Internationella relationer, 41-60
Malmö högskola
IMER
Handledare: Tom Nilsson
INTRESSE, MAKT OCH KUNSKAP
En regimteoretisk analys av
klimatförändringsregimens tillkomst
Jesper Berséus
Abstract
The primary aim of this essay is to search and verify variables of significance, in the
formative process of the climate change regime, which holds causal influence in explaining
this formation. This is done by the construction of a theoretical framework based on
components of the regime theoretical perspectives of interest, power and knowledge with the
focus on regime formation. Hence, this serves the purpose of firstly determining when the
regime was established and the scope of the process leading to the establishment, and
secondly to clarify the variables of significance.
With these premises in mind the variables of importance were essentially; the actors
possibility and interest to adopt a problem-solving and integrative bargaining approach under
the veil of uncertainty, stemmed by the use of decision-making procedures by consensus and
focus on the issues of justice and equity; the exercise of power and use of relative power
capabilities in the power struggle of determining the rules of the game; and the rise of
scientific consensus about the human influence on global climate and suitable adopting
strategies, and its prospect of influence actors with decision-making possibilities.
Key words: Regime formation, Interest, Power, Knowledge, UNFCCC, Kyoto Protocol
Sammanfattning
Denna
uppsats
syfte
är
att
söka
och
fastställa
de
variabler
av
vikt,
inom
klimatförändringsregimens tillkomstprocess, som har betydelse för att regimen har tillkommit.
Denna studie genomförs genom skapandet av ett teoretiskt ramverk bestående av de
regimteoretiska perspektiven intresse, makt och kunskap. Detta används vidare för att först
fastställa när regimen skapas och dess tillkomstprocess, för att sedan åskådliggöra variabler av
vikt.
Utifrån dessa premisser visar denna studie att variablerna av vikt särskilt var:
förhandlingsparternas möjlighet och intresse att anta den problemlösande formen av en
integrativ förhandlingsapproach under beslöjningen av osäkerhet, vilket stimulerades av
användandet av beslutsmekanism efter konsensus och koncentration på rättviseaspekter;
användandet av makt och utnyttjandet av relativa maktmöjligheter inom kampen att diktera
reglerna;
och
framkomsten
av
vetenskaplig
konsensus
om
både
lämpliga
anpassningsstrategier och den mänskliga påverkan av jordens klimat, samt dess möjlighet till
influerande av aktörer med bestämmandemakt.
Nyckelord: Regimtillkomst, Intresse, Makt, Kunskap, UNFCCC, Kyotoprotokollet
Word Count / Antal ord: 14290
II
Tack till min handledare Tom Nilsson för många givande handledarmöten, till medstudenter
som både på uppsatsseminarier och privat belyst viktiga aspekter och till nära och kära för
att aldrig ha gett upp hoppet.
Kopiering av ett hundra exemplar av denna uppsats har koldioxidneutraliserats med hjälp av
organisationen co2balance.com, genom trädplantering i Sand Martin Wood, Cumbria Project.
III
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förkortningsförteckning
1. Inledning
VI
1
1.1 Introduktion
1
1.2 Syfte och frågeställning
2
1.3 Metod och teorival
4
1.4 Avgränsning
5
1.5 Material
6
2. Teoretiskt ramverk
2.1 Regimteori
7
7
2.1.1 Intresse
9
2.1.2 Makt
12
2.1.3 Kunskap
14
3. Analys
16
3.1 Intresse
16
3.1.1 Tillkomstprocess
16
3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell
18
3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling
18
3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling
21
3.1.3 Sammanfattning
3.2 Makt
22
24
3.2.1 Tillkomstprocess
24
3.2.2 Distribution och användande av relativa maktförutsättningar
25
3.2.3 Sammanfattning
28
3.3 Kunskap
30
3.3.1 Tillkomstprocess
30
3.3.2. Epistemiskt nätverk
31
IV
3.3.2.1 Lokalisering av epistemiskt nätverk
31
3.3.2.2. Påverkan av epistemiskt nätverk
33
3.3.3 Sammanfattning
4. Slutledning
Referensförteckning
Bilaga 1
34
35
40
45
V
FÖRKORTNINGSFÖRTECKNING
COP
Partskonferens
för
Förenta
nationernas
ramkonvention
om
klimatförändring (Conference of the parties)
EG
Europeiska gemenskapen
EU
Europeiska unionen
FCCC
Se UNFCCC
FN
Förenta nationerna
INC/FCCC
Den mellanstatliga förhandlingskommittén för en ramkonvention
om klimatförändring (Intergovornmental Negotation Committee for
a Framework Convention on Climate Change)
IPCC
Förenta nationernas vetenskapliga klimatpanel (Intergovernmetal
Panel on Climate Change)
JUSSCANNZ
Förhandlingskoalition bestående av Japan, Förenta staterna,
Schweiz, Kanada, Australien, Norge och Nya Zeeland.
Klimatkonventionen
se UNFCCC
Klimatpanelen
se IPCC
Klimatregimen
Klimatförändringsregimen
MOP
Medlemskonferens för Kyotoprotokollet till förenta nationernas
ramkonvention om klimatförändring (Members of the Parties)
OPEC
Organization for Petroleum Exporting Countries
Riokonferensen
se UNCED
UNFCCC
Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (United
Nations Framework Convention on Climate Change)
UNCED
Förenta nationernas världskonferens om miljö och utveckling
(United Nations Conferens on Envrionment and Development)
UNEP
Förenta nationernas miljöprogram (United Nations Environmental
Programme)
USA
Förenta staterna
WMO
Meteorologiska
världsorganisationen
(World
Metereological
Organization)
VI
1.
INLEDNING
1.1 INTRODUKTION
Att studera förutsättningar för internationellt samarbete har länge verkat som en drivande
kraft för teorier inom ämnet internationella relationer. Debatten om samarbete har till en
början kretsat kring staters samarbetsvilja eller ovilja, men har vidare även inbegripit
institutioners roll och påverkan. Ett led i utvecklingen som format internationella relationer är
även ifrågasättandet av rationalismens vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Detta har bidragit
till att teorier inte längre är bundna till att utgå ifrån stater som mest centrala analysenhet,
samt att interaktion mellan analysenheter inte är knuten till en särskild sektor. Även om
uppkomsten av internationella överenskommelser, avtal, regimer, institutioner och
organisationer inte är något nytt fenomen, beskrivs världen allt oftare i en kontext av en ny
ordning påverkad av globaliseringsprocesser. Det talas allt mer om världspolitik som en
komplex arena med hög grad av interdependens, där det finns en stor efterfrågan av globalt
styre och internationella regimer (Se Keohane 1993, Young 1999, Held & McGrew 2002).
Stater i världspolitiken tvingas att förhålla sig till en mängd olika aktörer och hot, vilket
har lett till vad som brukar beskrivas som en ny breddad säkerhetsagenda, inom varav en
miljösektor får erhålla allt mer fokus (Se Lawson 2001). Det är möjligt att se en ökning i
samarbete inom miljö då det går att åskådliggöra att en mängd överenskommelser och regimer
bildas såväl bilateralt, med syftet att exempelvis beskydda sjöar, som globalt exempelvis
genom att skydda ozonlagret i stratosfären. Fokus på miljö och tillståndet av planeten går
relativt långt tillbaka i tiden, men det var först efter mitten av 1980-talet som planetens
tillstånd som helhet åtnjöt stor medial publicitet. Exempelvis utsåg tidskriften ”Time
Magazine”, istället för 1988 års person, den ”utsatta jorden” som ”årets planet”, vilket var en
följd av att ozonhålet över Antarktis nyligen upptäckts och att året plågats av ett oerhört varmt
klimat med svår torka (Dessler och Parson 2006: 12ff).
I takt med att miljöproblematik och klimatförändring upptar allt större plats inom
världspolitiken blir fenomenet av allt större intresse för studenter av internationella relationer
att förklara. Problematiken kring klimatförändringar beskrivs allt oftare som en av vår tids
1
stora utmaningar. I exempelvis Förenta nationernas säkerhetsråd utgjorde klimatförändring
och dess länk med fred och säkerhet, månadens temaämne under april 2007 (UN Press 2007).
I ”Stern-rapporten” (Stern Review 2006) går det exempelvis att läsa att klimatförändringar
förväntas påverka de mest fundamentala elementen av världens liv. Om världens stater inte
agerar förväntas klimatförändringar kosta allt ifrån fem procent av världens sammanlagda
bruttonationalprodukt till tjugo procent vid en bredare riskanalys, årligen nu och för evigt. Det
pekas också ut att om tillräckliga åtgärder vidtas kan kostnaden för konsekvenserna av klimatförändring pressas ned till ungefär en procent av världens sammanlagda bruttonationalprodukt
(Stern Review 2006). Ett behov av globalt samarbete kan så till vida påvisas, i synnerhet med
tanke på växthusgasers spridningsområde. Utsläpp av miljöfarliga gaser är inte endast
begränsade till särskilda regioner eller platser. En gas förväntas att spridas i hela det
luftutrymme den släpps ut, vilket för växthusgaser efter en viss tidsperiod innebär ett
spridningsområde över hela jordens atmosfär. Även om konsekvenser av förändringar i
klimatet förväntas ha asymmetrisk påverkanskraft, i form av att det drabbar vissa värre än
andra, medför det ett globalt problem som av logik kräver globala lösningar.
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Klimatförändringsregimen (härefter klimatregimen) är ett multilateralt institutionellt
arrangemang som i första hand syftar till att reglera utsläpp av växthusgaser för att motverka
global uppvärmning och att enas om anpassningsstrategier till klimatförändringars
konsekvenser. Huvudavtalen i regimen är Förenta nationernas ramkonvention om
klimatförändring (UNFCCC eller FCCC, härefter klimatkonventionen) som antogs 1992 och
trädde laga i kraft 1994, samt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om
klimatförändring (härefter Kyotoprotokollet), som antogs 1997 och åtnjöt sitt ikraftträdande
2001. Beslut i regimen tas av parterna, vilka har årliga möten i det som kallas
partskonferenser (COP) (Gupta 2000: 7, Bodansky 2001a: 26f). Klimatkonventionen innebär
inte specificerade mål för utsläppsminskningar, men statuerar att eftersom industrialiserade
stater givit upphov till de största delarna av atmosfärens antropogena växthusgaser ska de ta
första initiativ till åtgärder. Kyotoprotokollet innebär, för parterna, specificerade procentuella
mål med basår 1990 för minskningar av antropogena koldioxidutsläpp (Bodansky 2001b:
204ff).
2
Att internationella avtal, institutioner, regimer och organisationer existerar är något som
kan åskådliggöras med hjälp av de flesta teorier inom internationella relationer. Då dessa
teorier är utformade med hjälp av olika epistemologiska och ontologiska utgångspunkter finns
det en hög grad av variation inom vilken roll internationella regimer har, varför de bildas och
hur stor roll de kommer att spela i framtiden. Internationellt samarbete, reglerande och styre
kan förstås som en logisk utveckling för stater att maximera möjligheter till ekonomisk vinst
genom att främja frihandel, eller kan det vara en metod för stater att använda regimskapandet
med syfte att skydda sig mot globaliseringens processer. Andra förklaringar kan kretsa kring
att lösa problem som antingen är för stora för en ensam stat att lösa eller problem som inte är
begränsade till endast en stats territoriella gränsdragningar, men även för att främja delade
normer, värderingar och principer.
Det är möjligt att påvisa att klimatregimen har tillkommit och att den existerar med hjälp
av samtliga större teoribildningar inom internationella relationer. Vare sig om man
förespråkar ökad tillkomst av regimer och anser att de har en stor roll att spela i
världspolitiken eller om man uppfattar regimers påverkan som något betydelselöst, kan
variabler och faktorer som influerat en regims tillkomst vara av stort intresse. Skilda teoriuppfattningar tenderar att belysa olika kriterier för framgång inom internationellt samarbete,
samt varför och hur regimer tillkommer, vilket medför en intressant grund för att analysera
klimatregimens tillkomst.
Denna uppsats syfte är att fastställa variabler av ”vikt” inom klimatförändringsregimens
”tillkomst” utifrån regimteori i internationella relationer. Tillkomst och processen som leder
till att en regim kommer till, med andra ord tillkomstprocess, kan i denna kontext förväntas
vara av varierande slag beroende på vilka teoretiska premisser som finns i åtanke. Variabler
av vikt fastställs utifrån de faktorer perspektiv inom regimteori anser vara av kausal vikt inom
regimformering och tillkomst. Denna uppsats frågeställning är således:
•
Vilka variabler inom tillkomstprocessen av klimatförändringsregimen är av vikt
för förståelsen av dess tillkomst?
3
1.3 METOD OCH TEORIVAL
Denna uppsats metod bygger på antagande om att vad en analytiker ser och lyfter fram som
viktigt vid analyserandet av ett fall inte endast är beroende av de empiriska bevisen, utan även
de konceptuella premisserna en analytiker använder sig av vid analyserandet (Allison 1969:
698f.). Med andra ord medför detta att det som anses vara viktigt inom klimatregimens
tillkomst inte endast härstammar utifrån det faktiska händelseförloppet, utan också influeras
av vilka konceptuella utgångspunkter en analytiker har i åtanke vid fastställandet av det
empiriska underlaget. Internationellt samarbete och krafterna som ger upphov till det, kan
argumenteras vara en av de stora frågorna som teorier inom internationella relationer sökt svar
på. Internationella regimer är en särskild form av samarbetsarrangemang, och bör således
studeras som sådant (detta utvecklas vidare under 2.1 Regimteori).
Det är inom regimteori möjligt att skilja olika konceptuella utgångspunkter ifrån varandra.
Eftersom denna uppsats fokus i första hand berör regimtillkomst och regimskapande utförs
uppsatsens teorival således på premisser av vilka olika kausala variabler som anses vara av
vikt för tillkomsten och skapandet av regimer. Inom regimteorilitteraturen är det möjligt att
påvisa en kategorisering av perspektiv som lägger vikt vid variabler som sammanlänkas med
antingen makt, intresse eller kunskap (se Young & Osherenko 1993, Haas 1993 och
Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996 och 1997)1. Det maktbaserade, intressebaserade och
kunskapsbaserade
perspektivet
inom
regimteori
förväntas
således
representera
de
konceptuella utgångspunkter som generellt används för att förklara regimformering och
regimskapande. Dessa perspektiv fungerar således som grund för uppsatsens teoretiska
ramverk (se kapitel 2.0).
Detta innebär följande implikationer för uppsatsens utformning. För att möjliggöra
uppföljning av denna uppsats syfte, att i tillkomsten av klimatregimen söka de variabler som
är av vikt för förståelsen av dess uppkomst, är det av nödvändighet att utforma ett teoretiskt
ramverk innehållande konceptuella modeller. Detta ramverk används sedan vidare för att för
att söka de variabler i klimatregimens tillkomst som är av vikt för att förstå dess uppkomst.
Denna uppsats metod kan således kategoriseras som en teorianvändande kvalitativ fallstudie.
Uppsatsen är teorianvändande eftersom det teorietiska ramverk används som verktyg för att
söka de variabler i klimatregimens tillkomst som kan förklara dess uppkomst. Uppsatsen är en
1
Denna kategorisering framläggs i boken ”Regime Theory and International Relations”; Volker Rittberger (red)
1993 i både kapitlet av Peter M. Haas, samt av Oran Young & Gail Osherenko. Denna kategorisering utvecklas
sedan vidare av Andreas Hasenclever, Peter Mayer & Volker Rittberger i artikeln ”Interest, Power, Knowledge:
The Study of International Regimes” (1996) samt i boken ”Theories of International Regimes” (1997)
4
kvalitativ fallstudie eftersom uppsatsen syftar till att analysera, tolka, ge mening och förklara
variabler inom ett visst händelseförlopp (Bergström och Boréus 2005: 23f, Marsh och Stoker
2002: 15f).
För att kunna möjliggöra analysering av klimatförändringsregimens tillkomst, är det
nödvändigt att fastställa när regimen tillkom, samt inom vilken period före denna tillkomst
som anses vara av betydelse, vilket här benämns som ”tillkomstprocess”. Precis som att olika
teoretiska perspektiv förespråkar skilda tillvägagångssätt och teorier för vilka faktorer som
generar och influerar regimskapande, skiljer sig även metoderna för identifierande av regimer.
Detta innebär att teoriperspektivens användningsområde kan skiljas i två delar. För det första
används de för att fastställa klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna del
fastställer och avgränsar därmed fallets omfattning och bestämmer inom vilken tidsram fokus
bör koncentreras. Med andra ord syftar detta till att fastställa var i regimen tillkomstvariabler
av vikt förväntas finnas.
För det andra används teoriperspektiven vidare för att lokalisera variabler av vikt för
uppsatsens syfte i det händelseförlopp eller fall som i första delen benämns som
klimatförändringens tillkomstprocess. Processen av fastställandet av variabler av vikt, menas
att de teoretiska perspektiven utgår ifrån teorier om hur, varför och när regimer skapas. Om
dessa variabler vidare kan lokaliseras i tillkomstprocessen, utger de även variabler av vikt för
tillkomsten av klimatregimen.
Uppsatsens struktur utgörs således av: Kapitel 2.0 där ett teoretiskt ramverk konstrueras,
bestående av intressebaserat, maktbaserat och kunskapsbaserat perspektiv; Kapitel 3.0 som är
uppdelat i tre delar: intresse, makt och kunskap där varje del inleds med fastställande av
tillkomstprocessen, vilket sedan utgör fallet inom vilket teoriperspektiven används för att
fastställa variabler av vikt; Kapitel 4.0 utgörs av slutledning, vilket består av en presentation
och diskussion av uppsatsens resultat och studien som sådan.
1.4 AVGRÄNSNING
Denna uppsats avgränsningar utgörs för det första av fallets omfattning, som endast fokuserar
på klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna avgränsnings påverkan består
därmed inte endast av begränsningar av faktiskt händelseförloppet att relatera till, utan även
genom att det utelämnar en rad komponenter inom regimteori, såsom förändring, utveckling,
5
dynamik, effektivitet och parters samtycke med regimens regler och mål. Denna komponent
utger därmed således en teoretisk begränsning i form av att fokus endast faller på teorier med
koncentration kring regimtillkomst, vilket endast utger en del av vad regimteori i allmänhet
syftar till att förklara. Det är även möjligt att påvisa en teoretisk avgränsning inom
regimtillkomst, där denna uppsats approach i första hand fokuserar på variabler på systemnivå
och statsnivå, vilket till viss del är en följd av att detta varit huvudsakligt nivåfokus inom
regimteori. Detta begränsar dock uppsatsens utformning genom utelämnandet de teorier som
förespråkar variabler med explicit fokus på inomstatliga faktorer och individnivå.
1.5 MATERIAL
Det teoretiska materialet består av både verk som kategoriserar, jämför och beskriver olika
perspektiv inom regimteori, såsom Hasenclever, Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger,
1997, Theories of International Regimes och av litteratur som framlägger direkta teorier om
regimskapande, såsom Young, Oran R., 1989, The Politics of International Regime
Formation och Haas, Peter M., 1992, Introduction: Epistemic Communities and International
Policy Coordinaiton.
Det empiriska materialet består främst av sekundärkällor som antingen beskriver
klimatförändringsforskningen och klimatpolitiska debatter, såsom som Dessler, Andrew E.
och Edward A. Parson, 2006, The Science and Politics of Global Climate Change: A Guide to
the Debate eller som direkt söker beskriva och analysera klimatförändringsproblematiken
utifrån ämnet internationella relationer, såsom Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz (red.),
2001, International Relations and Global Climate Change. Primärkällor är även
förekommande i form av avtalstext, såsom exempelvis ”FCCC 1992: art. 4”.
6
2.
TEORETISKT RAMVERK
Det teoretiska ramverket består för det första av en allmän presentation av regimteori, som
syftar till att bidra med en inledning till såväl regimdefinitioner som studiet av regimer. För
det andra består det ut av en presentation om olika teoretiska perspektiv inom regimteori,
vilket följer tidigare kategorisering genom intresse, makt och kunskap. Detta ramverk ska i
första hand förstås som endast en bild av olika teorier om regimtillkomst och gör inte anspråk
på att leverera en fullkomlig bild av dessa mångfacetterade teorier. Detta är i synnerhet
gällande för distinktionerna mellan perspektiven som inte särskiljes av vattentäta skott, men
faller tillbaka på det teorianvändande metodvalet där det är av större vikt att möjliggöra
lokaliserande av ett stort antal variabler, än att ge utformningen av varje perspektiv full
rättvisa.
2.1 REGIMTEORI
Regimteori inom internationella relationer har sitt ursprung från 1970-talet. Dess uppkomst
kan till stor del förklaras genom ett nytt försök att teoretisera och konceptualisera
internationella arrangemang och internationellt styre i en kontext där fokus tidigare har fallit
på internationella organisationer. Syftet med regimteori kan på så sätt delvis förklaras genom
försök att distansera sig från studiet av internationella organisationer som enskilda aktörer och
istället fokusera på regler och förståelsen av vad som influerar statligt beteende. Detta ger till
följd att regimer bör förstås som något där aktörers intressen och förväntningar konvergerar
och inte som en enskilt agerande aktör (Simmons och Martin 2002: 193).
En frekvent använd och bred definition av internationella regimer är att beskriva det som
”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer inom
vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett specifikt område av internationella
relationer” (Krasner 1983: 2 [egen översättning]). Stephen D. Krasner preciserar definitionen
ytterliggare och menar att principer är fakta och orsakssammanhang; normer är
normaliserandet av agerande i form av rättigheter och skyldigheter; regler är specificeringar
7
av tillåtet och ej tillåtet statligt agerande; beslutsfattande procedurer är rådande praxis för
skapandet och implementeringen av gemensam beslutsfattning (Krasner 1983: 2). Det är
således möjligt att understryka två viktiga distinktioner mellan internationella regimer och
internationella organisationer. För det första används termen ”internationell regim” i en
mening av principer, normer, regler och beslutfattarprocedurer inom en specifik och särskild
sektor eller område. En ”internationell organisation” däremot syftar inte till att endast verka
inom endast ett specifikt område, utan kan förklaras genom att den omfattas och omges av
sektorsspecifika regimer och institutioner. En internationell organisation är således det
formella förkroppsligandet av institutioner och regimer, vilket exemplifieras av att en
organisation förfogar över budget, facilteter och så vidare (Martin och Simmons 2001: 1f).
För det andra skiljer sig internationella regimer och organisationer åt genom att en regim inte
besitter kapacitet att agera som en enhetlig aktör (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996:
179).
Det är mer problematiskt att skilja internationella regimer och internationella institutioner
åt. Till viss del har termen ”internationell institution” ersatt regimkonceptet. Med begreppet
internationell institution menas ofta en samling regler som syftar till att styra eller reglera
internationellt beteende och agerande, varav fokus faller på element likt regimteori (Simmons
och Martin 2002: 194). Regimdefinitionen i sig innehåller element som medför en viss garanti
av institutionaliserande, vilket är beroende av till vilken grad regimens principer, regler,
normer och beslutfattarprocedurer är implicita och explicita, samt informella och formella.
Detta påverkas även av graden av institutionalism olika teoretiska utgångspunkter förespråkar.
Med ”institutionalism” i denna kontext menas till vilken grad internationella institutioner är
av betydelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 178).
Samtidigt påverkas detta även av vilket tillvägagångssätt som används för att identifiera
en internationell regim. Det är möjligt att kategorisera dessa tillvägagångssätt som
behavioristiskt, kognitivt och formellt approach (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996:
179). Inom den behavioristiska approachen är det ett kriterium att faktiskt beteende och
agerande existerar för etablerande av någon form av sociala institutioner; den kognitiva
approachen identifierar regimer genom dess normers intersubjektiva betydelse och delade
uppfattning; inom den formella approachens är regimer institutioner med explicita regler och
överenskommelser som medlemsstater formellt erkänner som gällande (Hasenclever, Mayer
och Rittberger 1996: 179ff, Keohane 1993: 27ff). De olika tillvägagångssätten exemplifierar i
denna kontext att internationella regimer bör förstås som någon form av institutioner, men att
internationella institutioner inte nödvändigtvis befinner sig i sambandsrelation med regimer. I
8
fortsättningen görs det i denna uppsats generellt ingen skillnad på internationella regimer och
internationella institutioner. Undantagsfall kan dock förekomma i den mån det är av vikt för
olika teoretiska utgångspunkter, varav de explicit kommer att skiljas åt.
Vidare är det möjligt att kategorisera huvudperspektiven inom regimteori, genom intresse,
makt och kunskap, vars skiljelinjer i första hand dras beroende på vilken typ av faktorer som
erhåller fokus (Young och Osherenko 1993: 225, Haas 1993: 173f, Hasenclever, Mayer och
Rittberger 1997: 1ff)
2.1.1 Intresse
Intressebaserad regimteori anses generellt ha sin utgångspunkt i neoliberal institutionalism.
Ett centralt grundantagande, vilket är signifikativt för den neoliberala regimteoriutvecklingen,
är att intresse, eller mer preciserat självintresse, fungerar som drivkraft för samarbete mellan
stater och därmed även för skapandet och samtycket med regimer (Hasenclever, Mayer och
Rittberger 1997: 26, 211). Inom internationellt samarbete anses regimer och institutioner ha
en funktionell roll att spela genom att det hjälper stater att inse gemensamma intressen. Stater,
som är centrala analysenheter, bör i denna kontext förstås som själviska och egoistiska, och de
agerar rationellt i syfte att maximera sin absoluta nytta (Hasenclever, Mayer och Rittberger
1996: 183). Dessa premisser har till stor del fått sin genomslagkraft genom Robert O.
Keohanes teorier, som har innehaft stort influerande i utvecklingen av det intressebaserade
perspektivet av samarbete, regimskapande och institutionsskapande.
Keohane använder sig av ett antal grundantagande för att sedan utveckla en systemanalys
(Keohane 1984:18-46). Dessa grundantaganden har sitt ursprung från mikroekonomisk teori i
synnerhet och kan klassificeras som ett förutsättande av ”rationell-egoism”. Med aktörers
rationalitet menas att de har konstanta preferenser och har möjlighet att beräkna kostnader och
fördelar av alternativa strategier av handling utifrån syftet att maximera sin nytta utifrån de
förbestämda preferenserna. Grundantagandet om egoism resulterar i att en aktörs
nyttomaximering är självständig från andra aktörers. På så sätt är en aktörs nyttoförluster och
nyttovinster oberoende andra aktörers vinster och förluster (Keohane 1984: 25ff, 78f). Detta
är en anledning till att den neoliberala förstålelsen av samarbete i världspolitiken ofta beskrivs
som ett plussummespel, inom vilket aktörer söker absolut vinstmaximering oberoende andra
aktörers förtjänster (Baldwin 1993: 5, 9).
9
En annan viktig komponent inom den intressebaserade regimforskningen berör strukturell
interdependens. Relationen mellan makt och interdependens är viktig för formering av
regimer och gör det möjligt att urskilja staters olika möjligheter för samarbete. Denna
förståelse av begreppet ”makt” karaktäriseras genom aktörers möjlighet till kontroll över olika
strategiers utfall, vilket skiljer sig från den traditionella uppfattningen som i första hand
hänvisar till militärmakt (Keohane och Nye 2001: 9f). Sårbarhet är en viktig komponent inom
relationen mellan makt och interdependens, vilket utgör en komponent inom komplex
interdependens och asymmetrisk interdependens. Sårbarhet inom interdependens kan
beskrivas genom en aktörs relativa möjligheter att välja alternativa strategier och hur
kostnadskrävande de beräknas vara (Keohane och Nye 2001: 11).
En stor del av del neoliberala regimforskningen influeras av den relativt höga grad av
institutionalism teorin förespråkar, varav en betydande del av fokus fallit på regimers
funktionella roll i världspolitiken, vilket specifikt skiljer sig från teorier om premisser för
regimers tillkomst. I den mest simpla form bidrar neoliberala teorier med utgångspunkten att
regimer skapas när stater lyckas komma överens, inom det som kallas kontraktzon, i en
kontext som minimerar misstänksamhet och risk för fusk (Young och Osherenko 1993: 249f).
I kritik mot den traditionella neoliberala regimforskning har Oran Young framfört en teori,
kallad ”modell om institutionell förhandling”, som går ifrån den rationalistiska bas som
neoliberalismen grundas på men som trots detta kategoriseras inom det intressebaserade
perspektivet. Detta är fallet eftersom institutionell förhandling utgår ifrån förutsättningar för
själviska aktörer som ställs inför dels möjligheten uppnå gemensamma vinster genom att
samordna sina strategier, dels för problematiken att komma överens om specifika normer och
regler som syftar till regimskapande (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 73f). Med
begreppet ”institutionell förhandling” menas autonoma och suveräna aktörers ansträngningar
att nå överenskommelser som skapar konstitutionella kontrakt eller sammankopplade
rättigheter och regler som syftar till att styra efterföljande interaktion (Young 1991: 10). Med
andra ord syftar institutionell förhandling till just förhandling med syftet att skapa en regim.
Youngs teori är skapad med hjälp av hypotesuppställning som sedan testats på ett brett
empiriskt underlag, för att vidare belysa de fenomen som anses vara närvarande vid
regimtillkomst, vilket följaktligen utgör teorin om institutionell förhandling (se Young 1989;
1991; Young och Osherenko 1993) Till skillnad ifrån neoliberalismens rationalism, som ovan
beskrivits genom Keohane (1984: 25ff, 78f) som att aktörer har konstanta preferenser och
därmed möjlighet att beräkna kostnader och förtjänster av olika strategier, med andra ord
konsekvenser och utfall av val av handling, menar Young att aktörer inte alltid har möjlighet
10
att tillgå denna information. Detta är i synnerhet gällande vid multilateral förhandling där ett
stort antal parter medverkar. Dessa fall påverkas av vad Young benämner ”slöjan av
osäkerhet” inom vilket deltagare, i synnerhet av inledning till förhandlingen, ej kan tillgå en
tydlig och klar bild av kontrakzonens utseende. Detta betyder med andra ord att parter ej
tydligt och fulländat kan beräkna vad som krävs för att de ska kunna mötas och nå överenskommelse (Young 1999: 10f).
Detta medför att man måste skilja på olika typer av förhandlingsapproach, vilket främst
görs genom kategorierna ”distributiv förhandling” och ”integrativ förhandling”. Neoliberala
utgångspunkter, såsom nyttomaximering och rationell-egoism, medför att val av
förhandlingsapproach som klassificeras som distributiv förhandling. Ole Elgström och
Christer Jönsson benämner denna form som en typ av köpslående förhandling, och beskriver
detta som att det karaktäriseras av att det ligger i varje parts intresse att maximera sina egen
vinst utan att spendera energi på andra parters vinst (Elgström och Jönsson 2000: 685). Young
menar att förhandlingsprocessen inom institutionell förhandling ofta karaktäriseras av att
parter utgår ifrån en integrativ förhandlingsgrund, vilket är en huvudfaktor för att institutionell
förhandling ska bli framgångsrik (Young 1989: 360f; 1991: 11f). Elgström och Jönsson
(2000: 685f) benämner integrativ förhandling som problemlösande form av förhandling,
eftersom det gemensamma intresset är i fokus.
Det mest essentiella inom Youngs modell om institutionell förhandling, är framställandet
av hypotesfaktorer, vilka kan skiljas i två kategorier (Hasenclever, Mayer och Rittberger
1997: 74ff). Den första behandlar faktorer som uppmuntrar till att parter antar en integrativ
förhandlingsapproach. Dessa utgörs av faktorer och variabler som försvårar för parternas
möjlighet att tydligt beräkna den fulla omfattningen av överenskommelsezoner, och att
osäkerhet fortsätter att beslöja informationen om konsekvenser och utfall av olika strategival
(Young 1989: 361f, 366f). Den andra kategorin utgörs av faktorer som verkar för att främja
att integrativ förhandling lyckas eller blir framgångsrik. Detta behandlar faktorer såsom att
möjlighet att lyckas är större om fokus koncentreras på rättvisa istället för på framställandet
av ett effektivt arrangemang i första hand (Young 1989: 368f).
Ett grundläggande intressebaserat argument är således att regimer skapas när parternas
möjlighet till en integrativ förhandlingsapproach är stor, samt att möjligheten för integrativ
förhandling att lyckas är stor.
11
2.1.2 Makt
Maktbaserad regimteori har sitt ursprung från den realistiska falangen inom internationella
relationer. En stor del av forskning utifrån realismens premisser har dock presenterats som
motpol för bilden av samarbete och institutionsskapande som något åtråvärt och vanligt
förekommande. Detta har i synnerhet varit gällande vid belysandet av en överskattning av
påverkanskraften hos fenomen som interdependens och internationella institutioner roll i
världspolitiken (Se Mearsheimer 1995, Waltz 2000). Detta har lett till att realism som teori
ofta används för att förklara svårigheter med internationellt samarbete mellan stater
(Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 83f). En betydande del, som går i linje med
belysandet av svårigheter inom samarbete, är att stater evaluerar utfall av samarbete utifrån
dess relativa fördelar. Detta betyder att till skillnad från neoliberala teorier där aktörer lägger
upp samarbetsstrategier utifrån absoluta vinster, fokuserar stater enligt realister inte bara på
egennytta, utan även på vad andra aktörer vinner på samarbete. Följden av detta blir att
samarbete inte är ett lika frekvent fenomen inom världspolitiken som exempelvis
neoliberalism föreslår (Baldwin 1993: 5f).
Trots denna allmänna linje inom realismen, finns det de som utgår till stor del från
realistiska grundantaganden men samtidigt behandlar internationellt samarbete och regimer
som betydelsefulla fenomen av största vikt att förklara inom ämnet internationella relationer. I
synnerhet dessa teorier utgör det maktbaserade perspektivet inom regimteori, vilka
frambringar grundantagandet att behandla makt som en central variabel, inte bara vid
förklaringar av mellanstatliga konflikter utan även då stater väljer att samarbeta (Hasenclever,
Mayer och Rittberger 1997: 3, 84).
En av dessa maktbaserade teorier utgörs av hegemonisk stabilitetsteori, vars grundhypotes
består av påståendet att regimer bildas när en dominant aktör väljer att använda sin
influerande kraft för att locka med andra aktörer att nå överenskommelse (Young 1999: 191).
Detta påstående har dock vid tidigare basis varit formulerat som att ingen regim uppstår inom
en sektor, om inte en grupp är gynnad och att allmännyttan kan bli tillhandahållen genom
självständigt handlande. Detta är ett påstående som erhållit mycket kritik och det är bland
annat denna skepsis om internationellt samarbete i allmänhet som placerat teorin inom den
realistiska fraktionen av internationella relationer (Hasenclever, Mayer & Rittberger 1997: 93,
Gilpin 1987: 75ff) På så vis är det möjligt att antingen utgå från en hållning av att all form av
regimskapande måste innehålla en dominant hegemonimakt som påtrycker normer för regimskapande eller endast utgångspunkten att vissa regimer skapas i en unipolär världsordning.
12
Hegemonimaktens uppgifter innebär i båda dessa fall att påtrycka regler för regimen och
övertyga andra aktörer att dela kostnaderna för samarbete, vilket således kan förväntas att
minska misstänksamhet och risk för fusk eftersom den dominanta aktören även har till uppgift
att kontrollera så avtal följes (Gilpin 1987: 75, 91).
Det existerar dock annan maktbaserad regimteoretisering som inte tvunget utgår ifrån en
enskild hegemonimakts agerande. Grundläggand drag för dessa realistiska teorier kan
beskrivas av fokus på relativa maktmöjligheter som en central kausal variabel, samt en stor
vikt vid staters känslighet mot distributionella aspekter (Hasenclever, Mayer och Rittberger
1997: 83f). Krasner menar att regimer tillkommer när det finns en viss symmetri inom intresse
och maktdistribution. Staters maktkapacitet och användandet av statliga maktmedel är i detta
variabler som bestämmer utfallet av samarbetet och således därmed om en regim skapas eller
inte. I situationer av direkt plussummespel och harmoni existerar ingen anledning för stater att
koordinera sin policy, vilket beror på att aktörer självmant redan följer de principer och
normer en regim skulle syfta till att reglera. Med andra ord skulle det beteende som en regim
syftar till att koordinera och reglera vara självpåtryckande (Krasner 1993: 139, 141). Likaså är
fallet vid rent och fullt ut nollsummespel, alltså i situationer där en stats vinst alltid innebär en
annan stats förlust, vilket innebär en struktur där det inte finns någon mening att koordinera
staters policy (Krasner 1991: 338).
Krasner lägger stor vikt vid spelteoretiska modeller i definierandet av maktbaserade
teoriers grundantagande. Denna maktbaserade teorianvändning är till stor del utvecklad i
kritik
till
den
intressebaserade
regimforskningen.
Inom
den
strikt
neoliberala
regimforskningen söker stater absolut nytta i en kontext där det viktiga ligger i att nå en
pareto-optimal lösning, varav en regim vidare kan tillkomma (Krasner 1991: 338ff). Paretooptimalitet innebär i denna kontext en överenskommelse som någon eller några aktörer tjänar
på och ingen förlorar på (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 45).
I en maktbaserad analys som även innefattar variabler om aktörers strategier om relativa
fördelar, utgör neoliberalers bidrag ett ofullständigt perspektiv på regimtillkomst.
Problematiken för en maktbaserad teoretiker ter sig inte om hur man ska nå den paretooptimala lösningen, utan om var på pareto-skalan överenskommelsen kommer att nås. Detta
betyder med andra ord vilka aktörer som kommer att tjäna på överenskommelsen. Var eller
hur överenskommelsen kommer att nås beror till stor del på distributionen av relativa
maktmöjligheter och användandet av denna makt (Krasner 1991: 340). Statlig maktutövning
manifesteras genom tre olika former. För det första bestämmer makt vem som kan medverka i
spelet eller förhandlingsproceduren. För det andra används makt för att diktera reglerna kring
13
spelet. För det tredje kan makt användas till att förändra ställningen för vem som tjänar på vad
vid ett visst utfall (Krasner 1991: 340).
Detta leder till ett maktbaserat grundargument att tillkomsten av en regim är ett fall av
maktdistributionen och relativa förutsättningar av statsmakt, antingen genom agerandet av en
individuellt stark stat eller i maktkampen mellan kraftfulla stater, eller grupper av stater, om
hur regimens regler ska dikteras och utformas.
2.1.3 Kunskap
Det är centralt för det kunskapsbaserade regimteoretiska bidraget att analysera regimer utifrån
kausala och normativa idéers betydelse och dess påverkanskraft för härkomsten av aktörers
intresse (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 5). Det kunskapsbaserade perspektivet är
en kognitiv approach till regimteori, vars utveckling till stor del fått sin framfart genom kritik
av neoliberala och realistiska rationalistiska analysmodeller. Det är av stor vikt att skilja
mellan teorier inom det kunskapsbaserade perspektivet, genom dels ”svag kognitivism” och
dels ”stark kognitivism”. Den svaga kognitivismen fyller i första hand en kompletterande roll
till den rationalistiska regimforskningen. Detta innebär att svaga kognitivister är kritiska till
rationalismens användande av aktörers intresse som givet, vilket innebär att dess fokus i
synnerhet faller på härkomsten och dynamiken av rationella aktörers förståelse av världen.
Den starka kognitivsmen är till stor del utvecklad genom att bestrida den rationalistiska synen
på forskning inom internationella relationer. Denna approach har på så vis länkar till kritisk
teori och fokuserar i synnerhet på härkomsten och dynamiken av socialt konstruerade aktörers
självförståelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 136f).
Skillnaden mellan svag och stark kognitivism är av fundamental art och berör såväl
grundläggande
sammanslagning
epistemologiska
av
dessa
och
ansatser
ontologiska
väl
utgångspunkter,
problematisk.
vilket
Problematiken
gör
i
en
möjliga
operationaliseringar, samt förenligheten med övriga regimteoretiska perspektiv resulterar i att
fokus för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori i första hand berör svag kognitivism.
Det existerar ett antal möjliga operationaliseringar och metodologiska tillvägagångssätt till
studiet av härkomsten av aktörers intresse och kausala och normativa trosuppfattningar inom
den svaga kognitivismen. Ett av de mest frekvent använda av dessa är att fokusera på
”epistemiska nätverk”, vilket i synnerhet är gällande inom ämnesområden med stor grad av
påverkan av teknisk komplexitet och osäkerhet (Haas 1992: 1). Ett epistestemiskt nätverk är
14
”ett nätverk av professionella med erkänd expertis och kompetens inom ett specifikt
problemområde med anspråksauktoritet för policyrelevant kunskap inom det specifika
problemområdet” (Haas 1992: 3 [egen översättning]). En viktig del i kvalifikationen är kravet
på att medlemmarna inom nätverket har: (1) intersubjektiv uppsättning av normativa och
principiella uppfattningar; (2) gemensamma kausala uppfattningar, vilket är ett resultat av
verksamheten och analyseringen av problemområdet vilket sedan ligger till grund för länken
mellan möjlig åtgärdspolicy och önskat utfall; (3) intersubjektiv uppfattning av validitet,
vilket grundas i den gemensamma bilden av vägandet och validering av kunskap inom
expertisområdet; (4) en gemensam policydrift, vilket härstammar från en uppsättning praxis
som associeras med en central uppsättning av problemen som måste tacklas, förslagsvis med
gynnandet av mänskligt välbefinnande i åtanke (Haas 1992: 3, 1993: 180).
Till stor del utgår denna kunskapsbaserade approach utifrån att epistemiska nätverk
påverkar aktörer med bestämmandemakt och således besitter möjlighet att förhandla fram en
regim. Denna regim reflekterar sedan kausala och principiella uppfattningar som nätverk har
främjat (Haas 1983: 188f). En viktig del inom epistemiska nätverks möjlighet att påverka
aktörer med bestämmandemakt är lärande. Med detta menas processen genom att kunskapskonsensus, som syftat till att specificera kausala relationer, resulterar i en påverkan av
offentlig policy (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 146). Vetenskaplig och
kunskapsmässig konsensus är centrala begrepp, eftersom det refererar till både möjligheten att
klassificeras som epistemiskt nätverk och möjligheten till att påverka aktörer med
bestämmandemakt. Detta sker till stor del genom att konsensus påverkar graden av hur
kausala och principiella uppfattningar är intersubjektiva och gemensamma mellan
medlemmarna av nätverket, men även hur omvärlden uppfattar nätverkets anspråk på
kunskapsauktoritet inom det specifika området (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997:
150, Haas 1993: 179, 201f).
Ett epistemiskt nätverk som har påverkanskraft gällande regimtillkomst, har möjlighet att
både skapa kunskapskonsensus och att främja dessa uppfattningar på ett sätt att det också
innebär konsensus mellan aktörer med bestämmandemakt. Detta refererar både till processen
av lärande och epistemiska nätverks möjlighet att skapa kunskapsmönster som sedan
undervisar policyskapare och andra aktörer (Haas 1993: 179, 187ff).
Grundargumentet för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori är således att regimers
tillkomst är ett fall av epistemiska nätverks närvarande, dess möjlighet till kunskapsmässigt
konsensus och dess möjlighet till influerande av aktörer med bestämmandemakt.
15
3.
Analys
Detta kapitel syftar till att genom att utgå utifrån de teoretiska perspektiven fastställa variabler
i klimatregimens tillkomst. De olika teoretiska perspektivens fokus, grundantaganden och
hypoteser styr därmed hur fallets tillkomst bör uppfattas och används vidare för att belysa och
förklara de mest essentiella aspekterna i denna tillkomst. Analysen är således i första hand
uppdelad i tre avsnitt: Intresse (3.1), Makt (3.2) och Kunskap (3.3). Varje del inleds med ett
fastställande av fallets tillkomst och tillkomstprocess, vilket sedan fungerar som fokus och
avgränsning för den fortsatta analysdiskussionen, och avslutas vidare med en kort
sammanfattning.
3.1
Den
INTRESSE
intressebaserade
analysen
inleds
med
ett
fastställande
av
klimatregimens
tillkomstprocess. Detta genomförs genom att utgå ifrån centrala utgångspunkter av
regimdefiniering och regimidentifiering inom intressebaserad regimteori, för att söka de mest
centrala komponenterna av klimatregimens tillkomstprocess. Detta utger sedan fallet, som i
synnerhet Oran Youngs hypoteser om framgångsrikt regimförhandlade vidare används för att
fastställa de variabler som varit av vikt för att klimatregimen tillkommit.
3.1.1 Tillkomstprocess
Att analysera regimer utifrån stater som strategiska och rationella aktörer är en gemensam
nämnare för teoretiker inom det intressebaserade perspektivet (Hasenclever, Rittberger och
Mayer 1997: 26). Detta medför att en regims tillkomst förväntas ligga i överenskommelser
om principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer som av aktörerna erkänns som
gällande. Det existerar följaktligen en medvetenhet i form av strategiska och
nyttomaximerande aktörer. Detta medför med andra ord att när stater ratificerar avtal
16
innehållande dessa beståndsdelar, eller vid det specifika ikraftträdandet av dessa avtal, skapas
regimer.
Keohane förespråkar ett formellt tillvägagångssätt i identifierandet av en regim. Ett avtal
definieras som bestående av explicita regler som två eller fler stater har enats om, vilket
medför att regimer skapas när stater erkänner att dessa avtal har fortsatt giltighet eller giltighet
över tid (Keohane 1993: 27f). FN:s ramkonvention om klimatförändring antogs 1992 (FCCC
1992: 13) och trädde i kraft 1994 (Bodansky 2001a: 34), vilket utifrån intressebaserade
premisser utgör en viktig del av klimatförändringsregimens tillkomst. Klimatkonventionen
innehåller exempelvis principer, normer och regler för medlemmars åtaganden och agerande
(FCCC 1992: art. 2, 3, 4) och beslutsfattarprocedurer genom upprättandet av årliga
partskonferenser (FCCC 1992: art. 7).
Det är dock problematiskt att endast utgå ifrån ramkonventionen om klimatförändring som
självständigt bevis för klimatregimens tillkomst. Konventionens principer, normer och regler
kan anses vara oprecisa, vilket resulterar i en låg grad av statligt åtagande och överlämnande
av suveränitet (Bodansky 2001b: 204f). Dessutom leder inte alla avtal och överenskommelser
till skapandet av en regim, varav klimatkonventionens regler måste ha en fortsatt giltighet i
kvalifikationen som regimtillkomst. Keohane menar, i sin formella approach till
identifierandet av regimer, att konventioner är informella institutioner med implicita regler
och samförstånd, medan regimer är institutioner med explicita regler (Keohane 1993: 28f).
Detta innebär att även ratificeringen och ikraftträdandet det andra huvudavtalet,
Kyotoprotokollet som antogs 1997 och trädde laga i kraft 2001, utgör en viktig variabel för
klimatförändringsregimens tillkomst. Detta är fallet eftersom det fungerar som bekräftelse för
att klimatkonventionens regler har parternas fortsatta samtycke, samt att det medför explicita
regler för exempelvis växthusgasutsläpp (Gupta 2000: 7, 10f).
Signeringen och antagandet av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997 utgör
de mest essentiella komponenterna i fastställandet av klimatregimens tillkomst. En central del
av intressebaserade antaganden är att internationella regimer skapas när aktörer utifrån
självintresse interagerar med syftet att komma i åtnjutande av gemensam vinst (Young and
Osherenko 1993: 249f). Regimskapande är således en förhandlingsprocess, inom vilket
regimer skapas när en överenskommelsezon existerar (Young 1999: 191). Detta innebär att
klimatregimens tillkomstprocess är möjlig att fastställas till de mellanstatliga förhandlingarna
som gav upphov till klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. I december 1990 upprättade
FN:s generalförsamling en mellanstatlig förhandlingskommitté för förhandlingar för FCCC
(INC/FCCC). I ramarna av detta formella forum hölls fem sammanträden mellan februari
17
1991 och maj 1992. FCCC antogs vid det sista sammanträdet i Rio de Janeiro vid FN:s
världskonferens om miljö och utveckling (UNCED, härefter Riokonferensen) (Bodansky
2001a: 32f). Även förhandlingarna som gav upphov till Kyotoprotokollet är här av intresse.
Klimatkonventionen åtnjöt sitt ikraftträdande 1994, varav den första partskonferensen (COP
1) hölls ett år efter i Berlin. Vid den andra partskonferensen i Genève 1996 (COP 2) inleddes
reella diskussioner om preciserade utsläppsminskningsmål, men det var först vid den tredje
partskonferensen i Kyoto (COP 3) som förhandlingar om ett tilläggsavtal till
klimatkonventionen tog sin fart, vilket resulterade i parternas antagande av Kyotoprotokollet
(Oberthur och Ott 1999: 54, Gupta 2000: 9f).
3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell
Den intressebaserade analysen utgår i första hand från Oran Youngs hypoteser för
framgångsrik regimskapande, som presenterats som modell om institutionell förhandling.
Dessa hypoteser är uppdelade i två kategorier. Den första delen (3.1.2.1) utgår ifrån variabler
som behandlar faktorer som förväntas uppmuntra till att aktörer antar en integrativ
förhandlingsapproach. Den andra delen (3.1.2.2) tar utgångspunkt i faktorer som stimulerar
till att integrativ förhandling blir framgångsrik.
3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling
Centrala aspekter för Youngs teori om faktorer som verkar för att uppmuntra och möjliggöra
en integrativ förhandlingsomgivning, är det som beskrivs möjligheten för kontraktualistisk
interaktion (Young 1989: 366f). Med denna interaktion menas hur egoistiska aktörer kan anta
det problemlösande integrativa förhandlingsläget, vilket styrs av faktorer som möjligheter till
fullständig information och beslöjningen av framtida nyttodistribution (Hasenclever,
Rittberger och Mayer 1997: 74f). Med andra ord hänvisar detta till förhandlingsomgivningens
utseende och dess möjlighet att frambringa fullständig information om aktörers positioner och
eventuella kontraktzoner.
Den formella förhandlingsomgivningen i klimatregimens tillkomstprocess karaktäriseras
av en rad särdrag, som är av vikt för möjligheterna till kontraktualistisk interaktion. En viktig
faktor är den begränsade tidsramen, vilket bestämdes av att Riokonferensen hade sin tidsgräns
18
i juni 1992, och den allmänna viljan var att kunna presentera ett fullständigt avtal om
klimatförändring vid konferensen. Detta innebär att den formella förhandlingsprocessen
endast var tidsbegränsad till tre och ett halvt år, från och med upprättandet av INC/FCCC
1990 (Bodansky 2001a: 32). Denna tidsgräns, som dessutom ökade i påverkanskraft med den
stora graden av publicitet Riokonferensen åtnjöt, kan förväntas ha påverkat staters möjlighet
att söka information om andra staters intresse, positionella ställning och strategi. Detta är
således en faktor som försvårat parternas möjlighet till fullständig information om
överenskommelsezoner, vilket möjliggjort närvarandet av kontraktualistisk interaktion och
således uppmuntrat till integrativ förhandling. Enligt Daniel Bodansky karaktäriserades
förhandlingsprocessen
av
en
hög
grad
av
kompromisskapande,
då
själva
konventionsförhandlingen inte tog sin reella inledning förrän endast enstaka månader före
Riokonferensen. Tiden före detta nåddes mycket få framsteg då stater endast debatterade
procedurmässiga ärenden (Bodansky 2001a: 32).
Utifrån modellen om institutionellt förhandlande är formen av beslutfattarprocedurer av
stor roll för möjligheten att parter väljer en integrativ förhandlingsmetod. Enligt Young är ett
kriterium för framgångsrikt regimskapande att den multilaterala interaktionen förs utifrån
enhällighetsprincipen. Detta skiljer sig ifrån andra typer av förhandlingsprocedurer som
exempelvis utgår ifrån majoritetsprincip och har samband med distributiv och positionell
förhandlingsmetod. Detta är problematiskt eftersom parter som inte samtycker med
majoritetsbeslutet har möjlighet att lämna förhandlingsbordet. Denna komponent är således av
stor vikt eftersom om ett betydande antal parter väljer att stå utanför samarbetet är
upprättandet av en multilateral regim inte längre möjlig. Enhällighetsprincipen syftar således
till att beslut fattas i enhällighet, vilket är en hypotesfaktor som förväntas att uppmuntra till
den problemlösande integrativa förhandlingsformen (Young 1989: 360f, 366f).
För förhandling till upprättandet av såväl klimatkonventionen som Kyotoprotokollet
tillämpas beslutfattande efter konsensus, vilket är relativt vanligt förekommande inom FN:s
multilaterala arrangemang (Depledge 2005: 91f). Konsensusbeslutfattande och beslut utifrån
enhällighetsprincipen kan till stor del betyda samma sak och leda till liknande resultat. Ett
beslut i enhällighet tas med explicit överensstämmelse av samtliga parter, medan ett beslut
efter konsensus tas i frånvarande av explicit bestridande (Gupta 2000: 23). Det är dock
möjligt att åberopa konsensus även i närvarande av protest, om exempelvis gruppen stater
som protesterar är liten till antalet och inte innehåller en betydelsefull stat (Sprinz 2001: 263).
Syftet med klimatkonventionen var i inledningsfasen att beslut skulle fattas i konsensus, med
en sista utväg i form av kvalificerad majoritetsröstning. Detta statueras i Regel 42 (FCCC
19
1996: COP2), men det finns ingen, mellan parterna, överenskommelse om Regel 42, vilket
resulterar i att den inte är gällande. Detta innebär i frånvarande av överenskommelse om
procedurregler att alla beslut inom klimatregimen tas med konsensus (Sprinz 2001: 263f,
Depledge 2005: 91). Det är således möjligt att fastställa klimatregimens beslutsfattarprocedur,
som gett upphov till integrativt förhandlingsmetod, som en variabel av vikt inom
klimatregimens tillkomst.
Enligt Youngs kriterier för framgångsrik institutionell förhandling låter sig parterna utgå ifrån
ett problemlösande förhandlingsperspektiv i ett läge av otillräcklig information om
kontraktkurvans utseende, samt att ofullständig information garanterar att osäkerhetens slöja
blir fortsatt rådande (Young 1989: 366f). Klimatförändringsförhandlingarna har innehållit ett
större antal aktörer, samt större antal olika aktörer, än någon annan multilateral förhandling
(Depledge 2005: 19). Detta är en faktor som kan förväntas, på grund av dess tillförande
förhandlingskomplexitet, försvåra parters möjligheter till fullständig information om möjliga
kontraktzoner och därmed verka som en faktor som uppmuntrar till integrativ förhandling.
En faktor som verkar motsatt, alltså bidrar med information och klarhet, är dock klimatförändringens asymmetriska påverkanskraft, vilket med andra ord syftar till att vissa drabbas
värre än andra. Detta gör det möjligt att peka ut parter som således kan förväntas att tjäna mer
än andra och att förlora mer än andra vid exempelvis kostnader av utsläppsminskning. Detta
är något Young betonar som ett specifikt hinder för möjligheten för en integrativ
förhandlingsapproach i klimatförändringsfallet (Young 1989: 367). Vissa stater, såsom
lågländer nära kust och öar, kan exempelvis förväntas ligga mer i riskzonen än högländer som
är placerade långt ifrån kust om den globala havsnivån höjs. Samtidigt beräknas
industrialiserade stater ha större möjlighet till anpassningsstrategier, vilket resulterar i olika
sårbarhetsgrader (Gupta 2000: 4).
Det är dock även av vikt att belysa den vetenskapliga och ekonomiska osäkerheten inom
klimatförändring. Enligt Joanna Depledge är det globala ekologiska systemet utifrån en
vetenskaplig utgångspunkt extremt komplext. Detta är i synnerhet gällande för exempelvis
fastställandet av hur globala klimattrender påverkar lokala väderförhållanden. Likaså kräver
ekonomiska kostnader för såväl utsläppssänkningar, som för andra åtgärder att möta
klimatförändringar, komplexa och problematiska uträkningar (Depledge 2005: 18f). Olika
parters sårbarhetsgrader i klimatregimen, kan således förväntas ha varit en faktor som verkat
emot parters möjlighet till kontraktualistisk interaktion, alltså integrativ förhandling i kontext
av beslöjningen av osäkerhet. Det är dock även möjligt att belysa att klimatförändring som
20
regimämnesproblem tillför en större grad av komplexitet, i form av vetenskapliga och
ekonomiska uppskattningar, än andra framgångsrika regimtillkomster (Munasinghe och Swart
2005: 56f). Detta är således en kraft som tillför suddighet när förhandlingsparter söker
fastställa information om möjliga kontraktzoner och andra staters förhandlingspositioner.
Detta verkar således i sin tur för en behållning av osäkerhetens slöja, vilket uppmuntrar till ett
integrativt förhandlingstillvägagångssätt (Young 1989: 367; 1999: 194).
3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling
Young betonar vikten av det institutionella arrangemangs möjlighet att förhandlingsparterna
kan acceptera åtaganden som är rättvisa i motsats till effektiva. Ett rättvist avtal menas
generellt att förhandlingsparterna anser att deras intressen tas i beaktning. Förhandlingsfokus
på rättvisa istället för viljan att skapa ett effektivt arrangemang är en essentiell hypotesfaktor
för framgång i institutionellt förhandlande (Young 1989: 368f).
Förhandligsförhållanden som influeras av enhällighetsregeln driver parterna till en
förståelse om att institutionellt förhandlande i det internationella samhället, endast kan vara
framgångsrikt om de betydelsefulla staterna och intressegrupperna uppfattar att deras
viktigaste angelägenheter har blivit rättvist behandlade (Young 1989: 368). Det är möjligt att
belysa ett stort antal exempel i klimatregimens tillkomstprocess, där fokus koncentrerats kring
rättvisefrågor. Förhandlingen till klimatkonventionen visar tydligt att flertalet parters centrala
fokus var att utforma ett arrangemang som maximerade möjligheten till samtliga parters
samtycke. Denna förhandlingsmetod, tillsammans med allmänviljan till en konsensusbeslutmekanism, resulterade i att betydelsefulla men minde förhandlingsdrivande individuella
stater, såsom Förenta staterna (USA), fick väsentligt inflytande, om inte veto, över
konventionens utfall (Bodansky 2001a: 32). Detta kan således utgöra en viktig variabel för
underlättandet av att klimatkonvention åtnjöt tillräckligt statliga ratificeringar för den att träda
ikraft och därmed för tillkomsten av klimatregimen.
Överlag har rättvisa i Klimatkonventionsförhandlingen erhållit stort utrymme. Benito
Muller menar exempelvis att:
”The negotiations carried out under the United Nations Framework Conventions on
Climate Change (FCCC) bear witness to a truly remarkable fact, for it is rare to find
the sort of consensus which has emerged about the role of justice (equity) in these
global warming negotiations” (Muller 1999: 5).
21
Detta är något som visar sig tydligt i Klimatkonventionens avtalstext. En central del som
Riokonferensen gav upphov till var att eftersom att industrialiserade stater är ansvariga för de
största delarna av växthusgasutsläpp, ska de ta de första initiativen till att modifiera sitt
utsläppsbeteende.
Dessutom
statueras
industriländers
särskilda
förpliktelser
till
utvecklingsländer, i synnerhet med tanke på utvecklingsländers specifika sårbarhet för globala
klimatförändringar, samt deras reducerade möjlighet att implementera strategier för utsläppsminskning och klimatanpassnings (Wiegandt 2001: 128).
Ytterligare bekräftelse på omfattande rättvisefokus statueras vidare under parternas
åtagande i klimatkonventionens artikel fyra, genom att ”[a]lla parter, med hänsyn tagen till
gemensamma men olikartade ansvar och sina särskilda nationella och regionala
utvecklingsprioritet, mål och förhållanden” (FCCC 1992: art 4), samt att ”industriländer och
andra parter upptagna i Annex I … skall föra nationell politik och vidta motsvarande åtgärder
för att motverka klimatförändring” (FCCC 1992, art 4[2] och 4[2a]). Parterna till såväl
klimatkonventionen och Kyotoprotokollet har följaktligen kategoriserats i tre olika block;
Annex I/B; Annex II; samt Icke-annexparter (Se bilaga I) (Gupta 2000: 33f).
Det är möjligt att fastställa att den stora del av koncentration kring rättvisa är en viktig
komponent för möjligheterna för den integrativa förhandlingen att vara framgångsrik. Detta är
i synnerhet gällande inom förhandlingen och utformningen av klimatkonventionen, som
innehåller en rad rättviseaspekter, men icke-specificerade statliga skyldigheter (Bodansky
2001b: 204ff, Wiegandt 2001: 128f). Enligt Young är det explicit fokus på rättvisa istället för
framkomsten av ett effektivt arrangemang, som fungerar som stimulator för integrativ
förhandlings framgångsmöjligheter (Young 1989: 368f). Rättvisefaktorn kan således
fastställas som en variabel av vikt inom klimatregimens tillkomstprocess.
3.1.3 Sammanfattning
Det är utifrån det intressebaserade perspektivets antagande möjligt att fastställa ett antal
variabler som varit viktiga för klimatregimens tillkomst. De faktorer som bidragit till att
integrativ förhandlingsomgivning möjliggjorts är i synnerhet tidspress och mediala
uppmärksamhet vid Riokonferensen; användandet av en beslutsfattarprocedur efter konsensus
från Riokonferensen och under partskonferenserna fram till att Kyotoprotokollet antogs;
tillförandet av komplexitet eftersom klimatförändringsförhandlingar förs mellan först och
främst ett extremt stort antal stater, men även ett stort antal andra former av aktörer; samt
22
problematiken att beräkna globala klimatförändringars lokala påverkanskraft. Faktorn om den
oerhörda koncentration om rättvisa, istället för framställandet en effektiv regim, fastställs
även som viktig variabel, då det stimulerade möjligheterna till att den integrativa
förhandlingen var framgångsrik.
23
3.2
MAKT
Den maktbaserade analysen tar sin inledning genom att fastställa klimatregimens
tillkomstprocess. Detta görs genom användandet av de maktbaserade utgångspunkter som
påvisades under teoripresentationen, för att göra det möjligt att det mest essentiella incitament
för klimatregims tillkomst, och processen som ledde fram till den. Vidare för att fastställa
viktiga variabler i denna process används i synnerhet Stephen Krasners teorier om
regimskapande och distribution av relativa maktmöjligheter.
3.2.1 Tillkomstprocess
Det är centralt för maktbaserad teori att analysera regimer utifrån suveräna och autonoma
stater, genom att antingen fokusera på den relativa distributionen av makt stater emellan
(Krasner 1991), utövande av makt av dominanta stater (Gilpin 1987) eller materiella
strukturers påverkan på stater (Grieco 1988). Den maktbaserade approachen utgår även från
definitionen av en regim som ”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och
beslutsfattande procedurer inom vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett
specifikt område av internationella relationer” (Krasner 1983 [egen översättning]). Detta
innebär att det är möjligt att utesluta att klimatregimen åtnjutit sin tillkomst före signering av
klimatkonventionen 1992 (Bodansky 2001a: 34), då dessa beståndsdelar ej tidigare existerat.
Signeringen av klimatkonventionen och dess ikraftträdande 1994, utgör dock en betydande
statuering av klimatregimens principer, normer, regler och beslutfattarapparat, vilket således
utgör en viktig del av tillkomsten.
Krasner lägger även vikt vid att regimer måste förstås som något mer än endast ett
tillfälligt arrangemang som förändras av varje omställning av makt och intresse. Någon form
av långsiktighet av aktörers strategier för att upprätta regimer är nödvändigt för en regim att
existera, vilket enligt Krasner i synnerhet är gällande för principer och normer, då de utgör
grunddefinitionen av regimers karaktär (Krasner 1982: 186f). Detta innebär att även
Kyotoprotokollets signering 1997 med ikraftträdande 2001 medberäknas som en del i själva
tillkomsten.
Regimers bildas utefter en maktbaserad regimanalys utefter hur relativa maktfördelar
utnyttjas. Makt används av aktörer för att bestämma vem som bjuds in till förhandlingsbordet,
24
för att diktera statuerandet av regler, samt genom att förändra förväntade utfall av aktörers
specifika strategier (Krasner 1991: 340). Detta är något som till stor del manifesteras vid
förhandlingsbordet och spelet runt förhandlingarna. Detta innebär att klimatregimens
tillkomstprocess
utgörs
av
förhandlingarna
som
ledde
upp
till
signering
av
klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997. Detta utgörs främst av förhandlingarna
under Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen signerades och klimatkonventionens
efterföljande partskonferenser, varav den första COP1 hölls våren 1995 i Berlin, Tyskland, ett
år efter klimatkonventionen trädde i kraft. Även förhandlingar vid partskonferensen i Genève
1996 COP2, och vid Kyoto i Japan 1997 COP3, innefattas i klimatregimens tillkomstprocess
(Gupta 2000: 9f).
3.2.2
Distribution och användande av relativa maktförutsättningar
Utifrån den maktbaserade regimteorin beror möjligheterna för regimtillkomst på den relativa
distributionen av makt, och utövandet av denna makt. Detta förväntas te sig antingen genom
att starka stater påtrycker regler för eget vinstintresse eller med syftet för systemets bästa
(Krasner 1982: 195ff). Användandet av statsmakt, av antingen individuella dominanta stater
eller grupperingar av stater, i denna förhandlingskontext, är således av stor vikt för
möjligheterna att skapa en regim. Förhandlingarna för klimatregimen har till stor del
karaktäriserats av förhandlingsblock och koalitioner, vilket är ett relativt normalt utfall vid
multilaterala arrangemang på grund av det höga antal individuella förhandlingsparter (Gupta
2000: 33ff). Både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet innehåller så kallade
”Annexuppdelningar” (Se bilaga I), vilket är en kategorisering av avtalens parter i tre olika
grupper beroende på olika former av statliga skyldigheter. Klimatkonventionen statuerar att
främst industriländer är ansvariga för atmosfärens antropogena växthusgasutsläpp, och att de
också ska ta de första initiativen till reglerande av utsläpp (Wiegandt 2001: 128).
Detta har gett upphov till kategorierna ”Annex I”, ”Annex II” och ”Icke-annex”, samt
Annex B i Kyotoprotokollet (se bilaga I). Annex I-parterna består av 41 stater och utgörs av
de traditionella industriländerna, mestadels i väst, samt de östeuropeiska stater som vid
tidpunkt av kategoriserandet befann sig i ekonomisk övergång efter Sovjetunionens kollaps. I
Kyotoprotokollet omdefinierades gruppen till Annex B, vilket innefattande detsamma
undantaget Vitryssland och Turkiet. Annex II-parterna utgörs av de 25 stater, alla tillhör även
Annex I, som alla har goda ekonomiska möjligheter att förutom att reglera egna utsläpp i linje
25
med Annex I-parterna även ska investera i teknologi till utvecklingsländer. Icke-annex utgörs
av resterande 153 stater som signerat klimatkonventionen (Gupta 2000: 33ff). Bortsett från de
officiella partskategoriseringarna innehåller förhandlingsomgivningen en mängd andra
koalitioner och block. Klimatregimens tillkomstprocess kan beskrivas som både en internordkonflikt och en nord-sydkonflikt (Paterson 1996: 70f, 99f).
Det är möjligt att utifrån Krasnsers teorier fastställa att klimatregimens tillkomstprocess
inte har karaktäriserats av rent och fullt ut harmoni kring aktuella normer, eftersom normer
och regler i detta fall skulle vara självreglerade av aktörers egen vilja. Det är också möjligt att
utesluta en tillkomstprocess av rent nollsummespel, eftersom det då inte finns någon
anledning för stater att koordinera policy om en aktörs vinst är detsamma som andra aktörers
förlust (Krasner 1991: 337f). Preferenserna för att skapa en regim beskriver Krasner utifrån de
spelteoretiska modellerna ”dilemmat av gemensam motvilja” och ”dilemmat av gemensamt
intresse”. Detta innebär att regimer skapas i kontexten av tvister och överenskommelser om
dess regler, vilket ter sig genom att samtliga parter kan vara överens om att något måste göras,
men är oense om vad och hur. Detta är något Kranser inte menar handlar om hur man ska nå
en pareto-optimal lösning, utan snarare var på pareto-kurvan det segrande utfallet ligger
(Krasner 1991: 339ff).
Under Riokonferensen låg fokus på inter-nordkonflikter särskilt kring specificeringen av
Annex
I-parternas
minskningsmål
av
växthusgaser
och
mängden
resurser
till
utvecklingsländer (Paterson 1996: 73f). Europeiska unionen2 (härefter EU) försökte få
medlemsstaterna att koordinera sin utrikespolitik parallellt med klimatförändringsförhandlingarna för antagandet av Maastrichtfördraget som signerades 1992 och trädde ikraft
1993. I klimatförändringsförhandlingarna sökte EU höga växthusgasminskningsmål. EU
utgjorde en koalition i förhandlingarna och signerade dessutom Kyotoprotokollet med en
gemensam underskrift (Wettestad 2000: 27f, Gupta och Grijp 2000: 77f). USA har till stora
delar positionerat sig som motståndare till höga krav på kvantifierade utsläppsminskningar
och har både drivit denna policy individuellt och i koalitionen JUSSCANNZ (Gupta 2000:
35). Enligt Paterson tog sig dessa tvister även sig som USA mot resten av de industrialiserade
staterna (1996: 72f).
Individuella dominanta aktörer har utifrån teorier om hegemonisk stabilitet möjligheten att
skapa och upprätthåll regler och normer för regimers etablerande (Gilpin 1987: 74f). Denna
dominanta makt måste dock även relateras till andra aktörers och koalitioners relativa
2
vid denna tid Europeiska gemenskapen (EG), men benämns här fortsättningsvis som EU även under tidpunkter
som unionen ännu inte haft sitt ikraftträdande.
26
maktmöjligheter. USA kunde använda sin dominanta position för att diktera och förändra
regimens regler. Detta genomfördes genom utnyttjade av sin position och pressade på att
regimen skulle innehålla ett handelssystem för utsläppsrätter. Detta var något i synnerhet EU
inledningsvis
hade
en
negativ
inställnings
till
(Paterson
1996:
73f).
Regimens
beslutsfattarprocedur medförde att USA, i synnerhet under förhandlingarna inför antagandet
av klimatkonventionen, innehade vetorätt för regimens utfall vilket utnyttjades (Bodansky
2001a: 32).
USA använde sina relativa maktfördelar för att förändra reglerna för regimen genom att
ställa krav på regler om utsläppshandel. Detta medförde att aktörer som tidigare hade
bibehållit en kritisk position till regimsamarbetet, såsom Australien och Island, antog en
positivare stans. Även Ryssland blev efter detta mer aktiva för regimens tillkomst, eftersom
de vid tidpunkten av förhandling endast uppmätte en utsläppsnivå av 70 procent från basåret
1990, vilket var ett resultat av Sovjetunionens ekonomiska kollaps. Detta innebar en möjlighet
för Ryssland att sälja de utsläppsrättigheter som inte nyttjades i utbyte mot hårdvaluta. Dessa
aktörer ansågs även ha en nyckelroll i samarbetet i och med sina stora utsläppsnivåer och
ekonomiska styrka (Ward, Grundig och Zorick 2001: 455ff). USA:s möjlighet och vilja att
påtrycka regler och normer utgör således en variabel som påverkat andra aktörers strategier,
vilket har varit av vikt för klimatregimens tillkomst.
USA:s relativa maktfördelar påverkades även av EU-medlemmarnas misslyckande att
koordinera sin policy. Detta kan till viss del beskrivas som en förändring av relativa
maktmöjligheter. EU som förespråkade stora procentuella minskningsmål för Annex Iparterna, utförde stora påtryckningar och kritiserade USA och andra skeptiska förhandlingsparter. USA menade dock att EU:s krav saknade legitimitet, eftersom att målen var
ouppnåeliga (Paterson 1996: 88). När EU:s medlemstater förhandlade internt under
Maastrichtrundan, fanns ett syfte att inrätta skatter på olja och energi inom EU. Detta utgjorde
dock punkter medlemstaterna ej kunde enas om, och dessa skatter innefattades inte i det
avslutande Maastrichtfördraget (Wettestad 2000: 28f). Efter detta misslyckande var det
mindre problematiskt för USA att hålla undan ifrån påtryckningar ifrån EU, vilket påverkade
den relativa maktdistributionen, vilket i sin tur påverkade möjligheterna till regimtillkomst.
Krasner teorier om användandet av statsmakt i form av vem som får medverka i spelet, med
andra ord bjuds in till förhandlingsbordet, och vem som dikterar dess regler (Krasner 1991:
340), kan användas som verktyg i belysandet av relativ maktdistributionen och lokaliserandet
variabler under Kyotorundan. Vid den andra partskonferensen, COP2 i Genève 1996,
27
intensifierades nord-sydkonflikten. Försöken att enas om förhandlingsdeklarationen innebar
första gången under klimatförhandlingarna som stater hade viljan att agera i avsaknad av
konsensus. Den tidigare viljan av användandet av konsensusbeslutsprocedur gav även mindre
stater som Saudiarabien och andra OPEC-länder en faktisk vetomakt. Deklarationen antogs
vid COP2 trots protester av OPEC-länder, Ryssland och Australien (Bodansky 2001a: 35f).
Daniel Bodansky menar att:
”The willingness of the European Union, the United States, and most developing
states to act in the absence of consensus sent a strong signal … that these states were
prepared to go their own way if necessary, if a small minority continued to block
progress.”(Bodansky 2001a: 36).
Detta utförande av makt av i synnerhet USA som förhandlingsledare (Rowlands 2001: 47f)
och EU:s försök till samlat klimatledarskap (Gupta och Grijp 2000:70) utgör därmed viktiga
variabler för klimatregimens tillkomst.
Under förhandlingarna till Kyotoprotokollet lyckades USA även påtrycka klausulen om
”skadliga följdverkningar” (Ward, Grundig och Zorick 2001: 456). Detta innebär att Annex Iparterna ska ”fullgöra … åtaganden … på ett sådant sätt att skadliga sociala, miljömössiga
och ekonomiska följdverkningar för parter som är utvecklingsländer minimeras”
(Kyotoprotokollet 1997, kap 4:14). Denna klausul fullgjorde att OPEC-länderna godtog
protokollet på grund av dess beroende av oljeexport och eftersom klausulen skyddade OPECländernas intressen av fortsatt oljeexport till västvärlden (Ward, Grundig och Zorick 2001:
456). USA:s påtryckning av klausulen om skadliga följdverkningar kan således fastslås som
en variabel av vikt för klimatregimens tillkomst.
3.2.3 Sammanfattning
Det är möjligt att utifrån maktbaserad regimteori, fokuserad på användandet av statsmakt och
distributionella och relativa aspekter, lokalisera en rad variabler av vikt för klimatregimens
tillkomst. Inom maktkampen om att diktera regimens regler, vilket i synnerhet var gällande
inom inter-nordkonflikten, är variabler som USA:s möjlighet att använda statsmakt och
påtrycka principer och ett system för handelsrättigheter av stor vikt. Detta exempelvis fallet
eftersom det ledde till att annars negativa parter anslöt till regimen. Inom nord-sydkonflikten
är det möjligt att belysa variabler såsom USA:s och EU:s förhandlingsledarroller och vilja att
28
påtrycka regler även i avsaknad av underbyggt konsensus, som variabler av vikt inom
klimatregimens tillkomstprocess.
29
3.3
KUNSKAP
Den kunskapsbaserade analysen inleds med att fastställa klimatregimens tillkomst, vilket
genomförs genom att utgå ifrån antaganden av regimidentifierande inom den svagt kognitiva
approachen. Vidare analyseras detta händelseförlopp genom att söka efter epistemiska nätverk
och dess påverkan, med syftet att fastställa viktiga variabler inom denna process.
3.3.1 Tillkomstprocess
Det är centralt för kunskapsbaserad regimteori att analysera regimer utifrån själva härkomsten
av statligt intresse och att fokusera på kausala och normativa idéers betydelse (Hasenclever,
Mayer och Rittberger 1997: 5). Den kunskapsbaserade regimdefinitionen fokuserar till stor
del på komponenter i linje med konsensusdefinitionen om regimer som ett antal implicita och
explicita principer, normer, regler och beslutsfattarprocedurer (Krasner 1983: 2). Dock
beroende på vilken form av kognitivism som förespråkas, följer olika krav på till vilken grad
exempelvis normer och principer är intersubjektiva och delade av aktörer (Hasenclever,
Mayer och Rittberger 1997: 16f). Formen av svag kognitivism innebär en viss formalitet och
själva skapandet av regimer är i slutändan ett fall av agerande av aktörer med
bestämmandemakt (Haas 1993: 175ff). Detta innebär att undertecknandet och ratificerandet
av klimatregimens huvudavtal, klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997, utgör
essentiella komponenter för identifierandet av regimens tillkomst och etablerande.
Idéer, uppfattningar och normer som influerat aktörernas intresse till regimförhandlande
och regimantagande kan innebära en spårningsprocess relativt långt bak i historien, vilket
således skulle resultera i en tillkomstprocess under ett brett tidsspann. Genom att utgå ifrån
den kunskapsbaserade och svaga kognitiva grundhypotesen att regimer skapas och tillkommer
under situationer då vetenskapligt eller kunskapsmässigt konsensus är gällande, samt att
denna kunskap erhåller en grad av publicitet, kan denna process tidsbegränsas. Innehållet av
denna kunskap måste dessutom förmedlas av epistemiska nätverk, som därmed är
inbegripande av ett erkännande om dess anspråk på kunskapsauktoritet inom det specifika
området (Haas 1992: 3f, 1993: 186f). Eftersom klimatregimen syftar till att minska den
mänskliga påverkan på klimatet, genom utsläppsminskning av antropogena växthusgaser
(Luterbacher och Sprinz 2001: 9), är det idéer, uppfattningar och dess genomslagskraft som i
30
första hand är av vikt inom fastställande av tillkomstprocessen. Det är möjligt att konstatera
att den mänskliga påverkan på specifikt växthuseffekten åtminstone inte uppfattades som
något särskilt bekymmersamt tiden innan 1980-talet. Under 1980-talet tog sig dock debatten
sin fart och 1987 när ozonhålet över Antarktis upptäcktes och fick enorm publicitet, fördes
även fokus över på växthuseffekten och global uppvärmning (Bodansky 2001a: 23,
Munasinghe och Swart 2005: 56f, Paterson 1996: 1f). 1988 följde ett antal händelser som
förde över fokus på förändringar i klimatet. Temperaturen det året var ovanligt varm och
exempelvis USA drabbades av den värsta perioden av torka sedan 1930-talet. Tidskriften
”Time Magazine” utnämnde istället för årets person, den utsatta jorden som årets planet och
FN röstade igenom en resolution som statuerade att klimatet var ett hot för mänskligheten
(Dessler och Parson 2006: 12ff). Klimatregimens tillkomstprocess kan således förväntas
finnas från tidpunkten när konsensus om problematiken av klimatförändring växte fram under
1980 fram till signering av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997.
3.3.2
Epistemiskt nätverk
Denna kunskapsbaserade analys utgår ifrån teorier om epistemiska nätverk och
regimskapande. Detta inleds med ett lokaliserande av epistemiska nätverk inom
klimatregimens tillkomstprocess. Vidare används resultatet för att undersöka dess påverkan
inom tillkomstprocess med syftet att fastställa variabler av vikt.
3.3.2.1 Lokalisering av epistemiskt nätverk
Det är inte möjligt att utesluta att en mängd olika nätverk, såväl transnationella som
nationella, existerar och verkar samtidigt. Det är dock essentiellt för denna analys att fokusera
på epistemiska nätverk, vars verksamheter kan bestämmas utgöra variabler av vikt inom
ramen för tillkomstprocessen. Med detta menas med andra ord att verksamheten bidragit med
uppfattningar, idéer och normfrämjande som haft stor inverkan, överfört genom lärande, på
aktörer med bestämmandemakt, i synnerhet genom att konsensuskunskap antagits och således
utgör policyrelevant material (Haas 1993: 179f). Utifrån dessa kriterier tillsammans med
definitionen av epistemiska nätverk med tyngd på erkänd expertis och ett auktoritärt anspråk
på den områdesrelevanta kunskapen är det möjligt att anlägga fokus på Förenta nationernas
31
vetenskapliga klimatpanel (IPCC, härefter klimatpanelen). Klimatpanelen skapades 1988 av
meteorologiska världsorganisationen (WMO) och Förenta nationernas miljöprogram (UNEP)
med syftet att organisera utvärderingen av klimatförändring som ett vetenskapligt fenomen
(Bodansky 2001a: 28, Raustiala 2001: 112).
Organiseringen av klimatpanelen genom en uppdelning av tre verksamhetsgrupper, utgör
en viktig del i klassificeringen som ett epistemiskt nätverk. Dessa verksamhetsgrupper har
uppdelat ansvar, varav den första ansvarar för den atmosfäriska vetenskapen om
klimatförändring; den andra för klimatförändringens potentiella konsekvenser och åtgärder för
anpassning till klimatförändring; och den tredje för potentialen att minska utsläpp av
växthusgaser som bidrar till förändringar i klimatet (Dessler och Parson 2006: 12). Detta har
stor påverkan på essentiella komponenter inom epistemiska nätverk, såsom att nätverket inte
endast måste innefattas av en intersubjektiv kunskapskonsensus, utan även försöka med
strategier av policyrelevans påverka aktörer med bestämmandemakt (Haas 1993: 180,
Bernstein 2000: 481f).
Utifrån Haas (1992: 3) grunddefinition läggs det vikt på intersubjektivitet och huruvida
kausala, normativa och principiella uppfattningar delas av nätverkets medlemmar och således
ger
upphov
till
kunskapskonsensus.
Genom
att
fokusera
på
klimatpanelens
utvärderingsrapporter är det möjligt att åskådliggöra graden av intersubjektivitet mellan
forskare. I den första utvärderingsrapporten, som utgavs 1990, statuerar den första
verksamhetsgruppen att okontrollerat koldioxidutsläpp och fortsättande av utsläpp i samma
takt skulle innebära en höjning av jordens temperatur med 0.3 grader Celsius per decennium
(Raustiala 2001: 112). Även principiella uppfattningar framfördes i klimatpanelens
rekommendationer i den första utvärderingsrapporten. Detta visade sig i första hand genom att
skyldigheterna mellan industrialiserade staters och mindre utvecklade stater skildes åt, varav
industriländer rekommenderades att anta nationella mål för att mildra klimatförändringar,
samt att bistå med teknologisk hjälp till utvecklingsländer (Paterson 1996: 141).
Det är även möjligt att inom klimatpanelen belysa vikten av konsensus, vilket även
påverkar komponenten om intersubjektiva kausala uppfattningar, exempelvis genom att
kunskapen att både klimatet blir varmare och vad som orsaker detta. I den första utvärderingsrapporten statueras det att mänsklig aktivitet ansvarar för den ökade koncentrationen av
växthusgaser i atmosfären, vilket kommer att bidra till växthuseffekt som resulterar i
uppvärmning av jordens yta (Paterson 1996: 142). I den andra utvärderingsrapporten, som
utgavs 1995, stadgas både att klimatet faktiskt förändras till det varmare och att människan
har märkbar påverkan på klimatet (Munasinghe och Swart 2005: 37). Det är i denna
32
bemärkelse av vikt för komponenten av vetenskapligt konsensus att utvärderingsrapporterna
skrivs av flera hundratals forskare från en mängd olika stater och granskas av ytterligare ett
hundratal forskare vars kommentarer är öppna för offentligheten (Dessler och Parson 2006:
148). Detta utgör även en viktig del för klimatpanelens möjlighet till anspråk på
kunskapsauktoritet inom forskning av klimatförändringar.
3.3.2.2 Påverkan av epistemiskt nätverk
Till stor del innebär epistemiska nätverks påverkanskraft hur och om vetenskaplig konsensus,
som främjats av ett epistemiskt nätverk, blir konsensus mellan aktörer med bestämmandemakt
(Haas 1992: 29). Inledningsvis är det möjligt att belysa klimatpanelens inverkan som
dagordningsfrämjare. Klimatpanelen stod för den absolut starkaste ståndpunkten för
vetenskapligt konsensus inom klimatförändring, samt normativa uppfattningar om att åtgärder
bör
tas
mot
klimatets
uppvärmning,
vilket
bidrog
till
stor
publicitet
för
klimatförändringsproblematiken (Paterson 1996: 147). Klimatpanelens ståndpunkter såsom:
”the balance of evidence suggests that there is a discernible human influence on climate
change” (Luterbacher och Sprinz 2001: 4), har spelat stor roll för konferensers möjlighet att
från första början inledas, vilket redan inledningsvis har syftat till att inte endast samarbeta för
anpassning till ett varmare klimat, utan att även diskutera möjliga åtgärder för att minska
staters påverkan på dessa förändringar. Enligt Haas kan detta beskrivas som att vetenskaplig
konsensus inom ett område, levererat av ett epistemiskt nätverk, leder till nya
samarbetsmönster inom ett problemområde (Haas 1993: 183f), vilket utger en essentiell del
för grunddefinitionen av epistemiska nätverk genom att det hjälper stater att identifiera sina
intressen, samt att det ramar in problemfrågorna och formar en samarbetsdebatt (Haas 1992:
4f). Klimatpanelens kunskapsmässiga konsensus om den mänskliga påverkan på klimatet,
samt dess möjlighet att leverera intersubjektiva kausala uppfattningar om både anpassningsstrategier
och
åtgärdsstrategier,
kan
således
fastställas
som
viktiga
variabler
i
tillkomstprocessen, i synnerhet genom dess bidragande att sätta problemet på dagordningen.
Klimatpanelens verksamhet spelade dock även en betydande roll för själva förhandlingen,
vilket är essentiellt för det epistemiska nätverkets möjlighet att påverka aktörer med
bestämmandemakt och hur kunskapsmässig konsensus genom nya beteendemönster även
leder till konsensus mellan stater (Haas: 1992: 6, 29f). En bekräftelse för detta är hur
grundprinciperna från klimatpanelens första utvärderingsrapport hade direkt inverkan på
33
utformningen av klimatkonventionen. Detta exempelvis genom att det i avtalstexten statueras
att: ”slutmålet för denna konvention … [är] att atmosfärens koncentration av växthusgaser
stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig antropogen störning i klimatsystemet” (FCCC
1992: art. 2, Paterson 1996: 148). När förhandlingen tog sin fart var det stor koncentration
kring de stora frågor som klimatpanelen tidigare hade ramat in. Detta var gällande för allt
ifrån finansiering till institutionell utformning och krav på nationell rapportering (Raustila
2001: 110).
Mycket tyder på att klimatpanelens påverkan var störst för stater som saknat
välunderbyggd inhemsk vetenskaplig expertis inom området. Detta gjorde klimatpanelen till
en central källa för vetenskaplig rådgivning och undervisade på så vis många aktörer, vilket
medförde till att dessa stater antog en mer aktiv roll i förhandlingsprocessen (Raustila 2001:
113). Klimatpanelens påverkan för utformningen av förhandlingarna, dess aktiva roll som
vetenskaplig rådgivare, samt lärandet genom främjandet vetenskaplig konsensus, är ett bevis
för att konsensus kunde överföras och även innebära konsensus mellan de med
bestämmandemakt. Detta kan således fastställas som viktiga variabler i klimatregimens
tillkomstprocess, vilket till stor del kan beskrivas genom att klimatpanelen gav upphov till nya
lärandemönster inom klimatförändringssamarbetet, vilket på så vis hade stor influens för
regimens tillkomst.
3.3.3 Sammanfattning
Det är möjligt att med hjälp av det kunskapsbaserade regimperspektivet att belysa ett antal
variabler av vikt inom klimatregimens tillkomst. Utifrån argumentet att regimers tillkomst
inom komplexa problemområde sker när vetenskaplig konsensus även innebär konsensus för
aktörer med bestämmandemakt, är det möjligt att belysa klimatpanelens roll inom
tillkomstprocessen. Att klimatpanelen kan kvalificeras som ett epistemiskt nätverk bidrar till
lokaliserandet av variabler såsom att klimatproblematiken uppkommit på dagordningen och
främjandet av principer och normer som exempelvis den mänskliga påverkan av klimatet och
industrialiserade staters särskilda ansvar, vilka sedan validerats när parterna till avtalen har
samtyckt med dessa.
34
4.
SLUTLEDNING
Internationellt samarbete och internationella överenskommelser är världspolitiska fenomen
som verkat som drivkraft för en rad olika teorier inom internationella relationer att förklara.
Institutionsskapande och regimskapande innebär skärskilda samarbetsformer och dessa skapas
allt mer frekvent inom dagens världspolitik. Samtidigt tenderar klimatförändringsproblematiken att spela en allt större roll inom policyevalueringar över en rad olika nivåer och
aktörer inom det internationella samhället. Denna uppsats är en studie i användandet av
divergerande uppfattningar om vad som influerar regimskapande för att fastställa variabler av
vikt inom klimatregimens tillkomst, med den metodologiska och epistemologiska ansatsen att
vad en analytiker ser och lyfter fram vid analyserandet av ett fall inte endast styrs av de
empiriska bevisen utan även vilka konceptuella premisser som används vid analyserandet. I
klimatförändringsregimens tillkomst är det, utifrån uppsatsens teoretiska premisser, möjligt att
belysa faktorer som spelat en särskild vikt i att samarbetsregimen skapats genom
fastställandet av dessa som variabler av vikt. Uppsatsens resultat, eller med andra ord det
viktiga i klimatregimens tillkomstprocess, kan utifrån uppsatsens analys uppdelad utifrån de
tre regimteoriperspektiven intresse, makt och kunskap, berättas genom tre skilda
beskrivningar.
Den första, det intressebaserade perspektivet, karaktäriseras av grundhypotesen att regimer
skapas när möjligheten till integrativ förhandling är stor, samt att möjligheten för integrativ
förhandling att vara framgångsrik är stor. Klimatregimen har utifrån dessa premisser
tillkommit på grund av en förhandlingsomgivning som influerats av följande beståndsdelar
och faktorer. Inledningsvis i förhandlingarna under Riokonferensen, men även vidare under
partskonferenserna,
utformades
förhandlingarna
utifrån
beslutsfattarprocedurer
efter
konsensus. Detta är en variabel av stor vikt då det uppmuntrade förhandlingsaktörerna att anta
en integrativt och problemlösande förhandlingsapproach, vilket inte varit fallet om majoritetsbeslutsmekanism nyttjats. Vidare uppmuntrades detta av upprättandet av tidsgräns för
överenskommelse av klimatkonventionen, samt att Riokonferensens åtnjöt medial
uppmärksamhet. Detta influerade tillkomsten främst genom att begränsad tid försämrar
aktörernas möjligheter att fastställa andra parters förhandlingspositioner och att vidare
35
förutspå konsekvenser av olika strategier. Den mediala uppmärksamheten påverkade genom
att parterna blev mer tillmötesgående för att nå lösningar på klimatförändringsproblematiken
än att endast maximera sitt egenintresse.
Samtidigt var det också högst relevant för förhandlingsutformningen att samtliga av
världen stater var representerade, samt att en rad andra aktörer medverkade, vilket även
försvårade parternas möjligheter att förutspå strategikonsekvenser och andra parters
förhandlingsposition. Även klimatförändring som naturfenomen influerade till viss del
osäkerheten i att evaluera strategikonsekvenser genom dess komplexitet att peka ut vinnare
och förlorare vid såväl förändringar i temperatur, havsnivå och väderförhållande som vid
kostnader för anpassningsstrategier.
Förutom att förhandlingsparterna, som på grund av föregående faktorer, var villiga att anta
den problemlösande approachen av integrativ förhandling influerades tillkomsten av den stora
koncentrationen kring rättvisa. I denna kontext står begreppet rättvisa i relation till
effektivitet. Med detta menas att skapandet av en direkt effektiv regim i bemärkelsen av
minskning av globala växthusgasutsläpp kan förväntas innebära lagbindande globala
utsläppsmål. Med andra ord att samtliga av världens stater vid första början tvingats åtknyta
sig till minskning av antropogena växthusgasutsläpp och inte endast de redan industrialiserade
staterna. Fokus på rättvisa, att en stor del parter är av uppfattningen att deras intressen tas i
beaktning, var en essentiell faktor som möjliggjorde klimatregimens tillkomst för att
lagbindande avtal genom konsensusbeslut kunde ratificeras. Rättviseaspekten genomsyrade
hela tillkomstprocessen men är av störst betydelse i dess slutskede, inom förhandlingarna för
upprättandet av Kyotoprotokollet, när statliga skyldigheter specificerades för industriländer
under kategorin Annex B (se bilaga I).
Den andra, det maktbaserade perspektivet, karaktäriseras av grundhypotesen att regimers
tillkomst är ett fall av maktdistributionen och relativa maktförutsättningar utnyttjat av
individuella stater eller grupper av stater för hur reglerna ska dikteras. Utifrån dessa premisser
har klimatregimen tillkommit i maktkampen mellan såväl nordblock och sydblock som inom
nordblocket. En viktig influerande faktor i inledningen av klimatregimens tillkomst vid
Riokonferensen var möjligheten att påtrycka att regimen skulle innehålla ett handelssystem
för växthusgasutsläppsrättigheter, vilket i synnerhet erhöll stort utrymme som problemfråga
inom inter-nordkonfliken. Denna faktor stimulerade tillkomsten genom att en rad aktörer blev
mer villiga att ingå i samarbetet. En del av dessa parter, såsom Förenta staterna, Ryssland och
Australien, ansågs dessutom vara nyckelaktörer i samarbetet i form av stora deras omfattande
36
utsläppsnivåer och ekonomiska styrka. Den relativa maktmöjligheten att påtrycka reglerna för
ett handelssystem påverkades även till viss del viss av skiftningar i maktdistributionen genom
externa orsaker i form av EU:s förhandlingar om unionens framtida utformning.
Slutskedet av klimatregimens tillkomst stimulerades vidare av att nord-sydkonflikten
intensifierades. Dödläget som karaktäriserade den andra partkonferensen i Genève bröts
genom maktutövning av i synnerhet USA:s och EU-medlemmarnas vilja att trots avsaknad av
konsensus driva fram förhandlingsdeklarationen. Detta stimulerade tillkomsten genom att det
underlättade för vidare förhandlingar vid den tredje partskonferensen i Kyoto, där
Kyotoprotokollet signerades.
Under Kyotorundan verkade fortsatt maktutövningar mellan koalitionsbildningarna
ytterligare stimulerande för tillkomsten av regimen. USA:s maktutövande genom att påtrycka
principen om skadliga efterverkningar innebar en öppning för OPEC-ländernas påskrift av
Kyotoprotokollet, vilket avslutningsvis uppmuntrade till att klimatregimen tillkommit.
Den tredje, det kunskapsbaserade perspektivet, präglas av grundhypotesen att en regim
tillkommer när ett epistemiskt nätverk innefattande av kunskapsauktoritärt anspråk,
vetenskaplig
konsensus
och
policydrift
influerar
aktörer
med
bestämmandemakt.
Stimulerandet till klimatregimens tillkomst, utifrån dessa premisser, berör i synnerhet
uppkomsten av idéer, forskning och kunskapskonsensus, samt härkomsten av intresse hos
aktörer med möjlighet att sluta internationella avtal. Inledningsvis är uppmuntrande till
klimatregimens tillkomst möjlig att spåra till tidpunkter innan inledandet av förhandlingarna
vid Riokonferensen. När det epistemiska nätverket klimatpanelen, skapas fyra år innan
Riokonferensen, bidrar det genom sina tre verksamhetsgrupper till essentiellt normskapande
om kunskapen av klimatförändring, dess konsekvenser och möjliga åtgärder. Detta är i
synnerhet gällande för principiella uppfattningar om vetskapen att klimatförändring och
global uppvärmning utgör ett potentiellt hot och att människan har märkbar påverkan på
klimatet. Klimatpanelen som epistemiskt nätverk fungerade under inledningsfasens av
regimens tillkomst som stimulator genom normfrämjande och dagordningssättare.
Klimatpanelens närvarande är således en essentiell faktor som påverkat till att reella
multilaterala förhandlingar med syftet att samarbeta kring problemområdet fick sin inledning.
Rollen av kunskap stimulerade även tillkomsten vidare under förhandlingarna. Denna roll
berör främst klimatpanelens möjligheter att påverka aktörer med bestämmandemakt och
således skapa nya samarbetsmönster. Att det kunskapsmässiga konsensus drivet av
klimatpanelen har påverkat och format parters intresse, gör sig i synnerhet påvisbart genom de
37
principer, normer och regler som staterna enats om i förhandlingarna. Även detta berör
framför allt uppfattningarna om klimatförändring som hot och viljan att reglera staters
växthusgasutsläpp för att minska antropegena utsläpp. Dessutom verkade klimatpanelen som
vetenskaplig rådgivare under förhandlingarna, vilket uppmuntrade till regimtillkomst genom
att fler aktörer antog en mer aktiv roll i förhandlingarna.
Denna uppsats resultat levererat genom tre varierande skildringar av klimatregimens tillkomst
innebär till viss del en divergerande bild av vad klimatregimen är sprungen ur. Det
intressebaserade bidraget skildrar en bild där beslut och överenskommelser tagits med viss
harmoni. Detta till viss del med syftet att lösa ett globalt problem och gynna systemet som
helhet, samtidigt som rättvisa mellan aktörerna har varit en genomgående central fråga. Det
maktbaserade bidraget däremot skildrar hur meningsskiljaktigheter och påtryckningar format
tillkomsten. Detta möjligtvis vid en del tillfälle för att gynna systemet som helhet, men även i
form av främjandet av egenintresse. Det inte möjligt att bortse ifrån att både skildringar kan
vara närvarande samtidigt eller närvarande vid olika faser av tillkomstprocessen. Stephen
Krasners tankeutveckling (se 2.1.2 och 3.2.2) belyser i denna bemärkelse relevanta aspekter
vid regimförhandling. Skapandet av en regim karaktäriseras aldrig av genomgående harmoni i
ett direkt plussummespel, där samtliga parter uppfattar att de vinner på att reglera beteendet
på ett visst sätt, eftersom det i så fall redan skulle ha varit självreglerande. Inte heller
karaktäriseras det av direkt nollsummespel, där parternas uppfattning genomsyras av att en
stats vinst alltid innebär en annan stats förlust. Det är möjligt att det, samtidigt som
exempelvis rättvisa har genomsyrat förhandlingarna mer än i andra regimarrangemang, ändå
kan finnas en rad tillfälle då parter uppfattat att deras intresse inte tas i beaktning.
Den kunskapsbaserade skildringen har dock större grad av förenlighet med både
intressebaserade och maktbaserade förklaringar, vilket till stor del styrs av dess
kompletterande syfte. Denna skildring bidrar med essentiell vetskap om både härkomsten om
vetenskapligt konsensus och varifrån förhandlingsparternas intresse härstammar från.
Däremot är det problematiskt att med endast en kunskapsbaserad analys finna förklaringar på
varför stater i slutändan väljer att överlämna suveränitet och ratificera avtal.
Ett intressant och inte medvetet förväntat resultat är att de tre analyserna inte endast bidrar
med förklaringar till klimatregimens tillkomst utan även belyser dess utformning och
dynamik. Detta berör främst överenskommelsen om en ramkonvention om klimatförändring
utan specificerade utsläppsmål eller andra tydliga statliga skyldigheter men med syftet att
vidareutveckla detta med protokoll. Utifrån det intressebaserade perspektivet visar analysen
38
att detta är ett fall av viljan att ta beslut utifrån konsensus och se till intresset hos ett stort antal
parter, vilket resulterar i en konvention endast innehållande principiella uppfattningar som
samtliga parter är villiga att enas om. Utifrån den maktbaserade analysens är det ett fall av
minsta gemensamma nämnare, där aktörer med stora relativa maktmöjligheter med skeptisk
inställning till välspecificerade skyldigheter och koststamma åtgärder haft stor påverkanskraft
över den slutgiltiga utformningen. Utifrån den kunskapsbaserade analysen är avtalens
utformning och innehåll ett fall av konsensuskunskap och principiella uppfattningar främjad
av klimatpanelen som ett epistemiskt nätverk.
Debatter och forskning kring förutsättningarna av internationellt samarbete har under lång tid
varit en central fråga inom internationella relationer och kan förväntas vara så inom den
närmsta tiden. Även om fenomenet klimatförändring först under de senaste åren erhållit
verkligt omfattande internationell uppmärksamhet, har forskningen kring klimatsamarbetet
varit pågående de senaste tjugofem åren. Denna uppsats bör främst placeras som en studie av
tillkomsten av klimatsamarbetet som en regim, eftersom uppsatsen har behandlat samarbetet
som sådant, genom att fokusera på överenskomna principer, normer, regler och beslutsfattarprocedurer. Detta skiljer sig från studier som syftar till att förklara enstaka staters policy eller
fokusera på enskilda lobbygruppers agerande, men även från rena förhandlingsspelsanalyser.
Uppsatsen har ett användningsområde med förhoppning att underlätta vid såväl
klimatregimens framtida utveckling som vid skapandet av regimer med likartat
problemområde eller andra likställda samarbetsarrangemang.
Tillvägagångssättet har framför allt sin slagkraft och förtjänst i att det möjliggjorts att
fastställa ett stort antal variabler, vilka dessutom är av varierande karaktär, som verkat för att
regimen tillkommit. Det är dock även här studien som sådan har utvecklingspotential,
exempelvis genom att göra det möjligt att utforma ett teoretiskt ramverk med fler
teoriperspektiv och på så sätt kunna leverera en mer omfattande och helhetlig skildring av vad
som stimulerat klimatsamarbetet. Det är i denna bemärkelse i synnerhet gällande i två
avseenden. För det första att möjliggörande av sökandet av inomstatliga variabler, vilket i
synnerhet är relevant för härkomsten av enskilda staters policy och intresse. För det andra att
innefatta ett starkt kognitivt kunskapsbaserat perspektiv som istället för att verka
kompletterande, ifrågasätta rådande strukturer och sanningar och på så vis följa den allmänna
ontologiska och epistemologiska debatten inom internationella relationer.
39
Genom att söka och fastställa variabler av vikt inom klimatförändringsregimens
tillkomstprocess är tillkomsten av regimen, med denna uppsats som grund, framför allt ett fall
av: problemlösning med fokus på parters varierande ansvar, rättvisa och respekt för parters
olika intresse under enstämmighet och konsensus; av ledarskap och utnyttjandet av relativa
maktförutsättningar genom påtryckningar, både med syftet att gynna systemet som helhet och
eget intresse; och av framkomsten av vetenskaplig konsensus om både den mänskliga
påverkan på klimatet och lämpliga anpassningsstrategier, samt dess möjlighet till influerande
av aktörer med bestämmandemakt.
40
REFERENSFÖRTECKNING
Allison, Graham T. (1969). “Conceptual Models and the Cuban Missile Crisis” i American
Political Science Review, Vol. 63. Nr. 3, (1969). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-09-16
Baldwin, David A. [Red.] (1993). Neorealism and Neoliberalism: The Contemporary Debate.
New York: Columbia University Press
Bergström, Göran och Kristina Boréus [Red.] (2005). Textens mening och makt: metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur
Bernstein, Steven (2000). ”Ideas, Social Structure and the Compromise of Liberal
Environmentalism” i European Journal of International Relations, Vol. 6, Nr. 4, (2000) .
Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-01-14
Bodansky, Daniel (2001a). ”History of the Global Climate Change Regime” i Luterbacher,
Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global Climate
Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology
Bodansky, Daniel (2001b). “International Law and the Design of a Climate Change Regime” i
Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global
Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology
Elgström, Ole och Christer Jönsson (2000). “Negotiation in the European Union: Bargaining
or Problem-solving?” i Journal of European Public Policy (2000) Vol.7, Nr. 5. Åtkomst
via Jstor [pdf] 2006-12-23
Depledge, Joanna (2005). The Organization of Global Negotiations: Constructing the Climate
Change Regime. Sterling: Earthscan [Elektroniskt omtryck via Ebrary inc ]
Dessler, Andrew E. och Edward A. Parson (2006). The Science and Politics of Global
Climate Change: A Guide to the Debate. Cambridge: Cambridge University Press
FCCC (1992). Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar. Sveriges
internationella överenskommelser: SÖ 1993:13. Åtkomst via www.regeringen.se [pdf].
Hämtad 2006-04-18
FCCC (1996). ”Organizational Matters: Adoption of the Rules of Procedure” i Item 4 (b) of
the Provisional Agenda, COP2 Geneva (22 May 1996). Åtkomst via
http://unfccc.int/resource/docs/cop2/02.pdf [pdf]. Hämtad: 2007-01-24
Gilpin, Robert (1987). The Political Economy of International Relations. New Jersey:
Princeton University Press
41
Gupta, Joyeeta (2000). On Behalf of My Delegation: A Survival Guide for Developing
Country Climate Negotiators. Centre of Development Studies of the Americas and
International Institute for Sustainable Development. Åtkomst via http://www.cckn.net/
[pdf] 2006-09-04
Gupta, Joyeeta och Nicolien Van Der Grijp (2000). ”Perceptions of the EU´s Role” i Gupta,
Joyeeta och Michael Grubb [Red.] (2000). Climate Change and European Leadership: A
Sustainable Role for Europe?. Dordrecht: Kluwer Academic Publishers
Grieco, Joseph M. (1988). “Anarchy and the Limits of Cooperation: A Realist Critique of the
Newest Liberal Institutionalism” i International Organization, Vol. 42, Nr. 3, (1988).
Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-02-05
Haas, Peter M. (1992). “Introduction: Epistemic Communities and International Policy
Coordinaiton” i Internatational Organization, Vol. 46, Nr. 2, (1992). Åtkomst via Jstor
[pdf] 2006-10-25
Haas, Peter M. (1993). “Epistemic Communities and the Dynamics of International
Environmental Co-Operation” i Rittberger, Volker [red] (1993). Regime Theory and
International Relations. New York: Oxford University Press
Hasenclever Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger (1996). “Interest, Power,
Knowledge: The Study of International Regimes” i Mershon International Studies Review
Vol.40, Nr. 2, (1996). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-05-19
Hasenclever Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger (1997). Theories of International
Regimes. Cambridge: Cambridge University Press
Held, David och Anthony McGrew [Red.] (2002). Governing Globalization. Cambridge:
Polity Press
Keohane, Robert O. (1993). “The Analysis of International Regimes: Towards a European –
American Research Programme” i Rittberger, Volker [Red.] (1993) Regime Theory and
International Relations. New York: Oxford University Press
Keohane, Robert O. (1984). After Hegemony: Cooperation and Discord in the World political
Economy. Princeton: Princeton University Press.
Keohane, Robert O. och Joseph S. Nye (2001). Power and Interdependence. New York:
Longman. Tredje Upplagan
Kranser, Stephen D. (1982). “Structural Causes and Regime Consequences: Regimes as
Intervening Variables” i International Organization, Vol. 36, Nr: 2. (1982). Åtkomst via
Jstor [pdf] 2007-02-25
Krasner, Stephen D. [red.] (1983). International Regimes. Ithaca: Cornell University Press
Krasner, Stephen D. (1991). “Global Communications and National Power: Life on the Pareto
Frontier”, i World Politics, Vol, 43 Nr. 3 (1991). Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-02-25
42
Krasner, Stephen D. (1993). ”Sovereignty, Regimes, and Human Rights” i Rittberger, Volker
[Red.] (1993). Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University
Press
Kyotoprotokollet (1997). Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om
klimatförändring (1999). Västra Aros: Graphium. [Översättning till svenska av
auktoriserade translatorn ambassadrådet Bo Löfgren]
Lawson, Stephanie (Red.) (2001). The New Agenda for International Relations: From
Polarization to Globalization in World Politics. Cambridge: Polity Press
Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global
Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology
Marsh, David och Gerry Stoker [Red.] (2002). Theory and Methods in Political Science. New
York: Palgrave Macmillian. Andra upplagan
Martin, Lisa L. och Beth A. Simmons [Red.] (2001). International Institutions: An
International Organization Reader. Massachusettes Institute of Technology and The IO
Foundation
Mearsheimer, John J. (1995). “The False Promise of International Institutions” i International
Security, Vol. 19, No. 3, (1995). Åtkomst via Jstor [pdf] Hämtad: 2007-03-19
Muller, Benito (1999). Justice in Global Warming Negotiation: How to Obtain a
Procedurally Fair Compromise. Oxford Institute for Energy Studies. [pdf] 2007-01-09
Munasinghe, Muhan och Rob Swart (2005). Primer on Climate Change and Sustainable
Development: Facts, Policy Analysis and Applications. Cambridge: Cambridge University
Press.
Oberthur, Sebastian och Herman E. Ott (1999). The Kyoto Protocol: International Climate
Policy for the 21st Century. New York: Springer-Verlag
Paterson, Matthew (1996). Global Warming and Global Politics. London: Routledge
Raustiala, Kal (2001). ”Nonstate Actors in the Global Climate Regime” i Luterbacher, Urs
och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global Climate Change.
Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology
Rowlands, Ian I. (2001). ”Classical Theories of International Relations” i Luterbacher, Urs
och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global Climate Change.
Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology
Simmons, Beth A. och Lisa L. Martin (2002). “International Organizations and Institutions” i
Carlsnaes, Walter, Thomas Risse och Beth A. Simmons (2002) Handbook of International
Relations. London: Sage
43
Sprinz, Detlef F. och Martin Weiss (2001). ”Domestic Politics and Global Climate Policy” i
Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global
Climate Change. Cambridge: Massachusetts Institute and Technology
Stern Review (2006) Stern Review Report on the Economics of Climate Change. Her
Majesty's Treasury. Åtkomst via http://www.hm-treasury.gov.uk [pdf] Hämtad 2006-1206
UN Press (2007) Security Council Holds Firts-Ever Debate on Impacts of Global Climate
Change
on
Peace
and
Security.
17
April
2007.
Åtkomst
via
http://www.un.org/apps/pressreleases Hämtad 2007-05-09
Waltz, Kenneth N. (2000). “Structural Realism after The Cold War”. International Security.
Vol. 25, No.1, (2000). Åtkomst via Jstor [pdf] Hämtad 2007-03-19
Ward Hugh, Frank Grundig och Ethan R. Zorick (2001). “Marching at the Pace of Slowest: a
Model of International Climate Change Negotiations” i Political Studies. Vol. 49, (2001).
Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-10-30
Wettestad, Jörgen (2000). ”The Complicated Development of EU Climate Policy” i Gupta,
Joyeeta och Michael Grubb [red.] (2000). Climate Change and European Leadership: A
Sustainable Role for Europe?. Dordrecht: Kluwer Academic Publishers
Wiegandt, Ellen (2001). “Climate Change, Equity, and International Negotiations” i
Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global
Climate Change. Cambridge: Massachusetts Institute and Technology
Young, Oran R. (1989). “The Politics of International Regime Formation: Managing Natural
Resources and the Environment” i International Organization, Vol. 43, Nr. 3 (1989). Via
Jstor [pdf]. Hämtad 2006-09-28
Young, Oran R. (1991). “Political Leadership and Regime Formation: On the Development of
Institutions in International Society” i Martin, Lisa L. och Beth A. Simmons [Red.]
(2001). International Institutions: An International Organization Reader. Massachusetts
Institute of Technology and the IO Foundation
Young, Oran R. och Gail Osherenko (1993). ”Testing Theories of Regime Formation:
Findings from a Large Collaborative Research Project” i Rittberger, Volker [Red.] (1993).
Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University Press
Young, Oran R. (1999). Governance in World Affairs. New York: Cornell University Press
44
Bilaga I
Källa: Gupta, Joyeeta (2000). On Behalf of My Delegation: A Survival Guide for Developing
Country Climate Negotiators. Centre of Development Studies of the Americas, and
International Institute for Sustainable Development
45
