår äktenskapsbrott. Jag misstänker att fariséerna och de skriftlärda gillade att Jesus tog Guds bud på allvar men att de också menade att så tufft som Han tillämpar buden kan man inte göra, för då kan ju ingen bli rättfärdig; vem har inte sagt något elakt om sin medmänniska eller blivit arg på någon?, ”man är ju bara människa” som vi säger nu för tiden; ”så där perfekt kan ingen vara”. Om det är som Jesus säger kan ingen bli rättfärdig eller helig – och det menar en äkta farisé ändå att man kan; Gud begär inte det omöjliga av oss. Fast just där finns poängen: Jesus kommer med en annan rättfärdighet, en annan helighet än den som fariséerna och de skriftlärda menade vara möjlig – eller den som vår tids motsvarigheter, vår tids moraliska föredömen och de som i vår tid sätter gränserna för vad som är korrekt, hedersamt, rätt och riktigt och mänskligt möjligt lär ut. Jesus uppenbarar en annan helighet. Egentligen kände de skriftlärda och fariséerna till den – ty i hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, finns heligheten hos Gud. Definitionen på vad det är att vara helig är att Gud är helig. Det stod så också i vår gammaltestamentliga läsning idag: Jag, Herren, er Gud, är helig. En gång hörde profeten Jesaja att seraferna kring Guds tron sjunger ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” – och Bibelns folk har i alla tider sagt att så sjunger de alltid, ty sådan är Gud: helig. Därför sjunger också den kristna kyrkan så i nattvardsbönen varje gång vi firar högmässa, kristenlivets centrum. Det är den heligheten Jesus talar om, pekar på och kommer med. Är alltså ”att vara helig” att vara som Gud? Det kanske man kan säga, fast egentligen inte, i alla fall inte här i livet. Ty att vara helig är att vara i Gud, inte att vara som Gud. Vi delar Guds helighet genom att vara i Honom; då och så är också vi heliga. Heligheten är inget främmande för oss. Eftersom vi är skapade till Guds avbilder finns helighet i våra gener, i vår skapnad, i vår känsla för livet och livets väsentligheter och, inte minst, i vår längtan. Den heligheten är alltså Guds helighet. Vi ser spåren av Hans helighet i oss; den helighetens källa är Gud. Därför ska vi inte sträva efter att bli som Gud – utan efter att vara i Gud. Och det är en avgörande skillnad, inte minst i det praktiska livet. De skriftlärdas och fariséerna rättfärdighet strävade efter att vara som Gud, medan Jesus inbjuder oss att dela livet med Honom och så vara heliga. När Jesus föddes blev Gud, Han som är helig, människa. Efter himmelsfärden har Marias son, den sanna människan, sin plats i själva heligheten. Och: genom dopet och tron är vi ett med denne Jesus Kristus. När vi döps blir Hans liv vårt; när vi lever trons liv förblir Hans liv vårt. Bibeln talar ständigt om detta: Vi är en gren i Honom som är vinträdet, vi är en kroppsdel i Hans kropp. Vi har döpts in i Kristus Jesus, (Rom 6:3), vi finns i Kristus Jesus (1 Kor 1:30), i Kristus är vi en ny skapelse (2 Kor 5:17), i Kristus Jesus är vi Guds barn (Gal 3:26), de heliga är i Kristus Jesus (Fil 4:21), för att ta några exempel. Att vara i Gud är att vara helig, ty Gud är helig. Det betyder att vara döpt, bli döpt om man inte är det. Det betyder att bejaka sin längtan efter helighet genom att göra den längtan till en bön om Guds Helige(!) Ande. Det betyder att se olusten över oheligheten i världen och i sig själv som ett uttryck för längtan efter helighet och därför inte förfäras av olusten utan låta heligheten ta makten över den i en ständig omvändelse och ett ständigt återvändande till Gud, den Helige. Att vara helig är att leva i Kristi kropp, alltså den levande kristna kyrkan, och dess heliga handlingar, i mässan, i de andra sakramenten, i förlåtelsen, i läsningen av Guds Ord och framför allt i bönen, på det att Guds Helige Andes helighet ska tränga in överallt i livet, i tankarna, orden och gärningarna, i arbetet, vilan och fritiden, i familjen och samhället, i det man gör för skönheten, tekniken, naturen, allt. Likt jästen som genomsyrar hela degen ska Guds Helige Ande prägla hela livet och hela verkligheten med helighet. Och den helige säger: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Det känns inte så heligt, vilket beror på att här i tiden finns också ohelighet. Det är inget konstigt; också Gud känner till den saken. Här i tiden blir ingen av oss helig som Gud. Det sker först i himlen. Men, och det är förstås en hemlighet, även om vi inte är heliga som Gud, är vi heliga, så länge vi är i Gud. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst